Reformatio in pejus. Sedan en TR dömt en tilltalad till fängelse och därvid meddelat förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet, har HovR:n upphävt förverkandebeslutet. Fråga om längden på det fängelsestraff som HovR:n ägt döma ut.

Allmän åklagare väckte vid Södra Roslags TR åtal mot R. M., född 1968, för skadegörelse och grovt hemfridsbrott enligt följande gärningsbeskrivning: R. M. och en annan person har d. g juli 1998 strax efter midnatt begett sig till G. J:s bostad i Akersberga för att driva in en skuld. R. M. och den andra personen har där gemensamt och i samråd olovligen inträngt och kvarstannat i G. J:s bostad genom att slå sönder ytterdörrens yttre och inre glasruta samt därefter öppna dörren med hjälp av låsvredet på insidan. Väl inne i bostaden har de sedan gemensamt och i samråd idkat skadegörelse genom att sparka sönder sovrumsdörren varvid även dörrfodret skadats. - Hemfridsbrottet är grovt eftersom R. M. och den andra personen nattetid, trots tydliga förbud, tagit sig in i bostaden med hjälp av våld och under former som måste framstå som skrämmande för såväl G. J. som dennes gravida sambo.

Åklagaren yrkade också att R. M. skulle dömas för misshandel av G. J. vid tillfället i fråga samt för misshandel och försök till misshandel av en annan person vid ett annat tillfälle.

R. M. erkände att han hade gjort sig skyldig till skadegörelse och hemfridsbrott, dock ej grovt sådant. Han förnekade misshandel och försök till misshandel.

TR:n (ordf. rådmannen Wahlberg) meddelade dom d. 10 mars 2000. I domskälen anfördes under rubriken TR:ns bedömningbl.a.: R. M:s erkännande såvitt avser skadegörelse och hemfridsbrott vinner stöd av övrig utredning. Vid bedömningen av om hemfridsbrottet skall anses som grovt eller ej beaktar TR:n att R. M. nattetid medelst inbrott trängt in i G. J:s bostad och forcerat ytterligare en dörr för att få tag på G. J., när denne försökt undkomma, samt därefter gått till handgripligheter. Detta utgör synnerligen försvårande omständigheter. Hemfridsbrottet skall därför bedömas som grovt.

TR:n fann på anförda skäl att såväl åtalet för misshandel av G. J. som åtalet för misshandel och försök till misshandel vid ett annat tillfälle skulle ogillas.

Under rubriken Påföljd anfördes i domskälen: R. M. förekommer under 14 avsnitt i belastningsregistret. Han dömdes senast av Svea HovR genom dom d. 11 juli 1997 för grov stöld m.m. till fängelse ett år. Han frigavs villkorligt d. 12 nov. 1997 med en återstående strafftid av 4 månader.

Såvitt framgår av utredningen har R. M. inte behov av övervakning. Frivården har i ett yttrande föreslagit att R. M. döms till villkorlig dom med samhällstjänst.

Med hänsyn till omständigheterna i samband med det grova hemfridsbrottet måste fängelse i första hand övervägas. TR:n anser inte att möjligheten att kombinera en villkorlig dom med samhällstjänst är tillräckligt ingripande för att en icke frihetsberövande påföljd skall kunna väljas. TR:n dömer därför R. M. till fängelse. Vid straffmätningen beaktar TR:n att förhållandevis lång tid förflutit sedan brottet utan att R. M. kan lastas för detta och att R. M. har visat ånger inför G. J.

R M. har begått brotten endast 8 månader efter villkorlig frigivning. Med hänsyn härtill och då brottsligheten är förhållandevis allvarlig skall den villkorligt medgivna friheten förklaras helt förverkad.

Domslut. TR:n dömde R. M. enligt 4 kap. 6 § 1 och 3 st. samt 12 kap. 1 § BrB för hemfridsbrott och skadegörelse till fängelse 4 månader samt förklarade villkorligt medgiven frihet helt förverkad.

Åtalen för misshandel och försök till misshandel ogillades.

R. M. överklagade i Svea HovR och yrkade en icke frihetsberövande påföljd i förening med samhällstjänst. I andra hand yrkade han straff lindring. I vart fall yrkade han att den villkorligt medgivna friheten inte skulle förklaras förverkad.

