Vid omröstning i samfällighetsförening för avgörande av fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamot skall den modifierade andelstalsmetoden enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillämpas, om medlem begär det.

Den 30 juni och d. 15 aug. 1998 hölls årsmöte i Söbben-Stenshults vägsamfällighet. Av protokollet från årsmötet framgår bl.a. att det vid mötet fattades beslut om att bevilja styrelsen ansvarsfrihet (§ 9).

PÄ. A. och fem medparter klandrade beslutet genom att väcka talan mot vägsamfälligheten vid Göteborgs TR, fastighetsdomstolen. De yrkade att fastighetsdomstolen skulle, med ändring av årsmötets beslut, ej bevilja styrelsen ansvarsfrihet.

Vägsamfälligheten bestred käromålet.

Till grund för sin talan anförde PÄ. A. och medparter: När föreningsstämman vid årsmötet 1998 beslutade i frågan om ansvarsfrihet för styrelsen tillämpades vid omröstningen felaktigt andelstalsberäkning i stället för huvudtalsberäkning. Beslut om ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter är inte någon ekonomisk fråga utan avser medlemmarnas förtroende för styrelsens förvaltning av samflligheten, varför det följer av 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter att huvudtalsmetoden skulle ha tillämpats vid omröstningen. Av nämnda lagrum följer vidare att vid omröstning i fråga som har ekonomisk betydelse skall andelstalsmetoden användas, under förutsättning att medlem begär det. Eftersom någon begäran om omröstning med utgångspunkt i andelstal inte framställdes vid sammanträdet skulle, även för det fall beslut om ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter anses utgöra enekonomisk fråga, huvudtalsmetoden ha tillämpats vid omröstningen. Även om H. G. hade framställt en sådan begäran skulle den inte ha beaktats eftersom han i egenskap av kassör och styrelseledamot var jävig i ansvarsfrihetsfrågan.

Vägsamfälligheten genmälde: Ansvarsfrihetsfrågan är en odelat ekonomisk fråga. Enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall på medlems begäran omröstning i sådan fråga ske med utgångspunkt i andelstal. H. G., som är medlem i vägsamfälligheten, begärde vid årsmötet d. 30 juni 1998 att andelstalen skulle användas vid beräkning av röstetalet i ansvarsfrihetsfrågan, vilket hörsammades. Det förhållandet att H. G. i egenskap av kassör och styrelseledamot i vågsamfalligheten inte själv ägde rätt att rösta i fråga om ansvarsfrihet diskvalificerade inte honom från att i egenskap av medlem i samfälligheten framställa en begäran om hur röstetalet skulle beräknas. Eftersom H. G. på intet sätt deltog i röstningen vad gällde ansvarsfrihetsfrågan uppstod inte någon jävssituation.

Enligt anteckning i fastighetsdomstolens dom var parterna ense om att utgången i ansvarsfrihetsfrågan vid andelstalsberäkning av rösterna skulle bli 51,5 röster för ansvarsfrihet och 33 röster mot ansvarsfrihet, medan utgången vid huvudtalsberäkning av rösterna skulle bli 13 röster mot ansvarsfrihet och 12 röster (öransvarsfrihet.

TR:n (rådmannen Krantz, referent, fastighetsrådet Mattsson, rådmannen Eriksson och nämnd) anförde i dom d. 9 febr. 2000: Domskäl. Fastighetsdomstolen anmärker inledningsvis att den nu aktuella vägen vid tiden för årsmötet 1998 enligt 2 § lagen (1997:620) om upphävande av lagen (1939:608) om enskilda vägar, vilken trädde i kraft d. 1 jan. 1998, övergick till att bli en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen. Enligt 9 § samma lag skall från nyss nämnd tidpunkt vägsamfalligheten anses som en samfällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.

I 49 § lagen om förvaltning av samfälligheter stadgas som huvudregel att röstberättigad medlem, som är närvarande vid föreningsstämma har en röst, oavsett om han äger en eller flera delägarfastigheter (huvudtalsmetoden). I fråga som har ekonomisk betydelse skall dock medlemmarnas röstetal i stället beräknas efter delägarfastigheternas andelstal, om medlem begär det (andelstalsmetoden).

