Fråga om det funnits saklig grund för uppsägning av en behandlingsassistent som installerat ett eget larm på arbetsplatsen och som enligt arbetsgivaren under sin tjänstgöring nattetid har äventyrat säkerheten på arbetsplatsen genom att sova, planerat att sova eller genom att han legat på en madrass med belysningen släckt och persiennerna mot avdelningen nerdragna.

Parter:

Facket för Service och Kommunikation (SEKO); Staten genom Statens Institutionsstyrelse

Nr 90

Facket för Service och Kommunikation (SEKO)

mot

Staten genom Statens Institutionsstyrelse i Stockholm.

Yrkanden m.m.

Mellan Staten genom Statens Institutionsstyrelse (staten) och Facket för Service och Kommunikation (SEKO), nedan förbundet, gäller kollektivavtal. Statens Institutionsstyrelse driver bl.a. utrednings- och behandlingshemmet Margretelund utanför Lidköping. H.H., som är medlem i förbundet, har arbetat som behandlingsassistent vid utrednings- och behandlingshemmet sedan år 1994. Den 14 maj 2007 sades han upp från sin anställning av personliga skäl.

Tvist har uppkommit mellan parterna om saklig grund för uppsägningen har förelegat. Tvisteförhandlingar har hållits mellan parterna utan att de har kunnat enas.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att Arbetsdomstolen ska

- ogiltigförklara uppsägningen av H.H., samt

- förplikta staten att till honom betala allmänt skadestånd med 120 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 11 september 2007, till dess betalning sker.

Staten har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats såsom skäligt allmänt skadestånd. Staten har, för det fall Arbetsdomstolen finner att det inte förelegat saklig grund för uppsägning, yrkat att det allmänna skadeståndet ska jämkas till noll kronor eller till det belopp domstolen finner skäligt. Ränteyrkandet har vitsordats såsom skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bakgrund

H.H. har varit anställd som behandlingsassistent på Margretelunds utrednings- och behandlingshem (behandlingshemmet) sedan februari 1994. Behandlingshemmet tar emot ungdomar i åldrarna 13-20 år och har 25 platser fördelade på fyra avdelningar. Ungdomarna som kommer till behandlingshemmet har allvarliga psykosociala problem och problem med kriminalitet och/eller missbruk.

H.H. har arbetat på flera avdelningar, under såväl dag- som nattetid. Vid tidpunkten för uppsägningen arbetade han natt på avdelning Kinnebäck. Avdelningen är låsbar men den är inte alltid låst. Målgruppen är jag-svaga, socialt utagerande pojkar i åldrarna 14-18 år som är tvångsomhändertagna enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och som är i behov av en längre tids behandling.

H.H. har varit en mycket omtyckt behandlingsassistent. Trots att han inte har någon formell utbildning har han, p.g.a. sina personliga egenskaper och sin långa erfarenhet, klarat av arbetet mycket väl. Han startade också, tillsammans med en kollega, ett företag för att, under vissa perioder, ta emot de ungdomar som behandlingshemmet inte klarade av eftersom de är för utagerande.

Den 14 maj 2007 sades H.H. upp från sin anställning med fyra månaders uppsägningstid. Som skäl för uppsägningen angavs dels att han på eget bevåg hade monterat larm på några av avdelningens dörrar, dels att han hade sovit under arbetstid natten den 27-28 februari 2007 och därmed äventyrat säkerheten på arbetsplatsen.

Larm

På avdelning Kinnebäck är dörrarna till elevernas rum och toaletterna larmade nattetid. Detta innebär inte att de är låsta, utan att de är försedda med en sensor som medför att ett larm ljuder inne på kontoret om någon av dessa dörrar öppnas. Fönstren på avdelningen är försedda med säkerhetsglas och de fönster som finns i elevernas rum går inte att öppna. Under natten är två anställda i tjänst; en "vakande nattpersonal" och en som sovande jour. Det finns också en anställd som under natten tjänstgör som s.k. utevak. Denna person går bl.a. runt på behandlingshemmets område under natten och kontrollerar att allt är lugnt på området. Nattpersonalen har ett överfallslarm. Det finns även ett brandlarm. Det finns dock inte några bevakningskameror eller låsta grindar runt området. Byggnaderna har inte heller något s.k. skalskydd, dvs. larm runt ytterdörrarna. Dessa dörrar är enbart låsta.

Många av de ungdomar som befinner sig på behandlingshemmet är tungt kriminellt belastade eller har vänner och släktingar som är det. För några år sedan drabbades behandlingshemmet av ett fritagningsförsök. På avdelning Kinnebäck har det rapporterats om flera stölder, men eftersom avdelningen saknar skalskydd har det inte gått att klarlägga om någon tagit sig in på avdelningen utifrån vid dessa stölder.

Den 1 februari 2006 var H.H. med om en mycket traumatisk händelse på arbetsplatsen. En kollega, som var ledig, tog sig in i verkstaden och försökte där begå självmord. Tillsammans med polisen krossade H.H. en fönsterruta och tog sig på så sätt in i verkstaden till kollegan. Denne blev mycket våldsam och innebar en fara för såväl sig själv som de personer som ingrep. Händelsen har i efterhand visat sig ha påverkat H.H. mer än vad han från början trodde var fallet. Under senare delen av våren 2006 började H.H. grubbla allt mer över händelsen och pratade mycket om det inträffade med sina närmaste vänner. Kollegan fick behålla nycklarna till behandlingshemmet trots att denne under en längre tid var sjukskriven.

