En central arbetstagarorganisation och en av dess avdelningar har väckt talan i Arbetsdomstolen för medlemmar rörande tvist om ett lokalt kollektivavtal som slutits av en lokal arbetstagarorganisationen på arbetsplatsen. Fråga har uppkommit om talan skall avvisas då talan väckts av organisationer som inte är parter i det lokala kollektivavtalet. - Arbetsdomstolen finner att den centrala arbetstagarorganisationen och avdelningen är obehöriga att som parter i Arbetsdomstolen föra medlemmarnas talan. Domstolen beslutar, med stöd av 2 kap. 6 § arbetstvistlagen, att tillfråga den lokala arbetstagarorganisationen på arbetsplatsen om den vill föra talan i målet.


Lagrum:
2 kap. 1 §, 2 kap. 6 § och 4 kap. 5 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister; 34 kap. 1 § och 2 § rättegångsbalken (1942:740); AD 1989 nr 13

Parter:

Industrifacket Metall; Industrifacket Metall Nedre Dalälven; Teknikarbetsgivarna; Ericsson Aktiebolag

Nr 56

Industrifacket Metall och Industrifacket Metall Nedre Dalälven i Gävle

mot

Teknikarbetsgivarna och Ericsson Aktiebolag i Stockholm.

Bakgrund och yrkanden m.m.

Mellan Teknikarbetsgivarna och Industrifacket Metall (förbundet) gäller kollektivavtal, det s.k. teknikavtalet. Ericsson AB (bolaget) är medlem i Teknikarbetsgivarna. H.N. och K.M. är medlemmar i förbundet och anställda av bolaget vid dess fabrik i Gävle (Gävlefabriken).

Vid Gävlefabriken gällde ett lokalt kollektivavtal angående förslagsersättning benämnt "Lokalt avtal - Förslagsverksamheten i Gävlefabriken". Avtalet var tecknat år 1999 mellan bolaget och verkstadsklubben vid Gävlefabriken. Enligt avtalet kunde arbetstagare som föreslog förbättringsåtgärder, under vissa förutsättningar, erhålla i avtalet närmare angiven förslagsersättning.

Under år 1999 lämnade H.N. och K.M. in ett förslag med förbättringsåtgärder till bolaget. Tvist uppstod om vilken ersättning som de enligt det lokala kollektivavtalet var berättigade till och hur avtalet därvid skulle tolkas.

Förbundet och Industrifacket Metall Nedre Dalälven (avdelningen) har därefter väckt talan i Arbetsdomstolen mot Teknikarbetsgivarna och bolaget och yrkat att bolaget skall förpliktas att till vardera H.N. och K.M. utge förslagsersättning med 19 979 887 kr jämte viss ränta. Som grund för talan har de anfört att H.N. och K.M. enligt det lokala kollektivavtalet har rätt till den yrkade ersättningen.

Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets och avdelningens talan. De har i första hand gjort gällande att talan skall avvisas då förbundet och avdelningen inte kan vara parter i målet enligt 4 kap. 5 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen). Arbetsgivarparterna har även yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Förbundet och avdelningen har bestritt avvisningsyrkandet.

Parterna har i avvisningsfrågan anfört i huvudsak följande.

Arbetsgivarparterna

Målet gäller tvist om ett lokalt kollektivavtal. Avtalet har träffats mellan bolaget och verkstadsklubben vid Gävlefabriken och är ett självständigt lokalt kollektivavtal. Verkstadsklubben är en självständig juridisk person i form av en ideell förening med styrelse och stadgar.

Enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen kan i en tvist av detta slag den organisation som slutit avtalet väcka och utföra talan i Arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i organisationen. Detta innebär att om tvisten rör ett lokalt kollektivavtal så är det avtalets parter som är behöriga att uppträda som parter i domstolen. Varken förbundet eller avdelningen är part i det lokala kollektivavtalet. De har heller inte framställt några yrkanden för egen del mot bolaget eller Teknikarbetsgivarna. De är därför inte behöriga att uppträda som parter i detta mål varför deras talan skall avvisas.

