Fråga om ansvar för varusmuggling alternativt grov oaktsamhet vid införsel av skattepliktigt gods. Tillika fråga, vid omröstning till dom i brottmål, vilken mening som skulle anses lindrigast.


Lagrum:
1 § första stycket lagen (1960:418) om straff för varusmuggling; 3 § lagen (2000:1225) om smuggling; 30 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot K.A., R.B., W.L. och S.U. för grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling enligt 1 § 1 st. och 8 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och 23 kap. 1 § BrB med följande gärningsbeskrivning: R.B., S.U., W.L. och K.A. har gemensamt och i samråd d. 23 sept. 1999 uppsåtligen och olovligen, genom att inte ge det tillkänna, från USA till riket via Arlanda, dels insmugglat sju kollin med komponenter för tillverkning och test av mobiltelefoner (s.k. Fixture och Docking station), dels försökt insmuggla via Örebro ett kolli med komponenter för tillverkning och test av mobiltelefoner till ett sammanlagt värde av minst 172 000 US dollar, motsvarande ett värde vid tidpunkten av brottet om 1 431 900 kr. Undandragen tullavgift och mervärdesskatt har uppgått till 35 797 respektive 366 924 kr, sammanlagt 402 721 kr. Smuggelförsöket avslöjades vid tullkontroll. Fara för brottets fullbordan har förelegat. Brotten är grova då de omfattat gods av betydande värde.

Åklagaren yrkade vidare att del av godsets värde skulle förklaras förverkat hos de misstänkta, solidariskt ansvar, till ett belopp om sammanlagt 200 000 kr.

TR:n (ordf. rådmannen Ålander) anförde i dom d. 25 maj 2000:

TR:ns behörighet. De tilltalade är anställda vid bolaget Hewlett Packard i USA och är bosatta i USA. Under besöken i Sverige får de tilltalade anses ha mer varaktigt uppehållit sig inom TR:ns domkrets, detta med hänsyn till att Hewlett Packard i Sverige har huvudkontor i Kista i Stockholm. Utredningen i målet har bedrivits av Tullmyndigheten i Stockholm och av Ekobrottsmyndigheten som också är belägen i Stockholm. Med hänsyn till kostnader och andra omständigheter är det lämpligt att TR:n behandlar målet. Mot bakgrund av det anförda är TR:n enligt 19 kap. 1 § 3 st. RB behörig att uppta åtalet till prövning.

Bakgrund. Hewlett Packard (HP) är ett multinationellt bolag som tillverkar datorer, datortillbehör och olika instrument för testning och mätning. HP i Sverige har omkring 600 anställda och en omsättning uppgående till fem miljarder kr. I Kumla sker i det svenska bolaget Ericssons regi tillverkning av mobiltelefoner. Under första halvåret 1999 startade ett projekt där HP i USA bistod Ericsson med kunskap och experter vid tillverkningen av nya telefonmodeller. K.A., R.B., W.L. och S.U. är tekniker och är baserade vid HP:s fabrik utanför Denver, i Colorado. Den 23 sept. 1999 runt halv åtta på morgonen anlände de till Arlanda flygplats. De hade från USA medfört åtta kollin med gods som skulle användas i projektet hos Ericsson i Kumla. Godset, som importerades av HP i Sverige, var tullpliktigt och bestod av s.k. fixtures, en typ av mätinstrument, och dockningsstationer. Sju av de åtta kollina ankom till Arlanda flygplats och ett kom att, felaktigt, flygas till Örebro flygplats. De sju kollina fördes in i landet av de fyra tilltalade utan att någon kontakt dessförinnan förekommit med tullen på Arlanda. Godset transporterades sedan vidare till Ericsson i Kumla. Det kolli som fanns på Örebro flygplats lämnades samma dag ut till S.U. sedan denne deponerat en summa pengar hos tullmyndigheten i Örebro. - HP i Sverige hade och har s.k. hemtagningstillstånd. Detta innebär bl.a. att bolaget inte behöver avge fullständig tulldeklaration och betala skatter och avgifter i samband med att importerat gods förs in i landet. Bolaget har istället att inom ett visst antal dagar därefter inge fullständiga handlingar och betala skatter och avgifter.

Yrkanden m.m. - - - K.A., R.B., W.L. och S.U. har förnekat gärningarna och bestritt det särskilda yrkandet. De har som grund för sin inställning i ansvarsfrågan åberopat att det i objektiv mening inte har förelegat något brott eftersom importören, HP i Sverige, haft rätt att deklarera varorna och betala tullavgifter inom tio dagar från det att varorna kommit in till landet. De har vidare gjort gällande att de inte haft uppsåt att begå brott; de har trott att de fått föra in varorna eftersom HP i Sverige skulle deklarera godset inom tio dagar enligt de fastlagda rutiner som gällde. Vad gäller förverkandeyrkandet har de hävdat att detta i vart fall är obilligt och skall efterges eller jämkas. Åklagarens påståenden vad gäller godsets värde och att godset var tullpliktigt har vitsordats av de tilltalade liksom åklagarens uppgift om storleken av den skatt och de avgifter som var aktuella.

Utredningen. - - -

Åklagaren har anfört bl.a. följande. Beträffande vissa verktyg som användes i projektet hos Ericsson fanns ett tillstånd att tillfälligt föra in och använda dem i Sverige. Vad gäller fixtures och dockningsstationerna gällde dock absolut tullplikt. - Trots att HP i Sverige har hemtagningstillstånd måste anmälan ske till tullmyndigheten innan varorna förs in i Sverige. Detta gäller oavsett vem det är som för in bolagets varor. Anmälan kan ske genom att en s.k. proformafaktura visas upp. Anmälan skulle i detta fall beträffande sju av kollina ha skett hos tullen vid Arlanda; det var alltså inte korrekt att göra en anmälan avseende allt gods först i Örebro. Det görs inte gällande att de tilltalade hade direkt uppsåt att underlåta att anmäla godset för tullen. De hade dock eventuellt uppsåt beträffande detta moment vilket framgår av bl.a. det förhållandet att de inte förvissade sig om vilka regler som gällde i fråga om anmälan av godset.

De tilltalade har hörts över åtalet och uppgivit följande.

