Fråga om arbetsgivaren, en kommun, kan anses ha förmått arbetstagaren, som efter viss tids sjukskrivning inte längre erhållit sjukpenning, att frånträda sin anställning på grund av att kommunen varit passiv och inte vidtagit tillräckliga rehabiliteringsåtgärder och om arbetstagarens frånträdande är att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida, dvs. en s.k. framtvingad eller provocerad uppsägning.

Parter:

B.N.; Malmö kommun

Nr 106

B.N. i Malmö

mot

Malmö kommun.

Överklagade avgörandet: Malmö tingsrätts, avd. 3, dom den 13 november 2007 i mål T 3388-06

Tingsrättens dom, se bilaga.

B.N. har, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom ska förplikta Malmö kommun (kommunen) att till honom utge

- 100 000 kr i allmänt skadestånd, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning, den 8 juni 2006, till dess betalning sker,

- 492 196 kr i ekonomiskt skadestånd avseende förlorad lön från och med oktober månad 2005 till och med september månad 2007, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på de månatliga belopp som hänför sig till denna tid enligt tingsrättens domsbilaga 1 från och med den 27:e i varje månad till dess betalning sker, samt

- 59 063 kr avseende semesterersättning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 11 januari 2007 till dess betalning sker.

B.N. har därutöver yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, förklarar att B.N. äger rätt att i ny rättegång föra talan om skadestånd för inkomstförlust efter dagen för tingsrättens dom i målet. Vidare har B.N. yrkat att Arbetsdomstolen ska befria honom från skyldigheten att utge ersättning för kommunens rättegångskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta kommunen att ersätta honom för hans rättegångskostnader där.

Kommunen har bestritt ändring av tingsrättens dom. Kommunen har i Arbetsdomstolen vitsordat beloppen såvitt avser det ekonomiska skadeståndet och semesterersättningen samt sättet att beräkna ränta.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

För det fall B.N. skulle förlora målet har han yrkat att rättegångskostnaderna ska kvittas enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på B.N:s begäran hållits förnyat förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt tingsrättens bandupptagningar från vittnesförhören med G-B.B. och B.I. spelats upp. På kommunens begäran har tingsrättens bandupptagningar från vittnesförhören med L.S., K.P., K.W. och A.EN. spelats upp. Kommunen har även åberopat skriftlig bevisning.

Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma grunder som vid tingsrätten. De har till utveckling av sin talan anfört i allt väsentligt detsamma som antecknats i tingsrättens dom, varvid parterna gjort de förtydliganden och justeringar som framgår av domskälen.

Domskäl

Tvisten

Tvisten rör i första hand om kommunen kan anses ha förmått B.N. att frånträda sin anställning den 28 oktober 2005 på grund av att kommunen inte vidtagit tillräckliga rehabiliteringsåtgärder för att B.N. skulle kunna återgå i arbete hos kommunen och om B.N:s frånträdande därför är att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida, dvs. en s.k. framtvingad eller provocerad uppsägning.

Rättsliga utgångspunkter

Som tingsrätten redogjort för kan en situation där den anställde själv lämnar sin anställning i vissa fall rättsligt sätt vara att bedöma som en uppsägning men även som ett avskedande från arbetsgivarens sida. Arbetsdomstolen har i sin praxis med stöd av uttalanden i anställningsskyddslagens förarbeten antagit att en uppsägning från en arbetstagares sida under särskilda omständigheter kan jämställas med en uppsägning från arbetsgivarens sida liksom att en arbetstagares frånträdande från anställningen kan jämställas med ett avskedande från arbetsgivarens sida. För att en arbetstagares frånträdande, med eller utan iakttagande av uppsägningstid, ska anses jämställt med en uppsägning eller ett avskedande från arbetsgivarens sida krävs att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne handlat på ett sätt som inte stämmer överens med god sed på arbetsmarknaden eller annars måste anses otillbörligt (se t.ex. domen AD 2005 nr 30 och där gjorda hänvisningar). Något krav på att arbetsgivaren direkt syftat till att förmå arbetstagaren att lämna sin anställning föreligger inte. Det är tillräckligt att arbetsgivaren med hänsyn till omständigheterna inte kunnat undgå att inse att hans handlande varit ägnat att framkalla en svår situation för arbetstagaren och därmed en risk för att arbetstagaren ska besluta sig för att lämna anställningen (se domen AD 1985 nr 65). I avgörandet AD 1982 nr 99 hade domstolen bl.a. att bedöma om även brist på agerande från en arbetsgivares sida kunde leda till att en egen uppsägning var att anse som en framtvingad uppsägning. Målet handlade om en lastbilsmekaniker som efter en längre sjukskrivningsperiod lämnat sin anställning. Arbetstagarorganisationen gjorde bl.a. gällande att arbetsgivarens ovilja att vidta åtgärder för att bereda arbetstagaren lämpliga arbetsuppgifter innebar att arbetsgivaren visat att den inte avsett att återta arbetstagaren i arbete och härigenom förmått arbetstagaren att lämna anställningen. Arbetsdomstolen fann att det fanns anledning att rikta kritik mot arbetsgivaren för att den inte gått längre i sina ansträngningar att bereda arbetstagaren lämpliga arbetsuppgifter men fann inte att arbetsgivaren handlat i strid med god sed på arbetsmarknaden eller eljest otillbörligt.

