Fråga om rätt till lönegaranti sedan EG-domstolen har meddelat förhandsavgörande.


Lagrum:
7 § lagen (1992:497) om lönegaranti; 12 § förmånsrättslagen (1970:979)

Det mål som detta referat avser har i tidigare skede refererats då HD beslutade om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen, Europeiska gemenskapernas domstol, se NJA 1999 s. 694.

S. G. väckte vid Lunds TR talan mot staten och yrkade utbetalning enligt lönegarantilagen med 93 840 kr jämte ränta. Staten bestred yrkandet. TR:n ogillade i dom d. 20 maj 1997 käromålet.

S. G. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge som i dom d. 9 juni 1998 biföll hennes talan om betalning enligt lönegarantilagen med 93 840 kr jämte ränta, sammanlagt högst 100 000 kr.

Staten genom Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD skulle lämna S. G:s lönegarantianspråk utan bifall.

HD beslöt d. 11 nov. 1999 att med stöd av artikel 234 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

En sammanfattning av parternas yrkanden i målet och TR:ns och HovR:ns bedömanden och slutsatser ges i HD:s skrivelse med begäran om förhandsavgörande.

HD:s begäran om förhandsavgörande har följande lydelse.

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen

Sammanfattning av de faktiska omständigheterna i målet

Zarrinen Aktiebolag, som bedrev restaurangverksamhet, försattes i konkurs d. 17 juli 1995. S. G. var då anställd i bolaget och hade bl.a. vissa kamerala uppgifter. Hennes make ägde samtliga aktier i bolaget. I konkursen gjorde S. G. gällande lönefordringar. Hon begärde att fordringarna skulle ersättas genom statlig lönegaranti med 93 840 kr jämte viss ränta, sammanlagt högst 100 000 kr.

Tillämpliga rättsregler

I 1 § lönegarantilagen (1992:497) föreskrivs att staten svarar enligt den lagen för betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land (statlig lönegaranti). Enligt 7 § samma lag lämnas betalning enligt garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Av 9 § framgår att garantin gäller för varje arbetstagare med högst 100 000 kr.

Enligt övergångsbestämmelser till ändringar i 12 § förmånsrättslagen skall paragrafen tillämpas i sin lydelse vid konkursbeslutet. Den sålunda tillämpliga lydelsen av 12 § sista stycket förmånsrättslagen, som trädde i kraft d. 1 juli 1994 (SFS 1994:639), stadgade att arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen hade ägt minst en femtedel av företaget inte hade förmånsrätt enligt paragrafen för lön eller pension samt att detsamma gällde även när andelen hade ägts av en närstående till arbetstagaren.

Före d. 1 juli 1994 föreskrevs i motsvarande bestämmelse att arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte hade förmånsrätt enligt paragrafen för lön eller pension. HD hade i rättsfallet NJA 1980 s. 743 förklarat att bestämmelsen var tillämplig också när arbetstagaren själv inte ägde någon andel i företaget men hans närstående ägde väsentlig andel däri.

I anslutningsakten för Norge, Österrike, Finland och Sverige, Bilaga I, IV. Socialpolitik, D. Arbetsrätt, föreskrevs beträffande Rådets direktiv 80/987/EEG av d. 20 okt. 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens att i bilagan avsnitt I "Arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande av speciell art" bl.a. följande skulle läggas till:

"G. SVERIGE

En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller verksamhet."

Den 1 juni 1997 trädde en ändring av 12 § förmånsrättslagen i kraft (SFS 1997:203). Syftet med ändringen var att det svenska löneskyddet med säkerhet skulle stämma överens med vad som följer av direktivet och den anpassning av det som gäller för Sverige. För att en arbetstagares lönefordringar skall kunna uteslutas från förmånsrätt krävs numera att arbetstagaren själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel i företaget och har haft ett betydande inflytande över dess verksamhet. Det krävs alltså att arbetstagaren själv har någon andel i företaget. Vid bedömningen av om en andel är väsentlig medräknas emellertid andel som ägs av arbetstagarens nära anförvanter.

Målets handläggning

Konkursförvaltaren avslog d. 10 aug. 1995 S. G:s yrkande om ersättning enligt lönegarantilagen på den grunden att hon var närstående till den som ägde hela Zarrinen Aktiebolag och att hon därför inte hade någon förmånsrätt för sin fordran.

