I ett försäkringsmål har i tingsrätten åberopats läkarintyg och vittnesförhör med de intygande läkarna. Hovrätten har inte tillåtit att nya läkarintyg och omförhör med läkarna åberopas där till den del de grundar sig på undersökningar efter tingsrättens dom. Intygen och förhören har ansetts inte utgöra nya bevis och därför tillåtits utan begränsningar.


Lagrum:
50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken (1942:740)

Stockholms tingsrätt

W.M. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Stockholm som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Göran Svedberg, Catarina Walldén och Göran Larnefeldt) anförde i dom den 28 februari 2000:

Bakgrund

W.M. driver kaférörelsen AUSTRIA på Strandvägen i Stockholm. Den 15 december 1996 föll han från en pall under arbetet i rörelsen och slog i rygg, höger knä och vänster handled. Vid olyckstillfället hade han en gällande olycksfallsförsäkring i Länsförsäkringar Stockholm (Länsförsäkringar). W.M. har den 6 maj 1997 anmält olycksfallet till Länsförsäkringar, som har avböjt att utge ersättning.

Yrkanden m.m.

W.M. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Länsförsäkringar att till honom utbetala i första hand ett belopp motsvarande 75 procent av 1 361 250 kr vid en förvärvsmässig invaliditet av minst 75 procent, i andra hand ett belopp motsvarande 50 procent av 1 361 250 kr vid en förvärvsmässig invaliditet av mindre än 75 procent dock minst 50 procent och i tredje hand ett belopp motsvarande den procentsats av 680 625 kr som motsvarar den förvärvsmässiga invaliditet som befinns vara lägre än 50 procent. W.M. har vidare yrkat ränta på yrkade belopp enligt 6 § räntelagen från den 10 januari 1998 till dess betalning sker.

Länsförsäkringar har bestritt yrkandet men vitsordat de yrkade beloppen samt yrkad ränta som i och för sig skäliga.

Grunder

W.M.

De skador i rygg, höger knä och vänster handled som han ådrog sig vid olycksfallet den 15 december 1996 har föranlett en bestående nedsättning av hans arbetsförmåga i första hand med 75 procent, i andra hand med en lägre procentsats än 75 procent dock minst 50 procent och i tredje hand med mindre än 50 procent. Enligt försäkringsbrevet, som utgör avtalsinnehåll mellan parterna, är han därför berättigad till ersättning på det sätt han har yrkat.

Länsförsäkringar

Allmänna villkor för individuell olycksfalls- och polioförsäkring av år 1986, O 610:6, utgör enligt försäkringsbrevet avtalsinnehåll mellan parterna och skickas rutinmässigt ut till alla försäkringstagare. Enligt villkoren punkt E 1.1 förstås med förvärvsmässig invaliditet av olycksfallsskadan föranledd bestående nedsättning med minst 50 procent av den skadades arbetsförmåga.

Det bestrids att W.M:s olycksfallsskada föranlett en bestående nedsättning med minst 50 procent av hans arbetsförmåga. Olycksfallet har orsakat en skada enbart i höger knä. Ryggskadan och skadan i vänster handled har inte orsakats av olycksfallet utan är sjukdomstillstånd som bidrar till den förvärvsmässiga invaliditet som W.M. må ha.

Utveckling av talan

W.M.

Han var innan olyckshändelsen den 15 december 1996 fullt frisk. Han föll från en pall i samband med att han rengjorde ett filter och slog i ryggen, höger knä och vänster handled. Han kände genast kraftig smärta i knäet och åkte taxi hem. Nästa dag tog han taxi till dr Nikos Tsiaklides. I läkarjournalen från det besöket finns antecknat ”Kraftig knäledsdistorssion, Miniskskada?? Kan ej klara arbetet som är tungt. Rekom vila, rec Voltaren 50 mg x 2-3 100 st, iter 2. SS helt tom 970114 då jag är tillbaka och ny kontroll då. Nu kryckor och senare quadricepsträning”. Skadorna ville inte läka. Han utreddes i november 1998 vid Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn av överläkaren Göran Rosenqvist. Av den utredningen framgår att han har bestående skador i rygg, höger knä och en hand och att hans arbetsförmåga bedöms nedsatt till hälften. Han uppsökte även professor Ian Goldie som bedömde hans restarbetsförmåga till 25 procent. Genom beslut av försäkringskassan den 3 maj 1999 beviljades han halv förtidspension. Hans nedsättning av arbetsförmågan skall i första hand bedömas i enlighet med Ian Goldies uppfattning, dvs. att nedsättningen uppgår till 75 procent, och ersättning utgå i enlighet därmed. I andra hand skall den bedömas i enlighet med den slutsats som man kom fram till på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, dvs. att nedsättningen är 50-procentig, och ersättning utgå enligt den nivån. I tredje hand skall ersättning utgå med det lägre procenttal som motsvarar den arbetsnedsättning som tingsrätten finner föreligga.