Har B.N:s frånträdande varit att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida?

Följande omständigheter är ostridiga. B.N. drabbades av en mindre propp i hjärnan och var sjukskriven ca ett år fram till och med någon gång i mars/april 2003 då han återgick i arbete som fordonslärare vid Tärnöskolan. I december 2003 tilldelades han en skriftlig varning på den grunden att kommunen ansåg att han vid upprepade tillfällen uppträtt kränkande mot elever. B.N. reagerade kraftigt mot att han tilldelats varningen och drabbades av en krisreaktion och sjukskrevs i januari 2004. Han förblev sjukskriven till och med oktober 2005 då han frånträdde sin anställning. Han hade initialt kontakt med företagsläkaren B.I. och därefter kontakt med läkare på vårdcentralen. Under vårterminen 2004 vidtog kommunen följande åtgärder. En skriftlig rehabiliteringsutredning skrevs och lämnades till Försäkringskassan i mars. Arbetsledningen hade även ett möte med B.N. i mars med anledning av varningen och varför den utdelats men som inte avhandlade B.N:s situation eller vilka åtgärder som skulle kunna vidtas för att få honom åter i arbete. Ett ytterligare möte hölls i slutet av terminen varvid B.N:s arbetssituation inför höstterminen 2004 diskuterades. Försäkringskassan beslutade därefter hösten 2004 att B.N. inte längre skulle erhålla någon sjukpenning fr.o.m. den 16 september 2004. Han förblev dock som redan nämnts fortsatt sjukskriven och företagsläkaren B.I. blev ansvarig läkare fr.o.m. januari 2005. I mars 2005 hölls ytterligare ett rehabiliteringsmöte.

Kommunen har därutöver gjort gällande att det under år 2004 förekommit ytterligare två rehabiliteringsmöten med B.N., nämligen i februari och augusti. Enligt kommunen blev B.N. i februari erbjuden olika möjligheter till stöd, t.ex. handledning, samtal med terapeut och deltagande i rehabiliteringsgrupp och i augusti erbjuden individuell handledning, vilka åtgärder han avböjt. B.N. har hävdat att dessa möten hänför sig till år 2003, dvs. att de förekom med anledning av den sjukskrivningsperiod som föregick den nu aktuella. Kommunen har slutligen gjort gällande att arbetsledningen även haft samtal med B.N. i början av höstterminen 2004 om olika möjliga arbetsuppgifter och att frågan även behandlades på rehabiliteringsmötet våren 2004 men att B.N. inte visat något intresse för andra arbetsuppgifter än att få undervisa i årskurs 2 och 3, vilket arbetsgivaren ansett uteslutet. B.N. har hävdat att han överhuvudtaget inte blivit erbjuden några arbetsuppgifter och att de påstådda samtalen hösten 2004 från arbetsledningens sida inte förekommit.

Av utredningen går inte att dra några säkra slutsatser om när de tvistiga mötena hållits. Arbetsdomstolen finner mot den bakgrunden att det inte är utrett att de hållits under år 2004, som kommunen påstått. När det gäller kommunens påstående om att B.N. erbjudits andra arbetsuppgifter av skolledningen både i slutet av vårterminen och i början av höstterminen 2004 står ord mot ord. B.N. har som anförts förnekat att han fått några sådana erbjudanden medan K.P., B.N:s närmste chef, har berättat att han dels under vårterminen erbjöd B.N. arbetsuppgifter i olika projekt och att han därefter föreslog att denne skulle kunna återgå i arbete med ett arbetstidsmått och med arbetsuppgifter som han själv valde, men att B.N. inte visade något intresse för dessa lösningar. Arbetsdomstolen finner inte anledning att betvivla K.P:s uppgifter, vilka är detaljerade, och finner därmed visat att B.N. erbjudits möjligheter till återgång till arbete på skolan men att denne inte visat intresse för detta och att mer konkreta diskussioner om vilka arbetsuppgifter det kunde vara fråga om hösten 2004 inte kommit till stånd och att den sistnämnda kontakten var någon gång i början av höstterminen 2004.

Arbetsdomstolen övergår nu till att bedöma om B.N:s frånträdande föranleddes av kommunen och om i så fall kommunens agerande eller brist på agerande kan anses ha varit i strid med god sed på arbetsmarknaden eller annars otillbörligt.

B.N. har även i tiden efter den 16 september 2004 varit sjukskriven och hans läkare får således anses ha bedömt att han inte kunde utföra sina normala arbetsuppgifter, men han har inte erhållit någon sjukpenning eftersom Försäkringskassan inte ansett honom "generellt arbetsoförmögen". Han var inte arbetslös och hade därmed inte rätt till arbetslöshetsersättning. Han får således anses ha befunnit sig i en mycket besvärlig situation, särskilt ekonomiskt. I målet är ostridigt att kommunen inte, förutom ett möte i mars 2005, har vidtagit några rehabiliteringsåtgärder i tiden efter september månad 2004 fram till och med frånträdandet i oktober 2005. Någon närmare utredning om vad som avhandlades på mötet i mars 2005 har inte förebringats. Den enda som omnämnt detta möte är företagsläkaren B.I. utan att närmare berätta vad som sades vid mötet. Arbetsdomstolen kan således konstatera att kommunen under ca ett års tid i princip inte vidtagit några åtgärder för att utreda vilka möjligheter som förelåg för att möjliggöra för B.N. att återgå i något arbete hos kommunen. Kommunens passivitet härvidlag får anses ha bidragit till B.N:s frånträdande.

