Part, vars bestridande i handräckningsmål till följd av ett förbiseende inte beaktats av kronofogdemyndigheten, har sökt återvinning mot handräckningsutslaget varefter TRen meddelat tredskodom på grund av partens utevaro. Fråga om parten under åberopande av felet hos kronofogdemyndigheten, som parten ej åberopat i TRen, kan få TRens tredskodom undanröjd genom klagan över domvilla.

Indiska Magasinet Aktiebolag yrkade i en ansökan om vanlig handräckning hos Kronofogdemyndigheten i Stockholm att E. T. skulle förpliktas att avflytta från en bostadslägenhet vid Skeppargatan i Stockholm. Som skäl för sitt yrkande åberopade bolaget att lägenheten utan värdens tillstånd hyrts ut i andra hand till E. T. och att kontraktet sagts upp. E. T. delgavs d. 21 jan. 2000 ett av kronofogdemyndigheten utfärdat föreläggande enligt vilket hon inom tio dagar från delfåendet av föreläggandet skulle meddela kronofogdemyndigheten om hon bestred ansökningen. E. T. inkom d. 24 jan. 2000 med en skrift i målet vari angavs följande: Ansökan med målnummer 01-105187-99 är felaktig. Det pågår ett mål i TR:n i bodelningsfråga och kvarsittanderätt.

Kronofogdemyndigheten meddelade d. 2 febr. 2000 utslag i målet och förpliktade E. T. att omgående avflytta från lägenheten. I utslaget angavs att E. T., som delgivits föreläggandet, inte i rätt tid bestritt bolagets yrkanden.

E. T. ansökte om återvinning varefter målet överlämnades till Stockholms TR Sedan E. T. under åberopande av sjukdom uteblivit från huvudförhandling i TR:n och bolaget, med anledning av hennes utevaro, yrkat att TR:n genom tredskodom skulle bifalla käromålet, förelade TR:n E. T. att, vid äventyr av tredskodom, ge in läkarintyg som utvisade att hon haft laga förfall för sin utevaro.

TR:n (rådmannen Tengelin) meddelade tredskodom d. 28 juni 2000. TR:n fann att det läkarintyg som givits in inte utvisade att E. T. hade laga förfall för sin utevaro från huvudförhandlingen. Hinder förelåg därför inte mot att meddela tredskodom. Kronofogdemyndighetens utslag undanröjdes och E. T. förpliktades att omedelbart avflytta från lägenheten samt ersätta bolaget för rättegångskostnader i TR:n; förpliktandet att avflytta skulle gälla utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft. I domen angavs att E. T. enligt 60 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning jämfört med 44 kap. 10 § 2 st. RB inte hade rätt till återvinning och enligt 49 kap. 1 § 3 st. samma balk inte fick överklaga domen.

E. T. klagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns dom på grund av domvilla. Till stöd för sitt yrkande anförde hon att kronofogdemyndighetens utslag i målet om vanlig handräckning var felaktigt och att hinder därför förelegat för målets upptagande vid TR:n eller, i vart fall, att grovt rättegångsfel förekommit i rättegången, vilket inverkat på målets utgång.

HovR:n (hovrättsråden Frideen, referent, och Kjellström samt tf. hovrättsassessorn Persson) anförde i beslut d. 2 jan. 2001: Enligt 52 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning är återvinning det enda rättsmedlet mot ett icke lagakraftvunnet utslag i mål om vanlig handräckning. E. T. har även ansökt om återvinning. Vid sådant förhållande och då av 44 kap. 10 § 2 st. RB följer att återvinning endast kan erhållas en gång, finner HovR:n att E. T. inte har visat någon omständighet som utgör domvilla. HovR:n lämnar därför klagan över domvilla utan bifall.

E. T. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och återförvisa målet till HovR:n för fortsatt handläggning.

Indiska Magasinet Aktiebolag bestred ändring.

HD förordnade d. 19 febr. 2001 att vidare verkställighet av Stockholms TR:s tredskodom tills vidare inte fick ske.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Sjöblom, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl (efter en inledning angivande omständigheterna i målet). E. T. har klagat över domvilla beträffande tredskodomen d. 28 juni 2000 och yrkat att domen skall undanröjas. Hon har till stöd för sin domvilloklagan åberopat att kronofogdemyndigheten meddelat utslag i målet om handräckning trots att hon, d. 24 jan. 2000, inom förelagd tid, inkommit med ett bestridande av bolagets yrkande, varför hinder förelegat för målets upptagande i TR:n eller, i vart fall, ett grovt rättegångsfel förekommit i rättegången i TR:n då hon på grund av det felaktigt meddelade utslaget betagits möjligheten att genom ett ordinarie rättsmedel kunna angripa tredskodomen, vilket fått till följd att målet avgjorts av två instanser utan att hon fått sin talan prövad.

