Fråga om när preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa (I och II) samt fråga om preskription av den rätt till omprövning som kan föreligga enligt 9 § samma lag (II).


Lagrum:
28 § första stycket och 9 § trafikskadelagen (1975:1410); 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207); NJA 1997 s. 97

I

M. P. kolliderade vid framförande av en personbil d. 2 febr. 1977 med ett annat fordon. Efter skadeanmälan ersatte Trygg-Hansa Försäkrings AB enligt gällande avtal om trafikskadeersättning M. P. för vid olyckan uppkommen sakskada.

M. P. yrkade efter stämning å Trygg-Hansa i januari 1996 vid Stockholms TR att TR:n skulle fastställa att Trygg-Hansa var skyldigt att enligt försäkringsavtalet, utöver den tidigare utgivna ersättningen för sakskada, utge ersättning för personskada som åsamkats honom till följd av trafikolyckan d. 2 febr. 1977.

Trygg-Hansa bestred käromålet, i första hand på den grunden att M. P:s eventuella fordran på trafikskadeersättning var preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen.

M. P. bestred att preskription inträtt.

TR:n beslöt att genom särskild dom pröva frågan om M. P:s eventuella rätt till trafikskadeersättning var preskriberad.

TR:n (chefsrådmannen Björkegren, rådmannen Olsson och tingsfiskalen Arvidsson) anförde i mellandom d. 26 aug. 1997: Trygg-Hansa har anfört: M. P:s talan har inte väckts inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i vart fall inte inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Innebörden av bestämmelsen om den tioåriga preskriptionstiden i 28 § trafikskadelagen liksom av den motsvarande bestämmelsen i 29 § försäkringsavtalslagen har ansetts vara att preskriptionstiden börjar löpa den dag skadehändelsen inträffade. Det förhållandet att en skada som orsakats av en trafikolycka givit sig till känna först en tid efter olyckan anses sakna betydelse i preskriptionshänseende om tio år förflutit sedan skadetillfället.

M. P. har anfört: M. P:s bil fick vid olyckan frontpartiet helt intryckt. Han fick själv en kraftig stöt i bröstet och hamnade i ett chocktillstånd. Den andra bilens förare avled av sina skador efter olyckan. Enligt ett i målet åberopat läkarutlåtande, daterat d. 13 mars 1995, har M. P. efter olyckan utvecklat ett s.k. post whiplash-syndrom, innebärande smärtor i rygg, skuldror och axlar. Olyckan har även orsakat honom psykiska problem. Han anmälde olyckan direkt till Trygg-Hansa. Därefter inträdde dock hos M. P. ett chocktillstånd som medförde att han inte orkade följa upp bolagets vidare handläggning av hans skadeärende och tillvarata sina intressen. Av M. P:s skadeanmälan till försäkringsbolaget måste dock ha framgått för bolaget att det även handlade om en personskada. Med hänsyn till olyckans art och omfattning borde bolaget i vart fall ha insett att det inte bara var fråga om en sakskada. Bolaget kan därför inte åberopa preskription utan att ha meddelat att det tagit slutlig ställning i eller färdigreglerat ärendet. I andra hand görs gällande att M. P. anmälde sin skada så fort han insåg att ett samband förelåg mellan olyckan och hans skador. Att preskription inträtt kan därför inte åberopas med stöd av treårsregeln.

Trygg-Hansa har genmält: M. P:s påstående att bolaget borde ha insett att han råkat ut för en personskada är svårförståeligt särskilt mot den bakgrunden att han påstår att han först nyligen själv erhållit kännedom om att han råkat ut för en personskada till följd av olyckan 1977. Någon anmälan om personskada har inte kommit in till bolaget förrän i början av år 1995. I brev av d. 2 nov. 1995 har bolaget avböjt att ersätta eventuella personskador med hänvisning till preskription och avslutat ärendet. Det bestrids att M. P. varit oförmögen att tillvara sina intressen. Denna fråga är dessutom inte relevant eftersom mer än tio år förflutit från skadedagen.

Domskäl. I målet är ostridigt att M. P. varit med om en trafikolycka d. 2 febr. 1977 och att Trygg-Hansa efter sedvanlig skadeanmälan utgivit försäkringsersättning till honom för sakskada. Den i målet ifrågavarande personskadan härrör enligt M. P. från samma olyckstillfälle. Enligt 28 § trafikskadelagen skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligt nämnda lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummas detta är rätten till talan förlorad. Sålunda gäller en yttersta preskriptionstid om tio år. Innebörden av regeln om tioårig preskription - som har en motsvarighet i 29 § försäkringsavtalslagen (1927:77) - har ansetts vara att tiden för preskription börjar löpa den dag skadehändelsen inträffade. Det förhållandet att en skada som orsakats av en trafikolycka givit sig till känna först en tid efter olyckan anses sålunda sakna betydelse i preskriptionshänseende om tio år förflutit sedan olyckstillfället. I det nu aktuella fallet inträffade olyckan år 1977, medan talan anhängiggjordes år 1996. M. P:s ersättningsanspråk är sålunda preskriberat. Vid detta förhållande saknar vad M. P. hävdat i fråga om hur hans ursprungliga skadeanmälan bort tolkas av bolaget betydelse. Detsamma gäller beträffande vad han i övrigt anfört till bemötande av bolagets preskriptionsinvändning.

Domslut. TR:n förklarar att M. P:s ifrågavarande fordran på trafikskadeersättning är preskriberad.

M. P. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle fastställa att han hade rätt till försäkringsersättning.

Trygg-Hansa bestred ändringsyrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Karlstedt, hovrättsråden Urell och Korfitsen samt adj. led. överåklagaren Lindberg, referent) anförde i dom d. 6 nov. 1998: Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n. Någon bevisning har inte åberopats av någon av parterna.

Domskäl. Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte någon annan bedömning än den som TR:n har gjort. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns mellandom.

M. P. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att hans rätt till försäkringsersättning inte var preskriberad.