Av de försäkringsvillkor som är angivna på försäkringsbrevets framsida, framgår att vid invaliditet under 50 procent grundas ersättningen på 680 625 kr och vid invaliditet om minst 50 procent grundas ersättningen på 1 361 250 kr. Det anges således ingen begränsning för det fall ersättningen avser en förvärvsmässig invaliditet. Det är dessa villkor som han tog del av i samband med att han tecknade försäkringen och det är således dessa villkor som utgör avtalsinnehåll. Det vitsordas dock i och för sig att försäkringsvillkoren i sin helhet rutinmässigt skickas ut till den försäkrade tillsammans med försäkringsbrevet. En försäkringstagare kan emellertid inte förväntas förstå att det i de allmänna villkoren finns bestämmelser som begränsar rätten till ersättning för förvärvsmässig invaliditet på det sätt som Länsförsäkringar gör gällande. Villkoren skall därför tolkas på det sätt han gör.

Länsförsäkringar

I försäkringsvillkoren punkt E 1.1 första stycket anges att med förvärvsmässig invaliditet förstås av olycksfallsskadan föranledd bestående nedsättning med minst 50 procent av den skadades arbetsförmåga. I punkt E 1.3 första och andra styckena föreskrivs följande. ”Invaliditetskapitalet utgör en mot invaliditetsgraden svarande del av försäkringsbeloppet för invaliditet vid den ålder den försäkrade uppnått vid olycksfallet. Invaliditetskapitalet bestäms på grundval av den förvärvsmässiga invaliditeten om sådan föreligger, i annat fall på grundval av den medicinska invaliditeten. Bestämningen skall dock ske på grundval av den medicinska invaliditeten om detta skulle leda till högre invaliditetskapital.”

Visst samband föreligger mellan olycksfallet och W.M:s knäbesvär men det har vid en artroskopiundersökning framkommit en generell artrosbild som visar på en annan och fristående orsak till besvären. Den totala medicinska invaliditeten på grund av knäbesvären uppgår till ca tio procent. Det vitsordas att hälften av denna invaliditet, dvs. fem procent, är hänförlig till olycksfallet. När det gäller ryggbesvären finns inte något som talar för ett samband med olycksfallet. Mot ett samband talar att inget ryggvåld finns beskrivet vid olycksfallet. Vidare har W.M. före olycksfallet visat ryggbesvär. Han var t.ex. sjukskriven på grund av ryggen och gick på sjukgymnastik. Den totala medicinska invaliditeten av ryggbesvären bedöms uppgå till tio procent varav inte någon beror på olycksfallet. Handbesvären beror på en sjukdom som är vanligt förekommande - carpaltunnelsyndrom - och har inget samband med olycksfallet. Besvären från handen kan bedömas till en medicinsk invaliditet om fem procent varav inte någon beror på olycksfallet. Den bedömning av W.M:s nedsatta arbetsförmåga som Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn gjort avser såväl knä-, rygg- som handledsbesvär och bygger på en välvillig bedömning. Av den 50-procentiga nedsättning av arbetsförmågan som sjukhuset har funnit, beror endast en del, ca tio procent, på knäskadan. Sammantaget föreligger således inte en förvärvsmässig invaliditet förorsakad av olycksfallet, som uppgår till den nivå som erfordras för att ersättning skall utgå.

