Fråga om arrendenämnds behörighet att pröva villkor om mjölkkvot i samband med förlängning av avtal om jordbruksarrende.


Lagrum:
8 kap. 30 § samt 9 kap. 9 § och 10 § jordabalken; 34 kap. 1 § rättegångsbalken; NJA 1981 s. 873 I-IV

Lars-Fredrik C och Kerstin C arrenderar för jordbruksändamål av Anita L och ytterligare sex personer ca 200 ha mark jämte byggnader och anläggningar på del av fastigheten Sörbyholm 7:3 i Häradshammars socken, Norrköpings kommun.

Jordägarna sade upp arrendet till arrendetidens utgång d 14 mars 1995 och begärde vissa villkorsändringar.

Arrendatorerna motsatte sig de av jordägarna begärda ändringarna och yrkade för egen del att följande villkor skulle införas: "Vid arrendeförhållandets upphörande skall arrendatorerna erhålla det ekonomiska värdet av den del av mjölkkvoten för arrendestället som överstiger 158 160 kg fyrprocentig mjölk." I andra hand yrkade de följande villkor: "Vid arrendeförhållandets upphörande skall en fördelning av mjölkkvotens värde ske mellanjordägarna och arrendatorerna enligt de närmare föreskrifter som meddelas av jordbruksverket enligt intentioner i SFS 1994:1714 § 19 eller motsvarande."

Jordägarna bestred arrendatorernas yrkande.

Tvisten behandlades av Arrendenämnden i Linköping (Johan Levander, ordförande, samt Ulf Ljungars och Sven Erik Ahlsen), som i beslut d 13 juni 1995 anförde bla: Arrendenämnden finner sig behörig att pröva skäligheten av villkor som en part vill skall gälla i arrendeförhållande.

Yrkandet om del i det ekonomiska värdet av mjölkkvoten skall upptas till prövning.

Regelsystemet angående mjölkkvoten är nytt och oprövat. Det ekonomiska värdet av mjölkkvoten kommer förmodligen för denna gård att överskrida 1 milj kr. Det måste vid sådana förhållanden vara skäligt att anpassa gällande villkor till den nya lagstiftningen. Denna reglerar vad som skall ske när arrendeförhållandet upphör på grund av någon omständighet som ligger utanför arrendatorns kontroll. Om arrendatorn själv bringar arrendeförhållandet att upphöra anses för närvarande klart att arrendatorn inte kan ta med sig någon mjölkkvot från arrendegården och ej heller få del i kvotens ekonomiska värde om han inte förbehålls rätten därtill i ett arrendekontrakt. Det är i detta fall arrendatorerna som byggt upp gårdens mjölkkvot. Det får därför av billighetsskäl anses rimligt att arrendatorerna förbehålls rätten att när arrendet sagts upp av dem själva få frågan prövad om hur mycket av mjölkkvotens ekonomiska värde som de har rätt till.

Med hänsyn till att ingen praktisk erfarenhet från sådan ekonomisk fördelning för närvarande föreligger samt att anledningar till uppsägning kan skifta bör denna arrendatorernas rätt nu inte fixeras vid en viss nivå.

Arrendenämnden bifaller på så sätt arrendatorernas yrkande att de vid arrendets upphörande på grund av uppsägning från dem själva är förbehållna rätten att få frågan om dem tillkommande del i det ekonomiska värdet av mjölkkvoten prövad.

Detta villkor är skäligt och ligger inom arrendatorernas yrkanden.

Parterna på ömse sidor klandrade arrendenämndens beslut genom att väcka talan vid Linköpings TR, fastighetsdomstolen.

Jordägarna yrkade att TR:n skulle undanröja beslutet beträffande mjölkkvoten och fastställa att frågan härom inte var en del av parternas arrendeavtal.

Arrendatorerna vidhöll sina yrkanden beträffande mjölkkvoten. TR:n (rådmannen Hillman) anförde i beslut d 29 aug 1996: Fd hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm har i ett rättsutlåtande, daterat d 18 dec 1995, anfört bl a följande i frågan om mjölkkvot.