H.H. har vid ett flertal tillfällen påpekat att det fanns brister i säkerheten. Han tog upp den bristande säkerheten på de gruppmöten som personalen hade tillsammans med arbetsledningen, bl.a. på mötet som ägde rum samma dag som händelsen i februari 2006 samt på möten den 22 februari 2006 och den 30 januari 2007. Arbetsgivarens svar var att säkerheten var tillräcklig och att ytterligare åtgärder inte var erforderliga. H.H. är huvudskyddsombud och har även tagit upp den bristande säkerheten vid skyddsronderna, framför allt på de skyddsronder som avsett avdelning Kinnebäck. Han har bl.a. efterfrågat portabel larmpanel, huvudnyckel och skalskydd.

H.H. började känna sig alltmer otrygg i sitt arbete. Att arbeta på natten är ett ensamarbete. Han ansåg att de säkerhetsåtgärder som fanns inte räckte för att garantera hans säkerhet. Eftersom arbetsgivaren inte hörsammade hans begäran om ytterligare säkerhetsåtgärder, köpte han under sensommaren 2006 in fyra larm som han monterade på avdelningens dörrar. Larmens funktion bestod i att de började ljuda när dörrarna öppnades. Han satte upp larmen när han påbörjade sitt arbetspass och tog sedan ner dem vid arbetspassets slut. Det bestrids att H.H. köpt larmen först i samband med att det i januari 2007 stod klart att arbetsgivaren avsåg att utföra nattliga kontroller på behandlingshemmet.

H.H:s åtgärd att montera fyra enkla larm kan inte medföra att saklig grund för uppsägning föreligger. Han har inte förstört någon egendom, inte gjort något olagligt och inte heller äventyrat säkerheten på arbetsplatsen genom att montera larmen. Åtgärden vidtogs i syfte att öka säkerheten och få honom att känna sig tryggare på sin arbetsplats.

Natten den 27-28 februari 2007

H.H. har inte sovit under arbetspasset natten den 27-28 februari 2007 och han hade inte heller planerat att sova. Han har inte heller på något annat sätt äventyrat säkerheten på behandlingshemmet.

Arbetsuppgifterna under natten på avdelning Kinnebäck innebär ett ansvar att övervaka avdelningen, ha kontroll över ungdomarna och se till att allt är lugnt, att ungdomarna kommer i säng samt att frukosten är framdukad i tid. Ibland ingår även att se till att vissa ungdomar stiger upp tidigare än andra. Den skriftliga handling med beskrivning av nattorganisationen som staten ingett i målet känner H.H. inte till. När det gäller den städuppgift som anges i handlingen infördes denna efter att H.H. hade sagts upp.

På ett möte med nattpersonalen som hölls den 30 januari 2007 meddelades att nattpersonalen fick räkna med att kontrollbesök skulle göras under nattarbetet. Bakgrunden till detta var att det förekom rykten på behandlingshemmet om att nattpersonalen sov på sina arbetspass.

Natten den 27-28 februari 2007 arbetade H.H. på avdelning Kinnebäck. Strax före klockan 03.00 kom institutionschefen E.J. och biträdande institutionschefen R.S. på ett oanmält besök till avdelningen. När dörren till avdelningen öppnades ljöd ett av de larm som H.H. hade monterat. Han befann sig då på kontoret och gick ut för att kontrollera vad som hade hänt. Det var första gången som larmen hade utlösts. Han stängde av larmet. E.J. frågade vad det var som lät. H.H. svarade att det var ett larm. E.J. frågade då om det var arbetsledningen som hade satt upp larmet, varvid H.H. förklarade att han själv hade installerat detta. E.J. följde även med in på kontoret. Hon frågade då varför det låg en madrass på golvet. H.H. svarade att han använde madrassen för att genomföra stretchövningar och för att vila sin rygg.

Staten har påstått att det tog mellan 15-20 sekunder från det att larmet började ljuda till dess att H.H. kom ut genom dörren från kontoret. Enligt H.H:s uppfattning tog detta högst ett par sekunder. Klockan 02.49, dvs. bara några minuter innan E.J. och R.S. kom på besök, kvitterade H.H. ett larm i samband med att en av eleverna gick på toaletten. När eleven gått tillbaka till sitt rum aktiverade H.H. larmet. Detta visar tydligt att H.H. inte kan ha sovit när E.J. och R.S. kom till avdelningen.

Staten har till stöd för sina påståenden om att H.H. sov eller planerade att göra det hänvisat till att larm hade monterats, att han stängde dörren till kontoret efter sig, att han såg nyvaken ut, att H.H:s frisyr var rufsig, att persiennerna var nerdragna, att det var släckt inne på kontoret, att datorn var avstängd, att det fanns en madrass och en kudde på golvet inne på kontoret, att det låg kläder i en stol på kontoret, att han hade joggingdress på sig och att han inte bar några skor.

Påståendet att H.H. omöjligen skulle kunna upprätthålla säkerheten på arbetsplatsen om han låg på en madrass på golvet är felaktigt. Det går alldeles utmärkt att se vad som händer på avdelningen även om man ligger på en madrass på golvet. De fönster som sitter inne på kontoret är relativt låga. Det är endast en meter från golvet upp till fönstret. Arbetsgivaren har installerat en tv och en dvd-spelare på kontoret. Det är tillåtet för den som tjänstgör på natten att titta på tv och dvd-filmer. Tidigare har det även funnits en soffa på kontoret för att den som arbetar på natten skulle kunna sitta eller möjligtvis ligga och titta på tv. Uppsikten över avdelningen då man ligger i en soffa är inte bättre än om man ligger på en madrass på golvet. Under dagtid står madrassen i konferensrummet och utgör en extra madrass. H.H. har aldrig gjort någon hemlighet av att han använde madrassen när han arbetade för att ligga och läsa, titta på tv eller film eller för att stretcha på den.

