Fråga om ansvar för tjänstefel av domare som bl.a. dröjt med att färdigställa tidigare avkunnade domar. Dessutom fråga om tillämpning av artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna angående rätten till en rättegång inom skälig tid.


Lagrum:
20 kap. 1 § och 34 kap. 4 § brottsbalken; 30 kap. 7 § rättegångsbalken; 1 § och 6 § förordningen (1987:1099) om skyldighet för domstol att underrätta parterna om utgången i mål och ärenden, m.m.

Riksåklagaren väckte i Svea HovR åtal mot rådmannen Carin A. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § BrB enligt följande gärningsbeskrivningar.

Åtalspunkt 1. Carin A. har som rådman och rättens ordförande vid Enköpings TR vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att under tiden d. 26 april till d. 14 nov. 1995 i tolv fall inte färdigställa tidigare avkunnade domar så att underrättelse om respektive dom kunnat ske inom lagstadgad tid. Gärningen är inte att anse som ringa.

Åtalspunkt 2. Carin A. har som rådman och rättens ordförande vid Enköpings TR vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att i dom d. 27 nov. 1996 i brottmålet B 58-96 förklara villkorligt medgiven frihet förverkad trots att lagliga förutsättningar härför inte förelegat. Gärningen är inte att anse som ringa.

HovR:n (hovrättslagmannen Eklycke samt hovrättsråden Hesser, referent, och Thuresson) anförde i dom d. 5 nov. 1998: Yrkanden m. m. ---. Vad gäller åtalspunkten 1 har åklagaren uppgivit att kravet på underrättelse inom lagstadgad tid inneburit att domarna, vilka alla avkunnats muntligen vid eller i anslutning till huvudförhandlingarna i målen, i enlighet med den då gällande 6 § 1 st. förordningen (1987:1099) om skyldighet för domstol att underrätta parterna om utgången i mål och ärenden, m.m. skulle ha expedierats inom en vecka från avkunnandet.

Åklagaren har ingivit en uppställning över de förseningar som enligt åklagaren förekommit, vilken uppställning fogats till denna dom som domsbilaga A (här utesluten; red:s anm.).

Carin A. har vitsordat de faktiska omständigheter som anges i gärningsbeskrivningarna men bestritt ansvar för tjänstefel.

Vad gäller åtalspunkten 1 har Carin A. anfört följande. Att underrättelse om domarna inte skett inom den tid som anges i 6 § 1 st. ovannämnda förordning har berott på hennes arbetssituation. Underrättelser har emellertid ändå skett inom lagstadgad tid, eftersom domarna expedierats inom tid som är tillåten enligt andra stycket i nyssnämnda paragraf ("Kan underrättelse om ett avkunnat avgörande till följd av särskilda omständigheter inte ske inom den angivna tiden, skall den ske så snart som möjligt"). Hon har uppgivit att de särskilda omständigheter som förelegat har varit hennes arbetsbörda och arbetsförhållanden på TR:n. Hon har vidare bestritt ansvar på den grunden att den oaktsamhet som kan ligga henne till last i vart fall är att anse som ringa.

Vad gäller åtalspunkten 2 har Carin A. bestritt ansvar för tjänstefel under åberopande av att gärningen är ringa. Carin A. har i denna del anfört att det inträffade är ett rent förbiseende som har sin förklaring i hennes ansträngande arbetsbörda och hennes arbetsförhållanden i övrigt.

Utredningen.

Åtalspunkten 1.

Åklagaren har i denna del uppgivit följande. Den 1 juli 1994 tillfördes Enköpings TR ytterligare en rådmansrotel (rotel 3), vilken upprätthölls av en assessor fram till det att Carin A. tillträdde roteln i början av april 1995. Assessorn stannade kvar fram till d. 1 juli 1995. Balanssituationen på TR:ns rotlar då Carin A. tillträdde var 64 mål på rotel 1 (lagmannens rotel), 81 mål på rotel 2 (rådmansrotel) och 53 mål på rotel 3. Till detta kom ytterligare 54 mål, som assessorn fortsatte att handlägga. Då denne slutade vid halvårsskiftet lämnade han efter sig 35 mål, vilka då tillfördes rotlarna 1-3 med 10, 13 resp. 12 mål. Den 31 okt. 1995 var balanssituationen på de tre rotlarna 72, 70 resp. 131 mål. Av de inkommande målen lottades målen med häktade jämnt på de tre rotlarna medan övriga brottmål samt tvistemålen lottades med 3/11 på rotel 1 och 4/11 på envar av rotlarna 2 och 3. Samtliga konkursmål och konkursärenden handlades på rotel 3. - Under perioden 1994-1996 minskade kontinuerligt de inkommande målen, vilka för dessa år uppgick till 981, 866 resp. 735. Härav lottades 336, 306 resp. 236 på rotel 3.

