Resning kan beviljas till förmån för tilltalad, om ny bevisning väcker allvarligt tvivel om tillämpningen av en straffmätningsbestämmelse. 58 kap. 2 § 4 RB.


Lagrum:
58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken (1942:740)

HovR:n för Västra Sverige dömde d. 21 sept. 2001 J. E., född 1981, för våldsamt upplopp till fängelse två år sex månader. HD fann i beslut d. 21 dec. 2001 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom stod därmed fast.

J. E. ansökte hos HD om resning i målet.

Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlberg Johansson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: (Inledningsvis lämnades en redogörelse, som i allt väsentligt motsvarar innehållet i de tre första styckena av HD:s slutliga beslut, vilka måste läsas först som bakgrund; red:s anm.)

Enligt 58 kap. 2 § 3 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om ett vittne har avgett falsk utsaga samt utsagan kan antas ha inverkat på utgången. Med att en utsaga varit falsk förstås att dess innehåll varit medvetet oriktigt, och bestämmelsen omfattar alltså inte förfaranden varigenom oriktiga uppgifter lämnats av oaktsamhet. Av videoupptagningen från anförandet på Kårhuset framgår att J. E:s uttalanden och sättet för framförandet inte i dess helhet överensstämmer med vad som antecknats i HovR:ns dom. Åtal för mened har också i nov. 2002 väckts mot J. N. Det kan emellertid i resningsärendet inte anses visat att J. N. medvetet lämnat oriktiga uppgifter. Resning kan därför inte beviljas på den grunden att J. N. skulle ha lämnat en falsk vittnesutsaga.

Resning till den tilltalades förmån får vidare beviljas enligt 58 kap. 2 § 4 RB om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sannolikhet som nu nämnts, får resning beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (jfr NJA II 1943 s. 729).

I HovR:ns dom anges, att J. N. hördes till styrkande av att J. E. var involverad i planerna att ett inbrytningsförsök skulle göras på Svenska Mässan där EU:s toppmöte pågick. Förhöret hade betydelse vid bedömningen av brottets straffvärde och det är inte sannolikt att J. E. skulle ha frikänts eller att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse om videosekvensen åberopats redan i HovR:n. Resning enligt den s.k. tilläggsregeln bör med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel ges en restriktiv tillämpning och i fall av ny bevisning endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA II 1940 s. 158 och 171, Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 218 f. samt NJA 1992 s. 625). Videoupptagningens innehåll är inte sådant att det kan anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om J. E:s skuld. Hans ansökan kan inte heller på denna grund bifallas.

J. E. har dessutom gjort gällande att senare tillkomna domar och senare prövning i mål rörande händelserna i samband med EU-toppmötet utgör omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen av hans resningsansökan. Omständigheter som uteslutande hänför sig till straffmätningen inom den för brottet gällande strafflatituden kan emellertid inte göras gällande som anledning till resning. Vidare gäller att oriktig bevisvärdering i och för sig inte utgör resningsgrund. Inte heller på denna grund föreligger skäl för att bevilja resning enligt bestämmelsen om ny bevisning eller nya omständigheter.

Slutligen kan resning enligt 58 kap. 2 § 5 RB beviljas till förmån för den tilltalade, om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Det förhållandet att en rättstillämpning inte står i överensstämmelse med ett senare av HD meddelat avgörande innebär inte att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag (jfr NJA 1981 s. 350 och 1995 s. 366). HovR:ns påföljdsbestämning kan därför inte anses som uppenbart oriktig. Inte heller i övrigt föreligger skäl till resning.

HD avslår resningsansökningen.

HD (JustR:n Svensson, Munck, Thorsson, referent, Pripp och Lundius) fattade följande slutliga beslut: J. E. dömdes av Göteborgs TR för våldsamt upplopp. Gärningen bestod i att han d. 14 juni 2001 i samband med EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök i Göteborg anfört ett upplopp på Molinsgatan genom att dels gå in i ett demonstrationståg och där genom ord och gester uppmana deltagare att lämna demonstrationen för att angripa polisen, dels - sedan uppmaningen hörsammats - med gester anvisa folksamlingen att angripa en polispostering mot vilken omedelbart härefter kastats gatstenar och andra föremål. J. E:s gärning bedömdes som mycket allvarlig eftersom den inneburit förverkligande av upplopp som varit planerade och organiserade. Påföljden bestämdes till fängelse i två år och sex månader. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

I HovR:n hördes polisassistenten J. N. på begäran av åklagaren. Vid förhöret berättade J. N., enligt HovR:ns dom, om ett anförande på Kårhuset i Göteborg där J. E. i aggressiv ton manat till kamp och uttalat att en inbrytning på EU-toppmötet skulle göras samt att det skulle bli strid om polisen hindrade detta. HovR:n fann det därigenom visat att J. E. inför EU-demonstrationerna uttalat sig offentligt om att våld kunde komma att tillgripas mot polisen.

