Fråga om ersättning för kostnader i konkursärende. 16 kap. 2 § konkurslagen.


Lagrum:
16 kap. 2 § konkurslagen (1987:672); 18 kap. 16 § och 31 kap. 2 § rättegångsbalken; NJA 1998 s. 857

Wollgander Fastighets AB försattes i konkurs vid Eksjö TR. Boets tillgångar bestod i sin helhet av fast egendom.

Förvaltaren i konkursen begärde arvode med 113 750 kr jämte mervärdesskatt och yrkade att 75 000 kr av arvodet skulle fastställas att utgå ur fastigheterna.

Kronofogdemyndigheten i Jönköpings län yttrade sig i egenskap av tillsynsmyndighet och förklarade att arvodet borde bestämmas till 110 000 kr exklusive mervärdesskatt. Myndigheten yrkade att hela arvodet skulle fastställas att utgå ur fastigheterna.

Boro AB i konkurs, som enligt utdelningsförslaget skulle erhålla all utdelning i Wollgander Fastighets AB:s konkurs, bestred tillsynsmyndighetens yrkande att hela förvaltararvodet skulle fastställas att utgå ur fastigheterna och yrkade att förvaltarens förslag skulle bifallas. Boro utvecklade sin talan och begärde ersättning för rättegångskostnader.

Tillsynsmyndigheten invände att KL inte medger ersättning för rättegångskostnader.

TR:n (rådmannen Jörneklint) bestämde i beslut d 8 maj 1996 konkursförvaltarens arvode till 137 500 kr, varav 27 500 kr utgjorde mervärdesskatt, samt fastställde att av arvodet 93 688 kr inklusive mervärdesskatt skulle utgå ur den fasta egendomen.

Med anledning av Boros kostnadsyrkande anförde TR:n i beslutet: Boro AB i konkurs har i enlighet med 11 kap 8 § KL fått yttra sig i fråga om fördelningen av konkurskostnaderna eftersom konkursboet enligt utdelningsförslaget skall erhålla all utdelning i konkursen och därför skulle kommit att beröras om tillsynsmyndighetens uppfattning i frågan hade vunnit gehör. Konkursboet har yrkat ersättning för sina kostnader. Lagrådet uttalade under förarbetena till 11 kap 8 § KL att i fråga om ersättning för kostnader torde komma att gälla att reglerna i 18 kap RB blir tillämpliga. Lagrådet noterade dock att åtskilliga tillämpningssvårigheter skulle uppkomma vilka dock fick avgöras i rättstillämpningen (jfr prop 1986/87:90 s 336).

Tillsynsmyndighetens yrkande i fråga om konkurskostnadernas fördelning har föranlett konkursboet kostnader. Tillsynsmyndighetens yrkande har inte vunnit bifall. En tillämpning av allmänna regler om rättegångskostnader bör föranleda att staten får svara för konkursboets kostnader.

I beslutet ålade TR:n staten att ersätta Boro AB i konkurs för rättegångskostnader med 7 000 kr.

Tillsynsmyndigheten överklagade i Göta HovR och yrkade dels att förvaltararvodet i dess helhet skulle utgå ur den fasta egendomen, dels att HovR:n skulle befria staten från skyldigheten att utge ersättning för Boro AB:s konkursbos rättegångskostnader vid TR:n.

Konkursförvaltaren och Boros konkursbo bestred ändringsyrkandena.

I rättegångskostnadsdelen anförde tillsynsmyndigheten i HovR:n: Vad gäller rättegångskostnaderna så skall tillsynsmyndigheten enligt 14 kap 8 § KL avge yttrande över förvaltarens arvodesframställning till TR:n. I det sammanhanget måste myndigheten rimligen också få framföra sin uppfattning om arvodets fördelning på den i boet ingående egendomen. Tillsynsmyndigheten är i detta sammanhang inte att anse som part i målet. Myndighetens roll är närmast att likställa med en remissinstans till TR:n. Myndigheten har inte framställt någon invändning mot utdelningsförslaget. Tillsynsmyndigheten företräder inte staten i denna uppgift varför inte staten kan vara part i målet. Tillsynsmyndigheten har dessutom inte något eget intresse i saken. För övrigt synes bestämmelsen om rättegångskostnader endast avse det fall när fråga prövats vid en förhandling.

