Ett innehav av en pennpistol och en patron till denna har ansetts utgöra ett vapenbrott av normalgraden. Trots presumtion för fängelse vid illegalt innehav av skjutvapen har påföljden för brottet bestämts till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (straffvärde: fängelse tre månader).


Lagrum:
9 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67); 27 kap. 2 a § samt 30 kap. 4 § och 7 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna TR åtal mot J. L., född 1965, för grovt vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning: J. L. har d. 21 sept. 1999 i Stockholm uppsåtligen innehaft en pennpistol samt en till denna passande patron utan att ha rätt till det. Gärningen är att bedöma som grov på grund av vapnets farlighet och då vapnet kan befaras komma till brottslig användning.

J. L. åtalades även för förseelse mot fordonskungörelsen, bestående i att han framfört ett fordon för vilket gällde körförbud.

TR:n (ordf. rådmannen Lindhe) anförde i dom d. 17 jan. 2001:

Domskäl. Ansvar.

J. L. har erkänt gärningarna och berättat följande. När han var på Sergels torg blev han uppsökt av en kille som började prata om en pennpistol. Han blev lite intresserad. Eftersom han tidigare utsatts för brott, bl.a. ett rån under 1996 varvid kniv användes, tyckte han att en sådan kunde vara bra att ha. Han driver en butik och kan ibland känna sig utsatt. Han trodde inte att pennpistolen var så jättefarlig. Han tänkte inte heller använda den för att skjuta mot någon utan möjligen för att skrämmas med. Det som fick honom att bestämma sig för att köpa pennpistolen var att killen blev ovarsam och påträngande. Han köpte den för 800 kr och tänkte gömma den i skogen. Han ångrade köpet ganska snart. Han stoppades av polis under en bilfärd omkring 20 minuter senare.

Åklagaren har åberopat sakkunnigutlåtande d. 11 okt. 1999 av SKL av vilket framgår bl.a. att vapnet, som vid beslag var laddat med en patron, provsköts och fungerade utan anmärkning, varvid den utskjutna kulans hastighet mättes till 217 m/s på skjutavståndet 4 m. Vidare har åklagaren åberopat ett utlåtande av avdelningsläkare Ingemar Thiblin d. 7 febr. 2000. Efter beräkning av anslagsenergin på visst sätt har han intygat att det allmänt kan sägas att den angivna anslagsenergin i en projektil avfyrad från 4 meters avstånd med det aktuella vapnet torde vara fullt tillräcklig för att kunna leda till livshotande skador.

TR:ns bedömning.

J. L. har erkänt gärningarna. Hans erkännande stöds av övrig utredning. Liksom flertalet andra skjutvapen är den typ av vapen som här avses livsfarligt om det avfyras mot en människa på begränsat avstånd. Detta är enligt TR:ns mening inte tillräckligt för att brottet skall bedömas som grovt. Vapenbrottet omfattar endast ett vapen, med enstaka patron, som innehafts en kortare period. Det har inte påträffats under sådana omständigheter att det förelegat uppenbar fara för att människor skulle kunna komma till skada. Vid en helhetsbedömning finner TR:n att brottet inte är att bedöma som grovt. J. L. skall följaktligen dömas för förseelse mot fordonskungörelsen och vapenbrott.

Påföljd. J. L. är 35 år. Han är tidigare dömd huvudsakligen för förmögenhetsbrott. Vid senaste lagföring d. 6 juni 1995 dömdes han av Södertälje TR för bl.a. stöld till skyddstillsyn.

J. L. har om sina personliga förhållanden uppgivit följande. Under sin uppväxt gjorde han sig skyldig till upprepad brottslighet. Detta beteende har brutits sedan flera år tillbaka. Han är etablerad på arbetsmarknaden. Han driver en egen butik i Eskilstuna. I sitt arbete utsattes han för brott för två år sedan. Några år dessförinnan blev han rånad. Dessa händelser har påverkat honom starkt. För att få hjälp med de psykiska besvär han härigenom förorsakats har han fått psykiatrisk hjälp. Denna kontakt pågår fortfarande. Han är villig att utföra samhällstjänst.

TR:ns bedömning.

Påföljden för vapenbrott bestäms normalt till fängelse. Den gärning J. L. gjort sig skyldig till innefattar förvärv av ett livsfarligt vapen. Även om syftet med förvärvet varit att skrämmas vid ett eventuellt angrepp är omständigheterna inte sådana att villkorlig dom förenad med samhällstjänst kan anses vara en tillräckligt ingripande påföljd. J. L. skall därför dömas till fängelse varvid fängelsestraffets längd kan bestämmas till tre månader.

Domslut. TR:n dömde J. L. enligt 9 kap. 1 § 1 st. vapenlagen samt 85 § och 107 § 2 fordonskungörelsen för vapenbrott och förseelse mot fordonskungörelsen till fängelse 3 mån.

Både åklagaren och J. L. överklagade i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle fälla J. L. till ansvar för grovt vapenbrott och i samband därmed bestämma påföljden till ett längre fängelsestraff.