"Enligt lagen räknas endast upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom som arrende, 8 kap 1 § JB. (Överensstämmande: professor Victorin, art Arrende i Nationalencyklopedin, 1989.) Upplåtelse av nyttjanderätt till lös egendom är därför inte arrende, även om avtalet ibland rubriceras så. I teorin är detta okontroversiellt och självklart, men teorin sätts på prov i de inte ovanliga fall när ett avtal innehåller inslag av upplåtelse av nyttjanderätt till både fast och lös egendom. JB tar själv upp ett sådant fall, nämligen 9:35 som handlar om situationen att ett jordbruksarrende även omfattar (jordägarens) kreatur och redskap. I laghandboken "Arrendelagen" av Sven Larsson och undertecknad sägs att tvist om sådan i 9:35 JB nämnd lös egendom får anses omfattas av begreppet arrendetvist (s 8:70). Uttalandet kan ses som undantaget som bekräftar regeln (att arrendetvist bara är en tvist om nyttjanderätt till fast egendom). - Att upplåtelse i andra hand av t ex arrende eller hyra anses underkastad reglerna i JB kan inte heller anses rubba giltigheten av det sagda. Jfr Arrendelagen s 1:5 med hänvisningar.

I rättsfallet RH 1987:135 ansågs tvist om ersättning för skada på en möbel som ingick i en upplåtelse av en möblerad lägenhet vara en hyrestvist, se 12 kap 69 § JB. (De särskilda forumreglerna för arrende och hyra är inte identiska men har samma principiella uppbyggnad.) Här kan också erinras om rättsfallet NJA 1971 s 129. Det handlar om restaurangen på Solvalla. Hyreslagen ansågs här tillämplig på ett avtal som utgjorde en kombination av "rörelsearrende", alltså nyttjanderätt till lös egendom, och lokalupplåtelse.

Applicerar man det sagda på Sörbyholm så är det till en början klart att de avtalsklausuler om mjölkkvot, som målet handlar om, gäller lös egendom och inte fast. Det talar för att tvist om mjölkkvot inte är någon arrendetvist i JB:s mening.

En mjölkkvot kan vara av stor ekonomisk betydelse för parterna i ett arrendeförhållande. Å andra sidan är det uppenbart att det inte är fråga om nyttjanderätt till fast egendom, ja inte ens nyttjanderätt överhuvudtaget. "Leasing" av mjölkkvot anses inte vara tillåten i Sverige. Mjölkkvot som rättsfigur är helt ny och rättsläget är som antytts på många sätt oklart. Detta gäller inte bara den nuvarande svenska "lagstiftningens" konstitutionella bas.

När nämnderna inrättades var det inte meningen att de skulle syssla med avtalsfrågor av denna komplexa natur. Lagen talar om "annat av jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor" (än arrendetiden eller avgälden). Vad som åsyftades var t ex undantag av ett eller annat hus, växtföljd och ansvarsfördelningen av vård och underhåll och andra sådana "typiska" arrendevillkor. Regleringen av mjölkkvoter faller till sin typ helt utanför denna avtalssfär, och det framstår därför som ganska "onaturligt" att behandla mjölkkvot som ett arrendevillkor i JB:s mening.

Om i fallet Sörbyholm nämndens beslut vinner laga kraft, kan part inte senare tex i en rättegång åberopa att frågan om mjölkkvot inte hade bort upptas till prövning, se 9:12:2 JB och kommentaren i laghandboken Arrendelagen s 9:48 f.

Ett avtal om mjölkkvot i samband med jordbruksarrende är i lagens mening antingen ett arrendeavtal (eller del därav) eller också är det det inte. Det kan inte gärna vara både och; jfr 8:3:1 JB. Om man antar att det är ett arrendeavtal, kräver lagen att det upprättas i skriftlig form. Sker det inte är avtalet i princip en nullitet. Ett sådant resultat framstår som uppenbart orimligt.

