En bilförare med hög alkoholkoncentration i blodet har kört av vägen och skadat sig allvarligt. Orsaken till olyckan har inte kunnat klarläggas men omständigheterna har varit sådana att det har funnits en tänkbar förklaring som inte har förutsatt att föraren varit vårdslös. Ojämkad trafikskadeersättning har tillerkänts föraren.

Sven-Olov P förde efter stämning å Länsförsäkringsbolagens Aktiebolag vid Gävle TR den talan om trafikskadeersättning som framgår av TR:ns dom.

TR:n (lagmannen Bladh samt rådmännen Wiberg och Wiklund) anförde i dom d 9 juni 1995: Bakgrund och yrkanden. Sven-Olov P körde på kvällen d 10 aug 1991 med sin personbil av vägen på länsväg 303, tre kilometer väster om Hagsta krog, inom Gävle kommun. Sven-Olov P skadades mycket allvarligt. Bl a ådrog han sig en fraktur på en bröstkota och den medicinska invaliditeten har fastställts till 100 procent definitivt, från och med skadedagen. Med i bilen var Sven-Olov P:s då knappt fyraåriga dotter Jenny. Hon ådrog sig inte några skador.

Sven-Olov P var vid olyckstillfället alkoholpåverkad. Han fälldes av Sandvikens TR d 24 sept 1992 till ansvar för grovt rattfylleri. Påföljden bestämdes, med hänvisning till den allvarliga kroppsskada som han ådrog sig i samband med brottet, till villkorlig dom. Enligt domen uppgick alkoholkoncentrationen i Sven-Olov P:s blod efter körningen till 2,99 promille. Det väcktes inget åtal för vårdslöshet i trafik.

Sven-Olov P:s bil, som totalförstördes, var trafikförsäkrad i Länsförsäkringsbolagens Aktiebolag, nedan kallat bolaget. I samband med skaderegleringen gjorde bolaget gällande att Sven-Olov P medverkat till trafikolyckan genom vårdslöshet, varför den honom tillkommande personskadeersättningen skulle jämkas till hälften. Sven-Olov P bestred att det förelåg grund för jämkning. Trafikskadenämnden fann i yttrande d 14 mars 1994 att det inte var klart visat att han medverkat till personskadan genom vårdslöshet och rekommenderade bolaget att inte jämka personskadeersättningen. Bolaget accepterade inte Trafikskadenämndens rekommendation utan erbjöd honom följande ersättning: Inkomstförlust 14 100 kr; lyte och men 267 500 kr; kostnader och olägenheter 12 100 kr; dubbelt boende 5 000 kr.

Sven-Olov P har yrkat att TR:n förpliktar bolaget att till honom betala 298 666 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen, dels å 261 400 kr från d 5 mars 1993, dels å 31 166 kr från dagen för delgivning av stämningsansökan - d 3 okt 1994 - allt till dess betalning sker.

Sven-Olov P har som grund för sin talan i första hand åberopat att det inte är visat att han genom vårdslöshet medverkat till sina skador, varför skäl för jämkning av trafikskadeersättningen saknas. För det fall han skulle anses ha förfarit vårdslöst har han i andra hand gjort gällande att jämkning inte bör ske av sociala, ekonomiska och humanitära skäl. Bolaget har bestritt käromålet, men vitsordat kapitalbeloppet och yrkad ränta som skäliga i och för sig.

Bolaget har som grund för sin inställning anfört, dels att Sven-Olov P genom grovt rattfylleri i kombination med oaktsamhet medverkat till sina skador, varför grund för jämkning av personskadeersättningen föreligger i enlighet med bestämmelserna i 12 § trafikskadelagen (TSL), dels att hans medicinska och sociala situation väl är beklagansvärd, men att de ekonomiska konsekvenserna inte är sådana att det finns skäl att underlåta jämkning.

Parternas utveckling av talan.