Bolaget har bestritt att kronofogdemyndigheten och TR:n skulle ha handlagt målet på ett felaktigt sätt och hävdat att den skrift som E. T. gav in till kronofogdemyndigheten d. 24 jan. 2000 inte är att uppfatta som ett bestridande. Enligt 31 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall ett bestridande av en ansökan ske skriftligt. Några formkrav för bestridandet ställs inte upp. Bestridandet behöver inte motiveras utan även ett blankt bestridande godtas. I de fall där det är tveksamt om det som svaranden skriver till myndigheten skall uppfattas som ett bestridande eller ej uttalas i förarbetena att vägledning får hämtas från tingsrätternas praxis i mål om betalningsföreläggande. Detta innebär att även tveksamma meddelanden bör uppfattas som bestridanden (se prop. 1989/90:85 s. 64-66 och 123-124 samt Häggman, Boström och Linders, Betalningsföreläggande och handräckning, 5 uppl. 1999, s. 116 och Lihne, Betalningsföreläggande, 1973, s. 258-259). I den skrift som inkom till kronofogdemyndigheten d. 24 jan. 2000 har E. T. angett att hon anser att bolagets handräckningsansökan är felaktig och att det pågår ett mål om kvarsittanderätten till bostaden. Den skrift som inkom till kronofogdemyndigheten d. 24 jan. 2000 borde därför ha uppfattats som ett bestridande. Kronofogdemyndigheten har således felaktigt utfärdat utslag i handräckningsmålet.

Kronofogdemyndighetens bedömning av frågan huruvida ett bestridande föreligger eller ej kan inte överklagas särskilt (se 57 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning samt prop. 1989/90:85 s. 124). En svarande som är missnöjd med ett utslag i ett mål om vanlig handräckning får, enligt 52 § samma lag, ansöka om återvinning. En domvilloklagan beträffande ett utslag i ett mål om handräckning kan inte heller tas upp så länge klaganden har möjlighet att ansöka om återvinning mot utslaget (jfr NJA 1971 s. 582 och NJA 1984 s. 761). Ett rättegångsfel bör också i första hand avhjälpas vid den domstol där felet har begåtts eller, om det inte längre går, i högre rätt efter överklagande (se NJA II 1940 s. 151 och 188 samt prop. 1988/89:95 s. 83-84). Det rättsmedel som i detta fall stått E. T. till buds för att på ordinarie väg angripa utslaget har därför varit att ansöka om återvinning. I och med att hon ansökt om återvinning har E. T. haft möjlighet att få sitt bestridande av avhysningsyrkandet prövat i återvinningsprocessen. Hon har emellertid, medveten om det fel som förekommit hos kronofogdemyndigheten, utan att visa laga förfall uteblivit från huvudförhandlingen i TR:n varför TR:n meddelat tredskodom i enlighet med bolagets yrkande. Eftersom även kronofogdemyndighetens utslag skall anses som en tredskodom har E. T. därmed inte längre haft rätt till återvinning i målet. Hon kan under sådana förhållanden inte senare, under åberopande av felet, genom en domvilloklagan göra anspråk på att få tredskodomen undanröjd (jfr NJA 1988 s. 649). Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. Överklagandet lämnas --- se HD:s beslut --- inte längre bestå.

HD (JustR:n Svensson, Westlander och Lundius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. (efter en inledning angivande omständigheterna i målet). E. T. har i ärendet åberopat följande. Kronofogdemyndigheten har meddelat utslag i handräckningsmålet trots att hon inom förelagd tid inkommit med bestridande av bolagets yrkande. Hinder har därför förelegat för målets upptagande i TR:n. I vart fall har grovt rättegångsfel förekommit i TR:n då hon på grund av det felaktigt meddelade utslaget betagits möjligheten att genom ett ordinarie rättsmedel kunna angripa tredskodomen. Detta har fått till följd att målet avgjorts av två instanser utan att hon fått sin talan prövad.

Bolaget har bestritt att kronofogdemyndigheten och TR:n skulle ha handlagt målet på ett felaktigt sätt och hävdat att den skrift som E. T. gav in till kronofogdemyndigheten d. 24 jan. 2000 inte är att uppfatta som ett bestridande.