Enligt Arbetsdomstolens mening borde kommunen ha kunnat vidta ytterligare åtgärder, förutom mötet i mars 2005, under B.N:s sista anställningsår även om B.N. fram till och med början av hösten 2004 inte visat intresse för att hitta en lösning med anledning av de erbjudanden han fått. B.N. har uppgivit att hans ombud i samband med att kommunen vid ett flertal tillfällen tillskrevs i frågan om att få ta del av underlaget för den skriftliga varningen även uppmanat kommunen att ta tag i rehabiliteringsfrågan, en uppgift som kommunen inte bestritt. Enligt Arbetsdomstolens mening kan således kritik riktas mot kommunen för att den under B.N:s sista anställningsår inte vidtagit fler åtgärder i rehabiliterande syfte eller t.ex. undersökt möjligheten till omplacering till någon annan verksamhet inom kommunen.

Kommunen har inte sagt upp B.N. på grund av sjukdom och målet handlar i denna del inte om att domstolen ska bedöma om huruvida kommunen vidtagit tillräckliga rehabiliteringsinsatser och om förutsättningar för uppsägning av personliga skäl därmed förelegat. Ett ställningstagande i ett sådant fall om att rehabiliteringsskyldigheten inte är fullgjord likväl som oklarheter i den frågan faller normalt tillbaka på arbetsgivaren. I frågan om B.N:s eget frånträdande är att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida är utgångspunkten för bedömningen en annan. Domstolen har här att bedöma om det är visat att arbetsgivarens agerande eller brist på agerande varit i strid med god sed på arbetsmarknaden eller annars otillbörligt. Ett ställningstagande att kommunen inte fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet, dvs. ännu inte vidtagit tillräckliga åtgärder, innebär inte i sig att kommunen därmed kan anses ha agerat otillbörligt även om bristande rehabiliteringsinsatser och framför allt utebliven återgång i arbete haft långtgående effekter på B.N:s ekonomiska situation. B.N. har under hela det aktuella året varit sjukskriven. B.I. har uppgett att hon våren 2005 gjorde bedömningen att han led av en depression. Han har inte påstått att han ställt sig till förfogande för arbete. Företrädare för kommunen har uppgett att de ansett att det i och för sig förelegat saklig grund för uppsägning - med, som domstolen uppfattat det, beaktande av hans agerande mot eleverna - men samtidigt ansett att rehabiliteringsprocessen inte var avslutad. I målet är därutöver upplyst att kommunen strax innan frånträdandet skickade ett rekommenderat brev till B.N. varigenom han kallades till ett nytt rehabiliteringsmöte den 31 oktober 2005. Av utredningen framgår att parterna under året även försökt att hitta en ekonomisk uppgörelse. Det har i målet inte påståtts att företrädare för kommunen agerat passivt under det sista anställningsåret i syfte att förmå B.N. att lämna sin anställning. I målet är inte klarlagt när kommunen fick kännedom om att B.N. inte längre erhöll sjukpenning. K.P. har i förhöret med honom uppgett att han fick sådan kännedom först under våren 2005.

Arbetsdomstolens samlade bedömning är att kommunen inte kan anses ha agerat i strid med god sed på arbetsmarknaden eller eljest otillbörligt. Det föreligger därmed inte grund för att jämställa B.N:s frånträdande med en uppsägning från arbetsgivarens sida. Vid sådant förhållande finns inte anledning att uttala sig om kommunen haft fog för sin ståndpunkt att B.N. uppträtt kränkande mot elever.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstagande innebär att tingsrättens domslut i huvudsaken ska fastställas.

Vid denna utgång har B.N. yrkat att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen. Förhållandena är enligt domstolens mening inte sådana att B.N. kan anses ha haft skälig anledning att få saken prövad. Det föreligger därmed inte skäl att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad vid tingsrätten. Inte heller beträffande rättegången i Arbetsdomstolen finns det skäl att frångå huvudregeln om den förlorande partens skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader. Kommunen har i Arbetsdomstolen yrkat ersättning för rättegångskostnader inklusive mervärdesskatt. Det belopp som kommunen har yrkat avseende kostnaderna i Arbetsdomstolen exklusive moms har vitsordats som skäligt av B.N.

Enligt 2 § lagen (2005:807) om ersättning för viss mervärdesskatt för kommuner och landsting har kommunen efter ansökan rätt till ersättning för ingående mervärdesskatt som inte får dras av enligt mervärdesskattelagen. Eftersom mervärdesskatten därför enligt Arbetsdomstolens uppfattning inte utgör någon egentlig kostnad för kommunen, ska B.N. inte förpliktas ersätta denna post.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen förpliktar B.N. att ersätta Malmö kommuns rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med femtiofemtusensexhundrafemtio (55 650) kr, varav 50 000 kr avser ombudsarvode, med ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Anders Kron för det biträde som han lämnat B.N. i Arbetsdomstolen med femtiofyratusentrehundrafyrtioen (54 341) kr, varav 37 835 kr för arbete, 7 462 för tidsspillan och 9 044 kr för utlägg. Av det totala beloppet utgör10 083 kr mervärdesskatt.