Trygg-Hansa bestred ändring.

HD meddelade d. 8 sept. 1999 prövningstillstånd i frågan om preskriptionstiden på tio år enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället och förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.

Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Aktuarieföreningen avgav yttrande i målet.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. M. P skadades d. 2 febr. 1977 när den personbil som han framförde kolliderade med en annan bil. Sedan M. P. anmält skadan till Trygg-Hansa ersatte bolaget honom för vissa sakskador. Den 24 jan. 1996 väckte M. P. talan mot Trygg-Hansa med yrkande att domstolen skulle fastställa att rätt till försäkringsersättning föreligger för den personskada han drabbades av d. 2 febr. 1977. Trygg-Hansa har i första hand invänt att M. P:s eventuella krav på ersättning är preskriberat enligt 28 § trafikskadelagen.

Parterna har till grund för sin talan i HD åberopat samma omständigheter som i TR:n och HovR:n.

Enligt 28 § trafikskadelagen (1975:1410) skall den som vill bevaka sin rätt till ersättning enligt denna lag väcka talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Om han försummar det, är talan förlorad.

Frågan i målet är om M. P. har väckt talan inom den tioåriga preskriptionsfristen. Denna börjar löpa vid den tidpunkt då fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. För en skadelidande betyder det i de allra flesta fall att preskriptionsfristen börjar löpa på dagen för skadehändelsen. Dock gäller att tiden aldrig börjar löpa förrän en skada faktiskt har uppkommit (se Nordenson, Trafikskadeersättning s. 432). Med detta avses att det skall finnas en fordran som den skadelidande kan lägga till grund för en talan mot försäkringsgivaren vid allmän domstol (jfr rättsfallen NJA 2000 s. 285 och 2001 s. 93).

M. P. har till stöd för sin fordran hävdat att han efter olyckan d. 2 febr. 1977 har utvecklat ett post whiplashsyndrom som orsakar smärtor i rygg, skuldror och axlar. Enligt ett i målet företett invaliditetsintyg som utfärdats av legitimerade läkaren Sten Jansa d. 13 mars 1995 har syndromet utvecklats under tiden från olyckan fram till år 1982.

Med hänsyn till vad som har framkommit om M. P:s tillstånd under åren efter trafikolyckan kan det på goda grunder antas att en fordran på ersättning för personskada har kunnat göras gällande vid domstol i vart fall år 1982. M. P:s rätt till ersättning för personskada till följd av skadehändelsen år 1977 har således preskriberats enligt tioårsregeln i 28 § trafikskadelagen omkring år 1992.

HD:s avgörande. HD förklarar---se HD:s beslut---målet i övrigt.

HD (JustR:n Westlander, referent, Regner och Pripp) fattade följande beslut: Skäl. Den fråga HD nu skall ta ställning till är huruvida preskriptionstiden på tio år enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället.

Enligt det angivna lagrummet skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande; försummar han det är talan förlorad.

Utgångspunkten för tioårsfristen låter sig inte utan vidare utläsa ur lagtexten. Denna synes kunna förstås på tre sätt när det gäller den tidpunkt då fristen börjar löpa. Den första tidpunkten som skulle kunna vara tänkbar är den då trafikolyckan inträffade, dvs. olyckstillfället. Nästa möjliga tidpunkt skulle vara den då skadan visar sig och alltså blir konstaterbar. Den tredje tidpunkten skulle vara den då den skadelidande får kunskap om att skadan orsakats av trafikolyckan och han har tillräckligt underlag för att i en process göra gällande sitt anspråk på ersättning. Många gånger sammanfaller de tre tidpunkterna i praktiken, men vid t.ex. whiplash-skador är det ofta så att förhållandevis lång tid kan förflyta mellan dem.

Av de tre nämnda tidpunkterna kan den sist nämnda uteslutas eftersom den sammanfaller med utgångspunkten för treårsfristen (jfr NJA 1997 s. 97). När det gäller valet mellan de två övriga möjliga utgångspunkterna bör följande beaktas.

Förarbetena till 28 § trafikskadelagen ger ingen direkt ledning. Av dessa framgår att första styckets innehåll hämtats från 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (se NJA II 1976 s. 140 f.). Av motiven till denna 29 § framgår att utformningen av bestämmelsen närmast förestavats av försäkringsgivarens intresse av att kunna överblicka sin ekonomiska ställning och behov av att kunna ordna mellanhavanden med återförsäkringsgivare samt svårigheten att verkställa en rättslig utredning efter lång tids förlopp. Vidare anfördes där beträffande den tioåriga preskriptionstidens längd att det undantagsvis kunde inträffa att den som ägde göra gällande en fordran på grund av en försäkring först efter lång tid eller kanske aldrig fick kännedom därom. Med tanke på sådana fall var det nödvändigt att ha bestämmelser om en preskriptionstid, som löper oberoende av huruvida fordringsägaren hade kännedom om fordringen eller inte. I sådant syfte infördes som yttersta gräns för rätten att göra fordringsanspråk gällande en tid på tio år från det sådant tidigast kunnat ske. (NJA II 1927 s. 405 ff.).

De nu återgivna förarbetsuttalandena gör att det ligger nära till hands att anse att det är olyckstillfället som är den relevanta utgångspunkten för tioårsfristen. Den har också den fördelen att det i den mängd av försäkringsärenden som trafikförsäkringsgivarna har att hantera finns en enkel och lätt konstaterbar tidpunkt från vilken den tioåriga preskriptionstiden skall räknas.

Försäkringsförbundet har i sitt yttrande anfört att det inom försäkringsbranschen sedan länge råder en bestämd gemensam uppfattning att utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden är själva olyckstillfället, en uppfattning som kommer till uttryck i den löpande skaderegleringen hos de olika försäkringsbolagen. Premieberäkning, reservsättning och återförsäkring utgår enligt förbundet från denna uppfattning.

