Fråga om en borgenär med en fordran utan förmånsrätt, som också ställt säkerhet för konkursbolagets skuld, har haft rätt att överklaga beslut om fastställande av arvode till konkursförvaltare och av utdelningsförslag. - Fråga om förekommet rättegångsfel kan antas ha inverkat på målets utgång.


Lagrum:
16 kap. 2 § och 6 § konkurslagen (1987:672); 42 kap. 8 § andra stycket, 50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken (1942:740)

Björnloka Fastighets AB försattes år 1993 i konkurs vid Uppsala tingsrätt. Samtliga aktier i bolaget ägdes av M.Ö., som också var ensam styrelseledamot. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten A.W.

A.W. ingav år 2000 utdelningsförslag och arvodesräkning till tingsrätten. M.Ö. framförde invändningar mot det begärda arvodet och utdelningsförslaget. I beslut den 2 april 2001 fastställde emellertid tingsrätten utdelning enligt förvaltarens förslag och bestämde förvaltarens arvode till begärt belopp.

Svea hovrätt

M.Ö. överklagade tingsrättens beslut i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bestämma konkursförvaltarens arvode till ett lägre belopp samt som en följd därav ändra utdelningsförslaget. Hon framställde även vissa andra yrkanden rörande målet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Olof Forssberg, hovrättsrådet Robert Schött och tf. hovrättsassessorn Olof Wetterqvist, referent) avslog i beslut den 21 november 2001 M.Ö:s nyssnämnda yrkanden i målet. Under punkt 4 i beslutet anförde hovrätten:

4. M.Ö. har i rätt tid framställt invändning mot utdelningsförslaget. Såvitt framkommit har M.Ö. inte någon fordran som hon kan göra gällande i konkursen. Vid sådant förhållande och då omständigheterna i målet i övrigt inte är sådana att utdelningsförslaget berör hennes rätt saknar hon talerätt i fråga om bestämmande av arvode till konkursförvaltaren och fastställande av utdelningsförslaget. Hovrätten avvisar därför överklagandet.

Högsta domstolen

Sedan M.Ö. överklagat hovrättens beslut meddelade HD prövningstillstånd avseende hovrättens avvisningsbeslut men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

M.Ö. yrkade att HD skulle undanröja hovrättens avvisningsbeslut. Hon ansökte dessutom om rättshjälp.

A.W. fick anses ha bestritt ändring av avvisningsbeslutet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Natalie Kramer, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Björnloka Fastighets AB - - - i huvudsak likalydande med HD:s beslut - - - är riktiga.

Hovrätten avvisade M.Ö:s talan med motiveringen att hon inte hade någon fordran som hon kunde göra gällande i konkursen. I HD är det ostridigt att en sådan fordran föreligger. M.Ö. ägde samtliga aktier i Björnloka Fastighets AB. I fall som detta är det inte ovanligt att ägaren ställt säkerheter för bolagets skulder i form av t.ex. borgen eller pantsättning av privat egendom och att dessa säkerheter tas i anspråk i samband med konkursen, varvid ägaren får en fordran på samma belopp mot bolaget. Med hänsyn till M.Ö:s ställning som ensam ägare av bolaget har därför skäl förelegat att inte utan vidare avvisa M.Ö:s överklagande på den av hovrätten angivna grunden. Hovrätten hade istället bort klarlägga om M.Ö. är borgenär i konkursen. Det framgår till exempel av konkursbouppteckningen i tingsrättens akt att M.Ö. har gjort gällande fordringar i konkursen. M.Ö. kunde också ha beretts tillfälle att yttra sig över på vilken grund hon anser sig ha talerätt i målet. Genom att avvisa överklagandet utan att vidta sådana förberedande åtgärder har i hovrätten förekommit ett rättegångsfel.