Sven-Olov P har anfört: Trafikskadenämnden har gjort en riktig bedömning. Det är inte visat att han förfarit vårdslöst. Orsaken till trafikolyckan är okänd. Han har inte brutit mot annan bestämmelse i vägtrafikkungörelsen (VTK) än 19 §. Han har själv inget minne av olyckan eller omständigheterna kring denna. Vittnen saknas. Olyckan kan ha berott på en medtrafikants beteende eller på att något djur eller annat oförutsett hindrat honom. För detta talar den omständigheten att hans dotter Jenny efter olyckan berättat att de väjt för en älg. Något skäl att jämka personskadeersättningen finns således inte.

Trafikskadenämnden har funnit honom berättigad till ersättning med sammanlagt 597 366 kr för den period som prövningen omfattat. Därav avser 535 000 kr ersättning för lyte och men, 28 200 kr för inkomstförlust, 24 166 kr olägenheter och 10 000 kr kostnader för dubbelt boende. Bolaget har betalat ut 287 934 kr som förskott och därefter erbjudit ytterligare ersättning med 10 766 kr, dvs sammanlagt 298 700 kr. Han yrkar nu ersättning med skillnaden mellan vad Trafikskadenämnden funnit honom berättigad till och vad bolaget erbjudit.

Även om han skulle anses ha förfarit vårdslöst, bör jämkning inte komma i fråga. Han har drabbats av mycket allvarliga skador. Han är invalidiserad och helt beroende av sin omgivning. Han behöver t ex hjälp med att stiga upp och att lägga sig, att klä på och av sig, att sköta hemmet och göra inköp. Han har blivit alltmer inbunden efter olyckan. Han känner obehag av att vistas ute och har inget socialt umgänge. Vid tiden för olyckan bodde han ensam i en ensligt belägen fastighet. Han har försökt sälja den eftersom han med sitt handikapp inte kunde bo kvar, men har inte lyckats. En stor del av den ersättning han fått från sin olycksfallsförsäkring har använts till att lösa lånen på fastigheten. Återstoden har använts för att klara uppehället och han har ständiga bekymmer med sin ekonomiska situation. Han behöver ett ojämkat skadestånd för att leva ett någorlunda drägligt liv.

Bolaget har anfört: Mot bakgrund av de uppgifter som har kommit fram i utredningen av trafikolyckan, måste det anses att Sven-Olov P medverkat till händelsen genom oaktsamhet. Han har kört ner i diket på höger sida av vägen, kört 100 meter i diket, varefter han kolliderat med en telefonstolpe som knäcktes och därefter stannat mot ett träd. Det fanns inga bromsspår. Bilen, en SAAB 900, fick omfattande skador, vilket tyder på att hastigheten varit väsentligt högre än tillåtna 70 km i timmen. Det görs gällande att Sven-Olov P brutit mot ett flertal bestämmelser i VTK Han har inte visat omsorg, varsamhet och hänsyn mot sin dotter, andra trafikanter eller sig själv och har därmed brutit mot reglerna i 5 §. Han har fört fordonet alkoholpåverkad och har således brutit mot 19 §. Han har troligen hållit för hög fart och inte kunnat hålla kontroll över bilen, varför han även brutit mot 60 §. Körsättet tyder på att han överträtt gällande hastighetsbestämmelser och därmed har han också brutit mot 64 § VTK.

Sven-Olov P:s ekonomiska situation efter olyckan är inte sådan att det finns skäl att underlåta jämkning. Trots den föreslagna jämkningen får han upp till 90 procent av den inkomst han skulle ha haft som oskadad. Han får vidare ersättning för olägenheter i övrigt med 12 100 kr för tiden fram till utgången av år 1993. För tiden därefter skall ny prövning ske av ersättningen för inkomstförlust, kostnader och olägenheter. Han får därutöver handikappersättning med drygt 24 000 kr per år och får 267 500 kr för sveda och värk, lyte och men. Han har även fått 322 000 kr från en olycksfallsförsäkring i Länsförsäkringar Gävleborg trots att försäkringen egentligen inte gällde eftersom han var alkoholpåverkad. Han har dessutom fått 20 500 kr från en olycksfallsförsäkring i Folksam.