Därefter väckte S. G. talan mot staten vid Lunds TR och yrkade att TR:n skulle, med ändring av konkursförvaltarens beslut, bifalla hennes yrkande om utbetalning enligt lönegarantilagen. I dom d. 20 maj 1997 lämnade TR:n hennes talan utan bifall med tillämpning av 5 kap. 2 § konkurslagen (1987:672). Enligt den bestämmelsen får fordran på lön, arvode eller pension inte göras gällande i konkurs i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt.

S. G. överklagade TR:ns dom till HovR:n över Skåne och Blekinge, som i dom d. 9 juni 1998 ändrade TR:ns dom och biföll hennes talan om betalning enligt lönegarantilagen. I sina domskäl fann HovR:n till en början att S. G:s lönekrav inte i någon del kunde anses oskäliga. Därefter slog HovR:n fast att det av utredningen i målet framgick att S. G. tagit sådan del i bolagets bedrivande att hon måste anses ha haft ett betydande inflytande över verksamheten. Det var emellertid inte visat annat än att samtliga aktier i bolaget ägts av hennes make. Vid sådant förhållande innebar en tillämpning av förmånsrättslagen - i dess lydelse vid konkursutbrottet - att S. G. saknade rätt till betalning från lönegarantin. HovR:n fann dock att denna tillämpning stod i strid med det svenska undantaget från EG- direktivet; undantaget kunde nämligen inte anses omfatta S. G. HovR:n hänvisade så till EG-domstolens avgörande C-6/90 och C-9/90 Francovich m.fl. mot Italien, där domstolen hade funnit att lönegarantidirektivet inte kunnat läggas direkt till grund för tillämpning vid en nationell domstol i det målet. Härefter anförde HovR:n följande:

"I förevarande sammanhang föreligger den skillnaden mot målet Francovich m.fl. v. Italien, att Sverige har en lönegarantilagstiftning som pekar ut Staten som betalningsskyldig. Den bristande förenligheten mellan i målet tillämplig svensk rätt och direktivet hänför sig endast till den personkrets som lönegarantiskyddet omfattar. I den delen är direktivet, som har till syfte att skapa rättigheter för enskilda, tillräckligt klart, entydigt och ovillkorligt för att kunna tillämpas direkt av svensk domstol.

Att ett EG-direktiv under vissa förhållanden kan tillämpas direkt av en nationell domstol i brist på eller t.o.m. i strid med nationell lagstiftning skall ses i belysning av att EG-rätten är överordnad nationell rätt samt att medlemsstaterna och deras rättstillämpande organ har en allmän skyldighet att i möjligaste mån verka för att EG-rätten vinner genomslag. Enligt HovR:n får det anses stå bäst i överensstämmelse med detta ändamål att bedöma ett direktivs s.k. direkta effekt utifrån förhållandena i varje enskilt fall. Bedömningen bör begränsas till att avse den eller de specifika direktivbestämmelser vars tillämpning har aktualiserats i det nationella målet.

På grund av det anförda finner HovR:n att S. G. kan stödja sitt påstående om att hon skall omfattas av den svenska lönegarantin direkt på EG-direktivet. - - -"

Som företrädare för staten har Riksskatteverket överklagat HovR:ns dom till HD. Riksskatteverket yrkar att HD med ändring av HovR:ns dom skall lämna S. G:s lönegarantianspråk utan bifall. Verket utgår från att S. G:s make ensam ägde samtliga aktier i konkursbolaget och att - som HovR:n har funnit - S. G. tog sådan del i bolagets bedrivande att hon måste anses ha haft ett betydande inflytande över verksamheten. Mot denna bakgrund hävdar verket att S. G. tillsammans med sin make ägde sådan väsentlig andel av konkursbolaget och hade sådant betydande inflytande över verksamheten som anges i 12 § sista stycket förmånsrättslagen. Verket gör vidare gällande att bestämmelsens lydelse vid tiden för konkursutbrottet i den del som står i fokus i målet, nämligen att arbetstagaren ensam eller tillsammans med närstående ägt minst en femtedel av företaget, är förenlig med det svenska undantaget till lönegarantidirektivet. Härvid hänvisar verket till att EG-rätten har givit fördragsstaterna ett utrymme för att utverka undantag för nationella lösningar och att alltså EG-rätten givit den nationella rätten ett visst utrymme. Enligt verket är det just detta utrymme som Sverige har utnyttjat genom att utforma undantaget i nära anslutning till den före d. 1 juli 1994 gällande motsvarigheten till lagrummet, som har fått sin innebörd klarlagd genom rättsfallet NJA 1980 s. 743. Riksskatteverket ställer frågan om inte EG-rätten lämnar utrymme för hänsynstagande till nationell praxis när det gäller tolkningen av just ett sådant undantag, åtminstone så länge tolkningen inte är helt oförenlig med förbehållets text. Verket anser vidare att lönegarantidirektivet inte kan ges direkt effekt. Den brist med avseende på förutsättningarna för direkt effekt som vidlåder direktivet hänger enligt verket samman med att direktivet lämnar stor frihet för medlemsstaterna vad gäller organisation, funktion och finansiering av de institut som skall svara för utbetalningarna av garantin. Denna brist hos direktivet i fråga om klarhet, precision och ovillkorlighet läks inte på det nationella planet av att ett visst land frivilligt inrättat exempelvis en statlig garantifond.