Den uppfattning som nu redovisats är emellertid inte oemotsagd. I doktrinen återfinns uttalanden som innebär att tioårsfristen enligt trafikskadelagen skall räknas från det att en skada ger sig till känna. Så t. ex. anförs i kommentaren till trafikskadelagen (Nordenson, Trafikskadeersättning s. 431 f.) att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän skada faktiskt har uppkommit och därmed en ersättningsfordran samt att en fordran på ersättning för en skada, som ger sig till känna först en tid efter olyckan, alltså inte börjar preskriberas förrän skadan har inträffat. (Se också Gabrielsson i Festskrift till Nordenson s. 110 ff., Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. s. 196 f. och Strömbäck i Nordisk Försäkringstidskrift 2000 s. 292 ff. samt prop. 1979/80:119 s. 42.)

För sistnämnda ståndpunkt - att det är från den tidpunkt då en skada ger sig till känna och inte olyckstillfället som tioårsfristen skall räknas - talar att det torde vara då som det vid olycksförsäkring inträffar ett försäkringsfall, med det synsätt som ligger till grund för försäkringsavtalslagen (se NJA II 1927 s. 538). Att en skadelidande dessförinnan skulle kunna göra gällande ett anspråk på ersättning skulle strida mot detta synsätt. En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig.

Med hänsyn till det anförda finner HD att preskriptionstiden på tio år enligt 28 § 1 st. trafkskadelagen skall anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna.

Vid denna utgång bör prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

HD:s avgörande. HD förklarar att preskriptionstiden på tio år enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410) inte (generellt) börjar löpa redan vid olyckstillfället.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

JustR Svensson, med vilken JustR Lars K. Beckman instämde, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag är ense med majoriteten till och med det stycke i skälen som slutar med meningen "En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig".

Därefter anför jag: Vid en samlad bedömning av de skäl som sålunda kan anföras för och emot de två utgångspunkterna för preskriptionstiden fäster jag avgörande vikt vid att lagstiftaren ville tillskapa en ordning som innebar att anspråk på ersättning på grund av försäkring skulle regleras snabbt, vilket säkrades genom att en treårig preskriptionstid börjar löpa från den dag den skadelidande fick kännedom om att hans fordran på försäkringsersättning kunde göras gällande. Kännedomsdagen anses vara den dag då skadan har gett sig till känna och sambandet mellan olyckan och skadan blir känt för den skadelidande. Denna dag kan uppenbarligen infalla mycket lång tid efter olyckstillfället och lagstiftaren har av hänsyn till försäkringsbolagen och försäkringstagarkollektivet kompletterat treårsfristen med en preskriptionstid som sätter en yttersta gräns för när anspråk på ersättning på grund av försäkring får göras gällande. Denna yttersta tid föreslogs ursprungligen löpa till ända fem år räknat från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. I samband med 1927 års riksdagsbehandling förlängdes tiden till tio år. Med hänsyn till syftet med regleringen anser jag mig kunna utgå från att avsikten inte varit att öppna för försäkringsanspråk efter utgången av den allmänna tioåriga preskriptionstiden vilken brukar räknas från skadehändelsen.

Om den tioåriga preskriptionstiden i försäkringsavtalslagen har i förarbetena uttalats att den löper oberoende av huruvida fordringsägaren har kännedom om fordringen eller inte. Det måste enligt min mening förstås så att avsikten har varit att preskriptionstiden börjar löpa vid olyckstillfället, då skadan får anses ha inträffat, och detta även om skadan inte ger sig till känna förrän senare. Att skadan inte är ersättningsgill innan den har gett sig till känna och att det därför kan inträffa att en fordran på försäkringsersättning aldrig kan göras gällande på grund av regeln om tioårig preskription är någonting som lagstiftaren får förutsättas ha räknat med. I detta sammanhang vill jag hänvisa till att den tioåriga preskriptionstiden i 2 § 1 st. preskriptionslagen (1981:130) gäller för skadestånd och att bestämmelsen i 23 § patientskadelagen (1996:799) innebär att rätten till patientskadeersättning preskriberas efter tio år räknat från den tidpunkt då skadan orsakades. Dessa bestämmelser klipper av anspråk på ersättning för skador som inte gett sig till känna under preskriptionstiden och denna ordning anses ha goda skäl för sig.

På grund av det anförda bör tioårspreskriptionen enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen anses börja löpa redan vid olyckstillfället.

II

S. H. skadades vid en bilolycka d. 20 febr. 1980. Hon anmälde skadan till Försäkringsaktiebolaget Skandia, som var trafikförsäkringsgivare för det fordon som S. H. färdades i. Skandia ersatte med anledning av olyckan S. H. för vissa kostnader, men ingenting för framtida inkomstförlust. Skandia tillskrev S. H. i brev daterat d. 10 juli 1980 med en förfrågan om ärendet kunde avslutas. S. H. har inte skriftligen godkänt slutreglering av ärendet. Hon vände sig, efter att ha fått diagnosen whiplash, till Skandia 1993 med ytterligare krav på försäkringsersättning.

Skandia avvisade kravet eftersom bolaget ansåg att preskription inträtt. S. H. blev d. 15 april 1994 berättigad till halvt sjukbidrag och beviljades halv förtidspension från och med juli 1997.

S. H. väckte d. 18 sept. 1996 vid Stockholms TR talan mot Skandia och yrkade att Skandia skulle förpliktas att till henne utge trafikskadeersättning för inkomstförlust fr.o.m. d. 15 april 1994 på grund av den personskada hon drabbades av vid trafikolyckan d. 20 febr. 1980. Skandia bestred yrkandet och gjorde gällande att preskription inträtt.

TR:n beslöt att frågan om S. H:s fordran på trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 var preskriberad skulle avgöras genom mellandom.

TR:n (rådmännen Moberg och Löv) anförde i mellandom d. 23 juni 1999. Yrkanden. S. H. har yrkat att TR:n skall fastställa att hennes fordran på trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 inte är preskriberad.

Skandia har bestritt yrkandet och gjort gällande att S. H:s eventuella fordran på trafikskadeersättning är preskriberad.