När E.J. upptäckte madrassen på kontoret uppstod en diskussion mellan henne och H.H. om möjligheten att inrätta en bekväm plats att sitta på. Den tidigare soffan hade tagits bort för att lämna plats för en bokhylla inne på kontoret. Nu fanns tre skrivbordsstolar och en vanlig stol att sitta på. E.J. höll med om att detta inte utgjorde en bekväm arbetsmiljö för de nattarbetande och att situationen skulle ses över.

Den omständigheten att det var släckt på kontoret innebar inte att det var mörkt eftersom det alltid är tänt i korridorerna på avdelningen och detta ljus når in på kontoret. Ett av fönstren saknar dessutom persienn. Persiennerna på kontoret är specialbeställda och försedda med mängder av små hål för att man ska kunna se ut genom dem när man sitter på kontoret. Det är dock inte möjligt för en person ute på avdelningen att se in i kontorsrummet när persiennerna är nerdragna. Det fanns inga fastlagda rutiner för användandet av persiennerna. Staten har påstått att dessa enbart ska användas i samband med att en elev avskiljs från resten av gruppen och placeras i ett rum i anslutning till kontoret. H.H. under hela sin anställningstid brukat dra ner persiennerna nattetid och några klagomål på det har inte framförts tidigare.

Anledningen till att dörren stängdes till kontoret när H.H. gick ut beror på att dörren stängs automatiskt om den inte ställs upp med någon form av spärr. Den låses också automatiskt när den stängs. Datorn var inte avstängd vid tillfället. H.H. minns inte om datorn var försatt i viloläge eller om han hade stängt av skärmen.

H.H. använder ofta träningskläder när han arbetar. Han tycker det är bekvämt och vill inte riskera att förstöra sina vanliga kläder. Någon särskild arbetsklädsel finns inte utan de anställda förväntas bära sina privata kläder när de arbetar. Många anställda använder sig just av träningskläder. Någon särskild klädkod finns inte. Av de kläder som fanns på kontoret var det enbart ytterjackan som tillhörde H.H. Han känner inte till vem som ägde de andra kläderna. Det är korrekt att han inte hade några skor på sig vid tillfället. Han tog ofta av sig skorna under arbetspassen och hade ofta tofflor på sig. Han hade vid tidpunkten en frisyr där avsikten var att den skulle se rufsig ut.

Förbundet har tidigare åberopat ett intyg från massören E.N. till styrkande av att H.H. som en del i behandlingen av sina ryggproblem har blivit rekommenderad att utföra vissa stretchövningar. Intyget har sedan återkallats från förbundets sida. Staten har åberopat ett brev från E.N. till statens ombud där E.N. dementerar innehållet i intyget. Vad som fått E.N. att ta tillbaka vad hon uppgett i intyget kan förbundet bara spekulera i. Det vidhålls att H.H. fått ett stretchprogram av sin massör E.N. H.H. har emellertid haft ett förhållande med E.N. som avslutades sommaren 2008. Detta har lett till en infekterad personlig tvist mellan dem. H.H. har polisanmält E.N. för misshandel och olaga hot som inträffat i juni 2008.

Omplacering

Saklig grund för uppsägningen har i vart fall inte förelegat eftersom staten inte har försökt omplacera H.H. Vid tidpunkten för uppsägningen fanns flera lediga tjänster som behandlingsassistent med tjänstgöring under dagtid som staten hade kunnat omplacera honom till. I annonserna avseende tjänsterna står angivet att sökanden ska vara socionom, socialpedagog eller inneha annan utbildning som arbetsgivaren prövar likvärdig. Det görs gällande att H.H. har likvärdiga kvalifikationer eftersom han har arbetat som behandlingsassistent i 13 år, varav nio år just under dagtid. Vid tvisteförhandlingen frågade förbundet om det tidigare funnits anledning att rikta kritik mot H.H. Staten besvarade frågan nekande. Det har inte framförts något kritik mot H.H. vid något utvecklingssamtal.

Sammanfattning av de rättsliga grunderna

H.H. har inte sovit på arbetspasset och har inte heller på något annat sätt äventyrat säkerheten. Han har monterat egna larm på avdelningen för att öka sin egen säkerhet. Det har sammantaget inte förelegat saklig grund för uppsägning. Staten har inte heller fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Uppsägningen strider därmed mot 7 § anställningsskyddslagen. Uppsägningen ska därför ogiltigförklaras och staten ska åläggas skyldighet att betala allmänt skadestånd till H.H.

Staten

Bakgrund

Statens Institutionsstyrelse (SiS) är en statlig myndighet som bedriver vård, utredning och behandling dels av ungdomar med allvarliga sociala problem, dels av vuxna missbrukare. Vården bedrivs vid 33 särskilda ungdomshem och 14 s.k. LVM-hem över hela landet. SiS svarar också för påföljden sluten ungdomsvård, LSU.

Vid tidpunkten för de aktuella händelserna arbetade H.H. vid avdelning Kinnebäck. På denna avdelning finns två korridorer med elevrum på sidorna. Korridorerna leder fram till ett allrum med soffor, bord och tv m.m. Den som tjänstgör på natten kan också uppehålla sig i allrummet. Intill allrummet finns ett kontor med fönster ut mot allrummet och korridorerna. Dessa fönster går inte ner till golvet. Fönstren har persienner, vilka enbart dras ner i samband med avskiljning, dvs. när någon av eleverna tillfälligt behöver skiljas från den övriga gruppen. Denna elev får då vistas i ett rum bakom kontoret. Av integritetsskäl används persiennerna för att skydda eleven mot insyn.

