Fråga om ansvarsbefrielse på grund av nöd, när enskilda personer sökt hindra skogsavverkning på ett område för vilket länsstyrelsen två dagar senare utfärdat ett avverkningsförbud.


Lagrum:
24 kap. 4 § brottsbalken; 7 § naturvårdslagen (1964:822); 7 kap. 4 § miljöbalken; NJA 1989 s. 870

Allmän åklagare yrkade vid Stenungsunds TR ansvar å Nico S, född 1981, och Joel G, född 1981, för egenmäktigt förfarande enligt följande: Nico S och Joel G har d 10 febr 1998 i Svartedalen, Stenungsunds kommun, kedjat fast sig vid en skogsmaskin varvid de olovligen rubbat besittningen såvitt avser dels Bullarens Trä AB:s rätt till maskinen och till de träd som skulle avverkas, dels Rolf G:s rätt till fastigheten som sådan. - 8 kap 8 § BrB åberopades.

TR:n (ordf lagmannen Andersson) anförde i dom d 22 okt 1999: Domskäl. Nico S och Joel G har erkänt gärningarna. De har bestritt ansvar och invänt att gärningarna begicks i nöd och inte var oförsvarliga. De har gjort gällande att fara hotade ett viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

Åklagaren har i sin sakframställning anfört bl a följande.

Assi Domän sålde fastigheten Ranebo 1:6 till Rolf G med tillträde d i aug 1997. Tillstånd till skogsavverkning på fastigheten meddelades samma år. Detta tillstånd överläts till Bullarens Trä AB, som genomförde viss avverkning på fastigheten före de i målet aktuella händelserna. I syfte att stoppa avverkningen begav sig bl a Nico S och Joel G till fastigheten, där de kedjade fast sig vid en skogsmaskin. Därigenom hindrades Bullarens Trä AB från att fortsätta avverkningen. Den 12 febr 1998 meddelade LSt:n ett s k § 11-beslut enligt naturvårdslagen. Härigenom inrättades ett interimistiskt naturreservat på fastigheten inom vilket vidare avverkning förbjöds.

Nico S har uppgett: Hon hade hört att en avverkning var på gång när hon begav sig till skogsområdet men hon visste också att förhandlingar fördes om att området skulle bli ett naturreservat. Det var risk för att från naturvårdssynpunkt mycket värdefull skog skulle huggas ner. Hon var mycket hoppfull om att det skulle bli ett naturreservat eftersom det fanns en stark allmän opinion och det enligt hennes mening var ett värdefullt område, på väg att bli naturskog. Hon vet inte hur länge hon var fastkedjad men det kändes som om det var en lång stund. Det förekom inget våld i samband med att hon lämnade maskinen.

Joel G har uppgett: Som medlem i Fältbiologerna visste han att skogen var mycket skyddsvärd och att det var stora naturvärden som stod på spel i området. Det var också ett friluftsområde. Folk i bygden var ganska arga på de planer som fanns att avverka skogen. Efter ett samtal till Fältbiologerna d 9 febr 1998 med förvarning om att avverkning var på gång åkte han i hast ut till skogen och sov över där. På morgonen d 10 febr kedjade han fast sig i skogsmaskinen med en kedja som låstes med hänglås.

Genom de tilltalades erkännande och övrig utredning är det styrkt att de kedjade fast sig vid en skogsmaskin, tillhörig Bullarens Trä AB, och därigenom olovligen gjorde sig skyldiga till en besittningsrubbning. Gärningarna är, som åklagaren gjort gällande, att bedöma som egenmäktigt förfarande och 8 kap 8 § BrB är tillämpligt lagrum. Detta innebar att Bullarens Trä inte kunde avverka träden och att de tilltalade under viss tid uppehöll sig på Rolf G:s fastighet fastkedjade vid skogsmaskinen. För dessa konsekvenser av fastlåsningen bör de dock inte åläggas särskilt ansvar, vilket i så fall skulle ha skett med stöd av 8 kap 8 § och 11 § 2 st BrB.