Grunder och sakframställningar.

S. H. Vid trafikolyckan d. 20 febr. 1980 kolliderade den bil S. H. färdades i med en buss. S. H. blev medvetslös och vaknade upp först på sjukhuset. Hon fick bl.a. ett ärr i hårfästet. Den 27 febr. 1980 gjorde hon en skadeanmälan till Skandia. Den 10 mars 1980 bekräftade Skandia att bolaget fått anmälan. I mars 1980 gjorde S. H. en första framställan till Skandia om ersättning för diverse utlägg. Skandia reglerade en del av dessa. Skandias förtroendeläkare gjorde ingen bedömning av hennes skador. Skandia tillskrev S. H. d. 10 juli 1980 med förfrågan om hon hade något ytterligare anspråk. Hon skickade in kvitto på glasögon. Hon har inte ingått något avtal om slutersättning, vare sig muntligen eller skriftligen. I december 1980 födde hon tvillingar. Hon hade sedan tidigare ett barn och fick sitt fjärde barn 1988. Hon mådde dåligt under de här åren men trodde att det berodde på all den kraft som krävdes för skötseln av barnen. När det yngsta barnet blivit större och hon fortfarande mådde dåligt kontaktade hon i början av 1990-talet läkare. Hon fick d. 19 april 1993 diagnosen whiplash. Hon blev då medveten om sambandet mellan besvären och skadan från 1980. Hon vände sig till Skandia som nekade henne ersättning på grund av preskription.

S. H:s fordran på trafikskadeersättning är inte preskriberad på grund av att skaderegleringen inte är avslutad utan pågår alltjämt. Någon slutreglering av ärendet har aldrig ägt rum. Om slutreglering skulle anses ha skett skall både treårspreskriptionen och tioårspreskriptionen enligt 28 § trafikskadelagen räknas från den dag då förlust uppkommit, dvs. från d. 15 april 1994 då S. H. fick halvt sjukbidrag. I vart fall föreligger rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Rätten till omprövning preskriberas inte. Skulle TR:n finna att den allmänna preskriptionsregeln är tillämplig på omprövningsfrågan skall utgångspunkten för preskriptionstiden vara dagen för reglering av inkomstförlusten till noll kr. Den tidigaste dagen för reglering till noll kr är tio år efter skadedagen, dvs. den dag då en skadelidande på grund av passivitet blir bunden av att någon ersättning för inkomstförlust inte fastställts. I S. H:s fall började i sådant fall preskriptionstiden för omprövning löpa d. 20 febr. 1990.

Skandia: Skandia har i anledning av trafikolyckan betalt ersättning till S. H. med sammanlagt cirka 1 500 kr. Skandia har inte utgivit ersättning för inkomstförlust. Efter det att Skandia skickat brevet daterat d. 10 juli 1980 till S. H. kontaktade hon eller hennes make Skandia. Detta skedde d. 14 juli 1980 per telefon. Vid samtalet meddelades Skandia att ärendet kunde avslutas efter det att S. H. sänt räkning på nya glasögon. Några dagar senare erhöll Skandia en sådan räkning som bolaget betalade. Därefter slutreglerade Skandia ärendet genom en notering i akten som sedan skickades till bolagets arkiv. I juni 1993 återkom S. H. till Skandia. Hon fick i samma månad besked att saken var preskriberad. 1996 återkom hon skriftligen via sitt ombud och anförde att Skandia skulle ompröva sin inställning avseende livränta eftersom förhållandena hade förändrats.

S. H:s fordran är preskriberad. Preskriptionsbrott kan enligt 28 § trafikskadelagen bara ske genom väckande av talan mot försäkringsbolaget. S. H. har inte väckt talan mot Skandia inom tre år från det hon fick kännedom om att hon kunde göra fordringen gällande mot Skandia. I vart fall har hon inte väckt talan mot Skandia inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande mot Skandia. Startpunkten för preskriptionstiden är i båda fallen skadedagen, således d. 20 febr. 1980. För bedömningen av preskriptionsfrågan saknar det betydelse huruvida skadeärendet är slutreglerat eller inte. Det är riktigt att Skandia inte åberopar preskription så länge handläggningen av ett ärende faktiskt pågår. Någon skadereglering har inte pågått i S. H:s ärende sedan sommaren 1980. Först i början av 1990-talet tillkom på frivillig basis en praxis i försäkringsbranschen vilken innebär bl.a. att bolagen tillskriver de skadelidande som inte accepterat utgiven ersättning och meddelar att bolaget tagit slutlig ställning och att talan måste väckas inom viss tid. Tidigare fanns det i branschen inga klara regler om hur ärenden skulle avslutas. Skulle TR:n finna att det är av betydelse för preskriptionsfrågan om ärendet är slutreglerat gör Skandia gällande att S. H. sommaren 1980 gjorde klart för bolaget att ärendet kunde avslutas. I vart fall har Skandia genom S. H:s passivitet haft befogad anledning anta att slutreglering träffats. S. H:s eventuella fordran är i en omprövningssituation preskriberad enligt tioårsregeln i 2 § preskriptionslagen. Startpunkten för preskriptionstiden är i detta fall när parterna var ense om att någon inkomstförlust inte förelåg, således från den sista kontakten mellan parterna i juli 1980. Härefter har S. H. inom en tioårsperiod inte vidtagit någon åtgärd som konstituerar preskriptionsavbrott.

S. H. har beträffande det påstådda samtalet d. 14 juli 1980 invänt att hennes make inte haft behörighet att träffa något avtal å hennes vägnar med Skandia.

Domskäl. S. H. har hörts under sanningsförsäkran. På Skandias begäran har G. O., som handlade S. H:s ärende hos Skandia 1980, hörts som vittne.

I fråga om S. H:s rätt till ersättning från Skandia för skador uppkomna genom trafikolyckan d. 20 febr. 1980 gäller trafikskadelagen (1975:1410). Enligt 28 § 1 st. nämnda lag skall den, som vill bevaka rätt till ersättning väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande.

