Fråga om en person som kört en personbil rakt mot en polisman i syfte att forcera en polisspärr uppsåtligen försökt skada polismannen.


Lagrum:
2 kap. 2 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Ystads TR ansvar å K. B. enligt följande:

1. Grovt rattfylleri och olovlig körning, grovt brott. K B. har d. 10 juli 2000 strax efter kl 01.00 fört personbilen NZM 442, en Opel Omega av 1988 års modell, västerut på länsväg 1575 vid Östra Vemmerlöv, Gärsnäs, Simrishamns kommun, utan att vara berättigad till det och efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd, att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 2,03 promille i hans blod.

Den olovliga körningen är att anse som grov eftersom han tidigare dömts upprepade gånger för olovlig körning. Rattfylleriet är grovt med hänsyn till att alkoholkoncentrationen i blodet uppgått till minst 1,0 promille.

2. Försök till grov misshandel, alternativt framkallande av fara för annan. Polismannen N. J. har vid samma tillfälle och på samma plats som angivits ovan försökt stoppa K B., då denne med personbilen färdats västerut på länsväg 1575. N. J. har därvid gått ut på vägbanan och gjort stopptecken mot K B. med en handstrålkastare, som avgivit rött sken. Trots detta har K B. inte efterkommit stopptecknet utan i stället kört rakt mot N. J., som för att undgå att träffas av fordonet tvingats att hastigt förflytta sig åt sidan. Fara för att fordonet skulle träffa N. J. har förelegat. K B. har härigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsatt N. J. för livsfara eller fara för svår kroppsskada.

Ansvar yrkades å K B. vidare för olovlig körning, grovt brott, 3. d. 22 juli 2000 på länsväg 1082 inom Hörby kommun och 4. d. 22 sept. 2000 på länsväg 1058 inom Sjöbo kommun.

TR:n (ordf. hovrättsassessorn Forssman) anförde i dom d. 25 jan. 2001: Domskäl. Åtalspunkt 1 och 2. K B. har erkänt gärningarna enligt punkt 1 men förnekat vad som påstås i punkt 2.

Förhör har hållits med målsäganden N. J., K B. samt vittnena H. L. och, på K B:s begäran, M. H. Fotografier över en rekonstruktion av händelseförloppet har förevisats. Rörande åtalet för grovt rattfylleri har ett analysbesked åberopats.

Beträffande åtalspunkt 1 stöds K. B:s erkännande av de uppgifter han har lämnat och det åberopade analysbeskedet. Med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen i K B:s blod skall han dömas för grovt rattfylleri. Han skall även dömas för olovlig körning. Brottet är grovt eftersom K B. vid åtskilliga tidigare tillfällen har dömts för olovlig körning.

När det gäller händelsen enligt åtalspunkt 2 har K. B. uppgett att han inte minns någonting av varför han satte sig i bilen och körde eller själva körningen. Däremot minns han att bilen krockade. Han har också sagt att han borde ha kommit ihåg om N. J. hade stått mitt på vägen. M. H. har sagt att han var ännu mer berusad än K B., att han inte minns så mycket av bilfärden och att han inte minns att han såg att det stod någon mitt på vägen när de körde. Varken K B. eller M. H. har således kunnat bidra till att skapa klarhet i vad som inträffade den aktuella kvällen.

N. J. och H. L. har lämnat väl överensstämmande redogörelser för gärningen. Det saknas anledning att ifrågasätta deras trovärdighet. Med tanke på att händelsen - även om den inträffade på natten - skedde på en väl upplyst plats med fri sikt ger inte heller siktförhållandena anledning till tvivel om riktigheten i polismännens iakttagelser. Genom vad de har berättat är följande utrett: N. J., H. L. och ytterligare en polisman hade just avslutat en trafikkontroll då de fick information om en misstänkt rattfyllerist. De körde i den riktning som de hade fått besked om och de mötte efter ett tag en bil som körde anmärkningsvärt sakta. H. L. körde först. Han försökte få den mötande bilisten att stanna men bilen gjorde en undanmanöver och svängde förbi den av polisbilarna som H. L. körde. H. L. har med bestämdhet pekat ut K B. - som han kände sedan tidigare - som förare. Ca 40 meter bakom H. L:s bil hade den polisbil som N. J. och den tredje polismannen färdades i stannat. Polisbilen stod snett över vägen och eftersom det inte fanns någon vägren upptog bilen en stor del av vägbanan. Endast en smal lucka fanns där en bil kunde passera. N. J. ställde sig i luckan. Han höll en ficklampa som gav ett rött ljus i sin hand och gjorde tecken till K. B. att stanna. I stället för att stanna ökade K B. hastigheten, tvingade N. J. att hoppa åt sidan och körde sedan i förhållandevis hög fart genom det smala gattet mellan polisbilen och vägkanten. Polisbilarna följde efter K B. men färden slutade några kilometer senare när K B. körde in i ett träd.

De omständigheter som nu redovisats visar att K B. körde rakt mot N. J. Det kan inte ha rått några tvivel för K. B. om att N. J. stod på vägen. N. J. bar uniform med reflexer, höll en lampa som gav en kraftig röd ljussignal och stod bredvid polisbilen, som hade tända varningsljus. Genom sitt körsätt visade K B. sig helt likgiltig till om han körde på N. J. Enligt TR:ns mening är det därför styrkt att K. B. hade uppsåt att skada N. J. Hade K. B. kört på N. J. hade N. J. - i bästa fall - med all säkerhet blivit allvarligt skadad. Gärningen hade under sådana förhållanden varit att bedöma som grov misshandel (jfr även rättsfallet NJA 1959 s. 63). Eftersom N. J. lyckades undgå att bli påkörd fullbordades inte brottet. K. B. skall därför fällas till ansvar för försök till grov misshandel.

