En provanställd ställningsbyggare underrättades om att anställningen skulle upphöra i förtid vid en viss tidpunkt. Arbetstagaren har därefter inom den ursprungligen avtalade prövotiden utfört arbete åt arbetsgivaren, som senare före prövotidens utgång avbröt anställningen. Fråga huruvida arbetsgivaren därvid avskedat arbetstagaren från en anställning tills vidare.


Lagrum:
4 §, 6 § och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier; GP Ställningar Aktiebolag

Nr 122

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och GP Ställningar Aktiebolag i Uddevalla.

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Byggindustrier gäller kollektivavtal. GP Ställningar AB (bolaget) är genom medlemskap i Sveriges Byggindustrier bundet av kollektivavtalet. R.P. är medlem i förbundet.

Bolaget bedriver arbete med ställningsbyggnationer på ett antal olika arbetsplatser, bl.a. Scanraff i Lysekil. Den 18 december 2000 erhöll R.P. en provanställning hos bolaget med en prövotid på sex månader. Den 12 april 2001 fick han ett skriftligt besked från bolaget att anställningen skulle upphöra den 27 april 2001 på grund av arbetsbrist. R.P. fortsatte att arbeta vid bolaget efter den 27 april. Den 21 maj 2001 erhöll R.P. ett skriftligt besked att hans provanställning skulle upphöra den 15 juni 2001.

Enligt förbundet var R.P. vid tiden för anställningens upphörande, den 15 juni 2001, anställd tills vidare och blev genom bolagets agerande avskedad i strid med anställningsskyddslagens bestämmelser utan att ens saklig grund för uppsägning förelåg. Enligt arbetsgivarparterna hade R.P. en provanställning som avslutades i enlighet med bestämmelserna i anställningsskyddslagen.

Med anledning av det inträffade har tvist uppkommit mellan parterna. Tvisten har varit föremål för såväl lokal som central förhandling utan att någon lösning kunnat uppnås. Förbundet har därefter väckt talan i Arbetsdomstolen.

Yrkanden m. m.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av R.P. samt förplikta bolaget att till honom utge allmänt skadestånd med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 2 november 2001) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet i dess helhet. Ränteyrkandet har dock vitsordats såsom skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

R.P. provanställdes av bolaget den 18 december 2000. Av blanketten "Bekräftelse av anställningsvillkor" framgår att prövotiden var sex månader. R.P:s huvudsakliga arbetsplats var Scanraff i Lysekil. Den 12 april 2001 mottog R.P. ett skriftligt besked om anställningens upphörande. Enligt beskedet, som är undertecknat av bolagets verkställande direktör K.V., skulle anställningen upphöra den 27 april 2001 på grund av arbetsbrist. R.P. tog kontakt med förbundets avdelning i Trollhättan och med K.V. R.P. menade att uppsägningen var felaktig eftersom anställningen löpte till den 18 juni 2001. Han ifrågasatte också skälet till uppsägningen eftersom han inte uppfattade att det förelåg någon arbetsbrist. Sedan han fått klart för sig att en arbetsgivare har rätt att avbryta en provanställning i förtid undertecknade han beskedet om anställningens upphörande.

Den 27 april sade bolagets platschef vid Scanraff, C.G., att det hade kommit in mer arbete och att R.P. därför skulle få vara kvar vid Scanraff "vecka för vecka". Under det samtalet var även R.A., som är anställd vid bolaget och ledamot i medbestämmandegruppen (MB-gruppen), närvarande.

Under perioden den 12-27 april förekom telefonsamtal mellan å ena sidan ledamöterna i MB-gruppen, R.A. och S.S., och å andra sidan K.V. Ledamöterna i MB-gruppen ville få veta skälet till att provanställningen avbröts. K.V. svarade att en arbetsgivare inte är skyldig att ange något skäl till att en provanställning avbryts. I dessa diskussioner var R.P. inte inblandad.