Enligt 31 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall ett bestridande av en ansökan ske skriftligt. Något formkrav för bestridandet ställs inte upp. Bestridandet behöver inte motiveras utan även ett blankt bestridande godtas. Även ett oklart meddelande från svaranden bör uppfattas som bestridande (se prop. 1989/90:85 s. 64 ff. och 123 f. samt Häggman, Boström och Linders, Betalningsföreläggande och handräckning, 5 uppl. 1999, s. 116 och Lihne, Betalningsföreläggande, 1973, s. 258 f.).

I den skrift som inkom till kronofogdemyndigheten d. 24 jan. 2000 från E. T. angav hon att handräckningsansökningen var felaktig och att det pågick ett mål i TR:n om bodelning och kvarsittanderätt. Denna skrift måste anses som ett bestridande. Kronofogdemyndigheten har därför förfarit felaktigt genom att utfärda utslag i handräckningsmålet.

Ett rättegångsfel eller motsvarande förfarandefel bör i första hand avhjälpas i den instans där felet har begåtts eller, om det inte är möjligt, efter anlitande av ordinärt rättsmedel. Det rättsmedel som i detta fall stått E. T. till buds för att angripa utslaget har varit att ansöka om återvinning.

E. T. ansökte också om återvinning i laga tid. Hon gjorde emellertid inte vid TR:n gällande att kronofogdemyndigheten felbedömt hennes skrift som inkom d. 24 jan. 2000. Det kan inte anses ha ålegat TR:n att i denna tvist mellan två enskilda parter på eget initiativ pröva innebörden av den nämnda skriften. Det kan därför inte läggas TR:n till last som ett rättegångsfel att domstolen tog upp hennes ansökan till prövning i stället för att återförvisa målet till kronofogdemyndigheten för inhämtande av besked huruvida bolaget önskade att tvisten hänsköts till domstol.

I återvinningsmålet hade E. T. möjlighet att få sina invändningar mot bolagets yrkande om avhysning prövade i allt väsentligt på samma sätt som om kronofogdemyndigheten på begäran av bolaget hade hänskjutit saken till domstolen. Om hon fört processen i TR:n på ett riktigt sätt hade hon också haft rätt att föra talan mot domstolens dom. Hon uteblev emellertid från huvudförhandlingen i TR:n utan laga förfall och har då inte rätt till en ny återvinning. Denna följd av att kronofogdemyndighetens avgörande av lagstiftaren behandlas som en tredskodom kan inte ge henne rätt att med åberopande av kronofogdemyndighetens felaktiga handläggning få TR:ns tredskodom undanröjd (jfr NJA 1988 s. 649). Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. Överklagandet lämnas utan bifall.

HD:s beslut d. 19 febr. 2001 att inhibera verkställigheten av Stockholms TR:s tredskodom d. 28 juni 2000 skall inte längre bestå.

JustR Gregow och referenten JustR Pripp var skiljaktiga på sätt framgår av följande yttrande: Vi ansluter oss till vad majoriteten anfört till och med det stycke som avslutas med orden "utslag i handräckningsmålet". Därefter anför vi följande:

"Eftersom kronofogdemyndigheten inte bort meddela utslag i handräckningsmålet, skulle frågan om E. T:s skyldighet att avflytta från lägenheten rätteligen inte ha anhängiggjorts i TR:n genom ansökan om återvinning av henne utan, om bolaget så önskade, genom begäran av bolaget om målets överlämnande till TR:n. Därmed skulle inte i målet vid TR:n ha funnits ett tidigare avgörande som skulle anses som tredskodom.

Genom det fel som förekommit vid kronofogdemyndigheten och då TR:n underlåtit att beakta felet har E. T, i och med att TR:n meddelade tredskodom på grund av hennes utevaro, försatts i en sämre situation än den som skulle ha förelegat vid en korrekt handläggning av tvisten. Hon gick sålunda miste om möjligheten att föra talan mot tredskodomen.

På grund härav undanröjer vi, med ändring av HovR:ns beslut, TR:ns tredskodom d. 28 juni 2000 och kronofogdemyndighetens utslag d. 2 febr. 2000 samt visar målet åter till kronofogdemyndigheten.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten."

HD:s beslut meddelades d. 8 okt. 2001 (mål nr Ö 115-01).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-10-08

Målnummer:
Ö115-01