Då make väckt talan om klander av bodelning har den väsentliga grunden för talan ansetts vara invändningen mot bodelningen som sådan. (Jfr 1997 s. 62)


Lagrum:
17 kap. 8 § äktenskapsbalken (1987:230); 13 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)

Advokaten B.S., som genom beslut av TR förordnats att vara bodelningsförrättare vid bodelning efter äktenskapsskillnad mellan A.-B.M. och E.M., beslöt d. 9 sept. 1999 om bodelning mellan parterna.

A.-B.M. klandrade bodelningen vid Helsingborgs TR genom ansökan om stämning som inkom d. 11 okt. 1999. Hon yrkade att bodelningsbeslutet skulle ändras på så sätt att E.M. förpliktades att till henne utge en bodelningslikvid om tillhopa 109 413 kr samt att TR:n skulle fastställa att A.-B.M. hade en enskild fordran om 147 250 kr på E.M. Som grund för yrkandena anförde hon bl.a.: Bodelningsförrättaren har värderat en i bodelningen ingående villafastighet till 650 000 kr. Marknadsvärdet skall rätteligen bestämmas till 555 000 kr. Under äktenskapet har A.-B.M. gjort utlägg, som finansierats med enskilda medel, för den gemensamma fastigheten. Till följd härav har hon en enskild fordran på E.M., som inte har beaktats vid bodelningen. - Med hänsyn till att A.-B.M. bekostat förkovran av den gemensamma fastigheten genom belåning av en enskilt ägd fastighet skulle en hälftendelning av giftorättsgodset vara oskälig. På grund härav är hon berättigad att erhålla en större andel av giftorättsgodset i enlighet med 12 kap. 1 § ÄktB.

Vid muntlig förberedelse d. 8 febr. 2000 frånföll A.-B.M. grunden om skevdelning samt justerade sitt yrkande om bodelningslikvid till 183 950 kr. Som grund för sistnämnda yrkande åberopade A.-B.M., utöver vad som tidigare gjorts gällande, att hon hade ytterligare en enskild fordran gentemot E.M. Fordran uppstod i samband med att parterna gemensamt upptog två lån, om 150 000 kr respektive 100 000 kr, med säkerhet i en fastighet i Munka-Ljungby som var A.-B.M:s enskilda egendom. De upplånade medlen användes sedan för gemensamma ändamål. De gemensamma lånen löstes av A.-B.M. när fastigheten försåldes. Detta innebar således att A.-B.M. hade en fordran om 125 000 kr på E.M.

I skrift d. 3 april 2000 framställde A.-B.M. ett andrahandsyrkande om att skevdelning enligt 12 kap. 1 § ÄktB skulle ske mellan parterna med anledning av att en hälftendelning skulle vara oskälig mot henne eftersom hon använt enskilda medel för gemensamma ändamål och sedan inte blivit kompenserad härför.

E.M. yrkade att TR:n skulle avvisa A.-B.M:s justerade yrkande om bodelningslikvid och yrkandet om skevdelning eftersom dessa inte stödde sig på väsentligen samma grund som tidigare i målet framställda yrkanden.

A.-B.M. vidhöll sin talan och hävdade att de ifrågavarande yrkandena inte skulle avvisas. Som grund härför anförde hon i huvudsak följande. I beslut vid den muntliga förberedelsen konstaterade TR:n att A.-B.M:s vidtagna justering utgjorde en tillåten taleändring i enlighet med RB:s regler. - I mål rörande klander av bodelning får i stor utsträckning godtas att parterna för in nya frågor och nytt material. I praxis har parter tillåtits åberopa omständigheter som inte varit på tal vid bodelningen. Uttrycket ”stödjer sig på väsentligen samma grund” i 13 kap. 3 § 1 st. 3 RB bör ges en vid tolkning med utgångspunkt i grunderna för ifrågavarande makars bodelning. Det är uppenbart att justeringen av A.-B.M:s yrkande om bodelningslikvid är hänförlig till grunder som redovisades vid bodelningsförrättningen. - Genom beslut av d. 2 dec. 1999 har Svea HovR avgjort en tvist om taleändring rörande klander av bodelning. Käranden yrkade att bodelningsbeslutet skulle ändras på så sätt att en av motparten innehavd pensionsförsäkring skulle upptas som tillgång. Detta yrkande fanns inte upptaget i stämningsansökan. HovR:n konstaterade att ifrågasättandet av bodelningsbeslutet utgjorde grunden för klandertalan och att skäl fanns för en sammanhållen syn på bodelningen. Mot denna bakgrund ansågs taleändringen vara tillåten i enlighet med RB:s regler.

