En person som i sin bostad för annans räkning förvarar pengar får efter en tid vetskap om att pengarna härrör från narkotikabrott men vidtar inte någon åtgärd med pengarna. Fråga om förhållandena är sådana att underlåtenhet att agera för att avbryta förvaringen är straffbar som narkotikabrott.


Lagrum:
1 kap. 1 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64); 9 kap. 6 a § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Norrköpings TR ansvar å J.S.S. och andra för grovt narkotikabrott med - såvitt avser J.S.S. - följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1): E.V.R. har d. 1 jan. 1998-26 nov. 2001 i Norrköping tillsammans och i samförstånd med andra olovligen förvärvat och olovligen överlåtit stora mängder narkotika, bl.a. heroin, kokain, amfetamin och cannabisharts. Utbytet av denna verksamhet har uppgått till minst 1 900 000 kr.

Minimimängder vid överlåtelserna har därvid uppgått till

- 275 gram heroin

- 1 500 gram amfetamin

- 4 000 gram cannabisharts

Som ett led i narkotikahanteringen har E.V.R. d. 6 febr. 2002 tillsammans och i samförstånd med Y.C.A. och J.S.S. olovligen i J.S.S:s bostad i Norrköping förvarat 1 743 000 svenska kronor samt 12 150 amerikanska dollar utgörande en del av vederlaget för narkotikan.

Y.C.A. har dessförinnan från d. 1 juli 1999 i Norrköping tillsammans och i samförstånd med E.V.R. olovligen förvarat och fortlöpande - i flera poster - olovligen befordrat pengarna till J.S.S. för förvaring.

Förfarandet med pengarna har varit ägnat att främja narkotikahandel. Y.C.A. och J.S.S. har insett att pengarna utgjort vederlag för narkotika. I vart fall har de, med insikt om att E.V.R. har berikat sig genom brottslig gärning, otillbörligen vidtagit åtgärder som varit ägnade att dölja detta.

- - -

Brotten har utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och avsett särskilt stora mängder narkotika.

Åklagarens talan omfattade även andra åtalspunkter och yrkanden om förverkande. Dessa delar av målet berörs inte vidare i detta referat.

Domskäl TR:n (ordf. rådmannen Östling) anförde i dom d. 25 juni 2002: Domskäl. Åtalspunkten 1.

E.V.R. har erkänt grovt narkotikabrott bestående i att han från slutet av sommaren 1999 till i november 2002 i Norrköping tillsammans och i samförstånd med andra olovligen förvärvat och olovligen överlåtit de av åklagaren angivna mängderna amfetamin och heroin samt 3 000 gram cannabisharts (hasch). Han har förnekat att utbytet av verksamheten har överstigit 640 000 kr. Han har erkänt att han med hjälp av Y.C.A. låtit förvara detta utbyte hos J.S.S.

Y.C.A. har förnekat grovt narkotikabrott. Hon har vidgått att hon på uppdrag av E.V.R. från 1999 till 2001 befordrat pengar till J.S.S. för förvaring men uppgivit att hon har varken insett eller anat att pengarna härrör från narkotikahantering.

J.S.S. har bestritt ansvar för brott. Hon har vidgått att hon förvarat pengar tillhörande E.V.R. men invänt att hon inte haft vetskap om beloppets storlek eller huruvida pengarna utgjort vederlag för narkotika och inte heller haft anledning till antagande att de härrört från brottslig gärning.

Närmare hörda har de tilltalade uppgivit följande.

E.V.R: Han började med narkotikaaffärerna sommaren 1999. - - - Som ett led i narkotikahanteringen har han med utnyttjande av J.S.S:s bristande kännedom låtit förvara 640 000 kr hos henne. Han har genom utnyttjande av Y.C.A:s beroendeställning och bristande kännedom förmått henne att agera som bud mellan honom och J.S.S.

Utbytet av verksamheten har inte uppgått till mer än 640 000 kr. Av det beslagtagna sammanlagda beloppet av kronor och dollar, 1 864 500 kr, är 600 000 kr pengar som han mottagit till förvaring åt en kosovoalbansk flykting, Roco, som år 1998 återvänt till Kosovo och därefter inte hörts av, samt är 624 500 kr pengar som han under åren efter en konkurs år 1992 tjänat på "svarta" affärer med kött, kläder, bilar, sprit och cigaretter.

