Fråga om bisysslor som två polismän har för avsikt att åta sig är förenliga med 7 § LOA.


Lagrum:
7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 108

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) innehåller bl.a. följande bestämmelser.

7 §

En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.

- - - - -

7 c §

En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering.

A.B-D. och L.B. är anställda som polisinspektörer vid Polismyndigheten i Stockholms län och medlemmar i Svenska Polisförbundet (förbundet). Med anledning av att A.B-D. avsåg att åta sig en bisyssla i handelsbolaget HB Cabyl och L.B. avsåg att åta sig en bisyssla som deltidsbrandman i Nykvarns kommun hemställde de om Polismyndighetens i Stockholms län bedömning av om bisysslorna var förenliga med 7 § LOA. Polismyndigheten i Stockholms län beslutade den 15 november 2002 att A.B-D. och L.B. inte skall åta sig bisysslorna.

Polismyndighetens beslut, se bilagor.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen mot staten genom Rikspolisstyrelsen och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. upphäva Polismyndighetens i Stockholms län beslut den 15 november 2002 i ärende nr AA-728-63040-2000 rörande L.B. och AA 728 24688 2001 rörande A.B-D.

2. förplikta staten att till envar av L.B. och A.B-D. utge skadestånd med 10 000 kr avseende den förlust av nettoinkomst som dessa kan beräknas ha gått miste om genom att de av staten sedan 2001 förbjudits att utöva sina bisysslor.

Staten har bestritt yrkandena. Staten har inte vitsordat några belopp som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Genom beslut i juni 2001 fann Polismyndigheten i Stockholms län att de bisysslor som A.B-D. och L.B. avsåg att åta sig inte var förenliga med 7 § LOA. Rikspolisstyrelsen, som tidigare var sista instans i dessa ärenden, avslog A.B-D:s och L.B:s överklaganden av polismyndighetens beslut. Efter en ändring i LOA, som trädde i kraft den 1 januari 2002, kan arbetsgivarens beslut i dessa frågor överprövas av Arbetsdomstolen. A.B-D. och L.B. begärde under år 2002 förnyad prövning hos Polismyndigheten i Stockholms län av frågan om bisysslorna var förenliga med 7 § LOA. Polismyndigheten gjorde samma bedömning som i de tidigare besluten.

A.B-D.

A.B-D. är polisinspektör och bor i Åkersberga. Hon avsåg att tillsammans med sin make, som är kustjägarofficer, i ett handelsbolag utöva kursverksamhet i överlevnad, kroppsvård och friluftsliv samt sälja kroppsvårdsprodukter alternativt endast delta i handelsbolagets interna administration och försäljning av kroppsvårdsprodukter. Maken fick tillstånd från Försvarsmakten att ägna sig åt den planerade verksamheten som bisyssla.

Motiveringen av polismyndighetens beslut den 15 november 2002 är oklar och det har under målets handläggning från statens sida framförts flera argument till stöd för arbetsgivarens ståndpunkt. Staten har bl.a. anfört att det av förarbetena framgår att det i princip är otillåtet för en polisman att driva näringsverksamhet i egen regi. Förbundet vill därvid påpeka att detta inte framgår av 7 § LOA och att det finns flera fall där arbetsgivaren har tillåtit en polisman att bedriva bisyssla i aktiebolagsform eller annan bolagsform. T.ex. har polismän tillåtits att i eget handelsbolag bedriva importverksamhet av fiskprodukter, att i eget företag bedriva skrivbyråverksamhet, att i eget företag syssla med datatjänster och att göra hälsoprofilsbedömningar, personliga hälsoprogram samt leda olika former av motion. Staten har vidare, med hänvisning till Justitiekanslerns (JK:s) beslut 756-89-20, påstått att det är uteslutet för en polisman att som bisyssla ägna sig åt varje form av undervisning eller kursverksamhet. Förbundet anser att detta är en felaktig tolkning av JK:s beslut. I beslutet har JK endast uttalat att det inte var lämpligt att en domare i hyresnämnd som initiativtagare i egen regi anordnade kursverksamhet för ombud och övriga som var intresserade av hyresmål.

Den verksamhet som A.B-D. avsåg att bedriva i handelsbolaget är vitt skild från den polisiära verksamheten. Bisysslan kan därför inte anses vara förtroendeskadlig för A.B-D. eller myndigheten i övrigt. Det förhållandet att A.B-D. har gått en kurs i handledarutbildning för stresshantering och mental träning saknar helt betydelse för den i målet aktuella frågan. Det finns ingenting i 7 § LOA som förbjuder den verksamhet som A.B-D. avsåg att bedriva.

L.B.

L.B. är polisinspektör och arbetar som insatsledare med yttre tjänst i centrala Stockholm. L.B. avsåg att åta sig en bisyssla som deltidsbrandman i Nykvarn, där han även bor. Det är allmänt känt att små kommuner ofta har svårt att få kompetent personal till sina räddningskårer.

Det finns få lagar som styr samarbetet mellan två myndigheter som är så klara och renodlade som räddningstjänstlagen. Det förekommer aldrig konflikter mellan polis och räddningstjänst rörande insatser enligt räddningstjänstlagen. Det skulle inte, som staten har påstått, uppstå några oklarheter om i vilken roll L.B. agerade om han skulle tillåtas att åta sig bisysslan som deltidsbrandman. När L.B. bär brandmansuniform agerar han i rollen som brandman och när han bär polisuniform agerar han i rollen som polisman.

Förbundet kan finna endast ett exempel på när bestämmelsen i 4 kap. 10 § 3 polisförordningen, som innebär att en polisman är skyldig att självmant anmäla sig hos sin närmaste förman vid särskilt allvarliga händelser, har tillämpats, nämligen vid den s.k. Tuve-katastrofen i Göteborg. Vid denna händelse var inte det stora problemet att få människor att anmäla sig, utan att hålla undan dem som anmälde sig frivilligt. Det måste ytterst vara en sak för L.B. och den tilltänkta arbetsgivaren för bisysslan, Räddningstjänsten i Nykvarn, att göra upp hur sådana situationer skall lösas när polismyndigheten i egenskap av huvudarbetsgivare har ”förtursrätt” till L.B.

I 9 kap. 30 § sekretesslagen föreskrivs att det i vissa fall gäller sekretess hos kommuner och statliga myndigheter för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. I egenskap av polisman är L.B. van vid att hantera sekretessbestämmelser med sådant s.k. rakt skaderekvisit som gäller enligt den här bestämmelsen. Det är möjligt att L.B. inte samtidigt skulle kunna dels fullgöra den rapporteringsskyldighet som åligger honom i egenskap av polisman oavsett om han är i tjänst eller inte, dels iaktta den nämnda sekretessbestämmelsen, om han arbetade som deltidsbrandman. Det finns dock få bestämmelser som styr polisens arbete som tolkas mera liberalt än bestämmelsen i 9 § polislagen om en polismans rapporteringsskyldighet. Det måste vara fråga om brott av en viss dignitet innan en polisman i praktiken anses ha rapporteringsskyldighet. Skulle det i något fall vara fråga om brott av ett sådant allvarligt slag, och L.B. blev tillfrågad av polismyndigheten vad han hade iakttagit vid ett visst tillfälle, skulle inte sekretessen enligt 9 kap. 30 § sekretesslagen gälla. Detta framgår av den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § samma lag. Sekretessreglerna hindrar således inte att L.B. har som bisyssla att arbeta som deltidsbrandman.