Carin A. har hörts. Vidare har vittnesförhör hållits med f.d. lagmannen Björn F. och med byråassistenten Marianne L. Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat de i gärningsbeskrivningen angivna tolv domarna samt vissa statistikuppgifter.

Carin A. har uppgivit bl.a. följande: Hon har varit ordinarie domare sedan 1974. Hon tillträdde rådmansbefattningen i Enköpings TR d. 3 april 1995. Hon hade dessförinnan arbetat vid Stockholms TR som rådman under 17 år, de sista åren på fastighetsavdelning. Hon hade alltsedan tillträdet i Enköpings TR en mycket stor arbetsbörda. När det gäller den rotel hon tilldelades bör framhållas att den vid hennes tillträde omfattade onormalt många tvistemål, att endast ett av dem var s.k. FT-mål samt att antalet brottmål endast uppgick till 14 att jämföras med det antal om cirka 30 brottmål, som var normalt på en rotel. Det stora antalet tvistemål innebar bl.a. att hon under den tid som åtalet avser var tvungen att genomföra en rad muntliga förberedelser. På hennes rotel lottades vidare samtliga konkursmål och konkursärenden. Handläggningen av dessa upplevde hon som mycket arbetskrävande - hon hade aldrig tidigare varit konkursdomare - och hon uppskattar att 20 % av hennes arbetstid åtgick för denna arbetsuppgift. Hon har under hela den aktuella tiden suttit i förhandlingar i stor omfattning. På roteln förekom ett ordinarie brottmålsting i veckan, på tisdagar eller onsdagar. Till detta kom det stora antalet muntliga förberedelser i tvistemålen, förhandlingarna hon hade i egenskap av konkursdomare, häktningsförhandlingar m.m. Detta medförde att hon kunde sitta i förhandlingar fyra eller fem dagar i veckan. Vid ett par tillfällen hade hon häktningsjour i Uppsala. Utsättningen av målen tillgick i allmänhet så att hon antecknade beräknad tidsåtgång för de olika målen vilka därefter - utan ytterligare direktiv från hennes sida - utsattes till förhandling av den domstolssekreterare som biträdde henne. Den 28 april 1995 var hon ordförande vid huvudförhandling i det största tvistemål som hon någonsin handlagt. Vid de tillfällen då hon deltog i kurser fick hon inte någon lättnad i arbetsbördan. Under 1995 deltog hon i en kurs i företagsekonomi d. 25-d. 27 sept. Under augusti 1995 vikarierade hon under en period ensam för kollegorna på de båda andra rotlarna.