Förbundet och avdelningen

Det vitsordas att det omtvistade kollektivavtalet tecknats mellan bolaget och verkstadsklubben vid Gävlefabriken. Det vitsordas också att verkstadsklubben är en egen juridisk person och att avtalet är ett självständigt lokalt kollektivavtal. Detta utgör emellertid inte skäl för avvisning av den talan som väckts för medlemmarna.

I första hand görs det gällande att avvisningsyrkandet skall ogillas på den grunden att förbundet måste anses ha behörighet att föra talan enligt följande. Det lokala kollektivavtalet om förslagsersättning är en följd av det tidigare gällande centrala avtalet om förslagsverksamhet, träffat mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundet m.fl. och Verkstadsföreningen. Lokala anpassningar har varit tillåtna enligt det centrala avtalet och det lokala kollektivavtalet för Gävlefabriken är ett sådant exempel. Det framstår därför som ändamålsenligt att de organisationer som träffat det centrala avtalet är parter i detta mål.

I andra hand görs det gällande att avvisningsyrkandet framställts för sent. Arbetsgivarsidans invändning om rättegångshinder grundas på ett påstående om att Arbetsdomstolen inte är behörig domstol. En sådan invändning skall enligt 34 kap. 2 § rättegångsbalken framställas första gången då talan förs i målet. Så har ej skett varför yrkandet om avvisning skall lämnas utan avseende.

I sista hand görs följande gällande. Förbundet och avdelningen är inte parter i avtalet, och om domstolen finner att de på den grunden inte kan vara parter i Arbetsdomstolen måste talan anses vara väckt av medlemmarna själva, där förbundet och avdelningen närmast har rollen som ombud för medlemmarna. Det yrkas därför, med stöd av 2 kap. 6 § arbetstvistlagen, att målet överlämnas till behörig tingsrätt, Stockholms tingrätt, alternativt att Arbetsdomstolen tillfrågar verkstadsklubben om den vill föra medlemmarnas talan i Arbetsdomstolen.

Arbetsgivarparterna

Förbundets och avdelningens förstahandsinvändning bestrids. Tvisten gäller ett lokalt kollektivavtal. Förbundets uppfattning att det bör vara möjligt för centrala parter som träffat ett centralt kollektivavtal att vara parter i en sådan tvist som här är i fråga saknar stöd i arbetstvistlagen.

Det bestrids också att avvisningsyrkandet framställts för sent och att det därför skall lämnas utan avseende. Det görs inte gällande att Arbetsdomstolen är obehörig att pröva målet utan det som görs gällande är att kärandena i målet saknar partsbehörighet. Detta innebär att det rättegångshinder som görs gällande inte är hänförligt till 34 kap. 2 § rättegångsbalken utan till 34 kap. 1 § rättegångsbalken, vilket skall beaktas ex officio av Arbetsdomstolen.

Slutligen bestrids det att målet enligt 2 kap. 6 § arbetstvistlagen skall överlämnas till behörig tingsrätt alternativt att verkstadsklubben skall beredas tillfälle att träda in som part i Arbetsdomstolen. Yrkandena saknar stöd i någon bestämmelse i arbetstvistlagen. Frågor om partssuccession i tvistemål i allmänhet finns reglerade i 13 kap. 7 § rättegångsbalken. Förbundet och avdelningen kan inte med civilrättslig verkan överlåta tvisteföremålet till verkstadsklubben eller till de berörda medlemmarna. Det följer bl.a. av att organisationens talerätt för en medlem är begränsad så att organisationen inte utan medlemmens medgivande kan efterge redan intjänade förmåner, än mindre kan organisationen överlåta en sådan rättighet. Någon överlåtelse som skulle tillåta partssuccession med stöd av 13 kap. 7 § rättegångsbalken kan alltså inte ske i detta fall. Det är således inte möjligt att bota det förhållandet att talan väckts av obehörig part varför talan skall avvisas.