Till dessa mera principiella aspekter kan läggas andra av mera "praktisk" art. Jag syftar då på förhållandet att en dom i ett till fastighetsdomstol genom klander inkommet mål om arrendevillkor vid en förlängning inte kan överklagas till högre instans (9:33 JB). Därmed försvinner möjligheten att få prejudikat. (Det finns 24 fastighetsdomstolar, och inget hindrar att de var för sig kommer till helt olika resultat.) Jag syftar vidare på att en tvist om mjölkkvot kan aktualisera rättsfrågor som berör både konstitutionella svenska förhållanden och EU-rätten. Med all respekt för arrendenämndernas kunnande är det tydligt att det aldrig varit meningen att de skulle syssla med frågor av detta slag.

Det sagda torde visa att avtal mellan jordägare och arrendator om mjölkkvot inte utgör avtal om arrende i JB:s mening. Tvist om ett sådant avtal är därmed inte en arrendetvist i den mening uttrycket har i JB. Under alla förhållanden torde det stå klart att det här inte kan vara fråga om en sådan fråga som enligt 8:30 JB ankommer på nämnden. Prövningen av sådant avtal ligger därmed också utanför nämndens kompetens. Ett ärende därom skall därför avvisas. Uttalandet gäller oberoende av om det är fråga om ett separat avtal om mjölkkvot eller en del av ett sedvanligt arrendeavtal."

I enlighet med slutsatserna i Bäärnhielms rättsutlåtande anser TR:n att frågan om mjölkkvot inte kan inrymmas bland sådana villkor som får prövas i en arrendetvist.

Lars-Fredrik och Kerstin C saknar därför rätt att få frågan om mjölkkvot prövad av TR:n i dess egenskap av fastighetsdomstol genom att klandra arrendenämndens beslut. Talan vad gäller frågan om mjölkkvoten skall därför avvisas på grund av rättegångshinder (34 kap 1 § RB). Av forumreglerna i 10 kap RB följer att TR:n inte heller kan pröva den aktuella frågan i den ordning som gäller för ordinära tvistemål.

Då arrendenämnden inte haft rätt att pröva frågan om mjölkkvot vid fastställandet av villkoren för arrendeavtalet i fråga, skall arrendenämndens beslut härom undanröjas.

Slut. 1. TR:n avvisar Lars-Fredrik och Kerstin C:s talan vad gäller frågan om mjölkkvot.

2. Arrendenämndens klandrade beslut d 13 juni 1995 angående mjölkkvoten undanröjs.

Lars-Fredrik och Kerstin C överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle med undanröjande av det överklagade beslutet återförvisa saken vad gällde frågan om mjölkkvot till TR:n för fortsatt handläggning.

Anita L och medparter bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorelli, fastighetsrådet Landin, hovrättsrådet Träff, referent, och t f hovrättsassessorn Torgils) anförde i beslut d 11 juni 1998: Skäl.