Omfattande muntlig bevisning har förebragts i frågan huruvida någon begäran om omröstning enligt andelstalsmetoden framställdes före omröstningsförfarandet. En förutsättning för att denna fråga skall bli aktuell att besvara i målet är att frågan om ansvarsfrihet befinnes vara en fråga av ekonomisk betydelse. Om så ej befinnes vara fallet skulle nämligen huvudtalsmetoden ha tillämpats vid omröstningsförfarandet. TR:n prövar därför först frågan om ansvarsfrihet är en fråga av ekonomisk betydelse.

Genom lagen om förvaltning av samfälligheter infördes huvudtalsmetoden som huvudregel. Till stöd för valet av denna metod anfördes i lagförarbetena att de fördelar som är förenade med ett samverkansföretag kan variera för delägarna utan relation till de insatser de gjort. Huvudtalet ansågs utgöra ett mer rättvisande mått på samfällighetens reella betydelse för delägarna än andelstalet och bedömdes från allmänna demokratiska synpunkter vara att föredra före andelstalsmetoden. Till undvikande av att delägare med mycket små andelstal skaffar sig förmåner med övervältrande av större delen av kostnadsansvaret på en eller ett fåtal delägare med stora andelstal godtogs emellertid att andelstalsmetoden skulle få komma till användning på delägares begäran i fråga av ekonomisk betydelse. Som exempel på frågor av sådan betydelse nämndes frågor som inverkar på storleken av kostnadsbidrag från delägarna, frågor om fördelning av överskott, frågor om överlåtelse av samfälligheten eller del därav samt upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt i samfälligheten, frågor huruvida delägarna skall ingå avtal om entreprenader, uppdrag, köp, försäljningar och liknande som medför ekonomiska förpliktelser för dem samt frågor om godkännande av utgiftsoch inkomststat. Som exempel på angelägenheter som inte skall anses vara av ekonomisk betydelse nämndes frågor om personval. (Se prop. 1973:160 s. 368 ff. och s. 438.)

I förarbetenas således relativt omfattande exemplifiering av vilka frågor som kan anses utgöra frågor av ekonomisk betydelse omnämnes inte frågan om ansvarsfrihet för styrelsen trots att sådan fråga förekommer vid varje föreningsstämma. Denna omständighet tyder på att frågan om ansvarsfrihet för styrelsen av lagstiftaren snarare har setts som en förtroendefråga än som en fråga av ekonomisk betydelse. Även vad som i förarbetena angivits angående syftet med att huvudtalsmetoden valts som huvudregel vid omröstningsförfarandet ger klara belägg för att andelstalsmetoden är avsedd att komma till användning endast vid omröstning angående frågor av direkt ekonomisk betydelse. Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen är uppenbarligen inte av sådan art. I sammanhanget kan nämnas att den utredning som låg till grund för avskaffandet av lagen (1939:608) om enskilda vägar synes ha gjort samma tolkning av förarbetena (se SOU 1996:46 s. 136).

På anförda skäl finner fastighetsdomstolen att frågan om ansvarsfrihet för styrelsen inte är en fråga av ekonomisk betydelse. Omröstningen skulle därför ha utförts enligt huvudtalsmetoden och ha givit till resultat att styrelsen inte beviljades ansvarsfrihet. Det överklagade beslutet skall därför ändras i enlighet med PÄ. A:s och medparters yrkanden.

Domslut. Med ändring av vad som beslutats under § 9 i protokollet från Söbtben-Stenshults vägsamfällighets årsmöte 1998 fastslår fastighetsdomstolen att föreningsstämman har beslutat att ej bevilja styrelsen ansvarsfrihet.

Vägsamfälligheten överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av PÄ. A:s och medparters klandertalan.

PÄ. A. och medparter bestred ändringsyrkandet. Vägsamfälligheten hemställde att mellandom skulle ges i frågan huruvida huvudtalsmetoden eller den modifierade andelstalsmetoden enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall tillämpas vid omröstning för avgörande av fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamot.

HovR:n (hovrättslagmannen Björnberg, f.d. hovrättsrådet Lindquist, fastighetsrådet Landin och hovrättsrådet Jönsson, referent) anförde i dom d. 16 juni 2000: Domskäl. HovR:n, som inte finner skäl att ge mellandom i målet, ansluter sig till fastighetsdomstolens bedömning.