TR:n tar först ställning till om S. H. väckt talan inom tre år från det att hon "fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande". Enligt TR:ns mening börjar den treåriga preskriptionstiden löpa när den skadelidande fått kännedom om de omständigheter som skall föreligga för att väcka en fastställelsetalan mot försäkringsgivaren om rätt till ersättning enligt försäkringen (jfr NJA 1997 s. 97, Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, s. 420 ff, Håkan Nial, Teori och praxis. Studier i svensk civilrätt tillägnade Hjalmar Karlgren, s. 265 ff., Jan Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 195 f. och Stefan Lindskog, Preskription, s. 441 f.).

S. H. har uppgett att hon alltsedan olyckan haft besvär med värk, ljud i öronen, balansen, koordinationen m.m. men att hon till en början trott att besvären berodde på skötseln av hennes fyra minderåriga barn. Hon har anfört att det var först då hon d. 19 april 1993 fick diagnosen whiplash som hon insåg sambandet mellan besvären och trafikolyckan 1980. Det är ostridigt att hon 1993 muntligen tog kontakt med Skandia med begäran om ersättning. Även om S. H. till en början inte insett att hon lidit någon skada som kunde ersättas genom försäkringen måste hon, senast efter diagnosen i april 1993, anses ha fått sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning enligt trafikförsäkringen att preskriptionstiden började löpa. Eftersom hennes fordringsrätt inte har bevakats genom en ansökan om stämning inom tre år från det hon fick sådan kännedom är den preskriberad.

S. H. har gjort gällande att hon i vart fall har rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. I målet är ostridigt att hon inte har beviljats någon ersättning för inkomstförlust. Enligt Skandia tillämpar bolaget bestämmelsen om omprövning även om ingen ersättning för inkomstförlust bestämts; i sådana fall förutsätts att inkomstförlusten fastställts till noll kr.

Vid mellandomsprövningen utgår TR:n från att ett avtal om nollersättning träffats. Ett sådant avtal måste anses ha ingåtts vid Skandias prövning av S. H:s ersättningsanspråk i anledning av trafikolyckan eller senast i juli 1980. Rätten till omprövning är underkastad den vanliga tioårspreskriptionen i 2 § preskriptionslagen (se prop. 1975:12 s. 217 och 225). S. H. har då haft att framställa ett yrkande om omprövning inom tio år från det att inkomstförlusten bestämdes slutligt genom dom eller avtal. Det är ostridigt att hon återkom till Skandia först 1993. Då S. H. inte inom tio år från avtalet om nollersättning framställt yrkande om omprövning är hennes rätt till omprövning preskriberad.

Domslut. TR:n förklarar att S. H:s fordran på trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 är preskriberad. Rådmannen Tidblom var skiljaktig och anförde: När det gäller den treåriga preskriptionstiden delar jag majoritetens uppfattning att denna tid börjat löpa i april 1993, dock med den reservationen att detta endast gäller sådana ersättningsposter beträffande vilka S. H. då kunnat föra en fastställelsetalan mot Skandia. Vid sagda tidpunkt förelåg i och för sig förutsättningar att väcka en sådan talan i fråga om ideell ersättning. Eftersom S. H. först i september 1996 väckt talan mot Skandia är hennes rätt till sådan ersättning preskriberad. Detsamma får även anses gälla hennes rätt till kostnadsersättning i anledning av whiplashskadan. Emellertid rör hennes talan uteslutande ersättning för inkomstförlust. Enligt hennes egen uppgift, som i sak inte bestritts av Skandia, har inkomstförlust till följd av trafikolyckan uppkommit först från d. 15 april 1994, vid vilken tidpunkt hon beviljades halvt sjukbidrag. Tidigast vid denna tidpunkt torde S. H. ha kunnat få en fastställelsetalan mot Skandia angående inkomstförlust upptagen till prövning. Det är nämligen vid den tidpunkten som S. H. fått kännedom om inkomstförlusten/fordringen och det är också vid samma tidpunkt som fordringen tidigast kunnat göras gällande. Den i 13 kap. 2 § 1 st. RB upptagna förutsättningen för en fastställelsetalan, att ovisshet råder om rättsförhållandet, lär svårligen kunna hävdas föreligga innan det över huvud taget finns åtminstone ett påstående om inkomstförlust. Det anförda innebär att både den treåriga och den tioåriga preskriptionstiden enligt 28 § trafikskadelagen, såvitt gäller ersättningsposten inkomstförlust, börjat löpa från d. 15 april 1994. Detta betyder i sin tur att S. H. väckt talan mot Skandia inom sådan tid att hennes fordran på ersättning för inkomstförlust inte är preskriberad enligt det nyss angivna lagrummet. Denna bedömning är mest förenlig med lagrummets ordalydelse och har även stöd i praktisk skadereglering och doktrin (jfr Gabrielsson, JT 1997-98 nr 3 s. 656 ff.).

Nu menar Skandia att S. H:s fordran på ersättning för inkomstförlust, i en omprövningssituation, är preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen. Detta eftersom hon inte väckt talan mot Skandia inom tio år från det att hon sommaren 1980 gjorde klart för bolaget att ärendet kunde avslutas. S. H:s övergripande inställning i denna del är att någon slutuppgörelse aldrig träffats. Väl har på försäkringsområdet utbildats den praxis att, med tillämpning av preskriptionslagen, rätten till omprövning preskriberas tio år efter det uppgörelse träffats eller dom meddelats angående ersättning för inkomstförlust (jfr o.a.a. s. 656 ö). Denna praxis får anses vara väl förankrad vad gäller sådana fordringar som lagts fast i uppgörelsen. Däremot synes rättsläget mera osäkert vad gäller anspråk som beror på en inträffad förändring. Av uttalande i doktrinen bör frågan om preskription av ett sådant anspråk bedömas, inte med tillämpning av preskriptionslagen, utan med tillämpning av 28 § trafikskadelagen (jfr Nordenson, Vänbok till Erland Strömbäck s. 221 ff). Enligt mitt förmenande anförs här så tungt vägande principiella skäl för den intagna ståndpunkten att densamma bör vara vägledande för bedömningen i förevarande fall. Som ovan befunnits utrett är S. H:s fordran på ersättning för inkomstförlust inte preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen. På grund hårav och med beaktande av vad i övrigt anförts är denna hennes fordran inte heller preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen.