Dom 2008-12-17, målnummer B-102-2007

Ledamöter: Cathrine Lilja Hansson, Inger Andersson, Christer Måhl, Håkan Torngren och Inger Efraimsson. Enhälligt.

Sekreterare: Kristina Wik

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Thed Adelswärd)

BAKGRUND

B.N. har sedan 30 år tillbaka varit anställd som yrkeslärare hos Malmö kommun. Han har arbetat vid Tärnöskolan i Malmö där han på gymnasienivå utbildat elever i fordonsteknik. Den 16 december 2003 tilldelade kommunen B.N. en skriftlig varning med motiveringen att han uppträtt olämpligt gentemot elever. Efter denna händelse blev B.N. sjukskriven. Han förblev sjukskriven fram till den 28 oktober 2005 då han, med hänsyn till sin hälsa och ekonomi, med omedelbar verkan frånträdde sin anställning.

PARTERNAS TALAN M.M.

B.N:s yrkanden

B.N. har yrkat

1. att Malmö kommun förpliktas utge allmänt skadestånd med 100 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med den 16 september 2004 till dess betalning sker;

2. att Malmö kommun förpliktas utge ekonomiskt skadestånd med 747 746 kr för förlorad lön från och med den 16 september 2004 till och med dagen för dom i målet, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på sätt som framgår av domsbilaga 1;

3. att Malmö kommun förpliktas utge semesterersättning med 89 729 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen å 48 965 kr från och med den 27 maj 2006 till den 11 januari 2007 och å 66 353 kr från och med den 11 januari 2007 till dess betalning sker;

4. att tingsrätten förklarar att B.N. äger rätt att i ny rättegång föra talan om skadestånd för inkomstförlust efter dagen för dom i målet samt

5. att Malmö kommun förpliktas utge ersättning för B.N:s rättshjälpskostnader.

B.N:s grunder

Genom att inte vidta tillräckliga rehabiliteringsåtgärder för att B.N. skall kunna återgå i anställning hos Malmö kommun har kommunen förmått B.N. att frånträda sin anställning den 28 oktober 2005. Kommunens passiva agerande har varit otillbörligt och i strid med god sed på arbetsmarknaden och skall jämföras med en uppsägning enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen), utan att saklig grund har förelegat. På grund av brott mot anställningsskyddslagen är B.N. berättigad till ersättning för dels inkomstförlust, dels den kränkning som lagbrottet innebär.

Malmö kommuns inställning

Malmö kommun har bestritt B.N:s samtliga yrkanden och inte kunnat vitsorda några belopp som skäliga i sig. Sättet att beräkna ränta har vitsordats. Kommunen har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Malmö kommuns grunder för sitt bestridande

Kommunen har inte provocerat fram B.N:s uppsägning den 28 oktober 2006. Rehabiliteringsåtgärder har skett och det har varit andra faktorer som gjort att B.N. sagt upp sig. Skulle tingsrätten finna att det varit fråga om en framprovocerad uppsägning gör kommunen gällande att det har funnits saklig grund att säga upp B.N. av personliga skäl.

B.N:s utveckling av talan

I slutet av 2003 tilldelades B.N. en skriftlig varning med motiveringen att han skulle ha uppträtt olämpligt mot eleverna. Han bestred anklagelserna och ville veta vilka uppgifter som lagts till grund för den disciplinära åtgärden. Han fick emellertid inte något besked om detta och den pressande situationen ledde, efter kontakt med familjeläkare och företagshälsovård, till att han sjukskrevs i januari 2004.1 mars samma år träffade han biträdande rektorn K.P. och de fyllde i Försäkringskassans blankett RFV 6636 "Rehabiliteringsutredning - plan för återgång i arbete". Där angavs som orsak till arbetsoförmågan "kränkningar, diskriminering och falska anklagelser från skolledningen samt arbetsmiljön". Som rehabiliteringsåtgärder angavs "att arbetsmiljön ändras radikalt samt förändring av arbetsuppgifter". Blanketten lämnades in till Försäkringskassan den 16 mars 2004.

I Försäkringskassans journaler finns den 20 april 2004 antecknat att den behandlande läkaren inte trodde att det var möjligt för B.N. att återgå till sin ordinarie arbetsplats. - Den 21 april 2004 kallades B.N. till ett möte med rektorn K.W. och personalchefen L.S. Vid mötet avhandlades disciplinåtgärder mot honom och inte någon rehabilitering. Han upprepade sitt krav att få veta vad som låg bakom den varning han fått.

I Försäkringskassans journaler finns den 7 maj 2004 antecknat att B.N. är sjukskriven till och med den 15 augusti 2004 under diagnos krisreaktion, buksmärtor och att han med hänsyn till yrke och diagnos bedöms helt arbetsoförmögen av medicinska skäl.

I utlåtande från Försäkringskassans sakkunnigläkare den 17 maj 2004 finns antecknat att B.N:s symtom är klart relaterade till arbetsplatsen och att det finns goda utsikter att besvären skulle klinga av ganska snabbt om man kunde finna en lösning på konflikten eller om B.N. kunde arbeta någon annanstans. Arbetslivsinriktade åtgärder bör i första hand vara att lösa konflikten, alternativt att B.N. erbjuds annat arbete.