Domskäl

På W.M:s begäran har vittnesförhör hållits med läkarna Nikos Tsiaklides, Ian Goldie och Göran Rosenqvist. På Länsförsäkringars begäran har vittnesförhör hållits med läkaren Erik Elmstedt. W.M. har åberopat skriftlig bevisning.

Tingsrätten prövar först frågan om parterna avtalat att de allmänna villkoren för individuell olycksfalls- och polioförsäkring av år 1986, O 610:6, gäller för W.M:s olycksfallsförsäkring eller, som W.M. gör gällande, i stället vid en invaliditet under 50 procent ersättningen skall grundas på 680 625 kr även vid förvärvsmässig invaliditet.

På försäkringsbrevets framsida - vilken W.M. tog del av i samband med att han tecknade försäkringen - anges att försäkringsvillkor O 610:6 är tillämpliga på försäkringen och på försäkringsbrevets baksida anges att med förvärvsmässig invaliditet menas en av olycksfallsskadan orsakad, bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 procent. Mot bakgrund härav finner tingsrätten att villkoren O 610:6 utgör avtalsinnehåll mellan W.M. och Länsförsäkringar. Det anförda innebär att vid förvärvsmässig invaliditet utbetalas ersättning endast vid en bestående nedsättning med minst 50 procent av den skadades arbetsförmåga.

Tingsrätten prövar härefter om W.M. har en förvärvsmässig invaliditet om i första hand 75 procent, i andra hand lägre än 75 procent men minst 50 procent, och om det i sådant fall är visat att invaliditeten är orsakad av olycksfallet.

Den i målet åberopade utredningen som har utförts på Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn under ledning av Göran Rosenqvist är omfattande och grundlig. Anledning saknas att ifrågasätta Göran Rosenqvists och utredningens bedömning att W.M:s arbetsförmåga är nedsatt till hälften. Tingsrätten finner det därför inte visat att W.M:s arbetsförmåga är bestående nedsatt till mer än femtio procent.

Till denna nedsättning bidrar flera skador och av dessa är det endast sådana som är orsakade av olycksfallet som kan föranleda försäkringsersättning. Erik Elmstedt och Göran Rosenqvist har uppgett att W.M:s handledsbesvär beror på en sjukdom - carpaltunnelsyndrom - och att ryggbesvären beror på åldersförändringar. Mot deras uppgifter i denna del har W.M. inte förmått visa att dessa skador är föranledda av olycksfallet.

Det återstår att pröva om W.M:s knäbesvär är föranledda av olycksfallet och om dessa i sådant fall ensamma medför en 50-procentig förvärvsmässig invaliditet. Nikos Tsiaklides, Ian Goldie, Göran Rosenqvist och Erik Elmstedt har uppgett att knäskadan har orsakssamband med olycksfallet. Erik Elmstedt menar dock att endast hälften av knäbesvären är hänförliga till olycksfallet. Av Erik Elmstedts berättelse framgår också att W.M. har en artros vilken till hälften förorsakar hans besvär. Mot denna bakgrund finner tingsrätten utrett att knäbesvären är hänförliga till olycksfallet men att utredningen i målet inte ger stöd för att knäbesvären medfört en förvärvsmässig invaliditet om minst 50 procent föranledd av olycksfallet.

Vid angivna bedömningar skall käromålet ogillas och W.M. ersätta Länsförsäkringar dess rättegångskostnader.

Domslut

Käromålet ogillades.

Svea hovrätt

W.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sina vid tingsrätten framställda yrkanden med följande justeringar: i första hand yrkades ersättning med ett belopp motsvarande 70 procent av 1 361 250 kr vid en förvärvsmässig invaliditet av minst 70 procent, i andra hand yrkades ersättning med ett belopp motsvarande 50 till 70 procent av 1 361 250 kr vid en förvärvsmässig invaliditet av 50 till 70 procent och i tredje hand ett belopp motsvarande den procentsats av 680 625 kr som motsvarar den förvärsmässiga invaliditet som befanns vara lägre än 50 procent.

Länsförsäkringar bestred ändring.