R.B.: Förra våren slöts ett kontrakt mellan HP i USA och Ericsson innebärande att HP skulle utveckla provutrustning för tre olika Ericssontelefoner. I juli 1999 gjorde Ericsson vissa ändringar avseende designen vilket orsakade att HP:s tidsschema blev väldigt pressat; Ericsson var beroende av HP:s leverans för att kunna hålla sitt produktionsschema. Gruppen som var sysselsatt i projektet med Ericsson arbetade hårt med att utveckla de fixtures som skulle användas för de tre telefonmodellerna; en viss del av fixturen måste specialanpassas efter den telefonmodell som fixturen skulle användas på. Några fixtures skickades iväg till Sverige i förväg. För att spara tid tog han, K.A., W.L. och S.U. med sig några fixtures och dockningsstationer som bagage när de i september 1999 reste till Sverige. Han hade aldrig tidigare tagit med sig instrument på detta sätt. Förutom sitt personliga bagage med kläder osv. samt varsin portfölj förde de med sig sammanlagt tio lådor till Sverige; åtta lådor innehöll fixtureinstrumenten och två lådor verktyg och reservdelar. De landade på Arlanda tidigt på morgonen, strax efter kl 7. En av lådorna med mätinstrument saknades och de anmälde detta till en anställd vid bagageutlämningen. De upplyste samtidigt att lådan innehöll testfixtures för mobiltelefoner. Enligt det besked de fick skulle lådan komma till Örebro flygplats kl. 4 på eftermiddagen. De lastade sitt resterande bagage på varsin vagn vilket innebar att var och en av dem hade fyra, fem lådor, upp till brösthöjd, på sin vagn. Samtliga lådor utom en var märkta med HP:s logotyp i stora bokstäver. De begav sig till tullområdet. De var sist kvar av passagerarna. Meningen var att de skulle gå på röda gången eftersom han skulle visa upp en proformafaktura gällande instrumenten. Vagnarna med last var dock för breda för den röda gången varför de gick in i den gröna gången. De stannade i mitten, innan de passerat igenom tullfiltret, och han tog fram fakturan för att visa den för tullen. Det fanns dock inga tulltjänstemän på plats. S.U. och han letade förgäves efter personal på båda sidor om utrymmet. Alla fyra stod sedan kvar ett tag och diskuterade vad de skulle göra. Eftersom tullen på Arlanda inte var bemannad bestämde de sig för att visa upp proformafakturan i Örebro i samband med att den sista lådan skulle hämtas ut. De visste också att de var väntade på Ericsson och var angelägna om att komma igång med arbetet där. De blev hämtade vid Arlanda av en anställd vid HP i Sverige. Han nämnde inte för denne eller, senare, för någon Ericssonanställd vad som hänt i tullen på Arlanda; proformafakturan skulle visas upp för tullen i Örebro och han såg inget problem med den saken. På Ericsson satte de genast igång att arbeta. Under eftermiddagen skulle han ha ett möte på Ericsson och kom därför överens med S.U. om att denne skulle åka till flygplatsen i Örebro, visa upp proformafakturan och hämta den sista lådan. Av misstag fick S.U. inte med sig fakturan. Det var först när S.U. kom tillbaka från Örebro som han fick reda på att det var något problem med tullen. - Han hade tidigare besökt Sverige. Vid dessa tillfällen hade han haft med sig verktyg som enligt de besked han fått inte behövde visas upp för tullen. Inför den här resan till Sverige hade man på transportavdelningen på HP i USA informerat honom om att han skulle visa proformafakturan för tullen. Han hade möjlighet att betala tullavgifter om det skulle bli aktuellt eftersom han hade kreditkort med sig. Hans uppfattning var dock att det ålåg honom enbart att visa upp fakturan medan återstoden av tullförfarandet skulle skötas av en särskild avdelning inom HP.

S.U.: Redan när de befann sig vid bagagedisken på Arlanda fick de reda på att en låda var på väg till Örebro. Han uppfattade saken så att lådan hade gått direkt från flygplatsen i USA till Örebro och alltså inte ens följt med på deras plan. Han kände till att R.B. hade fått instruktioner av HP:s transportavdelning och en proformafaktura att visa upp. Han själv fick inga instruktioner, det var enbart R.B. som hade kontakt med transportavdelningen. Han visste inte vad som skulle hända i tullen vid ankomsten till Sverige men förstod att vid någon tidpunkt skulle tullavgifter betalas. Hur detta skulle ske kände han inte till. Vid tullfiltret på Arlanda letade han och R.B. efter tullpersonal i kanske fem minuter. Därefter diskuterade alla fyra vad de skulle göra. De kom fram till att de kunde ordna pappersexercisen med tullen i Örebro i samband med att de hämtade ut den saknade lådan där. Han såg inget problem med att göra så. Hela situationen var dock ny för dem eftersom de aldrig tidigare hade fört med sig sådana här varor som handbagage. På eftermiddagen den aktuella dagen bestämde han och R.B. att han skulle åka till Örebro flygplats. Han arbetade sedan så intensivt att han glömde att ta med sig proformafakturan. På flygplatsen samtalade han med en tulltjänsteman som undrade hur lådan kommit dit utan att följa med någon passagerare. Han förklarade saken och talade om vad som fanns i lådan och vad instrumenten skulle användas till. Han berättade även om vad som hade hänt på Arlanda. I samma ögonblick som han tittade i sin portfölj efter fakturan insåg han att han hade glömt den. Han erbjöd sig att åka och hämta den, ett ärende som skulle ta omkring 40 minuter. Tulltjänstemannen motsatte sig detta utan att förklara varför och talade om att ta lådan i förvar.

W.L.: - - -

K.A.: - - -

Av vittnesförhören redovisades i domen bl.a. följande.

A.A.: Han är chef för tullens gränskontrollsektion. Vid den aktuella tiden på Arlanda tjänstgjorde vid terminalen i fråga tre tulltjänstemän. Egentligen var det fler personer i tjänst mellan halv åtta och åtta på morgonen eftersom nattpasset och dagpasset överlappar varandra under en halvtimme. En tjänsteman skall bemanna den röda gången och två den gröna. Det är inte säkert att den tjänsteman som befinner sig vid den röda gången är synlig. Tjänstemannen ser dock vad som händer i tullfiltret. Det finns en ringklocka på disken som gör att han eller hon är möjlig att nå.

Personalen anpassar sin aktivitet efter flygplanens ankomst men trots detta skall normalt personalen komma inom några minuter. Han kan dock inte utesluta att det inte fanns personal på plats vid det aktuella tillfället. Den röda gången är bara 1,40 meter bred men en normal bagagevagn går in där. Den gröna gången är fem meter bred. Det händer att resenärer måste använda den gröna bredare gången istället för den röda.

- - -

H.C. är finans- och personaldirektör vid HP i Sverige och har bl.a. redogjort för det kontrollsystem som bolaget har vid import av varor. För den händelse ett misstag sker och en hemtagningsanmälan inte görs till tullen, eller en proformafaktura inte visas upp, är enligt H.C. HP:s rutiner vid import så säkert utformade att bolagets system alltid fångar upp godset ifråga. Det föreligger därför enligt H.C. ingen risk för att godset inte blir tulldeklarerat respektive att skatter och avgifter inte betalas.

TR:ns bedömning. Enligt 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling gäller, såvitt nu är aktuellt, att den som utan att ge det tillkänna för vederbörlig myndighet till riket inför gods, för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till statsverket, döms, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till böter eller fängelse i högst två år.