Arrendatorerna har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. 19 kap 10 § JB stadgas att om det föreligger tvist om villkoren i en förlängningssituation, skall detta hänskjutas inom viss tidsfrist till arrendenämnd. Arrendenämnden har sålunda att pröva mellan parterna tvistiga villkor för en förlängning av arrendeavtal. Fd hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm uttalar i sitt i målet avgivna rättsutlåtande "att avtal mellan jordägare och arrendator om mjölkkvot inte utgör avtal om arrende i JB:s mening. Tvist om ett sådant avtal är därmed inte en arrendetvist i den mening uttrycket har i JB". Bäärnhielm säger vidare att "Ett avtal om mjölkkvot i samband med jordbruksarrende är i lagens mening antingen ett arrendeavtal (eller del därav) eller också är det det inte. Det kan inte gärna vara både och". Bäärnhielms slutsats är felaktig då parter i ett arrendeförhållande torde kunna ingå ett separat avtal som berör mjölkkvot utan att fråga för den skull år om arrendeavtal liksom de som ett villkor för arrendeupplåtelsen bl a torde kunna reglera frågor som berör mjölkkvoten. I de fall där frågan om mjölkkvot regleras eller skall regleras i samband med övriga villkor för jordbruksarrendet torde det vara en del av arrendeavtalet. Frågan om mjölkkvot är numer dessutom ett naturligt arrendevillkor, som självklart skall prövas av arrendenämnd och fastighetsdomstol i samband med villkorstvister. Frågan om mjölkkvotens storlek och om hur mjölkkvoten bestäms har utomordentlig betydelse för arrendeställets avkastningsförmåga och har kanske större betydelse än sådant som tidigare bedömdes som självklara arrendevillkor men som även kan tyckas röra frågor om lös egendom, exempelvis arrendatorers mottagande av vissa kvantiteter tillträdesfoder såsom hö och halm, jordägares erhållande av naturprodukter såsom mjölk m m, regleringar av arrendatorns underhåll av vägar, vem som skall svara för försäkringspremier, elkraft, sotning, renhållning m m. Ofta regleras även jordägares rätt att mot vederlag kunna nyttja vissa arrendatorns inventarier. - Tvisten om mjölkkvot emanerar ur arrendeförhållandet och utan detta kunde tvisten inte ha uppkommit. Fördelningen av mjölkkvoten är beroende av arrendetidens längd, jordägarens respektive arrendatorns ekonomiska insatser och det är endast på grund av arrendatorns ställning just som arrendator, som denne överhuvudtaget kan ha rätt till andel i mjölkkvoten. -Yrkandet om mjölkkvot rör ett sådant enligt 9 kap 9 § 2 st JB uppställt villkor som skall gälla, då det är skäligt med hänsyn till arrendeavtalets innehåll, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. I omnämnt lagrum anges uttryckligen att senare inträffade förhållanden har betydelse vid bedömningen av skäligheten av fordrade villkor jämfört med arrendeavtalets innehåll i övrigt. Frågan om mjölkkvot är sådant villkor och det kan prövas av fastighetsdomstolen.

Jordägarna har i HovR:n hänvisat till vad som anförts i Bäärnhielms rättsutlåtande, som intagits i TR:ns beslut, samt därutöver anfört i huvudsak följande. Regleringen mellan parterna av rätten att sälja mjölk utan tilläggsavgift faller utanför det som menas med arrendevillkor i JB. I själva verket rör sig arrendatorernas villkor i nu aktuell del om en hypotetisk situation som kan tänkas få betydelse i framtiden. Hinder föreligger därför, då domstolar inte skall pröva hypotetiska yrkanden, för arrendenämnden att ta upp talan till prövning. Arrendeparterna kan inte anses ha frihet att avtala om mjölkkvoten då överföringar skall ske inom ramen för vad som stadgas i SJVFS 1995:20, 11-18 §§. Om överföring sker inom denna smala ram måste likväl omregistrering ske hos Jordbruksverket, som kontrollerar "affären", innan kvoten överförs med verkan att övertagaren kan sälja mjölk utan tilläggsavgift. Innebörden av detta torde också vara att arrendenämnd eller domstol i vart fall inte kan bestämma om sådan överföring annat än inom ramen för ovan nämnda §:r och att Jordbruksverket även i ett sådant fall måste kontrollera och registrera innan övertagaren kan sälja mjölk utan tilläggsavgift. Domstolsprövning av Jordbruksverkets tillämpning av sin förordning torde endast kunna ske av förvaltningsdomstolarna. Märkligt vore om arrendenämnd kunde tillämpa förordningen annorledes än förvaltningsdomstol, vilket skulle kunna bli följden om arrendatorernas talan tillåts. Risken för konflikt mellan arrendenämnd/fastighetsdomstol å ena sidan och förvaltningsmyndighet/domstol å den andra sidan ger en tydlig anvisning om att avvisningsbeslutet är riktigt. - Det råder vidare förbud att handla med mjölkkvot utanför köp från eller försäljning till Jordbruksverket. Giftorätt eller arv till mjölkkvot kan endast bli aktuell enligt vad som följer av SFS 1994:1714, 4 § 1 st, vilket torde medföra att endast make och barn kan anses "arvsberättigade", och inte den krets som följer av ÄB, samt att man inte med framgång kan driva rätt till giftorätt eller arv avseende värdet av en oinlöst mjölkkvot i en tvistig situation. Utmätning av rätten till mjölkkvot torde inte kunna ske. Vid exekutiv försäljning av ett produktionsställe kanske kvoten följer den areal från vilken mjölken producerats såvida inte kvoten i den situationen dras in till den nationella reserven. Med hänsyn till vad som anförts kan mjölkkvoten knappast anses vara en civilrättslig rättighet. Det förhållandet att regeringen utan riksdagens hörande stiftat den grundläggande författningen och därefter lagt över alla väsentliga bestämmelser om tillämpningen på förvaltningsmyndighet, som har att ge begreppet mjölkkvot ett innehåll, ger vid handen att fråga är om administrativa föreskrifter som den enskilde har att följa oberoende av civilrättsliga förhållanden. Mjölkkvoten kan sägas vara en "rätt" utan civilrättsligt innehåll. Mot denna bakgrund är det föga ändamålsenligt för arrendenämnd eller fastighetsdomstol att i en villkorstvist inom ramen för parternas yrkanden och 9 kap JB bestämma hur värdet av mjölkkvoten skall fördelas mellan parterna när arrendeförhållandet en gång upphör.