Domskäl.

Det är ostridigt i målet att Sven-Olov P var alkoholpåverkad när trafikolyckan inträffade. Det är också ostridigt, att han hade en mycket hög alkoholkoncentration i blodet. Frågan är då om han, som bolaget påstår, genom vårdslöshet har medverkat till den personskada som han åsamkades vid olyckan och om det därmed finns grund för jämkning av personskadeersättningen i enlighet med bestämmelserna i 12 § TSL.

Bolaget har gjort gällande att Sven-Olov P varit oaktsam genom att inte iaktta bestämmelserna i 5, 19, 60 och 64 §§ VTK. Sven-Olov P har bestritt att han brutit mot annan bestämmelse i VTK än 19 §.

Gunnar Brehlin, en av de polismän som larmades till olycksplatsen, har berättat att olyckan inträffade på en normalbred allmän väg med tät skog på båda sidor och på en 200-300 m lång raksträcka, att det inte fanns några bromsspår på vägen, att bilen hade kört med halva bilen utanför högra vägkanten fram till kollisionen med telefonstolpen och att det fanns sladdspår på sidan av vägen som ledde fram till bilen. Av den polisrapport som upprättades i anslutning till olyckan framgår att Sven-Olov P:s dotter Jenny som var med i bilen, pratade om att de hade väjt för en älg. Jennys mamma, Ann-Katrin S, har berättat att Jenny någon tid efter olyckan spontant berättade om en älg och att pappa kört i diket. Några andra konkreta uppgifter om olyckan finns inte.

Det inträffade inte någon kollision med älg vid olyckstillfället. Flera omständigheter talar dock för att det funnits en älg på eller vid vägen. Dels är älg vanligt förekommande i dessa trakter, dels har Jenny i direkt anslutning till olyckan talat om att de väjt för en älg. TR:n utgår därför i sin fortsatta bedömning från att olyckan berodde på att Sven-Olov P väjde för en älg i enlighet med vad han själv angivit som en tänkbar olycksorsak. Frågan är då om han varit oaktsam som körde av vägen när han väjde för älgen.

Enligt 60 § VTK skall ett fordons hastighet anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna på den del av den framförvarande körbanan eller vägrenen som han kan överblicka och framför varje förutsebart hinder.

Chefsöverläkare Olof Ulwan, som beskrivit alkoholens inverkan på människan och bl a hur reaktions- och omdömesförmågan påverkas, har förklarat att, även om man är alkoholtolerant, tolkningsförmågan och reaktionsförmågan försämras påtagligt vid så hög alkoholkoncentration i blodet som 2,99 promille samt att man drabbas av "tunnelseende", vilket innebär att man enbart uppfattar vad som befinner sig rakt framför medan "sidoseendet" försvinner.

Med hänsyn till den inverkan som alkoholen måste ha haft på Sven-Olov P:s reaktionsförmåga, har det ålegat honom att köra extra långsamt och försiktigt så att han, trots den försämrade reaktionsförmågan, skulle kunna stanna framför en plötsligt uppdykande älg. På en vägsträcka som denna, där älg är vanligt förekommande, får älgar på vägen nämligen anses vara ett förutsebart hinder.

Det är inte visat att Sven-Olov P överträdde gällande hastighetsbestämmelser vid olyckstillfället. De omfattande skadorna på bilen tyder dock på att hastigheten inte heller varit särskilt låg. TR:n finner därför att det med stor sannolikhet måste ha varit så, att Sven-Olov P inte i tillräcklig grad anpassat sin hastighet till vad trafiksäkerheten krävde av honom och att han därför inte förmådde hålla bilen kvar på vägbanan. Han får därigenom anses ha förfarit oaktsamt och har genom denna oaktsamhet medverkat till sina skador. För jämkning enligt 12 § TSL krävs inte att oaktsamheten är straffbar som vårdslöshet i trafik. Även vid obetydlig oaktsamhet är regeln tillämplig. Förutsättningarna för jämkning är således uppfyllda.

