Fråga vid ansökan om återupptagande av mål om parts läkarintyg avseende krisreaktion och utbrändhet utgjort erforderlig bevisning för laga förfall för underlåtenhet att inställa sig till huvudförhandling som ställts in vid två tidigare tillfällen på partens begäran.

I dom d. 12 jan. 1999 i mål mellan Huddinge kommun och S. J. ålade Huddinge TR S. J. att på egen bekostnad bortforsla eller riva en henne tillhörig byggnad belägen på fastigheten Frostfjärilen 1 i Huddinge kommun.

S. J. överklagade i Svea HovR och yrkade att kommunens talan skulle ogillas.

Sedan målet utsatts till huvudförhandling d. 14 mars 2000 och S. J., som kallats att närvara personligen vid huvudförhandlingen, inställde sig till denna endast genom ombud, förklarade HovR:n att S. J:s överklagande hade förfallit enligt 50 kap. 21 § 1 st. RB. S. J. yrkade att målet skulle återupptas. I anledning härav föredrogs frågan om målets återupptagande i HovR:n d. 27 april 2000, varvid i protokollet över föredragningen antecknades bl.a.: HovR:n har tidigare kallat till huvudförhandling i målet d. 10 sept. 1999 och d. 4 nov. 1999. Den första av dessa förhandlingar fick ställas in på grund av omständigheter hänförliga till S. J:s tidigare ombud, advokaten J. H. Åtta dagar före det andra förhandlingstillfället kom S. J. in med en skrift till HovR:n i vilken hon anhöll om uppskov med huvudförhandlingen på grund av byte av juridiskt ombud. S. J. uppgav att nytt ombud var advokaten L. S. och att denne meddelat att han inte hade tid förrän i februari-mars 2000. Med anledning av S. J:s skrift kontaktade HovR:n advokaterna L. S. och J. H. L. S. meddelade att han inte kände till målet och att han inte åtagit sig att företräda S. J. J. H. förklarade att han ansåg sig inte längre ha uppdrag från S. J., eftersom hon vidtalat ett nytt ombud utan hans vetskap. Härefter hemställde S. J. att huvudförhandlingen skulle ställas in av det skälet att hon saknade ombud. I ett faxmeddelande från S. J:s vän, B. A., angavs bland annat att om HovR:n inte ställde in förhandlingen på grund av att S. J. saknade ombud, skulle S. J. anse sig "nödgad att anföra hälsoskäl, då hon mentalt inte orkar mer just nu".

HovR:n beslutade trots det inträffade att ställa in huvudförhandlingen d. 4 nov. 1999, mot Huddinge kommuns bestridande.

Den 7 mars 2000 uppgav S. J., i samband med att hon per telefon delgavs kallelse till huvudförhandling d. 14 mars 2000, att hon var förhindrad att inställa sig till denna eftersom hon var vidtalad att vittna i ett brottmål vid domstol på annan ort. Närmare besked om tid och plats för denna förhandling lämnade S. J. inte.

Den 10 mars 2000, en fredag, hemställde S. J. per fax att huvudförhandlingen d. 14 mars 2000, dvs. påföljande tisdag, skulle ställas in eftersom hon var sjuk och därför inte kunde närvara. Bifogat fanns ett intyg utställt av legitimerade läkaren Brita Hööglund, vari intygades att S. J. "på grund av en akut krisreaktion med åtföljande psykosomatiska symptom inte kan inställa sig". I beslut samma dag lämnade HovR:n S. J:s begäran utan bifall.

Dagen före huvudförhandlingen, d. 13 mars 2000, ingavs ett nytt intyg från Brita Hööglund. I detta angavs att S. J. lider av utbrändhetssymptom, som i samband med de nu aktuella påfrestningarna accentuerats och nu uttrycker sig som en krisreaktion. Vidare angavs att de påfrestningar som en rättegång innebär allvarligt skulle kunna försämra S. J:s hälsotillstånd. Enligt Brita Hööglund vore det därför önskvärt att huvudförhandlingen hölls vid ett senare tillfälle. Slutligen angavs i intyget att S. J. var sjukskriven från d. 10 mars och ordinerad vila och miljöombyte. HovR:n beslöt samma dag att inte ställa in huvudförhandlingen.