Den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen vilar på bl.a. tullagens och tullförordningens bestämmelser om förfarandet när en vara skall föras in i landet. Grundförfarandet vid import är att importören anmäler varan vid gränsen och då lämnar all behövlig information och styrkande handlingar. Sedan tullmyndigheten kontrollerat att det inte finns några införselhinder, fastställt tull, annan skatt och avgift och uppburit betalningen medger myndigheten att varan släpps in i landet. HP i Sverige hade vid det aktuella tillfället tullmyndighetens tillstånd att använda sig av ett förenklat tullförfarande, s.k. hemtagning, dvs. bolaget behövde inte lämna alla uppgifter vid införseltidpunkten utan hade rätt att i efterhand, inom viss tid, inge tulldeklaration och betala skatter och avgifter. Det ålåg dock bolaget att i samband med införseln till tullmyndigheten inge en förenklad deklaration eller anmälan i någon form innehållande bl.a. vissa uppgifter om godset. (Jfr 7 och 8 §§ tullagen (1994:1550) och 8-13 §§ tullförordningen (1994:1558)).

De tilltalade har invänt att det objektivt sett inte förelåg något brott mot varusmugglingslagen eftersom HP i Sverige skulle komma att deklarera och betala för varorna i efterhand genom hemtagningsförfarandet. Det har även gjorts gällande från deras sida att det var ett godtagbart förfarande att tillkännage godset för tullmyndigheten i Örebro. Inledningsvis finns i detta sammanhang anledning att slå fast att TR:n inte ifrågasätter den beskrivning som H.C. lämnat angående bolagets rutiner vid import av varor; enligt den bedömning som TR:n kan göra framstår säkerhetsnivån på systemet som hög. Hemtagningsrätten är som sagts emellertid förenad med en skyldighet att i anslutning till införandet av varorna göra en anmälan till tullen. Genom denna anmälningsskyldighet får tullen möjlighet att kontrollera om det föreligger införselrestriktioner för varorna och att alla eventuella nödvändiga tillstånd finns. Vidare innebär anmälan att godset förs in i myndighetens datasystem och tullförfarandet sätts igång, bl.a. i form av bevakning av att bolaget i rätt tid kommer in med fullständig tulldeklaration. Den anmälan som skall ske vid gränsen vid hemtagning är således av väsentlig betydelse för tullen ur flera synpunkter. Det förhållandet att importören/hemtagaren kan ha ett eget tillförlitligt bevakningssystem innebär inte att anmälningsskyldigheten kan sättas åsido. Förs en vara in i landet utan att anmälan sker är således rekvisitet "utan att ge det tillkänna för vederbörlig myndighet" i den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen ur objektiv synvinkel uppfyllt.

Av det anförda följer även att anmälningsskyldigheten skall fullgöras redan vid gränsen och inte efter det att varan förts in i landet. De mätinstrument som hade anlänt till Arlanda skulle alltså ha anmälts av de tilltalade till tullmyndigheten där för att ett tillkännagivande i lagregelns mening skall anses ha skett.

K.A., R.B., W.L. och S.U. har lämnat i huvudsak samstämmiga berättelser om förhållandena vid tullfiltret på Arlanda och om övriga delar av händelseförloppet. De uppgifter som lämnats har inte motbevisats av åklagaren. Inte heller är uppgifterna av sådan beskaffenhet att de kan lämnas utan avseende. Vad gäller frågan om tullfiltret var bemannat vid tillfället framgår av A.A:s uppgifter att det inte kan uteslutas att personalen befann sig på annan plats. Det anförda leder till att de tilltalades berättelser skall ligga till grund för bedömningen av åtalet.

Vad gäller den subjektiva sidan har åklagaren gjort gällande att de tilltalade hade eventuellt uppsåt att underlåta att tillkännage godset för tullen. De tilltalade skulle alltså enligt åklagaren ha insett, att det var möjligt att de var skyldiga att anmäla godset för tullen på Arlanda. Dessutom skall det enligt åklagarens synsätt kunna hållas för visst att de tilltalade skulle ha agerat på samma sätt som de gjorde även om de haft visshet om anmälningsskyldigheten.

De tilltalade kände till att de aktuella mätinstrumenten var tullpliktiga; R.B. hade fått instruktioner av HP:s i USA transportavdelning om att proformafakturan skulle visas upp för tullen och de andra tre var medvetna om detta förhållande. Trots att ingen av de fyra tidigare hade fört med sig instrument på det sätt som skedde och var okunniga om det svenska tullförfarandet måste de ha förstått att det var av betydelse att fakturan visades upp så att tullen fick kännedom om att godset avsågs att föras in i landet. Deras agerande att passera gränsen med godset utan föregående kontakt med tullen kan tyda på en viss nonchalans i förhållande till de svenska tullmyndigheterna. De tilltalades påstående att de trodde att anmälningsskyldigheten kunde fullgöras hos tullen i Örebro och att de avsåg att visa upp proformafakturan där motsägs emellertid inte av utredningen; tvärtom måste det ha legat i deras intresse att följa de svenska tullbestämmelserna för att undvika besvär för både sig själva, HP-bolagen och Ericsson. Deras påstående skall därför godtas. Det kan inte hållas för visst att de skulle ha agerat som de gjorde även om de känt till att det ålåg dem att anmäla godset på Arlanda.

Det är således inte visat att de tilltalade hade uppsåt att bryta mot den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen genom att underlåta att tillkännage för tullen att de förde in mätinstrumenten i landet. Av utredningen framgår inte annat än att deras agerande på Arlanda berodde på ett missförstånd, inte i fråga om den i lagregeln angivna skyldigheten att tillkännage införandet utan om den närmare innebörden av kravet på tillkännagivande. Detta missförstånd är att jämställa med en villfarelse om en i förhållande till straffbudet bakomliggande regel, i detta fall en förfaranderegel. En sådan villfarelse är ursäktlig och innebär att ansvar inte kan utdömas för uppsåtligt brott.

Av det anförda följer att åtalet skall ogillas beträffande samtliga tilltalade.

Utgången i ansvarsdelen leder till att förverkandeyrkandet skall ogillas.

Domslut Beträffande var och en av de tilltalade ogillades åtalet och yrkandet om förverkande.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet och förverkandeyrkandet helt. Han justerade gärningspåståendet genom några tillägg, bl.a. meningen: "R.B., S.U., W.L. och K.A. har i vart fall genom grov oaktsamhet förövat gärningen".

De tilltalade bestred ändring. De förnekade gärningarna och bestred yrkandet om förverkande. Vad gällde detta yrkande gjorde de gällande att det i vart fall var uppenbart obilligt och skulle efterges helt eller jäm-kas. De vitsordade åklagarens påstående om att godset var tullpliktigt liksom dennes uppgifter om godsets värde och storleken av den skatt och de avgifter som belöpte på godset.