Enligt 12 § 3 st TSL skall jämkning ske efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit och omständigheterna i övrigt.

Det är inte visat att den vårdslöshet som Sven-Olov P gjort sig skyldig till i och för sig varit annat än tämligen ringa, medan den skada han åsamkades var synnerligen allvarlig och helt förändrade hans livssituation. Dessa förhållanden talar för att det skulle vara oskäligt att jämka hans personskadeersättning. Man kan emellertid inte helt bortse från det faktum att han var mycket kraftigt berusad vid olyckstillfället och det finns med hänsyn härtill även skäl som talar för att ersättningen bör jämkas. Sven-Olov P:s ekonomiska situation kan inte heller anses så prekär, att jämkning bör vara utesluten av den anledningen.

Vid en samlad bedömning av dessa och övriga omständigheter finner TR:n att jämkning bör ske, dock inte i den utsträckning som bolaget hävdat. Ersättningen bör enligt TR:ns mening bestämmas till skäliga tre fjärdedelar av vad som annars skulle ha utgått. Bolaget skall således förpliktas att till Sven-Olov P betala hälften av det av honom i målet yrkade beloppet eller 149 333 kr jämte ränta ---

Domslut.

Länsförsäkringsbolagens Aktiebolag skall till Sven-Olov P betala 149 333 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen, dels å 130 700 kr från d 5 mars 1993, dels å 15 583 kr från d 3 okt 1994, allt till dess betalning sker.

Båda parter överklagade TR:ns dom i HovR:n för Nedre Norrland. Sven-Olov P yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan. Försäkringsbolaget yrkade att Sven-Olov P:s talan vid TR:n skulle helt ogillas. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Borgström och Similä, hovrättsassessorn Korpi samt tf hovrättsassessorn Staaf, referent) anförde i dom d 26 maj 1998: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

I HovR:n har förebringats samma utredning som vid TR:n varvid Olof Ulwan och Ann-Chatrin S hörts på nytt. Förhöret vid TR:n med Gunnar Brelin har förebringats genom uppspelning av bandupptagningen av förhöret med honom där.

De i HovR:n på nytt hörda personerna har lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom.

HovR:n finner på de av TR:n anförda skälen att Sven-Olov P genom oaktsamhet har medverkat till den personskada som han åsamkades. Den utredning som föreligger angående Sven-Olov P:s alkoholpåverkan vid bilkörningen och angående trafikolyckan visar dock enligt HovR:ns mening att det inte varit fråga om endast en tämligen ringa oaktsamhet.

När det gäller frågan om jämkning av trafikskadeersättningen konstaterar även HovR:n att den skada som Sven-Olov P åsamkats varit synnerligen allvarlig och helt förändrat hans livssituation. Häremot måste dock vägas att hans alkoholkoncentration efter körningen uppgick till 2,99 promille och att det därmed förelegat fara för att han i vad som måste betecknas som en höggradig berusning skulle åsamka sin dotter, trafikanter i mötande fordon liksom fotgängare allvarliga skador. Vad som i målet är upplyst om Sven-Olov P:s ekonomiska förhållanden ger inte anledning att anta att en nedsättning av trafikskadeersättningen skulle få så allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter och levnadsförhållanden att en jämkning på grund härav skulle vara utesluten.

Vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet finner HovR:n skäligt att en jämkning av trafikskadeersättningen till hälften sker.