Det måste anses som mycket hedervärt att arbeta som deltidsbrandman. Att en polisman som bisyssla åtar sig att vara deltidsbrandman kan knappast anses rubba förtroendet hos allmänheten för hans opartiskhet eller riskera att skada polisens anseende. Det kan för övrigt anmärkas att det är en allmän skyldighet för personer i arbetsför ålder att om det behövs delta i räddningstjänst om de anmodas till det av räddningsledaren.

Det finns ingen risk för en kollision mellan en polismans och en deltidsbrandmans arbetsuppgifter. Det torde snarare anses vara enbart till fördel för polisverksamheten att ha en anställd som även väl känner till räddningstjänstens verksamhet.

Skadestånd

A.B-D. och L.B. har felaktigt förhindrats att utöva sina bisysslor och därmed gått miste om inkomstmöjligheter. Det är inte möjligt att exakt beräkna den ekonomiska förlust som A.B-D. och L.B. har tillfogats. Förlusterna får därför uppskattas. De yrkade skadestånden motsvarar de absolut lägsta nettobelopp som A.B-D. och L.B. har gått miste om.

Staten genom Rikspolisstyrelsen

För att en bisyssla skall vara otillåten krävs enligt ordalydelsen i 7 § LOA inte att det konstateras att den anställde varit partisk i arbetet eller att allmänhetens förtroende för myndigheten rent faktiskt har minskat. Det räcker att det finns en risk för att allmänheten sätter opartiskheten ifråga på grund av bisysslans blotta existens. Polismän har i sin anställning en särskilt utsatt ställning och risken för misstanke om otillbörliga hänsynstaganden måste därför mycket noga beaktas vid bedömningen av om en bisyssla kan tillåtas. Risken för att allmänheten, låt vara kanske helt obefogat, får sitt förtroende för polismannens opartiskhet rubbat kan skada polisens anseende och är en omständighet som har betydelse när man skall ta ställning till om en bisyssla skall tillåtas.

Av uttalanden i förarbetena till nuvarande och tidigare bestämmelser om bisysslor framgår sammanfattningsvis följande. Vid prövningen av risken för förtroendeskada skall bl.a. hänsyn tas till om bisysslan är av mera kvalificerat slag och berör myndighetens arbetsområde. Vidare bör särskild försiktighet iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som har maktutövande eller rättsvårdande uppgifter, bl.a. vissa tjänstemän inom polisorganisationen. För deras del kan t.ex. näringsverksamhet i egen regi vara otillåtet. Bisysslor som ligger i riskzonen är egen kommersiellt inriktad verksamhet, t.ex. konsultverksamhet. Den gällande regeringspraxisen är relativt enhetlig, stabil och väl avvägd och skall även i fortsättningen vara vägledande för bedömningen av vilka bisysslor som är förtroendeskadliga.

Enligt gällande regeringspraxis, som alltså även i fortsättningen skall vara vägledande för rättstillämpningen inom polisväsendet, är det oförenligt med 7 § LOA att polismän i egna handelsbolag bedriver exempelvis utbildningsverksamhet eller åtar sig konsultuppdrag.

JK har gjort följande principiellt viktiga uttalanden med avseende på offentliganställdas bisysslor. Kursverksamhet i egen regi där tjänstemannen själv är initiativtagare bör inte få förekomma, då det finns en risk för att sådana kurser bl.a. kan uppfattas som en viss påtryckning att anmäla sig som kursdeltagare. Det bör intas en restriktiv syn på att polismän åtar sig bisysslor. Generellt sett är riskgraden för förtroendeskador hög när det gäller polismän och endast förhållandevis små risker för sådana skador kan accepteras. Opartiskhet innefattar ett krav på att tjänstemannen i sin privata verksamhet inte får dra fördel av sin statliga anställning.

A.B-D.

A.B-D. är polisinspektör vid Polismyndigheten i Stockholms län och arbetar som närpolis i Åkersberga. A.B-D. avsåg att i ett eget handelsbolag, HB Cabyl, bedriva verksamhet. Verksamheten skulle bedrivas i Åkersberga, där HB Cabyl har sitt säte. Man kan utgå från att A.B-D. är känd som polis i Åkersberga.

Verksamheten skulle i första hand avse kursverksamhet med inriktning på teambuilding och överlevnadskunskap. Det skulle även förekomma egen tillverkning av kroppsvårdsprodukter. A.B-D. skulle i bolaget också syssla med intern administration. Kursverksamheten, som beräknades utgöra cirka 75 procent av bolagets samlade verksamhet, skulle genomföras på det sättet att kursdeltagarna och kursarrangörerna under ett veckoslut från fredag kväll till söndag tillbringade all tid tillsammans. En sådan utformning kan självfallet leda till att det uppstår nära relationer och kontakter mellan kursdeltagarna och kursarrangörerna.

Det skulle utgå ekonomisk ersättning från kursdeltagarna till kursarrangörerna. A.B-D. har tidigare uppgett att syftet med verksamheten i första hand inte är ekonomiskt, utan att verksamheten skall skapa ett ökat välbefinnande och ge en personlig tillfredsställelse. Det är dock statens uppfattning att verksamhetens främsta syfte är kommersiellt. Vid näringsverksamhet i egen regi kan det uppkomma relationer som allmänheten kan tolka som att det uppstår en beroendeställning mellan den som bjuder ut varan eller tjänsten och köparen. Detta gäller i särskilt hög grad när tjänsten betingar ett högt ekonomiskt värde vilket ofta är fallet när det gäller konsult- och kursverksamhet. Det kan t.ex. uppstå misstankar om att en affärsdrivande polisman inte är helt opartisk i sin tjänsteutövning när det gäller ärenden som berör personer som ingår i polismannens kundkrets. Sådana misstankar kan, även om de är helt obefogade, skada förtroendet för polismannens opartiskhet och kan därmed även skada myndighetens anseende.

A.B-D. har under åren 2003 och 2004 genomgått en handledarutbildning för stresshantering och mental träning vid Polismyndigheten i Stockholms län. Utbildningen, som anordnades av Polishögskolan på Polismyndighetens i Stockholms län uppdrag, motsvarar tio veckors heltidsstudier. Enligt statens uppfattning finns det en tydlig koppling mellan A.B D:s anställning vid polismyndigheten och de arbetsuppgifter som följer med anställningen, bl.a. till följd av handledarutbildningen, och den verksamhet som bisysslan tar sikte på. Det kan inte uteslutas att A.B-D. i bisyssleverksamheten skulle kunna dra fördel av handledarutbildningen, som hon har tillägnat sig genom sin statliga anställning. A.B-D. har i april 2001 också uppgett att erfarenheter som hon har tillägnat sig som polis kommer att användas och ha betydelse för utövandet av bisysslan. Vetskapen om att en av kursarrangörerna har genomgått denna handledarutbildning kan hos tänkbara kunder komma att uppfattas som en kvalitetsgaranti för kursverksamheten.