Hon har sedan många år haft den arbetsmetodiken att hon i stor omfattning avkunnat sina brottmålsdomar i anslutning till huvudförhandlingarna i målen, såsom också skett i samtliga de 12 fall som omfattas av åtalet. När hon avkunnar en dom lämnar hon normalt sett - utöver en redogörelse för domslutet - en fyllig redogörelse för domskälen. Vad gäller själva domskrivningen var rutinen den att hennes notarie satte upp de delar av domarna som skrevs på särskild blankett, vilka efter granskning av henne sedan skrevs ut av kanslipersonal. Övriga delar av domarna skrev hon själv, bara i något enda fall under den aktuella tiden - det rörde sig sannolikt om en snatteridom - biträdde hennes notarie härmed. Att så inte skedde i större omfattning berodde på notariens stora arbetsbörda. Hon skrev sina domar på den dator som TR:n tillhandahöll, innehållande ett Windows-baserat ordbehandlingsprogram. På grund av hennes bristande datorvana gick det mycket sakta för henne att skriva och hon uppskattar att hon under en arbetsdag endast lyckades producera cirka sex sidor text. Hon var ofta tvungen att vända sig till personal på TR:n för att få hjälp sedan hon fått problem med att hantera datorn. Ibland förekom det t.o.m. att hela domar försvann. Så skedde bl.a. när hon skulle skriva domen nr 12 i domsbilaga A, som försvann två gånger, båda gångerna i färdigskrivet skick. Några gånger - bl.a. under vecka 21 år 1995 - fungerade datorn inte alls. Under tjänstgöringen i Stockholms TR hade hon i allt väsentligt dikterat sina domar, en arbetsmetod som hon under hela sin domarkarriär använt sig av. Det var då aldrig några problem med att hinna med att avfatta domarna i tid. I och för sig förekom det även under tjänstgöringen i Stockholms TR att hon - som under studietiden genomgått en maskinskrivningskurs - skrev på dator, något som dock endast förekom i mål om hänskjutet betalningsföreläggande och i fråga om vissa andra "korta standardsaker". Det var emellertid då fråga om ett helt annat datasystem - Lex 68 - än det som fanns vid Enköpings TR. Mellan de båda systemen rådde stora skillnader - inte ens tangentborden överensstämde med varandra - och begrepp som filer, kataloger osv. var helt nya för henne när hon kom till Enköpings TR. Hon hade inte heller tidigare använt en s.k. datormus. Den datorkurs som anordnades för personalen på Enköpings TR i maj 1995 - det rörde sig om en femdagarskurs, varav dock endast tre dagar gällde själva ordbehandlingen och de resterande två dagarna avsåg nätverkets funktion - var på en alldeles för hög nivå för henne. De föreliggande problemen med hennes domskrivning hade inte behövt uppstå om hon hade fått anlita kanslipersonal som skrivit ut domarna efter vad hon talat in på diktafon. Björn F., med vilken hon diskuterade denna fråga i samband med att hon kom till TR:n, förbjöd henne emellertid att göra detta under hänvisning till bristande resurser. Sedan man från åklagarhåll i november 1995 kontaktat lagmannen och med denne tagit upp frågan om expedieringen av hennes domar tilläts hon emellertid plötsligt att få anlita kanslipersonal för utskrift från diktafon. Hon dikterade därefter sina domar, något som också medförde att samtliga hennes avkunnade domar kunde expedieras senast inom en vecka från avkunnandet.

Hon var ofta tvungen att stanna kvar på TR:n till sent på kvällen för att hinna med sina arbetsuppgifter. Det förekom att hon lämnade ut domar för expediering till sin domstolssekreterare efter kontorstid. Av de i uppställningen i domsbilaga A angivna domarna har vissa expedierats på måndagar. I dessa fall hade hon emellertid lämnat ut domarna till kansliet för expediering tidigare, antingen redan på fredagen eller i vart fall någon gång under helgen före. Något meddelande till parterna om att domarna skulle komma att expedieras vid senare tidpunkt än en vecka efter avkunnandet skickades inte ut från TR:n och den frågan aktualiserade hon inte heller. Hon kände vid den aktuella tiden till såväl bestämmelsen om att underrättelse om avkunnad dom enligt huvudregeln skulle ske inom en vecka från domens avkunnande som bestämmelsen om att denna tid fick överskridas för det fall särskilda omständigheter var för handen.

Hon diskuterade inte närmare sin arbetsbörda med lagmannen. Trots att denne såg hur besvärlig hennes arbetssituation var ingrep han inte. Fördelningen mellan rotlarna var orättvis eftersom hon hade mindre resurser till sitt förfogande än dem som tillkom den andra rådmansroteln, rotel 2. Under hösten nedsattes hennes arbetsförmåga av en whiplashskada som hon ådragit sig i slutet av augusti 1995 då hon i sin bil blev påkörd bakifrån.

Hon färdigställde sina domar så fort som hon över huvud taget kunde. Hennes arbetsbörda var sådan att det inte var möjligt för henne att göra detta tidigare än som blev fallet. Inte för någon har det uppkommit någon rättsförlust.

Björn F.: Då Carin A. tillträdde sin tjänst fanns det 53 mål på rotel 3, varav 10-15 mål utgjordes av gemensamma ansökningar och notariemål. Den tidigare innehavaren hade varit effektiv och duktig och den efterlämnade roteln var "fin". Då Carin A. med honom tog upp frågan om möjligheten av skrivhjälp med utskrift av dikterade domar gjorde han bedömningen att detta skulle komma att föra med sig en alltför stor belastning på domstolens kansliresurser, särskilt mot bakgrund av att det vid denna tid var tal om att dra in en eller två av de 6,5 kanslitjänster som fanns på domstolen. Han fick intrycket att Carin A. förstod detta dilemma. Carin A. hade emellertid möjlighet att få hjälp med att få sina koncept till domarna utskrivna, oavsett om koncepten var skrivna för hand eller på skrivmaskin. Härmed bistod en sekreterare som arbetade halvtid och -vid behov- hans egen domstolssekreterare. Denna möjlighet fanns under hela den aktuella tiden. Varken han själv eller den rådman som arbetade halvtid på rotel 2 skrev på dator. Carin A. berättade att hon tidigt lärt sig att skriva maskin och att hon på Stockholms TR hade skrivit på dator. Han fick uppfattningen att hon kunde det ordbehandlingsprogram som fanns på Enköpings TR. Vid något tillfälle berättade Carin A. att en färdigskriven dom hade försvunnit ur datorn.

