En norsk advokat har, med tillämpning av den EES-reglering som ligger till grund för 8 kap. 2 § 3 st. rättegångsbalken, ansetts uppfylla kraven på teoretisk och praktisk utbildning för att vinna inträde i Sveriges Advokatsamfund trots att hon inte fullgjort samtliga moment som ingår i det av samfundet sammanställda kunskapsprovet för EES-jurister.


Lagrum:
8 kap. 2 § 3 st. rättegångsbalken (1942:740)

(Jfr 2000 s. 214)

Norska advokaten T. O. B., som avlagt cand. jur.-examen vid universitetet i Bergen, Norge, ansökte d. 16 aug. 2000 om inträde i Sveriges advokatsamfund.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund meddelade d. 14 juni 2001 följande beslut: T. O. B. har inte i Sverige genomgått prov som visar att hon har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen av i 3 § 3 st. samfundets stadgar angivet slag som där sägs. Då det inte föreligger särskilda omständigheter att meddela T. O. B. dispens avslår styrelsen O. B:s ansökan.

T. O. B. överklagade och yrkade att HD skulle förklara henne berättigad att vinna inträde i Sveriges advokatsamfund.

Advokatsamfundet bestred bifall till överklagandet och förklarade att samfundets styrelse inte tagit ställning till T. O. B:s lämplighet i övrigt att utöva advokatverksamhet.

T. O. B. medgav att - om HD fann henne uppfylla kraven enligt 8 kap. 2 § 1 st. 3 och 4 RB - målet skulle återförvisas till advokatsamfundet för prövning av hennes lämplighet i övrigt att utöva advokatverksamhet.

Ärendet avgjordes efter muntligt förhör, vid vilket T. O. B. och generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund var närvarande och professorn Lars Heuman på samfundets begäran hördes upplysningsvis om vissa kompletteringskurser vid Stockholms universitet.

HD (JustR:n Magnusson, Nyström, Pripp, Håstad och Lundius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. T. O. B. erhöll cand. jur.-examen d. 13 jan. 1997. Efter drygt 2 år och 5 månaders arbete vid två norska advokatbyråer erhöll hon d. 23 juni 1999 "bevillning" som advokat i Norge av Tilsynsrådet for advokatvirksomhet. Hon har därefter vid Stockholms universitet avlagt en magisterexamen i europeisk rätt och tenterat den juridiska introduktionskursen och processrättskursen. Hon är sedan d. 16 okt. 2000 heltidsanställd vid advokatfirman Delphi & Co, Stockholm.

I 8 kap. 2 § RB finns bestämmelser om vad som fordras för att bli ledamot av Advokatsamfundet. Bl.a. föreskrivs i första stycket 3 och 4 att den som vill bli ledamot av samfundet skall ha avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete och ha genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning.

Enligt 8 kap. 2 § 3 st. RB skall den som genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen anses uppfylla kraven på kunskapsprov och erforderlig praktisk och teoretisk utbildning enligt 8 kap. 2 § 1 st. 3 och 4.

Bestämmelsen i 8 kap. 2 § 3 st. RB infördes som ett led i implementeringen av Rådets direktiv 89/48/EEG av d. 21 dec. 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (utbildningsdirektivet). När det i en värdmedlemsstat krävs ett examensbevis för att utöva ett reglerat yrke, får enligt artikel 3 i direktivet den behöriga myndigheten inte under hänvisning till otillräckliga kvalifikationer vägra att ge en medborgare i en medlemsstat tillstånd att utöva detta yrke på samma villkor som gäller för dess egna medborgare. Detta gäller bl.a. i fall då den sökande innehar det examensbevis som krävs i en annan medlemsstat för att påbörja eller utöva yrket i fråga i landet och detta examensbevis erhållits i en medlemsstat. Trots bestämmelserna i artikel 3 får värdmedlemsstaten enligt artikel 4 kräva bl.a. att den sökande skall slutföra en anpassningstid som inte överstiger tre år eller genomgå ett lämplighetsprov. Kravet på anpassningstid eller lämplighetsprov gäller, såvitt här är i fråga, när de ämnen som omfattas av den utbildning den sökande fått enligt bestämmelserna i artikel 3 väsentligt skiljer sig från dem som omfattas av de examensbevis som krävs i värdmedlemsstaten eller när det i värdmedlemsstaten reglerade yrket inbegriper en eller flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i det reglerade yrket i den sökandes ursprungsland, och denna skillnad motsvarar en särskild utbildning som krävs i värdmedlemsstaten och omfattar ämnen som väsentligt skiljer sig från dem som upptas i de bevis på formella kvalifikationer som den sökande stöder sig på.