Han förvarade det samlade kapitalet i källaren till det hyreshus där han bodde. Inför en resa till Chile på hösten 1999 kände han behov av en säkrare förvaring. Han beordrade därför sin sambo Y.C.A. att vidtala sin väninna J.S.S. om att åtaga sig förvaringen av pengarna. Av säkerhetsskäl lät han Y.C.A. bära över litet pengar i taget, först omkring 200 000 kr och därefter varierande belopp mellan 30 000 och 90 000 kr som J.S.S. uppgivit. Han informerade varken Y.C.A. eller J.S.S. om arten av de "affärer" som genererat kapitalet.

- - -

Y.C.A: Hon hade anat att E.V.R. sysslade med "svarta" eller "grå" affärer. Då hon någon gång frågade vad han sysslade med svarade han bara enstavigt: "Affärer" och vägrade ge ytterligare svar.

Inför en resa till Chile på hösten 1999 bad E.V.R. henne att lämna en summa pengar för förvaring hos J.S.S. Det var mellan 150 000 och 220 000 kr. Sedan de återkommit från Chile beordrade han henne flera gånger med ojämna mellanrum att gå över till J.S.S. med pengar. Han brukade komma hem med pengar någon eller några gånger i veckan och placera dessa i deras garderob. När dessa pengar vuxit sig till en större summa, 30 000, 50 000 eller 90 000 kr, beordrade han henne att räkna pengarna och bunta ihop dem med gummisnodd i buntar om 10 000 kr samt gå med dem till J.S.S. Detta skedde med oregelbundna mellanrum, kanske en eller två gånger i månaden. Pengarna lades i en trälåda, som förvarades hos J.S.S.

Två gånger under hela perioden har hon på E.V.R:s uppdrag hämtat tillbaka pengar från lådan hos J.S.S. Båda gångerna har hon senare lämnat tillbaka samma belopp. Vid ett tillfälle har hon på E.V.R:s begäran tagit ut ett belopp ur lådan och växlat det till dollar, som hon sedan lagt tillbaka.

J.S.S: Y.C.A. var henne bästa vän. - - -

Det kan ha varit inför resan till Chile år 1999 som Y.C.A. kom och frågade om hon ville förvara pengar åt E.V.R. Hon samtyckte för vänskaps skull. Hon skulle inte få någon ersättning och begärde heller ingen. Vid detta första tillfälle var det närmare 200 000 kr. Efter Chileresan kom Y.C.A. med flera penningbuntar med olika summor t.ex. 50 000 kr eller 30 000 kr eller kanske någon gång också upp till 90 000 kr. Den sista bunten lades in kanske ett par månader före Y.C.A:s resa till Chile på hösten 2001.

På grund av att det var så mycket pengar misstänkte hon att de härrörde från brottslig verksamhet men hon kunde inte ana att de kom från narkotikaförsäljning förrän hon under sommaren 2001 hörde ett rykte om att E.V.R. sysslade med narkotika. Hon bad då Y.C.A. att ta hand om pengarna men Y.C.A. hade ingen annan stans att göra av dem, varför de blev kvar. Hon nämnde inte ryktet om narkotika för Y.C.A. Då hon tidigare frågat Y.C.A. om var pengarna kom från hade Y.C.A. bara svarat "affärer".

I november fick hon från sin mor höra att en annan medtilltalad blivit gripen och häktad för narkotikabrott. Dagen därpå underrättade hon E.V.R. om detta. Då E.V.R. några dagar därpå blev gripen och häktad förstod hon att pengarna måste härröra från olaglig verksamhet men hon kunde ändå inte föreställa sig att det var narkotikapengar.

När Y.C.A. hade återkommit från Chile träffades de och pratade men de nämnde inte pengarna.

Utöver de tilltalades hörande består den av åklagaren åberopade utredningen väsentligast av - - -.

Vid en samlad bedömning av materialet finner TR:n att E.V.R. inte förmått göra sannolikt att han förutom inkomster av narkotikahandel haft biinkomster av någon betydenhet. - - -

På grund av det anförda skall alltså E.V.R. förklaras skyldig till grovt narkotikabrott i enlighet med åtalet i denna del, utom såvitt att det inte framkommit tillräckliga konkreta bevis för att den minsta omsatta mängden cannabisharts överstigit 3 000 gram.