Domskäl HovR:n (hovrättsrådet Wildig och t.f. hovrättsassessorn Ahlberk) anförde i dom d. 22 dec. 2000: HovR:ns domskäl. Skuld och brottsrubricering. De aktuella varorna är underkastade tullavgift och mervärdesskatt enligt åklagarens gärningspåstående. Huvudregeln vid all införsel av gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till staten, är att godset skall deklareras vid gränsen där det förs in i landet.

Hewlett Packard i Sverige hade vid det aktuella tillfället tullmyndighetens tillstånd att använda sig av ett förenklat tullförfarande, s.k. hemtagning, vilket innebär att bolaget hade rätt att ta hand om och i övrigt förfoga över godset innan tull och andra skatter eller avgifter fastställdes. Vid införsel genom hemtagning skall en förenklad deklaration ske vid gränsen i samband med att varorna förs in. Som TR:n funnit ålåg det därmed de tilltalade - som representanter för bolaget - att beträffande det gods som fördes in via Arlanda, ge det till känna redan för tullen där och lämna sådana uppgifter om godset för vilket särskilt är föreskrivet. Genom deras underlåtenhet härvidlag förelåg i objektivt hänseende ett brott mot varusmugglingslagen.

De tilltalade har uppgett att proformafakturan inte uppvisades för tullen på Arlanda - och godset inte gavs tillkänna - eftersom det s.k. tullfiltret var obemannat. De har berättat att de tittade runt i de närliggande utrymmena för att få tag i någon tulltjänsteman samt att de stannade i tullfiltret i omkring fem minuter för att invänta personal, varefter de passerade. I likhet med TR:n saknar HovR:n anledning att ifrågasätta de uppgifter de tilltalade lämnat i denna del. Av A.A:s vittnesmål framgår att tre tulltjänstemän tjänstgjorde vid terminalen på Arlanda vid den aktuella tidpunkten. Därmed kan det enligt HovR:ns mening antas att tullfiltret endast tillfälligtvis var obemannat. Vid detta förhållande ålåg det de tilltalade att kvarstanna där tills personal anlände eller på något annat sätt söka sätta sig i förbindelse med tullen på Arlanda. Att tullfiltret var obemannat under den korta stund de tilltalade väntade innan de passerade tullgränsen kan därför enligt HovR:ns mening inte frita dem från ansvar för varusmugglingsbrott.

R.B:s uppgifter - i vilka övriga tilltalade har instämt - att han trodde att proformafakturan kunde visas upp och godset ges tillkänna lika gärna för tullen i Örebro som på Arlanda motsägs inte av utredningen. Som TR:n funnit saknas det anledning till antagande att de tilltalade skulle ha förfarit på samma sätt även om de känt till att det ålåg dem att anmäla godset på Arlanda. Målet aktualiserar därmed frågan om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas, när gärningsmannen inte känt till den närmare innebörden av tullplikten och hur den skulle fullgöras.

Ett misstag i frågan hos vilken myndighet införseln av tullpliktigt gods skall deklareras, eller anmälas, är enligt HovR:ns mening att bedöma på samma sätt som om misstaget avsett huruvida tullavgifter eller mervärdesskatt överhuvudtaget skall utgå (jfr NJA 1985 s. 281 II). Ett misstag angående förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt har i rättspraxis och den juridiska doktrinen bedömts som en s.k. egentlig rättsvillfarelse, som i princip inte utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet när misstaget är klart ursäktligt. Sedan år 1994 återfinns i 24 kap. 9 § BrB en bestämmelse om s.k. straffrättsvillfarelse som stadgar att en gärning som någon begår i villfarelse om dess tillåtlighet inte skall medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig. Lagregeln har avsetts i huvudsak ansluta till den ståndpunkt som svensk rätt ansetts ha intagit även tidigare. Den grundläggande principen för ansvarsfrihet formulerades i propositionen till 1994 års lagstiftning så att ansvarsfrihet skall inträda i de fall gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Att det är rimligt att av den som för in varor i landet förutsätta kunskap om tull- och andra införselbestämmelser påpekades särskilt. (Se prop. 1993/94:130 s. 56 och 58.)

På grund av det anförda och då de tilltalades misstag inte kan anses ha varit uppenbart ursäktligt har de gjort sig skyldiga till brott mot 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling. TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

När det gäller påståendet om försök till varusmuggling i Örebro gör HovR:n följande bedömning.

För att ansvar för försöksbrott skall inträda krävs i ifrågavarande fall att de tilltalade gemensamt och i samråd försökt införa godset till landet utan att ge det tillkänna. Av S.U:s uppgifter framgår att han avsåg att hämta ut paketet med varorna i Örebro och samtidigt uppvisa proformafakturan. Något uppsåt att hämta ut godset utan att ge det tillkänna för vederbörlig myndighet har alltså inte förelegat. Åtalen för försök till grov varusmuggling skall därmed ogillas. TR:ns dom skall därmed stå fast i den delen.

Beträffande rubriceringen av varusmugglingsbrotten vid Arlanda gör HovR:n följande bedömning.

Enligt 3 § 2 st. lagen om straff för varusmuggling skall - såvitt här av intresse - vid bedömande av huruvida brottet är grovt särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller annars varit av särskilt farlig art. Värdet av det gods som fördes in via Arlanda uppgick till ca 1 188 500 kr. Den tull och mervärdesskatt som belöpte på godset har uppgått till ca 334 221 kr. Beloppens storlek talar enligt HovR:ns mening för att brotten är att bedöma som grova. Brotten har emellertid varken förövats yrkesmässigt eller varit av farlig art. Det har tvärtom rört sig om gods som varit avsett för laglig användning inom industrin. Härtill kommer att något syfte att undandra tull eller andra skatter inte förelegat hos de tilltalade. Av H.C:s vittnesmål framgår vidare att risken för att tullavgifter och mervärdesskatt inte skulle komma att erläggas var mycket liten. Vid en samlad bedömning av omständigheterna kring gärningarna anser HovR:n att dessa skall bedömas som brott av normal svårhetsgrad.

Påföljd. Ingen av de tilltalade är tidigare dömd. Det saknas all anledning att anta att de fortsättningsvis kommer att göra sig skyldiga till brott; de aktuella gärningarna kan betraktas som engångsföreteelser. Förutsättningar föreligger att bestämma påföljden till en icke frihetsberövande sådan. Mot bakgrund av godsets värde och storleken på den tull och mervärdesskatt som belöpte på godset, kan påföljden inte stanna vid böter. R.B., S.U., W.L. och K.A. skall därför dömas till villkorlig dom i förening med kännbara bötesstraff.