Den som tjänstgör som "vakande nattpersonal" ska under natten vara vaken och svara för säkerheten på avdelningen genom att ha kontroll över ungdomarna och över att allt är lugnt i huset och omgivningarna samt vara tillgänglig per telefon eller larm om något händer på en annan avdelning. Om något händer ska den sovande jourtjänstgörande väckas. Den som arbetar på natten och som ska vara vaken ska under natten utföra arbetsuppgifter enligt en särskild upprättad arbetsinstruktion.

Vid olika tillfällen fick institutionschefen E.J. av anställda vid behandlingshemmet information om att säkerheten var undermålig nattetid och att de arbetstagare som skulle vara vakna sov på sina arbetspass. Hon fick information om att på avdelning Kinnebäck låg det en madrass på golvet i kontoret som fick flyttas undan på morgonen. Hon fick även information om att nattetid var persiennerna på kontoret nerdragna, belysningen släckt och datorn avstängd. Vidare informerades hon om att anställda sett H.H. ligga i mörkret på denna madrass samt att ungdomar som skulle gå upp tidigt hade fällt kommentarer som "då kan H.inte sova". Det kom även information om att H.H. på kvällen ställde en väckarklocka för ringning på morgonen. Vidare skulle det ha förekommit att H.H. på morgonen ville lägga sig i jourens rum eftersom han blivit väckt av en elev som skulle gå upp tidigt.

Med anledning av den information som lämnats kallade E.J. nattpersonalen till ett möte den 30 januari 2007. Vid detta möte framförde arbetsledningen att det allt oftare kom information från andra anställda om att säkerheten var undermålig nattetid eftersom nattpersonalen sov på sina arbetspass. Arbetsledningen framförde att säkerheten är oerhört viktig och att det kan få allvarliga konsekvenser även för arbetstagarna om säkerheten eftersätts p.g.a. att de sovit på sina arbetspass. Vidare framförde arbetsledningen att man avsåg att göra oanmälda besök nattetid på avdelningarna. Ett nytt möte för avstämning planerades till den 20 mars 2007. Även efter mötet den 30 januari 2007 fick E.J. information om förhållandena på avdelning Kinnebäck. Bl.a. skulle PET-flaskor ha placerats vid ytterdörren och dörren till kontoret, så att flaskorna skulle ramla ner om någon öppnade dörrarna.

Natten den 27-28 februari 2007

Natten till den 28 februari 2007 kl. 02.55 träffades institutionschefen E.J. och biträdande institutionschefen R.S. för att göra ett oanmält besök på avdelningarna. Syftet med detta var att kontrollera att säkerhetskraven efterlevdes och att nattpersonalen inte sov på sina arbetspass. När E.J. och R.S. öppnade dörren till avdelning Kinnebäck drog ett högljutt larm igång. Efter 15-20 sekunder öppnades dörren till kontoret och H.H. kom ut. Han gick fram till ytterdörren och stängde av larmet med en knapp på dörrens överkant. Han såg yrvaken ut. På fråga från E.J. svarade han att det fanns larm på alla ytterdörrar till avdelningen och att han hade satt upp dem själv för sin egen säkerhet. E.J. bad honom att öppna dörren till kontoret som han stängt bakom sig och de gick in i rummet. Rummet var mörkt. Persiennerna mot avdelningen var nerdragna, datorn släckt och på golvet låg en tjock madrass med en kudde. Kläder och skor låg i en hög på golvet och H.H. var klädd i joggingdress och bar inte några skor. När E.J. frågade varför han hade en madrass på golvet svarade H.H. att han stretchade på den på nätterna.

Det finns inget giltigt skäl för att H.H. skulle ligga på en madrass och stretcha under nattpassen. Det har tidigare i målet åberopats ett intyg från E.N. där det påstås att H.H. fått ett träningsprogram. E.N. har senare under tvisten återtagit intyget och hävdat att detta inte stämmer. H.H. har inte heller tidigare framfört att han skulle ha ryggproblem. Han nämnde t.ex. inte detta vid mötet den 20 mars 2007.

Det görs gällande att H.H. sov eller hade planerat att sova på sitt arbetspass. Oavsett om han sov eller inte har han genom sitt handlande äventyrat säkerheten på avdelningen och brustit i det ansvar han har för denna. Ungdomarna på behandlingshemmet ska kunna känna sig trygga och vara säkra på att personalen tar ansvar för säkerheten på institutionen och snabbt reagerar om något allvarligt skulle hända, såsom brand, suicidförsök eller annat som gör att ungdomarna kan komma till skada. Om man ligger på en madrass inne på kontoret med persiennerna nerdragna finns inte möjlighet att ha kontroll över vad som händer utanför kontoret.

Genom sitt arbete som huvudskyddsombud är H.H. väl medveten om att kraven på säkerhet under nattetid måste vara uppfyllda och han har även av arbetsledningen gjorts medveten om detta vid mötet med nattpersonalen den 30 januari 2007.

Larm

H.H. har i sin roll som huvudskyddsombud kunskap om hur man hanterar och tar upp frågor om säkerhet och t.ex. larm. I skyddsombudets uppgifter ingår att skyddsombudet, om hon eller han anser att åtgärder behöver vidtas för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö, ska vända sig till arbetsgivaren och begära sådana åtgärder. H.H. har trots denna kunskap på eget bevåg installerat ett s.k. skallarm på arbetsgivarens egendom utan att kontakta arbetsgivaren. H.H. har inte till arbetsgivaren framfört att det skulle finnas ett behov av skallarm och det finns inga noteringar om att sådana synpunkter framförts i anteckningarna från samverkansmöten, andra möten eller skyddsronder.