S. G. yrkar i HD att HovR:ns dom skall fastställas. Hon gör därvid gällande att den svenska lagtexten, som utesluter henne från förmånsrätt därför att hennes make ägde minst en femtedel av bolaget, strider mot direktivets text, som inte diskvalificerar henne trots att hon är närstående till bolagets ägare. Hon menar att rättsfallet NJA 1980 s. 743 inte kan tillmätas den vikt när det gäller att tolka den svenska lagtextens överensstämmelse med direktivets text som Riksskatteverket gör gällande. Vidare hävdar hon att direktivet har direkt effekt och att det således måste tillämpas av HD.

Behovet av förhandsavgörande

Det undantag som gäller för Sverige enligt bilagan till lönegarantidirektivet utformades i nära överensstämmelse med lydelsen av den svenska lagen vid tiden för förhandlingarna om Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I enlighet med ett avgörande av HD tillämpades den svenska lagen på ett sätt som inte framgick otvetydigt av lagtexten. Frågan är om undantaget i bilagan till direktivet under sådana förhållanden bör tolkas i ljuset av den nationella rättstillämpningen i Sverige.

S. G. har som grund för sitt anspråk mot staten gjort gällande att hon med stöd direkt av direktivet 80/987/EEG kan komma i åtnjutande av statlig lönegaranti utan hinder av den nationella bestämmelse som utesluter henne därifrån. EG-domstolen har i domarna C-6/90 och C- 9/90 Francovich m.fl. mot Italien samt C-334/92 Teodoro Wagner Miret mot Fondo de Garantia Salarial funnit att arbetstagare inte kunnat göra gällande rätt till lönegaranti direkt på grundval av direktivets bestämmelser. Omständigheterna i det nu aktuella målet skiljer sig från omständigheterna i EG-domstolens båda mål därigenom att Sverige har pekat ut vissa statliga organ som ansvariga för att betala ersättning enligt lönegarantin, vilken finansieras genom ett offentligt avgiftssystem. Inom gemenskapsrätten synes man inte ha tagit ställning till frågan huruvida preciserade åtaganden av detta slag från en medlemsstats sida inverkar på bedömningen av om den statens domstolar kan tillämpa ett direktiv direkt.

Frågor

HD hemställer om förhandsavgörande beträffande följande frågor.

1. Skall det för Sverige gällande undantaget enligt artikel 1.2 i Rådets direktiv 80/987/EEG av d. 20 okt. 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens tolkas så att det, i överensstämmelse med den svenska rättspraxis som hade utbildats och var gällande fram till d. 1 juli 1994, är tillämpligt på en anställd som själv inte ägde någon andel i företaget men vars nära anförvant ägde en väsentlig andel däri?

2. Om svaret på fråga 1 är nej:

En medlemsstat har genomfört Rådets direktiv 80/987/EEG och utpekat staten som ansvarig för betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs. Har direktivet i ett sådant fall den verkan att en anställd kan göra gällande rätt till lönegaranti med åsidosättande av en nationell bestämmelse som utesluter vissa kategorier av arbetstagare från rätten till lönegaranti men som saknar motsvarighet i de för den medlemsstaten tillämpliga undantagen från direktivet?

EG-domstolen meddelade d. 18 okt. 2001 följande Dom:

1 Högsta domstolen har, genom beslut av d. 11 nov. 1999 som inkom till domstolens kansli d. 19 nov. samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av rådets direktiv 80/987/EEG av d. 20 okt. 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, s. 23, svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121, nedan kallat direktivet), i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1, svensk version: Handlingar beträffande Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen, del II, 1995, s. 30, nedan kallad anslutningsakten).