För att ett avgörande skall undanröjas enligt grunderna för 50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § andra stycket RB krävs att det rättegångsfel som förevarit kan antas ha inverkat på målets utgång. När det, såsom i förevarande fall, är fråga om ett fel som innebär att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel åsidosatts är presumtionen att felet har haft sådan inverkan. För att denna presumtion skall kunna brytas fordras att det föreligger positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit (jfr NJA 2001 s. 731).

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som överklagar en dom eller ett beslut skall ha ett rättsligt intresse av att få ändring i avgörandet, vilket innebär att domen eller beslutet från rättslig synpunkt skall innebära en nackdel för klaganden och att det yrkande som klaganden framställer skall kunna på objektiva grunder sägas vara till klagandens förmån (se Fitger, Rättegångsbalken, Del 4, avsnitt 52:10 f.).

När det gäller beslut om konkursförvaltares arvode finns det inte, bortsett från 16 kap. 8 § första stycket konkurslagen om tillsynsmyndighetens rätt att överklaga, några bestämmelser om rätten att överklaga detta beslut. I litteraturen har uttalats att envar borgenär, vars rätt är beroende av arvodesbeslutet, torde ha rätt att överklaga beslutet (se Welamson och Mellqvist, Konkurs, 10 uppl. 2003 s. 214). M.Ö. har rätt att överklaga arvodesbeslutet om hennes rätt är beroende därav.

För beslut om utdelning stadgas i 16 kap. 6 § andra stycket konkurslagen att sådana beslut får överklagas endast av den som i rätt tid har framställt invändning mot utdelningsförslaget eller, om rätten beslutar att fastställa utdelning som avviker från förslaget, den vars rätt påverkas av ändringen. Detta skall dock inte utläsas som att var och en som framställer invändning mot beslutet om utdelning också har rätt att överklaga detsamma. Utgångspunkten bör istället även i detta fall vara att klaganden skall ha ett rättsligt intresse av att få sin sak prövad. Bestämmelserna i 16 kap. 6 § andra stycket konkurslagen kan sedan inskränka denna krets av taleberättigade.

Trots att M.Ö. har en fordran mot bolaget skulle en ändring av arvodesbeslutet inte medföra att M.Ö. erhåller utdelning i konkursen. Inte heller i övrigt är omständigheterna sådana att arvodesbeslutet eller utdelningsförslaget kan anses beröra hennes rätt. Hon har därför inte rätt att överklaga tingsrättens beslut. Hovrättens fel kan inte antas ha inverkat på målets utgång, varför hovrättens beslut inte skall undanröjas. HD avslår M.Ö:s överklagande.

Enligt 13 § - - - se HD:s beslut - - - utan bifall.

HD:s avgörande

HD, som lämnar M.Ö:s ansökan om rättshjälp utan bifall, avslår överklagandet.

HD (justitieråden Thorsson, Lundius, Dahllöf, Lindeblad och Calissendorff, referent) meddelade den 13 oktober 2004 följande beslut.

Skäl

Björnloka Fastighets AB försattes i konkurs den 19 april 1993. M.Ö. ägde samtliga aktier i bolaget samt var ensam styrelseledamot och firmatecknare. I november 2000 inkom konkursförvaltaren A.W. med utdelningsförslag och arvodesräkning till tingsrätten. M.Ö. gav in en skrivelse till tingsrätten där hon framförde invändningar mot det yrkade arvodet och utdelningsförslaget. I beslut den 2 april 2001 fastställde tingsrätten utdelning i konkursen i enlighet med förvaltarens utdelningsförslag, vilket gav utdelning på vissa prioriterade fordringar. I samma beslut bestämde tingsrätten förvaltarens arvode till 475 000 kr i enlighet med hans yrkande.

M.Ö. överklagade beslutet och yrkade i själva saken, såsom hovrätten uppfattade det, att hovrätten skulle bestämma konkursförvaltaren A.W:s arvode till ett lägre belopp och som en följd därav ändra utdelningsförslaget i Björnloka Fastighets AB:s konkurs.

På förfrågan av hovrätten meddelade M.Ö. att hon överklagade beslutet personligen och inte som ställföreträdare för bolaget.