Vid sammanträdet för huvudförhandling d. 14 mars 2000 inställde sig S. J. endast genom sitt ombud. Huddinge kommun yrkade att S.J:s överklagande skulle anses förfallet. S. J:s ombud uppgav att S. J. ansåg sig ha laga förfall för sin utevaro samt att hon vidhöll sin begäran att hon skulle höras om under sanningsförsäkran. Enligt S. J. förelåg därför hinder mot huvudförhandling.

HovR:n fann att det inte var sannolikt att S. J. hade laga förfall för sin utevaro samt att målet inte kunde avgöras då S. J. inte var personligen närvarande. HovR:n förklarade därför att S. J:s överklagande hade förfallit enligt 50 kap. 21 § 1 st. RB.

S. J. har yrkat att målet skall återupptas och har vidhållit att hon hade laga förfall för sin underlåtenhet att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. Hon har till stöd för sin begäran anfört följande. Dagen för förhandlingen d. 14 mars 2000 lades hon in akut på Huddinge sjukhus och kvarstannade där för observation på grund av krisreaktion till d. 22 mars 2000. Till ansökan har bifogats ett medicinskt underlag utfärdat av underläkaren Karin Herrlin och ställt till Försäkringskassan. I underlaget anges som diagnos "krisreaktion" och som behandling föreskrivs "ett par councellingsamtal". S. J:s arbetsförmåga bedöms i underlaget som helt nedsatt fr.o.m. d. 14 mars 2000 t.o.m. d. 9 april 2000. S. J. har vidare gett in ett intyg utfärdat av överläkaren Ann Söderqvist. I intyget anges att S. J. har vårdats på en psykiatrisk intagningsavdelning under den av henne angivna tiden och att orsaken till vården varit psykiatrisk observation på grund av en krisreaktion.

Huddinge kommun har motsatt sig att målet återupptas och anfört i huvudsak följande. Huvudförhandlingen var utsatt att äga rum under förmiddagen d. 14 mars 2000 och av de ingivna läkarintygen framgår inte när S. J. lade in sig på Huddinge sjukhus. Om S. J. var inlagd redan vid tiden för förhandlingen är det förvånande att denna uppgift inte framkom vid förhandlingen. De ingivna läkarintygen visar inte att S. J. hade laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig till förhandlingen.

Vidare är det sannolikt att S. J:s uppgivna krisreaktion utlöstes av det faktum att HovR:n lät hennes överklagande förfalla. Det är inte heller visat att krisreaktionen var sådan att hon inte kunde närvara personligen. Vid kontakt med överläkaren Ann Söderqvists sekreterare har Huddinge kommun inhämtat att innebörden av termen psykiatrisk observation är att patienten har uppgivit sig må dåligt och att man inte kunnat bestämma någon viss psykisk diagnos. Sekreteraren uppgav även att det är vanligt att den som uppger sig må dåligt får vistas en tid på den psykiatriska avdelningen för observation. Alltså har inget annat visats än att S. J. efter förhandlingen i HovR:n själv har begärt att få bli inlagd. Trots att S. J. har varit inlagd för observation i en vecka har någon egentlig sjukdomsdiagnos inte kunnat ställas i läkarintyget.

S. J. har genmält att hennes krisreaktion förelåg i tiden före huvudförhandlingen. Hon har även upplyst att hon numera är sjukskriven till d. 31 maj 2000.

HovR:n (hovrättslagmannen Bjällås, hovrättsråden Halvorsen och Dahl, referent, samt tf. hovrättsassessorn Håkansson) anförde i slutligt beslut d. 15 maj 2000: Om det i ett läkarintyg anges en diagnos varav framgår att en inställelse inte kan ske, eller åtminstone inte skäligen kan begäras, bör detta i regel godtas som bevisning för att laga förfall förelegat på grund av sjukdom (se NJA 1999 s. 715).