Balansen på Carin A:s rotel steg kontinuerligt efter hennes tillträde för att under hösten 1995 stanna vid en nivå på cirka 120-130 mål. Han märkte att Carin A:s förhandlingar rent allmänt tog längre tid än för de övriga domarna på TR:n. Den sammanlagda förhandlingstiden på hennes rotel år 1996 var 246 timmar medan den uppgick till 147 resp. 183 timmar på rotlarna 1 och 2. Hon vände sig aldrig till honom med propåer om hjälp. Däremot förstod han att hon ansåg sig ha det arbetsamt. Han bedömde dock att hon inte hade en alltför hög arbetsbörda. Hon framförde aldrig till honom att hon inte orkade med sitt arbete eller att hon behövde lättnader.

Under tiden från april till mitten av november 1995 meddelade Carin A. sammanlagt 23 tvistemålsdomar, varav sex tredskodomar. Han har gått igenom tvistemålsdomarna och hans uppfattning är att merparten av dessa var enkla. Fem av domarna avgjordes efter s.k. tresits, varav en var på Carin A:s rotel. Hans bedömning är att endast två av dessa domar var av normal svårighetsgrad. Under samma tid meddelade Carin A. 40 brottmålsdomar, vilka alla enligt hans bedömning var av enkel till normal svårighetsgrad.

Han fick någon gång i november 1995 reda på att domarna på Carin A:s rotel inte expedierades i rätt tid. Det framgick då att Carin A. inte kände till gällande bestämmelser om tid för underrättelse till parterna om domar. Eftersom det vid denna tidpunkt stod klart att endast en kanslitjänst skulle behöva dras in medgavs Carin A. att få anlita skrivhjälp för utskrift av domar hon dikterat in på band.

Marianne L.: Hon tjänstgjorde under den aktuella tiden som domstolssekreterare på rotel 3. Hon satte själv ut rotelns mål till förhandlingar sedan hon av Carin A. fått uppgifter om den beräknade tidsåtgången. Hon kände till bestämmelsen om att expediering av avkunnade domar skall ske inom en vecka från avkunnandet. När förseningarna med domarna började tog hon upp frågan med Carin A:s notarie och vid något tillfälle med Carin A. själv. Därefter gjorde hon inget åt saken och påminde inte heller Carin A. eftersom hon ansåg att det var domarpersonalens sak att få ut sina domar i rätt tid. Hon gjorde en extra notering på dagboksbladen om när hon fick ut domarna för expediering, detta för att kunna påvisa att hon inte själv tabbat sig. Domarna blev aldrig liggande hos henne utan de expedierades så snart de hade lämnats ut. Det exemplar av domarna som gick till åklagaren lades i en plastmapp som sedan hämtades på TR:n.

Åtalspunkten 2.

Av handlingarna i det i gärningsbeskrivningen angivna brottmålet framgår följande. Åklagare vid Åklagarmyndigheten i Enköping väckte i april 1996 vid Enköpings TR åtal mot Mikael S. för stöld m.m. (10 åtalspunkter, gärningarna begångna under tiden d. 3 febr.-d. 8 mars 1996). Mikael S. hade före åtalets väckande dömts till fängelsepåföljd, nämligen d. 7 nov. 1995 då han dömts för grov stöld m.m. till fängelse tio månader, vilket straff han började avtjäna d. 21 mars 1996. Han frigavs villkorligt d. 24 sept. 1996 med en återstående strafftid om tre månader tio dagar. Prövotiden utgick d. 24 sept. 1997.

Enköpings TR - Carin A. jämte tre nämndemän - dömde genom dom d. 27 nov. 1996 Mikael S. för de åtalade brotten, vilka alla var erkända, till fängelse tre månader. Dessutom förklarade TR:n den villkorligt medgivna friheten helt förverkad.

Domen överklagades av såväl åklagaren som Mikael S. Genom dom av Svea HovR, avd. 6, d. 11 juni 1997 upphävdes förordnandet om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. HovR:n konstaterade att de brott Mikael S. dömts för inte begåtts under prövotid, varför förutsättningar att förordna om förverkande av villkorligt medgiven frihet saknades. HovR:n bestämde påföljden till fängelse sex månader. Påföljden avsåg dels nyssnämnda brott, dels vissa ytterligare brott för vilka Mikael S. fällts till ansvar genom en dom av Enköpings TR d. 12 mars 1997.