Åtalspunkterna 3 och 4. K. B. erkände gärningarna. TR:n fann att åtalen för grov olovlig körning skulle bifallas.

Påföljd. K. B. förekommer under 28 avsnitt i belastningsregistret. Han lagfördes under 2000 för grov olovlig körning genom strafförelägganden d. 3 juli och 18 maj. Han dömdes för samma slags brott till dagsböter av denna tingsrätt d. 15 febr. 2000.

Yttrande har inhämtats från frivården, som har föreslagit att K. B. döms till skyddstillsyn i förening med föreskrift om behandling av hans alkoholmissbruk. K B. har även bedömts vara lämplig att utföra samhällstjänst.

Avgörande för påföljdsfrågan är framför allt det försök till grov misshandel som K. B. nu fälls till ansvar för. Gärningen har präglats av K. B:s likgiltighet i förhållande till N. J:s liv och hälsa. Som tidigare sagts accelererade K B. mot N. J., som undkom med en hårsmån från att bli allvarligt skadad eller i värsta fall från att dö. Att brottet inte kom till fullbordan kan enbart tillskrivas N. J:s eget handlande och försynen. K B. gjorde ingenting för att försöka förhindra att N. J. kom till skada. Detta gör att brottet har ett högt straffvärde.

Vid ett fullbordat brott hade K B. dömts till ett flerårigt fängelsestraff. Det förhållandet att gärningen stannade vid ett försöksbrott påverkar i viss mån straffvärdet i sänkande riktning men även med beaktande av det är straffvärdet för gärningen så högt att det enligt TR:ns uppfattning inte finns förutsättningar att välja någon annan påföljd än ett fängelsestraff. För ett fängelsestraff talar även rattfylleribrottets art och det snara återfallet i olovlig körning. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd bör inte minimistraffet för en fullbordad grov misshandel - dvs. fängelse ett år - understigas. Med detta som utgångspunkt bör straffet bestämmas till fängelse ett år och sex månader.

Domslut. TR:n dömde K B. enligt 3 kap. 6 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB och 3 § 1 st. andra meningen och 4 a § trafikbrottslagen (1951:649) för försök till grov misshandel, olovlig körning och grovt rattfylleri till fängelse 1 år 6 mån.

K. B. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för försök till grov misshandel och bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om behandling mot hans alkoholmissbruk. I andra hand yrkade han att HovR:n i vart fall skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om behandling mot hans alkoholmissbruk kombinerat med samhällstjänst. K B. yrkade i sista hand att HovR:n under alla omständigheter skulle utdöma ett väsentlig lägre fängelsestraff.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Borgeke, adj. led. rådmannen Reimer, tf. hovrättsassessorn Billing, referent, samt nämndemännen Randau och Johansson) anförde i dom d. 3 dec. 2001: Domskäl. Enligt TR:ns i denna del icke överklagade dom har K B. gjort sig skyldig till olovlig körning, grovt brott, i tre fall och till grovt rattfylleri.

I HovR:n har omförhör ägt rum med de personer som hördes vid TR:n.

N. J. och H. L. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom, dock med följande tillägg.

N. J: Både varningsblinkers och blåljus var tända på hans bil. Han gick ut i vägen när K. B. var cirka 15 meter från bilen. Motorljudet rusade och K. B. accelererade oavbrutet. K. B. passerade med sin bil på ett sådant avstånd från honom att han kände antingen bilen eller vinddraget från den mot sitt ben.

H. L: Han reagerade på att bromsljusen på K. B:s bil inte tändes när den närmade sig N. J. H. L. följde hela händelseförloppet och tänkte att N. J. aldrig skulle hinna hoppa undan. Hade N. J. inte varit så rörlig och vältränad som han var hade det gått mycket illa. - Att bromsljusen fungerade på K. B:s bil kunde sedermera konstateras när de följde efter denna.

K. B. och M. H. har i HovR:n i väsentliga delar lämnat andra uppgifter än de gjorde vid TR:n. De har uppgett följande.

K. B: Han hade tillsammans med M. H. varit på Kulla festplats, som ligger någon mil norr om Simrishamn, och hade för avsikt att köra till bostaden i Hörby. Han minns inte hur mycket alkohol han hade druckit, men han kände sig berusad. Under färden mot Hörby mötte han en polisbil. Han körde då ganska sakta. Polisbilen fördes över i hans körfält och han förstod att syftet var att få honom att stanna. Eftersom han insåg att han var berusad och inte ville åka fast för rattfylleri passerade han polisbilen, som därefter vändes och kom efter honom. En bit längre bort stod en annan polisbil uppställd över vägen. Han minns inte om den var upplyst, men dess lyktor var nog tända. Han såg en polisman som gick ut på vägen och ställde sig med en lampa. Eftersom han blev nervös körde han förbi även denna polisbil. Polismannen stod vid bakhjulet på polisbilen och inte så långt ut som har gjorts gällande. Han hade inte ögonkontakt med polismannen och noterade inte om denne rörde sig. Han körde en bit ut i dikeskanten när han passerade polisbilen och höll inte hög hastighet. Någon risk för polismannen förelåg enligt hans uppfattning inte, eftersom han inte körde särskilt nära honom och dessutom höll låg fart. Han hade absolut inte för avsikt att skada polismannen. - Anledningen till att han inte lämnade dessa uppgifter vid TR:n är att han inte ville komma ihåg händelsen och inte trodde att det skulle "bli något av den".