Nico S och Joel G har dock hävdat att de skall vara fria från ansvar på grund av nöd.

Naturvårdslagen gällde när de händelser inträffade som avses med åtalet. Av åklagarens sakframställning framgår att LSt:n genom ett beslut enligt 11 § naturvårdslagen d 12 febr 1998 förbjöd den avsedda skogsavverkningen. Något annat har inte utretts än att LSt:n därvid fann att det ifrågavarande området uppfyllde kraven enligt 7 § naturvårdslagen på naturreservat. Från och med LSt:ns beslut måste skyddet av området anses ha varit ett sådant viktigt av rättsordningen skyddat intresse som avses med föreskrifterna om nöd i 24 kap 4 § BrB. Givetvis fanns i området de naturvärden, som motiverade LSt:ns beslut, även vid tiden för de åtalade gärningarna eftersom dessa inträffade bara två dagar före beslutet. För tillämpningen av nödregeln krävs att det intresse som i det särskilda fallet hotas är värt rättsordningens skydd. Redan LSt:ns beslut är stöd för att anse att det också vid tiden för de åtalade gärningarna var ett viktigt av rättsordningen skyddat intresse som hotades genom avverkningen. Vidare tyder allt på att det är fråga om mark söm tidigare förvaltades av Domänverket. När Domänverket bolagiserades uttalade statsmakterna bl a att detta inte fick leda till att områden av stort naturvårdsvärde under Domänverkets förvaltning miste sitt skydd eller att detta försvagades (prop 1991/92:134 s 27, NU10 1991/92 s 18). De tilltalade har uppgett att det fanns stora naturvärden i det ifrågavarande området och att den förestående avverkningen skulle skada dessa naturvärden. Detta kan inte anses vederlagt utan synes tvärtom ha fått sin bekräftelse genom LSt:ns beslut. Det kan därför inte anses utrett i målet att den situation som är föremål för TR:ns bedömning ligger utanför ramen för det nyss återgivna statsmaktuttalandet. Detta innebär att man inte bör bortse från möjligheten att det intresse som LSt:ns beslut är ägnat att skydda kan ha funnits sedan åtskilliga år. Även om LSt:ns beslut inte hade meddelats vid tiden för de åtalade gärningarna bör vid bedömningen av invändningen om nöd ett viktigt av rättsordningen skyddat intresse redan då anses ha förelegat. Genom den förestående avverkningen hotades detta intresse. Detta innebär att en nödsituation förelåg. Av deras egna uppgifter finner TR:n framgå att Nico S och Joel G hade som syfte med den gärning som var och en av dem begick att i en akut situation bidra till att förhindra den förestående avverkningen. Det är inte fråga om ett ingripande som det ankommit på en myndighet att verkställa. Vad de gjorde står inte i missförhållande till den hotande skadan. De kan inte anses ha handlat oförsvarligt. Gärningen utgör därmed inte brott. Åtalet bör därför ogillas.

Domslut. TR:n ogillade åtalet mot Nico S och Joel G.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet.

Nico S och Joel G bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Helin samt hovrättsråden Josefson, referent, och Lönqvist) anförde i dom d 25 jan 2000. Domskäl. Nico S och Joel G har i HovR:n redovisat samma inställning till åtalet som vid TR:n. De har i HovR:n som ytterligare grund för sitt bestridande anfört att även om ingen nödsituation i juridisk mening förelåg, så trodde de att så var fallet.

Nico S och Joel G har i HovR:n lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. Joel G har tillagt: När han var fastkedjad vid skogsmaskinen uppgav en kontaktperson att LSt:ns beslut var nära förestående.

