Ett större installationsföretag har träffat en överenskommelse med den lokala fackliga organisationen om betald ledighet för en facklig förtroendeman. Enligt överenskommelsen ska förtroendemannen ges erforderlig ledighet för det fackliga arbetet. Efter flera års tillämpning av överenskommelsen uppkommer tvist huruvida arbetsgivaren har hindrat den facklige förtroendemannen från att fullgöra sitt uppdrag. I målet uppkommer i huvudsak följande frågor: 1. Är förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen uppfyllt beträffande vissa tidigare händelser som den fackliga organisationen har åberopat till stöd för sin talan om skadestånd? - 2. Har den facklige förtroendemannen haft rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga arbetet enligt överenskommelsen mellan arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen, alternativt på grund av det sätt på vilket överenskommelsen har tillämpats under flera år? - 3. Har arbetsgivaren genom att beordra den facklige förtroendemannen att under två dagar utföra installationsarbete ändrat dennes arbetsförhållanden och därvid åsidosatt överläggningsskyldighet enligt 5 § förtroendemannalagen?


Lagrum:
3 § och 5 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen;  4 kap. 7 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; VVS Företagen; Bravida Sverige Aktiebolag

Nr 1

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

VVS Företagen och Bravida Sverige Aktiebolag i Stockholm.

Mellan VVS Företagen och Svenska Byggnadsarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, det s.k. VVS-avtalet. Det nu aktuella VVS-avtalet gäller fr.o.m. den 1 april 2007 t.o.m. i första hand den 31 mars 2010.

Bravida Sverige AB bedriver verksamhet i hela landet med olika installationsarbeten avseende bl.a. rörarbeten. Bolaget är medlem i VVS-företagen och är därmed bundet av VVS-avtalet.

A.F., som är medlem i förbundet, anställdes år 1976 som rörmontör hos BPA. Sedan det bolaget ombildades till Bravida Sverige AB har A.F. varit anställd där. Han har sedan lång tid haft ställning som facklig förtroendeman.

Under tiden den 14 mars - den 4 juli 2002 fördes mellan bolaget och förbundets avdelning 12 förhandlingar rörande A.F:s ställning som facklig förtroendeman på arbetsplatsen. Förhandlingarna resulterade i följande överenskommelse, som togs in i protokollet.

Förhandlingsresultat

Parterna enades om följande:

* Det förslag med bilagor, tillsammans med tilläggsyrkande, för närvarande 160:-/tim, som Byggnads avdelning 12 presenterat, ligger till grund för det kommande fackliga arbete som A.F. har framför sig inom Bravida Väst AB samt koncern.

* Parterna har en samsyn angående vikten av en god facklig verksamhet inom företaget vilket gagnar alla anställda.

Till protokollet fogades en bilaga 1, som innehåller en förteckning över den facklige förtroendemannens uppgifter. Vidare fogades till protokollet en bilaga 2, som utgörs av den förhandlingsframställning som avdelningen hade lagt fram. Bilagan 2 innehåller bl.a. följande.

Överläggning avser A.F:s möjligheter att bedriva ett konstruktivt fackligt arbete på facklig förtroendemanna tid.

Att klarlägga omfattning och förläggning av ledigheten för facklig förtroendeman.

* Att A.F. ges möjlighet till erforderlig ledighet för de fackliga uppdragen han besitter inom Bravida Väst AB, samt koncernnivå.

* Att A.F. erhåller plats inom företaget, med tillgång till telefon och dator.

* Att A.F. för det fackliga arbetet inom företaget bibehåller lön, som om han kvarstår i produktion som rörmontör och ackordstagare.

Mellan parterna har uppkommit tvist i frågan om bolaget har ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att ha hindrat A.F. att fullgöra sitt fackliga uppdrag. Parterna har förhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta bolaget att utge

1. allmänt skadestånd till A.F. med 50 000 kr, samt

2. allmänt skadestånd till förbundet med 25 000 kr.

På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 mars 2008 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har yrkat att förbundets talan delvis ska avvisas. De har bestritt käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Förbundets talan grundas sammanfattningsvis på följande omständigheter. Den i juli 2002 ingångna överenskommelsen innebär att A.F. har rätt att arbeta med fackliga frågor på heltid utan löneavdrag. Parterna har skilda uppfattningar i fråga om överenskommelsens innebörd, men detta saknar betydelse. A.F. har nämligen faktiskt arbetat heltid i flera år som facklig förtroendeman. Detta innebär enligt förbundets uppfattning att parterna i varje fall genom konkludent handlande måste anses ha ingått en överenskommelse om att A.F. skulle arbeta på heltid med fackliga frågor.

Trots överenskommelsen har bolaget under lång tid trakasserat A.F. och ifrågasatt hans arbete på olika sätt. Bolaget har bl.a. krävt ledighetsansökningar på särskilda blanketter var fjortonde dag vid upprepade tillfällen. Trakasserierna kan sägas ha kulminerat då bolaget i februari 2007 ställde krav på att A.F. skulle arbeta under två dagar i produktionen. Någon överläggning med avdelningen före den tilltänkta förändringen hölls inte. Bolaget bröt alltså mot 3 och 5 §§ förtroendemannalagen. Det var denna händelse som utlöste den nu aktuella rättstvisten. Förbundets talan tar emellertid sikte på bolagets sammantagna agerande under åren 2002 - 2007. Förbundet återkommer närmare till händelser som under denna tid utgjorde trakasserier av fortlöpande slag.

