Fråga om påföljdsval och straffmätning för våldsamt upplopp.


Lagrum:
16 kap. 2 § samt 29 kap. 1 § och 7 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å J. A., född 1981, för våldsamt upplopp och skadegörelse enligt följande gärningsbeskrivning:

"I anledning av EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök i Göteborg d. 14-16 juni 2001 har hållits ett stort antal demonstrationer och manifestationer. Vid fyra tillfällen under angiven tid har folksamlingar med förenat våld satt sig upp mot polismyndighet för att hindra dess ordningsupprätthållande funktioner samt gått till förenat våld mot personer och egendom genom misshandel, stenkastning och skadegörelse, nämligen

- Hvitfeldska gymnasiet och Vasaparken d. 14 juni

- Götaplatsen och Kungsportsavenyn d. 15 juni

- Vasaparken och Vasagatan d. 15 juni

- Järntorget d. 16 juni

J. A. har d. 14 juni omkring kl. 13.30-15.00 deltagit och delvis lett upploppet i anslutning till Hvitfeldska gymnasiet samt Vasaparken och därvid deltagit i folksamling som genom stenkastning och liknande beteende försökt skada tjänstgörande polismän, hästar, hundar och fordon. J. A. har maskerad agerat enligt följande:

1. Vid Vasakyrkan har J. A. varit aktiv och sökt få folksamlingen att agera genom att stå framför en poliskedja och hålla en knuten hand över sitt huvud och ropa "klass mot klass" och "klass gegen klass" och liknande uttryck. Vidare har J. A. tagit upp och burit med sig gatsten från platsen.

2. Från Vasakyrkan sprungit med folksamlingen mot Arkivgatan och mött en kedja av poliser försedda med sköldar. J. A. har därvid i anslutning till universitetets kårhus kastat ett flertal gatstenar mot poliskedjan samt minst en trädgren.

3. Då den under punkt två beskrivna poliskedjan fått förstärkning av ridande polis har J. A. kastat ett flertal gatstenar mot de ridande poliserna.

4. Då folksamlingen drivits in i Vasaparken har J. A. kastat ett flertal gatstenar mot ridande polis.

5. I korsningen Engelbrektsgatan/Åschebergsgatan har J. A. i en folksamling höjt handen över sitt huvud och ropat "nu tar vi polisbilarna" samt sprungit mot två polismålade fordon som stod parkerade i korsningen. J. A. har därvid tillsammans och i samförstånd med ett antal andra aktivister uppsåtligen förövat skadegörelse genom att J. A. med en bräda slagit sönder vindrutan på ett av fordonen och med brädan mättat slag mot det andra fordonet varefter andra aktivister slagit och sparkat på de nämnda bilarna varvid skador för minst 22 133 kronor uppkommit.

Genom att J. A. sökt få folksamlingen att agera jämte haft en ledande roll i folksamlingen skall J. A. anses vara anstiftare och/eller anförare till det våldsamma upploppet. Vidare skall J. A. ses som gärningsman till skadegörelsen på båda bilarna enär han agerat i samförstånd med de andra aktivisterna.

Gärningarna är att bedöma som synnerligen allvarliga eftersom de ingår i upplopp som varit planerade, förberedda och organiserade. Till följd av upploppen har skador på såväl personer och djur som egendom uppkommit varjämte genomförandet av EU-toppmötet samt demonstrationer och manifestationer riktat mot detta försvårats."

12 kap. 1 § och 16 kap. 2 § BrB åberopades.

Skadeståndsanspråk framställdes av försäkringsbolaget, Kammarkollegiet, Polismyndigheten i Skåne och Polismyndigheten i Västra Götaland med anledning av skadegörelse på polisbilar.

TR:n (ordf. rådmannen Lundgren) anförde i dom d. 6 aug. 2001: J. A. har redovisat följande inställning till åtalet.

Gärningsbeskrivningensförsta stycke. Han har - såvitt nu är av intresse - godtagit åklagarens uppgift att en folksamling med förenat våld satt sig upp mot polismyndigheten för att hindra dess ordningsupprätthållande funktioner samt gått till förenat våld mot personer och egendom genom misshandel, stenkastning och skadegörelse vid Hvitfeldska gymnasiet och Vasaparken i Göteborg d. 14 juni 2001 omkring kl. 13.30-15.00.

Gärningsbeskrivningens andra stycke, första ledet. Han har erkänt att han under den angivna tidsrymden uppehållit sig på de angivna platserna. Han har förnekat att han deltagit i och delvis lett upploppet i anslutning till Hvitfeldska gymnasiet och Vasaparken och att han deltagit i en folksamling som genom stenkastning och liknande beteende försökt skada tjänstgörande polismän, hästar, hundar och fordon. Han har erkänt att han varit maskerad under vissa moment av händelseförloppet.

Gärningsbeskrivningens andra stycke, p. 1. Han har erkänt att han ropat "klass gegen klass" ett antal gånger och har förklarat att han troligen höll ena armen över huvudet i samband därmed. Han har gjort gällande att uttalandena gjordes enbart i skämtsyfte och att förfarandet inte är brottsligt. Han har förnekat vad som läggs honom till last i övrigt.

Gärningsbeskrivningens andra stycke, p. 2. Han har erkänt att han kastat en mindre trädrot och en mindre träbit från sig utan att rikta föremålen mot någon. Han har förnekat gärningen i övrigt.

Gärningsbeskrivningens andra stycke, p. 3-4. Han har förnekat gärningarna.

Gärningsbeskrivningens andra stycke, p. 5. Han har erkänt att han i ilska över att en tjej blivit slagen med ett ridspö smällt till en backspegel på en av polisbilarna när han sprang förbi den men har samtidigt förklarat att bilen då redan var skadad. Han har förnekat gärningen i övrigt.

Gärningsbeskrivningens tredje stycke. Han har förnekat att han sökt få folksamlingen att agera och att han haft en ledande roll i folksamlingen och har gjort gällande att han inte skall anses vara anstiftare eller anförare. Han har förnekat att han agerat i samförstånd med andra aktivister.