Den återstående delen av verksamheten i HB Cabyl, dvs. cirka 25 procent av den samlade verksamheten, skulle bestå av intern administration samt egen tillverkning och försäljning av kroppsvårdsprodukter. Eftersom näringsverksamhet i egen regi i princip är otillåten inom polisväsendet och den interna administrationen således skulle utgöra ett led i den otillåtna huvudverksamheten är även denna del av verksamheten otillåten. Den del av verksamheten som skulle bestå av tillverkning av kroppsvårdsprodukter torde omfattas av förordningen (1993:1283) om kosmetiska och hygieniska produkter. Polismyndigheten skall enligt 28 kap. 8 § miljöbalken lämna den hjälp som behövs för tillträde och åtgärder åt den myndighet som har att utöva tillsyn över förordningen. Den verksamhet som A.B-D. avsåg att bedriva är således underkastad särskild reglering genom förordningen och polisen har i anslutning till förordningen vissa tillsynsuppgifter. Även detta talar enligt statens uppfattning för att verksamheten är otillåten.

Praxis och förarbetsuttalanden visar enligt statens uppfattning tydligt att den aktuella bisysslan inte är tillåten för en polis och att den inte är förenlig med 7 § LOA.

L.B.

L.B., som är polisinspektör vid Polismyndigheten i Stockholms län, arbetar som yttre befäl vid operativa sidoenheten Norrmalm. Han avsåg att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman i Nykvarns kommun. Räddningstjänsten i Nykvarn bedriver verksamhet inom samma område som Polismyndigheten i Stockholms län.

Det finns tydliga beröringspunkter mellan de verksamheter som polisen och räddningstjänsten bedriver, vilket generellt sett anses öka risken för förtroendeskada. Det finns en uppenbar risk för att lojalitets- och intressekonflikter kommer att uppstå om en polisman på sin fritid arbetar som brandman. Detta beror främst på de krav som ställs på en polisman även under dennes fritid.

Av bestämmelsen i 4 kap. 10 § 3 polisförordningen framgår att polismän även när de är lediga är skyldiga att självmant anmäla sig hos närmaste förman vid särskilt allvarliga händelser. Bestämmelsen innebär att L.B., om han tilläts att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman, skulle kunna komma att delta i en räddningsinsats i egenskap av deltidsbrandman samtidigt som han hade skyldighet att anmäla sig för polisiärt arbete. Det är många gånger inte möjligt att förena polismansrollen med brandmansrollen med hänsyn till de vitt skilda arbetsuppgifter som åligger en polisman och en brandman. Det är därför inte möjligt att parallellt upprätthålla funktionen som både polis och brandman. Det skulle inte heller vara möjligt för allmänheten och/eller berörda myndigheter att med säkerhet veta i vilken roll som en polisman uppträdde eller agerade.

Oavsett riktigheten i förbundets påpekande att en polisman endast i undantagsfall träder i tjänst på sin fritid gäller detta i vart fall inte för en polis som på sin fritid är brandman. Man måste nämligen räkna med att räddningstjänstens uppgifter i hög grad utövas vid sådana särskilt allvarliga händelser som räknas upp i 4 kap. 10 § 3 polisförordningen. En polis som under sin fritid arbetar som brandman kommer således, till skillnad från polismän i övrigt, genom räddningstjänstens utryckningsverksamhet att gång på gång ledas till händelser och platser som medför att han tvingas att självmant gå i tjänst. Den intressekonflikt som staten har pekat på är således inte av tillfälligt slag, utan riskerar att upprepas i stort sett varje gång L.B. skulle träda i tjänst som brandman.

Enligt en ny bestämmelse i 9 kap. 30 § sekretesslagen, som infördes den 1 januari 2004, gäller sekretess till skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden bl.a. för brandmän i anslutning till räddningsinsatser. Det är ofrånkomligt att en brandman kommer i kontakt med personer som har varit utsatta för brott eller som har begått brott. En polis som under sin fritid arbetar som brandman kommer följaktligen att få kännedom om uppgifter och förhållanden som omfattas av den nya sekretessbestämmelsen. Dessa uppgifter och förhållanden kan samtidigt omfattas av den rapporteringsskyldighet som åligger polismannen enligt 9 § polislagen. Bestämmelsen i 9 § polislagen gör inte undantag för den information som en polisman kan få i sin roll som brandman och rapporteringsskyldigheten har således företräde framför sekretesskyddet.

Om L.B. tilläts att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman skulle han kunna komma i en situation där han inte kan upprätthålla det sekretesskydd som framgår av 9 kap. 30 § sekretesslagen och samtidigt fullfölja sin författningsreglerade rapporteringsskyldighet enligt 9 § polislagen. Det skulle i hög grad skada polismyndighetens anseende att godta bisysslan, trots vetskapen om risken för denna konfliktsituation.

Generalklausulen i 14 kap. 3 § sekretesslagen, där det föreskrivs att det skall göras en intresseavvägning och att det för att en sekretessbelagd uppgift skall få lämnas till en myndighet skall vara uppenbart att intresset att lämna ut uppgiften överväger intresset att uppgiften skall hemlighållas, är överhuvudtaget inte tillämplig i detta sammanhang. Bestämmelsen tillkom ursprungligen för att lätta upp stelheten i systemet mellan myndigheter i fall när sekretess som utgångspunkt gäller mellan olika myndigheter. Enligt förarbetena tar bestämmelsen främst sikte på polismyndigheten som sådan och inte enskilda polismän. Om det i en situation där L.B. efter en intresseavvägning skulle komma fram till att uppgiften inte skulle få lämnas ut, återstår problemet att rapporteringsskyldigheten har företräde framför sekretesskyddet. Generalklausulen ger således ingen lösning på det problem som staten har pekat på.

Den allmänna medborgerliga skyldigheten att på anmodan av en räddningsledare medverka i räddningstjänst saknar relevans i målet. Denna skyldighet är ingen bisyssla i lagens mening och har ingen betydelse för att bedöma en verksamhet som vanemässigt skall ske parallellt med en polismans huvudanställning.

Skadestånd

För att staten skall bli skadeståndsskyldig för oriktig rättstillämpning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen krävs det enligt rättspraxis att det skall vara fråga om en uppenbart felaktig bedömning från myndighetens sida. Det är således inte tillräckligt att en högre instans gör en annan bedömning än myndigheten. Polismyndighetens beslut att förbjuda bisysslorna har skett utifrån gällande praxis och förarbeten, som ger ett tämligen entydigt besked om otillåtligheten av de aktuella bisysslorna. Även för det fall Arbetsdomstolen skulle finna att bisysslorna är förenliga med A.B-D:s och L.B:s anställningar innefattar polismyndighetens beslut inte sådant fel eller försummelse som krävs för skadeståndsansvar enligt den nämnda bestämmelsen.