Domslut. HovR:n fastställer fastighetsdomstolens dom. Vägsamfälligheten överklagade med samma yrkande som i HovR:n. PÄ. A. och medparter bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd angående huruvida huvudtalsmetoden eller den modifierade andelstalsmetoden enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall tillämpas vid omröstning för avgörande av fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamot samt förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sjöstedt, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Både fastighetsdomstolen och HovR:n har funnit att huvudtalsmetoden skulle använts vid omröstningen rörande ansvarsfrihet. Rösträkningen skulle således skett utifrån att varje medlem hade en röst och inte, som skedde vid sammanträdet utifrån varje delägarfastighets modifierade andelstal. Både fastighetsdomstolen och HovR:n har därför också fastslagit att stämman beslutat att ej bevilja styrelsen ansvarsfrihet. Prövningstillståndet i HD är begränsat till vilken av de två metoderna som är tillämplig.

Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL) ersatte bl.a. förvaltningsbestämmelser i lagen (1921:299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, i lagen (1939:608) om enskilda vägar och i lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Enligt dessa lagar skulle rösträkning ske med utgångspunkt från varje fastighets andel i bysamfälligheten, vägen eller vad som nu förvaltades. I departementspromemorian där grunddragen för SFL utarbetades (Ds Ju 1971:16) föreslog man i stället att all omröstning i princip skulle ske utifrån huvudtalet. Förslaget fick kraftig kritik från flera remissinstanser, något som man tog fasta på under det fortsatta lagstiftningsarbetet. SFL kom därför att innebära en nyhet i förhållande till vad som tidigare gällt i så måtto att lagen föreskriver skilda röstberäkningsregler för omröstning i olika slags frågor. I 12 § SFL, som gäller sammanträde mellan delägare vid delägarförvaltning av en samfällighet, anges som huvudregel att varje röstberättigad delägare skall ha en röst. När någon delägare begär det skall dock i frågor som har ekonomisk betydelse delägarnas röstetal i stället beräknas efter delägarfastigheternas andelstal. En delägares röstetal får dock aldrig räknas högre än en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande röstberättigade delägares röstetal. Andelstalet "modifieras". I 49 § SFL, som gäller föreningsstämma vid föreningsförvaltning och som alltså är den regel som nu är aktuell, regleras röstetalet på motsvarande sätt. Begreppet delägare är dock utbytt mot ordet medlem. Som skäl för att vissa frågor, i enlighet med vad som gällt tidigare, även enligt SFL skulle avgöras med utgångspunkt från andelstalen angavs huvudsakligen att det annars fanns risk för att delägare med låga andelstal, vilka ju kunde vara många, skulle kunna besluta om kostsamma åtgärder på ett fåtal stora andelstalshavares bekostnad (prop. 1973:160 s. 369). Regeln kan alltså sägas vara ett slags minoritetsskyddsregel för det mindre antal delägare eller medlemmar i en samfällighetsförening som tvingas ta större ekonomiskt ansvar för samfälligheten än flertalet.

Departementschefen uttalade vidare i sammanhanget att andelstalsmetoden endast skulle användas när det var sakligt motiverat. Detta var endast fallet vid avgörande av frågor som hade en reell ekonomisk betydelse. Som exempel upptogs bl.a. frågor som inverkar på storleken av kostnadsbidrag från delägarna och fördelning av överskott (prop. 1973:160 s. 370 och 382). Styrelseledamots eventuella ansvarsfrihet, eller skadeståndsansvar för den delen, berördes däremot inte. Det framgår således inte klart varken av ordalydelsen i 49 § SFL eller av förarbetena till bestämmelsen ifall ansvarsfrihet skall anses vara en ekonomisk fråga i SFL:s mening. Svaret får i stället sökas i regleringen av ansvarsfriheten i sig.