Slutresultatet blir således att jag fastståller att S. H:s fordran på trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 inte är preskriberad såvitt gäller ersättningsposten inkomstförlust. I övrigt är jag ense med majoriteten.

S. H. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med ändring av TR:ns dom, skulle förklara att hennes fordran på trafikskadeersättning inte var preskriberad.

If Skadeförsåkring AB, som inträtt som part i målet, bestred ändring. HovRw (hovrättsråden Olding och Dahlgren samt tf. hovrättsassessorerna Åslund och Avsan, referent) anförde i dom d. 7 april 2000: Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder som framgår av TR:ns dom.

Domskäl. S. H. har på egen begäran på nytt hörts under sanningsförsäkran. Hon har därvid i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som framgår av TR:ns dom.

Beträffande frågan huruvida slutreglering av skadeärendet har skett gör HovR:n följande bedömning. Det är i målet utrett att Skandia efter kontakter med S. H. - under juli månad 1980 - betalade ut det belopp som S. H. begärde, varefter Skandia efter notering i akten arkiverade ärendet. I HovR:n har S. H. framhållit att hon vid sina kontakter med Skandia under 1980 bibringades uppfattningen att Skandia skulle göra ytterligare utredning innan slutreglering skedde. S. H. kan dock knappast ha haft något fog för den uppfattningen och hon tog - ostridigt - inte heller någon ny kontakt med Skandia förrän efter d. 19 april 1993, dvs. tretton år efter olyckan. HovR:n finner således att vad som förevarit mellan S. H. och Skandia inte kan tillmätas den betydelsen att slutreglering av skadeärendet inte har skett. Parterna får i stället anses ha träffat en uppgörelse om slutreglering av skadefallet i enlighet med vad som betalades ut till S. H. i juli 1980. Denna uppgörelse innebär sålunda - med Skandas tillämpning av omprövningsregeln i 5 kap. 5 § skadeståndslagen - att avtal om nollersättning träffades såvitt gäller inkomstförlust på grund av trafikskadan.

Fråga är härefter om preskription har inträtt beträffande S. H:s fordran. Lika med TR:n finner HovR:n att kännedomsrekvisitet för treårspreskriptionen i 28 § trafikskadelagen uppfylldes senast då S. H:s besvär diagnosticerades som en whiplashskada i april 1993 (jfr Stefan Lindskog, Preskription, 1990, s. 441). S. H:s fordran är därför i och för sig preskriberad enligt treårsregeln, eftersom hon väckte talan mot Skandia först under september månad 1996.

Fråga är emellertid om inte preskription inträtt redan tidigare enligt treårsregeln i 28 § trafikskadelagen. Försäkringsbolaget har sålunda gjort gällande att S. H. i vart fall inte väckt talan mot Skandia inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försäkringsbolaget har framhållit att en fordran på trafikskadeersättning, i enlighet med tioårsregeln i 28 § trafikskadelagen, alltid preskriberas senast tio år efter det att skadefallet inträffade. Om försäkringsbolagets uppfattning om tioårsregelns tillämpning är riktig torde preskription i enlighet med denna regel därför ha inträtt d. 21 febr. 1990.

I likhet med 39 § konsumentförsäkringslagen är 28 § trafikskadelagen utformad med förebild i 29 § försäkringsavtalslagen (se Edvard Nilsson och Erland Strömbäck, Konsumentförsäkringslagen, 1984, s. 177, SOU 1977:84 s. 250 och prop. 1979/80:9 s. 165). Inledningsvis kan framhållas att det i 9 § 1 st. lagen 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (nr 312) - bilansvarighetslagen - stadgades bland annat att talan om skadestånd enligt lagen skulle anhängiggöras inom två år från det skadan timade. Trafikskadeutredningen uttalade i sitt betänkande (se SOU 1974:87 s. 336) att de delvis komplicerade, svåröverskådliga och svårtolkade preskriptionsreglerna på området så långt möjligt borde ersättas av en entydig bestämmelse om en enhetlig preskriptionstid för alla anspråk på trafikskadeersättning och att preskriptionstiden - som enligt utredningen "synes böra sättas till tre år" - normalt borde räknas från det skadan uppkom. När det gällde återkrav mot försäkringsgivaren uttalade trafikskadeutredningen vidare att återkravet bör "som hittills preskriberas senast tio år från det fordringen tidigast kunnat göras gällande, dvs. från det skadan uppkom". Till detta uttalande hänvisar även Ulf K. Nordenson (Trafikskadeersättning, 1977, s. 413). I propositionen med förslag till trafikskadelag m.m. (prop. 1975/76:15 s. 138) uttalades att några mer långtgående ändringar inte borde göras i gällande preskriptionsregler på trafikskadeområdet och att "som yttersta preskriptionstid bör dock gälla en tid av tio år, räknat från det att kravet tidigast kunde göras gällande". I propositionen valde man att knyta an till reglerna i 29 § försäkringsavtalslagen i stället för till reglerna i bilansvarighetslagen. I förarbetena till 29 § försäkringsavtalslagen uttalades beträffande frågan om preskription att det med hänsyn till försäkringsgivarnas ekonomiska ställning och till intresset av att ordna mellanhavandet med återförsäkringsgivarna fanns skäl att införa en särskild preskriptionstid, kortare än den som gäller för fordringar i allmänhet. Det talades vidare om en "yttersta gräns för rätten att göra ett fordringsanspråk gällande". Sin slutliga avfattning erhöll 29 § försäkringsavtalslagen på förslag av första lagutskottet. Utskottet yttrade att det har "ansetts nödvändigt att upptaga bestämmelser om en preskriptionstid, som löper oberoende av huruvida fordringsägaren har kännedom om fordringen eller icke". Preskriptionstiden bestämdes till tio år (se NJA II 1927 s. 405 ff.). I kommentaren till konsumentförsäkringslagen (se Edvard Nilsson och Erland Strömbäck, Konsumentförsäkringslagen, 1984, s. 180) har i anslutning till 39 § uttalats: "Med tanke på sådana fall, där det dröjer innan den ersättningsberättigade får kännedom om att han kan kräva ersättning från en konsumentförsäkring, har en yttersta tidsgräns uppställts på tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. För att denna tioårstid skall bli tillämplig krävs alltså att den ersättningsberättigade får vetskap om sin fordran senare än sju år efter det att den tidigast hade kunnat göras gällande. Annars tillämpas alltid den nyss nämnda tiden på tre år från det att han fick sådan vetskap". I enlighet med dessa uttalanden fyller tioårspreskriptionen en funktion när kännedomstidpunkten inträffar sju år eller senare, efter vad som får antas vara tiden för skadefallet. Preskriptionstiden blir i sådana fall successivt kortare än tre år-räknat från kännedomstidpunkten - ju närmare man kommer den slutliga preskriptionstidpunkten som inträffar efter tio år. Tilläggas kan att vad som allmänt i skadeståndsrättsliga sammanhang menas med att "fordringen tidigast kunnat göras gällande" torde sammanfalla med tiden för skadans uppkomst.