Sammanfattning av de rättsliga grunderna

Den verksamhet som A.B-D. har för avsikt att i egen regi bedriva i HB Cabyl är otillåten som bisyssla för en polisman enligt 7 § LOA eftersom bisysslan kan dels rubba förtroendet för A.B-D:s eller annan arbetstagares opartiskhet, dels skada polismyndighetens anseende.

Den bisyssla som L.B. har för avsikt att åta sig som deltidsbrandman i Nykvarns kommun är, med hänsyn till de skyldigheter som en polisman har även när de är lediga enligt 4 kap. 10 § polisförordningen sammantaget med den rapporteringsskyldighet som en polisman har enligt 9 § polislagen, inte förenlig med L.B:s anställning som polis. Om bisysslan tillåts skulle det föreligga en stor risk för en intressekonflikt som skulle kunna rubba förtroendet för L.B:s opartiskhet i arbetet. Om polismyndigheten skulle godta bisysslan med full insikt om risken för denna intressekonflikt skulle detta kunna skada polismyndighetens anseende. Bisysslan är därför otillåten enligt 7 § LOA.

Förbundet har inte visat att A.B-D. och L.B. har lidit någon ekonomisk skada till följd av polismyndighetens beslut. Polismyndighetens beslut är inte heller av sådant slag att de kan innefatta fel eller försummelse som kan grunda ett skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Domskäl

Tvisten m. m.

Tvisten i målet gäller om de bisysslor som de båda polisinspektörerna vid Polismyndigheten i Stockholms län, A.B-D. och L.B., avser att åta sig är förenliga med 7 § LOA. A.B-D:s bisyssla avser arbete i ett handelsbolag som hon äger tillsammans med sin make och L.B:s bisyssla avser arbete som deltidsbrandman i Nykvarns kommun där han är bosatt. Enligt statens uppfattning är bisysslorna inte förenliga med 7 § LOA eftersom de dels kan rubba förtroendet för de berörda arbetstagarnas eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet, dels kan skada polismyndighetens anseende. Förbundet har bestritt detta och hävdat att bisysslorna är förenliga med 7 § LOA.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran L.B. och A.B-D. hörts upplysningsvis. Båda parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Rättslig bakgrund

Bestämmelsen i 7 § LOA, som i 1976 års LOA fanns i 6 kap. 1 §, flyttades över från 13 § statstjänstemannalagen till LOA utan någon saklig ändring (se prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 250). Bestämmelsen fick sitt nuvarande sakliga innehåll genom en ändring i 13 § statstjänstemannalagen som trädde i kraft den 1 juli 1970. Förarbetena till 1970 års lagändring (bisyssleutredningens betänkande SOU 1969:6 och prop. 1970:72) är att betrakta som vägledande inte endast i fråga om innebörden av de tillägg som genom den lagändringen gjordes till bestämmelsen utan även i fråga om bestämmelsens innebörd i övrigt.

Enligt 7 § LOA, som är tillämplig på A.B-D:s och L.B:s anställningar, får en arbetstagare inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet, som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Med uttrycket ”myndighetens anseende” åsyftas inte myndighetens anseende i varje hänseende utan anseendet för att opartiskhet (objektivitet, saklighet) iakttas i myndighetens verksamhet (se prop. 1970:72 s. 75). Bestämmelsen i 7 § LOA har således till syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheternas opartiskhet och att tillgodose det allmänna intresset av saklighet och opartiskhet i utövandet av offentlig verksamhet (se prop. 2000/01:147 s. 10). Det bör betonas att det inte, för att en viss bisyssla skall anses otillåten, är nödvändigt att allmänhetens förtroende för tjänstemannen eller myndigheten i verkligheten har rubbats eller ens att något har inträffat som är ägnat att sätta allmänhetens tilltro på spel. Det kan vara tillräckligt att förtroendet kan undergrävas på grund av bisysslans blotta existens.

Ett beslut som fattas enligt 7 c § LOA är endast ett ställningstagande till frågan om en bisyssla är otillåten enligt 7 § LOA. Tvister om beslutet handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister med Arbetsdomstolen som slutinstans (37 § LOA). En dom varigenom ett beslut har överprövats är emellertid inte bindande för domstolen vid en eventuell senare prövning avseende t.ex. disciplinpåföljd eller uppsägning på grund av bisysslan (se prop. 2000/01:147 s. 25 och 31).

Hur bedömningen av om en bisyssla innebär en risk för förtroendeskada bör gå till har i bisyssleutredningens betänkande utvecklats efter följande huvudsakliga linjer (se SOU 1969:6 s. 79–86). Huruvida en bisyssla är tillåtlig eller inte med hänsyn till risken för förtroendeskada bör avgöras efter en samlad bedömning av de omständigheter som kan ha betydelse för bevarandet av allmänhetens förtroende för opartiskheten. Tillåtligheten bör bedömas med hänsyn till bl.a. storleken av risken i det enskilda fallet. I första hand bör man försöka fastställa den aktuella riskgraden. Vidare bör man bedöma vilken riskgrad som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarlig. Vid den samlade bedömningen bör det tillmätas stor betydelse i vad mån tjänstemannens uppgifter är mer eller mindre kvalificerade. Den närmare beskaffenheten av myndighetens uppgifter har stor betydelse för bedömningen av vilken risk som är acceptabel. Endast förhållandevis avlägsna risker synes godtagbara om myndigheten exempelvis har typiskt sett maktutövande funktioner. Även tjänstemannens uppgifter inom myndigheten inverkar i hög rad på bedömningen. Vid den samlade bedömningen är vidare bisysslans omfattning och dess beskaffenhet av särskild betydelse. Vidare bör avseende fästas vid frågan om och i vad mån allmänna intressen kan tala för att en tjänsteman åtar sig och utövar en viss bisyssla. En bisyssla som ger tjänstemannen eller honom närstående fördelar av ekonomisk art kan vara mer riskfylld än om sådana fördelar inte är förbundna med bisysslan. Emellertid bör det förhållandet att en tjänsteman har starkt personligt intresse av att åta sig en viss bisyssla i en hel del fall medföra att det anses acceptabelt att en inte alldeles obetydlig risk för bristande förtroende till opartiskheten i tjänsteutövningen uppstår, i allt fall om intresset inte är av den arten att fråga får anses vara om ett rent förvärvssyfte. Sålunda bör bisysslor som är uttryck för en tjänstemans ideella intressen, t.ex. socialvårdande eller annars välgörande verksamhet, ungdomsarbete m.m. dylikt, i de fall där kollisionsrisker kan tänkas uppstå ges särskild hänsyn.

