Ett försäkringsbolags erkännande av fordran på skadestånd mot försäkringstagare har med hänsyn till försäkringsvillkoren ansetts innebära preskriptionsbrott i förhållande till försäkringstagaren.

Uppslagsord:
Preskription; Preskriptionsavbrott; Ansvarsförsäkring

Elvy M. förvärvade genom köpekontrakt d. 27 juni 1987 fast egendom i området Urbanization Horizonte i spanien. Köpet förmedlades av fastighetsmäklaren Anders B. på Ancla Scandinavia AB, ett svenskt aktiebolag. Området var vid köpetillfället inte bebyggt, men enligt köpeavtalet skulle egendomen vara färdig för inflyttning d. 1 jan. 1988. Efter en kort tid framkom dels att det var oklart om säljaren ägde marken i fråga, dels att byggnadslov saknades, vilket medförde betydande svårigheter att färdigställa området. I september 1989 kunde Elvy M. börja nyttja sitt radhus. En planerad takterrass med tillhörande trappa var dock inte färdigställda och de gemensamhetsanläggningar som utlovats var inte byggda. Först 1996 erhöll Elvy M. lagfart. Samma år färdigställdes takterrassen och trappan.

Anders B. hade en ansvarsförsäkring hos WASA Försäkring. Elvy M. gjorde en skadeanmälan där i början av år 1992. I ett brev från WASA till Elvy M., daterat d. 15 jan. 1992, meddelades att försäkringsbolaget hade tagit emot hennes anmälan mot Ancla Scandinavia AB och registrerat henne bland dem som hade rest skadeståndskrav i anledning av fastighetsköp i spanien förmedlade av Anders B. I ett brev från WASA till Elvy M., daterat d. 23 dec. 1993, meddelades att WASA skulle hålla samtliga innehavare av kontrakt förmedlade av Anders B. skadeslösa. WASA erbjöd därefter i sitt slutliga ställningstagande, daterat d. 12 juni 1997, samtliga som hade köpt egendom i det aktuella området genom Anders B:s förmedling 10 000 kr i ersättning.

Elvy M. väckte talan mot Anders B. vid Göteborgs TR genom en ansökan om stämning som inkom till rätten d. 6 april 1998. Hon yrkade skadestånd med 100 000 kr under påstående att hon drabbats av skada till följd av att Anders B. åsidosatt sina plikter som fastighetsmäklare.

Anders B. bestred käromålet och gjorde gällande att Elvy M:s fordran var preskriberad.

TR:n beslöt att preskriptionsfrågan skulle avgöras genom mellandom. Anders B. yrkade att TR:n skulle förklara att rätten att göra gällande skadeståndsanspråk i anledning av fastighetsförmedlingen var preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen, eftersom preskriptionsfristen började löpa det datum köpeavtalet ingicks, d. 27 juni 1987, och mer än tio år gått från nämnda dag till dess ansökan om stämning inkom till TR:n. Elvy M. bestred yrkandet. Som grund för bestridandet anförde hon dels att preskriptionstiden skall räknas från det datum då gäldenären anser sig ha fullgjort sin huvudförpliktelse, vilket i detta fallet skulle vara när egendomen färdigställdes 1996, dels att preskriptionsavbrott enligt 5 § 1 och 2 preskriptionslagen skett mot Anders B. genom Elvy M:s brev till WASA med anmälan om skadeståndsanspråk samt WASA:s brev till Elvy M. av d. 23 dec. 1993 resp. d. 15 jan. 1992.

TR:n (hovrättsassessorn Isaksson Stensman) anförde i mellandom d. 25 febr. 1999: Domskäl. Det är ostridigt i målet att parterna ingått avtal om fastighetsförmedling och att Anders B. åsidosatt sina förpliktelser som mäklare. Avtalet om förmedling av fastigheten ingicks senast d. 27 juni 1987 då köpehandlingarna undertecknades.

Fordran i målet avser skadestånd på grund av åsidosättande av fastighetsmäklares förpliktelser. Huvudregeln om tio års preskription gäller även denna typ av skadestånd. Fråga är i målet om preskriptionstiden skall räknas från tidpunkten för den skadegörande handlingen, i detta fallet då avtalet ingicks, eller från den dag som byggnaden skulle ha varit färdigställd.