R.P. fortsatte att arbeta vid Scanraff. Efter den 3 maj hade han ett nytt samtal med C.G. som berättade att bolaget fått in mycket arbete på Cityvarvet i Göteborg och att ett antal arbetstagare skulle skickas dit från Scanraff, varför R.P. kunde räkna med fortsatt arbete på Scanraff. C.G. nämnde ingen tidsperiod för arbetet vid detta samtal. Den 15 maj 2001 sade C.G. till R.P. att denne fick arbeta på Scanraff under vecka 21. Genom samtalen med C.G. uppfattade R.P. att han hade erhållit en tillsvidareanställning vid bolaget, men att han om det skulle uppstå en arbetsbristsituation på grund av sin korta anställningstid kunde bli uppsagd enligt turordningsreglerna eller omplacerad till ett annat objekt. C.G. nämnde ingenting om att R.P:s anställning var en fortsättning på den tidigare provanställningen. K.V. har inte sagt till R.P. att bolaget återtog det först lämnade beskedet att provanställningen skulle upphöra och att R.P. fick vara kvar resterande prövotid. Något sådant besked har varken R.P., R.A. eller S.S. erhållit. Första gången R.P. fick höra talas om att bolaget ansåg att det återtagit det först lämnade beskedet var i samband med de lokala förhandlingarna.

Eftersom R.P. inte hade fått något besked om att uppsägningen av provanställningen hade återtagits och att denna anställning alltjämt pågick levde han i tron att han var tillsvidareanställd vid bolaget och att han en eller två veckor i taget hade sin arbetsplats vid Scanraff. R.P. blev därför mycket förvånad när han i maj åter fick besked om att provanställningen skulle upphöra, nu per den 15 juni. Efter vissa kontakter med R.A. och förbundets lokalavdelning undertecknade han beskedet den 29 maj 2001. Den 30 maj 2001 gjordes en ogiltigförklaring, den 13 juni 2001 hölls lokal förhandling och den 18 september 2001 central förhandling. Från den 29 maj 2001 var R.P. sjukskriven på grund av en knäskada som senare opererades.

Det är riktigt att R.P. arbetade tillsammans med S.B. men det var R.P. som huvudsakligen arbetade uppe på ställningarna och inte tvärtom. Någon kritik mot R.P:s kompetens framfördes inte till honom, däremot talade S.S. vid något tillfälle om att C.G. sagt att R.P. var en duktig arbetstagare.

Grunden för talan

R.P. erbjöds och accepterade fortsatt anställning i bolaget fr.o.m. den 27 april 2001. Han hade då inte fått något besked från bolaget om att det först lämnade beskedet om att provanställningen skulle upphöra hade återkallats och att provanställningen skulle löpa vidare. Han hade inte insett och borde inte heller ha insett att bolaget uppfattade situationen på det sätt som påstås i målet. Hans anställning har därigenom varit en anställning tillsvidare från den 27 april 2001. Det besked han sedermera erhöll om att hans anställning skulle upphöra är därmed att se som ett avskedande för vilket laglig grund inte föreligger. Eftersom det inte heller förelåg saklig grund för uppsägning skall avskedandet förklaras ogiltigt.

Arbetsgivarparterna

Bolaget arbetar med ställningsbyggnationer främst på Västkusten. Bolagets ställningsbyggare alternerar mellan en mängd olika arbetsställen, under år 2001 omkring femtio stycken. En av bolagets större uppdragsgivare är Scanraff i Lysekil. Scanraff är ett av de mer populära arbetsställena. Anledningen till detta är att många av ställningsbyggarna bor nära Lysekil, att det finns möjlighet att få arbeta vid Scanraff under längre perioder samt att det anses vara förhållandevis bekvämt att arbeta där. Scanraff avropar sitt behov av ställningsbyggare veckovis varje torsdag. Bolaget får då veta hur många ställningsbyggare som behövs nästkommande vecka. Ingen ställningsbyggare kan vara absolut säker på att få arbeta på Scanraff mer än en vecka i taget men chansen till det är större för dem som har arbetat en längre tid i bolaget. Uttrycket "vecka för vecka" som förekommer i tvisten har sin grund i att bolagets arbetsledning varje vecka talar om för dem som arbetar på Scanraff om de skall få arbeta där även kommande vecka.

