Straffmätning vid upprepade fall av grovt rattfylleri. Även fråga om värdegränsen mellan stöld och snatteri vid butikstillgrepp. (Jfr 1990 s. 743 och 1994 s. 699)


Lagrum:
4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; 8 kap. 1 § och 2 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å A.S. för nio fall av grovt rattfylleri och olovlig körning, varav åtta grovt brott, ett fall av rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, ett fall av snatteri samt ett fall av stöld. Enligt gärningsbeskrivningarna hade körningarna skett på olika vägar i Göteborgsområdet under tiden d. 10 maj 2002–d. 19 juni 2003 och alkoholkoncentrationen hade varierat från 0,44 milligram per liter i utandningsluften till 2,78 promille i blodet. Snatteribrottet avsåg tillgrepp av en flaska Smirnoff, värd 118 kr, i en systembolagsbutik. Stölden avsåg tillgrepp av matvaror till ett värde av 932 kr i en lågprisbutik.

TR:n (ordf. tingsfiskalen Agneta Broberg) anförde i dom d. 27 juni 2003: Domskäl. Ansvarsfrågan. A.S. har erkänt samtliga gärningar. Erkännandet stöds av utredningen i övrigt. TR:n finner härigenom gärningarna bevisade. De bör bedömas på sätt åklagaren har gjort.

Påföljdsfrågan. A.S. förekommer tidigare under 13 avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast d. 22 jan. 2002 av Göteborgs TR för stöld, snatteri och våldsamt motstånd till villkorlig dom med dagsböter.

A.S. har inte hörsammat kallelser till frivården varför någon utredning om hans nuvarande situation inte kunnat göras och påföljdsförlag inte heller kunnat lämnas.

A.S. har i huvudsak uppgett följande. På grund av hot under en längre tid har han känt sig otrygg i sitt hem. Hans bostad har blivit vandaliserad och han har själv under ett tillfälle blivit utsatt för knivhugg i ryggen, åtta respektive fyra cm djupa. För att finna en trygg plats i tillvaron har han införskaffat sig ett antal bilar på kredit. Han har tillbringat den mesta tiden i de olika bilarna eftersom han inte vågat ha kvar sin bostad efter vandaliseringen. Det har inneburit en trygghet att veta att han snabbt har kunnat fly om något skulle hända. Han anser sig inte ha några alkoholproblem. Orsaken till den stora alkoholkonsumtionen har varit att fly från verkligheten.

Med hänsyn till brottens art, straffvärde och att gärningarna begåtts under den med villkorlig dom förenade prövotiden kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Vid straffvärdebedömningen har TR:n beaktat följande omständigheter. A.S. har under en tid om drygt ett år tagits för grovt rattfylleri och grov olovlig körning vid nio tillfällen. Vid fem av dessa tillfällen har promillehalten i blodet legat mellan 2,38 och 2,78 och A.S. har varit redlöst berusad vid körningarna. Vid flera tillfällen har polisen ingripit efter tips från allmänheten som reagerat. Flera av körningarna har skett vid tidpunkt när trafikintensiteten varit mycket hög och risk för trafikolycka har mot bakgrund av berusningsgrad varit påtaglig. A.S. som vid mer än ett tillfälle blivit stoppad två dagar i rad och funnits köra grovt rattfull har visat en likgiltighet inför andra människors liv. Mot bakgrund av ovan har TR:n funnit att det samlade straffvärdet för nu aktuella gärningar uppgår till fängelse ett år och två månader.

Domslut. TR:n dömde A.S. för stöld enligt 8 kap. 1 § BrB, för snatteri enligt 8 kap. 2 § BrB, för olovlig körning enligt 3 § 1 st. 1 p. trafikbrottslagen (1951:649), för olovlig körning enligt 3 § 1 st. 2 p. trafikbrottslagen, för rattfylleri enligt 4 § 1 st. trafikbrottslagen och för grovt rattfylleri enligt 4 a § trafikbrottslagen till fängelse ett år två månader.

A.S. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ett väsentligt kortare fängelsestraff.

