Fråga om hinder enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) mot prövning av skadeståndstalan mot staten. HD har ansetts vara behörig att pröva skadeståndstalan mot staten, när på grund av käromålets utformning skadeståndsgrundande fel eller försummelse av regeringsråd kan komma att prövas i målet.


Lagrum:
3 kap. 7 § och 10 § skadeståndslagen (1972:207); 3 kap. 3 §, 10 kap. 14 § och 19 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)

LSt:n i Uppsala län meddelade genom beslut d. 6 april 1992 Skanska Sverige AB och AB Vendels Grustag tillstånd att bedriva bergtäkt m.m. på vissa fastigheter i Uppsala kommun. Efter överklagande fastställde Koncessionsnämnden för miljöskydd d. 2 juli 1993 tillståndsbeslutet. Koncessionsnämndens beslut fick inte överklagas.

Den 30 sept. 1993 ansökte två personer om rättsprövning i RegR. RegR meddelade d. 17 dec. 1993 en dom, varigenom Koncessionsnämndens beslut upphävdes och målet visades åter till nämnden för ny behandling. Den 30 juni 1994 meddelade Koncessionsnämnden ett nytt beslut enligt vilket bolagen fick tillstånd att bedriva bergtäkten.

Bolagen begärde d. 24 okt. 1995 hos Justitiekanslern ersättning av staten för skada som uppkommit för bolagen till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning av bl.a. RegR. Felet hos RegR bestod en-ligt bolagen i att rätten underlåtit att kommunicera ansökningen om rättsprövning med bolagen. Justitiekanslern avslog d. 17 juni 1996 bolagens ansökan om ersättning.

Bolagen väckte därefter talan vid Stockholms TR med yrkande om skadestånd på grund av fel och försummelse i myndighetsutövning av RegR. TR:n fann att ansvaret för det påstådda felet i myndighetsutövningen, från att ha legat på den regeringsrättssekreterare som förberett och föredragit målet om rättsprövning, i och med målets föredragning d. 16 nov. 1993 gått över på de regeringsråd som deltagit i målets avgörande. TR:n avvisade därför med hänvisning till 3 kap. 10 § skadeståndslagen (1972:207) käromålet i den del detta grundades på påstående om fel och försummelse av RegR fr.o.m. d. 16 nov. 1993. Målet i övrigt vilandeförklarades i avvaktan på HD:s prövning. Avvisningsbeslutet överklagades men fastställdes av HovR:n, vars beslut vann laga kraft.

Bolagen väckte därefter talan i HD med krav på ersättning av staten. I beslut d. 29 jan. 2001 avvisade HD med hänvisning till 3 kap. 7 § skadeståndslagen bolagens talan. HD anförde att denna regel innebär att frågan, huruvida det föreligger något förhållande som medför att ett avgörande av högsta instans skall upphävas eller ändras, skall prövas i den ordning som gäller för extraordinära rättsmedel, varefter skadeståndsfrågan i förekommande fall kan tas upp i en skadeståndsprocess. Eftersom bolagen inte ansökt om resning i RegR:s mål om rättsprövning, förelåg det enligt HD hinder att för närvarande pröva bolagens skadeståndstalan (NJA 2001 s. 31).

Bolagen ansökte om resning. RegR konstaterade i beslut d. 13 juni 2001 att kommunikation borde ha skett innan Koncessionsnämndens beslut upphävdes. RegR fann emellertid att det, oavsett hur man bedömde underlåtenheten att föranstalta om kommunikation, saknades skäl att pröva saken på nytt eftersom frågan om sökandenas rätt till bergtäkt m.m. numera avgjorts slutligt på så sätt att LSt:ns tillståndsbeslut blivit bestående. RegR avslog därför resningsansökningen.

I stämningsansökan som kom in till HD d. 5 april 2002 yrkade bolagen förpliktande för staten att till dem betala 5 186 213 kr jämte ränta. Som grund för talan angav bolagen att såväl underlåtenheten att ta kommunikationsfrågan under beaktande som underlåtenhet att kommunicera utgjorde skadeståndsgrundande fel och försummelse i RegR:s handläggning av rättsprövningsmålet.

Justitiekanslern yrkade att bolagens talan skulle avvisas, i första hand i dess helhet med hänvisning till 3 kap. 7 § skadeståndslagen, i andra hand till den del den omfattade skadestånd på grund av påstådda fel eller försummelser av RegR före d. 16 nov. 1993 på grund av lis pendens. För det fall att käromålet togs upp till prövning bestred Justitiekanslern detta i dess helhet.