I juni 2004 träffade B.N. åter K.W. och K.P. och han föreslog då att han inte skulle behöva undervisa i årskurs ett eftersom det var den tyngsta årskursen ur uppförandesynpunkt. Skolledningen menade emellertid att det redan fanns lärare i de årskurserna och inget hände.

I Försäkringskassans journaler finns den 20 augusti 2004 antecknat att den grundläggande problematiken är arbetsrelaterad. - Eftersom B.N. inte var generellt arbetsoförmögen beslutade Försäkringskassan att inte betala ut sjukpenning från och med den 16 september 2004 och han blev uppmanad att registrera sig som arbetssökande. B.N. uppsökte Arbetsförmedlingen men fick beskedet att han inte kunde registrera sig så länge han hade en anställning. - Kommunen informerades flera gånger om den besvärande situation som B.N. befann sig i. Kommunen gav dock ingen respons och vidtog inte heller några rehabiliteringsåtgärder med anledning av detta. Den 28 oktober 2005 befann sig B.N. i en situation där han hade gått utan lön eller annan ersättning i nästan ett år. Med hänsyn till detta och då han var rädd om sin hälsa såg han sig därför tvungen att frånträda sin anställning med omedelbar verkan.

Malmö kommuns utveckling av talan

B.N. har haft problem med sin relation till eleverna och genom årens lopp har skolledningen haft samtal med honom angående detta. Problemen resulterade till slut i en skriftlig varning som också accepterades av den fackliga organisationen. Efter det blev B.N. sjukskriven och kommunen har då vidtagit rehabiliteringsåtgärder. B.N. har emellertid aldrig velat medverka i dessa utan istället velat få upprättelse för den varning han fått och som han uppfattat som gravt orättvis. B.N. har sedan själv frånträtt sin anställning genom en skrivelse daterad den 28 oktober 2005 och undertecknad av A.K. som ombud. I skrivelsen har B.N. framhållit att han varken erhöll lön eller sjuklön från arbetsgivaren och inte heller sjukpenning från Försäkringskassan. Han har därefter, med hänsyn till att han var rädd om sin hälsa och på grund av sin ytterligt ansträngda ekonomiska situation, med omedelbar verkan frånträtt sin anställning. Det har således inte varit fråga om någon provocerad uppsägning utan det har varit andra faktorer som legat bakom att B.N. sagt upp sig. Skulle tingsrätten finna att det varit fråga om en provocerad uppsägning anser sig kommunen ha haft saklig grund att säga upp B.N. redan i december 2003. B.N:s bristande medverkan i rehabiliteringen och hans misskötsamhet i form av relationen till eleverna har gjort att han inte har klarat av sitt arbete. B.N. har inte haft kvalifikationer till något annat arbete än fordonslärare. Eftersom kommunen inte har haft för avsikt att säga upp honom har det emellertid inte gjorts någon formell omplaceringsutredning.

BEVISNINGEN I MÅLET

Malmö kommun har som skriftlig bevisning åberopat B.N:s skrivelse av den 27 oktober 2005 vari han med omedelbar verkan lämnade sin anställning. B.N. har inte åberopat någon skriftlig bevisning. Förhör under sanningsförsäkran har på B.N:s begäran hållits med honom själv. Därutöver har på B.N:s begäran vittnesförhör hållits med personalkonsulten G-B.B., företagsläkaren B.I. och psykologen A.E. På Malmö kommuns begäran har vittnesförhör hållits med personalchefen L.S., rektorn K.P., rektorn K.W. och personalutvecklaren A.EN. De hörda personerna har uppgivit i huvudsak följande.

B.N.

Han har arbetat som lärare i fordonsteknik men har också utbildat i motorcykelteknik, el, data och matematik. Han har formell behörighet i fordonsteknik och data. År 2000 drabbades han av en mindre blodpropp i hjärnan och år 2002 fick han en andra blodpropp som ledde till en längre sjukskrivning. Den klass han fick när han höstterminen 2003 började undervisa igen är nog den värsta klass han varit med om. I den klassen var det ett gäng som gick ihop och kom med falska beskyllningar mot honom. Det hela ledde till att han fick en skriftlig varning. När han tog kontakt med M.N. på utbildningsförvaltningen som hade skrivit varningen så sade denne bara att han visste varför han hade fått varningen. Det knäckte honom helt och han blev sjukskriven. Han vet att han var på ett möte när K.W. var med och att de diskuterade varningen. Det kan ha varit den 24 juni 2004. Han fick då besked om att underlaget var sekretessbelagt. Först i tingsrätten har han fått del av underlaget men han anser inte att han har gjort något fel i förhållande till eleverna. Beträffande rehabiliteringsutredningen hade skolledningen ett färdigt formulär som skulle fyllas i. Han ville gärna slippa undervisa i årskurs ett men han fick veta att det inte gick eftersom det var fullbelagt med lärare i de andra årskurserna. De senaste åren har han bara undervisat i årskurs ett fast han har velat undervisa i högre årskurser eftersom det bättre skulle tillvarata hans kompetens. Under alla år har han vad han minns haft två utvecklingssamtal med K.P. och två med K.W. Vid ett tillfälle har K.W. påstått att han inte hjälpte eleverna. Det hela ledde till stormöte med elever och föräldrar där de undrade vad K.W. höll på med. Han var tvungen att säga upp sin anställning för att få A-kassa.

G-B.B.