J. L. yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst eller, i andra hand, sätta ned fängelsestraffet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Lennberg och Kämpe, hovrättsassessorn Lindbäck, referent, samt nämndemännen Larsson och Ljungqvist) anförde i dom d. 17 okt. 2001: Utredningen i HovR:n. J. L. har hörts på nytt i HovR:n och därvid berättat i huvudsak i överensstämmelse med vad som har antecknats i TR:ns dom, dock med det förtydligandet att han under resan hem lekte med tanken att behålla pennpistolen, men att han kom fram till att han inte vågade göra det.

Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning. Av den utredningen framgår att pennpistolen fungerade och att den för vapnet uppmätta anslagsenergin i projektilen torde vara fullt tillräcklig för kunna leda till livshotande skador om pistolen avfyrades från fyra meters avstånd.

Domskäl. Skuldfrågan. I enlighet med TR:ns i den delen inte överklagade dom skall J. L. dömas för förseelse mot fordonskungörelsen. Genom de uppgifter som J. L. lämnat är det styrkt att han innehaft den ifrågavarande pennpistolen jämte en patron på sätt som åklagaren påstått.

HovR:n gör i fråga om rubriceringen av det vapenbrott J. L. således skall dömas för följande bedömning.

I förarbetena till den skärpning av straffbestämmelserna i vapenlagen som genomfördes år 1993 uttalades att det för att ett vapenbrott skall bedömas som grovt bör vara fråga om ett brott under former som medför att vapnet kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en stor mängd vapen (prop. 1992/93:141 s. 52).

Vad som främst talar för att det vapenbrott som J. L. har gjort sig skyldig till skall bedömas som grovt är att vapnet saknar lagligt användningsområde, att det kan leda till livshotande skador om det avfyras mot en människa på kort avstånd och att det är mycket lätt att föra med sig utan risk för upptäckt. Vad som talar för en mildare bedömning i rubriceringsfrågan är att det rört sig om bara ett vapen med en tillhörande patron, att innehavet endast varat en kort tid och att J. L. inte heller avsett att behålla pennpistolen samt att någon konkret risk för att vapnet skulle komma till brottslig användning inte har förelegat. Sammantaget anser HovR:n att omständigheterna inte är sådana att vapenbrottet bör bedömas som grovt. TR:ns dom i denna del skall således fastställas.

Påföljdsfrågan. Vapenbrott är ett artbrott som normalt skall föranleda fängelsestraff. Villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med en föreskrift om samhällstjänst bör emellertid i särskilda fall även vid sådana brott kunna ersätta kortvariga fängelsestraff (prop. 1997/98:96 s. 97).

HD har i ett fall ansett att påföljden för försök till varusmuggling och narkotikabrott, trots brottens art, kunde bestämmas till villkorlig dom och samhällstjänst i stället för fyra månaders fängelse (se NJA 2001 s. 86).

Av i HovR:n inhämtad personutredning framgår att J. L. lever under ordnade förhållanden. Han har tidigare haft missbruksproblem, men det finns inte något som tyder på att han skulle ha återfallit i missbruk. J. L. har tidigare haft en långvarig kontakt med psykiatrin och han har under hösten återupptagit denna kontakt. Något övervakarbehov föreligger inte eftersom han har det stöd han behöver genom sin kontakt med psykiatrin. J. L. har bedömts lämplig för samhällstjänst - och han har även här samtyckt till att utföra samhällstjänst.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner HovR:n att påföljden, trots brottets art, bör bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. HovR:n delar TR:ns bedömning av straffvärdet, vilket innebär att om fängelse i stället hade valts som påföljd fängelsestraffets längd hade bestämts till tre månader.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på det sättet att påföljden bestäms till villkorlig dom med samhällstjänst 90 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle strafftiden ha bestämts till 3 mån. Riksåklagaren överklagade och yrkade i första hand att vapenbrottet skulle anses som grovt och påföljden bestämmas till fängelse samt, i andra hand, att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

J. L. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, Thorsson, Pripp, referent, och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. Genom TR:ns dom är slutligt avgjort att J. L. skall dömas för de åtalade gärningarna i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivningar. Vad HD nu har att pröva är om vapenbrottet, som Riksåklagaren gör gällande, är grovt och vilken påföljd som skall bestämmas.

År 1993 infördes i den då gällande vapenlagen (1973:1176) en särskild straffskala för grovt vapenbrott. Bortsett från ringa brott hade påföljden för uppsåtligt olaga vapeninnehav fram till dess varit fängelse i högst två år. Maximistraffet för normalgraden av brottet sänktes då till ett år och samtidigt bestämdes straffet för grovt brott till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelserna har i sak oförändrade förts över till den nu gällande vapenlagen (1996:67).