W.M. åberopade i hovrätten ny bevisning i form av två läkarintyg utfärdade av Ian Goldie den 24 mars 2000 respektive Nikos Tsiaklides den 10 april 2000. Han anförde att intygen grundade sig på förnyade läkarundersökningar utförda efter huvudförhandlingen vid tingsrätten. Enligt W.M. tillförde den nya utredningen ett för avgörandet väsentligt nytt material. Den kompletterande utredningen var nödvändig för att käromålet rätt skulle bedömas. Det förelåg därför giltig ursäkt för att först i hovrätten åberopa den nya bevisningen. Han åberopade vidare omförhör med de ovan nämnda läkarna.

Denna och en annan preliminär fråga föredrogs.

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Persson samt hovrättsråden Ragnar Lindgren, referent, och Ulla Bergendal) meddelade den 3 maj 2001 följande beslut:

Skäl

Vad först angår läkarintygen och påståendet att de tillför målet ny utredning som är väsentlig för avgörandet och att W.M. därför har giltig ursäkt att först i hovrätten åberopa bevisningen är följande att säga. Den grundläggande principen vid hovrättens prövning av tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten, är att målet skall prövas i samma skick som det förelåg vid tingsrätten. Därför får en part i hovrätten åberopa nya omständigheter eller bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller om han annars haft giltig ursäkt för att inte göra det. Inget har hindrat W.M. från att under målets handläggning vid tingsrätten komplettera utredningen med resultaten från sådana läkarundersökningar som han nu har genomgått. Han har vidare yrkat att förnyade vittnesförhör skall hållas med de nämnda läkarna. Eftersom läkarna skall höras på nytt tar deras muntliga uppgifter över innehållet i intygen. Under sådana förhållanden finns det inte någon anledning för hovrätten att pröva om läkarintygen utgör otillåten bevisning i hovrätten. Hovrätten vill däremot understryka att det inte är tillåtet för part att i hovrätten använda sig av eller åberopa sådana eventuella nya fynd och ståndpunkter som de undersökande läkarna har hittat eller kommit fram till vid de nämnda undersökningarna i den mån de avviker från deras tidigare ståndpunkter.

- - -

Slut

1. Hovrätten tillåter med de begränsningar som ovan angetts W.M. att åberopa läkarintygen i hovrätten.

2. - - -

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Persson, hovrättsrådet Ragnar Lindgren, referent, hovrättsassessorn Marie Axelsson samt tf. hovrättsassessorn Ewa Bökwall) anförde härefter i dom den 23 november 2001:

Hovrättens domskäl

Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och grunder till stöd för sina respektive ståndpunkter som vid tingsrätten och som dessa har antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg och justeringar. W.M.: Olycksfallet medförde en skada i höger knä och denna skada ensam har föranlett en bestående nedsättning av hans arbetsförmåga med i första hand 70 procent eller den lägre nivå som hovrätten kan finna. Länsförsäkringar: Någon förvärvsmässig invaliditet i villkorens mening föreligger inte.

Samma skriftliga bevisning som åberopades i tingsrätten har åberopats även i hovrätten. Förnyade vittnesförhör har ägt rum med Nikos Tsiaklides, Ian Goldie och Erik Elmstedt. Förhöret vid tingsrätten med Göran Rosenqvist har förebringats genom banduppspelning.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning vad gäller innehållet i det avtal om olycksfallsförsäkring som tecknats mellan W.M. och Länsförsäkringar. Villkoren, betecknade O 610:6, utgör således avtalsinnehåll mellan parterna. Som tingsrätten funnit innebär detta att ersättning utbetalas endast om den bestående nedsättningen av arbetsförmågan uppgår till minst 50 procent.

Hovrätten prövar härefter om W.M. har en förvärvsmässig invaliditet om i första hand 70 procent, i andra hand lägre än 70 procent men minst 50 procent, och om denna i så fall är orsakad av olycksfallet.

I hovrätten har Ian Goldie och Nikos Tsiaklides uttalat att W.M:s arbetsförmåga enligt deras bedömning är nedsatt med 70 procent. Hur de har kommit fram till denna uppfattning har emellertid inte närmare berörts vid förhören med dem. Inte heller har W.M. själv tillfört målet några uppgifter i denna fråga.