HovR:n gör följande bedömning.

HovR:n berör inledningsvis den författningsmässiga regleringen av mjölkkvotssystemet och vad kvoteringssystemet inneburit för Sveriges del.

Den 1 jan 1995 inträdde Sverige i den Europeiska unionen (EU), (SFS 1994:1500, 2063). Enligt EU:s gemensamma jordbrukspolitik skall mjölkproduktionen kvoteras mellan medlemsländerna för att komma till rätta med de strukturella överskotten på mjölk och mjölkprodukter. Aktuella bestämmelser för hur detta skall ske finns i Rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter.

I Rådets förordning artikel 7, 1 p anges bland annat att "Referenskvantiteter som finns disponibla i ett företag skall i händelse av överlåtelse genom försäljning, utarrendering eller arv överföras tillsammans med företaget till de producenter som tar över företaget i enlighet med närmare bestämmelser som medlemsstaterna skall fastställa med hänsyn till de arealer som används för mjölkproduktion eller andra objektiva kriterier och, i förekommande fall, eventuella avtal mellan parterna."

I samma artikel 2 p anges följande. "Om det inte finns något avtal mellan parterna i det fall ett arrendekontrakt löper ut utan att det finns möjlighet till förnyelse på liknande villkor eller i situationer som medför jämförbara rättsliga effekter skall de disponibla referenskvantiteterna i det aktuella företaget helt eller delvis överföras till de producenter som övertar dem, i enlighet med bestämmelser som antagits eller kommer att antas av medlemsstaterna med beaktande av parternas rättmätiga intressen."

Samtidigt som Sverige inträdde i EU trädde förordningen (1994:1714) om mjölkkvoter m m i kraft. Förordningen innehåller i 17-19 §§ bestämmelser som rör en (jordbruks) arrendators rätt. I 19 § l st stadgas följande. "Om vid jordbruksarrende arrendeförhållandet upphör på grund av någon omständighet som ligger utanför arrendatorns kontroll, skall en fördelning av mjölkkvoten ske mellan jordägaren och arrendatorn." I samma §:s 3 st anges att detta gäller bara om inte parterna har kommit överens om annat. Innehållet i förordningen kompletteras av jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1995:20) om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter.

Rådets förordning är genom Sveriges medlemskap i EU direkt tillämplig i Sverige och, som en del av EG-rätten, har förordningen företräde framför motstående nationell rätt. Det innebär att frågan om fördelning av mjölkkvot när ett arrendeförhållande upphör alltid måste göras med "med beaktande av parternas rättmätiga intressen", även om detta inte kommit till uttryck i nationell lag.