Hovrätten avvisade M.Ö:s överklagande. Som skäl för sitt avvisningsbeslut anförde hovrätten att M.Ö., såvitt framkommit, inte hade någon fordran som hon kunde göra gällande i konkursen och att omständigheterna i målet i övrigt inte var sådana att utdelningsförslaget berörde hennes rätt, varför hon saknade talerätt i fråga om bestämmande av arvode till konkursförvaltaren och fastställande av utdelningsförslaget.

M.Ö. har i HD anfört bl.a. följande: Hon är konkursborgenär eftersom hennes privata fastigheter och hennes personliga borgen har tagits i anspråk för att täcka aktiebolagets skulder. Hon har därför fordringar mot konkursboet till motsvarande belopp. Även om hon inte skulle få någon utdelning i konkursen påverkas M.Ö. ändå av beslutet eftersom hon riskerar att iklädas personligt betalningsansvar för mycket höga belopp, preliminärt ca 20 miljoner kr. Utdelningsförslaget berör uppenbart hennes rätt och hon kan därför inte anses sakna talerätt i fråga om arvodet till konkursförvaltaren eller i fråga om fastställande av utdelningsförslaget.

A.W. har vitsordat att M.Ö. har ställning som oprioriterad fordringsägare i konkursen men har anfört att hon inte berörs av utdelningsförslaget och att hovrättens skäl till avvisningsbeslutet är riktiga.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att den som överklagar en dom eller ett beslut skall ha ett rättsligt intresse av att få ändring i avgörandet, vilket innebär att domen eller beslutet från rättslig synpunkt skall innebära en nackdel för klaganden och att det yrkande som klaganden framställer på objektiva grunder skall kunna sägas vara till klagandens förmån. Ingen kan sägas ha klagorätt beträffande ett beslut, om han eller hon inte under några omständigheter kan ha ett klagointresse beträffande beslutet (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 52:10 f.).

När det gäller beslut om konkursförvaltares arvode finns det inte, bortsett från 16 kap. 8 § första stycket konkurslagen om tillsynsmyndighetens rätt att överklaga, några bestämmelser om rätten att överklaga ett sådant beslut. I litteraturen har uttalats att envar borgenär, vars rätt är beroende av arvodesbeslutet, torde ha rätt att överklaga detta (se Welamson-Mellqvist, Konkurs, 10 uppl. 2003 s. 214).

När det gäller beslut om utdelning stadgas i 16 kap. 6 § andra stycket konkurslagen att sådana beslut får överklagas endast av den som i rätt tid har framställt invändning mot utdelningsförslaget eller, om rätten beslutar att fastställa utdelning som avviker från förslaget, den vars rätt påverkas av ändringen. Detta skall dock inte utläsas som att var och en som framställer invändning mot beslutet om utdelning också har rätt att överklaga detsamma. Utgångspunkten bör i stället även i detta fall vara att klaganden skall ha ett rättsligt intresse av att få sin sak prövad. Bestämmelserna i 16 kap. 6 § andra stycket konkurslagen kan sedan inskränka denna krets av taleberättigade.

I hovrätten anförde M.Ö. omständigheter av innebörd att hennes privatekonomi påverkades av konkursen. Med hänsyn till vad M.Ö. framförde har skäl förelegat att inte utan vidare avvisa M.Ö:s överklagande på den av hovrätten angivna grunden. Hovrätten hade i stället bort klarlägga på vilket sätt M.Ö. ansåg sig berörd av beslutet om fastställande av arvode och utdelning. Att hovrätten avvisade överklagandet utan att vidta sådana förberedande åtgärder utgjorde ett rättegångsfel (jfr NJA 2000 C 51).

För att ett avgörande skall undanröjas enligt grunderna för 50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § andra stycket RB krävs att det rättegångsfel som har förevarit kan antas ha inverkat på målets utgång. När det, såsom i förevarande fall, är fråga om ett fel som innebär att en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel åsidosatts är presumtionen att felet har haft sådan inverkan. För att denna presumtion skall kunna brytas fordras att det föreligger positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit (se NJA 2001 s. 731).