TR:n (hovrättsassessorn Bjursten) meddelade d. 23 juli 2001 följande beslut: Skäl. Om en part är missnöjd med av bodelningsförrättaren förrättad bodelning får han enligt 17 kap. 8 § 2 st. ÄktB klandra den genom att vid TR:n väcka talan inom fyra veckor från det att bodelningen delgavs honom. Klandras inte bodelningen inom denna tid är rätten till talan förlorad. I doktrinen har hävdats att parterna i denna typ av mål har en stor frihet att vid fullföljd till domstol föra in nya frågor och nytt material i rättegången (se exempelvis Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990 s. 549).

A.-B.M:s möjligheter att i TR:n framställa nya yrkanden efter klanderfristens utgång är emellertid begränsade i enlighet med vad som sägs i 13 kap. 3 § RB (jfr NJA 1997 s. 62). Av avgörande betydelse för frågan om avvisning av A.-B.M:s nu framställda yrkanden är om de kan anses stödja sig på väsentligen samma grund som tidigare yrkanden och taleändringen därför är tillåten enligt 13 kap. 3 § 1 st. 3 RB.

I det av A.-B.M. åberopade hovrättsbeslutet d. 2 dec. 1999 har HovR:n hänvisat till att det i rättspraxis har tillåtits nya yrkanden inom ramen för såväl arrendesyn (NJA 1990 s. 660) som försäljningsuppdrag (NJA 1964 s. 38) och förvaltningsuppdrag (NJA 1966 s. 193) samt att ifrågasättandet av förrättningen eller uppdraget således har ansetts utgöra grunden för klandertalan. TR:n noterar att, sedan Svea HovR:s beslut d. 2 dec. 1999 överklagats, HD d. 29 nov. 2000 beslutat att inte meddela prövningstillstånd. HovR:ns avgörande får därför anses väl återspegla rättsläget i fall som det förevarande.

TR:n finner att de olika yrkanden A.-B.M. framställt avser påstådda felaktigheter i bodelningen som får anses stödja sig på väsentligen samma grund. Hennes nya yrkanden skall därför tas upp till prövning i målet och till följd därav skall E.M:s yrkande om avvisning lämnas utan bifall.

Beslut. TR:n lämnar E.M:s yrkande om avvisning utan bifall.

E.M. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och vidhöll sitt vid TR:n framställda avvisningsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Clevesköld, referent, och Elmqvist samt tf. hovrättsassessorn Billing) meddelade d. 21 mars 2002 följande beslut: HovR:n avslår överklagandet.

E.M. överklagade och yrkade att HD skulle avvisa A.-B.M:s yrkande om skevdelning och hennes justerade yrkande om bodelningslikvid.

A.-B.M. bestred E.M:s yrkanden.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvidsson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. A.-B.M. väckte vid Helsingborgs TR talan mot E.M. om klander av bodelning. Hon yrkade att bodelningsbeslutet skulle ändras så att E.M. skulle förpliktas att till henne utge 109 413 kr. A.-B.M. ändrade därefter under förberedelsen vid TR:n sitt yrkande, dels på så sätt att hon yrkade att E.M. skulle förpliktas att utge en sammanlagd bodelningslikvid om 183 950 kr, dels på så sätt att hon framställde yrkanden i andra hand av innebörd att bodelningslikviden skulle fastställas till 124 413 kr, 85 188 kr, 123 288 kr eller 84 063 kr. Som grund för förstahandsyrkandet gjorde hon gällande - förutom tidigare framförda påståenden om felaktig värdering av en fastighet och en enskild fordran mot E.M. - att hon hade ytterligare en enskild fordran mot E.M. Andrahandsyrkandena grundades på att hon i de fall rättens prövning av hennes förstahandsyrkande utföll på vissa sätt var berättigad att enligt 12 kap. 1 § ÄktB erhålla mer än hälften av det samlade giftorättsgodset. HD har att ta ställning till om de förändringar av A.-B.M:s yrkanden som innebär att hennes talan ändrats (jfr 13 kap. 3 § 3 st. RB) är tillåtna.