Åklagaren överklagade anslutningsvis och yrkade att R. M. skulle dömas även för misshandel och försök till misshandel samt att fängelsestraffet därvid skulle skärpas.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Wiegert och Sundström, tf. hovrättsassessorn Ollen, referent, samt nämndemännen Trost och Franklin) meddelade dom d. 9 nov. 2000.

HovR:n fann inte skäl att bifalla åtalen för misshandel och försök till misshandel.

Under rubriken Påföljd anförde HovR:n i domskälen: HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning vad gäller frågan om valet av påföljd.

När det gäller frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet konstaterar HovR:n att R. M. begått brotten under prövotid för villkorlig frigivning. Prövotiden gick emellertid ut d. 12 nov. 1998. Detta innebär att reglerna om förverkande i 34 kap. 4 § BrB skall tillämpas i sin lydelse före d. 1 jan. 1999. Eftersom R. M. varken häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång saknas möjlighet att förverka den villkorligt medgivna friheten. TR:ns beslut i denna del skall därför upphävas. Därmed skall straffmätningen ske med utgångspunkt i brottens straffvärde och med hänsynstagande till att det är fråga om återfall i brott.

Enligt HovR:ns mening har det grova hemfridsbrottet ett så högt straffvärde att fängelsestraffet bör skärpas. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd beaktar HovR:n även att R. M. återfallit i brott.

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse 10 månader och beslutet om förverkande av villkorligt medgiven frihet upphävdes.

R. M. överklagade och yrkade i första hand en icke frihetsberövande påföljd i förening med samhällstjänst samt i andra hand strafflindring. Riksåklagaren bestred bifall till förstahandsyrkandet men medgav att fängelsestraffets längd sattes ned till 4 månader.

Till utveckling av sin talan anförde Riksåklagaren bl.a.: Åklagarens yrkande i HovR:n om straffskärpning förutsatte ett bifall till yrkandena i skuldfrågorna. När HovR:n lämnade hans yrkanden utan bifall och fastställde TR:ns dom i skuldfrågorna blev alltså straffskärpningsyrkandet inte aktuellt.

HovR:ns prövning i fråga om påföljd gällde alltså enbart R. M:s talan. I 51 kap. 25 § 1 st. RB sägs bl.a. att HovR:n inte med anledning av den tilltalades talan, eller åklagarens talan till hans förmån, får döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som TR:n dömt till.

Vid bedömningen av om en fängelsepåföljd är att anse som svårare eller mer ingripande än en annan är i första hand den tid som den dömde skall avtjäna fängelse i anstalt enligt de båda alternativen av intresse. Med rid att avtjäna i fängelse avses inte bara tid för utdömt fängelsestraff. Också beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet skall beaktas (se NJA 1991 s. 633). Innebörden av bestämmelsen i 51 kap. 25 § 1 st. RB är att en HovR som dömer till fängelse måste se till att den tid som den dömde skall avtjäna i fängelse enligt HovR:ns dom inte överstiger den samlade tid som följer av TR:ns dom (se också NJA 1996 s. 541 och NJA 1998 s. 713).

Av det nu anförda följer att HovR:n i detta mål till följd av förbudet i den nämnda bestämmelsen inte varit berättigad att skärpa fängelsestraffet till tio månader.

HovR:n var inte förhindrad på grund av regeln om reformatio in pejus att skärpa bedömningen av gärningens straffvärde (se bl.a. NJA 1998 s. 713). Jag ansluter mig till HovR:ns bedömning i den frågan. Jag delar också i och för sig HovR:ns bedömning att återfallet borde påverka straffmätningen i skärpande riktning (29 kap. 4 § BrB).

Även om det av skäl som jag nu har anfört finns fog för att skärpa ett fängelsestraff får det som sagt inte ske enbart på talan av den tilltalade, om påföljden därmed blir att anse som svårare eller mer ingripande för den dömde. Enligt några rättsfall från HD kan en HovR som undanröjer ett felaktigt beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet inte samtidigt skärpa det av TR:n utdömda fängelsestraffet, även om den totala tidslängd för avtjänande av fängelse som följer av TR:ns dom inte överskrids. HD har härvid förklarat att ett domslut av sådan innebörd skulle vara till nackdel för den dömde eftersom en större del av strafftiden för den villkorligt medgivna friheten då återstår, vilket kan få betydelse om fråga om förverkande uppkommer på nytt (se NJA 1991 s. 633 och NJA 1997 s. 283).