Möte den 20 mars 2007

Den 20 mars 2007 ägde ett möte rum mellan arbetsledningen, H.H. och fackliga företrädare angående händelsen natten den 27-28 februari 2007. På mötet redogjorde E.J. för besöket på Kinnebäck och framförde att hon bedömde händelsen som allvarlig misskötsel av arbetet och att H.H. avsevärt försämrat säkerhetsläget på avdelningen. H.H. uppgav bl.a. att han hade monterat larmen för att han var rädd att någon medarbetare skulle ta sig in på avdelningen nattetid och hänvisade till händelsen den 1 februari 2006 då en kollega försökt begå självmord. Arbetsledningen frågade varför H.H. inte hade kontaktat avdelnings- eller institutionsledningen före installationen av larmen. H.H. svarade då att han haft svårt att framföra sådant som han upplever som egna behov. I målet gör förbundet nu gällande att H.H. flera gånger försökt förmå arbetsgivaren att installera ett skallarm. Den uppgiften stämmer alltså inte med vad H.H. uppgav på mötet i mars 2007.

Omplacering

Staten har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. I samband med uppsägningen prövades H.H:s kvalifikationer i förhållande till då lediga befattningar som arbetsgivaren kände till. När det gäller arbeten som behandlingsassistent var arbetsgivarens förtroende för H.H., mot bakgrund av det som hade inträffat, helt förbrukat. Något skäl att omplacera honom till någon annan befattning som behandlingsassistent förelåg därmed inte. Han uppfyllde inte de kvalifikationskrav som ställdes beträffande personliga egenskaper och inte heller de krav på teoretisk kompetens som krävdes.

Sammanfattning av de rättsliga grunderna

H.H. har självsvåldigt, utan tillstånd från arbetsgivaren, installerat larm på fyra ingående dörrar till avdelning Kinnebäck. Han har vidare genom sitt agerande under natten den 27-28 februari 2007 äventyrat säkerheten på behandlingshemmet. H.H. har genom händelserna grovt åsidosatt vad som åligger honom i anställningen och har till fullo förbrukat arbetsgivarens förtroende för honom. Staten har inte brutit mot omplaceringsskyldigheten. Saklig grund för uppsägning har alltså förelegat.

Domskäl

Tvisten

H.H. har i maj 2007 sagts upp från sin anställning som behandlingsassistent vid utrednings- och behandlingshemmet Margretelund. Tvisten gäller om det har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Staten har åberopat följande omständigheter till stöd för att uppsägningen varit sakligt grundad. H.H. har utan tillstånd av sin arbetsgivare installerat larm på fyra ingående dörrar till den avdelning där han arbetade. Han har därefter under natten den 27-28 februari 2007, genom att sova eller i vart fall ha planerat att sova på arbetstid äventyrat säkerheten på behandlingshemmet. Oavsett om han sov eller inte har han genom sitt handlande, att ligga på en madrass i ett mörklagt kontor med persiennerna nerdragna, äventyrat säkerheten på avdelningen och brustit i det ansvar han hade för denna. Han har gjorts medveten om hur viktiga säkerhetsfrågorna är på arbetsplatsen och vikten av att inte sova på nattpasset och har trots detta, genom sitt agerande, äventyrat säkerheten. Arbetsgivaren har inte längre något förtroende för honom varför det inte förelegat något skäl för att omplacera honom. Han har i vart fall inte haft de kvalifikationer som krävdes för de arbeten som var lediga vid tidpunkten för uppsägningen. Staten har alltså inte brustit såvitt avser omplaceringsskyldigheten.

Förbundet har gjort gällande att saklig grund för uppsägning inte förelegat. Förbundet har vitsordat att H.H. på eget initiativ har monterat fyra larm. Vidare har förbundet vitsordat att han natten den 27-28 februari 2007 legat på en madrass på avdelningens kontor, att persiennerna varit nerdragna och belysningen släckt. Förbundet har dock bestritt att han vid detta eller något annat tillfälle skulle ha sovit, planerat att sova under sitt arbetspass eller att han på något annat sätt äventyrat säkerheten på arbetsplatsen. Förbundet har vidare gjort gällande att staten har brustit i sin omplaceringsskyldighet.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med H.H. samt vittnesförhör med f.d. behandlingsassistenterna S-A.P. och T.Ö. På statens begäran har hållits vittnesförhör med institutionschefen E.J., biträdande institutionschefen R.S., biträdande avdelningsföreståndaren M.F. samt behandlingsassistenterna P.H. och P.C. Staten har därutöver åberopat viss skriftlig bevisning.

Händelseförloppet m.m.

Följande är ostridigt.

Efter att institutionschefen E.J. fått indikationer från anställda på behandlingshemmet om att säkerheten på behandlingshemmet var bristfällig under nattetid höll arbetsledningen den 30 januari 2007 ett möte med nattpersonalen. H.H. var närvarande på mötet. På mötet meddelade arbetsgivaren att arbetsledningen skulle göra oanmälda besök på behandlingshemmet nattetid. Ett sådant besök genomfördes därefter natten den 27-28 februari 2007. Denna natt arbetade H.H. på avdelning Kinnebäck som ensam "vakande nattpersonal". Därutöver fanns en anställd i sovande jourtjänstgöring. I samband med att E.J. och R.S. klockan 02.55 öppnade dörren till denna avdelning började ett larm ljuda. H.H. kom ut från kontoret på avdelningen och stängde av larmet. E.J. bad därefter att få komma in på kontoret. Kontoret var mörklagt, persiennerna nerdragna och det låg en madrass med en kudde på golvet.