A.F:s rätt till fackligt arbete på heltid

Efter en förhandlingsframställan av avdelningen, genom dess ombudsman I.R., fördes under våren 2002 förhandlingar med bolaget angående A.F:s ställning som facklig förtroendeman. Förhandlingarna resulterade i att parterna i juli 2002 enades om en överenskommelse, som enligt förbundets mening innebär att A.F. skulle ha rätt till betald ledighet på heltid för den fackliga verksamheten. I överenskommelsen angavs, i form av hänvisning till protokollsbilagan, att A.F. skulle ha rätt till erforderlig ledighet för uppdraget. Hans uppgifter som facklig förtroendeman specificerades noggrant. Det kan nämnas bl.a. att han representerade den fackliga organisationen inte bara i MB-gruppen på koncernnivå utan också på driftsenhetsnivå, regional nivå och företagsnivå enligt den ordning som gäller enligt reglerna i en bilaga till VVS-avtalet.

I oktober/november 2002 övergick A.F. till att arbeta som facklig förtroendeman på heltid. Han fortsatte med detta under de följande åren och gör så fortfarande.

Det har förts en diskussion mellan bolaget och avdelningen om A.F:s rätt till ledighet. Den 21 februari 2005 förhandlade parterna med anledning av att avdelningen hade begärt att han skulle "ges möjlighet till erforderlig ledighet motsvarande 40 timmar" för de fackliga uppdragen. Bolaget representerades av T.S., som anförde att en halvtidstjänst borde vara tillräcklig för de uppgifter som A.F. hade att utföra. I protokollet, som skrevs av I.R., angavs under rubriken Faktiska omständigheter att A.F. i allt väsentligt arbetat med den fackliga uppgifterna på heltid, dvs. 40 timmar /vecka. Vidare angavs att parterna enades i enlighet med avdelningens förslag. Protokollet justerades dock inte av T.S.

Av intresse är också vad som sades vid en förhandling den 15 december 2005 mellan I.R. och A.F:s närmaste chef, avdelningschefen A.H. Förhandlingen gällde A.F:s lönesättning. I det justerade protokollet angavs under rubriken Faktiska omständigheter beträffande A.F:s uppdrag att "detta innebär en heltidstjänst i rollen som facklig förtroendeman2".

Förbundet gör i första hand gällande att bolaget och avdelningen vid 2002 års förhandling enades om att A.F. skulle ha rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga uppdraget. I andra hand görs gällande att parterna måste anses ha enats om detta genom konkludent handlande mot bakgrund av att A.F. under hela tiden faktiskt har arbetat på heltid som facklig förtroendeman.

Bolagets trakasserande åtgärder mot A.F.

Samarbetet mellan A.F. och bolagets företrädare fungerade bra fram till omkring år 2004/2005. Det förekom då en del kommentarer från bolagets sida om att A.F. var "tärande" och "kostade pengar". Någon gång under år 2005 började bolaget med jämna mellanrum kräva att han skulle begära ledighet på en särskild blankett. Blanketten gav inte plats för någon längre beskrivning av ledighetsorsaken. Bolagets begäran var bara ett försök att störa A.F.

Förbundet åberopar följande händelser till stöd för talan. Det görs gällande att A.F. vid samtliga händelser har blivit trakasserad av bolagets företrädare.

Den 14 januari 2005 sände bolagets dåvarande personalchef L-G.Y. ett mejl till A.F. I mejlet fördes fram beskyllningar mot A.F. för att "vitt och brett" ha spritt lögnaktiga påståenden om skälet till att förbundet inte ställde upp på ett MB-avtal som de andra fackliga organisationerna. A.F. ombads dementera uppgifterna och lämna L-G.Y. en ursäkt.

Bolaget ställde fortlöpande krav på att A.F. skulle fylla i ledighetsansökningar trots att hans uppgifter vid flera tillfällen hade noggrant specificerats av avdelningen. Kraven ställdes i det uppenbara syftet att störa A.F. i hans verksamhet.

I ett mejl till A.F. den 8 april 2005 skrev L-G.Y. bl.a. att det var "väldigt noga med att vi inte drar på oss extra kostnader för koncernen" samt att bolaget hade förhoppningen "att du bidrager med så mycket produktiv tid som möjligt i din ordinarie sysselsättning som rörmontör".

I ett mejl till A.F. den 11 april 2005 skrev bolagets vice verkställande direktör S.P. att A.F. hade ett ansvar som montör och att S.P. förutsatte att A.F. skulle vara på sin arbetsplats i Göteborg "måndag morgon 7.00". Brevet utgjorde en pik till A.F.

Vid ett möte den 11 april 2005 ålades A.F. att inge ledighetsansökningar var fjortonde dag med redovisning av sina arbetsuppgifter, trots att dessa tidigare redovisats ett flertal gånger.

Den 2 maj 2005 sände T.S. ett mejl till A.F. och efterlyste "den ledighetsansökan gällande varje fackligt uppdrag som vi var överens om att Du skulle komma in med". T.S. klargjorde att bolaget inte accepterade den veckoredovisning som dittills hade lämnats.

I samband med att bolaget i maj 2005 skulle utse en ny personalchef försökte bolaget undgå att förhandla i frågan med A.F. Händelseförloppet utmynnade i att bolaget i sista stund, under mycket röriga förhållanden, kallade till förhandling i frågan.