Gärningsbeskrivningensfjärde stycke. Han har förnekat att hans agerande ingått i upplopp som varit planerade, förberedda och organiserade. Åklagaren har som muntlig bevisning åberopat målsägandeförhör med polisinspektören R. N. samt vittnesförhör med polisassistenterna B. S., A. P. och M. A. Vidare har förhör hållits med J. A.

Åklagaren har vidare åberopat skriftlig bevisning, bl.a. fotografier över kläder som tagits i beslag hos J. A.

Åklagaren har hänvisat till utredning om de två typer av gatsten som förekommer i Göteborg. Sådana gatstenar har brutits upp och kastats under de olika upploppen. Den ena typen väger omkring 4,95 kg och den andra omkring 2,25 kg.

J. A. har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med polisassistenten J. L., B. H. A. - som är J. A:s farbror - H. D. och J. N., de båda sistnämnda är kamrater till J. A.

De i gärningsbeskrivningens andra stycke under punkterna 1-5 angivna områdena har markerats på den karta som framgår av bilaga 2. (Bilagan återges ej i detta referat; red:s anm.) Därvid har numreringen gjorts på så sätt att punkt 1 i gärningsbeskrivningens andra stycke erhållit nr 1 på kartan o.s.v. På kartan har även markerats ytterligare tre områden, nämligen nr 0, 6 och 7. Dessa områden omfattas inte av åtalet men är likväl av intresse i målet.

Domskäl. Skuldfrågan.

Frågan om våldsamt upplopp samt frågan om vilka platser J. A. uppehållit sig på.

Våldsamt upplopp föreligger bland annat i det fallet att en folksamling, med uppsåt att med våld sätta sig upp mot polisen, gått till förenat våld på person eller egendom. För att anses som deltagare i folksamlingens förehavande behöver man själv inte ha utövat våld, men måste ha visat sig vara sympatisör med utövningen av våldet, t. ex. genom hotande eller upphetsande rop eller genom att springa med i en folkmängd som gått till attack.

Genom de uppgifter som redovisats i de olika förhör som hållits under huvudförhandlingen finner TR:n det utrett att ett våldsamt upplopp ägde rum den nu aktuella dagen inom det i gärningsbeskrivningen angivna området, såvitt nu är i fråga Vasaparken och vissa till denna park angränsande gator och områden och att det våldsamma upploppet varit planerat, förberett och organiserat.

Genom förhöret med R. N. är det utrett att en kedja av kravallutrustade poliser till fots stått uppställda i området mellan Landsarkivet och Kårhuset (se bilaga 2) och att ridande polis även deltagit i de polisiära aktioner som förekom i detta område samt att den ridande polisen även gjorde olika insatser i Vasaparken.

J. A:s erkännande att han under det våldsamma upploppet uppehållit sig i den folkmassa som deltog i det våldsamma upploppet och att han därvid till en början befunnit sig utanför Vasakyrkan (jfr område nr 1 i bilaga 2) och sedan förflyttat sig till de övriga i gärningsbeskrivningens andra stycke angivna områdena i den ordning som anges där har bekräftats genom det som framkommit vid förhören med såväl de av åklagaren som J. A. åberopade vittnena. Det är alltså klarlagt att J. A. den nu aktuella dagen under tiden omkring kl. 13.30-15.00 uppehållit sig på de i gärningsbeskrivningen angivna platserna i den ordningsföljd som påstås i gärningsbeskrivningen samtidigt som ett våldsamt upplopp pågått på dessa platser.

Vid förhören med J. A. samt M. A. och J. L. har det vidare framkommit att J. A. efter det att han uppehållit sig vid området i korsningen Engelbrektsgatan/Aschebergsgatan (jfr område nr 5 i bilaga 2) tillsammans med en annan person förflyttade sig söderut längs Aschebergsgatans östra sida (ungefärligen till område nr 6 i bilaga 2), att J. A. och den andre personen därefter vände om och förflyttade sig norrut längs Aschebergsgatans västra sida, att de sedan tog sig in genom en portgång i ett av de hus som ligger i höjd med område nr 7 i bilaga 2, att de där gömde sig i var sin soptunna som stod inne på gården samt att de slutligen greps av M. A., J. L. och ytterligare en polis sedan soptunnorna tippats omkull. J. L. har tillagt att J. A. kavlade upp sina ärmar och sedan krängde av sig ett par benskydd som han hade på armarna samt att detta skedde strax innan J. A. sprang in i portgången på Aschebergsgatan och gömde sig i soptunnan.

J. A. har förklarat att han uppehöll område nr 0 (se bilaga 2) innan han förflyttade sig till område nr 1. Det saknas anledning att sätta denna uppgift i fråga och den kan alltså godtas.

Angående J. A:s närmare förehavanden i samband med händelserna i och invid Vasaparken

Med avseende på J. A:s förehavanden i den folksamling som genomförde det våldsamma upploppet är det främst J. A:s egna uppgifter samt det som redovisats av B. S., A. P., M. A. och J. L. som är av omedelbart intresse. De av J. A. åberopade vittnena har inte redovisat något som är direkt relevant för bedömningen av J. A:s förehavanden i den folksamling som deltog i det våldsamma upploppet.