Boros konkursbo anförde bl a följande. Tillsynsmyndigheten har framställt invändning mot utdelningsförslaget. Åtminstone innebär invändningen i realiteten en invändning mot utdelningsförslaget då den avser fördelning av konkurskostnaderna. Invändningen är oförenlig med konkursboets intresse såsom borgenär i konkursen. Tillsynsmyndigheten blir till följd därav konkursboets motpart. Därigenom blir RB:s regler tillämpliga. Skulle konkursboet inte erhålla någon ersättning för sina rättegångskostnader kommer detta att föranleda att fordringsägarna i konkursen erhåller mindre utdelning, vilket inte är rimligt.

HovR:n (hovrättsråden Sundén och Karlsson, referent, samt tf hovrättsassessorn Nebelius) fastställde i beslut d 16 dec 1996 TR:ns beslut om fördelning av förvaltararvodet.

I rättegångskostnadsdelen anförde HovR:n i beslutet: Även när det gäller rättegångskostnaderna gör HovR:n samma bedömning som TR:n. Eftersom tillsynsmyndighetens yrkande inte vunnit bifall skall staten svara för Boros kostnader vid TR:n och i HovR:n.

Staten förpliktades att ersätta Boro AB:s konkursbo för rättegångskostnader i HovR:n med 3 000 kr.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD skulle befria staten från att utge ersättning för Boro AB:s konkursbos rättegångskostnader i TR:n och HovR:n.

Boros konkursbo (ställföreträdare förvaltaren advokaten Björn Agrell) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sjöstedt, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Riksskatteverket har inte överklagat HovR:ns beslut vad gäller fördelningen av konkursförvaltararvodet i Wollgander Fastighets AB:s konkurs. I HD gäller således målet endast om staten, så som TR och HovR funnit, skall svara för konkursborgenären Boros konkursbos rättegångskostnader. Riksskatteverket har, utöver vad som anförts i TR:n och HovR:n, i huvudsak hävdat att tillsynsmyndigheten inte tillvaratagit statens eller någon annans enskilda rätt i underinstanserna utan fört talan på det allmännas vägnar, att rättegångskostnadsreglerna i 31 kap RB därför bör tillämpas, samt att, eftersom Boros konkursbo inte yrkat ersättning av allmänna medel, sådan ersättning lagligen inte kan utgå.

Boros konkursbo har i allt väsentligt vidhållit de argument som anförts i TR och HovR. Boros konkursbo har dessutom hävdat att om HD skulle anse att reglerna i 31 kap RB är tillämpliga skall ersättningen utgå av allmänna medel, att konkursförvaltaren fört talan som ombud för sitt konkursbo, anlitat flera handläggare för rättslig analys och upprättande av inlagor samt att kostnaderna varit skäligen motiverade.

KL innehåller ingen särskild regel om rättegångskostnader för fall som detta. I stället får 16 kap 2 § KL tillämpas. Enligt denna gäller RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar. I motiven till bestämmelsen sägs att frågan i vad mån RB:s kostnadsregler kan tillämpas inte kan besvaras generellt utan beror på vad saken rör. Huvudprincipen bör dock vara att 18 kap RB skall tillämpas om partsställningen är jämförbar med den som föreligger i vanliga dispositiva tvistemål (se prop 1986/87:90 s 401).