Skäl

Förbundet och avdelningen har väckt talan mot Teknikarbetsgivarna och bolaget för sina medlemmar H.N. och K.M. Målet avser tvist om ett lokalt kollektivavtal som slutits mellan bolaget och verkstadsklubben vid Gävlefabriken. Förbundet och avdelningen har inte framställt några yrkanden för egen del. Det är ostridigt att verkstadsklubben är en egen juridisk person och att det lokala kollektivavtalet är ett självständigt kollektivavtal. Den fråga som Arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är om talan skall avvisas av det skälet att den har väckts av organisationer som inte är parter i det lokala kollektivavtalet.

Arbetsgivarparterna har yrkat avvisning under åberopande av att förbundet och avdelningen enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen inte är behöriga att föra talan i målet. Förbundet och avdelningen har bestritt avvisningsyrkandet.

Förbundet och avdelningen har i första hand invänt att förbundet måste anses ha behörighet att väcka talan då det lokala kollektivavtalet är en följd av ett tidigare gällande centralt avtal om förslagsverksamhet, varför det framstår som ändamålsenligt att de organisationer som träffat det centrala avtalet är parter i detta mål.

Enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen kan i tvist om kollektivavtal den organisation som har slutit avtalet väcka och utföra talan i Arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i organisationen. Talerätten i det fallet förutsätter alltså att organisationen är avtalspart. I enlighet härmed har den centrala arbetstagarorganisationen i tvist om ett kollektivavtal som slutits av en lokal arbetstagarorganisation inte talerätt (se t.ex. AD 1977 nr 164).

Det är ostridigt att det är bolaget och verkstadsklubben som är parter i det omtvistade kollektivavtalet. Förbundet och avdelningen är därmed, enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen, inte behöriga att i Arbetsdomstolen som första instans väcka talan i tvisten om det lokala kollektivavtalet. Något lagligt stöd för att, på sätt som förbundet och avdelningen gjort gällande, ändå anse att förbundet äger sådan behörighet finns inte.

Förbundet och avdelningen har i andra hand gjort gällande att invändningen om rättegångshinder framställts för sent. De har till stöd härför åberopat 34 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt bestämmelserna i den paragrafen åligger det den part som vill göra invändning om rättens behörighet att framställa invändningen då han första gången skall föra talan i målet.

Bestämmelserna i 34 kap. 2 § rättegångsbalken avser dispositiva rättegångshinder. Frågan om vem som enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen för medlem kan väcka talan i Arbetsdomstolen, och därmed frågan om Arbetsdomstolen enligt 2 kap. 1 § samma lag är behörig att pröva en tvist, är inte dispositiv. Arbetsdomstolen har tvärtom självmant att pröva sådan partsbehörighet och därmed domstolens behörighet så fort anledning därtill uppkommer. Bestämmelserna i 34 kap. 2 § rättegångsbalken är i detta fall följaktligen inte tillämpliga. Grund för att lämna avvisningsyrkandet utan avseende på sätt som förbundet och avdelningen gjort gällande föreligger således inte.

Utgångspunkten för den fortsatta bedömningen är därmed att förbundet och avdelningen enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen inte är behöriga att i Arbetsdomstolen föra den väckta talan.

Förbundet och avdelningen har, om domstolen skulle finna dem obehöriga att som parter föra talan, gjort gällande att Arbetsdomstolen skall anse talan vara väckt av H.N. och K.M. själva. De har hemställt, i egenskap av ombud för de båda medlemmarna, att målet med stöd av 2 kap. 6 § arbetstvistlagen skall överlämnas till behörig tingsrätt alternativt att Arbetsdomstolen skall tillfråga verkstadsklubben om den vill föra medlemmarnas talan i Arbetsdomstolen.

I 2 kap. 6 § arbetstvistlagen stadgas följande. Om talan har väckts vid Arbetsdomstolen av medlem i arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, eller i tvist om kollektivavtal av den som varit medlem i organisation som slutit avtalet, och förklarar ej organisationen att den vill föra talan där enligt 1 § och 4 kap. 5 §, skall målet på yrkande av part hänvisas till tingsrätt som är behörig. I bestämmelsen stadgas vidare att detsamma gäller om Arbetsdomstolen i annat fall finner sig icke vara behörig enligt 1 § att pröva talan som har väckts där.