Av vad som nu anförts följer att vad som i 28 § trafikskadelagen menas med att talan skall väckas "i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande" är att talan skall väckas senast tio år efter det att skadan inträffade. En sådan tolkning är väl förenlig med stadgandets ordalydelse. Även systematiska skäl talar för att preskription enligt tioårsregeln bör inträda tio år efter skadefallet. En senare uppfattning i den rättsvetenskapliga doktrinen har emellertid varit att utgångspunkten för tioårspreskriptionens beräkning skulle kunna vara samma kännedomstidpunkt som gäller för treårspreskriptionen eller i vart fall en annan tidpunkt än själva skadetillfället (se bl.a. Ulf K. Nordenson i Vänbok till Erland Strömbäck, s. 212 ff., Jan Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 196, och Edmund Gabrielsson i JT 1997-98 s. 655 ff.). Även om det kan finnas goda skäl för den uppfattningen med hänsyn till enskilda skadelidandes intressen skulle en annan utgångspunkt för tioårspreskriptionen än skadetillfället innebära en betydande osäkerhet om när preskription inträder i det enskilda fallet och om hur reglerna om treårspreskription och tioårspreskription förhåller sig till varandra. HovR:n finner således att S. H:s fordran, i enlighet med tioårsregeln i 28 § trafikskadelagen, preskriberats d. 21 febr. 1990.

I fråga om S. H:s rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning. HovR:n finner således att S. H:s rätt till omprövning har preskriberats någon gång under slutet av juli månad 1990.

Sammanfattningsvis är S. H:s fordran mot försäkringsbolaget preskriberad både enligt tioårsregeln i 28 § trafikskadelagen och - såvitt gäller rätten till omprövning - enligt 2 § preskriptionslagen.

Eftersom preskription enligt 28 § trafikskadelagen inträdde innan ändringarna (SFS 1999:266) i nämnda lagrum trädde i kraft d. 1 juli 1999 saknas förutsättningar för retroaktiv tillämpning av lagrummets andra stycke.

TR:ns domslut skall således fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

S. H. överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hennes rätt till trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 inte var preskriberad.

If bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thomefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. S. H. skadades --- se HD:s dom - -- slutreglerat ärendet i juli 1980.

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) skall enligt 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Det har länge varit en omtvistad fråga när preskriptionstiderna i 28 § trafikskadelagen börjar löpa. Förarbetena till lagen ger ingen vägledning. HD har i rättsfallet NJA 2000 s. 285, som gäller den treåriga fristen, framhållit att preskriptionstiden inte bryts genom att krav ställs till bolaget utan först genom att försäkringstagaren väcker talan vid domstol. I rättsfallet NJA 2001 s. 93 har HD slagit fast, att som en konsekvens av det nyss konstaterade bör preskriptionstidens utgångspunkt vid treårsregeln inte anses infalla tidigare än när försäkringstagaren har erhållit ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk.

Vid tioårsfristen skall rent objektivt fastställas vid vilken tidpunkt fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. I doktrinen har konstaterats att detta i de allra flesta fall innebär att preskriptionsfristen börjar löpa på dagen för skadehändelsen, dock att tiden aldrig börjar löpa förrän en skada faktiskt har uppkommit och därmed en fordran på ersättning (se t.ex. Nordenson, Trafikskadeersättning s. 432). Vid personskada kan utgångspunkten för tioårsfristen därför sammanfalla med utgångspunkten för treårsfristen.

Som anförts ovan fick S. H. i april 1993 besked från en läkare att hon lider av en whiplashskada. Hon har, oemotsagd av bolaget, i målet hävdat att inkomstförlust uppkom för henne i april 1994 sedan hon erhållit halvt sjukbidrag från den 15 samma månad. Först vid denna tid har alltså S. H. fått en fordran på If som har varit objektivt konstaterbar och som hon har kunnat lägga till grund för en talan mot bolaget vid domstol. Preskriptionstiden enligt såväl treårs- som tioårsregeln har således börjat löpa d. 15 april 1994. Eftersom S. H. väckte talan d. 18 sept. 1996 har detta skett i sådan tid att hennes fordran på ersättning för inkomstförlust inte är preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen.

Bolaget har i sista hand gjort gällande, att om preskription inte har inträtt enligt 28 § trafikskadelagen och slutreglering av frågan om inkomstförlust har skett är S. H:s rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen. Som anförts ovan har HD funnit att slutreglering av skadan har skett någon gång i juli 1980. Därvid får ett avtal om nollersättning för inkomstförlust anses ha träffats mellan parterna.