När det då först gäller om staten kan åläggas ansvar för kostnaderna vid TR:n är det av intresse att HD i NJA 1998 s 857 uttalat att rättegångskostnadsreglerna i 31 kap RB är tillämpliga i överklagade ärenden rörande arvode till konkursförvaltare. Principen har bekräftats i HD:s beslut d 20 maj 1999 i målet Ö 1919-97 angående fördelning av förvaltararvode i konkurs (refererat som NJA 1999 s 282 - i referatet har dock rättegångskostnadsfrågan inte tagits med). I överklagade ärenden har dock tillsynsmyndigheten valt att föra talan mot TR:ns beslut eller av rätten bedömts vara part och därför förelagts att yttra sig. I TR:n är förhållandena annorlunda. I konkurser av det nu aktuella slaget åligger det enligt 14 kap 8 § KL tillsynsmyndigheten att yttra sig över konkursförvaltarens arvodesanspråk. Genom yttrandet skall TR:n tillföras den kunskap som tillsynsmyndigheten har om hur konkursen förvaltats, om förvaltning i allmänhet och skäligt arvode för detta. Det torde vara oundvikligt att de uppfattningar som framförs i yttrandet i det enskilda fallet kan medföra konsekvenser för konkursboet, konkursförvaltaren, någon eller några konkursborgenärer eller för staten såsom slutligt kostnadsansvarig. Härigenom intar dock tillsynsmyndigheten inte någon partsställning. Någon egentlig talan förs inte. TR:n är vidare helt obunden av yttrandet. Det bör då inte heller anses föreligga någon partsställning jämförbar med den i dispositiva tvistemål. Mot bakgrund härav bör staten inte heller åläggas något ansvar för Boros konkursbos kostnader vid TR:n.

Däremot har tillsynsmyndigheten genom att överklaga TR:ns avgörande fört talan vid HovR:n. Enligt de principer som HD lagt fast i de tidigare berörda avgörandena är då Boros konkursbo i och för sig berättigat till ersättning av allmänna medel för kostnader, dock inte för eget arbete. Nu avser dock hela Boros konkursbos kostnadsanspråk eget genom förvaltaren eller dennes handläggare utfört arbete. Ersättning skall då inte utgå.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD staten från skyldigheten att ersätta Boro AB:s konkursbo för rättegångskostnader i TR:n och HovR:n.

HD (JustR:n Victor och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 16 kap 2 § KL gäller i konkursärenden RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i KL. Några särskilda bestämmelser om rättegångskostnader i ärenden av nu förevarande slag har inte meddelats. Prövningen av frågan om statens skyldighet att ersätta Boro för rättegångskostnader får därför ske med utgångspunkt i bestämmelserna i 18 kap RB. Enligt detta kapitel är en förutsättning för att Boro skall få ersättning för rättegångskostnader att staten fört talan i målet, dvs varit part.

Av handlingarna framgår att tillsynsmyndigheten i TR:n i enlighet med den skyldighet som följer av 14 kap 8 § KL yttrade sig över konkursförvaltarens arvodesanspråk och den därtill hörande frågan om fördelningen av arvodeskostnaderna på olika slags egendom. Någon talan förde tillsynsmyndigheten inte där. Eftersom myndigheten således inte intog någon partsställning i TR:n, finns det inte något stöd för att tillerkänna Boro ersättning för rättegångskostnaderna i TR:n. Statens överklagande i denna del skall därför vinna bifall.

Sedan TR:n meddelat beslut om arvodet och fördelningen därav, överklagade tillsynsmyndigheten beslutet med stöd av 16 kap 8 § 1 st 2 KL. Myndigheten kom härigenom att i HovR:n få ställning som part i målet. Eftersom tillsynsmyndigheten förde talan på det allmännas vägnar utan att talan avsåg ett tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt, skall enligt 18 kap 16 § RB bestämmelserna i 31 kap samma balk tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna. Trots att Boro i HovR:n synes ha yrkat ersättning för sina kostnader av staten i dess egenskap av motpart i målet, kan det inte anses föreligga något hinder mot att pröva om Boro, med tillämpning av 31 kap 2 § RB, har rätt till ersättning av allmänna medel.

Boros talan fördes av dess konkursförvaltare i dennes egenskap av ställföreträdare för konkursboet och Boro yrkade i HovR:n ersättning endast för förvaltarens arbete. Eftersom 31 kap 2 § RB inte medger att en part får ersättning av allmänna medel för eget arbete, kan Boro inte heller tillerkännas någon ersättning för rättegångskostnaderna i HovR:n (se HD:s beslut d 20 maj 1999 i mål Ö 1919-97, refererat i huvudsaken i NJA 1999 s 282). Även i denna del skall därför statens överklagande vinna bifall.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD staten från skyldigheten att ersätta Boro AB:s konkursbo för rättegångskostnader i TR:n och HovR:n.