J. E. har till stöd för sin ansökan sammanfattningsvis anfört följande. J. N. har som vittne i HovR:n lämnat en falsk utsaga och denna utsaga kan antas ha inverkat på målets utgång. Av en videoupptagning från J. E:s anförande framgår att han inte uttalat sig på sätt som påstods av J. N. Sedan förundersökning inletts mot J. N. har denne delgivits misstanke om brott. Videomaterialet utgör ett nytt bevis, som om det förebringats i HovR:n sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Domstolsprövningen i målet om den s.k. sambandscentralen (HD:s mål B 1055-02) innebär vidare att bevisningen för att upploppen varit planerade och organiserade inte varit tillräcklig. HD:s dom i mål B 4580-01 (se numera NJA 2002 s. 198) innebär dessutom att J. E:s agerande inte kan anses ha varit inriktat på att försvåra EU-toppmötet eller att hindra lagliga demonstrationer och det är inte heller visat att han använde ord när han agerade. Det är mot bakgrund härav sannolikt att J. E:s eventuella brottslighet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse och det finns synnerliga skäl att på nytt pröva skuldfrågan. Skillnaden mellan HovR:ns straffmätning i den dom genom vilken J. E. dömts och HD:s straffmätning i mål B 4580-01 är slutligen oacceptabel och resning bör även beviljas på denna grund.

Enligt den videoinspelning som J. E. åberopat här uttalade han vid mötet på Kårhuset i huvudsak följande.

"Tjena, jag heter J. Jag kommer från Globalisering underifrån och vi planerar också grejer inför EU-toppmötet. Det är ganska så enkelt, vi ska in på Svenska mässan. [...] Problemet är att det står en massa snutar i vägen, och det har vi en rätt så lätt lösning på. Tillsammans med ungefär ett hundratal personer som kommer från hela Europa, från Finland, Tyskland, Malta, England, Italien och Ryssland så skaffar vi oss skyddsutrustning för att skydda oss mot snutens batonger. Och från Sverige deltar ungefär 50-100 pers. på den här aktionen och från resten av Europa ungefär 100-200 pers. Med den här skyddsutrustningen så traskar vi iväg mot Svenska mässan och bryter igenom polisen. Det är rätt så enkelt, och vi har vita overaller på oss för att få en viss enhet i den här aktionen. Det här kommer att ske på fredag förmiddag d. 15 juni, [...]. Vi har även träningsläger för det här för den som vill delta, där vi bygger utrustning och tränar oss i gatuteknik. [...] Vi har det varje söndag [...]. Alla är välkomna att delta. En jävligt säker aktion, jävligt lugnt. Senaste gången körde vi i Prag. Över 600 personer, var det ingen som blev arresterad utan bara ett par som blev skadade och det är jävligt skoj också. Alla är välkomna att delta på det här. Det är alltså Globalisering underifrån tillsammans med Ya Basta från Finland och Italien."

Enligt 58 kap. 2 § 3 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade om vittne har avgivit falsk utsaga samt utsagan kan antas ha inverkat på utgången. Med att en utsaga varit falsk förstås att dess innehåll varit medvetet oriktigt, och bestämmelsen omfattar alltså inte förfaranden varigenom oriktiga uppgifter lämnats av oaktsamhet.

Videoupptagningen från Kårhuset visar att J. E. höll sitt anförande i en stimmig lokal. Han talade i en förhållandevis normal samtalston framför mikrofon. Av upptagningen framgår att det som J. E. då sade i vissa avseenden avviker från vad som i HovR:ns dom antecknats från förhöret med J. N. Åtal är numera väckt mot J. N., men åtalet har ännu inte prövats. Även om vissa skillnader föreligger mellan det som antecknats i HovR:ns dom och vad som framgår av bandupptagningen visar inte den nu tillgängliga utredningen att J. N. medvetet lämnade oriktiga uppgifter under förhöret. Resning kan därför inte beviljas på den grunden att J. N. skulle ha lämnat en falsk vittnesutsaga i HovR:n.