Det är upplyst och ostridigt i målet att Sven-Olov P numera erhållit den trafikskadeersättning som Länsförsäkringar enligt vad TR:n antecknat i sin dom då hade erbjudit honom. Den ersättningen motsvarar något mer än hälften av vad Sven-Olov P ansett sig berättigad till. Sven-Olov P:s talan i målet omfattar återstående knappa femtio procent av den ersättning han anser sig berättigad till, och Länsförsäkringar har, såsom redovisats i TR:ns dom, vitsordat skäligheten i och för sig av beloppet och ränta. HovR:ns bedömning innebär i och med detta att Länsförsäkringars ändringstalan skall bifallas, dvs att Sven-Olov P:s vid TR:n förda talan skall helt ogillas.

Domslut. Med ändring av överklagade domen ogillar HovR:n Sven-Olov P:s vid TR:n förda talan.

Sven-Olov P (ombud advokaten Bengt Hennel) överklagade och yrkade helt bifall till sin talan.

Bolaget, nu Länsförsäkringar Wasa - Försäkringsaktiebolag, (ombud försäkringsjuristen Ragnar Johansson) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sjöblom föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Sven-Olov P---se HD:s dom---accepterade inte Trafikskadenämndens rekommendation.

Sven-Olov P har som grund för sin talan i första hand åberopat att det inte är visat att han genom vårdslöshet har medverkat till sina skador, varför skäl för jämkning av trafikskadeersättningen saknas. För det fall han skulle anses ha förfarit vårdslöst har han i andra hand gjort gällande att jämkning inte bör ske av sociala, ekonomiska och humanitära skäl. Länsförsäkringar Wasa - Försäkringsaktiebolag har hävdat att Sven-Olov P genom grovt rattfylleri i kombination med oaktsamhet medverkat till den personskada han åsamkats vid trafikolyckan varför trafikskadeersättningen skall jämkas. Bolaget har vidare invänt att Sven-Olov P:s ekonomiska situation inte är så bekymmersam att en jämkning av trafikskadeersättningen bör underlåtas av detta skäl.

Enligt 12 § 1 st trafikskadelagen (1975:1410) kan trafikskadeersättning med anledning av personskada jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan.

En viktig förutsättning för jämkning i de fall då föraren varit straffbart alkoholpåverkad är således att denne genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Enbart den omständigheten att föraren gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott är därför inte tillräckligt för att jämkning skall få ske. Till skillnad mot vad som gäller enligt 12 § 1 st första meningen trafikskadelagen krävs dock inte att vårdslösheten är grov eller att oaktsamheten är straffbar som vårdslöshet i trafik. Regeln är också tillämplig vid "ringa" oaktsamhet från förarens sida. Det krävs inte heller att det skall föreligga något orsakssammanhang mellan förarens påverkan och den vårdslöshet han visat. Regeln utgår emellertid från att det normalt råder ett sådant samband. Däremot skall ett tidsmässigt samband föreligga mellan trafiknykterhetsbrottet och den vårdslöshet som har orsakat eller medverkat till skadan. I motiven sägs att den trafikfara som en alkoholpåverkad förare utgör bör i det enskilda fallet ha manifesterats genom en vårdslös körning av denna (se NJA II 1976 s 109 samt Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977 s 171, och Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982 s 128-129). Det måste vidare föreligga en bevisad oaktsamhet och det måste även råda en adekvat kausalitet mellan denna oaktsamhet och den skada som föraren har lidit (se Nordenson, a a s 173).