2 Dessa frågor har uppkommit i ett mål mellan Riksskatteverket och S. G. avseende den senares rätt till ersättning enligt lönegarantilagen (SFS 1992:497) efter det att det företag där hon varit anställd gått i konkurs.

Rättslig bakgrund

Gemenskapsrätten

3 Direktivets syfte är att upprätta ett minimiskydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. I detta syfte föreskrivs i direktivet bland annat olika garantier för betalning av arbetstagarnas utestående lönefordringar.

4 Enligt artikel 1.1 skall direktivet "tillämpas på arbetstagares fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1".

5 I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

"Medlemsstaterna får undantagsvis utesluta fordringar från vissa kategorier av arbetstagare från tillämpningsområdet för detta direktiv på grund av den speciella arten av arbetstagarnas anställningsavtal eller anställningsförhållanden, eller på grund av att det finns andra former av garantier som ger arbetstagarna ett skydd motsvarande det som skall finnas enligt detta direktiv.

De kategorier av arbetstagare som avses i föregående stycke är upptagna i bilagan."

6 I avsnitt I i bilagan till direktivet, under rubriken "Arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande av speciell art", föreskrivs i punkt G. Sverige, vilken infördes genom anslutningsakten, följande:

"En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller verksamhet."

7 Enligt artikel 3.1 i direktivet skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att garantiinstitutionerna garanterar betalning av arbetstagarnas utestående fordringar i enlighet med direktivet.

8 I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

"Medlemsstaterna skall införa detaljerade bestämmelser för garantiinstitutionernas organisation, finansiering och verksamhet, i överensstämmelse med framför allt följande principer:

a) Institutionernas tillgångar skall vara fristående från arbetsgivarnas driftskapital och skall inte vara tillgängliga vid ett insolvensförfarande.

b) Arbetsgivarna skall bidra till institutionernas finansiering om den inte fullgörs helt av offentliga myndigheter.

c) Institutionernas ansvar skall bestå oberoende av om förpliktelserna att bidra till finansieringen har uppfyllts eller inte."

9 Enligt artikel 9 i direktivet skall det inte "påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna".

10 Eftersom ingen tidpunkt för införlivande av direktiv 80/987 har angivits i anslutningsakten, skall Konungariket Sverige anses ha varit skyldigt att senast vid anslutningen till Europeiska unionen, det vill säga d. 1 jan. 1995, ha införlivat direktivet (se dom av d. 15 juni 1999 i mål C-321/97, Andersson och Wåkerås-Andersson, REG 1999, s. I-3551, punkterna 40 och 41).

Nationell lagstiftning

11 I 1 § lönegarantilagen föreskrivs att staten svarar för betalning av löntagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land. Enligt 7 § samma lag lämnas betalning enligt garantin endast för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (SFS 1970:979).

12 Fram till d. 1 juli 1994 föreskrevs i 12 § sista stycket förmånsrättslagen att en arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i det företag i vilket arbetstagaren var anställd och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte hade förmånsrätt avseende lön eller pension. Bestämmelsen har emellertid, trots dess ordalydelse, av Högsta domstolen (NJA 1980 s. 743) tolkats på så sätt att den skulle tillämpas också när arbetstagaren själv inte ägde någon andel i företaget men hans närstående ägde en väsentlig andel däri.

13 I den lydelse av bestämmelsen som är tillämplig på förhållandena i målet vid den nationella domstolen, vilken trädde i kraft d. 1 juli 1994 (SFS 1994:639), föreskrevs att arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen hade ägt minst en femtedel av företaget inte hade förmånsrätt avseende lön. Detsamma gällde uttryckligen även när andelen hade ägts av en närstående till arbetstagaren. Genom detta tillägg stadfästes Högsta domstolens ovannämnda rättspraxis i lagstiftningen.

14 En ytterligare ändring av 12 § förmånsrättslagen trädde i kraft d. 1 juni 1997 (SFS 1997:203). Enligt denna skall en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och har haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt avseende sin lön. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande var syftet med ändringen att 12 § sista stycket förmånsrättslagen med säkerhet skulle stämma överens med punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet, där det anges vilka arbetstagare som i Sverige undantas från direktivets tillämpningsområde.

Målet vid den nationella domstolen

15 S. G. var anställd av Zarrinen AB (nedan kallat Zarrinen). Bolaget bedrev restaurangverksamhet. Hennes arbetsuppgifter bestod i att utföra vissa bokföringsuppgifter. S. G:s make ägde samtliga aktier i bolaget.