M. H: Han var "lite mer än lagom" berusad vid tillfället och minns i stort sett bara att det vid något skede under färden stod en polisbil på vägen och en polisman bredvid bilen. Han minns inte hur polisbilen stod placerad på vägen, men det var en stor del av vägen kvar för K. B. att passera på. K B. körde ner i diket när han passerade polismannen. Han minns inte om de var nere i diket med ett hjulpar eller med hela bilen. De kom sedan upp på vägen igen och fortsatte färden. Han slog i huvudet rejält vid den kollision som sedermera inträffade och minns därför inte mer. - Att han lämnar andra uppgifter i HovR:n än vid TR:n hänger samman med att han har försökt att tänka efter rejält och detta är vad han kommer ihåg.

HovR:ns bedömning.

Målet i HovR:n gäller om K B. skall dömas för försök till grov misshandel samt påföljden för de brott som han fälls till ansvar för.

K B. och M. H. har gett uttryck för betydligt klarare minnesbilder av det inträffade i HovR:n än när de hördes vid TR:n. Båda säger sig nu ha dragit sig till minnes att de under färden passerade en polisman som stod ute på vägen, men att denne stod nära sin bil och att K B. körde ut i diket när de passerade honom. Enligt HovR:ns mening är deras förklaring till de nytillkomna uppgifterna - att de efter tingsrättsförhandlingen verkligen försökt att tänka efter - inte trovärdig. Det bör även beaktas att såväl K B. som M. H. var kraftigt berusade vid tillfället, vilket i sig manar till försiktighet vid bedömningen av deras uppgifter. HovR:n lägger med hänsyn till det anförda N. J:s och H. L:s uppgifter till grund för bedömningen.

I likhet med TR:n finner HovR:n utrett att K B. har fört sin personbil förbi H. L:s polisbil och att han därefter har accelererat kraftigt och kört rakt mot N. J., som stod placerad i mitten av vägens ena körfält.

Det finns inget som talar för att K. B. fört bilen mot N. J. i avsikt att köra på och skada honom. Tvärtom framstår det som uppenbart att syftet med att köra över på den motsatta vägbanan var att passera även den andra polisbilen för att undkomma polisen och därmed undvika risken att lagföras för rattfylleribrott. Av utredningen framgår inte heller att K B. såg en påkörning av N. J. som praktiskt taget oundviklig eller som en säker följd för uppnåendet av sitt syfte. K B. har därför varken haft ett direkt eller indirekt uppsåt att skada N. J.

Frågan är då om K. B. ändå kan dömas för det uppsåtliga brottet försök till grov misshandel.

I den aktuella situationen måste det för K B. ha framstått som möjligt - och dessutom i hög grad sannolikt - att hans körning förbi den andra polisbilen skulle leda till att N. J. blev påkörd och därigenom allvarligt skadad. Att så ändå inte skedde kan tillskrivas främst det förhållandet att N. J., som vid tillfället - enligt vad H. L. berättat - var vältränad, reagerade snabbt och hann kasta sig åt sidan.

I målet aktualiseras frågan om var nedre gränsen för uppsåt, dvs. gränsen mellan uppsåt och medveten oaktsamhet, skall dras. I svensk rätt har denna gränsdragning sedan länge skett genom det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov. Tillämpat på omständigheterna i förevarande mål innebär detta att K B., för att han skall anses ha haft sådant uppsåt, dels skall ha insett möjligheten av att hans körning skulle leda till att N. J. blev påkörd, dels att det kan hållas för visst att K B. skulle ha företagit gärningen även om han varit säker på att detta blev effekten av hans gärning, vilket det ju för övrigt faktiskt inte blev.

Det är värt att notera att det eventuella uppsåtet i hypotetisk form antogs av HD i ett fall, NJA 1959 s. 63, där omständigheterna var likartade dem som förekommer i detta mål och där HD:s majoritet fann att eventuellt uppsåt inte förelåg.

För att K. B. skall bedömas ha haft uppsåt till att N. J. skulle bli allvarligt skadad krävs således att de båda leden i det eventuella uppsåtet är uppfyllda. Det första ledet - att han insett möjligheten av att hans körning skulle leda till att N. J. blev påkörd och allvarligt skadad - är uppenbarligen uppfyllt. Den avgörande frågan är i stället, om det kan hållas för visst att K. B. skulle ha företagit gärningen även om han hade varit säker på att denna skulle leda till att N. J. blev allvarligt skadad, dvs. om det hypotetiska provet utfaller positivt. Enligt HovR:ns mening gör det inte det. Trots att K. B. i den föreliggande situationen måste ha insett att det var i hög grad sannolikt att hans körning skulle leda till att N. J. blev påkörd och allvarligt skadad kan det inte med tillräcklig grad av säkerhet slås fast att K. B. - som aldrig tidigare dömts för våldsbrott - under alla förhållanden skulle ha handlat som han gjorde, om han hade varit säker på att gärningen måste leda till sådana följder för N. J. (jfr angående beviskravet NJA 1996 s. 27). Eventuellt uppsåt är därmed inte för handen. Det sagda innebär att en tillämpning av de traditionella uppsåtsformerna leder till att åtalet för försök till grov misshandel skall ogillas.