I de läkarintyg som getts in i målet anges att S. J. har drabbats av en krisreaktion. I ett av intygen anges att den påfrestning som en rättegång i nuläget skulle medföra, skulle kunna allvarligt försämra S. J:s hälsotillstånd och att det därför vore önskvärt att förhandlingen kunde uppskjutas till ett senare tillfälle.

De ingivna läkarintygen innehåller en diffus diagnos som synes huvudsakligen grundad på S. J:s egna uppgifter till läkarna. Det är enligt HovR:n svårt att enbart av intygen dra några säkra slutsatser i frågan huruvida S. J:s hälsotillstånd har varit sådant att det inte skäligen kan begäras att hon skulle inställa sig till förhandlingen. Vid bedömningen bör emellertid också vägas in de omständigheter som förevarit inför de utsatta huvudförhandlingarna och som enligt HovR:ns mening klart visar att S. J. vill förhala processen. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner HovR:n att läkarintygen inte kan anses som tillräcklig bevisning för att laga förfall sannolikt förelegat. HovR:n lämnar därför S. J:s begäran om att målet skall återupptas utan bifall. TR:ns dom står därmed fast.

S. J. överklagade och yrkade att HD skulle förordna om målets återupptagande i HovR:n.

Huddinge kommun yrkade i första hand att B. N. - som efter HovR:ns beslut förvärvat den byggnad som S. J. genom TR:ns dom ålagts att föra bort eller riva - av HD skulle kallas att inträda som part i målet jämte S.

J. och att överklagandet därefter skulle lämnas utan bifall. I andra hand yrkade kommunen att överklagandet skulle avvisas, eftersom S. J. genom överlåtelsen av byggnaden hade förlorat sin talerätt. Om B. N. inte skulle anses skyldig att inträda som part eller avvisningsyrkandet inte skulle bifallas bestred kommunen bifall till överklagandet. I anslutning till bestridandet av ändring yrkade kommunen att HD skulle förordna att Svenska Psykiatriska Föreningen skulle avge yttrande i målet.

S. J., som förklarade att hon inte hade någon erinran mot att det begärda yttrandet inhämtades, bestred kommunens yrkanden i övrigt. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Arvefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt en i HD ingiven handling har S. J. d. 19 jan. 2001 överlåtit den byggnad som målet i HovR:n rörde till B. N. Överlåtelsen saknar betydelse för prövningen av målet i HD, som angår enbart frågan huruvida målet i HovR:n skall tas upp på nytt. Kommunens yrkande att B. N. skall kallas att inträda som part i målet i HD kan därför inte tas upp till prövning. Avvisningsyrkandet skall på samma skäl lämnas utan bifall.

För att S. J. skall få bifall till sitt yrkande om återupptagande av målet krävs i enlighet med vad HovR:n har anfört att det är sannolikt att hon hade laga förfall för sin personliga utevaro vid förhandlingstillfället i HovR:n d. 14 mars 2000 (jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 50:99). I praktiken åligger det normalt den som anför laga förfall att själv sörja för utredning om det åberopade hindret.

Allmänt får förhållandevis höga krav ställas på den utredning som förebringas till stöd för laga förfall. Vid prövningen av sådan utredning bör, som HovR:n har anfört, samtliga omständigheter vägas in (jfr NJA 1999 s. 715). Förekommer anledning att misstänka att en part som gör gällande laga förfall söker att förhala rättegången, kan det vara skäl att bedöma utredningen med större försiktighet än annars.

S. J. har till stöd för påståendet om laga förfall anfört att hon vid aktuella tid led av en så allvarlig krisreaktion att det skäligen inte kunde begäras att hon skulle infinna sig till förhandlingen. Generellt sett synes det vara svårare att föra bevisning om hinder av detta slag än när det är fråga om t.ex. fysisk sjukdom. I överensstämmelse härmed torde en domstol som skall bedöma tillförlitligheten av sådan utredning ställas inför större svårigheter än annars. Det kan därför krävas att utredningen, om möjligt, skall rymma hållpunkter till stöd för denna bedömning.