Vid ett sammanträde den 27 februari 2006 deltog A.F., S.P. och T.S. De båda arbetsgivarföreträdarna sade att A.F. "kostade för mycket". När T.S. senare lämnat rummet framförde S.P. hot om att det skulle kosta A.F. och hans arbetskamrater jobbet om A.F. inte slutade att syssla med fackligt arbete på heltid. Dessutom ställdes förnyade krav på ledighetsansökningar var fjortonde dag.

Vid ett sammanträde den 2 mars 2006 yttrade T.S. att A.F. inte skulle få någon lön om han inte gav in ansökningar om ledighet. A.F. drabbades efter detta av sömnproblem och sökte hjälp av en psykolog. Något löneavdrag gjordes aldrig trots att A.F. inte fyllde i några ledighetsansökningar.

Den 8 december 2006 skrev T.S. till avdelningen och framhöll bl.a. att bolaget gjorde den bedömningen att A.F. hade möjlighet att utföra sina löpande fackliga uppgifter inom en tidsram av tre arbetsdagar per vecka. I brevet anges vidare att bolaget endast i denna omfattning skulle låta A.F. ha bibehållna anställningsförmåner vid ledighet för fackligt arbete efter den 8 januari 2007.

Den 1 februari 2007 gjorde A.H. i ett mejl till A.F. gällande att de hade blivit överens om att A.F. skulle arbeta som rörmontör två dagar i veckan. A.F. beordrades att omgående verkställa denna överenskommelse. Han arbetade i produktionen den 8 och den 9 februari 2007.

Med anledning av det inträffade påkallade avdelningen överläggning med bolaget. En förhandling kom att äga rum den 14 februari 2007. Avdelningen utövade tolkningsföreträde enligt 9 § förtroendemannalagen avseende A.F:s skyldighet att arbeta i produktionen under vissa dagar i februari 2007. Vid förhandling den 28 februari 2007 yrkade avdelningen skadestånd för brott mot förtroendemannalagen med anledning av bolagets beordrande av A.F. Vid en annan förhandling den 28 februari 2007 yrkade bolaget på sin sida skadestånd av avdelningen och menade att tolkningsföreträdet hade utövats i strid mot förtroendemannalagen. Bolaget skrev också den 28 februari 2007 ett brev till avdelningen och konstaterade att parterna hade olika uppfattningar om innebörden av 2002 års överenskommelse. Brevet avslutades med att bolaget reservationsvis sade upp överenskommelsen. Uppsägningen av överenskommelsen ledde dock inte till någon faktisk förändring för A.F. Han har även därefter varit ledig på heltid för sitt fackliga arbete.

Utöver vad som nu har anförts har företrädare för bolaget gjort åtskilliga förklenande muntliga uttalanden till A.F., exempelvis "vem betalar din lön när du inte producerar?".

Arbetsgivarparterna

Bolaget, som är ett av landets ledande installationsföretag, har omkring 9 300 anställda. Bolaget bedrev tidigare sin verksamhet genom olika regionala bolag. År 2005 ändrades företagsstrukturen på så sätt att man skapade ett enda rikstäckande bolag, Bravida Sverige AB.

Bolaget är bundet av kollektivavtal i förhållande till ett stort antal organisationer. Det är endast i förhållande till Svenska Byggnadsarbetareförbundet som bolaget har haft problem i frågor rörande tillämpningen av förtroendemannalagen och anslutande överenskommelser mellan parterna.

Arbetsgivarparterna bestrider att bolaget har vidtagit någon åtgärd i syfte att trakassera A.F. Bolaget har visserligen vid flera tillfällen tagit upp frågan om hans rätt till ledighet på heltid för det fackliga uppdraget, men det har skett i syfte att lösa parternas grundläggande meningsskiljaktighet i den frågan. Bolaget anser inte att parterna har träffat en överenskommelse om att A.F. har rätt till betald ledighet på heltid för sitt fackliga arbete. Inte heller har någon sådan överenskommelse kommit till genom konkludent handlande. Talan bestrids därför i sak.

Vidare anser arbetsgivarparterna att åtskilliga av de omständigheter som ligger till grund för förbundets talan inte har blivit föremål för tvisteförhandling mellan parterna. Förbundet bör därför inte tillåtas att åberopa dessa i målet. Beträffande i stort sett samma omständigheter har för övrigt preskription inträtt.

Invändningar om bristande tvisteförhandlingar och preskription

Den i målet aktuella tvisten mellan parterna föregicks av en lokal tvisteförhandling den 28 februari 2007 och en central förhandling den 24 september 2007. Vid den lokala förhandlingen yrkade avdelningen skadestånd för brott mot 3 § förtroendemannalagen därför att bolaget skulle ha hindrat A.F. från att utföra sitt fackliga uppdrag genom att beordra honom att under två dagar arbeta i företagets verksamhet. Det klargjordes att vad som avsågs var den beordring som förbundet har nämnt och som gjordes genom A.H:s mejl den 1 februari 2007. Vid den centrala förhandlingen anfördes från arbetsgivarsidan att "[t]vistefrågan vid dagens förhandling gällde om företaget genom besked till F. att han skulle deltaga i produktionen torsdagen den 8 och fredagen den 9 februari 2007 brutit mot fml". Förbundet, som företräddes av ombudsmannen L.N., gjorde vid förhandlingen ingen invändning mot detta konstaterande. L.N. gjorde visserligen en justeringsanmärkning, men denna avsåg inte vad arbetsgivarsidan hade anfört i fråga om ämnet för förhandlingen.