Förverkande. I huvudsak mot bakgrund av de omständigheter som medför att gärningarna skall bedömas som brott av normal svårhetsgrad anser HovR:n att ett värdeförverkande enligt 10 och 12 §§ lagen om straff för varusmuggling, riktat mot de tilltalade, vore uppenbart obilligt. Åklagarens yrkande i den delen skall därför lämnas utan bifall och TR:ns dom skall stå fast.

Domslut HovR:ns domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom på följande sätt. HovR:n dömde var och en av de tilltalade enligt 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling till villkorlig dom och 80 dagsböter .

Ordföranden, hovrättslagmannen Göransson, med vilken nämndemannen Kerschinsky förenade sig, var skiljaktig vad gällde skuldfrågan och anförde:

Som TR:n konstaterat skulle införseln ha anmälts vid gränsen när varorna fördes in i landet, dvs. vid tullen på Arlanda flygplats. Genom att så inte har skett, har de objektiva förutsättningarna för ett varusmugglingsbrott uppfyllts.

När det härefter gäller att bedöma den subjektiva sidan är en viktig utgångspunkt i vilken utsträckning de uppgifter R.B., K.A., W.L. och S.U. ("de tilltalade") har lämnat framstår som trovärdiga. TR:n har för sin del funnit att uppgifterna inte har motbevisats och att de inte heller är av beskaffenhet att kunna lämnas utan avseende. Jag kan för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Och rent allmänt finns det ingenting i de tilltalades berättelser som skulle vara ägnat att förringa trovärdigheten i något avseende. Till grund för bedömningen skall därför läggas inte bara deras beskrivning av sakförhållandena utan också vad de uppgett om sina avsikter i samband med införseln.

En annan uppenbar utgångspunkt är den betydelse som måste tillmätas det faktum att tullen vid det aktuella tillfället var obemannad. Det har inte gjorts gällande att de tilltalade redan från början haft för avsikt att föra in godset utan att ge det till känna. R.B. har ju tvärtom beskrivit hur han närmat sig tullstationen med proformafakturan i handen. När det sedan visade sig att det inte fanns någon som kunde ta emot denna faktura, har då uppsåtet i det hänseende som nu berörts kommit att förändras?

Enligt min mening finns det ingenting som tyder på att så skulle ha varit fallet. Det är givetvis riktigt att godset objektivt - och avsiktligt - förts förbi tullgränsen utan att det har getts tillkänna. Det betyder däremot inte att de tilltalade plötsligt skulle ha bestämt sig för att låta bli att över huvud taget anmäla införseln, låt vara att de avsett att göra det senare under dagen och i Örebro. Även om undanhållande av tull eller skatt inte utgör något rekvisit för varusmugglingsbrottet, går det vid bedömningen av uppsåtsfrågan inte heller att bortse från att de tilltalade helt saknat personligt intresse av att inte ge godset till känna. Det finns därför, som TR:n funnit, inte grund för slutsatsen att de skulle ha haft ens ett eventuellt uppsåt att bryta mot den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen.

Frågan är då, som åklagaren har gjort gällande i HovR:n, om deras agerande kan karakteriseras som grovt oaktsamt. Vid denna bedömning vill jag särskilt fästa avseende vid att de tilltalade utan egen förskyllan ställts inför en oväntad och för dem helt främmande situation - en obemannad tullstation. De instruktioner som lämnats R.B. före avresan till Sverige har av naturliga skäl inte tagit sikte på att något sådant skulle kunna inträffa. Att de tilltalade, med deras bakgrund och i avsaknad av någon speciell erfarenhet av införsel av gods i Sverige, efter moget övervägande kommit fram till en lösning som i efterhand framstår som mindre väl vald kan möjligen ifrågasättas men inte rimligen bedömas som grovt vårdslöst. Det är i sammanhanget av intresse att notera att tullverket uppenbarligen har delat denna uppfattning genom att för tre av de tilltalade utfärda "ERKÄNNANDE OCH FULLMAKT" att ta emot strafförelägganden för överträdelse av tullagen och tullförordningen, grundad på oaktsamhet, och som högsta straff för att ombudet skulle kunna godkänna ett strafföreläggande angett 40 dagsböter.

På grund av det anförda skall åtalen ogillas mot var och en av de tilltalade och till följd härav skall också yrkandet om förverkande lämnas utan bifall.

Nämndemannen Björkman var skiljaktig och anförde för egen del följande:

I likhet med TR:n anser jag inte att det är visat att de tilltalade uppsåtligen bröt mot den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen genom att underlåta att tillkännage för tullen att de förde in varorna i landet. De skall därför inte dömas för uppsåtligt brott.

I målet är utrett att R.B. instruerats av Hewlett Packard i USA att proformafakturan skulle visas upp i tullen. Häri var de övriga införstådda. De tilltalades förfarande att passera tullgränsen efter att ha väntat i endast fem minuter och utan att iaktta de instruktioner som R.B. fått beträffande proformafakturan är enligt min mening att bedöma som grovt oaktsamt. R.B., S.U., W.L. och K.A. skall därför dömas för varusmuggling enligt 1 § 1 st. och 5 § 1 st. varusmugglingslagen. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

De tilltalade överklagade och yrkade att HD skulle lämna åtalet helt utan bifall eller i vart fall bestämma en avsevärt mildare påföljd. De gjorde vidare gällande att det hade förekommit domvilla, eller att i vart fall målets utgång i HovR:n uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag, genom att HovR:n hade tillämpat RB:s omröstningsregler felaktigt och meddelat en dom som inte överensstämde med den uppfattning som HovR:ns majoritet hade redovisat.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om HovR:ns tillämpning av omröstningsreglerna i 29 kap. RB. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Riksåklagaren bestred ändring av HovR:ns dom. HovR:ns tillämpning av omröstningsreglerna hade enligt Riksåklagarens mening varit korrekt.

HovR:n avgav yttrande.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Carlberg Johansson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: I målet har uppkommit fråga huruvida omröstningen i HovR:n varit felaktig. Av HovR:ns protokoll och i målet inhämtat yttrande framgår att två ledamöter velat fälla de tilltalade för varusmuggling som skett uppsåtligen, en ledamot velat fälla för varusmuggling som förövats av grov oaktsamhet och slutligen två ledamöter velat ogilla åtalen. HovR:n har genom den överklagade domen dömt de tilltalade för varusmuggling som skett uppsåtligen och bestämt påföljden till villkorlig dom och böter.