Mot Ian Goldies och Nikos Tsiaklides bedömning står den utredning och bedömning av W.M:s arbetsförmåga som har redovisats i utlåtandet från Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn. Enligt detta utlåtande är W.M:s arbetsförmåga nedsatt med hälften. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens uppfattning att det, mot bakgrund av den noggranna och omfattande utredning som vidtagits på sjukhuset, saknas skäl att ifrågasätta den bedömning som gjorts där. Hovrätten finner därför inte visat att W.M:s arbetsförmåga är nedsatt till mer än 50 procent.

Enligt vad som framgår av utlåtandet från Riksförsäkringsverkets sjukhus och av vad Göran Rosenqvist uppgivit vid förhöret med honom i tingsrätten är W.M:s arbetsoförmåga helt att hänföra till besvären i höger knä. Denna uppfattning delas av Ian Goldie och Nikos Tsiaklides. Det är således utrett att W.M:s arbetsoförmåga helt är att hänföra till besvären i höger knä.

För hovrätten återstår då att bedöma om W.M:s knäbesvär är föranledda av olycksfallet eller om det finns någon annan orsak till dessa.

Ian Goldie och Nikos Tsiaklides har uttalat att W.M:s knäbesvär helt är att hänföra till den skada på höger knäled som uppkom genom olycksfallet. Någon annan skadeorsak finns inte enligt deras uppfattning. Erik Elmstedt har liksom i tingsrätten uttalat att endast hälften av knäbesvären är hänförliga till olycksfallet. I övrigt är W.M:s knäbesvär enligt honom förorsakade av den artros som påvisats hos W.M. vid den undersökning som utfördes år 1997.

Enligt hovrättens bedömning synes Ian Goldies och Nikos Tsiaklides i hovrätten framförda uppfattning om orsakssambandet mellan W.M:s knäbesvär och olycksfallet, vilka uppgifter skiljer sig från vad de uttalat i vid tingsrätten ingivna och åberopade intyg i målet, grunda sig på resultatet av de förnyade undersökningar av W.M. som utförts efter tingsrättens dom. W.M. har också vid huvudförhandlingen i hovrätten uttalat att hans talan numera grundas på de nya undersökningar som genomförts. Hovrätten har i ett särskilt beslut den 3 maj 2001 uttalat att det inte är tillåtet för W.M. att i hovrätten använda sig av eller åberopa sådana nya fynd och ståndpunkter som Ian Goldie och Nikos Tsiaklides har funnit eller kommit fram till vid läkarundersökningar som W.M. har genomgått efter tingsrättens dom. Beslutet byggde på att ett tvistemål vari förlikning är tillåten, enligt de grundläggande principerna i 50 kap. 25 § RB, skall prövas i hovrätten i samma skick som det förelåg vid tingsrätten samt att en part därför endast undantagsvis får åberopa nya omständigheter eller ny bevisning i hovrätten. En sådan undantagssituation har inte förelegat i detta mål. Med beaktande härav är bevisläget i hovrätten sådant att W.M. inte kan anses ha gjort klart mer sannolikt att det endast är olycksfallet som har föranlett de knäbesvär som har medfört en nedsättning av hans arbetsförmåga med minst hälften.

Vid denna bedömning skall käromålet ogillas och W.M:s överklagande följaktligen avslås.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

W.M. överklagade hovrättens dom och beslutet den 3 maj 2001. Han yrkade, som det fick förstås, att den av honom i hovrätten åberopade bevisningen skulle tillåtas utan begränsningar och att han skulle tillerkännas ersättning med 50 procent av 1 361 250 kr.

Länsförsäkringar bestred yrkandena.

HD meddelade prövningstillstånd dels såvitt avsåg frågan om W.M. bort få åberopa läkarintyg av Ian Goldie och Nikos Tsiaklides utan sådana begränsningar som anges i hovrättens beslut den 3 maj 2001, dels beträffande frågan om W.M. bort få åberopa Ian Goldies och Nikos Tsiaklides vittnesuppgifter även till den del de grundar sig på undersökningar av honom som utförts efter tingsrättens dom. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Målet föredrogs.