S. J. har även i HD hänfört sig till de läkarintyg som Brita Hööglund har avgett d. 10 och d. 13 mars 2000. Det senare intyget bör bedömas i ljuset av att det har utfärdats med anledning av att HovR:n inte godtog intyget d. 10 mars. Som HovR:n har påpekat, synes intygen ge intryck av att Brita Hööglund grundade sin diagnos huvudsakligen på S. J:s egna uppgifter. Det framgår varken av intygen eller av utredningen i övrigt att Brita Hööglund undersökte S. J. eller ens träffade denna i samband med att intygen utfärdades. Någon bakgrund till de utbrändhetssymptom som i intyget d. 13 mars anges ha accentuerats och uttryckt sig som en krisreaktion har inte getts vare sig i intyget eller eljest. Det har inte framkommit att S. J. skulle vara patient hos Brita Hööglund sedan tidigare eller annars vara känd av henne. Den i intyget d. 13 mars lämnade uppgiften att S. J. var sjukskriven sedan d. 10 mars 2000 bekräftas inte av intyget d. 10 mars eller av någon annan handling.

S. J. har inte bringat klarhet i frågan om hon kände till HovR:ns beslut att förklara överklagandet förfallet när hon kontaktade den psykiatriska intagningsavdelningen vid Huddinge sjukhus. Det kan därför inte uteslutas att denna kontakt ägde rum sedan S. J. hade fått kännedom om beslutet. Det får antas att beslutet var ägnat att påverka S. J:s hälsotillstånd negativt.

Det intyg som Ann Söderqvist har utfärdat, vilket upptar även Karin Herrlin som intygsgivare men som inte är undertecknat av henne, är knapphändigt och ger inte utrymme för någon annan säker slutsats än att S. J. skrevs in på den psykiatriska intagningsavdelningen någon gång under d. 14 mars 2000 och att hon vistades där för observation tills hon skrevs ut d. 22 mars 2000. Intyget kan inte anses visa att Ann Söderqvist eller Karin Herrlin har gjort någon bedömning av S. J:s hälsotillstånd vid inskrivningen på avdelningen.

Mot angivna bakgrund tillåter inte heller det medicinska underlag för bedömning av rätt till sjukpenning som Karin Herrlin har upprättat d. 28 mars 2000 någon närmare slutsats om S. J:s tillstånd vid förhandlingstillfället d. 14 mars 2000.

Vid de gjorda övervägandena saknas anledning att inhämta yttrande från Svenska Psykiatriska Föreningen.

Med beaktande av omständigheter som framgår av annan utredning i HovR:n får det anses klarlagt att S. J. inte lojalt sökt att medverka till att målet där har kunnat prövas inom rimlig tid. När den bevisning som S. J. har förebringat bedöms i belysning av detta förhållande, kan det inte anses sannolikt att laga förfall har förelegat. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD, som avvisar Huddinge kommuns yrkande att B. N. skall kallas att som part inträda i rättegången och som ogillar kommunens yrkanden att S. J:s överklagande skall avvisas och att yttrande skall inhämtas från Svenska Psykiatriska Föreningen, avslår överklagandet.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Munck, Pripp, Lundius, referent, och Dahllös fattade följande slutliga beslut: Skäl. I dom d. 12 jan. 1999 av Huddinge TR ålades S. J. att på egen bekostnad bortforsla eller riva den henne då tillhöriga byggnaden belägen på fastigheten Huddinge Frostfjärilen 1. S. J. överklagade domen till HovR:n.

Den 14 mars 2000 var målet utsatt till huvudförhandling där. S. J. inställde sig emellertid inte till förhandlingen. HovR:n, som fann att det inte var sannolikt att S. J. hade laga förfall för sin utevaro och att målet inte kunde avgöras då hon inte var personligen närvarande, förklarade därför att hennes överklagande hade förfallit enligt 50 kap. 21 § 1 st. RB. Sedan S. J. därefter ansökt om målets återupptagande, avslog HovR:n hennes begäran genom det nu överklagade beslutet. S. J. överlät därefter, d. 19 jan. 2001, den i målet aktuella byggnaden till B. N.