Medlemsstaterna måste vidare, när de implementerar gemenskapsrätt, beakta de grundläggande civila rättigheter som tillförsäkras envar enligt Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Skyddet innebär bl a att "envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt" (artikel 1 i tilläggsprotokoll d 20 mars 1952).

EG-domstolen är den institution som kan ge en auktoritativ tolkning av EG-rätten. Det är därför av stor betydelse hur EG-domstolen har sett på frågan om mjölkkvoter.

EG-domstolen har i dom d 13 juli 1989 - det s k Wachauffallet - behandlat frågan om vad EG-rätten innebär i fråga om fördelning av mjölkkvot när ett arrendeförhållande upphör. Omständigheterna var i det fallet följande: Den tyske arrendatorn Hubert Wachauf hade ensam byggt upp mjölkproduktionen på arrendestället. Han fick inte fortsätta arrendet. Dåvarande Västtyskland hade valt en lösning, som innebar att en arrendator som upphörde med mjölkproduktion kunde erhålla ersättning av staten, om kvoten återgick till den nationella reserven. Ett villkor för ersättning var dock att jordägaren medgav att ersättning utbetalades, detta eftersom jordägaren sedan inte kunde göra anspråk på kvoten. Wachauf fick avslag på sin ansökan om ersättning på grund av att jordägaren inte gav sitt medgivande. Ersättningsfrågan prövades av Verwaltungsgericht i Frankfurt, som begärde ett utlåtande av EG-domstolen.

EG-domstolen konstaterade först att "fundamentala rättigheter" ingår som en integrerad del av de allmänna rättsgrundsatser som domstolen har att upprätthålla. I fortsättningen uttalas bl a: "Regler som innebär att en frånträdande arrendator utan ersättning berövas frukterna av sitt arbete och sina investeringar i den arrenderade egendomen är oförenliga med skydd för fundamentala rättigheter. Detta måste medlemsstaterna beakta när de implementerar gemenskapsrätt och det måste också, så långt möjligt, beaktas även i tillämpningen."

Vad EG-domstolen uttalat är att ett kvotsystem för mjölkproduktion berör arrendatorns grundläggande civila rättigheter. En mjölkkvot är med detta synsätt inte enbart ett instrument för att styra marknaden.

Införandet av mjölkkvoter har för Sveriges del inneburit ett (åter)införande av ett prissystem för produktion av mjölkprodukter, där produktion inom en viss kvantitet betingar ett relativt högt pris medan en produktion därutöver ges ett avdrag, som för närvarande satts så högt att lönsam produktion utöver kvoten i praktiken omöjliggjorts.

Mjölkkvoteringen i Sverige utgör ett i raden av (över) statligt reglerade och administrerade prisregleringssystem avseende mjölkprodukter, (se närmare härom Jordbruksverkets Rapport 1997:1; Mjölkkvoter - En studie av mjölkkvotsystemet och dess effekter). Ett sådant system har den enskilde producenten/arrendatorn att underordna sig och små möjligheter att påverka. Prisregleringssystemet innebär för den enskilde producenten en fråga om vad som är lönsamt att producera för försäljning och har med det synsättet inte så mycket att göra med förhållandet mellan arrendator och jordägare i arrendeförhållandet. Tidigare prisregleringssystem har, såvitt HovR:n känner till, heller inte varit föremål för prövning i arrendetvister vid arrendenämnderna.

HovR:n övergår till att bedöma frågan om mjölkkvot vid fastställandet av villkor för arrendeavtalet i fråga, skall prövas inom ramen för en arrendetvist.