Föredraganden, rev.sekr. Camilla Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

Målet rör rätt till försäkringsersättning med anledning av olycksfallsförsäkring. Tvistefrågan, såvitt här är av intresse, avser i vilken utsträckning försäkringstagarens, W.M:s, arbetsförmåga är nedsatt på grund av olycksfallet. Vid tingsrätten åberopade W.M. läkarintyg och förhör med de intygande läkarna för att styrka den nedsättning av hans arbetsförmåga som olycksfallet förorsakat honom. I hovrätten åberopade W.M. dels två nya intyg av samma läkare som hördes vid tingsrätten, dels omförhör med dessa läkare. De nya intygen och omförhören åberopades för att i huvudsak styrka samma förhållanden som nämnda intyg och vittnesförhör vid tingsrätten, men grundades även på undersökningar av W.M. som läkarna gjort efter tingsrättens dom.

Hovrätten har med hänvisning till 50 kap. 25 § tredje stycket RB tillåtit W.M. att åberopa de nya läkarintygen med den begränsningen att han inte fick använda sig av eller åberopa sådana eventuella nya fynd och ståndpunkter som de undersökande läkarna hittat eller kommit fram till vid undersökningarna av honom efter tingsrättens huvudförhandling i den mån de avvek från deras tidigare ståndpunkter.

I sin dom konstaterade hovrätten att de uppgifter som de av W.M. åberopade läkarna lämnat i hovrätten om orsakssambandet mellan W.M:s knäbesvär och olycksfallet syntes grunda sig på resultatet av undersökningar som gjorts efter huvudförhandlingen i tingsrätten. Med hänvisning till sitt tidigare beslut fann hovrätten att bevisläget var sådant att W.M. inte kunde anses ha gjort klart mer sannolikt att det endast var olycksfallet som föranlett hans knäbesvär och därmed nedsatt hans arbetsförmåga med minst hälften.

Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB föreskriver inskränkningar i parts rätt att åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten. Bestämmelsen tillhör en kategori av bestämmelser som brukar benämnas preklusionsregler. Preklusion är en betungande rättsföljd för part som kan leda till att en dom blir materiellt oriktig. Det talar för att en restriktiv tolkning bör ske av sådana bestämmelser. Enligt fast praxis anses att den aktuella preklusionsregeln inte är analogt tillämplig i mål som handläggs enligt 52 kap. RB (se bl.a. NJA 1975 s. 575 och 1982 s. 641). Ståndpunkten har motiverats med att bestämmelsen har den karaktären att den i viss omfattning utestänger part från att åberopa nya omständigheter och bevis och att det inte bör komma i fråga att tillämpa grunderna för en sådan bestämmelse i fall för vilka den inte är avsedd. HD har även uttalat att detta betraktelsesätt gör sig gällande när målet handläggs enligt 51 kap. RB (se NJA 2004 s. 213).

Varken ordalydelsen av 50 kap. 25 § tredje stycket RB eller motiven för denna bestämmelse ger närmare ledning i frågan om den omfattar situationen då vittnen som hörts vid tingsrätten ändrar tidigare lämnade uppgifter. Inom doktrinen har olika uppfattningar redovisats (se bl.a. Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11 uppl., s. 63 f., Fitger, Rättegångsbalken 4, 50:116, Heuman, Preklusionsrisken vid bevissäkringspassivitet i SvJT 1993 s. 252 f., Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken, 1993, s. 240 f., Nordh, Processens ram i tvistemål - Om yrkande och grunder, ändring av talan m.m., 2001, s. 113 f. och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 99 f.).

Mot att tillämpa preklusionsbestämmelsen i ett sådant fall talar att vittnen och andra som talar under straffansvar måste kunna ändra tidigare lämnade uppgifter. Om de inför omförhör i hovrätten blivit mer eller mindre säkra i sina ståndpunkter bör detta komma fram, oavsett om det beror på iakttagelser de gjort efter tingsrättsprocessen eller om det helt enkelt beror på att de haft mer tid till eftertanke. Enbart det förhållandet att vittne ändrar sina tidigare lämnade uppgifter eller att vittnesförhör även grundas på iakttagelser som gjorts efter tingsrättsprocessen medför inte att preklusionsbestämmelsen blir tillämplig.