Med särskilt beaktande av det tidsmässigt sett mycket nära sambandet mellan de aktuella gärningarna och LSt:ns beslut d 12 febr 1998, finner HovR:n att TR:ns bedömning att det finns utrymme för att ogilla åtalet med tillämpning av 24 kap 4 § BrB kan godtas. TR:ns domslut skall följaktligen stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle döma Nico S och Joel G för egenmäktigt förfarande till böter.

Nico S (offentlig försvarare advokaten Lars Halldin) och Joel G (ombud jur kand Jan Palmblad) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom tf chefsåklagaren Lennart Gruné).

HD (JustR:n Munck, Danelius, Westlander och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Nico S och Joel G har genom att d 10 febr 1998 kedja fast sig vid en skogsmaskin i ett skogsområde i Svartedalen i Stenungsunds kommun olovligen hindrat Bullarens Trä AB att använda maskinen och därmed rubbat bolagets besittning till den. Deras handlande omfattas av brottsbeskrivningen i 8 kap 8 § BrB. Frågan är om de ändå skall gå fria från straffansvar på grund av att de begått gärningen i nöd.

Enligt 24 kap 4 § BrB föreligger nöd, när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Genom sitt handlande syftade Nico S och Joel G till att hindra att träd fälldes inom skogsområdet i fråga, eftersom de ansåg att detta område var värdefullt från naturvårdssynpunkt och därför borde vara skyddat mot avverkning. Det är upplyst att LSt:n två dagar senare, d 12 febr 1998, beslöt att - i avvaktan på att skogsområdet eventuellt skulle förklaras vara naturreservat - utfärda ett förbud mot avverkning av träd inom området.

När det gäller sådana allmänna intressen som naturskydd ankommer det i första hand på myndigheter på statlig eller kommunal nivå att avväga dessa intressen gentemot eventuella motstående enskilda eller allmänna intressen och att med tillämpning av gällande lag vidta erforderliga skyddsåtgärder, vilka i många fall innebär begränsningar i enskild rätt. Utrymmet för enskilda personer att själva göra en sådan intresseavvägning och till skydd för allmänna intressen handla på ett sätt som hindrar utövningen av enskild rätt måste anses utomordentligt begränsat, och det kan, när ett sådant ingripande sker, endast undantagsvis komma i fråga att med tillämpning av 24 kap 4 § BrB fria från straffansvar på grund av nöd (jfr NJA II 1994 s 438 och Holmqvist m fl, Brottsbalkskommentaren s 24:44).

I förevarande fall hade skogsområdets värde som naturmiljö och behovet av eventuella skyddsåtgärder övervägts under lång tid inom LSt:n och berörda kommuner, men något beslut som hindrade avverkning hade d 10 febr 1998 ännu inte fattats. Intresset av att hindra avverkning inom skogsområdet kan därför vid den aktuella tidpunkten ännu inte anses ha varit skyddat av rättsordningen, varför någon sådan nödsituation som avses i 24 kap 4 § BrB inte förelåg.

Nico S och Joel G skall således dömas enligt 8 kap 8 § BrB för egenmäktigt förfarande.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD envar av Nico S och Joel G enligt 8 kap 8 § BrB för egenmäktigt förfarande till 30 dagsböter om 30 kr.

Referenten, JustR Håstad var skiljaktig på sätt som framgår av följande yttrande. "Efter första stycket i majoritetens domskäl anför jag:

Enligt 24 kap 4 § BrB föreligger nöd, när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Om någon begår en gärning i nöd, utgör gärningen brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.

I den ursprungliga lydelsen hade begreppet nöd en i lagbestämmelsen odefinierad innebörd. Avsikten var enligt lagens förarbeten att vid värnandet av allmänna intressen nöd skulle anses föreligga endast undantagsvis; det allmänna intresset måste vara av synnerlig vikt, och en enskild skulle endast när särskilt starka skäl föreligger få göra ingripanden som det ankommer på en myndighet att verkställa (NJA II 1962 s 354 ff). Efter en lagändring 1994 har nöd definierats i lagtexten och därvid givits ett brett innehåll. Avsikten är fortfarande att ett allmänt intresse måste vara av synnerlig vikt för att dess värnande skall fria från ansvar (NJA II 1994 s 437 ff), men lagändringen leder till att avgränsningen av ansvarsfrihetsgrunden numera får ske främst med hjälp av försvarlighetsbedömningen.