Det kan tilläggas att det under senare år av och till har förekommit att domstolarna, som TR:n i förevarande fall, i stället för att uttryckligen göra det hypotetiska provet ställer frågan om gärningsmannen har varit likgiltig inför följderna (effekten) av gärningen (jfr exempelvis NJA 1975 s. 594, 1985 s. 757 och 1996 s. 509). Även om det en tid fanns tecken på att detta resonemang innebar en viss distansering till och nyansering av det traditionella eventuella uppsåtet där det hypotetiska momentet tonades ner, har HD självt numera bl.a. i rättsfallet NJA 1996 s. 93 uttalat att "likgiltighetsuppsåtet" är detsamma som det traditionella hypotetiska eventuella uppsåtet.

Från mera allmänna utgångspunkter framstår det emellertid som märkligt om K. B:s "chanstagning" i en situation som den förevarande inte medför att han skall anses ha haft uppsåt till den åtalade gärningen. Frågan är alltså om inte K. B:s handlande, också om inte någon av de traditionella uppsåtsformerna täcker förfarandet, likväl är straffbart som uppsåtligt brott. Även om den tänkta effekten inte kan bedömas som praktiskt taget oundviklig har den ju för K. B. framstått som i så hög grad trolig att han måste ha tagit i beräkning att den skulle inträffa.

Det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov är inte oomstritt i svensk doktrin och praxis. Framför allt inom den rättsvetenskapliga doktrinen är man numera mycket kritisk till det eventuella uppsåtet (se bl.a. Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt (2001) s. 315-319 och Per Ole Träskman, Kan gärningsmannens uppsåt bevisas med hållpunkter i sinnevärlden i Skuld och ansvar (1985) s. 56-75). Kritiken grundar sig i förhållandet att det ger utrymme för en bedömning av gärningsmannens person och vandel i stället för den skuld som kommit till uttryck i den åtalade gärningen, men även i att det hypotetiska provet är svårtillämpbart och att den svenska straffprocessen inte är utformad för att domstolarna skall kunna göra tillförlitliga karaktärsbedömningar. Dessutom är det hypotetiska eventuella uppsåtet svårförståeligt även för jurister, vilket inte sällan leder till att det tillämpas på ett sätt som kan ifrågasättas, och i vissa fall direkt stötande som motivering till en fällande dom för den dömde. Därtill kommer det principiellt förkastliga i att låta frågan, om ett brott är förövat, bero inte vad som rent faktiskt har hänt utan på vad som skulle ha hänt under andra omständigheter än de verkliga.

HD har i två avgöranden tillbakavisat Riksåklagarens argumentering för att ett sannolikhetsuppsåt, som är en uppsåtsform som i andra länder är vanligt förekommande, bör införas i svensk rätt. I det ena fallet, det tidigare nämnda NJA 1959 s. 63, var det fråga om en polisman som hade blivit påkörd av en bil, men som klarade sig undan allvarligare skador eftersom han hann att kasta sig upp på motorhuven. I det andra fallet, NJA 1980 s. 514, var det fråga, om det förelåg uppsåt att döda i ett fall där ett knivhugg hade träffat i buken på en person. HD (majoriteten) fann i båda fallen att det inte förelåg uppsåt varvid prövningen skedde mot formeln eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov.

Omständigheterna är emellertid något annorlunda i dag. Inom det straffrättsliga området med EG-rättslig anknytning finns till exempel anledning att tro att även andra uppsåtsformer än det hypotetiska eventuella uppsåtet måste godtas i svensk rätt (se t.ex. Petter Asp, EG:s sanktionsrätt, 1998, s. 193 f. och där gjorda hänvisningar). Det hypotetiska eventuella uppsåtet torde för övrigt numera i praktisk tillämpning finnas i princip bara i Sverige.

I betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) föreslog Straffansvarsutredningen att det i svensk rätt skulle införas en uppsåtsform som kunde benämnas insiktsuppsåt och som skulle täcka det som i dag kallas indirekt uppsåt men även det område med en lägre grad av insikt som utgör gräns till den medvetna oaktsamheten; ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Insiktsuppsåtet formulerades enligt lagförslaget så att en gärning skulle bedömas som uppsåtlig om den motsvarar vad gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den. Förslaget, som godtogs av en majoritet av remissinstanserna, har inte lett till lagstiftning. Regeringen konstaterade i lagstiftningsärendet att berättigad kritik kan riktas mot det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov men ansåg (prop. 2000/01:85 s. 13) att en reform som så generellt förändrar rättsläget på detta område borde överlåtas till domstolarna att utveckla och att domstolarna därvid, i den mån det bedöms erforderligt, kan förändra uppsåtsbegreppets innehåll.

Vid uppsåtsbedömningen i förevarande fall kan konstateras att K. B., trots sin berusning, måste ha insett att en alldeles övervägande sannolikhet förelåg för att N. J. skulle komma att bli mycket allvarligt skadad genom K. B:s sätt att föra bilen. Även en gärning som företas under sådana omständigheter bör enligt HovR:ns mening betecknas som uppsåtlig. Detta hänger samman med att det i praktiken knappast finns skäl att i klandervärdhet skilja mellan en gärning där man har full visshet om konsekvenserna av ens handlande (indirekt uppsåt) och en gärning, som den förevarande, där man inte har full insikt men ändå, med hänsyn till den höga sannolikheten, antar att dessa konsekvenser inträffar. HovR:n finner således styrkt att K B. uppsåtligen begått den åtalade gärningen. Liksom TR:n bedömer HovR:n gärningen som försök till grov misshandel.