I doktrinen har frågan om tidpunkten för preskriptionens inträdande behandlats av Jan Forsström (Preskription av fordringar, 1982 s. 27 f.). Han skriver att preskriptionstiden räknas från den skadegörande handlingen. Detta gäller även om skadan inte inträffar förrän vid en senare tidpunkt eller om skadeeffekten visar sig först efter lång tid. Han skriver vidare att preskriptionstiden vid ersättning för kontraktsbrott inte räknas från den tidpunkt en viss omständighet inträffar, utan från dagen för avtalet. Stefan Lindskog skriver (Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, 1990) att fordring grundad på avtal normalt anses tillkommen i och med avtalets ingående och att det är utan betydelse att fordringen fullbordats först senare (s. 369 f.). Det sagda gäller alla slags ur avtalet härfytande fordringar, således också skadestånd och andra mer indirekta anspråk (s. 370).

Det undantag som kommer till uttryck i de av käranden åberopade rättsfallen NJA 1987 s. 243 och 1987 s. 716 gäller fordringar som härrör från avtal om byggnadsentreprenad och kan inte anses omfatta även fordringar som har sin grund i avtal om fastighetsförmedling.

Eftersom huvudregeln sålunda skall tillämpas är utgångspunkten vid beräkningen av preskriptionstiden för Elvy M:s rätt att göra gällande skadeståndsanspråk mot Anders B. d. 27 juni 1987. Vid detta förhållande skall preskription anses ha inträtt d. 27 juni 1997, såvida inte preskriptionsavbrott har skett dessförinnan. Frågan är då om preskriptionsavbrott skall anses ha skett gentemot Anders B. genom det brev som Elvy M. tillsänt WASA, vilket innefattar en anmälan om skadeståndsanspråk, och de brev, daterade d. 15 jan. 1992 och d. 23 dec. 1993, som WASA skickade till Elvy M.

Den korrespondens som förekommit mellan Elvy M. och WASA avser skadereglering på grund av ansvarsförsäkring tecknad hos WASA. WASA kan inte anses behörig att, med preskriptionsavbrytande verkan mot Anders B., motta skriftligt krav eller skriftlig erinran om skadeståndsanspråk från Elvy M. På samma grund kan inte heller WASA:s erkännande av Elvy M:s skadeståndsanspråk mot Anders B. leda till att preskriptionsavbrott skall anses ha skett mot denne.

TR:n bifaller därför Anders B:s yrkande.

Domslut. TR:n förklarar att Elvy M:s rätt att göra gällande anspråk på skadestånd gentemot Anders B., i anledning av dennes förmedling av fast egendom i spanien, är preskriberad.

Elvy M. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla Anders B:s yrkande vid TR:n om förklaring att hennes anspråk hade preskriberats.

Anders B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lindskog och Thimfors, referent, samt hovrättsassessorn Lohmander) anförde i dom d. 21 okt. 1999: Domskäl. I likhet med TR:n finner HovR:n att en tioårig preskriptionstid skall räknas från d. 27 juni 1987.

Vid prövningen av frågan om huruvida preskriptionen har avbrutits antecknar HovR:n följande.

Anders B. har en försäkring hos WASA som täcker den skadeståndsskyldighet som kan drabba honom om han åsidosätter sina åligganden som fastighetsmäklare. Enligt villkoren för ansvarsförsäkringen åtar sig WASA gentemot Anders B. att vid skadeståndskrav som omfattas av försäkringen bl.a. utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, förhandla med den som kräver skadestånd och föra Anders B:s talan vid rättegång. Elvy M. har till följd härav hos WASA skriftligen framställt skadeståndsanspråk mot Anders B. i anledning av det fastighetsköp i spanien som denne förmedlat, och WASA har i svarsbrev d. 15 jan. 1992 meddelat att Anders B. - dvs. försäkringen - skall ersätta den uppkomna skadan för det fall det konstateras att denne vid förmedlingen uppsåtligen eller av oaktsamhet har förfarit i strid mot lagen om fastighetsmäklare. I brev d. 23 dec. 1993 har WASA underrättat Elvy M. att WASA kommer att hålla samtliga innehavare av kontrakt förmedlade av Anders B. skadeslösa.