16 Bolaget försattes i konkurs d. 17 juli 1995. I konkursen yrkade S. G. ersättning för sin lönefordran enligt lönegarantilagen. Konkursförvaltaren avslog S. G:s yrkande på den grunden att hon var närstående till den som ägde det bolag som försatts i konkurs.

17 S. G. väckte därefter talan mot svenska staten vid Lunds tingsrätt (Sverige) och yrkade att tingsrätten, med ändring av konkursförvaltarens beslut, skulle bifalla hennes yrkande om ersättning enligt lönegarantilagen. I dom av d. 20 maj 1997 lämnade tingsrätten hennes talan utan bifall.

18 S. G. överklagade tingsrättens dom till Hovrätten över Skåne och Blekinge (Sverige), som i dom av d. 9 juni 1998 biföll hennes talan om ersättning enligt lönegarantilagen. Hovrätten fastslog i sin dom att S. G. tagit sådan del i företagets ledning att hon måste anses ha haft ett betydande inflytande över verksamheten. Enligt hovrättens bedömning kunde 12 § sista stycket förmånsrättslagen i dess lydelse efter d. 1 juli 1994 ändå inte tillämpas i målet, eftersom den medförde att en arbetstagare vars närstående ägt minst en femtedel av det företag som försatts i konkurs men som själv inte ägt någon andel av detta skulle undantas från rätten till lönegaranti. En sådan tillämpning skulle nämligen stå i strid med bestämmelserna i det undantag som angivits i punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet. Hovrätten ansåg att S. G. således kunde grunda sin rätt till ifrågavarande ersättning direkt på direktivet.

19 Riksskatteverket överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Riksskatteverket gjorde i första hand gällande att den lydelse av förmånsrättslagen som var gällande vid tiden då konkursen inträffade var förenlig med Sveriges undantag från direktivet. Riksskatteverket åberopade i andra hand att direktivet inte har direkt effekt.

Tolkningsfrågorna

20 Högsta domstolen ansåg att tvisten gav upphov till frågor om tolkningen av gemenskapsrätten. Den beslutade därför att vilandeförklara målet och att begära ett förhandsavgörande från EG- domstolen beträffande följande frågor:

"1) Skall det för Sverige gällande undantaget enligt artikel 1.2 i rådets direktiv 80/987/EEG av d. 20 okt. 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens tolkas så att det, i överensstämmelse med den svenska rättspraxis som hade utvecklats och som var gällande fram till d. 1 juli 1994, är tilllämpligt på en anställd som själv inte ägde någon andel i företaget men vars nära anförvant ägde en väsentlig andel däri?

2) Om svaret på fråga 1 är nej: En medlemsstat har genomfört rådets direktiv 80/987/EEG och utpekat staten som ansvarig för betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs. Har direktivet i ett sådant fall den verkan att en anställd kan göra gällande rätt till lönegaranti med åsidosättande av en nationell bestämmelse som utesluter vissa kategorier av arbetstagare från rätten till lönegaranti men som saknar motsvarighet i de för den medlemsstaten tillämpliga undantagen från direktivet?"

Den första frågan

21 Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet skall tolkas på så sätt att den medger att Konungariket Sverige undantar arbetstagare vars närstående inom sex månader före konkursansökan ägt minst en femtedel av det företag där de varit anställda från rätten till lönegaranti enligt direktivet, när de berörda arbetstagarna inte själva ägt någon andel av det ifrågavarande företaget.

22 Enligt Riksskatteverket har det undantag som föreskrivs i punkt G införts genom anslutningsakten i syfte att överensstämma med redan existerande nationell rätt. Denna bestämmelse skall därmed tolkas inte bara enligt dess lydelse, som återger den tidigare gällande lagtexten, utan också mot bakgrund av den tolkning som gjorts i rättspraxis innan anslutningsavtalet slöts.

23 Riksskatteverket har vidare anfört att eftersom den lagändring som trädde i kraft 1994, och som innebar att arbetstagare vars närstående ägt minst en femtedel av företaget där de varit anställda, endast hade till syfte att bringa lagtexten i överensstämmelse med rättspraxis var den förenlig med bestämmelserna i bilagan till direktivet.