R.P. provanställdes av bolaget den 18 december 2000. Han anställdes av bolagets verkställande direktör K.V. på rekommendationer av en annan ställningsbyggare, S.B. R.P. arbetade inledningsvis i Uddevalla, därefter tre dagar på Scanraff, fem dagar i Landskrona och fr.o.m. den 22 januari 2001 på Scanraff till dess anställningen avslutades.

Eftersom en arbetsgivare har rätt att avbryta en provanställning utan att ange några skäl för det är bolagets inställning till R.P. i och för sig utan betydelse. Bolagets inställning till honom är dock av intresse i målet i så måtto att den ger uttryck för arbetsgivarens bevekelsegrunder i det skeende som utspelade sig våren 2001. Bolaget ansåg att R.P. var en gnällspik som skapade missämja på arbetsplatsen. Han ifrågasatte ofta ackordet, ett s.k. betingackord. Han hade vidare starkt negativ inverkan på sin arbetskamrat S.B. Att R.P. var en person som av bolagets uppfattades som en besvärlig person och som bolaget inte varit välvilligt inställd till framgår av de insändare i tidskriften Byggnadsarbetaren som åberopats i målet. Bolaget hade också invändningar mot R.P:s kompetens som ställningsbyggare. Han vistades sällan uppe på ställningarna utan stod oftast på marken. Bolagets kritik mot R.P:s kompetens framfördes till honom redan i slutet januari 2001. Bedömningen av R.P:s kompetens hade gjorts av dels C.G. vid Scanraff, dels arbetsledaren vid varvet i Uddevalla.

Med anledning av den kritik som förekommit och missnöjet med R.P. och hans kollega S.B. beslutade bolaget i början av april 2001 att deras provanställningar skulle avbrytas. Under vecka 14, den 2-6 april 2001, ringde K.V. till R.P. och S.B. och talade om att deras provanställningar skulle avbrytas före prövotidens utgång. R.P. protesterade och anförde att en provanställning inte kunde avbrytas i förtid. Vidare anförde R.P. och S.B. att de skulle komma i en mycket svår ekonomisk situation eftersom de hade hyrt en bostad i Lysekilstrakten och betalat förskottshyra t.o.m. maj 2001. R.P. ansåg att bolaget agerade inhumant. Den 5 april 2001 besökte K.V. Scanraff och talade med R.A. i MB-gruppen och informerade denne om att dessa provanställningar skulle avbrytas i förtid. R.A. frågade efter skälet till detta och K.V. sade då att han inte skulle ange något skäl. När R.P. fick beskedet om att provanställningen skulle avbrytas ville han inte skriva under att han mottagit det förrän han hade talat med sin fackliga organisation. Sedan han gjort det undertecknade han beskedet. Under vecka 15 eller 16 framförde R.P. vid telefonsamtal med K.V. sina argument mot att provanställningen skulle avbrytas.

Någon gång i vecka 16, förmodligen den 19 april, tog S.S. per telefon med K.V. upp frågan vad som var skälet till att provanställningarna skulle avbrytas i förtid. K.V. förklarade att han inte tänkte gå in på orsaken men att avdelningen väl fick förstå att om det inte var arbetsbrist så måste det vara något annat som låg bakom. Efter samtalet tittade K.V. på blanketten som hade överlämnats till R.P. och kunde då konstatera att det hade kryssats i att anställningen upphörde på grund av arbetsbrist. K.V. blev orolig och fundersam eftersom han fick en känsla av att ett formfel som kunde få allvarliga konsekvenser hade begåtts. Han ringde därför till L.N. vid branschorganisationen Ställningsentreprenörerna. L.N. rådde K.V. att återkalla beskedet om att provanställningen skulle upphöra och låta anställningen löpa till den avtalade sluttidpunkten. K.V. har stort förtroende för L.N. och följde hans råd. Han övervägde att direkt skicka ett nytt besked om att anställningen skulle upphöra till R.P. men beslöt, delvis med hänsyn till dennes ekonomiska situation, att i stället låta provanställningen löpa prövotiden ut.