J. A. har - utöver det som inledningsvis redovisats som hans inställning till åtalet - uppgett bl.a. följande om sina förehavanden före och i samband med det våldsamma upploppet. Han hade gått till en Mc Donalds-restaurang på Kungsportsavenyn i Göteborg för att söka efter en kamrat. Han träffade inte på kamraten och beslutade då att istället gå till en resebyrå, Kilroys, som ligger i Vasastaden för att ordna med biljetter till Schweiz dit han skulle åka och sommararbeta. Han kom till korsningen Kungsportsavenyn/Vasagatan och såg då att ett stort antal journalister med kameror och liknande utrustning rörde sig i riktning västerut. Han såg också ungdomar som gick i samma riktning. Han gick fram till dem och frågade vad som pågick men de visste inte så mycket om det. Samtidigt som han och de andra ungdomarna gick längs Vasagatan västerut kom det fram en mansperson som kände de andra ungdomarna. Den personen lånade ut en luvtröja, en s.k. munkjacka som var mörkfärgad, och en röd s.k. bomberjacka till honom och sade "ta på Dig det här, Du kan ju låna de här kläderna ett litet tag". Mannen, som hade kläderna i en påse, var nog klädd i en röd munkjacka och var uppskattningsvis omkring 20 år gammal. Han tänkte inte närmare på mannens syfte med att låna ut kläderna. Eftersom han kände sig litet småfrusen tog han emot kläderna och satte på sig dem. Detta skedde när han var i höjd med Röhsska museet. I övrigt var han klädd i jeans och en tröja samt skor. Omkring kl. 14.00 och ungefär i höjd med Universitetets huvudbyggnad gick han och de han haft i sällskap in i Vasaparken. Han hade ganska gott om tid eftersom Kilroys stängde först kl. 16.00 och det var av ren nyfikenhet som han gick in i Vasaparken. Han gick till den plats som på kartan i bilaga 2 markerats med nr 0. Han såg där omkring 50-60 svartklädda maskerade personer. Därutöver uppehöll sig ytterligare 60-70 andra enhetligt klädda personer på platsen. Han frågade några personer varför de samlats i Vasaparken och fick till svar att ett antal personer hade stängts inne på Hvitfeldska gymnasiet och att polisen hindrade åsiktsfriheten. Han studerar samhälls- och kulturanalys vid universitet i Norrköping och tyckte därför att det var mycket intressant att utröna vad de personer som uppehöll sig i Vasaparken tyckte och tänkte. Han såg att någon plockade upp gatstenar och frågade vad de skulle användas till. Någon svarade att de skulle läggas i en formation. Han tänkte att det nog var fråga om en talarstol som skulle byggas av gatstenarna. Han tog sedan en eller två gatstenar med sig och gick bort till platsen framför Vasakyrkan, (jfr område nr 1 i bilaga 2). Han talade med några andra som burit sten till platsen. Det fanns väldigt många journalister på platsen. Vid Vasa Kyrkogata såg han en mur av kravallpoliser. Mellan honom och poliserna fanns uppemot 200 personer. Han kom att tänka på en farbror som bor i Schweiz och tänkte att det skulle vara roligt att försöka bli fotograferad av någon av de journalister som uppehöll sig på platsen så att farbrodern kanske skulle få se honom. Han var då fortfarande klädd i den mörka munkjackan och den röda bomberjackan samt jeansen som han hade vikt upp. Han brukar göra upplägg på jeansen när han vill undvika att smutsa ner dem. Han hade fällt upp munkjackans kapuschong över huvudet och hade tagit på sig en militärgrön halsduk som täckte mun och näsa samt ett par gummihandskar. Såväl halsduken som handskarna hade han hittat i bomberjackans fickor. Det var i det här skedet som han i skämtsyfte några gånger ropade "Klass gegen Klass". Det rådde en trevlig stämning på platsen. Samtidigt stod det några personer bredvid honom som han pratade med. Han kunde inte se några tecken på att folkmassan skulle börja gå till attack. Efter en stund kom det fler personer till platsen. Många var svartklädda. Klungan av folk sprang förbi Vasakyrkans norra fasad i riktning mot Kårhuset. Han frågade någon om personer setts springa med tillhyggen i riktning mot Kårhuset. Han blev nyfiken och följde efter folkmassan som rörde sig mot Kårhuset och kom till område nr 2-3 i bilaga 2. Då han stod där såg han att personer i folkmassan kastade sten. Han beslutade sig för att vända tillbaka men det kom folk bakom honom som trängde på och som kastade sten. Han blev sur på dem som trängde på bakifrån. Flera av dem var svartklädda. Någon slog honom i ryggen. Fyra/fem beridna poliser dök upp. Han blev då väldigt stressad och skrämd och tog därför upp trädroten men han kastade den omgående ifrån sig och sprang bort mot Götabergsgatan. Där kastade han ytterligare ett träföremål ifrån sig. Varken trädroten eller träbiten riktades mot någon. Han tog också upp en sten, men den lade han genast ner på marken. Han befann sig då fem-sex meter från polishästarna. Han sprang sedan in i Vasaparken till det område som markerats med nr 4 i bilaga 2. Där bad han en man hålla bomberjackan men behöll nog munkjackan på sig. Mannen som tog emot bomberjackan var av utländsk härkomst, kanske från Iran eller Irak, och var i 30-årsåldern. Demonstranter ställde sig en halvcirkel och höll varandra i armkrok. Bakom dem uppehöll sig svartklädda personer. Framför demonstranterna fanns det ridande poliser. Det kastades stenar på platsen men han befattade sig inte med några stenar. Han debatterade livligt med flera personer som kastat stenar. Härefter förflyttade han sig till Molinsgatan där han fortsatte att debattera med andra personer. När han var på Molinsgatan var klockan omkring 15.05 och han kom då att tänka på att han måste gå till resebyrån. Han tog då på sig en ljusblå tröja. Samtidigt hade han sett människor springa Engelbrektsgatan västerut. Han bestämde sig då för att lämna platsen. Han passerade två sönderslagna polisbilar, som stod i det område som markerats med nr 5 i bilaga 2. Han hade då på sig en annan munkjacka än den som omnämnts tidigare men hade fortfarande samma jeans som han burit även tidigare under dagen. Han fortsatte Engelbrektsgatan en bit västerut. Då han kom i höjd med Schillerska gymnasiet spydde han. Personer som han talat med tidigare undrade hur han mådde. Han bestämde sig för att gå till Sahlgrenska sjukhuset för att bli undersökt för att få klarlagt att det inte förelåg något hinder att han på grund av sjukdom inte skulle kunna åka till sitt sommararbete i Schweiz. Utanför Schillerska gymnasiet träffade han en kamrat som lånade honom sin jacka. Han tog på sig jackan eftersom han inte ville bli förkyld. Han och kamraten gick sedan med raska steg uppför Aschebergsgatan. Någon skrek något. En handskbeklädd hand greppade tag i honom och drog honom baklänges. Kompisen ropade på honom och han sprang då iväg med kompisen till Aschebergsgatans västra sida. Han och kompisen sprang sedan Aschebergsgatan norrut på Aschebergsgatans västra sida för att slutligen gömma sig i var sin soptunna vid den plats som på kartan i bilaga 1 markerats med nr 7. Kompisen var väldigt arg på honom och sade "nu har Du förstört det hela". Han lydde kompisens uppmaning att hoppa ner och gömma sig i en av soptunnorna då han tänkte att det kanske var några ovänner till kompisen som hade förföljt honom och kompisen. Han och kompisen greps sedan av polisen. Han är emot våld och tar avstånd från de personer som uppträdde svartklädda och maskerade i samband med det våldsamma upploppet. Han hade inget emot EU-mötet och hade inte planerat att delta i några protester.