Carin A. har hörts. Vidare har vittnesförhör hållits med rådmannen Ingemar P. Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat den aktuella brottmålsdomen och kriminalregister-utdrag beträffande Mikael S. samt vissa statistikuppgifter.

Carin A. har hörd över åtalet uppgivit bl.a. följande: Det inträffade berodde på en ren tankelapsus, som får tillskrivas den hårda arbetsbelastning som hon hade under hösten 1996, de besvärliga arbetsförhållanden hon hade samt den pressade situation som hon befann sig i på grund av en pågående utredning mot henne hos Statens ansvarsnämnd. Hennes tingsnotarie upptäckte på kvällen samma dag som domen avkunnats att det blivit fel. Eftersom det emellertid ganska snart stod klart att domen skulle överklagas gjorde hon ingenting åt saken.

Beträffande hennes arbetsbörda gäller bl.a. följande. Under år 1996 satt hon i förhandling betydligt längre tid än sina kollegor. I november 1996 handlade hon flera osedvanligt långa vårdnadsmål och hon deltog i en kurs i företagsekonomi d. 19-d. 21 nov. Hon visste att det inte lönade sig att be om hjälp. - Såtillvida förelåg vid denna tid en skillnad jämfört med året före att hon fick anlita skrivhjälp för utskrift av sina domar vilka hon genomgående dikterade in på band och att hon hade befriats från de uppgifter som hon haft i egenskap av konkursdomare. Dessa uppgifter hade nämligen övertagits av Ingemar P. i samband med att denne tillträdde som rådman i september 1996. Det är vidare riktigt att en kollega till henne under hösten 1996 hjälpte henne med förhandlingar i två eller tre mål och att det under en begränsad tid i början av hösten var lottningsstopp på hennes rotel, vilket innebar att 20 mål som annars skulle ha tilldelats hennes rotel lottades på de båda andra rotlarna.

Arbetsklimatet vid TR:n var vid den aktuella tiden mycket besvärande för henne och hon kände sig utfryst. I början av september 1996 fick hon reda på att lagmannen anmält henne till Statens ansvarsnämnd rörande en händelse på TR:n. Hon upplevde ansvarsnämndens utredning - bl.a. innefattande förhör med henne per telefon under den tid då hon var på kurs i november 1996 - som mycket pressande och det redan tidigare besvärliga arbetsklimatet på TR:n försämrades ytterligare.

Ingemar P. har bl.a. uppgivit: När han kom till TR:n tyckte han det var lugnt och behagligt jämfört med den arbetssituation han haft tidigare. Carin A. hade dock mer att göra än han, eftersom hon hade fler mål i balans. Det lottningsstopp om 20 mål som under hösten 1996 förekom på rotel 3 och som avsåg både tvistemål och brottmål var nog genomfört i mitten av oktober. Man kan beteckna stämningen på TR:n vid den aktuella tiden som frostig.

HovR:ns domskäl. Skuldfrågorna. Åtalspunkten 1.

I 30 kap. 7 § 6 st. RB anges att parterna, när ett mål avgjorts, snarast skall underrättas skriftligen om utgången i målet. De närmare bestämmelserna rörande underrättelseskyldigheten gavs fram till d. 1 juli 1996 i förordningen (1987:1099) om skyldighet för domstol att underrätta parterna om utgången i mål och ärenden, m.m. Av förordningens 1 § sammanställd med 6 § 1 st. följer att parterna - i de fall en dom meddelats genom att avkunnas - skall underrättas genom att en kopia av domen skickas till dem inom en vecka från avkunnandet (i fortsättningen huvudregeln). Enligt 6 § 2 st. gäller att, om denna tid till följd av särskilda omständigheter inte kan hållas, underrättelse skall ske så snart som möjligt, varvid domstolen bör lämna meddelande om när underrättelse kommer att ske (i fortsättningen undantagsregeln).

I målet är utrett att expediering av de i domsbilaga A angivna domarna, vilka alla meddelats genom att avkunnas, skett de dagar som där anges. För det fall att huvudregeln varit tillämplig innebär detta att expedieringen av domarna skett med mellan två och tretton dagars försening. Domarna nr 1, 3-5 samt 10-12 har alla expedierats en måndag. Den omständigheten att Carin A. må ha lämnat ut dessa domar för expediering antingen sent föregående fredag eller under helgen före respektive måndag saknar relevans, eftersom det då inte fanns personal att tillgå som kunde utföra expeditionerna.