De säkerhetsåtgärder som gäller för avdelning Kinnebäck är följande. Ytterdörrarna är låsta. Elevdörrarna och toalettdörrarna är inte låsta men larmade nattetid. Fönstren är försedda med säkerhetsglas. De fönster som finns i elevernas rum går inte att öppna. Det finns automatiskt brandlarm. Personalen har överfallslarm i fickan. En anställd har jourtjänstgöring och sover på natten i ett angränsande rum samt en anställd tjänstgör som s.k. utevak på natten. När någon dörr till elevernas rum eller en toalettdörr öppnas utlöses ett larm som ljuder. Vilken dörr larmet avser syns på en larmpanel som finns monterad på en vägg inne på kontoret. Kvittering och aktivering av larmet sker på larmpanelen.

Larmen

Parterna är överens om att H.H. utan arbetsgivarens kännedom eller godkännande monterat ett larm på fyra av dörrarna till avdelningen och att det var ett av dessa larm som ljöd natten den 27-28 februari 2007.

Förbundet har gjort gällande att monteringen av larmen i sig inte utgör saklig grund för uppsägning och har bl.a. anfört att åtgärden inte har inneburit någon åverkan och inte heller äventyrat säkerheten. Förbundet har därutöver menat att skälen till att H.H. monterade larmen ska beaktas vid bedömningen och anfört följande. H.H. installerade larmen eftersom det saknades ett s.k. skalskydd och då det fanns ett behov av ett sådant. Han har vid flera tillfällen, bl.a. den 1 och den 22 februari 2006 och den 30 januari 2007, påpekat denna brist och framfört önskemål om att s.k. skallarm, dvs. larm på de ingående dörrarna, skulle installeras. Trots detta vidtog arbetsgivaren ingen åtgärd. Staten har mot detta bl.a. invänt dels att det skydd som fanns var tillräckligt, dels att H.H. inte framfört några synpunkter på att skallarm borde installeras och att H.H. i sin egenskap av huvudskyddsombud borde veta bättre än att på eget bevåg installera ett larm på arbetsplatsen.

H.H. har berättat följande. Det fanns behov av larmen, bl.a. med anledning av en händelse som inträffade den 1 februari 2006 då en kollega tog sig in på behandlingshemmets område och i en av lokalerna försökte att begå självmord. H.H., som arbetade den aktuella natten, fick bistå polisen med att ta hand om kollegan. Händelsen påverkade honom i hög utsträckning och han har därefter känt sig otrygg på arbetsplatsen. Han köpte larmen någon gång under sommaren 2006. Larmen ökade säkerheten för både personalen och eleverna.

Såväl E.J. som R.S. har bekräftat H.H:s uppgifter om händelsen i februari 2006 men har inte kunnat bekräfta att H.H. tagit upp frågan om skallarm med arbetsledningen. Enligt dem har skallarm inte diskuterats eller övervägts men däremot har annan teknisk utrustning, såsom portabelt mottagande av larmen inne på avdelningen, diskuterats.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Monteringen av larmen har i sig inneburit ett ingrepp i arbetsgivarens egendom. Å andra sidan har ingen åverkan skett och det har inte påståtts att det varit fråga om någon permanent installation. H.H. har uppgivit att han monterade larmen de arbetspass han arbetade och att han monterade ner dem vid arbetspassets slut. Larmen har således kunnat utlösas endast när H.H. arbetade. Det är oklart under vilken tidsperiod han använt sig av larmen och om han monterat dem varje arbetspass. Det finns ingen uppgift om att larmen utlösts vid något annat tillfälle än den aktuella natten.

Arbetsdomstolen finner i och för sig inte anledning att betvivla H.H:s uppgifter om att han kände sig otrygg efter händelsen i februari 2006 och att detta var skälet till att han köpte och monterade larmen. Dessa uppgifter har också bekräftats av vittnet T.Ö. Det är emellertid arbetsgivarens ansvar att se till att säkerhetsåtgärder vidtas och att säkerhetsutrustning finns på arbetsplatsen. En arbetstagare får inte på eget bevåg montera kompletterande larm på arbetsplatsen när han eller hon anser det behövligt, särskilt inte på en arbetsplats där säkerhetsfrågorna är av största vikt. Den larminstallation som H.H. gjorde skulle, vid utlösning av larmet, kunnat innebära obehag och förvirring för övrig personal och elever som inte hade kännedom om larmutrustningen. Det måste av säkerhetsskäl anses vara av stor vikt att alla anställda har kännedom om vilken larmutrustning som finns på behandlingshemmets område.

Arbetsdomstolen finner därutöver inte utrett att H.H. först försökt förmå arbetsgivaren att installera ett skallarm. Varken anteckningarna från mötena den 22 februari 2006 eller den 30 januari 2007 eller den muntliga bevisningen i övrigt ger, enligt Arbetsdomstolens mening, stöd för att frågan om just skallarm varit föremål för diskussion med arbetsgivaren.

Sammantaget finner Arbetsdomstolen att H.H:s agerande att montera larmen, särskilt mot bakgrund av att han var huvudskyddsombud, förtjänar kritik.

Händelsen natten den 27-28 februari 2007

I målet är följande ostridigt. Natten den 27-28 februari 2007 låg H.H. på en madrass på golvet på kontoret när larmet började ljuda. Kontoret var mörklagt och persiennerna var nerdragna. H.H. var klädd i träningskläder och bar inte några skor.