Ett arvodesbeslut och ett beslut om fördelning av utdelningsbara medel kan ha betydelse inte bara för de vid konkursutbrottet befintliga borgenärerna utan även för den som ställt säkerhet för konkursgäldenärens skulder. Om den säkerhet som ställts tas i anspråk av en av konkursborgenärerna, får den som ställt säkerheten en fordran mot konkursboet och därmed ställning av borgenär. I det fall den som ställt säkerheten har gjort detta till förmån för en borgenär som åtnjuter förmånsrätt i konkursen kommer i regel regressfordran i åtnjutande av förmånsrätten i motsvarande mån som säkerheten har tagits i anspråk (3 § förmånsrättslagen [1970:979]). Även om en löftesman inte infriat sin borgen eller om den säkerhet som ställts inte har tagits i anspråk synes ställningen i konkursen för den som ställt säkerhet därför vara att jämställa med en borgenärs. Han eller hon bör således äga rätt att överklaga besluten om dessa kan inverka på omfattningen av betalningsansvaret för konkursbolagets skulder eller om besluten på annat sätt berör hans eller hennes rätt. Om det däremot står klart t.ex. att de utdelningsbara medlen i en konkurs endast förslår till betalning av vissa prioriterade fordringar kan en borgenär vars fordran är oprioriterad inte anses ha ett rättsligt intresse av att få ett beslut om fastställande av arvode och utdelningsförslag prövat, såvida inte andra särskilda omständigheter föreligger för ett sådant intresse.

Enligt konkursbouppteckningen uppgick konkursbolagets skulder vid konkursutbrottet till 20 532 032 kr varav drygt 18 miljoner kr var prioriterade. I konkursbouppteckningen finns antecknat att konkursbolaget hade en oprioriterad skuld till M.Ö. som enligt bokföringen uppgick till 563 125 kr. Det står klart att en ändring av arvodesbeslutet således inte skulle kunna medföra att M.Ö. erhöll utdelning i konkursen för sin oprioriterade fordran. Hon har som innehavare av denna fordran inte något klagointresse, varför hovrättens fel inte kan antas ha inverkat på målets utgång.

Av utredningen i målet framgår emellertid också att M.Ö. har ställt säkerheter för konkursbolagets skulder i form av personlig borgen och fastighetspant. Säkerheterna har ställts till förmån för i vart fall en borgenär med prioriterad fordran som enligt utdelningsförslaget inte får full utdelning i konkursen, varför omfattningen av hennes personliga betalningsansvar berörs av arvodesbeslutet och beslutet om fastställande av utdelningsförslaget. M.Ö. har därmed ett rättsligt intresse av att få en ändring av avgörandet. Något annat hinder mot talerätt mot tingsrättens avgörande föreligger inte (jfr NJA 1972 s. 565). Det föreligger sålunda inte något positivt stöd för att bryta presumtionen att rättegångsfelet har inverkat på utgången. Hovrättens avvisningsbeslut skall således undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning.

Enligt 13 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. I målet är fråga om en angelägenhet som uppkommit i M.Ö:s näringsverksamhet. Särskilda skäl för att ändå bevilja rättshjälp föreligger inte. M.Ö:s ansökan skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande

HD, som lämnar M.Ö:s ansökan om rättshjälp utan bifall, undanröjer punkten 4 i hovrättens beslut och visar målet åter till hovrätten för ny behandling.

HD:s beslut meddelat: den 13 oktober 2004.

Mål nr: Ö 4648-01.

Lagrum: 16 kap. 2 och 6 §§ konkurslagen (1987:672) samt 42 kap. 8 § andra stycket, 50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § andra stycket RB.

Rättsfall: NJA 1972 s. 565, NJA 2000 C 51 och NJA 2001 s. 731.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2004-10-13

Målnummer:
Ö4648-01