Carin A. har emellertid hävdat att expediering av domarna ändå skett inom föreskriven tid, eftersom undantagsregeln skulle ha varit tillämplig. Enligt Carin A. har det nämligen förelegat särskilda omständigheter - hennes arbetsbörda och hennes arbetsförhållanden i övrigt - som gjort att expediering av domarna, vilken enligt vad hon uppgivit skett så snart som det varit möjligt, inte kunnat ske inom den tid som stipuleras i huvudregeln.

Undantagsregeln torde vara avsedd för fördröjningar på grund av omständigheter hänförliga till det enskilda målet eller med anledning av t.ex. oförutsedda sjukdomsfall eller arbetstoppar av tillfällig karaktär. Det kan uppenbarligen inte ha varit avsikten att ett större antal förseningar under en längre period skall kunna legitimeras av undantagsregeln enbart med hänvisningar till en stor arbetsbörda. Det kan enligt HovR:ns mening redan här konstateras att de fördröjningar som Carin A. låtit sig komma till last, i vart fall avseende hösten 1995, innebär att hon objektivt sett åsidosatt vad som gällt för tjänsteuppgiften. För prövningen av Carin A:s uppsåt och av om frågan om gärningen är att anse som ringa måste HovR:n närmare granska hennes påståenden om stor arbetsbörda och om svåra arbetsförhållanden i övrigt.

Att kunna skaffa sig en mera exakt bild av Carin A:s arbetsbörda under den angivna tiden - de 12 domarna har avkunnats från slutet av april 1995 till slutet av oktober 1995 - är självfallet omöjligt. Den utredning som åklagaren åberopat - i första hand vissa statistikuppgifter sammanställda med Björn F:s vittnesmål - finner HovR:n emellertid inte ge stöd för slutsatsen att arbetsbördan på Carin A:s rotel objektivt sett skulle ha varit anmärkningsvärt hög. Det antal domar som Carin A. enligt Björn F:s uppgifter meddelat under den aktuella perioden har inte varit onormalt högt, och de domar som företetts i det nu aktuella målet har inte varit av komplicerad natur. Att Carin A. från sitt tillträde som rådman på TR:n i början av april 1995 under en inledningsperiod kan ha upplevt det som arbetsamt att tränga in i sina nya uppgifter framstår i och för sig som naturligt och kan vara en av förklaringarna till att målbalansen på hennes rotel under det första halvåret ganska snabbt ökade, varefter ökningen stannade av.

Vad gäller Carin A:s arbetsförhållanden i övrigt har hon särskilt pekat på att hennes domskrivning tagit mycket lång tid beroende på att hon hade svårigheter att klara av det datorprogram som fanns vid TR:n och som var helt nytt för henne. Carin A. har uppgivit att hon, när hon skrev på TR:ns dator, under en arbetsdag bara hann med att färdigställa cirka sex sidor text. Carin A. har hävdat att om hon hade fått diktera in sina domar på band - en möjlighet som inte stod henne till buds eftersom hon inte fick anlita kanslipersonalen för utskrift av banden - skulle hon fått tid att färdigställa de 12 domarna så att dessa hade kunnat expedieras inom den tid som gäller enligt huvudregeln.

HovR:n kan inte undgå att ifrågasätta om det verkligen kan ha tagit så lång tid för Carin A. att skriva in domarna i datorn som hon har uppgivit. Hon var, enligt vad hon själv berättat, kunnig i maskinskrivning. Själva fingersättningen på datorns tangentbord, där bokstävernas läge inte skiljer sig från t.ex. en vanlig skrivmaskin, kan rimligtvis inte ha berett henne några särskilda svårigheter. Från tiden på Stockholms TR var hon van att använda datorprogrammet "Tex 68" och kan därför inte ha stått helt främmande för en dators sätt att arbeta. Vad som däremot kan ha medfört problem för henne var det faktum att hon i Enköping skulle skriva på en persondator med ett Windows-baserat ordbehandlingsprogram, där t.ex. sättet att öppna program, spara och skriva ut dokument och aktivera olika specialfunktioner förmodligen var nya för henne. Det är emellertid svårt att tro att detta, särskilt med tanke på den kurs hon deltagit i, skulle ha berett sådana svårigheter att hennes domskrivning även så sent som på hösten 1995 krävt den extremt långa tid per sida som hon uppgivit.