Straffvärdet av de gärningar som K B. gjort sig skyldig till är så högt att annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. HovR:n finner inte skäl att sätta ned det av TR:n bestämda straffet.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

K. B. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet för försök till grov misshandel, alternativt framkallande av fara för annan, och bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om behandling av hans alkoholmissbruk. I andra hand yrkade han att HD i vart fall skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om behandling av hans alkoholmissbruk kombinerat med samhällstjänst. I sista hand yrkade han att HD under alla omständigheter skulle utdöma ett väsentligt lägre fängelsestraff.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren justerade i HD gärningsbeskrivningen beträffande åtalspunkten 2 (försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan) så att sista meningen lyder som följer: "K B. har härigenom uppsåtligen försökt att skada N. J. eller i vart fall av grov oaktsamhet utsatt honom för livsfara eller fara för svår kroppsskada."

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Magnusson och Svensson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt TR:ns i denna del inte överklagade dom har K B. gjort sig skyldig till olovlig körning, grovt brott, i tre fall och till grovt rattfylleri. HD har alltså att pröva åtalet för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan samt påföljden för de brott han fälls till ansvar för.

I HD har K B. hörts på nytt rörande åtalet för försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan. Han har därvid lämnat samma berättelse som han enligt HovR:ns dom lämnade där. Fonogramupptagningarna av förhören med N. J., H. L. och M. H. i HovR:n har lästs upp i HD. Även i övrigt är utredningen i HD densamma som i HovR:n.

I likhet med domstolarna lägger HD N. J:s och H. L:s uppgifter till grund för bedömningen. Det är härigenom utrett att K B., efter att ha tvingat H. L. att väja undan med sin polisbil, kört över på den vänstra vägbanan för att passera bakom N. J:s polisbil som stod uppställd snett över vägen så att den blockerade hela högra vägbanan och en del av den vänstra vägbanan, allt sett i K. B:s färdriktning. K B. har accelererat och kört rakt mot N. J. som stod på den vänstra vägbanan så att K. B. inte kunde passera polisbilen utan att riskera att köra på honom. N. J. tvingades kasta sig åt sidan och undgick härigenom att komma till skada. Som HovR:n anfört är det uppenbart att K. B. körde som han gjorde därför att han visste att han var alkoholpåverkad och ville undgå polisens kontroll. Han avsåg alltså inte att köra på och skada N. J. Han har därmed inte haft direkt uppsåt till misshandel av N. J. Inte heller är det utrett att K B. haft indirekt uppsåt på så sätt att han utgick från att hans försök att forcera polisspärren med nödvändighet skulle leda till att N. J. kom till skada.

Enligt praxis kan K B. ändock dömas för uppsåtligt brott om han hade någon form av eventuellt uppsåt.

Vid s.k. hypotetiskt eventuellt uppsåt görs bedömningen i två led (se Lex. NJA 1959 s. 63, 1978 s. 244, 1996 s. 27 och 1998 s. 86). Först prövas om gärningsmannen varit medveten om att det förelåg en risk för att den omständighet eller den effekt som anges i brottsbeskrivningen förelåg respektive skulle uppkomma. Sedan prövas om det kan hållas för visst att gärningsmannen skulle ha handlat som han gjorde även om han varit säker på att omständigheten förelåg eller effekten skulle inträda.

Användningen av det hypotetiska eventuella uppsåtet har utsatts för en omfattande och övertygande kritik. Framför allt har invänts att det inte är godtagbart att gärningsmannen åläggs ansvar efter en bedömning av hur han skulle ha handlat under en förutsättning som inte förelåg. En annan invändning är att bedömningen inriktas mer på gärningsmannens person och intressen än på gärningen, vilket kan leda till anmärkningsvärda resultat t.ex. när två personer utfört likadana handlingar med samma insikt. (Se exempelvis Andenaes i Förhandlingarna vid det tjugoandra Nordiska Juristmötet 1960 s. 113 ff. och Straffansvarsutredningen i SOU 1996:185 s. 95 ff.).

En annan form av eventuellt uppsåt som ibland - men inte alltid (se rättsfallen ovan) - anses utgöra ett alternativ till det hypotetiska eventuella uppsåtet är det s.k. likgiltighetsuppsåtet. Härvid prövas huruvida gärningsmannen var likgiltig för huruvida en i brottsbeskrivningen angiven omständighet eller effekt förelåg respektive skulle inträda (se Lex. NJA 1975 s. 594, 1985 s. 757, 1990 s. 210 och 1996 s. 509). Likgiltighetsuppsåtet betraktas ibland som en variant av det hypotetiska eventuella uppsåtet (se särskilt NJA 1996 s. 93 på s. 100: "ett hypotetiskt prov blir således ---"), men i själva verket är skillnaden avsevärd. Gärningsmannen skall vara likgiltig till en eventualitet, och bedömningen avser hans faktiska inställning vid gärningen.

Straffansvarsutredningen kritiserade även likgiltighetsuppsåtet och pekade bl.a. på risken för att bedömningen liksom vid det hypotetiska eventuella uppsåtet grundas på annat än omständigheterna vid gärningen. Utredningen föreslog att den nuvarande uppsåtsläran ersätts med en ny, som innebär att en gärning skall anses uppsåtlig, om den är avsiktlig eller om den motsvarar vad gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den. (Se SOU 1996:185 s. 116 ff.)