Den 24 april talade K.V. med R.P. i telefon och talade om för denne att han kunde bortse från beskedet om att anställningen skulle upphöra den 27 april och att han skulle få vara kvar till provanställningstidens slut. K.V. informerade även R.A. i MB-gruppen om att provanställningen löpte vidare enligt de ursprungliga premisserna. K.V. informerade även C.G. om att beskedet om provanställningens upphörande inte skulle verkställas. C.G. förklarade i sin tur för R.P. att denne inte behövde sluta den 27 april utan fick vara kvar provanställningstiden ut.

Samma dag, tisdagen den 24 april, sjukskrev sig R.P. Han återkom till arbetet fredagen den 27 april och frågade då C.G. var han skulle arbeta följande vecka. C.G. talade då om att R.P. skulle få arbeta på Scanraff nästkommande vecka men att han inte kunde ge besked för längre tid. Han påminde vidare R.P. om att provanställningen löpte ut i juni. Samtalet rörde enbart om R.P. skulle få arbeta på arbetsplatsen Scanraff. Frågorna om provanställningen var enligt C.G. redan avklarade. C.G. är platschef på arbetsplatsen Scanraff. Hans roll är leda arbetet där men han har ingen behörighet att fatta beslut i anställningsfrågor. Han och R.P. hade inte tidigare talat om anställningsfrågor utan bara om R.P:s möjligheter att ha arbetet förlagt till arbetsplatsen Scanraff.

När K.V. avsåg att avbryta R.P:s provanställning per den 27 april bad han en kanslist att fylla i en blankett om anställningens upphörande. Kanslisten fyllde därefter i en sådan blankett och markerade ett kryss i fel ruta. När K.V. skrev under blanketten granskade han den inte ordentligt. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning kan blanketten så som den fyllts i inte kopplas till provanställningen eftersom det inte finns något samband mellan en uppsägning på grund av arbetsbrist och en provanställning.

Den 3 maj talade R.P. och C.G. om huruvida R.P. skulle få arbeta kvar på Scanraff eller flyttas till någon annan arbetsplats. Ett sådant samtal ägde även rum den 15 maj. Dessa samtal rörde alltså enbart frågan om R.P:s placering. R.P. kan inte genom dessa samtal ha uppfattat att han skulle vara anställd tills vidare.

Efter den 27 april lät bolaget R.P. och S.B. arbeta på olika ställen. Därefter förbättrades S.B:s inställning till arbetet och hans arbetsinsatser. Bolaget beslutade därför att han skulle erhålla en anställning tills vidare. När det gällde R.P. var bolagets inställning att hans provanställning skulle avbrytas i samband med att prövotiden löpte ut den 18 juni 2001. Bolaget ville ge R.P. besked om det i god tid och upprättade en ny blankett om anställningens upphörande. Den 14 eller 15 maj ringde K.V. till C.G. och bad honom tala om för R.P. att K.V. skulle komma ut till Scanraff fredagen den 18 maj för att lämna över ett besked om upphörande av anställningen till R.P. När K.V. på fredagen kom till Scanraff var R.P. inte där. Han hade tagit ledigt utan att informera någon om det. K.V. lämnade därför den upprättade blanketten till C.G., som därefter på måndagen den 21 maj lämnade den till R.P. R.P. ville inte skriva under att han mottagit beskedet utan att först tala med sin fackliga organisation. C.G. lät därför blanketten ligga i en skrivbordslåda som disponerades av MB-gruppen och som även R.P. hade tillgång till. Den 24 maj undertecknade R.P. att han mottagit beskedet. Den 30 maj framställdes en begäran om ogiltigförklaring och den 13 juni hölls en lokal förhandling i frågan. Huvudinvändningen vid den lokala förhandlingen var att provanställningen var obefogad och inte lagligen grundad eftersom det, då R.P. tidigare hade arbetat för bolaget i form av inhyrd arbetskraft, saknades prövobehov. Den invändningen frånfölls sedermera. Från den 29 maj var R.P. sjukskriven.