- - -

När det gäller Y.C.A. och J.S.S. finner TR:n uppenbart att de inte kan ha varit ovetande om att de ansenliga summor pengar som de tagit om hand härrört från brottslig verksamhet och att de insett att deras åtgärder varit ägnade att dölja E.V.R:s brottslighet. Det råder ingen tvekan om att åtgärderna skall anses otillbörliga. De har således gjort sig skyldiga till penninghäleri, som med hänsyn till det stora beloppet skall bedömas som grovt brott.

Utredningen ger inte tillräckligt stöd åt slutsatsen att Y.C.A. och J.S.S. före hösten 2001 också insett att E.V.R:s brottslighet bestod i narkotikaaffärer. Emellertid framgår det av vad de själva uppgivit att de så småningom och senast i slutet av november, då de fått veta att både den andre medtilltalade och E.V.R. häktats för grovt narkotikabrott, måste ha insett att pengarna härrörde från narkotikabrott. Eftersom de därefter låtit omhändertagandet fortgå till dess pengarna hittades vid husrannsakan d. 6 febr. 2002 måste deras fortsatta förvarande av pengarna anses ha varit ägnat att främja narkotikahandel.

De skall därför dömas för såväl penninghäleri som för grovt narkotikabrott.

Under rubriken Påföljdsfrågorna anförde TR:n inledningsvis: Samtliga tilltalade skall dömas för grovt narkotikabrott av varierande omfattning. Det för sådant brott stadgade minimistraffet är fängelse i två år. Med hänsyn till såväl brottens straffvärde som brottens art skall påföljden bestämmas till fängelse såvida inte mycket tungt vägande skäl relaterade till gärningsmannens personliga förhållanden talar därför. Beträffande J.S.S. antecknade TR:n därefter att hon levde under relativt ordnade och hyggliga förhållanden. Vid personutredningen hade inget framkommit som i detta mål kunde föranleda annan påföljd än fängelse.

Domslut (beträffande J.S.S.). TR:n dömde J.S.S. för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § 2 st. och 3 st. BrB samt för grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 2 år.

J.S.S. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalen för penninghäleri och grovt narkotikabrott. I andra hand yrkade hon att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst eller i vart fall sätta ned straffet.

Åklagaren bestred ändring.

Även E.V.R. och Y.C.A. överklagade.

Domskäl HovR:n (hovrättslagmannen Stahre, t.f. hovrättsassessorn Eriksson, referent, och nämndemannen Larsson) meddelade dom d. 16 sept. 2002. Under rubriken HovR:ns domskäl anförde HovR:n - efter att ha redovi-sat utredningen i HovR:n - följande angående åtalspunkt 1 såvitt avsåg J.S.S: Åtalet avseende tiden 1999-november/december 2001. Såvitt avser J.S.S. finner HovR:n i likhet med TR:n att hon inte haft sådana insikter att hon, i denna del av åtalet, kan dömas för narkotikabrott. Däremot är det styrkt att J.S.S. har mottagit och förvarat pengarna med insikt om att de härrört från brott. Då även övriga förutsättningar för ansvar föreligger, och då gärningsbeskrivningen får anses innefatta ett påstående om penninghäleri i enlighet härmed, skall hon som TR:n funnit dömas för penninghäleri. Bl.a. det förvarade beloppets storlek motiverar att gärningen även för hennes del bör bedömas som grovt brott.

Åtalet avseende tiden november/december 2001-d. 6 febr. 2002. Lika med TR:n finner HovR:n styrkt att såväl J.S.S. som Y.C.A. någon gång i slutet av november 2001 eller början av december har kommit till insikt om att pengarna härrörde från narkotikabrottslighet.

- - -

I fråga om J.S.S. är det utrett att hon, sedan hon fått kännedom om att det var fråga om vederlag för narkotika, har fortsatt att förvara pengarna. Den som, med insikt om att förvarade pengar utgör vederlag för narkotika, fortsätter att förvara pengarna gör sig skyldig till narkotikabrott. Då den fortsatta förvaringen i förevarande fall får anses ha varit ägnad att främja narkotikahandel kan J.S.S. inte undgå ansvar för narkotikabrott.