Straffansvarsutredningens förslag har inte lett till lagstiftning. Lagstiftaren fann att det för närvarande saknas tillräckliga skäl att ändra uppsåtsbegreppet. Inte heller ansågs det finnas skäl att i lag definiera det gällande uppsåtsbegreppet utan lagstiftaren överlät till domstolarna att även i fortsättningen utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets innehåll. (Se prop. 2000/01:85 s. 9 ff. och bet. 2000/01 JuU25 s. 7 f.)

Begreppet likgiltighet fyller inte någon självständig funktion vid uppsåtsbedömningen när gärningsmannen handlat med insikt om att det fanns en mycket hög sannolikhet för att en viss omständighet förelåg eller att hans handlande skulle få en viss effekt. Då kan man redan av det förhållandet att gärningsmannen medvetet tagit den mycket höga risken dra slutsatsen att han var likgiltig till omständigheten eller effekten. I ett sådant fall ställer det sig enklare att direkt säga att omständigheten eller effekten omfattades av gärningsmannens uppsåt (jfr NJA 1977 s. 630, där ansvaret grundades på att effekten var "praktiskt taget oundviklig").

Problem uppstår när det är fråga om gärningar där sannolikheten för en viss omständighet eller en viss effekt inte kan betecknas som mycket hög men ändå framstår som avsevärd. Det är tveksamt i vad mån man med en reglering som enbart bygger på vad gärningsmannen insåg beträffande omständigheterna eller effekten kan komma fram till att han, när det gäller sådana gärningar, skall dömas för uppsåtligt brott. Förhållandena kan emellertid ge vid handen att gärningsmannen var likgiltig i förhållande till omständigheten eller effekten, exempelvis när han har utfört gärningen på ett mycket hänsynslöst sätt eller i en mycket upprörd sinnesstämning eller varit driven av ett från hans synpunkt mycket starkt intresse. Det är just i sådana fall som likgiltighetsuppsåtet hittills har använts som en kvalificerande faktor (se NJA 1975 s. 594, 1985 s. 757, 1990 s. 210 och 1996 s. 509; jfr NJA 1978 s. 244).

Det får anses följa av HD:s avgöranden att, vid bedömningen av om likgiltighet skall anses ha förelegat, det är omständigheterna vid själva gärningen som bör tillmätas betydelse. Vidare bör likgiltighetsuppsåtet inte användas vid låga risknivåer, utan det bör krävas att det har funnits en avsevärd risk för att en viss omständighet föreligger eller för att en viss effekt skall inträffa.

När det gäller K B. är det utrett att han först tvingade H. L. att väja undan med sin polisbil och att han därefter på kort avstånd från N. J. valde att accelerera mot denne i stället för att bromsa eller styra undan. Han försatte sig därmed medvetet i en situation där han inte själv kunde undvika att N. J. blev påkörd. Det förelåg alltså en avsevärd risk för att N. J. skulle åsamkas svår kroppsskada, något som K B. måste ha insett. K B:s körsätt visar också att han var likgiltig för om N. J. skulle åsamkas en sådan skada. Han skall därför dömas för försök till grov misshandel.

Det finns inte skäl att ändra det straff som HovR:n har bestämt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Håstad och Lindeblad var skiljaktiga i fråga om motiveringen på sätt framgår av följande yttrande:

"Vi instämmer med majoriteten t.o.m. det stycke som slutar med orden 'bet. 2000/01 JuU25 s. 7 f.)'. Därefter bör domskälen lyda:

Som ovan anförts är kritiken mot det hypotetiska eventuella uppsåtet övertygande, framför allt eftersom ansvar inte bör grundas på en bedömning av hur gärningsmannen skulle ha handlat under andra förutsättningar än dem som förelåg. Ansvaret för uppsåtligt brott måste grundas på vad gärningsmannen faktiskt avsåg, insåg eller antog (dvs. utgick från) vid gärningstillfället.

Att avsikt att åstadkomma en viss effekt innebär uppsåt står över all diskussion, med reservation för fall där sannolikheten för effekten var obetydlig. Med att gärningsmannen insåg att en effekt var nödvändigt förbunden med handlingen bör jämställas att gärningsmannen insåg att effekten var praktiskt taget oundviklig (se NJA 1977 s. 630). Om risknivån var lägre, dock inte obetydlig, men gärningsmannen faktiskt antog (dvs. utgick från) att effekten skulle uppkomma, bör uppsåt också anses föreligga.

Problemet är hur de fall skall bedömas, där gärningsmannen insåg att sannolikheten för effektens inträde var avsevärd eller rentav mycket hög men där det ändå inte kan styrkas att gärningsmannen utgick från att effekten skulle inträda; det kan m.a.o. inte uteslutas att gärningsmannen betraktade effekten som en eventualitet. HD har i vissa sådana fall (vid sidan av det hypotetiska eventuella uppsåtet) låtit det bli avgörande huruvida gärningsmannen var likgiltig till om effekten skulle inträda eller utebli (se främst NJA 1975 s. 594, 1985 s. 757, 1990 s. 210 och 1996 s. 509).

Förklaringen till att likgiltighet använts som en uppsåtsform är förmodligen att bara insikt om en viss risk mer för tanken till grov vårdslöshet än till uppsåt; någonting som rör gärningsmannens inställning till gärningsrekvisiten har ansetts erforderligt som grund för ansvaret. Frågan är emellertid vad likgiltigheten i realiteten tillför.