Mot den nu angivna bakgrunden står det enligt arbetsgivarparternas mening klart att vad som behandlades vid tvisteförhandlingarna var endast frågan om beordringen av A.F. under de två dagarna i februari 2007 och den därmed sammanhängande tvistefrågan om hans rätt till ledighet på heltid för fackligt arbete. De av förbundet angivna tidigare händelserna omnämndes över huvud taget inte vid tvisteförhandlingarna. Dessa tidigare händelser får därför inte åberopas som grund för förbundets talan i målet.

De av förbundet angivna tidigare händelserna omfattades av tvisteförhandlingar mellan parterna under åren 2005 och 2006. Efter dessa förhandlingar har förbundet emellertid inte väckt talan inom den tidsfrist som gäller. Den nu väckta talan ska därför i dessa delar, om den trots arbetsgivarparternas invändning tas upp till prövning av domstolen, avslås på grund av preskription.

Arbetsgivarparterna anser alltså att det enda som ska prövas i målet är frågan om bolaget genom beordrandet av A.F. under två dagar i februari 2007 har hindrat honom i hans fackliga verksamhet och därigenom har ådragit sig skadeståndsskyldighet.

A.F:s rätt till ledighet för det fackliga uppdraget

Det bestrids att överenskommelsen i juli 2002 innebar att A.F. hade rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga uppdraget. Det finns ingenting i överenskommelsens avfattning som ger stöd för förbundets påstående. Vad parterna enades om var att A.F. skulle vara berättigad till erforderlig ledighet för uppdraget. Vad detta innebar preciserades inte i överenskommelsen.

Arbetsgivarparterna bestrider vidare att parterna genom konkludent handlande har blivit överens om att A.F. har rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga uppdraget. Förbundets påstående i denna del grundas på synsättet att bolaget skulle ha godtagit den ledighet som förekommit. Det har emellertid under åren förekommit ett antal olika förhandlingar i frågan om ledighetens omfattning, och redan detta visar tydligt att parterna inte har varit ense i frågan. Det är i och för sig riktigt att A.F. under åren faktiskt har varit ledig på heltid för sitt fackliga arbete, men bolaget har under hela tiden ifrågasatt denna tillämpning av parternas överenskommelse.

I T.S:s brev den 28 februari 2007 anges att bolaget konsekvent har bestritt att det finns "en numera bindande överenskommelse om A.F:s fackliga verksamhet tecknad år 2002". Det är i det brevet som bolaget reservationsvis säger upp överenskommelsen. Brevet utvisar klart att bolaget hela tiden har drivit uppfattningen att A.F. inte har varit berättigad till betald ledighet på heltid.

Bolaget har alltså under hela tiden efterlyst underlag för att kunna bedöma vad som utgör en skälig omfattning av A.F:s betalda ledighet. Ett exempel är vad som förekom vid en överläggning den 25 september 2007, då bolaget begärde information om hur mycket tid som A.F. ägnade åt olika uppgifter som omfattades av hans uppdrag. I.R., som företrädde avdelningen, angav i en justeringsanmärkning till protokollet att "Byggnads inte avser att lämna tidsuppgifter för de olika delarna av F:s arbete". Han angav också att detta "till stora delar inte var möjligt eller ens relevant".

A.F. var ostridigt anställd hos bolaget som rörmontör, och var för övrigt en skicklig sådan. Bolagets enda intresse har varit att få klarhet dels om hur mycket tid som krävdes för hans fackliga uppdrag, dels få precisering av hans olika fackliga uppgifter så att bolaget kunde kostnadsföra saken på ett korrekt sätt inom koncernen. Information av detta slag har bolaget aldrig fått av förbundet. A.F. skickade varje vecka mejl med uppgifter om vad han skulle göra, men informationen var knapphändig och intetsägande. Den innehöll inga uppgifter om tidsåtgången och gav ingen information av betydelse för bolagets redovisning. Endast undantagsvis innehöll mejlen konkret information av värde för bolaget.

Påståendena om trakasserier

Arbetsgivarparterna bestrider bestämt att de av förbundet angivna åtgärderna från bolagets sida har innefattat trakasserier. Det har genomgående varit fråga om frågor till A.F. och förhandlingar med avdelningen i syfte att klarlägga vad som är en rimlig omfattning av dennes ledighet för det fackliga uppdraget.

Arbetsgivarparterna vill särskilt kommentera L-G.Y:s mejl den 14 januari 2005. Mejlet utgjorde inget trakasseri av A.F. Det innehåller däremot kritik av A.F. för dennes agerande som facklig förtroendeman, ett agerande som snarare kan betecknas som trakasseri från A.F:s sida av L-G.Y.

Förbundet

Arbetsgivarparternas invändningar om bristande tvisteförhandling och preskription är grundlösa.

I fråga om A.F:s fackliga arbete har parterna fört förhandlingar i två omgångar. Den första omgången ägde rum lokalt i maj/juni 2005 och centralt under tiden oktober 2005 - januari 2006. Den andra omgången ägde rum lokalt den 28 februari 2007 och centralt den 24 september 2007.

Det är riktigt att förbundet inte fullföljde den första förhandlingsomgången genom att väcka talan i Arbetsdomstolen. Det som sedan inträffade var emellertid att bolaget fortsatte att trakassera A.F. på samma sätt som tidigare. I ett sådant fall får enligt förbundets mening även äldre händelser åberopas utan hinder av preskription.