Vid bedömningen av om narkotikabrottet är att anses som grovt beaktas följande. J.S.S. är den som fysiskt har förvarat lådan med pengar. Hon har emellertid i övrigt inte befattat sig med innehållet och har enligt utredningen inte haft någon egen vinning av förvaringen utan har gjort det av missriktad lojalitet och som en väntjänst. I något skede har hon bett Y.C.A. att återta pengarna. Förvaringen med insikt om att pengarna härrört från narkotikahandel har uppkommit först i samband med att ägaren till pengarna häktats. Den då erhållna kunskapen om pengarnas ursprung och den därigenom uppkomna situationen kan inte ha varit helt lätt för henne att hantera och hon har valt att inte göra någonting. Någon kännedom om omfattningen och arten av de narkotikaaffärer som genererat pengarna har hon inte haft. HovR:n finner under angivna förhållanden att det fortsatta förvarstagandet av pengarna, trots de mycket stora beloppen, inte bör rubriceras som svårare brott än narkotikabrott av normalgraden (jfr NJA 1988 B 9).

Under rubriken Påföljdsfrågan m.m. gjorde HovR:n följande bedömning när det gällde straffvärdet av den brottslighet som J.S.S. hade gjort sig skyldig till: Gärningen avser mycket stora belopp som under en längre tid systematiskt har överförts.

J.S.S. är visserligen den som förvarat pengarna vilket även innefattar narkotikabrott. De åtgärder som förtjänar ett högre straffvärde har emellertid i första hand vidtagits innan hon fick kännedom om att pengarna härrörde från narkotikahandel och narkotikabrottet bör endast i mindre mån påverka påföljden. De skäl som åberopats till stöd för rubriceringen av narkotikabrottet visar att hennes brottslighet har ett lägre straffvärde än Y.C.A:s. Annan påföljd än fäng-else kommer emellertid inte i fråga. Påföljden kan stanna vid fängelse ett år.

Domslut HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på det sättet att HovR:n bedömer den av TR:n som grovt narkotikabrott rubricerade gärningen som narkotikabrott av normalgraden och bestämmer påföljden till fängelse ett år.

Nämndemannen Olsson var av skiljaktig mening i fråga om ansvar och påföljd för Y.C.A. och J.S.S. samt anförde: Jag anser att ingen av dem skall dömas för annat brott än grovt penninghäleri. Omständigheterna kring vad som förmått dem att begå detta brott är så förmildrande att gärningens art och straffvärde inte utesluter en annan påföljd än fängelse. När därtill beaktas vad som framkommit om deras personliga förhållanden finner jag att påföljden för båda bör bestämmas till villkorlig dom jämte samhällstjänst 240 timmar.

Hovrättsrådet Lundeholm var av skiljaktig mening i fråga om ansvar för J.S.S. såvitt avsåg förvaring under tiden november 2001-februari 2002 och anförde: Det är utrett att J.S.S., sedan hon fått kännedom om att det var frågan om vederlag för narkotika, har låtit pengarna ligga kvar i hennes bostad. Den fortsatta förvaringen får anses ha varit ägnad att främja narkotikahandel. Såvitt framgår av utredningen har J.S.S. inte vidtagit någon fysisk åtgärd med pengarna under denna tid. Hon synes inte ha talat med någon om pengarna och har inte vidtagit någon åtgärd för att få förvaringen att upphöra. Pengarna har till följd av hennes underlåtenhet att agera kommit att även fortsättningsvis ligga kvar i hennes bostad. Frågan är om detta konstituerar ett särskilt brott utöver det penninghäleri som den fortsatta förvaringen innebär.

Av intresse vid denna bedömning är innebörden av begreppet förvaring. Begreppet har bl.a. diskuterats i anslutning till brottet häleri och frågan har då varit om den som mottagit gods utan insikt om att det frånhänts annan genom brott, men sedermera erhåller denna insikt, kan dömas för häleri om han passivt låter förvaret fortsätta. HD har behandlat frågan i NJA 1961 s. 402 och då besvarat den nekande. Några närmare motiv för denna utgång redovisas inte. En minoritet ansåg dock att omständigheterna kring hur förvaringen inleddes kan medföra att förvararen måste vidta åtgärder för att få förvaringen att upphöra om han vill undgå ansvar. Frågan har också diskuterats i litteraturen, se bl.a. Elwin, Häleribrottet, s. 313 ff., Strahl i SvJT 1964 s. 92 f., Jareborg, Brotten II, 2 uppl. s. 141, och betänkandet Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, SOU 1983:50 s. 307. För häleribrottets del synes en dominerande åsikt vara att i den beskrivna situationen skulle en underlåtenhet att agera inte vara straffbar som häleri, trots att förvaret därigenom består.