Omröstning till dom eller beslut i brottmål regleras i 29 kap. RB. I 3 § 2 st. behandlas frågor om hur resultatet av en omröstning skall bestämmas där flera än två meningar framförts i samma omröstning och ingen av dem samlat hälften eller mer än hälften av rösterna. I sådana fall skall man söka nå en majoritet genom att lägga samman den mening som är ogynnsammast för den tilltalade med den därnäst minst förmånliga, och bland de sammanlagda rösterna låta den lindrigaste eller minst ingripande bestämma utgången. När inte någon mening framstår som lindrigare eller mindre ingripande gäller den mening som samlat flest röster, eller - om flera meningar fått lika många röster - den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Vid bedömning av frågan om vilken mening som är lindrigare eller mindre ingripande bör enligt vad som anges i motiven (se NJA II 1988 s. 441) en begränsning göras till den fråga som omröstningen gäller. En gradering av meningarna bör göras efter de straffskalor som skall tillämpas för de brott de olika meningarna avser, varvid man har att se till såväl straffminimum som straffmaximum (se bl.a. Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång III, 6 uppl., 1994, s. 98).

Då straffskalan för såväl uppsåtlig som oaktsam varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling var densamma, kan inte någon av meningarna för en fällande dom anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Vid sådant förhållande har HovR:n förfarit riktigt då den låtit de meningar som samlat flest röster, dvs. de som avsåg uppsåtligt brott, bestämma utgången. Något omröstningsfel har således inte förekommit.

Det föreligger inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

HD förklarar att något omröstningsfel inte förekommit i HovR:n. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast.

HD (JustR:n Gregow, Thorsson och Lundius) fattade följande beslut: Enligt 29 kap. 1 § RB skall omröstning ske, om det vid en överläggning till dom framförs skiljaktiga meningar. Över frågor som avser ansvar, varmed förstås fråga om såväl skuld som påföljd, skall röstas i ett sammanhang. Om det kan påverka utgången i målet, skall det dock röstas särskilt bl.a. angående frågan om den tilltalade har begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas (29 kap. 2 § 2 st. 1) och angående frågan om påföljd (se närmare 29 kap. 2 § 2 st. 3).

Av HovR:ns yttrande i målet framgår att omröstningen genomfördes i ett enda sammanhang. Omröstningen utföll därvid enligt yttrandet så, såvitt nu är av intresse, att två ledamöter ansåg att de tilltalade skulle fällas till ansvar enligt 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling för uppsåtlig varusmuggling av normal svårhetsgrad och att straffet skulle bestämmas till villkorlig dom och dagsböter. Ordföranden och den ena av nämndemännen ansåg att åtalen skulle ogillas, medan den andre nämndemannen ansåg att de tilltalades förfarande skulle bedömas som grovt oaktsamt och att de därför skulle dömas för varusmuggling av normalgraden med hänvisning även till 5 § i 1960 års varusmugglingslag. Denne ville döma till samma påföljd som de ledamöter som fällde till ansvar för uppsåtligt brott.

Den företagna omröstningen gav således det resultatet att en majoritet var för fällande dom och påföljden villkorlig dom jämte dagsböter. I fråga om brottsrubriceringen hade ledamöterna skilda meningar. Någon särskild omröstning endast avseende brottsrubriceringen kunde inte ske (jfr 29 kap. 2 § 2 st. 1 RB och prop. 1988/89:2 s. 13). Vid röstsammanräkningen hade HovR:n därför att utifrån den företagna omröstningen ta ställning till vilken mening som skulle gälla såvitt avsåg bedömningen av gärningen.

Av 29 kap. 3 § 1 st. RB följer att den mening skall gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den meningen gälla. I bestämmelsen sägs vidare att om ingen mening kan anses som lindrigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

I det fall då ingen mening omfattats av hälften eller mer än hälften av ledamöterna skall enligt 29 kap. 3 § 2 st. RB röstsammanräkningen ske enligt följande. De röster som är ogynnsammast för den tilltalade skall läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs, skall sammanläggningen fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som fått flest röster.

Vid bedömningen av frågan vilken mening som är lindrigare eller mindre ingripande bör enligt vad som anges i motiven en begränsning göras till den konkreta omröstningsfrågan och vara objektiv (se a. prop. s. 21). Vidare uttalas att en gradering av meningarna bör göras efter de straffskalor som skall tillämpas för de brott de olika meningarna avser, varvid man har att se till straffminimum och straffmaximum (a. prop. s. 22, se också bl.a. Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång III, 6 uppl., 1994, s. 98).

Enligt 1 § 1 st. 1960 års varusmugglingslag är den föreskrivna påföljden för den som uppsåtligen gör sig skyldig till varusmuggling böter eller fängelse i högst två år. Samma straffskala gäller enligt 5 § i lagen för den som av grov oaktsamhet gör sig skyldig till varusmuggling, dock att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Något motsvarande undantag finns inte i 1 § för uppsåtligt brott.

De nyssnämnda förarbetsuttalandena i förening med straffskalorna för uppsåtlig varusmuggling av normalgraden och varusmuggling av grov oaktsamhet utgör visserligen stöd för att brotten är att bedöma som likvärdiga. Ett smugglingsbrott som begåtts endast av grov oaktsamhet måste dock anses som ett mindre grovt brott än uppsåtligt smugglingsbrott.

Härav följer att resultatet av omröstningen i HovR:n skulle ha blivit att de tilltalade skulle dömas för varusmuggling som förövats genom grov oaktsamhet. Ett fel har således förekommit i HovR:n i samband med omröstningen. Felet har inverkat på målets utgång.

Frågan om målet med denna utgångspunkt skall visas åter till HovR:n är beroende av om felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD. Så kan ske endast om det finns skäl för prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Sådana skäl får anses föreligga.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande målet i övrigt och förordnar att parterna skall beredas tillfälle att slutföra sin talan.

Referenten, JustR Pripp, med vilken JustR Munck instämde, var skiljaktig i frågan huruvida något omröstningsfel förekommit i HovR:n och anförde: Jag är ense med majoriteten t.o.m. det stycke som börjar med orden "Enligt 1 § 1 st." och avslutas med "uppsåtligt brott". Därefter anför jag följande.

Då straffskalan för såväl uppsåtlig som grovt oaktsam varusmuggling enligt 1960 års lag om straff för varusmuggling är densamma, kan inte någon av de meningar som kommit till uttryck i fråga om brottsrubriceringen anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Vid sådant förhållande och då de två ledamöter som röstade för frikännande inte vid en senare omröstning skulle ha kunnat rösta särskilt i frågan hur gärningen skulle bedömas, har HovR:n förfarit riktigt då den låtit den mening bland övriga ledamöter som samlat flest röster, dvs. de som avsåg uppsåtligt brott, bestämma utgången. Något omröstningsfel har således inte förekommit enligt min mening.

HD:s beslut meddelades d. 1 nov. 2002.

Härefter föredrogs målet för avgörande.