B. S. och A. P. har vittnat om iakttagelser som de gjort vid de platser som markerats med nr 1-4 i bilaga 2. M. A. har vittnat om iakttagelser som han gjort i området kring polisbilarna på Engelbrektsgatan, (jfr nr 5 i bilaga 2) samt i områdena 6-7 i bilaga 2.

A. P. har lämnat en redogörelse som överensstämmer med innehållet i punkt 1 och 2 i gärningsbeskrivningens andra stycke. Även B. S:s vittnesberättelse överensstämmer med nu angivna delar av gärningsbeskrivningen med det undantaget att han inte uppgett sig se J. A. bära gatstenar från område nr 1 till område nr 2. Han har vidare uttryckt en viss osäkerhet om antalet gatstenar som J. A. kastade då denne uppehöll sig vid Kårhuset (jfr punkt 2 i gärningsbeskrivningens andra stycke) men har förklarat att han är helt säker på att J. A. kastade i vart fall en sten vid detta tillfälle. När det gäller de händelseförlopp som omfattas av punkt 3 och 4 i gärningsbeskrivningens andra stycke har varken A. P eller B. S. uppgett att de sett J. A. kasta gatsten mot ridande poliser. M. A. har vittnat i enlighet med det som anges under punkt 5 i gärningsbeskrivningens andra stycke, dock med det undantaget att han inte berättat att J. A. mättade slag med brädan mot det andra fordonet sedan framrutan på det första fordonet krossats.

Genom förhören med B. S. och A. P. har utöver det nyss redovisade även bl.a. följande framkommit. De arbetade som civilklädda poliser och hade som uppgift att se till att personer som begick brott i den folkmassa som uppehöll sig i och invid Vasaparken skulle bli lagförda. För att kunna lösa den uppgiften under de rådande förhållandena var det nödvändigt att inrikta insatserna till en person i taget. När folkmassan av polisen trängts tillbaka från Kårhuset och in i Vasaparken (jfr punkt 4 i bilaga 1) fick de avbryta sitt arbete sedan någon fått klart för sig att de var poliser. De fick sedan ett nytt uppdrag som innebar att de skulle transportera gripna personer till polishuset. Av en händelse blev det därvid deras uppgift att transportera J. A. till polishuset sedan denne gripits. De kände då igen denne, bl.a. på grund av hans mörka ögon och hårfärg och genom de breda uppläggen som han alltjämt hade på sina jeansbyxor. När J. A. skanderade slagord utanför Vasakyrkan började kanske 5-10 andra personer att stämma in i slagorden. Detta pågick kanske någon minut och ledde inte till någon förflyttning av folkmassan. J. A. var klädd i jeans med breda upplägg, en röd bomberjacka, en mörk munkjacka vars kapuschong var uppfälld samt hade gummihandskar på händerna och en militärgrön halsduk för näsa och mun. Han hade två personer bredvid sig när de fick syn på honom. Den ena av dessa var maskerad och hade bl.a. en röd schal över ansiktet medan den andre personen, en mansperson, var omaskerad. Dessa båda personer och J. A. pratade mycket med varandra. Personerna följde med när J. A. förflyttade sig till området vid Kårhuset och därefter till Vasaparken. I området kring Kårhuset uppehöll sig den maskerade personen bredvid J. A. och kastade samtidigt med denne gatsten mot polisen medan den omaskerade personen uppehöll sig en bit bort ståendes med ryggen mot J. A. och den andre maskerade mannen. Den omaskerade mannen höll utkik och när han ropade "polis, polis" sprang J. A. och den maskerade personen från platsen och in i Vasaparken där J. A. sågs lämna ifrån sig bomberjackan till den omaskerade mannen. Den omaskerade mannen var litet kraftig. De höll J. A. under uppsikt kanske 10-15 minuter när denne uppehöll sig framför Vasakyrkan (jfr område nr 1 i bilaga 2). Från det att de började observera J. A. till dess att de fick avbryta sitt spaningsarbete i Vasaparken uppehöll de sig på några meters avstånd från denne och vid vissa tillfällen var avståndet bara någon meter. Hans klädsel och uppträdande var iögonenfallande och därför beslutade de sig för att hålla honom under uppsikt.

M. A. har tillagt. Han gjorde sina första iakttagelser av J. A. när denne uppehöll sig utanför Vasakyrkan. I det skede av händelseförloppet när den ridande polisen drivit folkmassan ut ur Vasaparken drog han sig nedåt korsningen Engelbrektsgatan/Aschebergsgatan. Han fick då på nytt syn på J. A. som då var klädd i bl.a. en ljusblå collegetröja med vit text och som hade huvudet täckt av en luva samt hade ett markant upplägg på byxorna. Sedan han hört J. A. utropa att polisbilarna skulle tas och sett folkmassan följa efter J. A. och fortsätta att skada polisbilarna sedan denne inlett skadegörelsen genom att slå sönder den första polisbilens framruta med en planka tappade han J. A. ur sikte en stund. Han upptäckte sedan J. A. ståendes tillsammans med en annan person vid korsningen Erik Dahibergsgatan/Engelbrektsgatan. J. A. hade då demaskerat sig men hade tagit på sig en svart jacka. En kollega försökte sedan gripa J. A. när denne befann sig i höjd med område nr 6 (se bilaga 2). J. A. lyckades då slingra sig ur jackan och komma fri. När J. A. slutligen greps hittades den blå tröjan med den vita texten i soptunnan.