24 Domstolen delar inte denna uppfattning.

25 Det framgår till att börja med av lydelsen av punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet att undantaget endast omfattar anställda som ensamma eller tillsammans med nära anförvanter ägt en väsentlig del av arbetsgivarens företag. Detta undantag omfattar således inte, utan att göra våld på denna klart utformade gemenskapsrättsliga bestämmelse, arbetstagare vars närstående ägt en väsentlig andel av företaget, men som själva inte ägt någon andel.

26 Det följer vidare av såväl syftet med direktivet, som är att upprätta ett minimiskydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, som av undantagskaraktären av den möjlighet att undanta vissa kategorier av arbetstagare från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i artikel 1.2 i direktivet att de undantag som anges i bilagan till direktivet skall tolkas restriktivt (dom av d. 2 febr. 1989 i mål 22/87, kommissionen mot Italien, REG 1989, s. 143, punkt 23).

27 Det kan i detta sammanhang även nämnas att den nationella domstolen i sitt beslut att begära förhandsavgörande har angivit att ifrågavarande nationella lagstiftning har ändrats d. 1 juni 1997 i syfte att säkerställa att den nationella lagstiftningen överensstämmer med lydelsen av punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet.

28 Den nationella domstolens första fråga skall således besvaras så, att punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet skall tolkas på så sätt att den inte medger att Konungariket Sverige undantar arbetstagare vars närstående inom sex månader före konkursansökan ägt minst en femtedel av aktierna i det företag där de varit anställda från rätten till lönegaranti enligt direktivet, när de berörda arbetstagarna inte själva ägt någon del av det ifrågavarande företaget.

Den andra frågan

29 Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida, när en medlemsstat som har utpekat sig själv som ansvarig för förpliktelsen att betala de lönefordringar som garanteras enligt direktivet, en arbetstagare vars make ägt det företag där hon varit anställd gentemot denna medlemsstat kan grunda rätten till betalning av sin lönefordran direkt på direktivet, trots att medlemsstaten i sin lagstiftning i strid med direktivet uttryckligen har undantagit arbetstagare vars närstående ägt minst en femtedel av företaget utan att de själva ägt någon andel i företaget från rätten till lönegaranti.

30 Riksskatteverket har anfört att den andra frågan skall besvaras nekande. Domstolen har nämligen i sin dom av d. 19 nov. 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I- 5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435), och av d. 16 dec. 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911; svensk specialutgåva, volym 14, s. 477), generellt fastslagit att direktivet inte har direkt effekt. Den omständigheten att Konungariket Sverige har utsett staten att svara för förpliktelsen att betala lönegaranti enligt direktivet saknar därmed betydelse i detta avseende.

31 S. G. har däremot anfört att denna omständighet medför att hon i målet vid den nationella domstolen kan grunda sin rätt direkt på direktivet.

32 Kommissionen har föreslagit att domstolen skall svara att en domstol i en medlemsstat inte kan tillämpa nationella bestämmelser som i strid med direktivets lydelse undantar vissa kategorier av arbetstagare från rätten till lönegaranti, när direktivets övriga bestämmelser införlivats med nationell rätt på ett riktigt sätt. Denna lösning är enligt kommissionen särskilt påkallad mot bakgrund av att domstolen i den ovannämnda domen i de förenade målen Francovich m.fl. har fastslagit att de bestämmelser i direktivet som anger vem som har rätt till lönegaranti är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att en nationell domstol skall kunna fastställa huruvida en arbetstagare omfattas av garantin.

33 Domstolen vill i detta sammanhang inledningsvis framhålla att den tidigare fastslagit att bestämmelserna i detta direktiv, avseende såväl vilka arbetstagare som omfattas av garantin som innehållet i denna garanti, har den precision och är så ovillkorliga som krävs för att en enskild skall kunna åberopa dem i mål vid nationella domstolar, när direktivet inte införlivats med den nationella lagstiftningen på ett korrekt sätt (dom i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl., punkterna 13-22).

34 Vad mer specifikt avser direktivets bestämmelser avseende den personkrets på vilken direktivet skall tillämpas, har domstolen fastslagit att dessa bestämmelser är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att den nationella domstolen skall kunna fastställa om en arbetstagare omfattas av garantierna i direktivet (dom i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl., punkt 14).

35 Detsamma gäller punkt G i avsnitt I i bilagan till direktivet.

36 Som domstolen fastslog i domarna i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl. och i målet Wagner Miret, att den precisa och ovillkorliga arten av ovannämnda bestämmelser inte i sig ger enskilda rätt att åberopa direktivets bestämmelser inför nationella domstolar, eftersom medlemsstaterna enligt artiklarna 3.1 och 5 i direktivet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning såvitt gäller vem som skall svara för garantin samt garantiinstitutionernas organisation, verksamhet och finansiering (domar i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl., punkterna 25 och 26, och i målet Wagner Miret, punkt 17).