Med hänvisning till bisyssleutredningens betänkande i dessa delar anförde föredragande departementschefen i 1970 års proposition följande (prop. 1970:72 s. 75 f.).

”Utredningen har anfört en rad synpunkter på hur en bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet bör bedömas. Dessa synpunkter synes kunna bli till god ledning vid bedömningen i framtiden. Jag vill särskilt stryka under följande. Inom ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas också till omfattningen av en tjänstemans bisysslor och till om bisysslan berör myndighetens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller andra ideella förtroendeuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande enligt föräldrabalken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktighet bör iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. Jag avser här – förutom domstolar m.fl. – exempelvis patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän, förrättningslantmätare m.fl. Anställning hos enskild torde för tjänstemän med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden. Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otillåtna, t.ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag.”

Arbetsdomstolens bedömning

Polisväsendet hör otvivelaktigt till de slag av offentlig verksamhet som i hög grad har allmänhetens ögon riktade på sig. Vidare är innehållet i polisverksamheten, som i stor utsträckning innefattar myndighetsutövning mot enskilda och även har vissa inslag av rättskipande uppgifter, sådant att det måste ställas stora krav på att allmänhetens förtroende för polisens opartiskhet kan upprätthållas.

Rent generellt kan det därför sägas att riskgraden för förtroendeskada på grund av bisysslor är hög när det gäller polismän och att endast förhållandevis små risker för sådan förtroendeskada bör accepteras vid tillämpningen av 7 § LOA på polismän. Som framgår av de återgivna förarbetsuttalandena måste det ändå bli fråga om en samlad bedömning av risken för förtroendeskada och den försvarliga riskgraden i det enskilda fallet, varvid sådana generella synpunkter som nyss nämnts trots allt inte kan bli mer än riktningsgivande (se AD 1989 nr 123).

Är den bisyssla som A.B-D. har för avsikt att åta sig förenlig med 7 § LOA?

A.B-D. har för avsikt att som bisyssla utöva viss verksamhet tillsammans med sin make i handelsbolaget HB Cabyl som ägs av makarna. Den utredning som finns om den tilltänkta verksamhetens utformning och omfattning utgörs av A.B-D:s egen berättelse. Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att ifrågasätta vad hon har uppgett. Vid bedömningen av om bisysslan skall anses vara förenlig med 7 § LOA utgår domstolen därför från vad A.B-D. själv har berättat inför domstolen om den planerade verksamheten.

A.B-D. har berättat i huvudsak följande. Tanken med verksamheten är att anordna friluftsarrangemang för grupper och företag med betoning på bl a. överlevnad. Denna del är tänkt att utgöra cirka 75 procent av bolagets samlade verksamhet. Kursdeltagarna skall lära sig att t.ex. koka te på tallbarr, göra upp eld med hjälp av plån, laga mat ute i skogen och resa tält. Vidare skall kursdeltagarna vara tillsammans ute i skogen under ordnade former och exempelvis gå tipspromenad, ha dragkamp och plocka kaveldun. Avsikten är att hon i denna del av verksamheten skall hjälpa sin make, som är den som har den erforderliga kunskapen, genom att t.ex. förbereda matlagning. Bolagets koncept är inte att med någon pedagogisk framtoning ägna sig åt teambuilding, även om redan det förhållandet att en grupp människor gör saker tillsammans kan leda till att en laganda skapas inom gruppen. Det finns inte någon koppling mellan den kurs i handledarutbildning för stresshantering och mental träning som hon har genomgått i sin huvudanställning och den för bolaget planerade verksamheten. Verksamheten i övrigt, dvs. de resterande cirka 25 procenten av bolagets samlade verksamhet, skall bestå av kroppsbehandlingar och återförsäljning av kropps- och hudvårdsprodukter samt intern administration. De har inga planer på att själva tillverka några produkter. Den interna administrationen skulle för hennes del bestå av bokföring och inköp av mat inför friluftsarrangemangen. Hon tror inte att hon skulle komma att syssla med marknadsföring. Tanken är att makarna skall tjäna pengar på bolagets verksamhet. Den enda verksamheten som har bedrivits i bolaget hittills är att hennes make i liten omfattning har sålt kroppsvårdsprodukter.

Utrymmet för polismän att som bisyssla bedriva näringsverksamhet i egen regi får antas vara begränsat. Inte minst torde detta gälla om verksamheten består av konsult- eller utbildningsverksamhet. JK har uttalat att kursverksamhet i egen regi där tjänstemannen själv är initiativtagare till kursverksamheten inte bör få förekomma, då det bl.a. finns risk för att sådana kurser kan uppfattas som en viss påtryckning att anmäla sig som kursdeltagare (se JK:s beslut 756-89-20). Även regeringen, som tidigare var överklagandeinstans i dessa ärenden, har i ett antal fall särskilt tagit fasta på att konsult- och utbildningsverksamheterna skulle bedrivas i egen regi och meddelat avslag (se Ju 97/1037, Ju 97/2873 och Ju 2000/2961). Polismyndigheten i Stockholms län har dock, i ett flertal beslut som förbundet redovisat sakframställningsvis i målet, ansett att polismäns bisysslor varit förenliga med 7 § LOA trots att det rört sig om näringsverksamhet i egen regi. Arbetsdomstolen anser att det inte är möjligt att generellt slå fast att det enligt 7 § LOA skulle vara otillåtet för polismän att i näringsverksamhet i egen regi bedriva konsult- eller utbildningsverksamhet. Enligt Arbetsdomstolens mening måste det i stället i varje enskilt fall göras en bedömning av bisysslans tillåtlighet utifrån de riktlinjer som framgår av de nämnda förarbetsuttalandena och tidigare praxis på området.

A.B-D. arbetar som närpolis i Åkersberga. HB Cabyl har startats av A.B-D. och hennes make. Bolagets planerade verksamhet skall bedrivas i Åkersberga, där bolaget även har sitt säte. Verksamheten skall således bedrivas på A.B-D:s tjänstgöringsort, där det kan förmodas att hon är känd som polis, och inom det polismästardistrikt som hon tillhör. Det förhållandet att möjliga kunder känner till att en av kursarrangörerna är polis kan medföra en risk för att detta förhållande uppfattas som en garanti för kursverksamhetens kvalité. Det kan vidare uppstå misstankar om att en affärsdrivande polisman eller dennes kollega inte är helt opartisk i sin tjänsteutövning i frågor eller ärenden som berör personer som ingår i bolagets kundkrets eller på annat sätt har anknytning till bolaget eller dess verksamhet. Vid näringsverksamhet i egen regi kan det förstås även uppkomma relationer som allmänheten kan tolka som en beroendeställning mellan säljare och köpare. Detta gäller särskilt om varan eller tjänsten har ett högt ekonomiskt värde. Det nu anförda är omständigheter av det slaget som talar för att det i förevarande fall skulle kunna finnas en risk för förtroendeskada.