B. S., A. P., M. A. och J. L. är samtliga erfarna poliser. De uppgifter som redovisats i deras vittnesberättelser är inte i något avseende orimliga eller motsägelsefulla. Var och en av de nu aktuella vittnena har sakligt och detaljerat redogjort för sina iakttagelser. B. S. och A. P. har arbetat tillsammans när de gjort sina iakttagelser av händelseförloppet. Det har kunnat konstateras att deras vittnesberättelser inte är i alla detaljer helt lika. De har emellertid gjort sina iakttagelser under lång tid, kanske 30 minuter eller mer, och under förhållanden som periodvis varit tumultartade. Mot den bakgrunden är inte avvikelserna i deras berättelser anmärkningsvärda utan talar snarare för berättelsernas trovärdighet. Det måste sålunda anses uteslutet att två personer som gjort iakttagelser under de här aktuella förhållandena skulle registrera och memorera exakt samma omständigheter av händelseförloppet. TR:n finner därför att såväl B. S:s och A. P:s som M. A:s och J. L:s utsagor är trovärdiga. Det har inte heller framkommit något som medför att tillförlitligheten av de uppgifter som dessa vittnen lämnat skall sättas i fråga. På nu anförda skäl finner TR:n att B. S:s, A. P:s, M. A:s och J. L:s uppgifter kan läggas till grund för bedömningen av åtalet. Genom deras uppgifter är det således utrett att J. A. gjort sig skyldig till våldsamt upplopp och skadegörelse på det sätt som anges i gärningsbeskrivningens andra stycke första ledet samt punkt 1, 2 och 5 i samma stycke, med det undantaget såvitt avser punkt 5 att det inte styrkts att han mättat slag med en planka mot det andra polisfordonet. Genom sitt agerande innan och i samband med att polisbilarna skadades är han att bedöma som anstiftare och anförare och han skall vidare på de skäl åklagaren angett betraktas som gärningsman till skadegörelsen på båda polisbilarna.

B. H. A. har uppgett att han träffade J. A. dagen innan det våldsamma upploppet ägde rum och att J. A. då berättade att han skulle delta i nästa dags demonstrationer. J. L:s vittnesmål har vidare gett vid handen att J. A. haft skyddsutrustning på sig, vilket rimligen inte kan föranleda annan bedömning än den att han planerat att delta i demonstrationerna och därvid även förberett sig för att delta i annat än fredliga demonstrationer. Mot bakgrund härav är J. A:s redogörelse hur han kom att hamna i folksamlingen i Vasaparken inte trovärdig. Det har klarlagts att J. A. ändrat sin klädsel vid tre tillfällen efter det att han uppträtt maskerad vid Vasakyrkan. Hans uppgift att han ursprungligen maskerade sig som ett utslag av skämtlynne förtjänar inte avseende sedd i ljuset av de senare klädbytena. J. A:s agerande tillsammans med de båda personer som uppehöll sig intill honom i samband med händelserna vid Vasakyrkan och Kårhuset talar med styrka för den bedömningen att de samarbetat med varandra, bl.a. med hänsyn till den omaskerade mannens rop att polis var i antågande, vilket medförde att J. A. och den andre maskerade stenkastaren omgående retirerade in i Vasaparken. Till detta kommer även den omständigheten att det framstår som mycket osannolikt att för J. A. helt obekanta personer skulle gått med på att låna ut kläder till honom på det sätt som han berättat om och under de förhållanden som förevarit. På grund härav finner TR:n det ställt utom allt rimligt tvivel att de gärningar som J. A. gjort sig skyldig till ingått i upplopp som varit planerade, förberedda och organiserade.

Påföljdsfrågan.

J. A. förekommer inte tidigare i belastningsregistret.

Av utredningen om hans personliga förhållanden framgår att han lever under ordnade sociala förhållanden.

De brott som J. A. har gjort sig skyldig till har föregåtts av planering. Han har under delar av händelseförloppet agerat som anstiftare och anförare. Straffvärdet för brotten är därför högt och bör bestämmas till tre års fängelse för en person som fyllt 21 år.

J. A. är 19 år. För den som fyllt 18 men inte 21 år gäller enligt 30 kap. 5 § 2 st. BrB att rätten får döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Enligt 29 kap. 7 § 1 st. BrB skall för den som inte fyllt 21 år hans ungdom särskilt beaktas vid straffmätningen och straffet får sättas under vad som är föreskrivet för brottet.

På grund av f A:s ålder bör straffvärdet för de brott som han gjort sig skyldig till bestämmas till ett tvåårigt fängelsestraff. Straffvärdet för brottsligheten är så högt och brottsligheten är av sådan art att någon annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga.

Skadeståndsfrågan. J. A. bestred yrkandena. TR:n fann med hänsyn till sin bedömning av ansvarsfrågan att J. A. var skyldig att utge skadestånd. Beträffande yrkade belopp saknades förutsättning att utdöma högre skadestånd än vad J. A. vitsordat som skäligt i och för sig.

Domslut.

TR:n dömde J. A. enligt 12 kap. 1 § och 16 kap. 2 § BrB för skadegörelse och våldsamt upplopp till fängelse 2 år.

J. A. förpliktades att utge skadestånd till försäkringsbolaget Kammarkollegiet med 14 084 kr, till Polismyndigheten i Skåne med 3 000 kr och till Polismyndigheten i Västra Götaland med 4 154 kr jämte ränta på samtliga belopp.

J. A. och åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige. J. A. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet och till följd därav befria honom från skyldigheten att betala skadestånd. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle sätta ned straffet och skadeståndet.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma J. A. till ett väsentligt längre fängelsestraff.

J. A. och åklagaren motsatte sig varandras ändringsyrkanden i ansvarsdelen.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorblad, hovrättsråden Westerling och Dahlgren, referent, samt nämndemännen Bullarbo och Gustavsson) anförde i dom d. 20 nov. 2001: Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med J. A., B. S., A. P., M. A. och J. L. På J. A:s begäran har C. K och J. H. hörts som nya vittnen i HovR:n.