Med hänsyn till försäkringsvillkorens innehåll angående hantering av skadeståndsanspråk och med beaktande även av att fråga är om en obligatorisk ansvarsförsäkring som har föreskrivits just för att trygga enskilda personers möjlighet till skadestånd på grund av försäkringstagarens verksamhet finner HovR:n att WASA har mottagit och erkänt Elvy M:s skadeståndskrav med Anders B:s samtycke. Preskriptionen har alltså avbrutits.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förklarar HovR:n att Elvy M:s anspråk på skadestånd gentemot Anders B. i anledning av dennes förmedling av fast egendom i spanien inte är preskriberat.

Anders B. (ombud försäkringsjuristen Ulf Lundberg) överklagade och yrkade att HD skulle förklara Elvy M:s skadeståndsanspråk preskriberat. Elvy M. (ombud advokaten Nils Högström) bestred ändring. Svenska Försäkringsföreningen och Sveriges Försäkringsförbund avgav yttranden (yttrandena är sammanfattade i RevSeknns betänkande). HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n. Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Elvy M. köpte genom ett d. 27 juni 1987 undertecknat kontrakt en fastighet i spanien, på vilken ett radhus skulle uppföras. Köpet förmedlades av fastighetsmäklaren Anders B. Efter köpet uppstod problem med att erhålla lagfart och att få radhuset och för området gemensamma anläggningar färdigställda. Elvy M. gjorde före d. 15 jan. 1992 en skadeanmälan till WASA Försäkring, numera Länsförsäkringar WASA Försäkringsaktiebolag (nedan försäkringsbolaget), i vilket Anders B. har en ansvarsförsäkring. Försäkringsbolaget bekräftade i brev d. 15 jan. 1992 till Elvy M. att skadeanmälan hade mottagits och att försäkringen täckte de skador som kunde ha uppstått för det fall Anders B. uppsåtligen eller av oaktsamhet hade handlat i strid mot lagen om fastighetsmäklare. I brev d. 23 dec. 1993 till Elvy M. meddelade försäkringsbolaget att det skulle hålla samtliga innehavare av kontrakt förmedlade av Anders B. skadeslösa. Den 12 juni 1997 tillställdes Elvy M. ett brev i vilket försäkringsbolaget förklarade att det som slutlig kompensation skulle betala 10 000 kr.

Anders B. har gjort gällande att preskriptionstiden började löpa den dag då köpeavtalet ingicks. Elvy M. har invänt att preskriptionstiden börjat löpa först i samband med att byggnaden på hennes fastighet färdigställdes. Som domstolarna har funnit skall preskriptionstiden i detta fall räknas från dagen för köpeavtalet. Den tioåriga preskriptionstiden började sålunda att löpa d. 27 juni 1987. Elvy M:s talan mot Anders B. väcktes efter det att tio år förflutit från nämnda datum.

Elvy M. har åberopat att preskriptionen har avbrutits dels genom hennes anmälan av skadan till försäkringsbolaget, dels genom de skrivelser som försäkringsbolaget tillställt henne. Hon har anfört att försäkringsbolaget på grund av försäkringsvillkorens innehåll och genom sina åtgärder under skaderegleringen reellt och formellt har uppträtt som ombud för Anders B.

Enligt 5 § 1 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären. Preskriptionsavbrott kan också, enligt andra punkten i nämnda bestämmelse, åstadkommas genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Enligt förarbetena till 5 § 1 preskriptionslagen krävs inte att gäldenären personligen erkänner skulden för att preskriptionen skall avbrytas. Som exempel nämns att någon betalar ett räntebelopp för gäldenärens räkning, vilket har preskriptionsavbrytande effekt om betalningen sker på uppdrag av gäldenären eller åtminstone med hans samtycke (NJA II 1981 s. 27 f.). Enligt uttalanden i doktrinen bör utgångspunkten vara att den som är behörig att träffa avtal om ändrade betalningsvillkor till gäldenärens nackdel också är behörig att med preskriptionsavbrytande verkan erkänna fordringen (Stefan Lindskog, Preskription, 1990 s. 253). Allmänna behörighetsregler bör alltså tillämpas när det gäller bedömningen av om ett preskriptionsavbrott som gjorts av annan än gäldenären binder denne. Detsamma gäller när någon annan än gäldenären har fått ett skriftligt krav eller erinran enligt 5 § 2 preskriptionslagen.

Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Försäkringsföreningen har avgett yttranden i målet.

Sveriges Försäkringsförbund har sammanfattningsvis anfört: De delar av försäkringsvillkoren som återgivits i HovR:ns dom är i allt väsentligt likalydande i branschen. Enligt förbundets uppfattning innebär sådana villkor att ansvarsförsäkringsgivaren, när den ansvarsförsäkrade har påkallat försäkringens tillämpning, har rätt och skyldighet att, inom ramen för försäkringsvillkoren i övrigt, såsom ombud företräda den försäkrade gentemot skadeståndsborgenärer. Detta gäller oavsett om försäkringen är obligatorisk eller inte. Handlingarna ger uttryck för att försäkringsbolaget har uppträtt gentemot Elvy M. som Anders B:s ombud. I brev d. 15 jan. 1992, d. 23 dec. 1993 och d. 12 juni 1997 har försäkringsbolaget uttalat sig så att det för Elvy M. med fog måste ha framstått som att försäkringsbolaget företrädde Anders B. med erforderlig behörighet. Enligt förbundets uppfattning får försäkringsbolaget anses ha varit behörigt att företräda Anders B. fr.o.m. den tidpunkt när han tog försäkringen i anspråk. Denna behörighet får anses ha omfattat åtgärder som innebär att preskription avbryts. Förbundet utgår från att Elvy M. framställt sitt krav direkt till Anders B. som har hänvisat till sitt försäkringsbolag. Under sådana förhållanden får han anses ha tagit försäkringen i anspråk innan eller senast i samband med att bolaget mottog anspråket. Bolaget har då med erforderlig behörighet mottagit anspråket för Anders B:s räkning.

Svenska Försäkringsföreningen har sammanfattningsvis anfört: Vid ansvarsförsäkring är den sedvanliga klausulen i villkoren att försäkringsbolaget utreder om skadeståndsskyldighet föreligger, förhandlar med den som kräver skadestånd samt, vid rättegång, för den försäkrades talan. I den mån försäkringen utnyttjas har den försäkrade, om inte annat överenskommits, att acceptera att försäkringsbolaget agerar som den försäkrades ombud inom de ramar som klausulen innehåller. I förhållande till den skadelidande som begär ersättning ur försäkringen måste bolagets agerande inom dessa ramar ha samma följder som om den försäkrade själv agerat. Det nu sagda torde vara den i försäkringsbranschen allmänt förekommande tolkningen av den aktuella klausulen. Med hänsyn härtill anser föreningen att preskriptionsavbrott har skett genom att försäkringsbolaget mottagit och erkänt Elvy M:s skadeståndskrav. Den ifrågavarande klausulen har i stort likalydande innehåll i frivillig och obligatorisk ansvarsförsäkring och ger i princip inte anledning till olika bedömningar beroende på försäkringens karaktär i detta avseende.

Försäkringsbolagets förklaring i brevet d. 23 dec. 1993 att det skulle hålla Elvy M. skadeslös innebär att bolaget har erkänt den skadeståndsskyldighet som åvilar Anders B. Erkännandet måste anses omfatta hela det skadeståndsanspråk som Elvy M. kan komma att rikta mot Anders B. på grund av den skadegörande handlingen (Lindskog, a.a. s. 216 ff. och 320 ff.). Detta innebär att även självrisk och anspråk som överstiger försäkringens eventuella beloppsbegränsning omfattas av, erkännandet.