Ordet arrendetvist har inte getts någon definition, vare sig i JB, i dess förarbeten eller annorstädes. Det har föranlett HD att vid ett flertal tillfällen pröva vad som kan anses utgöra en arrendetvist. I NJA 1990 s 631 fastslogs att en arrendetvist är en tvist i rättsförhållandet mellan parterna i arrendeavtalet, dvs jordägaren och arrendatorn i dessa deras egenskaper. Vid avgörande av frågan om det föreligger en sådan tvist har domstolarna att utgå från de omständigheter som käranden åberopar till grund för sin talan. Käromålet skall med andra ord grunda sig på ett arrendeförhållande mellan en jordägare och en arrendator. Tvister mellan jordägare och arrendator om själva arrendeavtalet, t ex om dess bestånd, innehåll, omfattning och utövning, är sålunda arrendetvister. Därutöver har tvist om vissa obligatoriska anspråk på grund av upplåten arrenderätt ansetts vara arrendetvist (Rittri, Bostads- och anläggningsarrende s 274 med hänvisning till prop 1968:91 A s 354 angående begreppet hyrestvist). Av NJA 1983 s 173 får anses framgå att det torde vara tillräckligt att tvisten har en tillräckligt stark anknytning till ett arrendeförhållande, för att en arrendetvist skall föreligga.

En fördelning av mjölkkvot enligt bestämmelserna i 19 § förordningen om mjölkkvot m m kan endast ske mellan parterna i ett arrendeförhållande. Hur fördelningen skall ske beror på arrendeförhållandets längd och vardera partens ekonomiska insatser för mjölkproduktionen på arrendestället. En tvist om fördelning av mjölkkvot mellanjordägare och arrendator har med hänsyn härtill en mycket tydlig anknytning till arrendeförhållandet och med EG-domstolens synsätt berör det en arrendators grundläggande civila rättigheter.

Mjölkkvot är, vilket är ostridigt i målet, att anse som annat än fast egendom och det kan inte heller anses utgöra tillbehör till sådan egendom. I målet har gjorts gällande att, förutom i de fall som framgår av 9 kap 35 § JB, en arrendetvist alltid är en tvist om nyttjanderätt till fast egendom, dvs uppräkningen i nyss nämnda § skulle vara uttömmande. Av rättspraxis och doktrin framgår emellertid att det finns utrymme för ytterligare undantag.

HovR:n finner, med hänsyn till vad sålunda anförts om mjölkkvotens karaktär och nära anknytning till arrendeförhållandet, att hinder ej föreligger för att pröva villkor om mjölkkvot i en arrendetvist, trots att mjölkkvoten närmast är att hänföra till lös egendom. Arrendenämnden har därför i och för sig haft rätt att pröva frågan om mjölkkvot vid fastställandet av villkoren för arrendeavtalet i fråga. TR:ns beslut skall därför undanröjas och målet återförvisas till TR:n för förnyad handläggning.

HovR:ns beslut. HovR:n undanröjer det överklagade beslutet samt visar målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

Anita L och medparter (ombud advokaten Nils Larsson) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns beslut fastställa TR:ns beslut.

Lars-Fredrik C och Kerstin C (ombud advokaten Per-Anders Bönner) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bramstång, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt EU:s gemensamma jordbrukspolitik kvoteras mjölkproduktionen mellan medlemsländerna genom ett regleringssystem på både unionsnivå och nationell nivå. På EU-nivå regleras kvotsystemet i Rådets förordning (92/3950/EEG) om införandet av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter och i Kommissionens förordning (93/536/EEG) om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter. Systemet bygger på att varje medlemsland tilldelas en landskvot som sedan kan fördelas mellan mjölkproducenterna inom landet. Även om förordningarna innebär en utförlig reglering av kvotsystemet har det lämnats åt varje enskilt medlemsland att inom vissa givna ramar disponera över hur handeln med och prissättningen på mjölkkvoter skall gå till. Som en obligatorisk utgångspunkt vid överföring av kvot gäller att kvoten följer med överlåtelser och upplåtelser av produktionsenheten. I Rådets förordning artikel 7, 2 p anges följande. "Om det inte finns något avtal mellan parterna i det fall ett arrendekontrakt löper ut utan att det finns möjlighet till förnyelse på liknande villkor eller i situationer som medför jämförbara rättsliga effekter skall de disponibla referenskvantiteterna i det aktuella företaget helt eller delvis överföras till de producenter som övertar dem, i enlighet med bestämmelser som antagits eller kommer att antas av medlemsstaterna med beaktande av parternas rättmätiga intressen."