Men även om Carin A:s uppgifter i denna del trots allt godtas, måste konstateras att hon kunde ha använt sig av något annat arbetssätt för att få domarna snabbare färdiga. Hon kunde exempelvis ha skrivit ut domskoncepten för hand eller på skrivmaskin och fått dem utskrivna av den kanslipersonal som enligt Björn F:s uppgifter stod till buds. Hon kunde också på ett tydligt sätt ha påtalat problemen för Björn F. och försökt få till stånd en annan lösning på sina domskrivningsproblem.

Det bör i denna del också understrykas att merparten av de tolv domar som åtalet i denna del gäller på intet sätt är av någon anmärkningsvärd omfattning. Om man bortser från de delar av domarna som Carin A. inte själv skrev, dvs. blankettdelarna, har antalet sidor uppgått till mellan en och tre i åtta av domarna, fyra eller fem i tre av domarna och nio i den återstående domen.

Att avkunnade domar skall färdigställas och expedieras inom en vecka från avkunnandet är en grundläggande och allmänt känd regel i domarkåren. Det är uppenbart att Carin A. - som varit ordinarie domare i många år - var väl förtrogen med den regeln, oavsett vad hon kan ha sagt till Björn F. om den saken. Däremot kan det ifrågasättas om Carin A. verkligen hade detaljerad kännedom om undantagsregeln. En anledning till detta är den totala avsaknaden av sådana meddelanden om förseningen som vid tillämpningen av den regeln bör sändas ut till parterna. Oavsett vad hon kände till om regelsystemet i den delen, måste det emellertid ha stått klart för henne att förseningar av den omfattning som det var fråga om inte var förenliga med reglerna i 1987 års förordning. Det sagda innebär att Carin A. uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för tjänsteuppgiften.

HovR:n har härefter att ta ställning till om gärningen är att anse som ringa. För den som berörs av en dom är det en viktig rättssäkerhetsfråga att så snart som möjligt få del av den skriftliga domen, bl.a. för att kunna bilda sig en uppfattning om skälen för och emot att överklaga avgörandet (jfr prop. 1987/88:7 s. 5 ff.). Det är därför av vikt att den i målet angivna huvudregeln i 1987 års förordning noga efterlevs. Carin A. har under en halvårsperiod i fråga om inte mindre än 12 domar uppsåtligen åsidosatt sin tjänsteuppgift såvitt är i fråga medförande de föreliggande

förseningarna, vilka i några fall varit avsevärda. Carin A. har haft möjlighet att på flera olika sätt påverka sin arbetssituation, varigenom hon hade kunnat undvika förseningarna. Att hon hade kunnat ordna andra lösningar på problemen med domsutskrifterna har tidigare nämnts. Hon skulle vidare, när hon upplevde sin arbetssituation som pressad, ha kunnat avstå från att avkunna domarna i samband med huvudförhandlingarna - i vart fall i fråga om åtta av domarna som enbart gällt tilltalade över 21 år - och i stället besluta om anstånd med domarna, vilka i sådana fall på vanligt sätt skulle ha meddelats vid en senare tidpunkt (s.k. kanslidom). Hon borde i den situationen också ha kunnat ge sin domstolssekreterare anvisningar om i vilken utsträckning målen på hennes rotel skulle sättas ut till förhandling. Om inte dessa åtgärder hade varit tillräckliga, hade det uppenbarligen krävts av henne - en mycket erfaren ordinarie domare - att hon noggrant informerat sin chef om de föreliggande konkreta svårigheterna för henne att hinna med sina arbetsuppgifter, i syfte att få till stånd en lösning av dessa svårigheter. Ingen av dessa åtgärder har hon vidtagit.

Det kan alltså konstateras att Carin A. i ett stort antal fall medvetet överträtt en från rättssäkerhetssynpunkt viktig förfaranderegel samt att hon inte vidtagit erforderliga mått och steg för att se till att bestämmelserna om expediering av domar efterlevdes. Gärningen kan med hänsyn till det sagda inte anses som ringa. Carin A. kan därför inte undgå ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkten 2.

HovR:n konstaterar att, eftersom de brott som Mikael S. dömdes för i det aktuella målet inte var begångna under prövotiden efter villkorlig frigivning, lagliga förutsättningar har saknats för att förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad (se 34 kap. 4 § BrB). Carin A. har därför förfarit felaktigt när hon i domen förordnade om sådant förverkande. Carin A. har vitsordat att hon av förbiseende begått nämnda fel men hävdat att gärningen är att bedöma som ringa och därför inte skall medföra ansvar.