I stadgarna för samfundet har upptagits antagningskrav som ansluter till kraven enligt RB och i vissa avseenden preciserar dessa. Enligt 3 § 3 st. i stadgarna skall den som genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen anses uppfylla kraven på såväl kunskapsprov som teoretisk och praktisk utbildning enligt 3 § 1 st. 3 och 4 i stadgarna.

Advokatsamfundet har träffat överenskommelse med Stockholms universitet om tillhandahållande av kurser som enligt samfundets mening uppfyller kraven på ett prov som visar om den sökande har erforderliga kunskaper om den svenska rättsordningen. Samfundet kräver att en sökande skall ha genomgått och tenterat juridisk introduktionskurs, tio universitetspoäng, kurs i processrätt, tretton universitetspoäng, och kurs om advokatens yrkesroll, fem universitetspoäng.

Att T. O. B. inte deltagit i de två obligatoriska rättegångsspel som ingår i processrättskursen och inte heller genomgått kursen om advokatens yrkesroll innebär enligt samfundet att hon inte kan anses uppfylla kraven enligt 8 kap. 2 § 1 st. 3 och 4 RB och 3 § 1 st. 3 och 4 i samfundets stadgar.

Frågan är då om en norsk advokat på grund av avsaknaden av dessa moment i den av samfundet föreskrivna utbildningen kan vägras inträde i samfundet.

Det kan i sammanhanget anmärkas att en advokat från något av de nordiska länderna kan välja att genomgå praktiktid enligt de gamla och alltjämt gällande nordiska bestämmelserna i 8 kap. 2 § 4 st. RB. Dessa bestämmelser är dock inte aktuella i förevarande fall.

Som tidigare nämnts får enligt utbildningsdirektivet anpassningstid eller lämplighetsprov krävas endast om de ämnen som omfattas av den utbildning sökande fått väsentligt skiljer sig från dem som omfattas av det examensbevis som krävs i värdmedlemsstaten eller om det reglerade yrket inbegriper reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i det reglerade yrket i den sökandes ursprungsland och denna skillnad motsvarar en särskild utbildning som krävs i värdmedlemsstaten. Denna utbildning skall då omfatta ämnen som väsentligt skiljer sig från dem som upptas i det examensbevis som den sökande åberopar.

Dessa direktivbestämmelser innebär att ett krav på lämplighetsprov inte utan vidare kan uppställas i förhållande till sökande från varje annat medlemsland. En jämförelse måste göras mellan den svenska och den utländska utbildningen för att bedöma om det föreligger väsentliga skillnader. Är detta inte fallet, får prov inte krävas. Om det å andra sidan föreligger väsentliga skillnader, måste omfattningen av och innehållet i provet anpassas efter den nationella utbildning som sökanden har genomgått (jfr prop. 1992/93:64 s. 42).

Vad som har upplysts om den utbildning som erfordras för att bli advokat i Norge respektive Sverige ger vid handen att det inte föreligger sådana skillnader som gör att ett kompletterande prov kan krävas. Det innebär att Advokatsamfundets styrelse inte har haft rätt att vägra T. O. B. inträde på den grund som åberopats.

Samfundets styrelses beslut skall alltså upphävas och målet visas åter till styrelsen för prövning av hennes lämplighet i övrigt att utöva advokatverksamhet.

HD:s avgörande. HD upphäver Advokatsamfundets styrelses beslut och visar målet åter till styrelsen för prövning av förutsättningarna i övrigt för bifall till T. O. B:s ansökan.

HD:s beslut meddelades d. 25 febr. 2002 (mål nr Ö 2906-01).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-02-25

Målnummer:
Ö2906-01