37 Domstolen har i detta avseende särskilt fastslagit att när inga åtgärder alls har vidtagits för att införliva direktivet med nationell lagstiftning är det med hänsyn till det omfattande utrymmet för skönsmässig bedömning som nämnts ovan inte möjligt att avhjälpa en sådan brist genom att fastslå att staten skall ansvara för betalningen av lönegarantin (dom i de ovannämnda förenade målen Francovich m.fl., punkt 26).

38 Domstolen har också fastslagit att direktivet inte ålägger medlemsstaterna att skapa en och samma garantiinstitution för samtliga kategorier av arbetstagare och att arbetstagare i företagsledande ställning således, när direktivet bara delvis har införlivats med den nationella lagstiftningen på så sätt att den garantiinstitution som upprättats inte avser arbetstagare i företagsledande ställning utan har begränsats till att endast avse andra kategorier av arbetstagare och denna institution finansieras genom arbetsgivaravgifter avseende de senare kategorierna, inte kan åberopa direktivet för att kräva betalning av utestående fordringar från en garantiinstitution som inrättats för andra kategorier av arbetstagare (dom i det ovannämnda målet Wagner Miret, punkt 18).

39 Det föreligger emellertid en skillnad mellan de situationer som angivits i punkterna 37 och 38 ovan och omständigheterna i förevarande mål. I de förstnämnda hade de berörda medlemsstaterna ännu inte alls eller bara delvis utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, medan medlemsstaten i den situation som är aktuell i målet vid den nationella domstolen har utpekat sig själv som ansvarig för förpliktelsen att betala de lönefordringar som garanteras enligt direktivet.

40 Under sådana förhållanden skall medlemsstaten anses till fullo ha utnyttjat hela det utrymme för skönsmässig bedömning som den genom artiklarna 3.1 och 5 i direktivet har vid implementeringen av direktivets bestämmelser.

41 När en medlemsstat har avstått från att skapa särskilda garantiinstitutioner och därmed även från att ange detaljerade föreskrifter avseende deras organisation, verksamhet och finansiering enligt artikel 5 i direktivet, och i stället har föredragit att direkt finansiera lönegarantin med allmänna medel, kan det inte hävdas att den medlemsstaten alltjämt är skyldig att vidta sådana åtgärder som anges i artikel 5 i direktivet.

42 Det undantag från lönegarantin för arbetstagare vars närstående ägt det företag där arbetstagaren varit anställd som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen har inte tillkommit inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som Konungariket Sverige enligt direktivet har vid upprättandet av garantiinstitutioner eller införandet av bestämmelser om deras organisation, finansiering eller verksamhet.

43 Mot denna bakgrund kan inte den omständigheten att medlemsstaterna enligt artiklarna 3.1 och 5 i direktivet har ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende upprättandet av garantiinstitutioner och införandet av föreskrifter om deras organisation, finansiering och verksamhet åberopas för att hindra S. G. från att inför nationella domstolar göra gällande rätten till lönegaranti enligt direktivet gentemot Konungariket Sverige.

44 På samma sätt som enskild inte kan förvägras rätten att åberopa tillräckligt precisa och ovillkorliga bestämmelser som kan tillämpas fristående i förhållande till andra bestämmelser i ett direktiv som inte är tillräckligt precisa och ovillkorliga (dom av d. 19 jan. 1982 i mål 8/81, Becker, REG 1982, s. 53; svensk specialutgåva, volym 6, s. 285, punkterna 29 och 30), kan enskilda åberopa sådana bestämmelser som på ett precist och ovillkorligt sätt ger dem rättigheter enligt direktivet, när medlemsstaten i fråga till fullo har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning avseende de bestämmelser i direktivet som, på grund av att de inte genomförts, varit det enda hindret mot att enskilda faktiskt utövar de rättigheter som framgår av direktivet.

45 Som domstolen har framhållit i punkterna 34 och 35 ovan är bestämmelserna i direktivet avseende den personkrets på vilken det skall tillämpas tillräckligt precisa och ovillkorliga för att den nationella domstolen skall kunna fastställa huruvida en arbetstagare har rätt till lönegaranti i enlighet med direktivet.