Hon har uppgett att hon träffat B.N. vid ett tillfälle, den 7 april 2003, i syfte att diskutera hans behov av samtalsstöd. Denne var inte negativ till att träffa henne men han ansåg inte att det var den typ av hjälp han behövde. Han ville ha stöd och hjälp med att hitta en lösning i konflikten med arbetsgivaren och det var inte hennes roll. De var överens om detta.

B.I.

Hon träffade B.N. första gången i januari 2004. Denne hade sömn- och magproblem och beskrev att han känt sig mobbad och kränkt på arbetsplatsen. Han hade dessutom fått en varning som han inte visste bakgrunden till. Hon uppfattade att han inte själv ansåg sig ha någon del i problemen utan att skulden låg hos arbetsgivaren. Hon sjukskrev honom fram till den 29 februari 2004. B.N. hade sedan fortsatt kontakt med sin vårdcentral. I januari 2005 fick hon en remiss från vårdcentralen där det sades att de inte kunde göra mer eftersom problemen var arbetsrelaterade. Hon hade sedan kontakt med K.P. som sade att det skulle gå att ordna arbetsuppgifter till B.N. Det var den första kontakten hon hade med arbetsgivaren. Hon träffade B.N. igen i februari och gjorde då bedömningen att han led av en depression. Hon tillskrev K.P. om detta och i mars 2005 träffades hon, B.N. och K.P. för ett rehabiliteringsmöte. Det var kristallklart vad problemet var. Hon släppte sjukskrivningen i april 2005 med hopp om att det skulle lösa sig för B.N. När det i september 2005 visade sig att B.N. inte orkat gå tillbaka till sin arbetsplats sjukskrev hon honom igen fram till oktober då han avslutade sin anställning.

L.S

När han började på utbildningsförvaltningen 1997 vet han att dåvarande rektorn hade ett samtal med B.N. angående att denne hade haft ett olämpligt sätt gentemot vissa elever. Även nästkommande rektor V.S. hade minst ett samtal med B.N. om hans förhållningssätt till eleverna. Samtalet gällde kränkningar mot elever utifrån deras etniska bakgrund. Även nuvarande rektorn K.W. och dåvarande biträdande rektorn K.P. hade samtal med B.N. om dennes attityd till vissa elever och gjorde klart att det skulle vidtas arbetsrättsliga åtgärder om ingen förändring skedde. Eftersom kränkningarna trots det fortsatte fick B.N. till slut en skriftlig varning. Lärarförbundet, som varslades, hade ingen erinran mot varningen. B.N. har varit sjuk i omgångar både innan och efter varningen och utifrån hans sjukdomsbild var kommunen skyldiga att vidta rehabiliteringsåtgärder. B.N. erbjöds samtalsstöd och handledning i att möta människor från andra kulturer. Det diskuterades även möjligheter att anpassa arbetsuppgifterna. B.N. medverkade emellertid inte i rehabiliteringen och såvitt han vet kom han aldrig med några egna förslag på lösningar. Hans inblandning i ärendet har dock snarare varit kopplad till B.N:s misskötsamhet och inte rehabiliteringen. Varken vid tiden för B.N:s uppsägning eller tidigare hade Malmö kommun för avsikt att säga upp B.N. Hade de sagt upp honom hade det nog emellertid funnits saklig grund för det.

K. P.

Han har arbetat med B.N. sedan 1980, först som kollega när båda var fordonslärare, och sedan under perioden 2000 till 2005 när han var biträdande rektor och platschef på Tärnöskolan. Bakgrunden till den skriftliga varningen var upprepade klagomål från elever som kände sig kränkta av B.N:s beteende. Denne hade ifrågasatt vad elever med invandrarbakgrund hade där att göra och om de inte borde vara i sina hemländer och göra nytta istället. Han hade vidare kommit med påpekanden om att de uppbar socialbidrag och härmat hur de uttalade vissa ord. Han och K.W. hade ett samtal med B.N. om elevernas klagomål någon gång i september, oktober 2003 varvid de även tog upp att samma problem med B.N. förekommit under de tidigare rektorernas tid. De informerade även B.N. om att om det inte blev någon förändring kunde det bli tal om en skriftlig varning. B.N. förklarade att uppgifterna inte stämde och att de hade missuppfattat det hela. Trots detta fortsatte det att komma klagomål på B.N. från elever och även skolans kurator kom med information till dem. Han pratade då med B.N. igen men fick bara samma svar som tidigare om att det hela inte stämde. På grund av de upprepade klagomålen valde skolledningen att tro på eleverna och inte på B.N. Därpå tillkallades ett möte med den fackliga organisationen och B.N. tilldelades en skriftlig varning. Efter detta ville B.N. ha upprättelse och han kom inte tillbaka till jobbet utan blev sjukskriven. Kontakt togs med Företagshälsovården men B.N. ansåg inte att han hade något där att göra. Under våren 2004 hade han ett möte med B.N. då han gav förslag på olika arbetsuppgifter som denne kunde göra om han kom tillbaka. Det var bland annat olika projekt de hade på skolan med tekniska saker som behövde förbättras och förnyas. B.N. fick tid att tänka över detta men var inte intresserad eftersom han inte fick upprättelse för det som hade hänt. Han ville att kommunen skulle säga att det som hade hänt med eleverna var fel och det var en kartellbildning mot honom. B.N. föreslog även att han skulle undervisa enbart i årskurs två och tre. Detta var emellertid inte aktuellt eftersom det var en strid ström av elever som sade till honom att de skulle sluta om han placerade B.N. som lärare även i de årskurserna.