Bolagen bestred yrkandet om avvisning.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Jonsson, föreslog i betänkande följande beslut: Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Av 3 kap. 7 § samma lag framgår dock, såvitt nu är av intresse, att sådan talan om ersättning inte får föras med anledning av beslut av RegR, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Med beslut avses även dom.

HD uttalade dock i NJA 2001 s. 31 att regeln om taleförbud i 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte torde utgöra något hinder mot att en skadeståndstalan tas upp till prövning i ett fall där en resningsansökan, trots att resningsskäl i och för sig befunnits föreligga, inte har beviljats av formella skäl eller t.ex. därför att frågan ansetts överspelad (jfr NJA 1984 s. 207).

I nu aktuellt fall har bolagen ansökt om resning. RegR angav i sitt beslut att kommunikation i rättsprövningsmålet borde ha skett innan Koncessionsnämndens beslut upphävdes. RegR avslog dock resningsansökningen med motiveringen att frågan om sökandenas rätt till bergtäkt m.m. avgjorts slutligt på så sätt att LSt:ns tillståndsbeslut blivit bestående och att det, oavsett hur man bedömde underlåtenheten att föranstalta om kommunikation, därför saknades skäl att pröva saken på nytt.

I och med RegR:s avgörande i resningsmålet får en sådan situation som HD beskrev i NJA 2001 s. 31 anses ha uppkommit. Med hänsyn härtill bör därför bestämmelsen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte utgöra hinder att nu ta upp bolagens skadeståndstalan till prövning.

Beträffande frågan om bolagens talan bör avvisas i viss del har Justitiekanslern gjort gällande att det vid Stockholms TR pågående målet innebär att det föreligger hinder mot att i HD nu pröva talan såvitt den avser fel och försummelser av RegR före d. 16 nov. 1993. Detta på grund av bestämmelsen i 13 kap. 6 § RB, enligt vilken en ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter, inte får tas upp till prövning.

Av 3 kap. 10 § skadeståndslagen jämförd med 3 kap. 3 § RB följer att talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen på grund av fel eller försummelse av regeringsråd skall tas upp av HD. Regeringsrättssekreterare omfattas inte av denna särskilda forumregel, utan talan skall i sådant fall enligt allmänna forumregler anhängiggöras och handläggas vid allmän underrätt.

Detta innebär att TR:n i det där anhängiggjorda skadeståndsmålet inte är behörig att pröva talan såvitt den avser fel och försummelse i myndighetsutövning som utförts av regeringsråd. Det vid TR:n pågående målet hindrar därför inte att talan i denna del prövas av HD. Däremot kan talan såvitt avser regeringsrättssekreterarens ansvar inte prövas av HD som första instans.

HD avvisar Skanska Sverige AB:s och AB Vendels Grustags talan såvitt avser regeringsrättssekreterarens ansvar för RegR:s handläggning av rättsprövningsmålet.

Skanska Sverige AB och AB Vendels Grustag äger att i HD föra talan mot staten om skadestånd såvitt avser regeringsrådens ansvar för RegR:s handläggning av rättsprövningsmålet. Det åligger bolagen att precisera denna talan i HD.

Beslut HD (JustR:n Munck, Håstad, referent, Lindeblad, Calissendorff och Wersäll) fattade följande beslut: Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller för-summelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Av 3 kap. 7 § samma lag framgår dock, såvitt nu är av intresse, att sådan talan om ersättning inte får föras med anledning av beslut av HD eller RegR, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Regleringen bygger på tanken att en skadeståndstalan med anledning av ett felaktigt avgörande av HD eller RegR i princip inte skall få föras. En sådan talerätt har dock inte ansetts inge några betänkligheter för fall då ett sådant avgörande upphävts eller ändrats i extraordinär väg (se prop. 1972:5 s. 349).

Överprövning i extraordinär ordning anses emellertid inte kunna komma i fråga när det gäller ett icke-slutligt beslut vars rättsliga betydelse är begränsad till den process i vilken det meddelats och inte heller i andra fall om det avgörande som angrips kan sägas ha blivit överspelat (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 209 ff.). Beslut i en fråga rörande kommunikation är att hänföra till sådana icke-slutliga beslut som inte kan bli föremål för resning vare sig beslutet innebär att kommunikation skall ske eller att sådan åtgärd inte skall vidtas; i det senare fallet är det mindre vanligt att ställningstagandet över huvud taget återspeglas i ett skriftligt beslut.