HovR:n har tagit del av samma videoinspelning, fotografier och skriftliga bevisning som TR:n. Åklagaren har i HovR:n åberopat nya videoinspelningar från händelserna vid Kårhuset och fotografier. J. A. har i HovR:n åberopat nio fotografier, tagna av J. H., på de vandaliserade polisbilarna på Engelbrektsgatan.

Skuldfrågan.

TR:n har kommit fram till att ett våldsamt upplopp ägde rum d. 14 juni 2001 vid Vasaparken och vissa till denna park angränsande gator och områden samt att det våldsamma upploppet varit planerat, förberett och organiserat. Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte någon annan slutsats.

Polisassistenterna B. S. och A. P. som hörts i målet beträffande händelserna vid Vasakyrkan och Kårhuset (punkt 1 och 2 i andra stycket i gärningsbeskrivningen) har enligt HovR:ns bedömning båda gJort ett balanserat och trovärdigt intryck och det har inte kommit fram några omständigheter som innebär att tillförlitligheten av deras uppgifter bör sättas i fråga. HovR:n lägger därför deras uppgifter till grund för bedömningen av åtalet i denna del.

Genom B. S:s och A. P:s uppgifter är styrkt att J. A. sökt få folksamlingen att agera genom att handla på sätt som anges i första meningen i punkt 1 i andra stycket i gärningsbeskrivningen. Vidare är genom A. P:s uppgifter styrkt att J. A. burit med sig en gatsten under förflyttningen från Vasakyrkan till Kårhuset.

J. A. har beträffande gärningspåståendet som avser händelserna vid Kårhuset - punkt 2 i andra stycket i gärningsbeskrivningen - i HovR:n erkänt att han kastade en sten och två träföremål. Han har uppgett att träföremålen var tämligen små och att de hamnade på tryggt avstånd från poliskedjan samt att han inte tror att han kastade stenen mot poliskedjan.

B. S. har berättat att han såg J. A. kasta minst en sten mot poliskedjan, att denne då befann sig cirka 15 meter från poliskedjan och att han inte vet om stenen träffade någon polis. A. P. har uppgett att han är helt säker på att han såg J. A. kasta i vart fall tre stenar mot poliskedjan och att han inte kan säga om stenarna träffade någon polis.

Genom B. S:s och A. P:s uppgifter är styrkt att J. A. kastade åtminstone tre stenar mot poliskedjan. J. A:s erkännande styrker att han också kastade två träföremål mot poliskedjan.

När det gäller händelserna vid Engelbrektsgatan/Aschebergsgatan - punkt 5 i andra stycket i gärningsbeskrivningen - har polisassistenten M. A. uppgett att han av sin gruppchef fick i uppdrag att bevaka J. A. och att han är helt säker på att J. A. skrek åt de andra i folksamlingen att ta polisbilarna samt att J. A. först av alla sprang fram till polisbilarna som stod parkerade på Engelbrektsgatan nära korsningen med Aschebergsgatan och där "drog" en planka rakt i den då intakta vindrutan på den främre av polisbilarna. M. A:s uppgift att J. A. var den i folksamlingen som först var framme vid den främre av polisbilarna och slog med en planka mot dess vindruta så att den spräcktes motsågs av vad J. H. har berättat i HovR:n. J. H., som är journalist, var i Göteborg för att på sin tidnings uppdrag bevaka EU-toppmötet. Han har berättat att han, när han såg de oskyddade bilarna på Engelbrektsgatan, förstod att de skulle kunna bli utsatta för skadegörelse. J. H. placerade sig därför på trottoaren vid den främre av polisbilarna och tog flera fotografier när skadegörelsen senare utfördes. Enligt J. H. var inte någon framme och slog med en planka på den främre polisbilens vindruta utan det första som hände med den polisbilen var i stället att några personer, som stod på motorhuven, sparkade sönder vindrutan.

HovR:n finner ingen anledning att ifrågasätta J. H:s trovärdighet. Han har visserligen större delen av den aktuella tiden iakttagit händelserna genom ett kameraöga med den begränsning av synfältet detta måste medföra. Han har emellertid haft full uppsikt fram till dess angreppet mot den främre av polisbilarna inleddes och det finns knappast något utrymme för att han kan ha misstagit sig när han uppger att det inte var någon som inledningsvis slog med en planka mot den bilen. Hans uppgifter bekräftas också av de fotografier som han tog vid tillfället och som J. A. har åberopat som bevisning i målet. På ett av fotografierna ses nämligen två personer just i färd med att sparka på vindrutan på den främre av polisbilarna och av allt att döma är då vindrutan i oskadat skick.

HovR:n finner emellertid också att M. A. är trovärdig. M. A. har känt igen J. A. från händelserna vid Vasakyrkan när han såg denne vid korsningen Engelbrektsgatan-Aschebergsgatan. Han fick i särskilt uppdrag att bevaka J. A. samt följde efter J. A. från Engelbrektsgatan och hade honom under nästan kontinuerlig uppsyn till dess han greps. HovR:n finner därför inte sannolikt att M. A. skulle ha sett eller minnas fel när han uppger att J. A. slagit en planka mot en polisbil. Det kan emellertid enligt HovR:ns mening inte uteslutas att han förväxlat polisbilarna och att den vandalisering han sett J. A. utföra gällt den andra polisbilen.

HovR:n finner därför att det inte är styrkt att J. A. har gjort sig skyldig till skadegörelse på den främre av polisbilarna på Engelbrektsgatan. Med hänsyn till gärningsbeskrivningens utformning på denna punkt och till att åklagaren i HovR:n uttryckligen har gjort gällande att skadegörelsen avser den främre av polisbilarna, är HovR:n förhindrad att pröva om J. A. har gjort sig skyldig till skadegörelse genom att med en bräda slå sönder vindrutan på den andra polisbilen.