Ifall omdömet likgiltighet grundas uteslutande på insikt om risken, har likgiltigheten ingen självständig betydelse som rekvisit. Det fyller då endast det nyssnämnda syftet att rättfärdiga ansvar för uppsåtligt brott. Skall likgiltighet ha en reell betydelse vid sidan av insikt om risken, måste bedömningen bygga på annat. I hittillsvarande praxis synes bedömningen i huvudsak ha grundats på yttre omständigheter vid gärningen, såsom sättet att utföra handlingen och gärningsmannens trängda situation (se NJA 1985 s. 757, 1990 s. 210 och 1996 s. 509). Om likgiltighet utgör ett alternativt rekvisit för uppsåt framstår det emellertid som konstlat att bevisningen om likgiltighet skall inskränkas. Varför skall inte även gärningsmannens karaktär, sinnesstämning, intressen och relation till offret få beaktas (jfr NJA 1978 s. 244)? Tillåts detta, kan följden dock lätt bli att det hypotetiska eventuella uppsåtet släpps in genom bakdörren. Dessutom inbjuder likgiltighetsbedömningen till rena spekulationer rörande gärningsmannens inställning. Teoretiskt möjliggör likgiltighetsuppsåtet också att uppsåt anses föreligga vid låga risknivåer, vilket inte framstår som påkallat. (Jfr SOU 1996:185 s. 116 ff.)

I dansk och norsk praxis samt enligt en finsk proposition räcker det för uppsåt att gärningsmannen insåg att effekten var övervägande sannolik (se SOU 1996:185 s. 105 ff. och RP 44/2002 rd). I hittillsvarande finsk praxis förutsätter insiktsuppsåtet dock att effekten var högst sannolik (se anförd RP s. 77 ff.). Den sistnämnda nivån förefaller i sak överensstämma med artikel 30 i statuterna för den nya internationella brottmålsdomstolen. Där anses, vid sidan av avsiktsuppsåt, uppsåt i form av insikt föreligga om en gärningsman var medveten om att en omständighet förelåg eller att en effekt skulle inträda i ett normalt händelseförlopp (se prop. 2000/02:122 bil. 1). Ett s.k. sannolikhetsuppsåt har dock tidigare avvisats av HD (se NJA 1959 s. 63 och 1980 s. 514).

HovR:n har först bedömt att det för K B. framstått i så hög grad troligt att polismannen N. J. skulle bli allvarligt skadad att han måste ha tagit i beräkningen att effekten skulle inträffa. Häri kan möjligen inläsas att K B. medvetet beräknat att effekten faktiskt skulle inträffa, men uttalandet kan också betyda att han endast räknat med att effekten skulle kunna inträffa. Läst på det senare sättet är det fråga om ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt, liknande det som finns i finsk praxis och som intagits i statuterna för den internationella brottmålsdomstolen. Mot slutet av domen konstaterar HovR:n att K. B., trots sin berusning, måste ha insett att en alldeles övervägande sannolikhet förelåg för att N. J. skulle komma att bli mycket allvarligt skadad genom K B:s sätt att föra bilen. En gärning som företas under sådana omständigheter bör enligt HovR:n på grund av sitt klandervärde bedömas som uppsåtlig, eftersom gärningsmannen visserligen inte har full insikt men ändå, med hänsyn till den höga sannolikheten, antar att dessa konsekvenser inträffar. "Antar" har här en svårgripbar mening. Det förefaller inte lämpligt att införa detta som ett rekvisit, men det har HovR:n knappast heller gjort. Den regel som tillämpas innehåller (åter) endast ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt.

Nackdelen med ett uppsåtsbegrepp, som bygger uteslutande på insikt om en mycket hög risk, är som ovan nämnts att begreppet för tanken snarare till grov vårdslöshet än till uppsåt. Men om likgiltigheten inte tillför något i realiteten utom när bedömningen riskerar att leda fel, bör likgiltighet slopas som ett rekvisit. Den nedre gränsen för uppsåt bör helt enkelt dras vid insikt om att sannolikheten för effekten är alldeles övervägande eller vid insikt om att effekten kommer att uppstå i ett normalt händelseförlopp. Visserligen skapar en sådan regel ett osäkert gränsområde, men likgiltighetsuppsåtet har samma svaghet om det anses tillämpligt endast över en viss risknivå.

Någon nämnvärd reell skillnad mellan ett sålunda utformat avsiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåtet, som detta hittills i huvudsak har tillämpats, torde inte uppkomma.

När K B. senast hade kunnat bromsa eller styra undan för att själv undvika att N. J. skadades men i stället valde att under acceleration köra rakt mot N. J., har K. B. måst inse att det förelåg en alldeles övervägande sannolikhet för att N. J. skulle åsamkas svår kroppsskada. Han skall därför dömas för försök till grov misshandel."

JustR Regner var skiljaktig i ansvarsfrågan på det sätt som framgår av följande:

"Jag är ense med majoriteten t.o.m. det stycke i domskälen som slutar med orden 'kom till skada' och anser att fortsättningen bör lyda:

Det är emellertid tydligt att K. B. när han accelererade och styrde sin bil mot öppningen i polisspärren bakom N. J:s polisbil var medveten om att N. J. måste flytta på sig om han inte skulle bli påkörd. Risken för att N. J. skulle komma till skada får anses ha varit hög. Den som närmar sig en polisspärr av förevarande slag måste inse att en polisman utgår från att hans stoppsignal respekteras och lätt kan bli överraskad om bilföraren i stället för att stanna accelererar och kör rakt mot honom. K. B:s sätt att framföra sitt fordon kan därför utan vidare rubriceras som medveten grov vårdslöshet. Frågan är emellertid om denna medvetna oaktsamhet är sådan att gärningen skall bedömas som uppsåtlig, dvs. om K. B. kan anses ha haft eventuellt uppsåt att skada N. J. i det ögonblick han senast kunnat bromsa eller styra åt sidan för att undvika att N. J. blev påkörd.