Vid den bedömning som skall göras i målet måste emellertid hänsyn även tas till karaktären och omfattningen av den verksamhet som bolaget avser att bedriva.

Av den för bolaget planerade verksamheten skall cirka 75 procent bestå av anordnande av friluftsarrangemang för grupper eller företag. Av utredningen i målet har det framkommit att avsikten med den verksamheten är att en grupp vuxna människor skall vara ute i naturen tillsammans under ordnade förhållanden och lära sig något om överlevnad. Kursarrangörerna har dock inte för avsikt att med någon pedagogisk framtoning ägna sig åt teambuilding. Genom friluftsarrangemangens yttre form torde visserligen samvaro mellan kursarrangörerna och kursdeltagarna vid sidan av den egentliga kursen möjliggöras. A.B-D. skall dock i denna del av verksamheten främst biträda sin make och bl.a. ägna sig åt att förbereda matlagning. Beträffande återstående del av bolagets samlade verksamhet skall denna för A.B-D:s del bestå av återförsäljning av kropps- och hudvårdsprodukter, bokföring och inköp av mat inför friluftsarrangemanget. Med den beskrivning som gjorts i målet av den verksamhet som bolaget planerar att bedriva kan det enligt Arbetsdomstolens mening inte anses utrett att A.B-D. skulle kunna dra fördel av sin statliga anställning i den tänkta bisysslan. Detta gäller även med beaktande av den kurs i handledarutbildning för stresshantering och mental träning som hon genomgått i sin huvudanställning och som, såvitt framkommit, inte har inverkat på innehållet i hennes nuvarande arbetsuppgifter.

Även om avsikten är att bolaget skall ägna sig åt vinstgivande verksamhet har det i målet inte lagts fram någon utredning om i vilken omfattning den planerade verksamheten skulle bedrivas eller vilket ekonomiskt värde verksamheten skulle komma att ha. Bolagets verksamhet har hittills, enligt vad som framkommit, endast bestått av viss försäljning av kroppsvårdsprodukter.

Med hänsyn till det anförda konstaterar Arbetsdomstolen att det knappast kan uppstå några påtagliga beröringspunkter mellan A.B-D:s tjänst som polisman och hennes planerade engagemang tillsammans med maken i HB Cabyl, eller mellan detta engagemang och den polisverksamhet som är knuten till Polismyndigheten i Stockholms län och utövas av A.B-D:s arbetskamrater vid polismyndigheten. Enligt Arbetsdomstolens mening framstår det därmed som mindre sannolikt att A.B-D. planerade engagemang i HB Cabyl, med den utformning verksamheten planeras ha, skulle kunna anses vara ägnat att rubba allmänhetens förtroende för hennes eller andra arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada Polismyndighetens i Stockholms län anseende.

Eftersom det inte av utredningen i målet har framkommit att HB Cabyl har för avsikt att ägna sig åt egen tillverkning av kropps- och hudvårdsprodukter finner Arbetsdomstolen inte anledning att gå in på den argumentering som staten gjort i detta hänseende.

Vid en samlad bedömning kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att A.B D:s tilltänkta bisyssla inte kan anses stå i strid med bestämmelsen i 7 § LOA. Det bör dock understrykas att Arbetsdomstolen därmed har tagit ställning till frågan enbart med utgångspunkt i vad som i målet framkommit om den tänkta affärsidén och A.B-D:s nuvarande arbetsuppgifter som polis.

Det anförda leder till att förbundets yrkande under punkten 1 avseende A.B-D. skall bifallas.

Är den bisyssla som L.B. har för avsikt att åta sig förenlig med 7 § LOA?

L.B. är anställd vid Polismyndigheten i Stockholms län och arbetar som yttre befäl vid operativa sidoenheten Norrmalm. L.B. avser att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman i Nykvarns kommun. Det finns, som staten framhållit, tydliga beröringspunkter mellan de verksamheter som polisen och räddningstjänsten bedriver, något som generellt sett kan anses öka risken för förtroendeskada. Räddningstjänsten i Nykvarn har dessutom samma upptagningsområde som Polismyndigheten i Stockholms län.

Staten har gjort gällande att det, för det fall L.B. skulle tillåtas att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman, finns en uppenbar risk för att lojalitets- och intressekonflikter skulle uppstå till följd av de krav som ställs på en polisman även under dennes fritid.

Polismän är enligt 4 kap. 10 § 3 polisförordningen, även när de är lediga, skyldiga att anmäla sig hos närmaste förman vid särskilt allvarliga händelser, såsom vid upplopp eller andra liknande oroligheter, naturkatastrofer, omfattande bränder eller omfattande trafikolyckor eller andra större olyckor. Det finns därmed en risk för att det skulle kunna uppstå en situation där L.B. som deltidsbrandman deltar i en räddningsinsats samtidigt som han enligt den nyss nämnda bestämmelsen i polisförordningen är skyldig att anmäla sig för polisiärt arbete. Med hänsyn till de olika arbetsuppgifter som åligger en polisman och en brandman vid en räddningsinsats torde det, som staten också anfört, inte vara möjligt för en och samma person att parallellt upprätthålla funktionen som både polis och brandman. Det finns dock ingen utredning i målet som visar i vilken utsträckning denna situation skulle kunna uppstå för det fall en polis skulle tillåtas att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman. Staten har hävdat att denna intressekonflikt skulle uppstå i princip varje gång L.B. skulle träda i tjänst som deltidsbrandman, medan förbundet har gjort gällande att detta endast skulle inträffa i rena undantagsfall. De eventuella problem som är knutna till den situationen då polismyndigheten såsom huvudarbetsgivare skulle anses ha ”förtursrätt” till L.B. som arbetskraft torde dock, som förbundet har framhållit, främst vara en fråga för L.B. och den tilltänkta arbetsgivaren i bisysslan, räddningstjänsten i Nykvarn, få ta ställning till. Arbetsdomstolen kan inte finna att de problem som skulle kunna inträffa i detta avseende är något som från allmänhetens synvinkel skulle kunna anses vara ägnat att rubba förtroendet för L.B:s opartiskhet i arbetet som polis eller som skulle kunna skada polismyndighetens anseende.

Staten har vidare hävdat att det finns risk för konfliktsituationer till följd av den rapporteringsskyldighet som åligger en polisman och den tystnadsplikt som åligger en brandman. Det skulle enligt statens uppfattning kunna rubba förtroendet för L.B:s opartiskhet i arbetet och skada polismyndighetens anseende om polismyndigheten trots vetskap om denna risk skulle tillåta L.B. att åta sig bisysslan som deltidsbrandman.

I 9 § första stycket polislagen föreskrivs att när en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. Av andra stycket i samma paragraf framgår att polismannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan brottspåföljd än böter.