46 Den nationella domstolens andra fråga skall således besvaras så, att när en medlemsstat har utpekat sig själv som ansvarig för förpliktelsen att betala de lönefordringar som garanteras enligt direktivet kan en arbetstagare, vars make ägt det företag där hon varit anställd, gentemot den medlemsstaten grunda rätten till betalning av sin lönefordran direkt på direktivet, trots att medlemsstaten i sin lagstiftning i strid med direktivet uttryckligen undantagit arbetstagare vars närstående ägt minst en femtedel av företaget utan att de själva ägt någon andel i företaget från rätten till lönegaranti.

På dessa grunder beslutar Domstolen (femte avdelningen) - angående de frågor som genom beslut av d. 11 nov. 1999 har ställts av Högsta domstolen - följande dom:

1) Punkt G i avsnitt I i bilagan till rådets direktiv 80/987/EEG av d. 20 okt. 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens i dess lydelse enligt akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen skall tolkas på så sätt att den inte medger att Konungariket Sverige undantar arbetstagare vars närstående inom sex månader före konkursansökan ägt minst en femtedel av det företag där de varit anställda från rätten till lönegaranti enligt direktivet, när de berörda arbetstagarna inte själva ägt någon andel av det ifrågavarande företaget.

2) När en medlemsstat som har utpekat sig själv som ansvarig för förpliktelsen att betala arbetstagarnas fordringar enligt direktiv 80/987 kan en arbetstagare, vars make ägt det företag där hon varit anställd, grunda sin rätt till betalning direkt på direktivet, trots att medlemsstaten i sin lagstiftning i strid med direktivet uttryckligen undantagit arbetstagare vars närstående ägt minst en femtedel av företaget utan att de själva ägt någon andel av företaget från rätten till lönegaranti.

Målet föredrogs i HD d. 23 jan. 2002.

Föredraganden, RevSekr Bergström, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Målet rör - - - se HD:s dom - - - i konkursbolaget.

Genom det inhämtade förhandsavgörandet från EG-domstolen, vilket är bindande för HD, står det klart att lönegarantilagens aktuella regel om inskränkning i rätten till lönegaranti för en arbetstagare som likt S. G. är närstående till någon som ägt minst en femtedel av konkursföretaget senare än sex månader före konkursansökningen, är oförenlig med Sveriges undantag till rådets direktiv 80/987/EEG. Genom EG-domstolens dom är det även avgjort att S. G. kan grunda rätt till betalning direkt på direktivet trots att den svenska lönegarantilagstiftningen uttryckligen undantagit en arbetstagare i hennes situation från rätten till lönegaranti.

Med stöd direkt - - - se HD:s dom - - - med vad HovR:n bestämt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i den del som överklagats.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, Westlander, Blomstrand, referent, och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. Målet rör frågan om S. G., till följd av 7 § lönegarantilagen (1992:497) jämförd med den vid tidpunkten för hennes arbetsgivares konkurs gällande lydelsen av 12 § förmånsrättslagen (1970:979), saknar rätt till statlig lönegaranti därför att hennes make ensam ägde samtliga aktier i konkursbolaget.

Genom det inhämtade förhandsavgörandet från EG-domstolen, som är bindande för HD, står det klart att de tillämpliga bestämmelserna i lönegarantilagen och förmånsrättslagen om undantag från rätten till lönegaranti för en arbetstagare som likt S. G. är närstående till någon som ägt minst en femtedel av konkursföretaget senare än sex månader före konkursansökningen men som inte själv ägt någon andel, är oförenliga med Sveriges undantag till rådets direktiv 80/987/EEG. Genom EG-domstolens dom är det även avgjort att S. G. kan grunda rätt till betalning direkt på direktivet trots att den svenska lagstiftningen uttryckligen undantagit en arbetstagare i hennes situation från rätten till lönegaranti.

Med stöd direkt av EG-direktivet och med bortseende från den mot gemenskapsrätten stridande undantagsregeln i förmånsrättslagen angående närstående till företagets ägare finner därför HD, liksom även HovR:n har funnit, att S. G. omfattas av den svenska lönegarantin.

Eftersom Riksskatteverket inte har framfört några invändningar i övrigt mot hennes anspråk skall ersättningen enligt lönegarantilagen betalas i enlighet med vad HovR:n bestämt.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i den del som har överklagats.

HD:s dom meddelades d. 14 febr. 2002 (mål nr T 3067-98).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-02-14

Målnummer:
T3067-98