Mot bakgrund av det anförda kan W.M. när han åberopade läkarintygen och de intygande läkarnas vittnesuppgifter inte anses ha därigenom åberopat ny omständighet eller nytt bevis i den mening som avses i 50 kap. 25 § tredje stycket RB. W.M. borde således ha fått åberopa intygen och vittnesuppgifterna utan sådana begränsningar som hovrätten angett. Det överklagade beslutet skall därför undanröjas i denna del. Vidare bör prövningstillstånd meddelas i målet i dess helhet, hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för förnyad handläggning.

HD:s avgörande

HD förklarar dels att W.M. borde ha fått åberopa läkarintyg av Ian Goldie och Nikos Tsiaklides utan sådana begränsningar som anges i hovrättens beslut den 3 maj 2001, dels att W.M. borde ha fått åberopa Ian Goldies och Nikos Tsiaklides vittnesuppgifter även till den del de grundar sig på undersökningar av W.M. som utförts efter tingsrättens dom.

HD undanröjer hovrättens beslut under punkten 1, meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom samt visar målet åter till hovrätten.

HD (justitieråden Regner, Blomstrand, Lundius, referent, Nyström och Virdesten) meddelade den 29 december 2004 följande beslut:

Skäl

Målet rör rätt till försäkringsersättning med anledning av olycksfallsförsäkring. Tvistefrågan, såvitt här är av intresse, avser i vilken utsträckning försäkringstagarens, W.M:s, arbetsförmåga är nedsatt på grund av olycksfallet. Vid tingsrätten åberopade W.M. läkarintyg och förhör med de intygande läkarna för att styrka den nedsättning av hans arbetsförmåga som olycksfallet förorsakat honom. I hovrätten åberopade W.M. dels nya intyg av två av de läkare som hade hörts vid tingsrätten, dels omförhör med dessa läkare. De nya intygen och omförhören åberopades för att i huvudsak styrka samma förhållanden som intygen och vittnesförhören vid tingsrätten skulle styrka, men grundades även på undersökningar av W.M. som läkarna gjort efter tingsrättens dom.

Hovrätten tillät i sitt särskilda beslut den 3 maj 2001, med hänvisning till 50 kap. 25 § tredje stycket RB, W.M. att åberopa de nya läkarintygen med den begränsningen att han inte fick använda sig av eller åberopa sådana eventuella nya fynd och ståndpunkter som de undersökande läkarna hittat eller kommit fram till vid undersökningarna av honom efter tingsrättens huvudförhandling i den mån de avvek från deras tidigare ståndpunkter.

I sin dom konstaterade hovrätten att de uppgifter som de av W.M. åberopade läkarna lämnat i hovrätten om orsakssambandet mellan W.M:s knäbesvär och olycksfallet syntes grunda sig på resultatet av de förnyade undersökningar som utförts efter tingsrättens dom. Med hänvisning till sitt tidigare beslut fann hovrätten bevisläget vara sådant att W.M. inte kunde anses ha gjort klart mer sannolikt att det endast var olycksfallet som föranlett de knäbesvär som hade medfört en nedsättning av hans arbetsförmåga med minst hälften.

I 50 kap. 25 § tredje stycket RB föreskrivs att en part i ett mål, där förlikning om saken är tillåten, i hovrätten till stöd för sin talan får åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Frågan i målet är om de nya läkarintygen och de intygande läkarnas vittnesmål i den del som dessa innehåller uppgifter som grundar sig på de förnyade undersökningarna av W.M. och som inte framgått i de vid tingsrätten åberopade läkarintygen eller framkommit vid de där upptagna vittnesförhören skall anses utgöra bevis som inte tidigare lagts fram.