I förarbetena till skadeståndslagen (se prop. 1975:12 s. 217) anförs bl.a., att för ett yrkande om omprövning av skadestånd för inkomstförlust m.m. torde regeln i 2 § preskriptionslagen vara tillämplig. Uttalandet har lagts till grund för en praxis på försäkringsområdet enligt vilken rätten till omprövning preskriberas tio år efter det att uppgörelse har träffats eller dom har meddelats angående ersättning för inkomstförlust (se Gabrielsson i JT 1997-98 s. 656 ff). Inom doktrinen finns emellertid den åsikten starkt representerad att rätten till omprövning inte preskriberas och att nya anspråk med anledning av en förändring skall styras av preskriptionsreglerna i trafikskadelagen (se bl.a. Nordenson, Vänbok till Erland Strömbäck s. 221 ff.). Med hänsyn till att fråga är om ett anspråk på ersättning enligt trafikskadelagen framstår det som naturligt att preskriptionsreglerna i 28 § nämnda lag tillämpas vid omprövning i den föreliggande situationen.

S. H:s fordran är med hänsyn till vad som anförts ovan således inte heller preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen.

Det anförda ger alltså vid handen att S. H:s fordran på ersättning för inkomstförlust med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 inte är preskriberad.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att S. H:s fordran på trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan d. 20 febr. 1980 inte är preskriberad.

HD (JustR:n Westlander, referent, Regner och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. S. H. skadades d. 20 febr. 1980 då den personbil som hon färdades i kolliderade med en buss. Skandia, numera If, som var försäkringsgivare för bilen ersatte henne i anslutning till händelsen för vissa utlägg samt för sveda och värk. Sedan S. H. i april 1993 fått beskedet av en läkare att hon lider av en whiplashskada vände hon sig till bolaget med ytterligare krav på ersättning. Bolaget avvisade hennes krav med hänvisning till att preskription inträtt. Den 15 april 1994 erhöll S. H. halvt sjukbidrag. Den 18 sept. 1996 väckte hon talan mot If med yrkande att domstolen skulle fastställa att hon har rätt till försäkringsersättning. Hon har specificerat sitt krav till att gälla ersättning för förlorad inkomst. If har vidhållit att hennes rätt till ersättning är preskriberad.

Parterna har till grund för sin talan i HD åberopat samma omständigheter som i TR:n och HovR:n.

Vad först gäller frågan om slutreglering av ärendet har skett finner HD att skäl inte föreligger att göra någon annan bedömning än den HovR:n gjort. Bolaget får således anses ha slutreglerat ärendet i juli 1980.

Den fråga som HD därefter bör ta ställning till är huruvida preskriptionstiden på tio år enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället eller vid någon senare tidpunkt.

Enligt det angivna lagrummet --- se HD:s dom i det under I refererade målet 2-6 st. - -- preskriptionstiden skall räknas.

Den uppfattning som --- se HD:s dom i målet under 18-9 st. --då skadan visar sig.

Med hänsyn till det anförda finner HD att preskriptionstiden på tio år enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen skall anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna. I enlighet med det synsätt som anlagts i rättsfallen NJA 2000 s. 285 och 2001 s. 93 bör varje skada bedömas för sig.

S. H:s talan i målet avser ersättning för inkomstförlust som enligt henne inträffat d. 15 april 1994 då hon blivit berättigad till halvt sjukbidrag. If har inte gjort gällande att denna skada har uppkommit tidigare. Hennes fordran på ersättning för inkomstförlust är därför inte preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen, vare sig enligt treårs- eller tioårsregeln.

Bolaget har i sista hand gjort gällande att, om preskription inte har inträtt enligt 28 § trafikskadelagen och slutreglering av frågan om inkomstförlust har skett, S. H:s rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen är preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen (1980:130). Som anförts ovan har HD funnit att slutreglering av skadan har skett någon gång i juli 1980. Därvid får ett avtal om nollersättning för inkomstförlust anses ha träffats mellan parterna.

Beträffande frågan om S. H:s rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan inledningsvis konstateras att den paragrafen enligt 9 § trafikskadelagen har motsvarande tillämpning i fråga om trafikskadeersättning. Innebörden härav torde vara att det i 9 § föreskrivs om en självständig rätt till omprövning, låt vara att denna rätts närmare innebörd framgår genom hänvisningen till skadeståndslagen. Som framgår av förarbetena till trafikskadelagen (NJA II 1976 s. 86) utgör trafikskadeersättning nämligen formellt inte skadestånd. Av detta får anses följa att preskriptionsbestämmelserna i 28 § trafikskadelagen skall tillämpas också beträffande den rätt till omprövning som kan föreligga enligt 9 § samma lag (jfr Nordenson i Vänbok till Erland Strömbäck s. 221 ff). I sin tur leder detta till slutsatsen att inte heller hennes eventuella rätt till omprövning är preskriberad.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att S. H:s fordran på trafikskadeersättning för förlorad inkomst inte är preskriberad.

JustR Svensson, med vilken JustR Lars K Beckmun instämde, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag är ense med majoriteten till och med det stycke i domskälen som slutar med meningen "En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig".

Därefter anför jag: Vid en samlad bedömning--- se den skiljaktiga meningen i målet under I --- denna ordning anses ha goda skäl för sig.

På grund av det anförda bör tioårspreskriptionen enligt 28 § 1 st. trafikskadelagen anses börja löpa redan vid olyckstillfället. S. H:s fordran på trafikskadeersättning för förlorad inkomst är alltså preskriberad.

HD:s beslut i målet under I och dom i målet under II meddelades d. 1 nov. 2001 (målen nr T 4958-98 och T 1866-00).

NJA 1997 s. 97; NJA 2000 s. 285; NJA 2001 s. 93

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-11-01

Målnummer:
T4958-98