I HD:s beslut den 29 jan. 2001 (NJA 2001 s. 31) att avvisa en av bolagen tidigare väckt skadeståndstalan har konstaterats att bestämmelsen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte hindrar att en skadeståndstalan tas upp till prövning i ett fall där en resningsansökan, trots att resningsskäl i och för sig befunnits föreligga, inte har beviljats av formella skäl eller t.ex. därför att frågan ansetts överspelad. Avvisningen grundades på att det i första hand ansågs ankomma på RegR att i extraordinär väg pröva domstolens handläggning av rättsprövningsmålet.

Det handläggningsfel som gjorts gällande i målet är i och för sig av sådant slag att det kunnat medföra att den dom som handläggningen lett fram till kunnat angripas med extraordinärt rättsmedel. Vid tidpunkten för HD:s beslut måste det emellertid ha framstått som uppenbart att resning inte skulle kunna beviljas vare sig med avseende på beslutet att inte kommunicera ansökningen om rättsprövning eller beträffande domen i rättsprövningsmålet, som i detta läge var överspelad. Tanken måste i stället antas ha varit att RegR vid prövning av en resningsansökan skulle få tillfälle att uttala sig i frågan om det innebar ett handläggningsfel att underlåta kommunikation, även om ansökan som sådan skulle komma att avslås. RegR har också gjort ett sådant uttalande, låt vara att RegR inte uttalat sig i frågan om handläggningsfelet skulle ha kunnat föranleda resning. Enligt RegR:s beslut d. 13 juni 2001 borde sålunda kommunikation ha skett innan Koncessionsnämndens beslut upphävdes. I detta läge kan något hinder enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte längre anses föreligga mot att ta upp bolagens skadeståndstalan till prövning.

Av 3 kap. 10 § skadeståndslagen jämförd med 3 kap. 3 § RB följer att talan om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen på grund av fel eller försummelse av regeringsråd skall tas upp av HD. Fel eller försummelser av regeringsrättssekreterare omfattas inte av denna särskilda forumregel, vilket i princip innebär att talan i sådant fall enligt allmänna forumregler skall anhängiggöras och handläggas vid allmän underrätt.

En sådan tillämpning av behörighetsregeln i 3 kap. 10 § skadeståndslagen i situationer som den förevarande skulle emellertid leda till att det även efter ett slutligt avgörande blir erforderligt att avgöra huruvida ett fel skall tillräknas regeringsrättssekreteraren eller regeringsråden. Problem uppstår vidare vid tillämpningen när, såsom i förevarande mål, skadeståndsskyldighet på grund av kumulerad eller anonym vårdslöshet åberopas. Med det angivna synsättet skulle resultatet kunna bli antingen att sådana grunder för skadeståndsskyldigheten inte skulle kunna prövas alls eller också att HD ansåg sig behörig även till den del som annan än ett regeringsråd medverkat, trots att domstolen inte skulle få ta ställning till om vederbörandes handlande ensamt var tillräckligt för skadeståndsskyldighet. Ingen av dessa lösningar kan anses godtagbar. Det anförda leder till att HD får anses vara behörig att utan begränsning pröva frågan om skadeståndsskyldighet för staten när på grundval av käromålets utformning skadeståndsgrundande fel eller försummelse av regeringsråd kan komma att prövas i målet (jfr 10 kap. 14 § och 19 kap. 3 § RB för fall då talan riktas mot befattningshavarna personligen).

I förevarande fall är emellertid frågan om skadeståndsskyldighet för staten mot bolagen på grund av fel eller försummelse i rättsprövningsmålet före d. 16 nov. 1993 anhängig vid Stockholms TR. Enligt 13 kap. 6 § RB föreligger därför för närvarande hinder mot att i HD pröva bolagens talan i denna del.

På grund av det anförda avvisar HD Skanska Sverige AB:s och AB Vendels Grustags talan såvitt avser fel eller försummelse före d. 16 nov. 1993 vid RegR:s handläggning av rättsprövningsmålet men lämnar avvisningsyrkandet i övrigt utan bifall.

HD:s beslut meddelades d. 18 juni 2003 (mål nr T 1418-02).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-06-18

Målnummer:
T1418-02