Vad som avses med ordet bevis i 50 kap. 25 § tredje stycket RB har inte berörts i förarbetena till bestämmelsen. I propositionen till den senaste ändringen har ändamålet med bestämmelsen angivits vara att förmå parterna att åberopa allt relevant processmaterial i tingsrätten. Rättegångens tyngdpunkt skulle därigenom komma att förläggas i tingsrätten och hovrätten skulle i sin funktion som överprövningsinstans så långt möjligt ha samma underlag för sin prövning som tingsrätten haft. (Jfr prop. 1988/89:95 s. 44 f.)

Ordet bevis förekommer i 42 kap. 6, 7 och 22 §§ RB i betydelsen bevismedel. I dessa bestämmelser regleras därjämte att part skall uppge vad som skall styrkas med beviset, det s.k. bevistemat. Att ordet bevis förekommer i 50 kap. 25 § tredje stycket talar - vid en jämförelse med de nämnda bestämmelserna - för att endast bevismedel avses. En sådan tolkning förefaller strida mot ändamålet med bestämmelsen att processen i hovrätten inte skall omfatta sådant processmaterial som inte varit föremål för bedömning i tingsrätten. Detta kan emellertid inte vara ensamt utslagsgivande.

Inom doktrinen har redovisats olika uppfattningar om hur ordet bevis i 50 kap. 25 § tredje stycket RB skall tolkas. En gemensam uppfattning är att med uttryckssättet att en part åberopar bevis som inte tidigare lagts fram avses att parten åberopar ett nytt bevismedel. Beträffande frågan om bevistemata och bevisfakta skall omfattas av preklusionsregeln finns olika uppfattningar inom doktrinen. (Se Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 uppl. 1990 s. 63 f., Fitger, Rättegångsbalken, s. 50:116, Heuman i SvJT 1993 s. 252 ff., Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken, 1993 s. 240 ff., och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 100.)

Själva omförhören med läkarna som åberopats till styrkande av huvudsakligen samma bevistema som i tingsrätten kan inte anses utgöra nya bevismedel. Frågan är då om förhören med läkarna om de fynd som de gjort under de förnyade undersökningarna kan anses omfattade av preklusionsregeln trots att sådana fynd ryms inom det redan i tingsrätten uppgivna bevistemat.

Mot att tillämpa preklusionsbestämmelsen i ett sådant fall talar att vittnen och andra som talar under straffansvar måste kunna ändra tidigare lämnade uppgifter. Om de inför omförhör i hovrätten blivit mer eller mindre säkra i sina ståndpunkter bör detta komma fram, oavsett om det beror på iakttagelser de gjort efter tingsrättsprocessen eller om det helt enkelt beror på att de haft mer tid till eftertanke. Enbart det förhållandet att ett vittne ändrar sina tidigare lämnade uppgifter eller att ett vittnesförhör även grundas på iakttagelser som gjorts efter tingsrättsprocessen medför inte att preklusionsbestämmelsen blir tillämplig.

Till följd av det anförda finner HD bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB inte vara tillämplig på förhören med läkarna vad avser de uppgifter som baseras på de förnyade undersökningarna. Det saknas då skäl att inte tillåta bevisningen i form av de åberopade läkarintygen.

W.M. borde alltså ha fått åberopa läkarintygen och de intygande läkarnas vittnesuppgifter utan sådana begränsningar som hovrätten angett. Det överklagade beslutet skall därför undanröjas i denna del. Vidare bör prövningstillstånd meddelas i målet i dess helhet, hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för förnyad handläggning.

HD:s avgörande

HD förklarar dels att W.M. borde ha fått åberopa läkarintyg av Ian Goldie och Nikos Tsiaklides utan sådana begränsningar som anges i hovrättens beslut den 3 maj 2001, dels att W.M. borde ha fått åberopa Ian Goldies och Nikos Tsiaklides vittnesuppgifter även till den del de grundar sig på undersökningar av W.M. som utförts efter tingsrättens dom.

HD undanröjer hovrättens beslut under punkten 1 såvitt gäller de begränsningar som angetts beträffande ovan nämnda läkarintyg, meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom samt visar målet åter till hovrätten.

HD:s beslut meddelat: den 29 december 2004.

Mål nr: T 4675-01.

Lagrum: 50 kap. 25 § 3 st. RB.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2004-12-29

Målnummer:
T4675-01