Bestämmelsen reglerar inte uttryckligen den nu aktuella situationen. Arbetsdomstolen har dock tidigare tagit ställning i liknade situationer, se t.ex. AD 1989 nr 13 och AD 1996 nr 87 (jfr även NJA 1990 s. 463). I de två nämnda rättsfallen från Arbetsdomstolen har 2 kap. 6 § arbetstvistlagen ansetts vara tillämplig då en organisation väckt talan i Arbetsdomstolen för en medlem i en tvist om ett kollektivavtal som en annan organisation hade slutit under tid när den enskilde var medlem i den organisationen. I 1989 års fall konstaterade Arbetsdomstolen att den organisation som väckt talan inte hade rätt att föra talan i Arbetsdomstolen då organisationen i fråga inte var part i det omtvistade kollektivavtalet. Arbetsdomstolen anförde vidare att då den i det målet aktuella arbetstagarorganisationen hade hemställt om hänvisning av målet till behörig tingsrätt fick organisationen anses ha gjort hemställan för medlemmens räkning samt att medlemmen således fick anses vara kärande i målet. Med hänsyn härtill tillämpade Arbetsdomstolen 2 kap. 6 § arbetstvistlagen och tillfrågade först den organisation som var part i det omtvistade kollektivavtalet om den ville föra talan i målet. Sedan den arbetstagarorganisationen förklarat sig inte vilja göra det överlämnade Arbetsdomstolen målet till behörig tingsrätt. Situationen var liknande i 1996 års fall.

Arbetsdomstolen har funnit att förbundet och avdelningen är obehöriga att föra talan för medlemmarna i fråga eftersom det är verkstadsklubben vid Gävlefabriken som är part i det omtvistade kollektivavtalet. Situationen är således något annorlunda än vad den var i de ovan redovisade rättsfallen. Det är dock även i detta fall fråga om att organisationerna befunnits obehöriga på den grunden att de inte är parter i det kollektivavtal som tvisten rör. Detta talar för att den rättspraxis som redovisats ovan skall tillämpas även i den nu uppkomna situationen. För denna ståndpunkt talar även syftet med bestämmelsen i 2 kap. 6 § arbetstvistlagen. En av de bärande tankarna bakom bestämmelsen är att enskilda inte skall lida rättsförluster (jfr prop. 1974:77 s. 111 och 1976/77:141 s. 52). Mot den nu angivna bakgrunden är det Arbetsdomstolens bedömning att talan i detta fall bör behandlas i enlighet med Arbetsdomstolens prövning i de ovan angivna rättsfallen.

Arbetsdomstolen finner att förbundet och avdelningen, när de har hemställt att Arbetsdomstolen skall hänvisa målet till behörig tingsrätt, alternativt tillfråga verkstadsklubben om den vill föra medlemmarnas talan i Arbetsdomstolen, får anses ha gjort detta för H.N:s och K.M:s räkning. Med hänsyn härtill har Arbetsdomstolen med tillämpning av 2 kap. 6 § arbetstvistlagen först att tillfråga verkstadsklubben om den vill föra H.N:s och K.M:s talan i Arbetsdomstolen och i det fall verkstadsklubben förklarar sig inte vilja göra det har Arbetsdomstolen att överlämna målet till behörig tingsrätt. Målet skall således inte avvisas.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att yrkandet om avvisning skall avslås samt att verkstadsklubben skall tillfrågas om den vill föra talan i målet. Arbetsdomstolen kommer att ta ställning till frågan om hänvisning till tingsrätt samt därtill hörande frågor om rättegångskostnader för det fall det blir klarlagt att verkstadsklubben inte vill föra talan i målet.

Arbetsdomstolens ställningstaganden

1. Arbetsdomstolen avslår yrkandet om avvisning.

2. Arbetsdomstolen beslutar att tillfråga verkstadsklubben vid Ericsson AB:s fabrik i Gävle om den vill föra talan i målet.

Beslut 2007-06-13, målnummer A-90-2006

Ledamöter: Michaël Koch, Cathrine Lilja Hansson och Anu Rintala. Enhälligt.

Sekreterare: Anu Rintala

AD 1989 nr 13; NJA 1990 s. 463; AD 1996 nr 87

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2007-06-13

Målnummer:
A-90-2006