Fråga om påföljd för artbrottslighet (bokföringsbrott) med ett straffvärde av fängelse en månad.

Allmän åklagare yrkade vid Skövde TR ansvar år Leif F., född 1938, för bokföringsbrott enligt följande gärningsbeskrivning:

"Leif F. i har i Skövde kommun bedrivit bokföringspliktig verksamhet i skrotbranschen i form av enskild firma.

Leif F. har uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att under åren 1995 och 1996 underlåta att på ett betryggande sätt bevara verifikationer samt tillse att samtliga affärshändelser som inträffat i verksamheten bokfördes. Sålunda har Leif F. underlåtit att bevara och bokföra intäktsfakturor enligt följande:

- 1995 minst 15 stycken om totalt ca 90 000 kr - 1996 minst 5 stycken om totalt ca 58 000 kr

Rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning har till följd härav inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bolagets bokföring.

Verksamhetens redovisade omsättning har uppgått till ca 187 000 kr för 1995 och 237 000 för 1996.

Ovan beskrivna brister i bokföringen har allvarligt försvårat skattemyndighetens kontrollverksamhet vid beräkning eller uppbörd av skatt."

Leif F. bestred ansvar för uppsåtligt brott men medgav att han av oaktsamhet åsidosatt sin bokföringsskyldighet på sätt åklagaren påstått.

TR:n (ordf. rådmannen Lundberg) anförde i dom d 22 febr. 1999: Domskäl. Hörd över åtalet har Leif F. uppgett följande: Han har varit verksam i skrotbranschen sedan 1983. Han har de senaste åren inte haft någon anställd då avkastningen av rörelsen endast räckt till hans egen försörjning. Han har haft Bokföringscentralen i Skövde till hjälp med rörelsens bokföring. Det har gått till så att han sparat allt underlag för bokföringen hemma i en pärm. När pärmen blivit full, efter ca ett halvår, har han lämnat handlingarna till bokföringsbyrån som upprättat deklarationer m.m. -År 1997 gjorde skatteförvaltningen en revision i hans rörelse. Det framkom då att vissa intäktsfakturor saknades i bokföringen. Intäktsfakturor har han erhållit då han levererat skrot till uppköpare. Det kan i rörelsen ha rört sig om sammanlagt ett 50-tal intäktsfakturor på ett år. Skrotmaterialet har vägts hos uppköparen och han har sedan direkt erhållit en inköpsnota samt en check som betalning för skrotet. Inköpsnotan och checken har han lagt i lastbilen och de kan ha blivit liggande där några dagar. Då han öppnat dörrarna i lastbilen kan inköpsnotorna ha blåst iväg. Han kan inte lämna någon annan förklaring till hur de annars kommit bort. Det har aldrig hänt att någon check försvunnit. Checkarna har han antingen löst ut i kontanter eller har medlen satts in på ett företagskonto. Hans bokförare har aldrig sagt något om att företagskontot inte stämt med de intäktsfakturor som lämnats in för bokföring. Varken han eller bokföraren har reagerat på den låga omsättningen i rörelsen.

TR:n gör följande bedömning.

Ostridigt i målet är att under 1995 har Leif F. inte bevarat och bokfört 15 stycken intäktsfakturor om totalt ca 90 000 kr samt under 1996 inte bevarat och bokfört fem stycken intäktsfakturor om totalt ca 58 000 kr. Leif F:s förklaring till de saknade intäktsfakturorna är att dessa kan ha blåst bort ur lastbilen. Enligt TR:ns mening förefaller det märkligt att endast fakturorna blåst bort medan de till fakturorna knutna checkarna aldrig förkommit. Det synes vidare märkligt att Leif F., med hänsyn till antalet förkomna intäktsfakturor och till dess belopp i förhållande till rörelsens omsättning, inte saknat dem vid deklaration och dylikt. En annan märklig omständighet är att det vid bokföringen inte förelegat några problem att stämma av företagskontot mot de till bokföring inlämnade intäktsfakturorna. Detta tyder enligt TR:ns mening på att vissa intäktsfakturor medvetet undanhållits. Leif F:s uppgift om att intäktsfakturorna blåst bort framstår vid en samlad bedömning som så osannolik att den kan bortses ifrån. TR:n finner i stället att det kan hållas för visst att han med uppsåt underlåtit att bevara och bokföra intäktsfakturorna. Leif F. har således åsidosatt sin bokföringsskyldighet varför rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bolagets bokföring. Han skall därför fällas till ansvar för bokföringsbrott.