Referenten, JustR Lars K Beckman, med vilken JustR Lennander instämde, var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Enligt 16 kap 2 § KL gäller i konkursärenden RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i KL. I förarbetena uttalades att frågan i vad mån RB:s kostnadsregler är tillämpliga inte kan besvaras generellt utan beror på vad saken rör samt att huvudprincipen bör vara att 18 kap RB skall tillämpas om partsställningen är jämförbar med den som föreligger i vanliga dispositiva tvistemål (se prop 1986/87:90 s 401 f).

I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas enligt 18 kap 16 § RB i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap, om inte annat är föreskrivet. Enligt 31 kap 2 § RB kan ersättning inte utgå för eget arbete (se även NJA 1998 s 857).

I TR:n var fråga om arvode till förvaltaren i Wollgander Fastighets AB:s konkurs. Tillsynsmyndigheten som yttrade sig i arvodesfrågan enligt 14 kap 8 § KL anförde härvid att hela förvaltararvodet borde, med ändring av vad konkursförvaltaren föreslagit, fastställas att utgå ur den fasta egendomen i konkursen (se 14 kap 18 § KL). För Boro, som enligt utdelningsförslaget skulle erhålla all utdelning i konkursen, innebar ett bifall till tillsynsmyndighetens förslag angående fördelning av konkurskostnaderna en motsvarande minskning av Boros utdelning. Härigenom får anses ha uppkommit en sådan partsliknande intressemotsättning mellan tillsynsmyndigheten och Boro som redan i konkursärendet vid TR:n motiverar en tillämpning av RB:s bestämmelser om rättegångskostnader. Partsförhållandet blev också fullt tydligt i HovR:n sedan tillsynsmyndigheten överklagat TR:ns beslut i fördelningsfrågan (jfr NJA 1998 s 857).

Boro är vinnande part i fördelningsfrågan både i TR:n och HovR:n. Emellertid avser den talan som tillsynsmyndigheten fört inte tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt. Det är därför kostnadsbestämmelserna i 31 kap RB som skall tillämpas och 31 kap 2 § medger inte ersättning för eget arbete. Advokaten Björn Agrell har utfört sitt arbete som ställföreträdare för Boro och Boro kan alltså inte få bifall till sina yrkanden om ersättning för kostnader i TR:n och HovR:n.

JustR Gregow var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag ansluter mig till vad majoriteten anfört i de tre första styckena under rubriken Skäl. Därefter anför jag följande.

Enligt 31 kap 2 § RB kan en tilltalad som frikänns få ersättning av allmänna medel för vissa kostnader, bl a för försvarare, om kostnaderna skäligen varit motiverade för att han skulle kunna ta tillvara sin rätt. Bestämmelsen, som är avfattad med tanke på fysiska personer, medger däremot inte ersättning för sådant som inte medfört kostnader och alltså inte för t ex eget arbete. Tillämpat på situationer som faller under bestämmelsen i 18 kap 16 § RB innebär regleringen att ersättning i första hand kan utgå för kostnad för ombud eller biträde.

En konkursförvaltare företräder konkursboet på grundval av det förordnande som han erhållit av domstolen och är därmed ett slags ställföreträdare. Konkursbo är emellertid en juridisk person av mycket speciellt slag. Vidare är konkursförvaltare - till skillnad från vad som torde gälla för ställföreträdare i allmänhet - berättigad till ersättning av den som han företräder för det arbete som han lägger ner på målet; ersättningen utgår ur egendomen i konkursen och konkursboet ådras alltså en kostnad på liknande sätt som då det uppdragits åt någon att såsom ombud föra konkursboets talan.

Mot bakgrund härav anser jag att det finns skäl att, i fråga om rättegångskostnader vid tillämpning av 18 kap 16 § RB jämförd med 31 kap 2 § samma balk, i ett fall som det förevarande jämställa konkursförvaltarens arbete i målet med arbete som ett ombud skulle ha utfört.

Boro är att anse som huvudsakligen vinnande i HovR:n. Boro bör därför tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnaden för Björn Agrells arbete där, motsvarande yrkat belopp.

HD:s beslut meddelades d 6 nov 2000 (mål nr Ö 287-97).

NJA 1998 s. 857; NJA 1999 s. 282

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-11-06

Målnummer:
Ö287-97