Av 1 § 5 p. narkotikastrafflagen framgår inte klart om ett förvar som beror på underlåtenhet att agera avses medföra ansvar. Att förvara torde i och för sig vara ett perdurerande brott men ordalydelsen av bestämmelsen för närmast till tanken att det krävs någon med uppsåt begången aktiv åtgärd från gärningsmannens sida, ett med erforderligt uppsåt tagande i förvar som sedan skall bestå under viss tid. Det förefaller inte vara tillräckligt med ett faktiskt innehav av vederlaget utan det anges att gärningsmannen skall ha befordrat, förvarat eller "företagit någon annan sådan åtgärd", dvs. visat en större aktivitet än blott ett innehav. Förarbetsuttalandena (prop. 1982/ 83:141) ger ingen direkt vägledning. Det bör dock noteras att man uttalar sig till förmån för en restriktiv tolkning av paragrafen, i vart fall vid sådana befattningar med narkotika som faller in under den, och det anförs i det sammanhanget att varje befattning inte kan anses utgöra ett förvarande utan det bör krävas speciella och någorlunda ingripande åtgärder (a. prop. s. 33 f.). Det anförda talar för att det inte skulle vara straffbart som narkotikabrott att låta pengar, som mottagits för förvaring utan insikt om pengarnas ursprung, ligga kvar i bostaden efter det att man fått kännedom om att pengarna härrör från narkotikahandel.

Reglerna i BrB om penninghäleri har tillkommit bl.a. för att komma till rätta med s.k. penningtvätt vid narkotikabrott (prop. 1998/99:19 s. 18 ff.). För ansvar krävs inte kunskap om vilken sorts brottslighet som ligger bakom men den som penninghäleri kriminaliserade gärningen omfattar bl.a. förvaring av pengar med kännedom om att de härrör från narkotikabrott. Även om narkotikastrafflagen typiskt sett säkert har företräde framför de mera allmänna bestämmelserna om penninghäleri, framstår det i en situation som den förevarande som tveksamt om man skall anse ett nytt brott vara begånget bara för att gärningsmannens vetskap om att pengarna härrör från brott kompletterats med vetskap om vilket brott det varit frågan om. Det framstår som mera näraliggande att anse ett fortsatt förvar med denna preciserade kunskap utgöra ett försvårande moment i penninghäleriet. Annorlunda hade det förhållit sig om gärningsmannen vidtagit någon åtgärd med pengarna, t.ex. flyttat dem till ett säkrare gömställe, sedan han fått kännedom om pengarnas ursprung.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att J.S.S. inte bör dömas särskilt för narkotikabrott utan endast för grovt penninghäleri. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

J.S.S. överklagade och yrkade att HD inte skulle döma henne särskilt för narkotikabrott, utan endast för grovt penninghäleri, och under alla förhållanden bestämma påföljden till villkorlig dom, eventuellt i förening med samhällstjänst, eller åtminstone sätta ned fängelsestraffet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl HD (JustR:n Svensson, Munck, Lennander och Lindeblad, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med HovR:ns i denna del inte överklagade dom har J.S.S. gjort sig skyldig till grovt penninghäleri under tiden 1999 till november/december 2001. Brottet är att bedöma enligt 9 kap. 6 a § 1 st. 2 och 3 st. BrB.

Frågan i HD är i första hand om J.S.S:s förhållningssätt, att låta de pengar hon hade i sitt förvar ligga kvar i lägenheten sedan hon fått vetskap om att pengarna härrörde från narkotikabrottslighet, innebär att hon därigenom gjort sig skyldig till narkotikabrott eller om hon i stället skall dömas för det underliggande penninghäleriet.