Inom ramen för den andra förhandlingsomgången - alltså de förhandlingar som föregått förbundets talan i målet - diskuterade parterna inte bara bolagets åtgärd att beordra A.F. att arbeta under två dagar i produktionen. Förhandlingarna avsåg i realiteten hela frågan om A.F:s rätt till ledighet för det fackliga arbetet. Detta framgår enligt förbundets mening av protokollet från den centrala förhandlingen. Under alla förhållanden är det ostridigt att förhandlingarna inkluderade frågan om bolagets beordrande av A.F. under två dagar. För bedömningen av den tvistefrågan är tidigare inträffade händelser självfallet av betydelse.

Domskäl

Tvisten har som bakgrund att det år 2002 ingicks en överenskommelse mellan bolaget och förbundets avdelning om A.F:s rätt till betald ledighet för fackligt arbete. Parterna är oense om innebörden av den rätt till betald ledighet för det fackliga arbetet som gäller på grund av överenskommelsen, alternativt på grund av parternas senare förhållningssätt i fråga om A.F:s ledighet.

Förbundets skadeståndsyrkanden i målet vilar på uppfattningen att A.F. har varit berättigad till betald ledighet på heltid för det fackliga arbetet. Enligt förbundet har bolaget alltsedan överenskommelsen ingicks trakasserat A.F. och därigenom hindrat honom att fullgöra sitt fackliga uppdrag, bl.a. genom att bolaget i februari 2007 beordrade honom att under två dagar arbeta i produktionen som rörmontör.

Arbetsgivarparterna har invänt att parternas tvisteförhandlingar endast har omfattat händelsen i februari 2007 och att de övriga händelser som åberopats av förbundet därför inte får prövas i målet. De har vidare bestritt förbundets yrkanden i sak och har därvid menat att A.F. inte ovillkorligen har varit berättigad till betald ledighet på heltid för det fackliga uppdraget.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av förbundet hållits förhör under sanningsförsäkran med A.F. samt vittnesförhör med avdelningsombudsmannen I.R. och förbundsombudsmannen L.N. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med vice verkställande direktören S.P. samt vittnesförhör med bolagets tidigare förhandlingschef A.N., f.d. personalchefen T.S., f.d. personalchefen L-G.Y. och f.d. förhandlingschefen B.R. Parterna har också åberopat skriftlig bevisning.

Vad har omfattats av parternas tvisteförhandlingar?

Enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen får talan inte upptas till prövning av Arbetsdomstolen förrän förhandling har ägt rum rörande tvistefrågan.

Som har angetts i det föregående gäller tvisten i denna del om parternas tvisteförhandlingar har omfattat något annat än händelsen i februari 2007, då bolaget beordrade A.F. att arbeta i produktionen under två dagar. Enligt förbundet var det helt naturligt att tvisteförhandlingarna år 2007 omfattade inte bara den frågan utan även de tidigare inträffade händelser som förbundet åberopat i målet.

Det kan först konstateras att det av protokollet från den lokala tvisteförhandlingen klart framgår att förbundets yrkande om skadestånd grundades på att bolaget hade förhindrat A.F. från att utföra sitt fackliga uppdrag genom att den 1 februari 2007 beordra denne att arbeta i produktionen. Några andra omständigheter omnämns inte i protokollet. Av förhören med I.R. och A.N., vilka deltog vid förhandlingen, kan dras slutsatsen att diskussionen endast gällde det i protokollet angivna beordrandet av A.F.

I protokollet från den centrala förhandlingen anges att man från arbetsgivarsidan anförde att "[t]vistefrågan vid dagens förhandling gällde om företaget genom besked till F. om att han skulle deltaga i produktionen torsdagen den 8 och fredagen den 9 februari 2007 brutit mot fml". Av protokollet framgår vidare att förbundets företrädare, I.R. och L.N., anförde åtskilligt om bakgrunden och 2002 års överenskommelse, dock utan att andra händelser än beordrandet omnämns i protokollet. B.R., som företrädde arbetsgivarparterna och även författade protokollet, har berättat att han ville skapa klarhet i att förhandlingen endast gällde händelsen i februari 2007. L.N., som på arbetstagarsidan justerade protokollet, gjorde en justeringsanmärkning som dock enligt vad L.N. själv har uppgett inför domstolen inte hade till syfte att korrigera B.R:s formulering rörande ämnet för förhandlingen.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att förbundet vid tvisteförhandlingarna faktiskt inte anförde någon annan omständighet till grund för skadeståndsyrkandet än händelsen i februari 2007. Därmed är emellertid inte avgjort att de av förbundet angivna övriga händelserna inte får åberopas i målet. Arbetsdomstolen har i sin praxis slagit fast att det inte bör ställas något strängt krav på parterna i fråga om att vid förhandling precisera de skilda tvistefrågor som ligger inom ramen för den händelse, åtgärd, avtalstillämpning eller dylikt som föranlett förhandlingen. Domstolen har uttalat att det ofta finns mindre anledning att se till hur de förhandlande parterna preciserat sig i tal och skrift än till vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt ligger inom ramen för förhandlingen med tanke på vad som utlöst denna (se domen 2003 nr 32 med hänvisningar).