K.W.

Den första kontakt han hade med B.N. var under år 2000 och gällde elevklagomål. Eleverna hade uppgett att de kände sig kränkta av B.N. som bland annat hade härmat invandrarelevers sätt att tala. Han hade då ett samtal med B.N. och informerade om att det kunde bli fråga om en skriftlig varning och i slutändan uppsägning om dennes förhållningssätt till eleverna inte förändrades. Till viss del kunde B.N. gå med på att han sagt saker på visst sätt men mest var det fråga om förnekelse. Under 2002 hade han ytterligare ett allvarligt samtal med B.N. eftersom det åter kommit klagomål från eleverna. Han påminde även B.N. om samtalet de haft år 2000 och förklarade att om det blev samma problem en gång till så skulle han få en skriftlig varning. Under hösten 2003 fick han information från skolans kurator om nya klagomål på kränkningar mot elever med invandrarbakgrund. Detta var bakgrunden till den skriftliga varningen. Han litade på eleverna, särskilt som det var en kontinuerlig process där det kom samma typ av klagomål från olika elever år efter år. I den rehabiliteringsprocess som följde försökte Malmö kommun hitta ingångar till hur B.N. skulle kunna fungera hjälpligt som lärare. Det var emellertid oerhört svårt eftersom B.N. inte ville ta in deras argument och bara kom med anklagelser tillbaka. Han kände sig felaktigt anklagad och missuppfattad och instämde inte i skolledningens analys av vad som var problemet.

DOMSKÄL

B.N. har i målet gjort gällande att Malmö kommun genom att underlåta att vidta tillräckliga rehabiliteringsåtgärder har förmått honom att själv säga upp sin anställning. Uppsägningen skall därför, enligt B.N., jämställas med en uppsägning från kommunens sida och något stöd i anställningsskyddslagen för en sådan åtgärd har inte funnits. Malmö kommun har bestritt att man varit passiv, gjort gällande att B.N. självmant sagt upp anställningen.

Rättsliga utgångspunkter

Som huvudregel utgör uppsägning av ett anställningsavtal en rättshandling som blir omedelbart gällande för den som har gjort den. En arbetstagare som har sagt upp sig själv är således i princip bunden av uppsägningen. I vissa fall utgör dock undantag från den nu nämnda huvudregeln. Arbetsdomstolen har i sin praxis med stöd av uttalanden i anställningsskyddslagens förarbeten ansett att en uppsägning av arbetstagaren själv under särskilda omständigheter kan vara att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida och ge upphov till bland annat skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren.

För att arbetstagarens uppsägning skall anses jämställd med en uppsägning från arbetsgivarens sida krävs emellertid enligt nu nämnda praxis att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne därvid har handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt. Det kan exempelvis handla om omotiverade förändringar med avseende på arbetsuppgifter eller att den anställde ställs inför en färdigskriven uppsägningshandling. I dessa fall har den anställdes uppsägning föranletts av en eller flera aktiva åtgärder från arbetsgivarens sida.

Det finns emellertid även exempel på situationer där arbetsgivaren genom passivitet kan anses ha provocerat fram en uppsägning från en anställd. Ett sådant fall kan vara då den anställde riskerar att drabbas av allvarliga hälsoproblem på grund av brister i arbetsmiljön och arbetsgivaren förhåller sig passiv och underlåter att vidta åtgärder för att förebygga ohälsa. Om den anställde i en sådan situation ser sig tvungen att säga upp sin anställning för att skydda sin hälsa skulle detta i vissa fall kunna betecknas som en av arbetsgivaren genom passivitet framprovocerad uppsägning. I AD 1982:99 prövades huruvida en arbetsgivare, genom att ha varit passiv när det gällde att hitta lämpliga arbetsuppgifter åt en anställd som varit sjukskriven, hade provocerat honom att säga upp sig. Arbetsdomstolen fann i detta fall att arbetsgivaren kunde kritiseras för att ha varit passiv när det gällde att hitta lämpliga arbetsuppgifter men att arbetsgivaren inte kunde anses ha handlat otillbörligt eller i strid med god sed på arbetsmarknaden.

Har B.N. provocerats att säga upp sin anställning?

Följande uppgifter i målet är ostridiga. I brev till Malmö kommun den 28 oktober 2005 meddelade B.N. genom sitt juridiska ombud, att han med hänsyn till sin hälsa och ekonomi, med omedelbar verkan frånträdde sin anställning. B.N. hade då varit sjukskriven sedan januari 2004. Han erhöll inte någon lön från Malmö kommun eftersom han var sjukskriven sedan ett år tillbaka och inte heller någon sjukpenning från Försäkringskassan eftersom han inte ansågs arbetsoförmögen på arbetsmarknaden i stort. Eftersom han fortfarande hade en anställning kunde han inte heller registrera sig hos Arbetsförmedlingen.

B.N. befann sig i en mycket besvärlig ekonomisk situation vid tiden för uppsägningen och att detta synes ha varit den direkta orsaken till att han sade upp sin anställning. B.N:s ekonomiska problem får närmast anses ha berott på åtgärder från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Att B.N. av Försäkringskassan inte ansetts ha rätt att uppbära sjukersättning och att Arbetsförmedlingen inte ansett att man kunnat vidta några stödjande åtgärder är ställningstaganden som Malmö kommun självfallet inte har förfogat över.