Påföljden. Brottslighetens art talar för att påföljden skall bestämmas till ett kort fängelsestraff. I praxis har dock ofta förekommit att en icke frihetsberövande påföljd valts då det rört sig om rörelser med blygsam omfattning eller då brottsligheten berott på allmän tafatthet i ekonomiska frågor och dylikt. I förevarande fall har Leif F:s rörelse visserligen varit av mindre omfattning och han har saknat anställda. Han har lämnat underlag till en bokföringsfirma och således inte helt åsidosatt sin bokföringsskyldighet. Å andra sidan har han undanhållit intäktsfakturor till ett inte ringa belopp, vilket medfört att han undandragit intäkter från såväl inkomstskatt som mervärdesskatt. Uppenbarligen har också syftet varit just detta. Med hänsyn härtill finner TR:n att påföljden inte kan stanna vid en icke frihetsberövande sådan. Påföljden skall i stället bestämmas till en månads fängelse.

Domslut. TR:n dömde Leif F. enligt 11 kap. 5 § BrB för bokföringsbrott till fängelse 1 mån.

Leif F. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorelli, hovrättsråden Paulsson Nordling och Holm, referent, samt nämndemännen Carlsson och Larsson) anförde i dom d. 14 sept. 1999: Domskäl. Enligt TR:ns dom har Leif F. gjort sig skyldig till bokföringsbrott.

HovR:n gör i fråga om val av påföljd samma bedömning som TR:n. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Leif F. (offentlig försvarare advokaten Carl-Gunnar Sand) överklagade HovR:ns dom beträffande såväl ansvar som påföljd. HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast.

Leif F. yrkade att han skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Riksåklagaren förklarade att han inte motsatte sig att påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med samhällstjänst.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom bitr. överåklagaren Jörgen Almblad).

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, referent, Westlander, Blomstrand och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Målet i HD gäller påföljden för det bokföringsbrott som Leif F. skall dömas för.

HD har tidigare uttalat att bokföringsbrott är ett artbrott, dvs. ett brott som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse (se senast NJA 2000 s. 195). 1 rättsfallet NJA 1998 s. 300 uttalade HD att bokföringsbrott skall anses vara av sådan art att fängelse "i många fall" bör följa på dessa brott. Den valda formuleringen tyder på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra artbrott.

I rättsfallet NJA 2000 s. 195 behandlade HD förutsättningarna för val av villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd vid bokföringsbrott. HovR:n hade funnit att det bokföringsbrott som den tilltalade hade gjort sig skyldig till hade ett straffvärde som motiverade ett fängelsestraff på sex månader. HD fann inte tillräckliga skäl att gå ifrån HovR:ns bedömning av straffvärdet och förklarade med hänvisning till rättsfallet NJA 1999 s. 769 att det vid artbrott som har ett så högt straffvärde som sex månaders fängelse måste krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Några sådana skäl fanns det inte i 2000 års rättsfall och HD bestämde påföljden till fängelse.

Leif F:s rörelse har haft en blygsam omfattning och drivits utan anställda. Han har anlitat en bokföringsfirma för sin bokföring och har alltså till en del fullgjort sin bokföringsskyldighet. Det bokföringsbrott varom han har övertygats har av domstolarna ansetts ha ett straffvärde av fängelse en månad. HD ansluter sig till den bedömningen. Med ett så lågt straffvärde står det klart att den måttligt starka presumtion för fängelse som enligt vad nyss sagts gäller vid bokföringsbrott kan frångås.

Av det yttrande från Frivårdsmyndigheten som inhämtats i målet framgår att Leif F. inte tidigare förekommer i belastningsregistret. Han har sin försörjning genom inkomster från den i målet aktuella skrotfirman. Enligt utdrag från Kronofogdemyndighetens centralregister har han en skuld om 452 241 kr i allmänna mål. Leif F. fick alkoholproblem 1999 och skrevs in på Falbygdsklinikerna i februari 2001 för avgiftning. Enligt Frivårdsmyndigheten föreligger ett stödbehov för att Leif F. skall kunna komma till rätta med sina alkoholproblem och myndigheten föreslår därför skyddstillsyn. Myndigheten anser honom också lämplig för samhällstjänst.

Leif F. har för HD uppgivit att han numera helt avhåller sig från alkohol. Han driver alltjämt sin skrotfirma men överväger att pensionera sig på halvtid. Han är beredd att fullgöra samhällstjänst men vill i första hand ådömas en villkorlig dom som inte kombineras med böter eller samhällstjänst.

När det gäller val av frivårdspåföljd finner HD att det med hänsyn till vad som blivit utrett om Leif F:s person inte finns anledning att döma till skyddstillsyn (se 30 kap. 9 § BrB). Han skall i stället ådömas en villkorlig dom. HD finner att den villkorliga domen skall förenas med samhällstjänst för att ge påföljden den erforderliga skärpan. Tiden för samhällstjänst bör bestämmas till 50 timmar.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för Leif F. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till 50 timmar. Om fängelse i stället valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till en månad.

HD:s dom meddelades d. 11 juni 2001 (mål nr B 4222-99).

NJA 1998 s. 300; NJA 1999 s. 769; NJA 2000 s. 195

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-06-11

Målnummer:
B4222-99