Föredraganden, RevSekr Carlberg Johansson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. HD kom i sitt beslut d. 1 nov. 2002 fram till att resultatet av omröstningen i HovR:n rätteligen skulle ha blivit att R.B., S.U., W.L. och K.A. skulle ha dömts för varusmuggling som förövats genom grov oaktsamhet, att ett fel förekommit i HovR:n och att detta har inverkat på målets utgång. HD konstaterade vidare att felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD och meddelade prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Ett fel kan avhjälpas i HD genom att målet där handläggs så att felet därefter kan anses ha blivit åtminstone i huvudsak överspelat. Vid omröstningsfel kan t.ex. konstateras att utgången skulle ha blivit en annan om inte felet hade begåtts. Fråga uppkommer då vad som skall omfattas av HD:s prövning. Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 RB, som enligt 55 kap. 15 § RB är tillämpligt även i HD, begränsar sig till den ådömda påföljden och till utvisning. Enligt grunderna för lagrummet har vidare ansetts att förverkande inte kan skärpas i anledning av överklagande av den tilltalade (NJA 1983 s. 425). Grunderna för 51 kap. 25 § har däremot inte tillämpats på brottsrubriceringen, som alltså anses kunna skärpas på klagan av den tilltalade (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., 1994, s. 72 och NJA 1997 s. 703). En prövning skall sammanfattningsvis ske av målet i helhet med utgångspunkt i de faktiska omständigheterna.

I målet är ostridigt att de tilltalade medförde tull- och mervärdesskattepliktigt gods från USA till Sverige för sin arbetsgivares räkning, att arbetsgivaren lämnat instruktioner om tillvägagångssättet i samband med tullpasseringen, att de inte tillkännagav godset inför tullen på Arlanda då tullen tillfälligtvis var obemannad, att del av godset senare anlände till Örebro samt att de trodde att anmälningsskyldigheten kunde fullgöras där.

Sedan d. 1 jan. 2001 gäller en ny lag, lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Samtidigt upphörde lagen (1960:418) om straff för varusmuggling att gälla. Enligt 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, som är tillämplig även inom specialstraffrätten, skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, dock skall ny lag tillämpas om den leder till straffrihet eller lindrigare straff. Härvid skall ny lag tillämpas om en mildare bedömning enligt denna är avsedd, även om de båda lagarnas straffskalor är desamma (jfr NJA 1990 s. 772). Undantag görs om det är fråga om en gärning som varit straffbelagd under viss tid p.g.a. rådande särskilda förhållanden. Enligt 1 § 1 st. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling är straffsatsen för uppsåtligt varusmugglingsbrott böter eller fängelse i högst två år. Straffsatsen är densamma för brott begångna av oaktsamhet. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Lagen (2000:1225) om straff för smuggling upptar samma straffsatser i 8, 9 och 11 §§. Då gärningarna begicks i september 1999 skall en tillämpning av 1960 års varusmugglingslag äga rum.

Varusmuggling enligt 1 § 1 st. varusmugglingslagen omfattar bl.a. fall där någon till landet för in gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas. Brottet fullbordas när tullgränsen passeras och det åligger alltså den som för in gods att ge det tillkänna redan vid tullen och där lämna föreskrivna uppgifter. I målet är ostridigt att de tilltalade fört in tull- och mervärdesskattepliktigt gods här i landet utan att ge det tillkänna för vederbörlig myndighet. I objektivt hänseende föreligger således ett brott mot varusmugglingslagen. Fråga är emellertid vilken verkan som skall tillmätas de tilltalades uppfattning att de kunde deklarera godset på en annan plats och vid ett senare tillfälle. De tilltalades misstag i frågan var och vid vilken tidpunkt godset skulle tillkännages för tullplikt, är att bedöma på samma sätt som om de felaktigt antagit att förtullning inte skulle äga rum.

Enligt 24 kap. 9 § BrB skall en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig. Okunskap i paragrafens mening föreligger såväl om någon inte kunnat få reda på innehållet i ett straffbud som om han inte reflekterat över att ett förfarande kunde utgöra brott. Ansvarsfrihet skall inträda i de fall gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Enligt motiven till lagrummet är det emellertid rimligt att förutsätta att den som för in varor i landet har kunskap om tull- och andra införselbestämmelser; i vart fall får det i de flesta fallen anses som klart oaktsamt att inte förvissa sig om vad som gäller (jfr prop. 1993/94:130 s. 58).

Då viss del av det införda godset skulle tillkännages på annan plats är det i och för sig inte obegripligt att de tilltalade antog att även de varor som infördes via Arlanda skulle kunna deklareras vid en annan tidpunkt. De tilltalade hade emellertid instruerats av sin arbetsgivare att förfara på visst sätt vid ankomsten till tullen och även om tullfiltret var obemannat borde de närmare ha eftersökt vad som gällde och insett att anmälan vid tullpasseringen var nödvändig för att tullplikten skulle fullgöras. De tilltalades misstag kan därför inte anses ha varit uppenbart ursäktligt och de har således gjort sig skyldiga till brott mot 1 § 1 st. varusmugglingslagen.

I fråga om påföljd bör visserligen beaktas att godset har haft ett betydande värde, liksom storleken på den tull och mervärdesskatt som belöpte på godset. Gärningarna får emellertid ses som engångsföreteelser. De tilltalade, som reste i tjänsten, saknade varje intresse att undandra staten tull och skatter och risken för att betalning slutligt inte skulle ske har varit liten. Påföljden bör därför bestämmas till böter.

Domslut. HD ändrar endast HovR:ns dom på det sättet att påföljden för envar av R.B., S.U. och W.L. bestäms till 40 dagsböter å 300 kr och för K.A. bestäms till 40 dagsböter å 270 kr.

Domskäl HD (JustR:n Munck, Pripp, referent, Håstad, Lindeblad och Calissendorff) beslöt följande dom: Domskäl. Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB är enligt 55 kap. 15 § tillämpligt även i HD men begränsar sig till den ådömda påföljden, till fråga om utvisning samt, enligt grunderna för lagrummet, förverkande. Grunderna för 51 kap. 25 § äger däremot inte tillämpning på brottsrubriceringen, som alltså kan skärpas även vid klagan av enbart den tilltalade (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., 1994, s. 72 och NJA 1997 s. 703). HD har således nu att pröva frågan om R.B:s, S.U:s, W.L:s och K.A:s straffrättsliga ansvar för den i stämningsansökningen upptagna gärningen med i HovR:n gjord justering av gärningsbeskrivningen.

I målet är ostridigt att R.B., S.U., W.L. och K.A. den aktuella dagen medförde tull- och mervärdesskattepliktigt gods från USA till Sverige för sin arbetsgivares räkning, att arbetsgivaren hade s.k. hemtagningstillstånd för införseln, att arbetsgivaren hade lämnat R.B. instruktioner om tillvägagångssättet i samband med tullpasseringen, att det s.k. tullfiltret på Arlanda var obemannat när R.B. och de tre kollegerna kom dit, att samtliga fyra utan anmälan hos tullmyndigheten där gemensamt förde in allt gods utom ett kolli samt att de då kände till att det resterande kollit av misstag hade kommit att sändas till Örebro.