Resning till en tilltalads förmån får vidare beviljas enligt 58 kap. 2 § 4 RB, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

Första ledet av punkten 4 ger möjlighet till resning när en ny omständighet eller ett nytt bevis väcker tvivel om den tilltalade verkligen förövat det brott för vilket han dömts. Dessutom ger punkten möjlighet till resning när en ny omständighet eller ett nytt bevis väcker frågan om den tilltalade har dömts med tillämpning av en alltför sträng straffbestämmelse. I sistnämnda fall är det alltså brottsrubriceringen som skall inge betänkligheter. Huvudregeln är att om brottsrubriceringen är korrekt och straffet ligger inom den tillämpliga straffskalan, resning inte kan komma ifråga enligt detta lagrum.

Första ledet av punkten 4 eller i vart fall grunderna för detta måste emellertid kunna tillämpas även i vissa fall där brottsrubriceringen i och för sig måste godtas (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s. 223). Det finns exempel på att resning beviljats när det framkommit ny bevisning som visat att en särskild påföljdsvalsregel bort tillämpas (se bl.a. NJA 1989 s. 622 och 1991 s. 186). År 1988 infördes bestämmelser i BrB om påföljdsval och straffmätning. De innebär bl.a. att vissa omständigheter skall tillmätas särskild betydelse i straffskärpande eller strafflindrande riktning, se 29 kap. 2, 3 och 5 §§ BrB. Det ligger i linje med tidigare praxis och framstår som naturligt att om den tilltalade dömts med tilllämpning av en sådan straffskärpande bestämmelse och ny bevisning väcker allvarligt tvivel om det var riktigt att tillämpa den bestämmelsen, resning kan beviljas med en analog tillämpning av första ledet av punkten 4. Detsamma gäller om någon dömts utan tillämpning av en sådan strafflindrande bestämmelse som nyss sagts och ny bevisning gör det sannolikt att bestämmelsen var tillämplig i brottmålet.

I föreliggande fall har det i åtalet särskilt lagts J. E. till last att gärningen var synnerligen allvarlig eftersom den inneburit förverkligande av upplopp som varit planerade och organiserade. Gärningsbeskrivningen innehåller således moment som rätten, vid sidan av vad som gäller för brottstypen, enligt 29 kap. 2 § 6 BrB särskilt skall beakta vid bedömningen av straffvärdet.

Av HovR:ns dom kan utläsas att HovR:n liksom TR:n funnit att J. E:s handlande föregåtts av noggrann planering och omfattande subversiv verksamhet under flera veckors vistelse i Göteborg. Videoupptagningen från Kårhuset ger stöd för att J. E. deltagit i sådan planering och verksamhet. Trots att det finns vissa avvikelser mellan J. N:s utsaga, så som den antecknats i HovR:ns dom, och innehållet i videoupptagningen kan skillnaden inte anses vara av den betydelse att det är sannolikt att J. E. skulle ha frikänts eller att en mildare påföljd skulle ha bestämts om videosekvensen hade åberopats redan i HovR:n. Inte heller i övrigt ger videoupptagningen grund för resning enligt 58 kap. 2 § 4 första ledet RB.

Resning enligt det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) bör med hänsyn till det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel ges en restriktiv tillämpning och i fall av ny bevisning endast användas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (jfr NJA II 1940 s. 158 och 171, Welamson, a.a. s. 218 f. samt NJA 1992 s. 625). Videoupptagningens innehåll är inte sådant att det kan anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om J. E. har förövat det brott för vilket han dömts. Hans ansökan kan inte heller på denna grund bifallas.

Slutligen kan resning enligt 58 kap. 2 § 5 RB beviljas till förmån för den tilltalade, om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Om en rättstillämpning inte skulle stå i överensstämmelse med ett senare av HD meddelat avgörande innebär detta inte att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag (jfr NJA 1981 s. 350 och 1995 s. 366). Den av J. E. åberopade domen av HD, NJA 2002 s. 198, avser för övrigt ett annat händelseförlopp i samband med Göteborgskravallerna än det som avses med åtalet mot J. E. HovR:ns påföljdsbestämning kan inte anses som uppenbart oriktig.

HD avslår resningsansökningen.

HD:s beslut meddelades d. 3 dec. 2002 (mål nr Ö 2376-02).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-12-03

Målnummer:
Ö2376-02