I det föreliggande fallet står det klart att det var beordrandet av A.F. den 1 februari 2007 som utlöste tvisteförhandlingarna. De händelser som förbundet i övrigt har åberopat är visserligen av liknande slag så till vida att de har gällt det omtvistade förhållandet mellan bolaget och A.F. i dennes egenskap av facklig förtroendeman. Det är emellertid fråga om händelser som inte har något tidsmässigt eller logiskt samband med den som utlöste förhandlingen. Det kan också konstateras att dessa händelser redan, under tiden maj 2005 - januari 2006, hade varit föremål för förhandling mellan parterna, men utan att förbundet då valde att gå vidare med en talan i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda är att tvisteförhandlingarna mellan parterna den 28 februari 2007 och den 24 september 2007 inte har omfattat, och heller inte kan anses ha omfattat, andra händelser än bolagets beordrande av A.F. den 1 februari 2007. Domstolen tillåter därför inte förbundet att åberopa övriga händelser till grund för skadeståndskravet i målet.

Brott mot 3 § förtroendemannalagen?

Förbundet har i målet gjort gällande att bolagets order till A.F. att under två dagar i februari 2007 arbeta i produktionen hindrade honom att fullgöra sitt fackliga uppdrag. Förbundet har inte närmare konkretiserat eller preciserat det hinder som uppkom i den fackliga verksamheten på annat sätt än genom att hänvisa till 2002 års överenskommelse, vilken enligt förbundets mening innebar att A.F. hade rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga arbetet. Hindret i det aktuella fallet mot den fackliga verksamheten bestod alltså, som förbundets talan måste förstås, i det åsidosättande av överenskommelsen som bolaget enligt förbundets mening gjorde sig skyldig till. Det är därmed en förutsättning för bifall till skadeståndsyrkandet att A.F. hade rätt till sådan ledighet på heltid.

Arbetsdomstolen går först in på vad som framkommit om innebörden av den överenskommelse som bolaget och avdelningen ingick under år 2002. Av protokollet framgår, genom hänvisning till en bilaga, att parterna enades om att A.F. skulle ges möjlighet till "erforderlig ledighet" för de fackliga uppdragen. Det anges i protokollet ingenting som innebär eller tyder på att ledigheten preciserades till att gälla heltid.

Beträffande vad som förekom i samband med tillkomsten av 2002 års överenskommelse har lämnats uppgifter av I.R., T.S. och A.F. Av deras uppgifter framgår klart att det vid förhandlingarna visserligen diskuterades huruvida det fanns ett behov av ledighet på heltid, men att parterna stannade för att enas om att A.F. skulle få en rätt till "erforderlig ledighet". Det framgår av de uppgifter som lämnats av I.R. att han för sin del torde ha sett saken så att det fackliga uppdraget utan tvekan erfordrade ledighet på heltid. Detta är emellertid inte detsamma som att överenskommelsen hade innebörden att ledigheten ovillkorligen skulle avse heltid.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att 2002 års överenskommelse inte i sig kan anses ha inneburit att A.F. hade rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga arbetet. Domstolen har därmed att gå in på en prövning av förbundets andrahandsståndpunkt, som bygger på det i målet ostridiga förhållandet att A.F. under den aktuella tiden i praktiken varit ledig på heltid. Enligt förbundet innebär detta att A.F. genom de lokala parternas konkludenta handlande har blivit berättigad till betald ledighet på heltid. Uttryckt på ett annat sätt: förbundet menar att bolaget har blivit bundet av en ovillkorlig heltidsledighet för A.F. därför att bolaget, såsom förbundet ser saken, under en lång tid har godkänt ledighet i denna omfattning. Arbetsgivarparterna har bestritt att omständigheterna är sådana att A.F. blivit berättigad till heltidsledighet på detta sätt.

Innan Arbetsdomstolen går närmare in på händelseutvecklingen efter ingåendet av 2002 års överenskommelse finns det anledning att ytterligare kommentera innebörden av parternas ståndpunkter när det gäller A.F:s rätt till ledighet. Förbundet menar som nämnts att han var berättigad till ledighet på heltid på så sätt att han hade rätt till ledighet i princip oavsett behovet vid en viss tidpunkt. Arbetsgivarparterna menar i stället att han hade rätt till den ledighet som erfordrades för det fackliga uppdraget. Arbetsgivarparternas ståndpunkt utesluter inte att A.F. i praktiken kunde ha rätt till ledighet på heltid. Det är ju möjligt att sådan ledighet faktiskt erfordrades för det fackliga uppdraget. En annan möjlighet är att bolaget visserligen inte ansåg detta, men ville undvika att ställa saken på sin spets. Det anförda betyder att det förhållandet att A.F. i praktiken under lång tid har arbetat fackligt på heltid inte i sig ger något svar på tvistefrågan. Förbundets uppfattning kan godtas endast om det kan visas att även bolaget hade uppfattningen att A.F:s rätt till ledighet på heltid var ovillkorlig.