Vid bedömningen av om eventuellt uppsåt föreligger görs en prövning i två led. För det första krävs att gärningsmannen åtminstone insett möjligheten av att en viss effekt kan inträffa. Vidare krävs att domstolen vid ett hypotetiskt prov finner att gärningsmannen skulle ha handlat på samma sätt även om han varit säker på att denna effekt skulle bli följden av hans handlande. I praxis har förekommit att ett eventuellt uppsåt att döda någon ansetts föreligga när gärningsmannen, då han angripit en annan person, varit helt likgiltig för om denne skulle dö eller inte till följd av hans handlande (se NJA 1975 s. 594, 1985 s. 757, 1990 s. 210 och 1996 s. 509, jfr också NJA 1995 s. 44 och 1996 s. 27 och 93 samt det särskilda yttrandet i NJA 1994 s.614).

Mot denna form av uppsåt har under lång tid riktats en rad invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Så t.ex. ansåg Straffansvarsutredningen i SOU 1996:185 att användningen av det eventuella uppsåtet var otillfredsställande och att starka skäl förelåg att avskaffa det eventuella uppsåtet. Utredningen föreslog därför ett tillägg till 1 kap. 2 § BrB om att en gärning begås uppsåtligen, om den är avsiktlig eller om den motsvarar vad gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den. I förhållande till det nuvarande eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov skulle förslaget innebära förändringar på åtminstone två punkter. För det första skulle en gärning alltid bedömas som uppsåtlig i de fall då gärningsmannen visserligen inte är säker på att gärningen kommer att leda till en viss effekt, men där han ändå har tillräcklig insikt för att det skall kunna sägas att det var rimligt för honom att utgå från att så skulle bli fallet. För det andra skulle den som handlade i en situation där han var mycket osäker på om gärningsomständigheten förelåg eller om effekten skulle inträda, men i och för sig insåg möjligheten härav, aldrig kunna dömas för uppsåtligt brott. (SOU 1996:185 s. 116 ff.)

Straffansvarsutredningens förslag till nytt uppsåtsbegrepp har inte lett till lagstiftning (prop. 2000/01:85, bet. 2000/01 JuU25, rskr 2000/01:224). Vid riksdagsbehandlingen uttalade Justitieutskottet att det eventuella uppsåtet visserligen kunde ifrågasättas på olika grunder. Det kunde också ifrågasättas om den nuvarande gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet var tillfredsställande. Samtidigt hade det nuvarande uppsåtsbegreppet i huvudsak lett till rimliga resultat i rättstillämpningen. Uppsåtsbegreppet hade också, genom HD:s praxis, fyllts ut och anpassats till olika situationer. En reform på området skulle med nödvändighet leda till viss osäkerhet under en inte obetydlig tidsperiod. Utskottet fann sammanfattningsvis att det för närvarande saknades tillräckliga skäl att ändra uppsåtsbegreppet, särskilt som det på detta område var mycket svårt att se vilka konsekvenser en ny lagstiftning skulle få i de enskilda fallen. Inte heller fanns det skäl att i lag definiera det gällande uppsåtsbegreppet. Det borde enligt utskottet även fortsättningsvis överlåtas till domstolarna att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets innehåll (a. utskottsbetänkande s. 8).

De skäl som sålunda anförts mot att genom lagstiftning i ett slag genomgripande förändra det inom straffrätten centrala uppsåtsbegreppet gör sig också gällande när det blir fråga om att åstadkomma motsvarande förändring i svensk straffrätt genom ny rättstillämpning. Härtill kommer att ett avgörande av domstol i motsats till en ny lag inte kan ha en övergångsreglering som förhindrar retroaktiva effekter. Den som före domstolens avgörande begått en gärning som enligt då gällande rätt inte ansågs uppsåtlig skulle kunna straffas för gärningen, om den med tillämpning av det nya uppsåtsbegreppet anses vara begången med uppsåt. Förändringar i uppsåtsläran genom utveckling i rättspraxis måste därför ske med försiktighet.

Även om det eventuella uppsåtet i den form som det hittills har tillämpats i rättspraxis kan kritiseras, finns det nu inte anledning nog att frångå det synsätt som anlagts av HD i tidigare avgöranden. Bedömningen av om K. B. uppsåtligen försökt skada N. J. bör därför göras utifrån - förutom insikten att hans oaktsamma körsätt kunnat leda till att denne skadades - prövningen av frågan huruvida det måste hållas för visst att K. B. skulle ha handlat på detta sätt även om han varit säker på effekten eller om han i vart fall varit helt likgiltig för om den skulle inträda. Omständigheterna i målet är dock inte sådana att det med tillräcklig grad av säkerhet kan fastslås att det hos K. B. förelegat ett eventuellt uppsåt att försöka skada N. J. Åtalet för försök till grov misshandel kan därför inte bifallas. Däremot är det styrkt att K. B. av grov oaktsamhet utsatt N. J. för livsfara eller fara för svår kroppsskada och därigenom gjort sig skyldig till brottet framkallande av fara för annan. Han skall därför dömas för det brottet (jämte olovlig körning och grovt rattfylleri)."

HD:s dom meddelades d. 25 okt. 2002 (mål nr B 329-02).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-10-25

Målnummer:
B329-02