Frågan är om kommunen ändå - indirekt - genom att inte vidta tillräckliga rehabiliteringsåtgärder, kan sägas ha försatt B.N. i denna situation och därigenom föranlett honom att frånträda sin anställning. Malmö kommun har vidgått att man har haft en rehabiliteringsskyldighet eftersom B.N. har varit sjukskriven. Kommunen anser emellertid att man har uppfyllt denna rehabiliteringsskyldighet men att rehabiliteringen misslyckats eftersom B.N. inte velat medverka.

Tingsrätten konstaterar att frågan om Malmö kommuns rehabiliteringsskyldighet kompliceras av att den utlösande faktorn för B.N:s sjukskrivning har varit en konflikt på arbetsplatsen. Konflikten har haft sin grund i påståenden om att B.N. under flera års tid skulle ha uppträtt kränkande, bl a mot elever med invandrarbakgrund, och att han mot denna bakgrund varit olämplig för sina arbetsuppgifter som lärare. B.N. har förnekat detta men skolledningen har valt att tro på de elever som framfört klagomålen och agerat utifrån detta. Mot bakgrund av vad som framkommit i bland annat de vittnesmål som lämnats av K.P. och K.W. finner tingsrätten inte skäl att ifrågasätta kommunens ställningstagande i denna fråga. Det får anses utrett att B.N. - som ostridigt är mycket kunnig i sitt ämne fordonsteknik - under flera år särbehandlat vissa elever, lämnat elever som han funnit mindre skickliga utan tillräckligt stöd och uttryckt sig på ett kränkande sätt, bland annat om elever som haft en utländsk bakgrund. Det är också visat att han inte förmått ändra sitt beteende trots samtal med kollegor och skolledning.

Frågan är då om kommunen, med beaktande av den situation som förelegat, kan anses ha varit passiv på ett otillbörligt sätt eller i strid med god sed på arbetsmarknaden. I målet har framkommit att skolledningen, sedan B.N. blivit sjukskriven, vid flera tillfällen talat med honom om hans beteende i undervisningssituationen och hur detta påverkat hans möjligheter att fullgöra sina uppgifter som lärare. Man har även erbjudit honom samtalsstöd på Företagshälsovården samt handledning i att möta människor från andra kulturer. Kommunen har också erbjudit B.N. att under en period utföra andra arbetsuppgifter än undervisning för att göra det möjligt för honom att successivt komma tillbaka till arbetet. Möjligheterna för kommunen att genomföra mera ingripande rehabiliteringsåtgärder synes ha begränsats också av det faktum att B.N. känt sig mycket kränkt av den skriftliga varning han tilldelats, något som Malmö kommun inte kan lastas för. B.N. har själv önskat fortsätta som lärare men i en högre årskurs. Att kommunen inte velat gå B.N. tillmötes vad gäller detta önskemål framstår som fullt förklarligt mot bakgrund av vad som framkommit om elevernas inställning till B.N. som lärare.

Sammantaget finner tingsrätten att Malmö kommun har vidtagit de rehabiliteringsåtgärder som varit möjliga i den aktuella situationen. Kommunen kan inte lastas för att ha varit otillbörligt passiv eller för att genom passivitet ha agerat i strid med god sed på arbetsmarknaden. Kommunen kan mot denna bakgrund inte genom passivitet anses ha provocerat fram någon uppsägning från B.N. B.N:s talan kan därför inte bifallas.

Med hänsyn till utgången i målet ska B.N. utge ersättning för Malmö kommuns rättegångskostnader. B.N. har vitsordat begärt belopp.

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall.

2. B.N. skall ersätta Malmö kommun dess rättegångskostnader med etthundratjugofemtusen (125 000) kr, varav 100 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Anders Kron till 97 640 kr, varav 68 112 kr avser arbete, 10 000 kr utlägg och 19 528 kr mervärdesskatt.

Domsbilaga 1

å 12 050 kronor från och med 2004-09-27,

å 24 350 kronor från och med 2004-10-27,

å 24 350 kronor från och med 2004-11-27,

å 24 350 kronor från och med 2004-12-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-01-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-02-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-03-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-04-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-05-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-06-27,

LÖN UTBETALATS UNDER SOMMAREN

å 24 350 kronor från och med 2005-09-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-10-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-11-27,

å 24 350 kronor från och med 2005-12-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-01-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-02-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-03-27,

å 0 kronor (24 350 kr ./. 27 704 kr = - 3 354 kr) från och med 2006-04-27,

å 6 396 kronor (24 350 kr ./. 14 600 kr ./. 3 354 kr) från och med 2006-05-27,

å 9 750 kronor (24 350 kr ./. 14 600 kr) från och med 2006-06-27,

å 13 400 kronor (24 350 kr ./. 10 950 kr) från och med 2006-07-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-08-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-09-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-10-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-11-27,

å 24 350 kronor från och med 2006-12-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-01-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-02-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-03-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-04-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-05-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-06-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-08-27,

å 24 350 kronor från och med 2007-09-27.

AD 1982 nr 99; AD 1985 nr 65; AD 2005 nr 30

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2008-12-17

Målnummer:
B-102-2007