Avgörande för bedömningen av om preskriptionen har avbrutits är om försäkringsbolagets erkännande av skulden är bindande för Anders B. Försäkringsbolaget har enligt försäkringsvillkoren åtagit sig gentemot försäkringstagaren att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, förhandla med den som kräver skadestånd, föra den försäkrades talan vid rättegång och betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge. Eftersom försäkringsbolaget har vidtagit skadereglerande åtgärder och fört förhandlingar med de skadelidande måste det anses vara klarlagt att Anders B. har tagit försäkringen i anspråk. Genom att göra det får han anses ha överlämnat till försäkringsbolaget att hantera de skadelidandes krav. Det kan under sådana förhållanden inte krävas att de skadelidande skulle behöva vända sig direkt till Anders B. för att avbryta preskriptionen. Försäkringsbolagets erkännande av skulden har sålunda medfört preskriptionsavbrott gentemot Anders B.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Gregow, Lars K. Beckman, Nyström, Lennander och Victor, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Elvy M. köpte genom ett d. 27 juni 1987 undertecknat kontrakt en fastighet i spanien på vilken ett radhus skulle uppföras. Köpet förmedlades av fastighetsmäklaren Anders B. Genom en stämningsansökan som kom in till TR:n d. 6 april 1998 yrkade Elvy M. skadestånd av Anders B. för skador som hon drabbats av till följd av att Anders B. åsidosatt sina plikter som fastighetsmäklare. Sedan Anders B. invänt bl.a. att fordran var preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) beslöt TR:n att preskriptionsfrågan skulle avgöras genom mellandom.

I målet föreligger tvist angående dels utgångspunkten för beräkningen av preskriptionsfristen dels huruvida preskriptionen har avbrutits i förhållande till Anders B.

Beträffande den förra frågan har Anders B. gjort gällande att preskriptionsfristen började löpa det datum då köpeavtalet ingicks. Mot detta har Elvy M. invänt att fristen i detta fall skall beräknas från den tidpunkt då egendomen färdigställdes år 1996. Det finns inte anledning att utgå från någon annan tidpunkt för beräkningen av preskriptionsfristen än underrätterna gjort. När Elvy M. väckte talan mot Anders B. hade mer än tio år förflutit från köpeavtalet. Fordran var därför att anse som preskriberad om inte preskriptionsavbrott skett dessförinnan.

Bestämmelser om preskriptionsavbrott finns i 5 § preskriptionslagen. Enligt punkten 1 avbryts preskription genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären och enligt punkten 2 genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären.

Elvy M. har inte gjort gällande att hon framställt något skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen till Anders B. personligen eller att denne själv erkänt fordringen. Vad hon åberopat är att hon gjort en skriftlig skadeanmälan till det försäkringsbolag i vilket Anders B. hade en för fastighetsmäklare enligt 5 § lagen (1984:81) om fastighetsmäklare obligatorisk ansvarsförsäkring samt att försäkringsbolaget genom brev d. 15 jan. 1992 och d. 23 dec. 1993 erkänt fordringen. Enligt Elvy M. har hennes anmälan och bolagets erkännanden haft preskriptionsavbrytande verkan gentemot Anders B.

Enligt villkoren för Anders B:s försäkring åtar sig försäkringsbolaget bl.a. att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, att förhandla med den som kräver skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång samt att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge.

Av försäkringsvillkoren får anses följa att Anders B. godtagit att försäkringsbolaget företräder honom som ombud i förhållande till den eller dem som begär skadestånd för det fall att han väljer att utnyttja sin försäkring. Då Anders B. uppenbarligen valt att utnyttja försäkringen är han bunden av de åtgärder som företagits av eller mot bolaget såsom om de företagits av eller mot honom själv.

Några närmare upplysningar om den skadeanmälan som Elvy M. lämnat till försäkringsbolaget föreligger inte i målet. Preskriptionen har dock i vart fall avbrutits genom att bolaget i sitt brev d. 23 dec. 1993 erkänt fordran. Preskriptionsavbrottet omfattar hela den fordran som Elvy M. kan ha mot Anders B. på grund av den skadegörande handlingen. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 18 maj 2001 (mål nr T 4814-99).

Samma dag och på samma sätt avgjordes ett mål mellan Anders B. samt Daniel S. och Sigrid S. angående preskription av skadeståndsanspråk (mål nr T 4816-99).