EG-domstolens praxis ger klart uttryck för att de enskilda producenternas kvotinnehav utgör en förmögenhetsrättslig tillgång som omfattas av allmänna principer om skydd för äganderätten. I det s k Wachauffallet (1989 ECR 2633) uttalas bland annat: "Regler som innebär att en frånträdande arrendator utan ersättning berövas frukterna av sitt arbete och sina investeringar i den arrenderade egendomen är oförenliga med skyddet för fundamentala rättigheter. Detta måste medlemsstaterna beakta när de implementerar gemenskapsrätt och det måste också, så långt möjligt, beaktas även i tillämpningen."

I Sverige infördes kvotsystemet vid EU-inträdet 1995. Sedan d 15 jan 2000 gäller förordningen (1999:1319) om mjölkkvoter. Av 12 § framgår bl a att mjölkkvoten skall fördelas mellan jordägare och arrendator om arrendeförhållandet upphör på grund av någon omständighet som ligger utanför arrendatorns kontroll. Innehållet i förordningen kompletteras bl a av Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1999:138) om överlåtelse av mjölkkvot I 7 och 8 §§ regleras förhållandet mellan arrendator och jordägare vid fördelning av mjölkkvot Enligt 8 § har respektive part vid arrendets upphörande rätt att överlåta den del av kvoten som han enligt fördelningsavtal förfogar över.

En tvist om fördelning av mjölkkvot har således en direkt anknytning till rättsförhållandet mellan arrendator och jordägare och får enligt EG-domstolens praxis anses beröra en arrendators grundläggande civila rättigheter.

Enligt 8 kap 30 § JB har arrendenämnd bl a till uppgift att medla i arrendetvister, pröva frågor om förlängning av arrendeavtal och fastställa villkoren för en sådan förlängning. Enligt 9 kap 9 § 2 st kan vid förlängning prövas inte bara frågor om arrendeavgift och arrendetid utan även annat av jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor i den mån det är skäligt med hänsyn till arrendeavtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Med hänsyn till vad som anförts om mjölkkvotens karaktär och starka anknytning till arrendeförhållandet finner HD att hinder ej kan anses föreligga för att pröva villkor om mjölkkvot i en arrendetvist (jfr NJA 1983 s 173).

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson referent, Danelius, Victor och Pripp,) fattade följande slutliga beslut: Skäl. En jordbruksarrendator har enligt 9 kap 8 § JB rätt att få arrendeavtalet förlängt utom i vissa i §:n angivna fall. När avtalet förlängs skall arrendeavgiften och förlängningstiden bestämmas enligt principer som anges i 9 kap 9 §. Annat av jordägaren eller arrendatorn uppställt villkor skall enligt samma § gälla i den mån det är skäligt med hänsyn till arrendeavtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Enligt 8 kap 30 § JB har arrendenämnd bl a till uppgift att pröva frågor om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende och fastställande av villkor för sådan förlängning.

I förevarande mål har arrendatorerna i samband med att arrendeavtalet skulle förlängas begärt ett tillägg till avtalet som skulle ge dem rätt till andel i det ekonomiska värde som arrendeställets mjölkkvot representerar. Jordägarna har motsatt sig det begärda tillägget. Den prövning som arrendatorerna påkallar faller inom arrendenämndens behörighet såsom den beskrivs i 8 kap 30 § JB. Frågan om det är möjligt och i så fall skäligt att fastställa något villkor angående fördelningen av mjölkkvotens värde efter arrendets upphörande skall alltså prövas i sak av TR:n.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD:s beslut meddelades d 29 febr 2000 (mål nr Ö 3156-98).

NJA 1981 s. 873 I-IV; NJA 1994 s. 696

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-02-29

Målnummer:
Ö3156-98