Införseln ägde rum d. 23 sept. 1999. Vid denna tid gällde i fråga om ansvar för gärningar som rör införsel av varor till Sverige lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Denna lag är sedan d. 1 jan. 2001 ersatt av lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Förutsättningarna för straffbarhet och straffskalorna för uppsåtligt och grovt oaktsamt brott är såvitt nu är av betydelse desamma i den gamla och den nya lagen. Vid detta förhållande skall prövningen nu ske med tillämpning av 1960 års lag.

Varusmuggling enligt 1 § 1 st. varusmugglingslagen omfattar bl.a. fall då någon utan att ge det till känna hos vederbörlig myndighet till riket för in gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas. Som domstolarna har funnit var R.B., S.U., W.L. och K.A. trots hemtagningstillståndet skyldiga att anmäla godset i samband med införseln. Denna anmälningsskyldighet fullgjordes inte. I objektivt hänseende föreligger således brott mot varusmugglingslagen.

Frågan är då vad som i subjektivt hänseende kan läggas de tilltalade till last.

Med anledning av de tilltalades uppgifter att de trott att anmälningsskyldigheten lika gärna skulle kunna fullgöras hos tullen i Örebro har både TR:n och HovR:n funnit att det saknas skäl till antagande att de tilltalade skulle ha förfarit på sätt som skett, om de känt till att det ålåg dem att anmäla godset på Arlanda, och även Riksåklagaren får anses ha godtagit denna ståndpunkt. Det saknas skäl att nu avvika från denna utgångspunkt.

Frågan om tilltalades uppsåt i mål om ansvar enligt 1960 års varusmugglingslag kommenterades av departementschefen i motiven till lagen (prop. 1960:115 s. 61). Uttalandena där har i rättstillämpningen ansetts vara så att förstå att förekomsten av en tull- eller avgiftsplikt eller import- eller exportrestriktion inte behöver vara täckt av gärningsmannens uppsåt. I rättsfallen NJA 1985 s. 281 I och II uttalade HD att, även om det ingav vissa betänkligheter att döma till ansvar enligt 1 § 1 st. varusmugglingslagen när gärningsmannen inte känt till tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportförbudet, dessa betänkligheter inte kunde anses väga så tungt att de motiverade en annan tillämpning, i strid mot den inställning som kommit till uttryck i lagens förarbeten. I det sistnämnda av de båda rättsfallen uttalade HD att misstag i frågan hos vilken myndighet införsel skulle deklareras för uttagande av mervärdesskatt borde vara att bedöma på samma sätt.

Enligt motiven till den nu gällande smugglingslagen avses allmänna uppsåtsregler gälla. Detta har angetts innebära att en gärningsman inte kan fällas till ansvar för uppsåtligt brott, om han är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om bakomliggande bestämmelser, exempelvis förbud mot eller villkor för införsel eller utförsel eller skatte- eller avgiftsbestämmelser (prop. 1999/2000:124 s. 80 ff.). Det har uttryckligen angetts (s. 84) att rättstillämpningen inte längre kan anses bunden av 1985 års avgöranden (jfr även Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar s. 1:27). I enlighet med vanliga principer (jfr t.ex. NJA II 1996 s. 255) är således för ansvar för smugglingsbrott enligt den nya lagen utgångspunkten att samtliga brottsrekvisit skall vara subjektivt täckta (jfr Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 352 ff.).

Vad som i denna del uttalats i anslutning till gällande smugglingslag leder till en för de tilltalade mer gynnsam bedömning och bör tjäna till ledning även när det som nu gäller att pröva frågan om uppsåt till brott begångna före den nya lagens ikraftträdande (jfr NJA 1990 s. 722). Utgångspunkten bör således vara att det måste finnas subjektiv täckning för samtliga uppställda brottsrekvisit. Detta får anses innebära att missuppfattningar om innebörden av bakomliggande bestämmelser utesluter ansvar för uppsåtligt brott inte bara när det gäller tullplikten och vilken som är "vederbörlig myndighet" utan även i fråga om anmälningstidpunkten och platsen för anmälan, eftersom även dessa är beroende av utfyllande författningsregler. Härav följer att straffansvar för uppsåtligt brott inte kan komma i fråga om inte R.B., S.U., W.L. och K.A. haft uppsåt som omfattat att anmälningsskyldigheten gällande det gods de medförde fick fullgöras endast hos tullmyndigheten på Arlanda vid införseln av godset där. Eftersom de enligt det förut anförda inte är övertygade om att ha haft sådant uppsåt, kan de inte dömas för varusmuggling.

Frågan är då om de av grov oaktsamhet underlåtit att fullgöra sin skyldighet att tillkännage det införda godset.

Visserligen får R.B:s, S.U:s, W.L:s och K.A:s uppgifter godtas att de sökte komma i kontakt med tullpersonalen på Arlanda och att de först efter interna diskussioner bestämde sig för att i stället fullgöra sina skyldigheter gentemot tullen i anslutning till att det sista kollit skulle hämtas ut i Örebro. Det måste dock ha stått klart för dem att ett sådant handlande innebar att tullmyndigheten gick miste om möjligheten att på Arlanda kontrollera det gods som de förde in. Deras villfarelse i fråga om skyldigheten att tillkännage godset kan inte anses uppenbart ursäktlig enligt 24 kap. 9 § BrB. Sammantaget måste deras handlande bedömas som grovt oaktsamt.

Omständigheterna i det nu aktuella fallet kan inte anses vara sådana att fallet kan anses ringa och de därför enligt 5 kap. 1 § 1 st. andra meningen varusmugglingslagen inte skall dömas till ansvar.

Vid bestämmandet av påföljd får å ena sidan beaktas att godset hade ett betydande värde, vilket medförde att därå belöpande tullavgift och mervärdesskatt uppgick till ca 330 000 kr. Hänsyn bör också tas till att varorna lätt skulle kunna undanhållas från förtullning och beskattning när de förts in i landet. Å andra sidan försökte de tilltalade anmäla införseln på Arlanda. De saknade varje eget intresse av att inte tillkännage det gods de förde in. Det finns inte anledning att ifrågasätta att de avsåg att se till att de införda varorna anmäldes till vederbörlig myndighet inom kort eller att S.U. samma dag spontant gav tullen i Örebro upplysning om att varor förts in via Arlanda, fastän tullmyndigheten då inte synes ha haft någon anledning att misstänka denna införsel.

Med beaktande av omständigheterna bör påföljden kunna stanna vid dagsböter. Särskilda skäl får anses föreligga att jämka dagsbotens belopp.

Domslut HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att R.B., S.U., W.L. och K.A. döms enligt 5 § 1 st. 1 men. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling för brott mot lagen och att påföljden för envar av dem bestäms till 30 dagsböter å 100 kr.

HD:s dom meddelades d. 19 juni 2003 (mål nr B 364-01).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-06-19

Målnummer:
B364-01