Av bestämmelsen i 9 kap. 30 § sekretesslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2004, framgår att sekretess gäller i tre olika slag av verksamhet enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, nämligen utförande av räddningsinsatser, undersökningar av olyckor och tillsyn. Föremålet för sekretessen är enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Uppgifter som kan komma att omfattas av bestämmelsen är bl.a. uppgifter om skadade personers hälsotillstånd och om förhållanden på en olycksplats, t.ex. ett hem, som avspeglar sociala och ekonomiska förhållanden. Ett s.k. rakt skaderekvisit skall tillämpas vid sekretessprövningen. Det innebär en presumtion för att uppgiften får lämnas ut. Räddningstjänsten är således en verksamhet där sekretess kan gälla i enlighet med denna bestämmelse. (Se om det sagda prop. 2002/03:119 s. 127 f.)

Det kan antas att det inom räddningstjänsten kan förekomma kontakt med personer som har varit utsatta för eller begått brott. Om en polis som bisyssla skulle arbeta som deltidsbrandman, skulle han alltså kunna hamna i en situation där han får kännedom om något som kan omfattas av sekretess inom verksamheten för bisysslan, men som samtidigt också omfattas av hans skyldighet enligt 9 § polislagen att rapportera om brott. Det är enligt Arbetsdomstolens mening oklart hur stor risken är för att konflikter skulle uppstå mellan rapporteringsskyldigheten och tystnadsplikten om en polisman skulle tillåtas att åta sig en bisyssla som deltidsbrandman. Det kan i det sammanhanget anmärkas att den sekretess som följer av 9 kap. 30 § sekretesslagen inte är undantagen från de begränsningar i sekretessen som framgår av 14 kap. 2 och 3 §§ samma lag och som reglerar möjligheten att oberoende av sekretess under vissa förutsättningar bl.a. lämna uppgifter om brottsmisstankar till olika myndigheter. Till det anförda kommer att med den utgångspunkten att rapporteringsskyldigheten går före tystnadsplikten torde risken för en eventuell konfliktsituation i det nu behandlade hänseendet enligt Arbetsdomstolens mening snarare kunna komma att skada räddningstjänstens anseende än polisens, och således inte i första hand rubba förtroendet för L.B:s opartiskhet i arbetet som polis eller skada polismyndighetens anseende.

Från förbundets sida har anförts att det är allmänt känt att mindre kommuner har svårigheter att rekrytera kompetent personal till räddningskårerna. L.B. har också berättat att det var anledningen till att han tillfrågades om han var intresserad av att ingå i deltidsbrandmansstyrkan i Nykvarns kommun. Deltidsbrandmän utför samhällsnyttiga uppgifter och det framstår som naturligt att man från kommunernas sida anstränger sig för att hitta kompetenta personer till dessa uppgifter. Som framgår av den tidigare redovisade bisyssleutredningens betänkande, SOU 1969:6 s. 83 och 86, bör det vid bedömningen av risken för förtroendeskada bl.a. fästas avseende vid frågan om och i vad mån allmänna intressen kan tala för att en tjänsteman åtar sig och utövar viss bisyssla. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det ingenting som talar för att allmänheten generellt sett skulle vara annat än positivt inställd till att en polisman på sin fritid arbetar som deltidsbrandman. Det torde också, som förbundet framhållit, vara positivt för polismyndighetens verksamhet att det i en polisstyrka ingår en person som väl känner till även räddningstjänstens verksamhet. Det förhållandet att det, som framgår av 6 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor, är en allmän skyldighet att på anmodan av räddningsledaren medverka i räddningstjänst kan dock enligt Arbetsdomstolens mening inte anses ha någon direkt betydelse för den i målet tvistiga frågan.

Vid en samlad bedömning av det anförda finner Arbetsdomstolen att de eventuella riskerna för förtroendeskada som skulle kunna uppstå om L.B. tilläts att som bisyssla arbeta som deltidsbrandman framstår som försvarliga, bl.a. med hänsyn till de allmänna intressen som får anses tala för att han åtar sig att arbeta som deltidsbrandman. Arbetsdomstolen anser alltså att den bisyssla som L.B. har för avsikt att åta sig som deltidsbrandman i Nykvarns kommun inte kan anses stå i strid med bestämmelsen i 7 § LOA. Förbundets yrkande under punkten 1 avseende L.B. skall därför bifallas.

Skadestånd

Ett beslut enligt 7 c § LOA anger arbetsgivarens ställningstagande till en fråga om tillämpning av ett lagfäst förbud riktat mot arbetstagaren, dvs. arbetsgivarens ställningstagande till frågan om en bisyssla är otillåten enligt 7 § LOA, och inga sanktioner är kopplade till beslutet (se prop. 2000/01:147 s. 25). Polismyndighetens i Stockholms län beslut att A.B-D. och L.B. inte skall åta sig bisysslorna är inte enligt Arbetsdomstolens mening ett sådant beslut som kan anses vara skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Förbundets yrkande om skadestånd skall därför redan på den grunden avslås.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående leder till följande slutsatser.

Förbundets yrkande under punkten 1 skall bifallas på det sättet att Polismyndighetens i Stockholms län beslut den 15 november 2002 avseende såväl A.B-D. som L.B. skall upphävas. Däremot skall förbundets yrkande om skadestånd till A.B-D. och L.B. avslås.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet har varit om de olika bisysslor som A.B-D. respektive L.B. har för avsikt att åta sig är förenliga med 7 § LOA. Förbundets talan har i denna del vunnit bifall i sin helhet. Förbundet har däremot förlorat sin talan om skadestånd till de båda arbetstagarna. Enligt Arbetsdomstolens mening har denna del av målet inte i någon nämnvärd utsträckning påverkat utredningen och bör därför inte heller innebära att förbundet skall tillerkännas endast en jämkad ersättning för sina rättegångskostnader. Staten skall alltså förpliktas att helt ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen upphäver Polismyndighetens i Stockholms län beslut den 15 november 2002 i ärende nr AA-728-63040-2000 rörande L.B. och AA-728-24688-2001 rörande A.B-D.

2. Arbetsdomstolen avslår Svenska Polisförbundets yrkande om skadestånd.

3. Arbetsdomstolen förpliktar staten genom Rikspolisstyrelsen att betala ersättning för rättegångskostnader till Svenska Polisförbundet med femtontusen (15 000) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2004-12-15, målnummer A-107-2003

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Per Sundberg, Gunilla Upmark, Jan Nordin, Anders Hagman, Staffan Holmertz (f.d. förhandlingschefen i Svenska Elektrikerförbundet; tillfällig ersättare) och Lars-Erik Klason. Enhälligt.

Sekreterare: Catrine Björkman

Domsbilaga 1 Polismyndigheten i Stockholms län Datum Diarienr (åberopas vid korresp) Biträdande länspolismästaren 2002-11-15 AA-728-24688-2001 Carin Götblad Er referens

Inspektör A.B-D.

Beslut enligt 7 c § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA)

Ärendet

Du har hemställt om myndighetens bedömning av om en bisyssla i handelsbolaget HB Cabyl står i strid med bestämmelserna i 7 § LOA. I handelsbolaget skall Du tillsammans med Din sambo bedriva konsultverksamhet och kurser i teambuilding och överlevnad samt kroppsvård med försäljning av kroppsvårdsprodukter. Du åberopar vad Du i samma fråga anfört i tidigare ärende med samma innehåll.