Bevarandet av skog på grund av skogens egenvärde eller dess betydelse för andra växter eller för djur eller som friluftsområde kan vara ett viktigt av rättsordningen skyddat intresse (se 7 § naturvårdslagen 1964:822, numera 1 kap 1 §, 3 kap 2-3 §§ och 7 kap 4 § miljöbalken samt EG:s fågelskyddsdirektiv 79/409 och art- och habitatdirektiv 92/43/EEG; jfr även rättsfallen Kommissionen mot spanien, GD C-355/90, och Kommissionen mot Frankrike, GD C-256/98). Att det aktuella skogsområdet var av sådan kvalitet att dess bevarande utgjorde ett av rättsordningen skyddat intresse framgår av att LSt:n d 12 febr 1998 - till bevarande av den biologiska mångfalden - beslöt att interimistiskt inrätta ett naturreservat med avverkningsförbud. När skogsområdet d 10 febr hotades av omedelbar avverkning förelåg således nöd.

Vid bedömningen av huruvida det egenmäktiga förfarandet var oförsvarligt skall beaktas att markägaren och därmed dennes rättsinnehavare Bullarens Trä AB hade tillstånd att avverka skogen samt att det ankommer på LSt:n eller kommunen att avgöra om ett område är så värdefullt att det - på det allmännas bekostnad - bör skyddas enligt naturvårdslagen (numera miljöbalken). Myndigheten har möjlighet att i brådskande fall fatta ett interimistiskt beslut (se 11 § naturvårdslagen och 7 kap 24 § miljöbalken). I synnerhet när vederbörande myndighet har sin uppmärksamhet riktad på frågan om ett naturområde skall skyddas, är utrymmet för enskildas ingripande till men för markägaren eller dennes rättsinnehavare utomordentligt begränsat (jfr NJA II 1962 s 356).

1 det aktuella fallet hade Svartedalen alltsedan 1960-talet varit föremål för överväganden i planeringssammanhang. Under 1995-96 gjordes detaljinventeringar på uppdrag av bl a LSt:n och berörda kommuner. Vissa avverkningar inom skogsområdet hade skett strax före d 10 febr 1998 under polisskydd, fastän överläggningar då pågick mellan myndigheterna och markägaren. Även om de tilltalade, som de uppgivit, hört att ett myndighetsbeslut som skulle hejda avverkningen var nära förestående, har deras handlande därför varit oförsvarligt.

Enligt 29 kap 6 § BrB (jfr 5 § 8 mom) kan påföljd efterges, om det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd.

När Nico S och Joel G förfor egenmäktigt, förhandlade LSt:n med landstinget, Naturvårdsverket och den föregående markägaren Assi Domän om medel som krävdes för att inrätta ett naturreservat. LSt:n kunde redan då ha interimistiskt skyddat området. Enligt ett pressmeddelande från LSt:n och landstinget hade hela skogsområdet blivit förstört, om inte avverkningsförbudet hade meddelats d 12 febr. Det får därmed antas att det egenmäktiga förfarandet bidragit till att förverkliga syftet med naturreservatet. Under sådana omständigheter framstår det som uppenbart oskäligt att utdöma påföljd. Denna bör sålunda efterges."

HD:s dom meddelades d 15 juni 2000 (mål nr B 727-00).

NJA 1989 s. 870; NJA 1991 s. 444; NJA 1991 s. 766; NJA 1992 s. 541; NJA 1997 s. 767

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-06-15

Målnummer:
B727-00