Staten har hävdat att H.H. sov eller hade planerat att sova vid tillfället. H.H. har i förhöret med honom förnekat att han gjort detta. E.J. har berättat att hon fick uppfattningen att H.H. sov när hon och R.S. kom till avdelningen. E.J. har uppgett att det faktum att kontoret var mörklagt, att en madrass och en kudde låg på golvet samt att persiennerna var nerdragna gjorde att hon direkt förstod att H.H. måste ha sovit när de anlände till avdelningen. H.H. har hävdat att han inte sov och berättat att han använde madrassen när han stretchade, läste eller tittade på tv. Han har vidare framhållit att han någon minut före besöket hade kvitterat ett larm från en elev som gått på toaletten. Den senare uppgiften har inte ifrågasatts av staten.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte mot H.H:s bestridande anses visat att han verkligen sov under arbetspasset natten den 27-28 februari 2007. Det kan inte heller anses visat att han hade planerat att sova den aktuella natten. Vad Arbetsdomstolen då har att bedöma är om H.H. kan anses ha äventyrat säkerheten på avdelningen genom att ligga på en madrass inne på kontoret, med belysningen släckt och persiennerna nerdragna.

H.H. har uppgett att han brukade ha persiennerna nerdragna när han arbetade och att det inte fanns några instruktioner för persiennernas användning. Hans uppgift om att persiennerna kunde vara nerdragna nattetid får stöd av de uppgifter som den tidigare behandlingsassistenten S-A.P. lämnat inför domstolen. Det är ostridigt att det inte fanns några uttryckliga instruktioner för hur persiennerna skulle användas. E.J., den biträdande avdelningsföreståndaren M.F. och behandlingsassistenten P.C. har emellertid samtliga uppgett att rutinen var att persiennerna enbart användes då en elev avskiljdes från den övriga gruppen. Även om det förelegat viss osäkerhet kring rutinerna för persiennernas användning framstår det, enligt Arbetsdomstolens mening, som om uppsikten från kontoret över avdelningen måste försämras om persiennerna ut mot avdelningen är nerdragna, även om persiennerna var specialkonstruerade och innehöll mängder av hål som gjorde det möjligt att i viss utsträckning se ut men inte in genom persiennerna.

Av utredningen framgår inte att det skulle ha funnits några närmare instruktioner om var på avdelningen den som arbetade natt skulle befinna sig under sin tjänstgöring. Däremot har framkommit att det var tillåtet att nattetid läsa eller titta på tv eller dvd och att det tidigare funnits en soffa på kontoret, som den som arbetade natt kunde sitta i eller t.o.m. ligga i.

Det framstår som uppenbart att det är viktigt att säkerheten upprätthålls på ett behandlingshem av det slag som det här är fråga om. Detta har också framhållits av flera vittnen i målet. Avdelning Kinnebäck var nattetid bemannad med två personer, en som skulle vara vaken och en i sovande jourtjänstgöring. Även om det inte fanns några uttryckliga instruktioner för var den arbetstagare som skulle vara vaken skulle befinna sig eller hur belysningen skulle vara nattetid eller hur persiennerna skulle användas nattetid framstår det som rimligt att arbetstagaren agerar på sådant sätt att den kan utföra sina arbetsuppgifter, nämligen att ha uppsikt över avdelningen och ansvara för säkerheten. Att under nattetid ligga på en madrass, i ett rum med släckt belysning och med persiennerna nerdragna måste enligt Arbetsdomstolens mening innebära en risk för att detta arbete försvåras genom att uppmärksamheten försämras. Om någonting skulle hända på avdelningen är det troligt att arbetstagarens beredskap är sämre. Därutöver borde risken för att arbetstagaren somnar vara överhängande. Sammantaget finner Arbetsdomstolen att H.H:s agerande natten den 27-28 februari 2007 förtjänar kritik och att han genom sitt beteende i vart fall riskerat att äventyra säkerheten på avdelning Kinnebäck.

Har staten haft saklig grund för att säga upp H.H.?

När det gäller bedömningen av om misskötsamhet i arbetet utgör saklig grund för uppsägning bör enligt förarbetsuttalanden bedömningen inte så mycket inriktas på vad som har förekommit i det särskilda fallet utan mera på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade (prop. 1973:129 s. 124 f. och prop. 1981/82:71 s. 65). Detta innebär att uppsägning som regel inte kan göras enbart till följd av något enstaka fall av misskötsamhet, slarv eller olämpligt uppträdande, om inte förseelsen är så allvarlig att arbetstagaren därigenom måste anses ha visat sig klart olämplig för sitt arbete. Vidare har Arbetsdomstolen i flera avgöranden betonat att arbetsgivaren på ett otvetydigt sätt bör klargöra för arbetstagaren att anställningen är i fara och att arbetsgivaren bör bereda arbetstagaren möjlighet att försöka rätta till bristerna innan en uppsägning kan ske (se t.ex. AD 2002 nr 44). I avgörandet AD 2002 nr 58 har domstolen bl.a. uttalat följande.

Vilka krav som kan ställas på att en arbetsgivare före en uppsägning skall varna arbetstagaren och erinra om att denne genom sitt handlande riskerar sin anställning bör naturligtvis också vara beroende av vad arbetstagaren låtit komma sig till last. Särskilt stränga krav på sådant bör inte ställas om arbetstagaren på ett allvarligt sätt vid upprepade tillfällen åsidosatt sina grundläggande och självklara skyldigheter enligt anställningsavtalet och arbetsgivaren inte gett arbetstagaren anledning att anta att arbetsgivaren accepterar arbetstagarens beteende.