I 1 § 1 st. narkotikastrafflagen stadgas, såvitt nu är av intresse, att den döms för narkotikabrott som enligt lagrummets punkt 5 olovligen bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel.

Från J.S.S:s sida har gentemot åtalet i denna del invänts att hon förstått att pengarna härrörde från narkotikabrott först när hon fick reda på att ägaren av dessa - E.V.R. - hade häktats för grovt narkotikabrott och att hennes förvaring därefter inte kan ha varit ägnad att främja narkotikahandel, eftersom E.V.R. som frihetsberövad inte kunnat fortsätta sin brottsliga verksamhet. Vid brott som består i att förvara vederlag för narkotika gäller emellertid generellt att det brott från vilket vederlaget härrör typiskt sett redan har begåtts när förvaringen aktualiseras, och grunden för kriminaliseringen måste antas vara att den efterföljande delaktighet som förvaringen innebär ansetts kunna främja narkotikahandel genom att underlätta en vanemässig eller yrkesmässig överlåtelseverksamhet (jfr NJA II 1983 s. 501 ff.). I enlighet härmed måste J.S.S:s förvaring anses ha varit ägnad att främja narkotikahandel.

Riksåklagaren har godtagit J.S.S:s uppgift att hon först när hon fick reda på att E.V.R. häktats för grovt narkotikabrott förstått att de pengar som hon förvarade utgjorde vederlag för narkotika. Det är klarlagt att J.S.S. inte därefter vidtog någon åtgärd med pengarna. Det har inte gjorts gällande att hon redan när hon åtog sig förvaringsuppdraget insåg risken för att pengarna kunde härröra från narkotikabrottslighet. Fråga uppkommer då om bestämmelsen i 1 § 1 st. 5 narkotikastrafflagen kan omfatta underlåtenhet att vidta åtgärder.

Det ligger nära till hands att göra en jämförelse med den situation som föreligger när någon som förvarar viss egendom för annans räkning först efter det att han tog emot egendomen för förvaring får kännedom om att den är frånhänd annan genom brott. Att straffansvar i detta fall kan följa om han aktivt tillåter eller godtar fortsatt förvaring får anses klart. I den juridiska doktrinen liksom i rättspraxis har emellertid antagits att ren passivitet i denna situation inte kan grunda något ansvar för gärningsmannen. Detta har förklarats med att straffbestämmelsen i 9 kap. 6 § BrB riktar sig mot att någon tar befattning med egendom som är frånhänd annan genom brott och därför inte kan omfatta det rakt motsatta fallet att någon underlåter att ta befattning med egendomen (se bl.a. Jareborg, Allmän kriminalrätt s. 198 och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 312; jfr rättsfallet NJA 1961 s. 402).

Som Riksåklagaren påpekat har den aktuella straffbestämmelsen i narkotikastrafflagen en annan språklig konstruktion än häleribestämmelsen, och det möter från denna synpunkt inte något hinder mot att ge den en vidare tolkning. Ur grunden för narkotikastrafflagens bestämmelse kan emellertid inte härledas någon skyldighet vid straffansvar för en person i J.S.S:s situation att överlämna egendom av sådant slag som pengar till polisen eller annan myndighet, och lika klart är att bestämmelsen inte kan medföra skyldighet att vidta någon åtgärd med pengarna som skulle kunna vara att bedöma som exempelvis förskingring eller olovligt förfogande. Eftersom bestämmelsen uttryckligen straffbelägger befordran av vederlag, kan den inte heller ges den innebörden att underlåtenhet att befordra pengarna till gärningsmannen eller annan som företräder dennes intressen skulle omfattas av straffbarheten, även om en sådan befordran i den aktuella situationen skulle vara straffri. När den som förvarar pengarna kan åstadkomma att förvaringen upphör redan genom att exempelvis anmoda ägaren att hämta pengarna, får det däremot i och för sig anses rimligt att straff kan följa, om han underlåter att göra detta. Någon sådan åtgärd stod emellertid inte i förevarande fall J.S.S. till buds; pengarnas ägare var häktad och den väninna till henne som hade agerat som budbärare hade flera gånger avböjt att ta emot pengarna redan innan det stod klart att de härrörde från narkotikabrott. Inte heller kan det anses att J.S.S. i den uppkomna situationen hade något annat realistiskt handlingsalternativ. Hon kan vid angivna förhållanden inte fällas till ansvar för narkotikabrott.