Av utredningen framgår följande. A.F. började i oktober 2002, alltså några månader efter tillkomsten av den omstridda överenskommelsen, att arbeta fackligt på heltid. Från bolagets sida synes detta till en början inte ha satts i fråga. Under år 2004 började enligt A.F:s uppgifter bolaget att efterlysa information om tidsåtgången för hans fackliga arbete och krävde att han skulle fylla i ledighetsansökningar. Av utredningen framgår att han sedan veckovis redovisade vilka uppgifter han hade. I början av år 2005, i samband med att koncernens verksamhet omstrukturerades genom tillskapandet av ett rikstäckande bolag, intensifierades meningsutbytet mellan bolaget och avdelningen i fråga om A.F:s ledighet. I februari 2005 angavs i ett förhandlingsprotokoll under rubriken Faktiska omständigheter att A.F. hade "i allt väsentligt arbetat med de fackliga arbetsuppgifterna på heltid, dvs. 40 timmar/vecka". Bolaget ansåg vid förhandlingen att det skulle räcka med ledighet på halvtid, medan avdelningen krävde att A.F. skulle "ges möjlighet till erforderlig ledighet motsvarande 40 timmar för de fackliga uppdragen". Någon överenskommelse nåddes inte. Den 8 april 2005 skrev L-G.Y. till A.F. och uttryckte bl.a. förhoppningen att denne "skulle bidra med så mycket produktiv tid som möjligt" i sin ordinarie sysselsättning som rörmontör. Något liknande uttryckte S.P. i ett mejl till A.F. den 11 april 2005. T.S. skrev vid denna tidpunkt till A.F. och framhöll att bolaget inte accepterade hans veckoredovisning eftersom det "av denna knapphändiga redovisning" inte gick att avgöra "i vad mån redovisade göromål ingår i Dina arbetsuppgifter såsom facklig företrädare inom Bravida". I maj 2005 inleddes tvisteförhandling mellan de lokala parterna med anledning av att bolaget hade begärt ansökningar om ledighet i syfte att kunna "bedöma skäligheten samt om ledigheten är att betrakta som av företaget betald ledighet eller inte". Från arbetstagarsidan krävdes skadestånd. Förhandlingarna fortsatte centralt i december 2005. I samband med en löneförhandling den 15 december 2005 avseende A.F. antecknades under rubriken Faktiska omständigheter att A.F. under de senaste åren arbetat med fackliga arbetsuppgifter och att detta "innebär en heltidstjänst i rollen som förtroendeman". Den 27 februari 2006 påkallade avdelningen förhandling med bolaget med anledning av att bolaget ålagt A.F. att redovisa sin ledighet på en särskilt framställd blankett. Under hösten 2006 hölls överläggningar enligt förtroendemannalagen, varvid det från bolagets sida anfördes att en detaljerad redovisning var en förutsättning för att bolaget på ett rimligt sätt skulle kunna ta ställning till skäligheten beträffande de löpande fackliga uppdragen. Någon enighet mellan parterna uppnåddes inte. Den 22 december 2006 hölls på bolagets begäran tvisteförhandling, varvid bolaget gjorde gällande att avdelningen inte hade uppfyllt kraven på underrättelse och överläggning. I förhandlingsframställningen hade bolaget anfört att A.F. hade möjlighet att utföra sina löpande fackliga uppgifter inom en tidsram om tre arbetsdagar per vecka och att bolaget inom kort skulle låta honom få bibehållna anställningsförmåner endast i denna utsträckning. Samma inställning förmedlades i ett brev från T.S. till A.F. den 3 januari 2007. I ett mejl till A.F. den 1 februari 2007 beordrade A.H. att A.F. skulle arbeta som rörmontör under två dagar i veckan. Det var detta beordrande som utlöste tvisten i målet.

Arbetsdomstolen drar följande slutsatser av det anförda. Visserligen har A.F. under den aktuella tiden, dvs. från hösten 2002 till våren 2007, arbetat på heltid som facklig förtroendeman. Det är dock tydligt att bolaget vid åtskilliga tillfällen ifrågasatte behovet av en så omfattande ledighet för hans del. Händelseutvecklingen under dessa år kan närmast beskrivas som ett mer eller mindre ständigt pågående meningsutbyte, där parterna hade helt olika uppfattningar i frågan om A.F:s rätt till ledighet. Det kännetecknande för bolagets inställning har varit att bolaget efterlyste sådan närmare information om A.F:s fackliga arbete som gjorde det möjligt att bedöma vilken omfattning av ledigheten som var skälig. Förbundets avdelning ansåg på sin sida att någon sådan information inte behövde lämnas samt att bolagets frågor enbart utgjorde trakasserier av A.F. Det finns dock ingenting som tyder på annat än att bolaget hade uppfattningen att A.F. enligt den överenskommelse som träffats skulle vara skyldig att redovisa sitt behov av ledighet så att bolaget kunde bedöma vilken ledighet som i överenskommelsens mening erfordrades. Den enda omständighet som talar för förbundets ståndpunkt i tvisten är att det i protokollet den 15 december 2005 anges att A.F. hade en "heltidstjänst i rollen som förtroendeman". Denna formulering bör dock inte tillmätas avgörande betydelse mot bakgrund av att förhandlingen inte gällde A.F:s ställning, utan hans lön. Att han arbetade heltid som facklig förtroendeman var för övrigt en korrekt uppgift.

Man kan naturligtvis ställa frågan varför bolaget utbetalade lön till A.F. trots att bolaget inte ansåg sig få sådan information som gjorde det möjligt att bedöma vilken ledighet som var skälig. T.S. har uppgett att man på bolagets sida helt enkelt inte ville gå så långt att man slutade att betala ut full lön, utan sökte en rimlig överenskommelse. Först genom händelsen i februari 2007, då A.H. beordrade A.F. till arbete i produktionen under två dagar i veckan, ställde bolaget saken på sin spets.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att förbundet inte har styrkt sitt påstående att A.F. genom konkludent handlande har fått en ovillkorlig rätt till betald ledighet på heltid för det fackliga arbetet. Hans rätt till erforderlig ledighet har med andra ord inte den innebörden att det var uteslutet för bolaget att i någon utsträckning låta honom arbeta som rörmontör. Det betyder att förbundet inte har styrkt sitt påstående att bolaget har hindrat A.F. i hans fackliga arbete. Förbundets talan om skadestånd för åsidosättande av 3 § förtroendemannalagen ska därför avslås.