Av det ”tidigare ärendet” framgår att myndigheten den 8 juni 2001 lämnat ett besked till Dig att bisysslan bedömts vara oförenlig med 7 § LOA. Efter att Du överklagat myndighetens beslut till Rikspolisstyrelsen beslutade Rikspolisstyrelsen den 20 december 2001, i likhet med polismyndigheten, att bisysslan inte är förenlig med 7 § LOA.

Myndighetens uppfattning är att Du nu vill ha bisysslefrågan prövad på nytt, med LOA:s nya bestämmelserna som grund. De nya bestämmelserna i LOA trädde i kraft fr.o.m. den 1 januari 2002.

Polismyndighetens bedömning

Polismyndigheten gör i samtliga delar samma bedömning som gjorts i det ovan angivna, tidigare överklagade, ärendet.

LOA:s nya bestämmelser innebär främst en starkare markering från regeringen av att respekten för ”ovålden” skall vara intakt. Arbetsgivaren har givits befogenheter när det gäller att få kännedom om förekomsten av medarbetares eventuella bisysslor.

I uttrycket opartiskhet ligger bl.a. ett krav på att arbetstagaren inte får dra fördel av sin statliga anställning i bisysslan. Ordvalet i 7 § LOA indikerar att det inte krävs att förtroendet för opartiskheten rent faktiskt har rubbats. Det krävs inte att något särskilt har inträffat, som är ägnat att sätta allmänhetens tilltro på spel. För att bisysslan skall anses otillåten är det alltså tillräckligt att förtroendet kan skadas på grund av bisysslans blotta existens. Särskilt stränga krav i dessa hänseenden ställs på anställda med utpräglat maktutövande befogenheter.

Myndigheten noterar att regeringen dels den 22 maj 1997 (Ju97/1037), dels den 20 november 1997 (Ju97/2873) har funnit att bisysslor som innebar att anställda inom Polisen i egna handelsbolag skulle bedriva utbildning respektive arbete som konsult med uppdrag att medverka i olika organisationsförändringar, utveckling av chefer med uppdrag att medverka i olika organisationsförändringar, utveckling av chefer m.m. inte var förenliga med 7 § LOA.

Av prop. 2000/01:147 s. 10 och 19 och 7 § LOA framgår att de nya bestämmelserna i LOA inte innebär att någon förändring skett i sak beträffande gränsdragningen mellan förenliga och oförenliga bisysslor. Din bisyssla, som till stora delar är av likartat slag som regeringsbeslutens, kan mot denna bakgrund inte godtas. I övrigt hänvisas också till RPS beslut i det överklagade ärendet.

Polismyndighetens beslut

Med stöd av 7 c § LOA beslutar polismyndigheten att Du inte skall åta Dig bisysslan.

Upplysning

Talan mot detta beslut väcks enligt lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.

POLISMYNDIGHETEN

Carin Götblad

M Edebo

Kopia för kännedom: Pme 4, Polisförbundets avdelning i Stockholms län, Jusek, OFR-S, Seko Civil och RPS/Peb

Domsbilaga 2 Polismyndigheten i Stockholms län Datum Diarienr (åberopas vid korresp) Biträdande länspolismästaren 2002-11-15 AA-728-63040-2000 Carin Götblad Er referens

Inspektör L.B.

Beslut enligt 7 c § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA)

Ärendet

Du har hemställt om myndighetens bedömning av om en bisyssla för Dig som deltidsbrandman i Nykvarns kommun står i strid med bestämmelserna i 7 § LOA. Du åberopar vad Du i samma fråga anfört i tidigare ärende med samma innehåll.

Av det ”tidigare ärendet” framgår att myndigheten den 29 mars 2001 lämnat ett besked till Dig att bisysslan som deltidsbrandman bedömts vara oförenlig med 7 § LOA. Efter att Du överklagat myndighetens beslut till Rikspolisstyrelsen beslutade Rikspolisstyrelsen den 29 juni 2001, i likhet med polismyndigheten, att bisysslan inte är förenlig med 7 § LOA.

Polismyndighetens bedömning

Före den 1 januari 2002 fick ett bisysslebeslut fattat av Rikspolisstyrelsen inte överklagas. Detta framgår av de då gällande bestämmelserna i 7 kap. 2 § polisförordningen (1998:1558). Det slutliga avgörandet låg således hos Rikspolisstyrelsen. Polisförordningens bestämmelser i 7 kap. 2 § upphörde att gälla samtidigt som de nya bestämmelserna i LOA trädde i kraft fr.o.m. den 1 januari 2002.

Myndighetens uppfattning är att Du vill ha bisysslefrågan prövad på nytt, med LOA:s nya bestämmelserna som grund.

LOA:s nya bestämmelser innebär främst att arbetsgivaren givits befogenheter när det gäller att få kännedom om förekomsten av medarbetares eventuella bisysslor. Beträffande gränsdragningen mellan förenliga och oförenliga bisysslor har dock i sak ingen förändring skett (jmf prop. 2000/01:147 s. 10 och 19 och 7 § LOA).

Myndigheten gör följande riskbedömning. Redan ordvalet i 7 § LOA indikerar att det inte krävs att förtroendet för opartiskheten rent faktiskt har rubbats. Det är tillräckligt att förtroendet kan skadas på grund av bisysslans blotta existens. Du skulle kunna komma att hamna i situationer där Du samtidigt är skyldig att delta såväl i en räddningsinsats som att anmäla Dig för polisiärt arbete. Du skulle också kunna vara skyldig att delta i någon annan allvarlig händelse av det slag som avses i 4 kap. 10 § 3 p. polisförordningen samtidigt som Du är skyldig att delta i en räddningsinsats.

Polismyndigheten gör således samma bedömning som gjorts i det ovan angivna, tidigare överklagande, ärendet. De krav som enligt 4 kap. 10 § polisförordningen (1998:1558) ställs på Dig som polisman även under ledig tid är inte förenliga med en anställning som deltidsbrandman inom räddningstjänsten. Bisysslan som deltidsbrandman bäddar för en intressekonflikt, som skulle kunna rubba förtroendet för Din opartiskhet i arbetet. Om bisysslan skulle godtas, trots den ovan beskrivna intressekonflikten, skulle dessutom polismyndighetens anseende kunna skadas.

Polismyndighetens beslut

Med stöd av 7 c § LOA beslutar polismyndigheten att Du inte skall åta Dig att arbeta som deltidsbrandman.

Upplysning

Talan mot detta beslut väcks enligt lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.

POLISMYNDIGHETEN

Carin Götblad

M Edebo

Kopia för kännedom: Pme 1, Polisförbundets avdelning i Stockholms län, Jusek, OFR-S, Seko Civil och RPS/Peb

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2004-12-15

Målnummer:
A-107-2003