HovR:ns bedömning av straffvärdet får godtas från de förutsättningar som förelåg för bedömningen, nämligen att J.S.S. skulle dömas till ansvar inte bara för grovt penninghäleri utan också för narkotikabrott. När det gäller att bestämma straffvärdet med den utgångspunkten att hon inte skall dömas för sistnämnda brott kan straffvärdet av det grova penninghäleri som hon har gjort sig skyldig till inte påverkas av att hon under slutet av förvaringstiden förstod att pengarna härrörde från narkotikabrottslighet. Straffvärdet får därmed anses vara något lägre än HovR:n antagit och kan skäligen anses motsvara fängelse tio månader. Detta straffvärde är inte i och för sig så högt att det är ofrånkomligt med fängelse som påföljd. Särskilt med tanke på det synnerligen höga värdet av den penningsumma som J.S.S. förvarat får brottets art emellertid anses vara sådan att annan påföljd än fängelse inte kan väljas.

Domslut HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att HD med ogillande av åtalet för narkotikabrott dömer J.S.S. för grovt penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § 1 st. 2 och 3 st. BrB även för tiden fram till d. 6 febr. 2002 samt bestämmer påföljden till fängelse 10 månader.

JustR Pripp var av skiljaktig mening såvitt avsåg motiveringen till frågan om J.S.S. skulle dömas för narkotikabrott och anförde.

Jag anser att domskälen efter det stycke som inleds "Det ligger nära till hands" och avslutas med "jfr rättsfallet NJA 1961 s. 402)" skall ha följande lydelse.

Som Riksåklagaren påpekat har den aktuella straffbestämmelsen i narkotikastrafflagen en annan språklig konstruktion än häleribestämmelsen och det möter från denna synpunkt inte något hinder mot att ge den en vidare tolkning. Det ligger också nära till hands att utgå ifrån att den som mottagit pengar för förvar och som efter att ha förvarat dem en tid får veta att förvaringen omfattar pengar som härrör från narkotikahandel får anses ha godtagit att förvara dessa, om han eller hon förhåller sig passiv trots insikten om varifrån pengarna kom. Vad som krävs för straffansvar måste dock prövas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Till en början måste det ges visst tidsutrymme för förvararen att vidta nödvändiga åtgärder. Om något realistiskt handlingsalternativ inte funnits, bör ansvar inte kunna följa. Det kan t.ex. inte krävas någon åtgärd som innebär att den enskilde själv skulle komma att begå brott eller riskera straff för egen inblandning i en olovlig förvaring.

Det finns inte anledning att utgå ifrån annat än att J.S.S. kom i en mycket svår situation när hon fick veta att E.V.R. hade ägnat sig åt narkotikaaffärer och därmed förstod att hon förvarade pengar som härstammade från den verksamheten. Hon hade, så som hon uppgett, tidigare förgäves bett Y.C.A. att ta tillbaka de pengar som hon förvarade. Med den nya insikt som J.S.S. fått var situationen emellertid nu annorlunda. När hon träffade Y.C.A. efter det att Y.C.A. kommit hem från resan till Chile hade J.S.S. visserligen kunnat tala om att hon inte accepterade att förvara narkotikapengar och att de därför måste bort från garderoben. Inte heller Y.C.A. kan emellertid antas då ha varit i en sådan situation att hon kunde vidta några åtgärder, varför J.S.S. inte kan lastas för passivitet genom att hon inte tog upp saken med henne. J.S.S. kunde inte heller få någon omedelbar kontakt med E.V.R. som var häktad. Så länge omfattningen av dennes narkotikabrott ännu inte hade slutligt prövats, kunde det inte heller för ansvar enligt narkotikastrafflagen krävas av J.S.S. att hon gjorde sig av med samtliga förvarade sedlar, t.ex. genom att förstöra dem eller - utan att röja sin egen tidigare inblandning - se till att de blev överlämnade till polisen. Lika med majoriteten finner jag därför att hon inte kan fällas till ansvar för narkotikabrott.

HD:s dom meddelades d. 13 juni 2003 (mål nr B 3660-02).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2003-06-13

Målnummer:
B3660-02