HovR:n finner att Carin A., som åklagaren påstått, genom oaktsamhet har åsidosatt vad som gällde för uppgiften.

HovR:n har härefter att ta ställning till frågan om gärningen är att anse som ringa. HD har i rättsfallet NJA 1994 s. 304 i ett likartat mål gällande en hovrättsavdelning uttalat att en korrekt tillämpning av de regler som gäller för förverkande av villkorligt medgiven frihet är av sådan vikt att det endast om någon speciell omständighet kan påvisas är möjligt att bedöma oaktsamheten som ringa. Carin A. har i denna del anfört att hon haft en stor arbetsbörda och en pressad situation i övrigt på grund av arbetsförhållandena vid TR:n och den pågående utredningen hos Statens ansvarsnämnd. Den föreliggande utredningen ger emellertid inte stöd för att Carin A. haft en så stor arbetsbörda att det bör föranleda att gärningen anses som ringa. Inte heller vad hon i övrigt anfört i denna del är av beskaffenhet att göra gärningen mindre allvarlig. Det förhållandet att någon rättsförlust inte uppkommit saknar betydelse, eftersom det förelegat en påtaglig risk för att Mikael S. genom det felaktiga beslutet skulle ha kunnat lida skada.

Under hänvisning till det anförda finner HovR:n att Carin A. även i denna del skall fällas till ansvar för tjänstefel.

Påföljdsfrågan. Påföljden skall bestämmas till böter.

HovR:ns domslut. HovR:n dömer Carin A. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § 1 st. BrB till 40 dagsböter å 250 kr.

Carin A. (offentlig försvarare advokaten Peter Althin, som under målets handläggning i HD efterträddes av advokaten Leif Silbersky) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle befria henne från ansvar eller meddela påföljdseftergift.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom chefsåklagaren Birgitta Nygren).

Vittnet Björn F. tillrättalade vid huvudförhandlingen vissa enligt honom felaktigt återgivna sakuppgifter i HovR:ns dom. (Dessa tillrättalägganden synes dock inte ha påverkat HD:s bedömning; red:s anm.).

HD (JustR:n Magnusson, Lars K. Beckman, Danelius, Lennander, referent, och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Carin A. har i HD intagit samma inställning till åtalet som i HovR:n. Hon har emellertid härutöver, med hänvisning till artikel 6:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, åberopat att åtalet skall ogillas eller i vart fall påföljden efterges på grund av den långa tid som förflutit sedan hon fick kännedom om att förundersökning inletts mot henne.

Enligt artikel 6:1 i Europakonventionen skall var och en, vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättegång inom skälig tid. För bedömningen av vad som utgör skälig tid har Europadomstolen uppställt ett antal kriterier. Av betydelse är hur komplicerat målet varit, hur den tilltalade själv agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter handlagt målet. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 194 ff.)

Även om det aktuella målet inte varit särskilt komplicerat, framgår av utredningen att förundersökningen varit tämligen omfattande och att den successivt utvidgats. Det kan också noteras att den handling som avses i åtalspunkten 2 har begåtts mer än ett år efter de handlingar som omfattas av åtalspunkten 1. I HD har handläggningstiden påverkats dels av att huvudförhandlingen vid ett par tillfällen fått ställas in på begäran av Carin A. själv, sedan hon blivit sjuk, dels av att hon tillåtits byta offentlig försvarare och att den nya försvararen under flera månader varit förhindrad att delta i en huvudförhandling i målet. Dessa förseningar har alltså föranletts av omständigheter för vilka staten inte kan anses ansvarig. Något skäl att låta utgången i målet påverkas av dröjsmål i förfarandet föreligger inte.

HD gör i övrigt samma bedömning som HovR:n. När det gäller åtalspunkten 1 finner således HD att Carin A. i ett stort antal fall medvetet har överträtt en från rättssäkerhetssynpunkt viktig förfaranderegel och att hon inte har vidtagit erforderliga åtgärder för att se till att bestämmelsen efterlevdes. Det har inte framkommit någon omständighet som gör att gärningen kan anses som ringa.

Vad beträffar åtalspunkten 2 finner HD att Carin A. av oaktsamhet har tillämpat reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet felaktigt. HD har i ett likartat mål ansett att en korrekt tillämpning av dessa regler är av sådan vikt att det endast om någon speciell omständighet kan påvisas är möjligt att bedöma gärningen som ringa (se NJA 1994 s. 304). Någon sådan omständighet föreligger inte i det aktuella fallet.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 31 jan. 2001 (mål nr B 4882-98).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-01-31

Målnummer:
B4882-98