Även om HovR:n utgår från att M. A. måste ha misstagit sig när det gäller hans uppgift att J. A. vandaliserade den främre av polisbilarna gör HovR:n den bedömningen att hans uppgift att han såg att J. A. höjde handen över sitt huvud och skrek "nu tar vi polisbilarna" samt därefter sprang mot dessa är tillförlitlig och att den kan läggas till grund för be dömningen av åtalet i denna del. Härigenom är alltså styrkt att J. A. har handlat på detta sätt.

Sammanfattningsvis kommer HovR:n fram till att J. A. har gjort sig skyldig till våldsamt upplopp i enlighet med punkterna 1 och 2 i andra stycket i gärningsbeskrivningen och i enlighet med punkt 5 såvitt avser påståendet att han har höjt handen och ropat "nu tar vi polisbilarna" samt därefter sprungit mot dessa.

HovR:n kommer vidare fram till att det är styrkt i målet att J. A., när han sökte få folksamlingen vid Vasakyrkan att agera, ingav folksamlingen det ordningsstörande uppsåt som senare kom att manifesteras med stenkastning mot poliskedjan vid Kårhuset. J. A. är i detta skede att bedöma som anstiftare. Det är också klarlagt att J. A. i ord tog ledningen av folksamlingen vid vandaliseringen av polisbilarna på Engelbrektsgatan och att han på grund härav skall betraktas som anförare.

HovR:n har inte funnit styrkt att J. A. har gjort sig skyldig till någon skadegörande handling med avseende på polisbilarna. J. A. är dock övertygad om att ha gjort sig skyldig till anstiftan till skadegörelse. Med hänsyn till detta brotts relativt ringa svårhetsgrad och till att den egendom som utsatts för skadegörelsen tillhör offentlig myndighet anser HovR:n att brottet skall konsumeras av det våldsamma upplopp som J. A. har gjort sig skyldig till.

Påföljdsfrågan.

Det våldsamma upplopp som J. A. skall dömas för är av allvarlig art och har ett högt straffvärde. Vid bestämmande av straffvärdet beaktar HovR:n särskilt att J. A. inte bara själv har försökt utöva våld utan även anstiftat samt anfört andra under upploppen. Det måste med hänsyn till att han varit maskerad, genomfört flera klädbyten och redan från början försett sig med en gatsten anses uppenbart att han i förväg planerat sitt agerande. Upploppen har uppenbarligen genomförts för att angripa de poliser som bl.a. haft till uppgift att upprätthålla ordningen och skydda genomförandet av EU-toppmötet. Vid en samlad bedömning anser HovR:n att straffvärdet för en vuxen person svarar mot fängelse i två och ett halvt år.

På de skäl som TR:n angett kan någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Med hänsyn till J. A:s ungdom skall fängelsestraffets längd bestämmas till ett år och åtta månader.

Skadeståndsfrågan. HovR:n har kommit fram till att J. A. har gjort sig skyldig till anstiftan till skadegörelse av de i målet aktuella polisbilarna. Han är därför skyldig att betala skadestånd till Kammarkollegiet, Polismyndigheten i Västra Götaland och Polismyndigheten i Skåne. J. A. har vitsordat skäligheten av de skadeståndsbelopp som TR:n har dömt ut. TR:ns domslut i denna del skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom i ansvarsdelen på så sätt att HovR:n ogillar åtalet för skadegörelse och bestämmer påföljden till fängelse 1 år 8 månader. HovR:n fastställer TR:ns domslut i skadeståndsdelen.

Sedan J. A. överklagat HovR:ns dom med yrkanden om begränsning av straffansvaret i vissa delar, befrielse från skadeståndsskyldighet och straffnedsättning, meddelade HD prövningstillstånd i påföljdsfrågan. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast.

J. A. yrkade därefter lindring av påföljden. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD JustR:n Magnusson, Munck, referent, och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. I samband med EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök i Göteborg d. 14-16 juni 2001 förekom det enligt gärningsbeskrivningen vid fyra tillfällen att folksamlingar med förenat våld satte sig upp mot polismyndigheten och gick till förenat våld mot person och egendom, nämligen dels vid Hvitfeldska gymnasiet och Vasaparken d. 14 juni, dels vid Götaplatsen och Kungsportsavenyn d. 15 juni, dels vid Vasaparken och Vasagatan d. 15 juni, dels slutligen vid Järntorget d. 16 juni.

Åtalet mot J. A. avser handlingar vid det första av dessa tillfällen. J. A. har i enlighet med HovR:ns dom vid detta tillfälle gjort sig skyldig till våldsamt upplopp bestående i att han vid Vasakyrkan sökt få folksamlingen att agera genom att stå framför en poliskedja och hålla en knuten hand över sitt huvud och ropa "klass mot klass", "klass gegen klass" och liknande uttryck, att han burit med sig en gatsten och vid Kårhuset kastat åtminstone tre stenar och två träföremål mot polis samt att han i korsningen mellan Engelbrektsgatan och Aschebergsgatan höjt handen över sitt huvud och ropat "nu tar vi polisbilarna" och sprungit mot två i korsningen parkerade polisbilar som senare blev skadade. I enlighet med HovR:ns dom står det vidare fast att J. A. skall betraktas som anstiftare vid Vasakyrkan och Kårhuset och anförare i korsningen mellan Engelbrektsgatan och Aschebergsgatan.

För våldsamt upplopp gäller en vid straffskala som omfattar såväl gärningar av förhållandevis lindrig svårhetsgrad som mycket allvarlig och farlig brottslighet. Inom straffskalan skall straffet bestämmas efter brottets straffvärde, varvid i enlighet med 29 kap. 1 § BrB särskilt skall beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Vid våldsamt upplopp är därvid såväl avsikten med folksamlingens aktion som syftet med den tilltalades egna åtgärder av betydelse.