Arbetsdomstolen har funnit följande omständigheter utredda och har gjort följande bedömning. H.H. har låtit montera fyra larm på de ingående dörrarna till den avdelning han arbetade på. Han har vidare, natten den 27-28 februari 2007, legat på en madrass på kontoret, med persiennerna som vette ut mot avdelningen nerdragna och belysningen på kontoret släckt. Arbetsdomstolen har inte funnit att han sov eller att han planerade att sova. Arbetsdomstolen har gjort bedömningen att hans agerande förtjänar kritik och att beteendet att ligga inne på kontoret på en madrass i vart fall riskerat att äventyra säkerheten på avdelningen.

Som nämnts ovan höll arbetsledningen den 30 januari 2007 ett möte med nattpersonalen. Av protokollet från mötet framgår att mötet främst handlat om att betona vikten av att arbetstagarna inte sov på sina arbetspass. Några anmärkningar riktades inte specifikt mot H.H., trots att E.J. uppgett att ryktena om misskötsamhet främst avsåg honom. Efter händelsen den 27-28 februari 2007 ägde ett möte rum den 20 mars 2007 där E.J. klargjorde för H.H. att arbetsgivaren bedömde händelsen den 27-28 februari 2007 och installationen av larmen som allvarlig misskötsel av arbetet och att han försämrat säkerhetsläget på avdelningen. Det var alltså först i samband med mötet den 20 mars 2007 som H.H. gjordes uppmärksam på att arbetsledningen överhuvudtaget riktade kritik mot honom. Något samtal med H.H. har inte förts med anledning av de uppgifter som personal lämnat till arbetsledningen - t.ex. om att H.H. hade en madrass på kontoret- och som föranledde mötet den 30 januari 2007. Någon ytterligare misskötsamhet, utöver händelsen den 27-28 februari 2007 och installationen av larmen, har inte påståtts ligga till grund för uppsägningen. Det kan alltså inte sägas vara fråga om någon upprepad misskötsamhet från H.H:s sida.

H.H:s agerande förtjänar kritik. Även om H.H. borde ha förstått att hans agerande var olämpligt, särskilt efter mötet den 30 januari 2007, gör Arbetsdomstolen den bedömningen att förseelserna inte i sig kan anses tillräckligt allvarliga för att arbetsgivaren ska anses ha haft fog att på den grunden säga upp honom. Han kan inte anses ha visat sig klart olämplig för fortsatt anställning. Som redan nämnts har det inte varit fråga om upprepad misskötsamhet. H.H. har inte getts möjlighet att ändra sitt beteende. Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att staten inte har haft saklig grund för sin uppsägning av H.H.

Förbundets talan om ogiltigförklaring av uppsägningen ska därmed bifallas.

Skadestånd

Med den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort ska staten även förpliktas att till H.H. betala allmänt skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen. Enligt Arbetsdomstolens mening bör vid bedömningen av storleken på det allmänna skadeståndet beaktas att det funnits anledning till kritik av H.H:s agerande. Mot den bakgrunden bestämmer domstolen att allmänt skadestånd ska utgå till honom med skäliga 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång ska staten utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar uppsägningen av H.H. ogiltig.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Staten genom Statens Institutionsstyrelse att till H.H. betala 50 000 (femtiotusen) kr i allmänt skadestånd med ränta enligt 6 § räntelagen från den 11 september 2007 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Staten genom Statens Institutionsstyrelse att ersätta Facket för Service och Kommunikation (SEKO) för rättegångskostnader med tvåhundratusenetthundranittioen (200 191) kr, varav 170 000 kr för ombudsarvode, med ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2008-11-12, målnummer A-186-2007

Ledamöter: Cathrine Lilja Hansson, Dag Ekman, Kurt Eriksson, Agne Werneskog (f.d. direktören i Almega Tjänsteförbunden; tillfällig ersättare; skiljaktig), Anders Hagman (skiljaktig), Stina Nilsen (f.d. ombudsmannen i Industrifacket Metall; tillfällig ersättare) och Inger Efraimsson.

Sekreterare: Emma Görnerup Cardell

Ledamöterna Agne Werneskogs och Anders Hagmans skiljaktiga mening

Vi delar majoritetens mening att H.H. förtjänar kritik när det gäller monteringen av larmet och agerandet natten den 27-28 februari 2007. Vi anser alltså att en utlösning av larmet kunnat innebära obehag och förvirring hos övriga anställda och intagna elever, vilka inte hade kännedom om H.H:s extralarm, något som kunde påverka säkerheten på behandlingshemmet. Vi anser också, beträffande natten den 27-28 februari 2007, att liggandet på en madrass jämte kudde - med avtagna vanliga kläder och skor - och fördragna persienner i det nedsläckta kontoret inneburit att uppmärksamheten försämrats vilket försvårat för H.H. att utföra sin arbetsuppgift att ha uppsikt över avdelningen. De arrangemang han vidtagit i rummet har även medfört att risken att falla i sömn varit överhängande.

När det gäller konsekvenserna av de kritiserade handlingarna är vi dock inte överens med majoriteten. Den otillåtna, förvirrande och därmed farliga larmmonteringen tillsammans med H.H:s. agerande natten den 27-28 februari 2007 förtjänar inte endast kritik. Enligt vår mening får H.H:s agerande anses ha allvarligt ökat risken för att säkerheten inte kunde upprätthållas. Enligt vår bedömning har han därigenom grovt åsidosatt sina åligganden i anställningen, varför skäl för avskedande förelegat. Vid sådant förhållande har arbetsgivaren inte haft någon skyldighet att omplacera honom. Enligt vår mening ska förbundets talan avslås.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

AD 2002 nr 44; AD 2002 nr 58

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2008-11-12

Målnummer:
A-186-2007