SFL innehåller ingen särskild regel om ansvarsfrihet utan i stället hänvisas genom 54 § SFL, rubricerad "Skadeståndsskyldighet m.m.", till 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Det kan i det här sammanhanget påpekas att beslut i fråga om skadeståndstalan mot styrelseledamot ansetts vara beslut som har ekonomisk betydelse (se Hemström, Gemensamhetsanläggningar, Stockholm 1986 s. 200 f). Före 1987 hänvisade 54 § SFL till 63-66 och 106-109 §§ lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. Enligt den senare lagen gällde att stämman beviljat styrelseledamot ansvarsfrihet om beslut fattats om detta och de som röstat mot beslutet inte uppgick till en fjärdedel av samtliga röstberättigade. Ett beslut om ansvarsfrihet kunde alltså stoppas av en fjärdedel av samtliga röstberättigade (se Hemström, a.a. s. 193). Numera gäller, enligt 13 kap. 5 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, att det är tillräckligt om en tiondel av samtliga röstberättigade röstar emot ansvarsfrihet. Ett beslut om ansvarsfrihet kan alltså stoppas av en tiondel av samtliga röstberättigade (se Mallmen, Lagen om ekonomiska föreningar, Stockholm 1995 s. 488). Regleringen uttrycker en allmän associationsrättslig minoritetsskyddsprincip. Den syftar till att garantera att fåtalets intressen i en association inte åsidosätts av flertalet. jämfört med regeln om det modifierade andelstalet har bestämmelserna om ansvarsfrihet således en annan konstruktion och ett annat syfte. I förarbetena till 54 § SFL (jfr prop. 1973:160 s. 443 och prop. 1986/87 s. 284) nämns dock inget om hur de här två principerna står i relation till varandra eller om hur röstetalen skall beräknas när frågan om ansvarsfrihet kommer upp i en samfällighetsförening. Av naturliga skäl berörs inte heller problemet i förarbetena till 1951 års eller 1987 års lag om ekonomiska föreningar. Ett beslut att bevilja en styrelseledamot ansvarsfrihet innebär emellertid, förutsatt att det utgår från ett riktigt beslutsunderlag, att föreningen avstår från anspråk på styrelseledamoten grundade på dennes uppdrag i föreningen. Möjligheterna att föra skadeståndstalan är följaktligen avskurna genom beslutet. Har en styrelseledamot däremot vägrats ansvarsfrihet kan talan för föreningens räkning väckas under ett år från det årsredovisning el ler revisionsberättelse för räkenskapsåret lades fram på stämman. Något särskilt, ytterligare beslut om skadeståndstalan torde stämman inte behöva fatta (se Mallmen, a.a. s. 488 f.). Har stämmans majoritet varit emot ansvarsfrihet ingår det i styrelsens uppgifter att besluta om eventuell skadeståndstalan. Har ansvarsfrihet vägrats på grund av att en minoritet varit emot kan minoriteten själv föra talan för föreningens räkning. Möjligheterna att föra skadeståndstalan är följaktligen öppnade genom beslutet. I realiteten innebär således ett beslut i fråga om ansvarsfrihet ett beslut i fråga om skadestånd; detta särskilt när en styrelseledamot beviljas ansvarsfrihet. Detta talar för att en fråga om ansvarsfrihet bör anses ha reell ekonomisk betydelse.

Till detta kommer att i en samfällighetsförening har styrelsens sätt att sköta förvaltningen av samfälligheten mer omedelbar betydelse för medlemmarnas ekonomi än vad som är fallet för medlemmarna i en ekonomisk förening eller aktieägarna i ett aktiebolag i motsvarande situation. Medlemskapet i en samfällighetsförening är knutet till fastighetsägarskapet och utträde på grund av missnöje med styrelsens förvaltning är inte möjligt. En medlem i en ekonomisk förening eller en aktieägare i ett aktiebolag kan ju däremot normalt sett alltid lämna associationen. En samfällighetsförening anses heller inte, till skillnad från ekonomiska föreningar och aktiebolag, kunna försättas i konkurs utan eventuellt obestånd faller tillbaka på medlemmarna, i första hand i form av särskild utdebitering. Vidare skall en samfällighetsförening i princip inte, med vissa i SFL särskilt angivna undantag, bygga upp en egen förmögenhet. Utgångspunkten är i stället att eventuella överskott skall skiftas ut. Hur styrelsen handhar sitt uppdrag har följaktligen direkta ekonomiska konsekvenser för medlemmarna i en samfällighetsförening. Detta i förening med vad som ovan anförts om innebörden av ett beslut om ansvarsfrihet leder till slutsatsen att beslut om ansvarsfrihet i en samfällighetsförening måste anses ha en reell ekonomisk betydelse i den mening som avses i SFL; detta även om stämman endast velat anmärka mot, "pricka", en styrelseledamot. Vid omröstning i fråga om ansvarsfrihet skall därför den modifierade andelstalsmetoden användas.

Vid denna---se HD:s dom --- till fastighetsdomstolen.

Domslut. HD förklarar---se HD:s dom --- till fastighetsdomstolen.