Som skäl för ändringen anfördes bl.a. sambandet mellan förekomsten av illegala vapen och våldsbrottslighet samt att användningen av skjutvapen vid våldsbrott hade ökat under de senaste årtiondena. Även om ett illegalt vapen ofta anskaffades för att användas i samband med annat grövre brott var detta ofta svårt att styrka på sådant sätt att ansvar för förberedelse kunde krävas ut. Genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet hoppades man kunna stävja denna typ av gärningar. Att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, t.ex. när innehavet avser livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde eller när det är fråga om innehav av större mängd vapen, angavs som omständigheter vilka särskilt borde medföra att brottet skulle bedömas som grovt. Det betonades att vid fastställandet av straffvärdet mängden av vapen över huvud taget var av stor betydelse. Som exempel nämndes att det måste anses ha ett högt straffvärde att olovligen samla på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ, främst av militär karaktär. Vidare sades att sänkningen av maximum för normalgraden endast utgjorde ett led i strävandet att i förekommande fall minska överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av samma brott och givetvis inte skulle tolkas som att synen på gärningstypen borde mildras. (Prop. 1992/93:141 s. 51 f.).

Vad som lagts J. L. till last är innehav av en pennpistol och en patron till denna. En pennpistol är att skjutvapen som är lätt att bära med sig utan risk för upptäckt. Enligt intyg i målet kan den från J. L. beslagtagna pistolen leda till livshotande skador, om den avfyras mot en människa på nära håll. Vapnets effektivitet minskas dock - förutom av den förhållandevis begränsade genomslagskraften - av att det inte går att skjuta flera skott med pistolen utan omladdning. Jämförd med andra typer av handeldvapen kan en pennpistol inte sägas vara ett vapen av utpräglat farlig beskaffenhet.

J. L. har vid huvudförhandlingen i HD hörts på nytt. Det finns inte anledning ifrågasätta hans uppgifter att han på Sergels torg i Stockholm blev erbjuden att köpa vapnet av en för honom okänd man som kom fram till honom när han stod och rökte och att mannens argument var att pistolen kunde vara bra att ha för att skydda sig med. Visserligen hade J. L. inte kunnat påräkna något tillstånd att inneha pistolen, men det finns inget som talar för att J. L. köpte pistolen för att använda den i samband med något brott. Även J. L:s uppgift att han kom att inneha pistolen endast en kort tid, därför att han stoppades av polis när han körde hem efter inköpet, får godtas. Däremot får lämnas därhän huruvida J. L. också, som han själv uppgett, under bilfärden ångrade inköpet och funderade på hur han skulle kunna göra sig av med vapnet utan att det kom i någon annans händer. För att ett sådant påstående skall kunna vinna beaktande måste krävas något stöd i övrigt för påståendet. Något sådant stöd finns inte.

Sammantaget får J. L:s innehav anses utgöra ett vapenbrott av normalgraden.

Att illegalt inneha ett skjutvapen är ett artbrott, dvs. ett brott som normalt förskyller fängelse som påföljd. Som en i viss mån förmildrande omständighet bör ses att J. L:s förvärv av pistolen får antas ha påverkats av att han vid tillfället hade besvärande psykiska problem efter ett rån som han tidigare hade utsatts för. Med hänsyn härtill, till vapnets karaktär och redovisade omständigheter i övrigt får straffvärdet anses motsvara fängelse tre månader.

Av utredningen i målet framgår att J. L. under 1980-talet och början av 1990-talet hade missbruksproblem. Under denna tid dömdes han även för förmögenhetsbrott, främst för stölder och snatterier, samt narkotikabrott och trafikbrott och undergick även frihetsstraff. Såvitt framgår av yttrande från frivården har J. L. brutit med sitt tidigare liv. Det finns inte anledning befara att han kommer att befatta sig med illegala vapen i framtiden, medan däremot hans återkommande överträdelser av trafiklagstiftningen pekar på en allvarlig ohörsamhet gentemot regelsystemet. J. L. arbetar halvtid hos ett företag i mobiltelefonibranschen och är halvtidssjukskriven efter en pisksnärtskada. Hans bostadssituation är ordnad och han avser att gifta sig inom kort. Enligt J. L. var det rån som han tidigare utsatts för en omskakande upplevelse för honom och han hade efter rånet en långvarig kontakt med psykiatrin. Denna kontakt har senare återupptagits, även om den nu fått en minskad omfattning. Det får antas att den psykiatriska kontakten varit och är till stort stöd för J. L. med den bräckliga läggning som han synes ha.

Det finns anledning befara att ett fängelsestraff allvarligt skulle riskera J. L:s sociala anpassning och äventyra resultatet av det stöd som han erhållit inom psykiatrin. Vid en samlad bedömning får sådana särskilda skäl anses föreligga att påföljden bör kunna stanna vid en villkorlig dom jämte samhällstjänst. Med utgångspunkt i straffvärdet tre månaders fängelse bör tiden för samhällstjänsten dock med ändring av HovR:ns dom bestämmas till 100 timmar (jfr NJA 2000 s. 190).

Domslut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att tiden för samhällstjänst bestäms till 100 timmar.

HD:s dom meddelades d. 14 maj 2002 (mål nr B 4092-01).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-05-14

Målnummer:
B4092-01