HD har först att ta ställning till kommunens yrkande att B. N. skall kallas att inträda som part i målet och att överklagandet därefter lämnas utan bifall. Enligt 13 kap. 7 § 3 st. RB är, när tvisteföremålet överlåtits, den till vilken överlåtelse har skett skyldig att inträda i rättegången på motpartens yrkande. För fall då överlåtelse har skett på svarandesidan syftar bestämmelsen huvudsakligen till att käranden skall kunna erhålla ett även mot den nye ägaren verkställbart avgörande (se NJA II 1943 s. 169 f). Om S.J:s överklagande av HovR:ns beslut att avslå hennes begäran om målets återupptagande lämnas utan bifall i enlighet med kommunens yrkande, kommer emellertid TR:ns dom att bli bestående, och denna dom kan, oberoende av om B. N. nu skulle inträda som part, inte verkställas mot denne, som inte var part i målet vid TR:n. Vid detta förhållande finns det inte skäl att bifalla kommunens yrkande om att B. N. skall kallas att inträda som part.

Att S. J. överlåtit den omtvistade byggnaden, innebär inte att hon saknar rättsligt intresse av att målet återupptas. Kommunens yrkande om avvisning av hennes överklagande skall därför avslås.

Vad som nu kan prövas är således endast om HovR:n hade fog för sitt beslut att avslå S. J:s begäran om att få målet där återupptaget.

För att S. J. skall få bifall till sitt yrkande om återupptagande av målet krävs i enlighet med vad HovR:n anfört att det är sannolikt att hon hade laga förfall för sin personliga utevaro vid förhandlingstillfället i HovR:n d. 14 mars 2000 (jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 50:99). I praktiken åligger det normalt den som anför laga förfall att själv sörja för utredning om det åberopade hindret.

Ett påstående om sjukdom skall normalt stödjas av läkarintyg. Om det i intyget anges en diagnos varav framgår att en inställelse inte kan ske, eller åtminstone inte skäligen kan begäras, bör detta i regel godtas som tillräcklig bevisning (se NJA 1999 s. 715). Förekommer anledning att misstänka att en part som gör gällande laga förfall söker att förhala rättegången, kan det vara skäl att ställa större krav på vad som skall godtas som tillräcklig bevisning.

I förevarande fall har HovR:n vid två tidigare tillfällen ställt in huvudförhandling på grund av omständigheter hänförliga till S. J. och hennes ombud. Den i målet aktuella huvudförhandlingen har S. J. försökt få inställd först med uppgivande av att hon skulle vittna i ett brottmål och sedan med uppgivande av sjukdom.

S. J. har till stöd för påståendet om laga förfall anfört att hon vid aktuell tid led av en så allvarlig krisreaktion att det skäligen inte kunde begäras att hon skulle infinna sig till förhandlingen. Generellt sett synes det vara svårare att föra bevisning om hinder av detta slag än när det är fråga om t.ex. fysisk sjukdom. I överensstämmelse härmed torde en domstol som skall bedöma tillförlitligheten av sådan utredning ställas inför större svårigheter än annars. Det kan därför krävas att utredningen, om möjligt, skall rymma hållpunkter till stöd för denna bedömning.

S. J. har även i HD hänfört sig till tre läkarintyg och ett intyg för bedömning av hennes rätt till sjukpenning. I de intyg som åberopats grundas diagnosen huvudsakligen på S. J:s egna uppgifter. Det framgår inte av intygen någon bakgrund till S.J:s psykiska besvär.

Med beaktande av omständigheterna kan de åberopade intygen inte godtas som tillräcklig utredning för att det inte skäligen kunnat begäras att S. J. inställt sig vid förhandlingstillfället d. 14 mars 2000.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det inte anses sannolikt att laga förfall har förelegat. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD - som avslår Huddinge kommuns yrkande att B. N. skall kallas att som part inträda i rättegången samt kommunens yrkanden att S. J:s överklagande skall avvisas och att yttrande skall inhämtas från Svenska Psykiatriska Föreningen - lämnar överklagandet utan bifall.

HD:s beslut meddelades d. 16 okt. 2001 (mål nr Ö 2361-00).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-10-16

Målnummer:
Ö2361-00