Det kan inte uteslutas att fråga om förverkande av den R. M. villkorligt medgivna friheten kan uppkomma i ett annat sammanhang. HovR:n har därför, även om det i och för sig fanns fog för det, på grund av bestämmelsen i 51 kap. 25 § 1 st. RB varit förhindrad att alls skärpa det fängelsestraff som TR:n utdömt. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Victor och Pripp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. R. M. skall i enlighet med HovR:ns i den delen inte överklagade dom dömas för hemfridsbrott och skadegörelse. Hemfridsbrottet är, som HovR:n funnit, att bedöma som grovt. Brotten har innefattat en allvarlig och hänsynslös fridskränkning, och de får med hänsyn härtill anses vara av en art som talar för en fängelsepåföljd. Till detta kommer att fråga är om återfall under en prövotid efter villkorlig frigivning. HD finner därför inte anledning att göra annan bedömning än underinstanserna när det gäller valet av påföljd. R. M. skall alltså dömas till fängelse.

TR:n dömde R. M. till fängelse i 4 månader och förverkade därutöver en villkorligt medgiven frihet om 4 månader. HovR:n, som beträffande brotten gjorde samma bedömning som TR:n, upphävde TR:ns beslut om förverkande såsom inte lagligen grundat men skärpte fängelsestraffet till 10 månader. Av handlingarna i målet framgår emellertid att åklagaren inom föreskriven tid för överklagande framställt yrkande om strängare straff endast under den förutsättningen att R. M. i HovR:n fälldes till ansvar för brott som TR:n frikänt honom från. HovR:n var därför till följd av förbudet mot s.k. reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB förhindrad att döma R. M. till brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för honom än den som TR:n dömt till.

Vid bedömningen av om ett fängelsestraff är att anse som svårare eller mer ingripande än den av TR:n bestämda påföljden skall inte endast det av TR:n utmätta fängelsestraffet utan också förordnandet om förverkande beaktas. Som huvudregel gäller att påföljden inte får bestämmas så att den tid som den tilltalade har att avtjäna till följd av en ny dom överstiger den tid som skulle följa av TR:ns dom (jfr NJA 1996 s. 541 och NJA 1998 s. 713). Även risken för framtida förverkanden kan vara att beakta vid bedömningen (jfr NJA 1991 s. 633 och NJA 1997 s. 283).

TR:ns dom innebar att R. M. skulle vara frihetsberövad under lika lång tid som skulle blivit följden av en fängelsedom om 8 månader (jfr 26 kap. 23 § BrB och 24 § lagen om beräkning av strafftid). HovR:n var därför inte berättigad att på sätt som skett bestämma fängelsetiden till 10 månader i samband med att förordnandet om förverkande undanröjdes. Däremot strider det inte mot förbudet mot reformatio in pejus att bestämma straffet till fängelse i 8 månader. Någon sådan risk för framtida förverkande som föranleder att straffet måste sättas lägre än så föreligger inte i detta fall.

Riksåklagaren har i HD medgett att fängelsestraffets längd sätts ned till 4 månader. Oavsett de skäl som anförts för medgivandet bör fängelsestraffet skäligen inte bestämmas till längre tid än vad Riksåklagaren medgett (jfr NJA 1996 s. 541). R. M. skall därför dömas till fängelse i 4 månader.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att påföljden bestäms till fängelse 4 månader.

JustR Munck, med vilken JustR Svensson instämde, var av skiljaktig mening beträffande motiveringen på sätt som framgår av följande yttrande: Jag är ense med majoriteten t.o.m. den mening som lyder: "Någon sådan risk för framtida förverkande som föranleder att straffet måste sättas lägre än så föreligger inte i detta fall".

Därefter anför jag följande: Åtminstone såvitt en höjning av fängelsestraffet skulle grunda sig på en strängare syn på gärningarnas straffvärde än den som legat till grund för TR:ns påfäljdsbestämning, skulle en sådan straffhöjning på R. M:s egen talan dock inte stå i god överensstämmelse med grunderna för förbudet i 51 kap. 25 § RB mot reformatio in pejus. Med beaktande härav bör fängelsestraffet, i enlighet med vad Riksåklagaren också medgivit, sättas ned till 4 månader.

HD:s dom meddelades d. 11 okt. 2001 (mål nr B 4598-00).

NJA 1991 s. 633; NJA 1998 s. 713; NJA 1996 s. 541; NJA 1997 s. 283

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-10-11

Målnummer:
B4598-00