HD (JustR:n Magnusson, Lennander, referent, Thorsson, Regner och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är huvudregeln att varje röstberättigad medlem, som är närvarande vid föreningsstämma, har en röst, oavsett om han äger en eller flera delägarfastigheter (huvudtalsmetoden). I fråga som har ekonomisk betydelse skall emellertid medlemmarnas röstetal i stället - med viss modifikation - beräknas efter delägarfastigheternas andelstal, om medlem begär det (den modifierade andelstalsmetoden). Syftet med undantagsregeln är att förhindra att ett antal delägare med mycket små andelstal skaffar sig förmåner med övervältrande av större delen av kostnadsansvaret på en eller ett fåtal delägare med stora andelstal (prop. 1973:160 s. 369 f.).

Frågan i HD är vilken metod som skall tillämpas då omröstningen gäller huruvida en styrelseledamot skall beviljas ansvarsfrihet.

I förarbetena till den nämnda bestämmelsen framhålls att den modifierade andelstalsmetoden endast skall användas vid avgörande av frågor som har en reell ekonomisk betydelse. Som exempel på sådana frågor nämns bl.a. frågor som inverkar på storleken av kostnadsbidrag från delägarna, frågor om fördelning av överskott, frågor huruvida delägarna skall ingå avtal om entreprenader, uppdrag, köp, försäljningar och liknande som medför ekonomiska förpliktelser för dem samt frågor om godkännande av utgifts- och inkomststat. (A. prop. s. 370 och 438.) Det torde stå klart att ett beslut i fråga om skadeståndstalan mot styrelseledamot år ett sådant beslut som har ekonomisk betydelse (jfr Hemström, Gemensamhetsanläggningar, 1986 s. 200 i).

Hur frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamot skall betraktas berörs inte i förarbetena. Lagen om förvaltning av samfälligheter innehåller inte heller någon särskild regel om ansvarsfrihet. Då det gäller skadeståndsskyldighet för styrelseledamot m.fl. och talan om sådan ersättning hänvisas i 54 § till 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Enligt 13 kap. 5 § i den lagen kan talan om skadestånd till föreningen bl.a. väckas mot en styrelseledamot, om vid en föreningsstämma majoriteten eller en minoritet bestående av minst en tiondel av samtliga röstberättigade har röstat mot ett förslag om att bevilja ansvarsfrihet.

Frågan om ansvarsfrihet har således ett nära samband med frågan om skadestånd. Att ansvarsfrihet vägrats är normalt en förutsättning för att en skadeståndstalan skall kunna föras. Ett beslut att bevilja ansvarsfrihet innebär, omvänt, att föreningen avstår från möjligheten att framställa något skadeståndsanspråk. (I båda fallen med de undantag som framgår av 13 kap. 5 § 4 och 5 st. lagen om ekonomiska föreningar.) Till detta kommer att styrelsens sätt att sköta förvaltningen är av särskilt stor betydelse i en samfällighetsförening, eftersom det när det gäller denna föreningsform förutsätts att medlemmarna skall erlägga de medel som behövs för föreningens utgifter; räcker inte budgeterade och eventuella reserverade medel skall extra uttag ske (jfr Hemström, a.a. s. 222).

Det sagda leder till slutsatsen att ett beslut om ansvarsfrihet måste anses ha en reell ekonomisk betydelse i den mening som avses i lagen om förvaltning av samflligheter. Detta gäller oavsett om stämman i det enskilda fallet endast velat anmärka mot, "pricka", en styrelseledamot. Vid omröstning i fråga om ansvarsfrihet som sker på föreningsstämma skall därför den modifierade andelstalsmetoden användas, om någon medlem begär det.

Vid denna bedömning skall prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt. Tvistigt i fråga om ansvarsfrihet är dock inte endast vilken röstetalsmetod som skall användas utan också om begäran om tillämpning av den modifierade andelstalsmetoden framställts. I den senare frågan togs omfattande muntlig bevisning upp vid fastighetsdomstolen, som dock inte fann sig behöva värdera denna. HovR:n synes över huvud taget inte ha tagit upp någon bevisning i denna del. Bevisningen bör inte värderas i HD som första instans. Målet bör i stället i återstående del återförvisas till fastighetsdomstolen.

Domslut. HD förklarar att det är den modifierade andelstalsmetoden enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter som, om medlem begär det, skall tillämpas vid omröstning för avgörande av fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamot.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer fastighetsdomstolens och HovR:ns domar samt återförvisar målet till fastighetsdomstolen.

HD:s dom meddelades d. 11 dec. 2001 (mål nr T 2899-00).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-12-11

Målnummer:
T2899-00