En bodelning syftar till att fördela makarnas egendom dem emellan. En bodelningsförrättare skall enligt 17 kap. 6 § 2 st. ÄktB, om makarna inte kan komma överens, pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och som inte är föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med bestämmelserna i ÄktB. En make som är missnöjd med bodelningen får enligt 17 kap. 8 § ÄktB klandra bodelningen genom att inom viss tid väcka talan mot den andre maken vid TR. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I mål om klander kan domstolen återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren. Huvudprincipen har ansetts vara att en bodelning inte vinner laga kraft partiellt, även om den klandras endast i viss del, eftersom de olika delarna i en bodelning ofta hänger så nära samman att de i verkställighetshänseende inte kan skiljas från varandra. Det har dock diskuterats om en bodelning i vissa speciella situationer kan vinna laga kraft partiellt (se Lars Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990 s. 554 och NJA 1983 s. 635).

Enligt 13 kap. 3 § RB är huvudregeln att väckt talan inte får ändras. Bland undantagen från denna huvudregel finns i paragrafens första stycke 3 en bestämmelse enligt vilken käranden får framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. I rättspraxis har den i 17 kap. 8 § 2 st. ÄktB stadgade fristen inom vilken en klandertalan måste väckas inte ansetts utgöra hinder för sådana ändringar av klandertalan efter klanderfristens utgång som är tillåtna enligt 13 kap. 3 § 1 st. 3 RB (se NJA 1997 s. 62).

Frågan i målet är om A.-B.M:s nya yrkanden stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare framställda. Av betydelse är därvid vad som typiskt sett skall anses utgöra grunden för ett i klanderprocessen framställt yrkande. Valet kan sägas stå mellan två alternativ. Ett alternativ är att anse att ifrågasättandet av bodelningen som sådan utgör grunden för talan. I sådant fall anger bodelningen ramen för tillåtligheten av nya yrkanden. Det andra alternativet är att anse att grunden för klandertalan är mer direkt knuten till de påstådda felaktigheterna i bodelningen.

I rättspraxis har yrkanden som framställts i mål om klander av redovisnings- eller förvaltningsuppdrag och klander av arrendesyn ansetts stöda sig på samma grund (se NJA 1964 s. 38, 1966 s. 193 och 1990 s. 660). På motsvarande sätt bör yrkanden som framställs i mål om klander av bodelning anses stöda sig på samma grund. Denna lösning, som alltså överensstämmer med tidigare praxis avseende liknande mål och medför att bodelningen anger den yttre ramen för tillåtligheten av nya yrkanden, leder till en mer sammanhållen syn på bodelningen. För en sådan mer sammanhållen syn talar det förhållandet att en ändring av ett ställningstagande i en fråga i bodelningen ofta kan få återverkningar på hur andra frågor i bodelningen skall bedömas. Undantag från principen att ifrågasättandet av bodelningen anses utgöra grunden för klandertalan måste dock göras i den speciella situation att en bodelning bedöms ha vunnit laga kraft partiellt.

Den talan om klander av bodelning som A.-B.M. väckt i förevarande mål får anses grunda sig på ifrågasättandet av bodelningen som sådan. Hon har därför rätt att enligt 13 kap. 3 § 1 st. 3 RB framställa nya yrkanden som avser bodelningen. E.M:s överklagande skall därför avslås.

HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, Lennander, referent, Lindeblad och Calissendorff) fattade följande slutliga beslut: Skäl. A.-B.M. väckte vid TR:n talan mot E.M. om klander av bodelning, varvid hon yrkade att bodelningsbeslutet skulle ändras så att han förpliktades att till henne utge en sammanlagd bodelningslikvid om 109 413 kr. Under förberedelsen vid TR:n ändrade hon sitt yrkande på så sätt att den begärda bodelningslikviden höjdes till 183 950 kr. Till stöd härför angav hon att hon hade ytterligare en enskild fordran mot E.M. Dessutom yrkade hon i andra hand s.k. skevdelning enligt 12 kap. 1 § ÄktB. Frågan i målet gäller om A.-B.M:s nya yrkanden skall tillåtas.

En make som är missnöjd med en förrättad bodelning får enligt 17 kap. 8 § ÄktB klandra den genom att inom viss tid väcka talan mot den andra maken vid den TR som förordnat bodelningsförrättaren. A.- B.M:s nya yrkanden har framställts efter utgången av den klanderfrist som anges i nu nämnda bestämmelse. Frågan huruvida möjligheten att ändra en väckt talan skall anses prekluderad efter utgången av klanderfristen på samma sätt som själva rätten att väcka talan har, såvitt avser klander av bodelning, besvarats i rättsfallet NJA 1997 s. 62. HD fann där att den som har klandrat en bodelning har rätt att efter klanderfristens utgång ändra sin väckta talan, med den begränsning som följer av 13 kap. 3 § RB.

En tillämpning av reglerna om ändring av talan i angivna paragraf leder i förevarande fall till att A.-B.M:s nya yrkanden skall godtas om de stöder sig på väsentligen samma grund som den tidigare väckta klandertalan (13 kap. 3 § 1 st. 3 RB). Av avgörande betydelse för bedömningen av om den förutsättningen är uppfylld är vad som typiskt sett skall anses utgöra grunden för ett i klanderprocessen framställt yrkande.

Valet kan sägas stå mellan två alternativ. Det ena alternativet är att invändningen mot bodelningen som sådan utgör grunden för talan och att ramen för bodelningen anger den yttre gränsen för tillåtligheten av nya yrkanden. Det andra alternativet är att grunden för klandertalan är mera direkt knuten till de påstådda felaktigheterna i bodelningen.

För en mer sammanhållen syn på bodelningen talar det förhållandet att de olika delarna i en bodelning i regel hänger så nära samman att ett ändrat ställningstagande i en fråga ofta får återverkningar på hur andra frågor i denna skall bedömas; enligt huvudregeln vinner en bodelning inte heller laga kraft partiellt (se NJA 1997 s. 62). Ett sådant synsätt överensstämmer också med tidigare praxis avseende klander av redovisning av försäljnings- eller förvaltningsuppdrag och klander av arrendesyn, där ifrågasättandet av uppdraget eller förrättningen ansetts utgöra grunden för klandertalan (se NJA 1964 s. 38, 1966 s. 193 och 1990 s. 660). Det synes därför mest ändamålsenligt att välja detta alternativ. Ett undantag från principen att invändningen mot bodelningen utgör grunden för klandertalan kan dock behöva göras i den speciella situationen där bodelningen bedöms ha vunnit laga kraft partiellt.

I det sagda ligger att en part i rättegången vid TR:n kan föra in även yrkanden och omständigheter som inte förekommit vid bodelningsförrättningen; tvistens prövning i TR:n är den första domstolsprövningen (jfr 13 kap. 3 § 2 st. andra meningen RB och NJA 1997 s. 62).

Sammanfattningsvis leder det anförda till att den talan om klander av bodelning som A.-B.M. väckt i förevarande mål får anses grunda sig på invändningen mot bodelningen som sådan. Hon hade därför enligt 13 kap. 3 § 1 st. 3 RB rätt att vid TR:n framställa nya yrkanden som avser bodelningen. E.M:s överklagande skall alltså avslås.

HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD:s beslut meddelades d. 27 okt. 2003 (mål nr Ö 1503-02).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-10-27

Målnummer:
Ö1503-02