Åklagaren överklagade och yrkade straffskärpning.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsrådet Ekström och hovrättsassessorn Treiberg Claeson) anförde i dom d. 20 aug. 2003: HovR:ns domskäl. I enlighet med TR:ns dom har A.S. gjort sig skyldig till stöld, snatteri, olovlig körning och rattfylleri samt grovt rattfylleri och grov olovlig körning vid nio tillfällen.

A.S. har i HovR:n lämnat samma förklaring som vid TR:n till att han begått trafikbrotten och tillagt att han vid körningarna inte förorsakat skada på vare sig person eller egendom.

Omständigheterna vid rattfylleribrotten, vilka redovisats i TR:ns dom, är sådana att straffvärdet för dessa gärningar är högt, även med beaktande av att det inte vid något tillfälle inträffat någon trafikolycka. Vad A.S. anfört om bakgrunden till att han kört bil ger inte anledning att se mildare på gärningarna. HovR:n finner dock att straffvärdet för den samlade brottsligheten är lägre än vad TR:n kommit fram till. Som TR:n funnit kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Fängelsestraffets längd skall bestämmas i enlighet med straffvärdet.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom i överklagad del på så sätt att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse tio månader.

Nämndemännen Ågren och Lindblad var skiljaktiga och fastställde TR:ns dom.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till ett längre fängelsestraff än det av HovR:n utdömda.

A.S. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Thorsson, Blomstrand, referent, Lundius och Ella Nyström) beslöt följande dom: Domskäl. I HD har A.S. hörts på nytt. Vidare har Hans Laurell, Vägverkets expert på alkohol, droger och trafik, hörts som sakkunnig.

Enligt HovR:ns dom har A.S. dömts för stöld, snatteri, olovlig körning i tio fall, varav nio fall grovt brott, rattfylleri och nio fall av grovt rattfylleri. Domen har överklagats bara i fråga om påföljden. Vid sådant förhållande skall HD pröva, förutom påföljden, endast brottsrubriceringarna.

I rättsfallet NJA 1990 s. 743 hade HD att bestämma gränsen mellan stöld och snatteri vid butikstillgrepp. Vid sådana brott hade i tidigare praxis värdet av den tillgripna egendomen blivit avgörande när inte övriga omständigheter givit anledning till någon annan bedömning. HD uttalade att denna värdegräns lämpligen syntes kunna dras vid ett värde av omkring 800 kr. Värdegränsen aktualiserades på nytt i rättsfallet NJA 1994 s. 699. Nu förklarade HD att värdegränsen borde justeras när förändringar i penningvärdet gjorde det påkallat men den borde å andra sidan inte skifta fortlöpande i takt med sådana förändringar innan det fanns underlag för att utgå från en ny gräns som tedde sig lämplig och hanterbar för den praktiska rättstillämpningen. I den mån en övergång till en högre gräns skulle äga rum i praxis syntes det från dessa synpunkter i och för sig ändamålsenligt att detta skedde när en höjning av gränsen till omkring 1 000 kr var motiverad. HD fann emellertid att, om man utgick från förändringarna i konsumentprisindex, 800 kr vid tidpunkten för 1990 års avgörande ännu så länge inte motsvarade 1 000 kr i det då aktuella penningvärdet. Tills vidare borde den ifrågavarande gränsen alltså fortfarande anses gå vid ett värde av omkring 800 kr.

Efter 1994 års avgörande har penningvärdet förändrats ytterligare. Konsumentprisindex har nu stigit så mycket att 800 kr vid tidpunkten för 1990 års avgörande motsvarar något mer än 1 000 kr i dagens penningvärde. Som Riksåklagaren har påpekat har emellertid olika varu- och tjänstegrupper som ingår i konsumentprisindex utvecklats helt olika. Därvid är att märka att några av de huvudgrupper som kan aktualiseras vid butikstillgrepp har haft en betydligt måttligare prisutveckling än konsumentprisindex totalt, medan sådana poster som boende och hälso- och sjukvård har ökat mer än genomsnittet. Skillnaderna i dessa hänseenden är avsevärt större nu än de var år 1994. Sett över den senaste tioårsperioden har prisutvecklingen varit lugnare än under närmast föregående tioårsperiod. Utvecklingen hittills av konsumentprisindex motiverar därför inte att värdegränsen nu höjs till 1 000 kr. Inte heller av annat skäl bör praxis ändras. Värdegränsen bör alltså ligga kvar vid omkring 800 kr.