HD finner inte anledning att frångå underinstansernas bedömning att Sven-Olov P framfört bilen på ett vårdslöst sätt. Han får således genom vårdslöshet anses ha medverkat till sin skada. De i 12 § 1 st andra meningen trafikskadelagen angivna förutsättningarna för jämkning av begärd ersättning föreligger därför. Enligt 12 § 3 st trafikskadelagen skall jämkning enligt 1 eller 2 st samma paragraf ske efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Den fråga som HD härefter har att ta ställning till är således om förhållandena i detta fall är sådana att det är skäligt att jämka trafikskadeersättningen. Bestämmelsen om jämkning av trafikskadeersättning i fall då föraren gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott tillkom genom att riksdagen utvidgade möjligheten till jämkning i förhållande till regeringens förslag. Införandet av en strängare jämkningsregel vid trafiknykterhetsbrott ansågs vid riksdagsbehandlingen vara motiverad av trafiknykterhetsskäl. I motiven uttalade lagutskottet om den föreslagna jämkningsregeln att de trafiknykterhetsbrott, vilka begåtts i samband med vårdslös körning, i jämkningshänseende skulle bli jämställda med grov vårdslöshet i trafik. Samma skäl som det föredragande statsrådet åberopade för att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet, nämligen att det skulle kunna leda till stötande resultat om full ersättning under alla förhållanden skulle utgå till den som framfört fordon grovt vårdslöst, kunde enligt utskottets mening, åberopas för en jämkning vid trafiknykterhetsbrott som skett i samband med vårdslös körning (se NJA II 1976, s 108 f).

Det framstår som naturligt att själva vårdslösheten bör få väsentlig betydelse vid bedömningen av om det är skäligt att jämka ersättningen. Detta hindrar emellertid inte att, i fall av särskilt allvarliga trafiknykterhetsbrott, även låta trafiknykterhetsbrottets grovhet påverka skälighetsbedömningen. Men också andra omständigheter, framför allt parternas ekonomiska förhållanden, skall beaktas så att resultat som framstår som obilliga mot den skadelidande kan undvikas. En jämkning av trafikskadeersättningen skall inte äventyra den skadelidandes sociala trygghet.

Sven-Olov P har genom att framföra sin personbil på ett vårdslöst sätt medverkat till sin skada. I målet är dock inte visat att vårdslösheten varit av den art att den ensam skulle utgöra skäl för jämkning av ersättningen. Vid bedömningen av jämkningsfrågan måste emellertid även vägas in att Sven-Olov P varit kraftigt berusad vid olyckstillfället. Alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick efter körningen till 2,99 promille. Genom att köra bil i alkoholpåverkat tillstånd har Sven-Olov P själv utsatt sig för en betydande risk för att skadas. De angivna förhållandena är sådana att de motiverar att det sker en jämkning av ersättningen. Frågan är då om en jämkning av trafikskadeersättningen, med hänsyn till Sven-Olov P:s ekonomiska och sociala situation, skulle komma att drabba honom oskäligt hårt varför en jämkning trots allt skall underlåtas eller ske i mindre grad än vad HovR:n funnit.

Sven-Olov P har angående sina ekonomiska förhållanden i HD tillagt att han under 1998 uppbar förtidspension och AGS-ersättning om cirka 130 000 kr samt att hans handikappersättning d 1 sept 1997 sänkts från 69 till 36 procent av basbeloppet.

Vad som i målet är upplyst om Sven-Olov P:s ekonomiska förhållanden ger inte anledning att anta att en jämkning av trafikskadeersättningen skall få så allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden att en jämkning på grund härav skulle underlåtas. Vid bestämmande av jämkningsgraden bör dock i detta fall beaktas att Sven-Olov P skadats mycket svårt vid olyckstillfället och att den medicinska invaliditeten för hans del har fastställts till 100 procent.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts får det anses skäligt att Sven-Olov P tillerkänns en till två tredjedelar jämkad ersättning av vad som annars skulle ha utgått.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Länsförsäkringar Wasa - Försäkringsaktiebolag att till Sven-Olov P utge 99 567 kr jämte ränta enligt 6 räntelagen på 87 133 kr från d 5 mars 1993 och på 10 388 kr från d 3 okt 1994, allt till dess betalning sker.