Har bolaget åsidosatt överläggningsskyldighet enligt förtroendemannalagen?

Enligt 5 § förtroendemannalagen har den lokala arbetstagarorganisationen och förtroendemannen rätt till överläggning med arbetsgivaren om det uppkommer fråga om ändring av facklig förtroendemans arbetsförhållanden. Förbundet har uppfattningen att bolaget har åsidosatt denna skyldighet i samband med beordrandet av A.F. i februari 2007. Arbetsgivarparterna har som domstolen uppfattat saken menat att den åberopade bestämmelsen inte är tillämplig i det aktuella fallet.

Arbetsdomstolens ställningstagande i det föregående innebär att A.F. var berättigad till erforderlig ledighet, men inte till en ovillkorlig heltidsledighet, för sitt fackliga uppdrag. Med en ledighet som bestämts på detta sätt var det inte uteslutet att A.F. principiellt sett hade skyldighet att någon gång arbeta i produktionen som rörmontör. Bolagets beordrande av honom i februari 2007 kan under sådana förhållanden inte ses som en sådan ändring i arbetsförhållandena som avses i 5 § förtroendemannalagen. Förbundets yrkande om skadestånd ska därför avslås.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden innebär att förbundets talan ska avslås. Vid denna utgång ska förbundet förpliktas att ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Det belopp som yrkats har av förbundet vitsordats som skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan.

2. Svenska Byggnadsarbetareförbundet förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader med etthundratjugoåttatusenfemhundrasjuttiofem (128 575) kr, varav 112 875 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2010-01-13, målnummer A-52-2008

Ledamöter: Michaël Koch, Charlotte Abrahamsson, Christer Måhl, Rolf Hugert, Gösta Rehnstam, Anders Tiderman (skiljaktig) och Kjell Eriksson.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

Ledamoten Anders Tidermans skiljaktiga mening

Jag har en från majoriteten avvikande uppfattning på flera punkter.

Jag är ense med majoriteten om att förbundet vid tvisteförhandlingarna 2007 inte formellt anfört någon annan grund för skadeståndsskyldighet än händelsen i februari 2007. Men som majoriteten konstaterar har Arbetsdomstolen flera gånger uttalat att det ofta finns mindre anledning att se till hur de förhandlande parterna preciserat sig i tal och skrift än till vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt ligger inom ramen för förhandlingen med tanke på vad som utlöst denna.

Som majoriteten konstaterat kan händelseutvecklingen under åren 2002-2007 närmast beskrivas som ett ständigt pågående meningsutbyte mellan parterna om A.F:s rätt till ledighet. Förbundet har också påkallat tvisteförhandling tidigare i denna fråga men då valt att inte föra frågan vidare till domstol. Jag menar att samtliga de händelser som förbundet åberopat har ett klart och logiskt samband med den som utlöste nu aktuell tvisteförhandling. Jag anser vidare att det måste anses föreligga ett tidsmässigt samband mellan händelserna eftersom det som nämnts ovan förts ständiga diskussioner i samma ämne. Mot den bakgrunden menar jag att förbundet har rätt att åberopa även andra händelser som man anser utgör trakasserier av A.F. Förbundet bör därför få åberopa samtliga händelser som åberopats i målet.

Nästa fråga är om bolaget hindrat A.F. att utföra sitt uppdrag genom att vid upprepade tillfällen ifrågasätta omfattningen av hans fackliga arbete. Jag menar att man för att avgöra den frågan måste fästa stor vikt vid vilka fackliga uppdrag F. hade. F. var sammankallande i förbundets centrala mb-grupp på företagsnivå i Bravida Sverige AB, ett av landets ledande installationsföretag med 9 300 anställda. F. var den person som bolaget i första hand skulle ha kontakt med i alla frågor som rörde mb-gruppens ansvarsområde. Det innebär att han varit förbundets ledande företrädare i bl.a. företagsledningsfrågor. Han har också, vilket parterna är överens om, rent faktiskt arbetat fackligt under 5 år på heltid. Han har under åren 2005-2007 varje vecka översiktligt redogjort för vad hans fackliga arbete kommande vecka skulle bestå av. Mot den bakgrunden menar jag att det måste ha framstått som mer eller mindre uppenbart för bolaget att A.F:s fackliga arbete krävde heltid. Jag menar att bolagets ständiga ifrågasättande av hans fackliga arbete och kraven på en detaljerad redogörelse för varje arbetsuppgift inte haft fog för sig med tanke på karaktären av det uppdrag F. haft. Bolagets åtgärd att efter fem års heltidsarbete beordra honom att arbeta i produktionen har varit onödigt brysk och i vart fall sammantaget måste de händelser som förbundet åberopat anses utgöra ett hinder för F. att fullgöra sitt fackliga uppdrag.

När det gäller brott mot 5 § förtroendemannalagen är situationen den att A.F. faktiskt har arbetat heltid med fackligt arbete i 5 år. Bolagets åtgärd att beordra honom att under viss tid återgå till produktionen måste under sådana omständigheter anses var en sådan ändring av hans arbetsförhållanden som avses i 5 § förtroendemannalagen.

Sammanfattningsvis anser jag att bolaget har brutit mot såväl 3 § som 5 § förtroendemannalagen och att förbundets talan således skall bifallas. Bolaget skall förpliktas att utge allmänt skadestånd till förbundet och A.F. med yrkade belopp.

Överröstad i dessa frågor är jag i övrigt ense med majoriteten.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2010-01-13

Målnummer:
A-52-2008