Vid tillfället d. 16 maj 2002 tillgrep A.S. varor till ett värde av 932 kr. Som domstolarna har funnit skall gärningen bedömas som stöld.

Inte heller i övrigt finns det skäl att frångå domstolarnas brottsrubriceringar.

När påföljden för A.S:s brott skall bestämmas har det stor betydelse hur rattfylleribrotten bedöms. En utgångspunkt vid denna bedömning är att ett fall av grovt rattfylleri utan särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter har ett straffvärde om fängelse en månad (jfr NJA 2002 s. 653). Emellertid innefattar brottet grovt rattfylleri gärningar med varierande straffvärde. En viktig faktor vid bedömningen i det enskilda fallet är de risker för trafiksäkerheten som gärningen typiskt sett inneburit. Bedömningen måste bli strängare ju större trafikfaran har varit. Särskilt allvarligt är om gärningsmannen har fört fordonet på ett sådant sätt eller på en sådan plats att risken för en trafikolycka typiskt sett har varit stor (jfr prop. 1993/94:44 s. 28 f.).

A.S. skall dömas för nio fall av grovt rattfylleri och ett fall av rattfylleri. I flera av fallen föreligger särskilda försvårande omständigheter som motiverar ett högre straffvärde än fängelse en månad trots att någon olycka inte har inträffat. Sålunda har A.S. vid flera av körningarna haft en alkoholkoncentration i blodet som vida överstigit två promille. Han har vid dessa tillfällen också uppvisat tydliga tecken på kraftig berusning. Två gånger har han varit så berusad att han har tagits om hand med stöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Risken för en trafikolycka har i dessa fall varit uppenbar. Några av körningarna har skett på sådana platser där trafiken har varit intensiv eller trafikförhållandena av annan anledning har varit komplicerade och det därmed har varit särskilt farligt att köra bil i berusat tillstånd.

I skärpande riktning skall också beaktas att A.S. upprepade gånger har begått nya brott efter att polisen ingripit mot honom; han har gjort sig skyldig till tio rattfylleribrott inom loppet av ett drygt år. Vid två tillfällen har det gått mindre än ett dygn mellan brotten.

Som förklaring till sitt handlande har A.S. även i HD anfört att han varit utsatt för hot till sitt liv och behövt kunna fly om någonting skulle hända. Detta förklarar dock på inget sätt att han har kört bil i berusat tillstånd. Han har vidare gjort gällande att risken för trafikolyckor inte varit så stor i hans fall, eftersom han efter lång tillvänjning tål alkohol bättre än andra. Av forskningsrön som Hans Laurell har redovisat framgår dock att en alkoholtolerant person som alkoholpåverkad sätts i en ny, krävande situation presterar lika dåligt som andra alkoholpåverkade personer. Inte heller i övrigt har det kommit fram någonting som talar för att något av A.S:s rattfylleribrott har ett lägre straffvärde än normalt eller för att gärningarna skall bedömas mildare än deras straffvärde motiverar.

Härtill kommer att A.S. har gjort sig skyldig till tio fall av olovlig körning, varav nio fall utgör grovt brott, samt till stöld i ett fall och snatteri i ett fall. Straffvärdet för den samlade brottsligheten får bedömas vara fängelse ett år fyra månader. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Domslut. HD ändrade HovR:ns dom på så sätt att HD bestämde påföljden till fängelse ett år fyra månader.

JustR Regner var skiljaktig i fråga om påföljdsbestämningen och fastställde i den delen TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 3 nov. 2003 (mål nr B 3546-03).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-11-03

Målnummer:
B3546-03