HD (JustR:n Lind, Munck, Westlander, Blomstrand, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Sven-Olov P körde d 10 aug 1991 av vägen med sin personbil och skadades allvarligt. Han ådrog sig bl a en fraktur på en bröstkota och den medicinska invaliditeten har fastställts till 100 procent definitivt från och med skadedagen. Sven-Olov P var alkoholpåverkad vid olyckstillfället och han har dömts för grovt rattfylleri. Enligt det analysbevis som åberopades i brottmålet uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod efter körningen till 2,99 promille.

Sven-Olov P:s bil var trafikförsäkrad i Länsförsäkringar Wasa-Försäkringsaktiebolag. Vid skaderegleringen gjorde bolaget gällande att Sven-Olov P medverkat till trafikolyckan genom vårdslöshet, varför personskadeersättningen skulle jämkas till hälften. Trafikskadenämnden fann i yttrande d 14 mars 1994 att det inte var klart visat att Sven-Olov P medverkat till personskadan genom vårdslöshet och rekommenderade bolaget att inte jämka ersättningen. Bolaget accepterade inte Trafikskadenämndens rekommendation.

Enligt 12 § 1 st trafikskadelagen (1975:1410) kan trafikskadeersättning med anledning av personskada jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Sven-Olov P har som grund för sin talan i första hand åberopat att det inte är visat att han genom vårdslöshet har medverkat till sina skador.

Sven-Olov P har fällts till ansvar för grovt rattfylleri för den körning då olyckan inträffade. För att trafikskadeersättningen avseende Sven-Olov P:s personskador skall kunna jämkas enligt trafikskadelagen krävs alltså därutöver att Sven-Olov P genom vårdslöshet har medverkat till sina skador.

Det ankommer i första hand på försäkringsbolaget att förebringa utredning som visar att det finns förutsättningar för jämkning.

I förevarande fall var det fråga om en singelolycka. Sven-Olov P har förklarat att han inte har något minne av olyckan eller omständigheterna kring den. Det enda vittnet var Sven-Olov P:s fyraåriga dotter. Utredningen är inte sådan att det är möjligt att vinna klarhet om olycksorsaken. Kraven på bolagets bevisning måste anpassas till detta.

Det är väl känt - och även omvittnat i målet av chefsöverläkaren Olof Ulwan - att alkohol i allmänhet har negativa effekter på människan, bl a när det gäller reaktionsförmågan och omdömet. När en bil kör av vägen och föraren därvid har en hög alkoholkoncentration i blodet kan man därför ofta utgå från att föraren har varit vårdslös. Det förutsätter dock att de närmare omständigheterna inte tyder på att det finns någon annan förklaring till olyckan.

TR:n har ansett att flera omständigheter talar för att det fanns en älg på eller vid vägen där Sven-Olov P körde vid olyckstillfället. Därför har TR:n utgått från att olyckan berodde på att Sven-Olov P väjde för en älg i enlighet med vad han själv har angivit som en tänkbar olycksorsak. HovR:n har delat denna uppfattning och HD finner inte anledning att gå ifrån domstolarnas bedömning härvidlag. Emellertid finns det ingenting i utredningen som visar hur älgen i så fall betedde sig. Det kan därför ha varit så att älgen plötsligt dök upp på vägen på sådant sätt att Sven-Olov P tvingades till en hastig undanmanöver som inte kan läggas honom till last som vårdslöshet.

Omständigheterna är alltså sådana att det finns en tänkbar förklaring till olyckan som inte förutsätter att Sven-Olov P varit vårdslös. Därmed kan det inte anses vara visat att Sven-Olov P har medverkat till sina skador genom vårdslöshet och trafikskadeersättningen skall inte jämkas.

Med hänsyn till det anförda skall Sven-Olov P:s talan bifallas helt.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken förpliktar HD Länsförsäkringar Wasa-Försäkringsaktiebolag att till Sven-Olov P betala 298 666 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 261 400 kr från d 5 mars 1993 och på 31 166 kr från d 3 okt 1994, allt till dess betalning sker.

HD:s dom meddelades d 6 april 2000 (mål nr T 2814-98).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-04-06

Målnummer:
T2814-98