Riksåklagaren har i denna del bl.a. anfört följande. Det våldsamma upploppet vid Hvitfeldska gymnasiet var det inledande i serien av upplopp i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Dessa upplopp hade en omedelbar inverkan på genomförandet av toppmötet. Som en direkt följd av dem fick arbetsmöten och andra sammankomster ställas in eller flyttas. Utländska delegationer nödgades av säkerhetsskäl ändra sin inkvartering. Totalt omkring 80 polismän och demonstranter skadades, och förstörelsen av egendom blev omfattande. Eftersom mötet mellan stats- och regeringscheferna inom EU inte till fullo kunde genomföras på det säkra sätt som planerats, skadade upploppen de mellanfolkliga förbindelserna inte bara för Sverige utan också för de andra medlemsstaterna. En annan effekt av de våldsamma upploppen var att de lagliga och fredliga demonstrationer som ordnades i Göteborg inte kunde genomföras på planerat sätt. De våldsamma upploppen innebar alltså en synnerligen allvarlig kränkning av de grundlagsfästa rättigheterna om yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet.

När det gäller frågan i vad mån de sålunda åberopade förhållandena skall vägas in vid bedömningen av straffvärdet för J. A., bör till en början beaktas att, enligt vad som uppgetts från både dennes och Riksåklagarens sida, upploppet vid Hvitfeldska gymnasiet utlösts av att polismyndigheten i Göteborg på förmiddagen d. 14 juni skulle genomföra en av åklagare beslutad husrannsakan på skolan, vilken anvisats som övernattningsställe för flera hundra demonstranter. I anslutning härtill spärrades området runt skolan av, vilket fick till följd att ett stort antal demonstranter som uppehöll sig i skolan blev eller uppfattades bli instängda där. Att de berörda polisåtgärderna på angivet sätt möttes av våldsyttringar från en folksamlings sida var självfallet oacceptabelt, men våldsyttringarna kan inte uppfattas som inriktade på att försvåra toppmötet eller att hindra lagliga demonstrationer. Även om det i fråga om J. A. finns omständigheter som tyder på att han var förberedd på att aktioner skulle äga rum, kan det inte heller anses klarlagt att hans eget handlande vid tillfället ingick som ett led i en brottslig verksamhet med sådana syften. Under dessa förhållanden saknas grund för att vid bedömningen av straffvärdet för J. A. beakta omständigheterna kring och effekterna av senare våldsamma upplopp i anslutning till EU-toppmötet.

Vid våldsamt upplopp gäller en strängare straffskala för anstiftare och anförare än för övriga deltagare i upploppet. Denna strängare straffskala är tillämplig på J. A. I vilken utsträckning straffvärdet i ett konkret fall påverkas av att någon varit anstiftare eller anförare är dock beroende av gärningsmannens uppsåt, den betydelse åtgärderna har haft för händelseutvecklingen och omständigheterna i övrigt.

I förevarande fall finns inte underlag för antagande att händelseutvecklingen i någon avgörande utsträckning påverkats av J. A:s agerande. Med hänsyn till vad J. A. uppgett och vad som framkommit genom vittnesförhöret i HovR:n med B. S. kan det inte uteslutas att J. A:s åtgärd att hålla en knuten hand över sitt huvud och ropa "klass mot klass" och liknande uttryck huvudsakligen haft till syfte att han skulle bli fotograferad av en pressfotograf som befann sig i hans närhet, och det står även klart att stenkastningen inte började omedelbart efter dessa åtgärder från J. A:s sida. Vittnesuppgifterna i HovR:n av J. L. och J. H. ger vidare stöd för antagande att polisbilarna oberoende av J. A:s åtgärder sannolikt skulle ha blivit utsatta för vandalisering. Det anförda innebär att J. A:s ställning som anstiftare och anförare endast i begränsad utsträckning påverkar straffvärdet.

Vad som nu har sagts får inte undanskymma att det är ett allvarligt brott att kasta sten och andra föremål mot polismän i tjänsteutövning under sådana förhållanden som är aktuella i målet. Detta gäller även med beaktande av att det inte har påståtts att någon av de stenar eller träföremål som J. A. kastade träffade någon polisman. Det finns anledning att se allvarligt även på den förstörelse av polisbilar till vilken J. A. medverkat. Även med beaktande härav måste straffvärdet av vad J. A. gjort sig skyldig till i belysning av domstolspraxis vid jämförbar brottslighet anses vara väsentligt lägre än det som kommit till uttryck genom HovR:ns dom. För en vuxen person får straffvärdet anses motsvara sex månaders fängelse.

J. A. har i HD samtyckt till att en föreskrift om samhällstjänst meddelas i förening med villkorlig dom. Att delta i våldsamt upplopp och därvid själv göra sig skyldig till våldshandlingar är emellertid ett brott av den arten att påföljden bör bestämmas till fängelse om inte särskilda omständigheter föreligger. Några sådana omständigheter kan inte anses föreligga i J. A:s fall.

I betraktande av att J. A. vid brottstillfället var endast 19 år gammal bör straffet med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB bestämmas till fängelse fyra månader.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att påföljden för J. A. bestäms till fängelse 4 månader.

JustR Nyström var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag delar majoritetens mening fram till stycket som börjar "Vad som nu har sagts ...". Därefter anför jag följande:

Av utredningen framgår att J. A. på olika sätt och på olika platser vid Vasakyrkan, Kårhuset och Vasaparken deltagit i det våldsamma upploppet under en och en halv timme. Han har under denna tid bytt kläder vid flera tillfällen och det saknas anledning att anta annat än att han varit medveten om sin aktiva roll och velat försvåra identifieringen av honom. Med hänsyn härtill, till det våld som utövades av deltagarna i upploppet och till polisens utsatta ställning finner jag att straffvärdet för den av J. A. begångna brottsligheten får anses motsvara fängelse i ett år om den begåtts av en vuxen person. I betraktande av att J. A. vid brottstillfället var endast 19 år gammal bör straffet med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB bestämmas till fängelse åtta månader.

JustR Dahllöf var skiljaktig beträffande straffmätningen och anförde: I likhet med majoriteten gör jag den bedömningen att straffvärdet av vad J. A. gjort sig skyldig till måste anses vara väsentligt lägre än vad som har kommit till uttryck genom HovR:ns dom.

Enligt min mening är omständigheterna sådana att de med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB motiverar att straffet för J. A. bör bestämmas till fängelse sex månader.

HD:s dom meddelades d. 29 april 2002 (mål nr B 4580-01).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-04-29

Målnummer:
B4580-01