Sammanfattning och grunder

Bolaget har aldrig erbjudit R.P. någon tillsvidareanställning, det har aldrig funnits något avtalslöst tillstånd och provanställningen har löpt under hela den tid denne har varit anställd hos bolaget. Situationen kan inte ha missuppfattats av R.P. Han har fått besked av såväl K.V. som C.G. om att provanställningen inte skulle avbrytas i förtid. Han har inte efterfrågat något besked från bolaget angående sin anställningsform.

R.P. har haft en provanställning hos bolaget. Anställningen upphörde den 15 juni 2001. R.P. har inte erbjudits någon tillsvidareanställning i bolaget. Beskedet att anställningen skulle upphöra den 27 april har återkallats. Bolaget har tydligt meddelat R.P. att hans provanställning inte skulle upphöra då. Beskedet skall därför inte tillmätas någon rättslig relevans i målet. Om beskedet skall ges någon rättslig status är det att betrakta som en underrättelse enligt 31 § anställningsskyddslagen om att bolaget avsåg att avsluta provanställningen. Det träffade avtalet om provanställning påverkades alltså inte av detta besked. Något avtal om anställning tills vidare har inte träffats. R.P. kan inte ha bibringats uppfattningen att han den 27 april eller dessförinnan eller därefter skulle ha erhållit en anställning tills vidare.

För det fall bolagets avbrytande av R.P:s anställning inte är att se som ett avbrytande av en provanställning vitsordar arbetsgivarparterna att skiljandet från anställningen är att betrakta som ett avskedande.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att R.P. har avskedats vill arbetsgivarparterna framhålla att det yrkade skadeståndet inte är skäligt. Vid bedömningen av skadeståndets storlek skall beaktas att bolaget inte har känt till eller haft anledning uppfatta att R.P. skulle ha varit anställd tills vidare. Det bör också beaktas att R.P. faktiskt kom att få en längre anställningstid än vad bolaget egentligen hade avsett.

Domskäl

Bakgrund

Den 18 december 2000 erhöll R.P. en provanställning på sex månader hos bolaget. Den 12 april 2001 fick han ett skriftligt besked från bolaget om att anställningen skulle upphöra den 27 april 2001. R.P. fick därefter muntligen besked om att han fick fortsätta att arbeta hos bolaget även efter den 27 april. I maj erhöll R.P. ett skriftligt besked från bolaget om att hans provanställning skulle upphöra den 15 juni 2001.

Parterna är oense om huruvida det första beskedet om anställningens upphörande har återkallats och R.P:s provanställning har fortsatt att löpa till den 15 juni, eller om han den 27 april eller 3 maj i stället erhöll en anställning tills vidare hos bolaget och avskedades genom beskedet om att anställningen skulle upphöra den 15 juni.

Det är ostridigt mellan parterna att R.P. skall anses vara avskedad om hans anställning efter den 27 april inte skall betraktas som en provanställning.

Utredningen i målet

På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med R.P. samt vittnesförhör med R.A. och S.S. som båda var ledamöter i bolagets MB-grupp. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören K.V. samt vittnesförhör med platschefen vid arbetsplatsen Scanraff C.G. och L.N., företrädare för branschorganisationen Ställningsentreprenörerna. Bolaget har åberopat viss skriftlig bevisning.

Har R.P. erhållit en ny anställning?

I målet är ostridigt att bolaget lämnat ett skriftligt besked till R.P. att dennes provanställning skulle upphöra den 27 april 2001. Enligt förbundet har R.P. därefter erhållit en anställning tills vidare hos bolaget genom att bolagets platschef på Scanraff, C.G., muntligen dels den 27 april och dels den 3 maj förklarade att denne fick arbeta på Scanraff.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande dels att såväl R.P. som C.G. och R.A. den 24 april 2001 per telefon informerades om att det lämnade beskedet om att R.P:s anställning skulle upphöra den 27 april återkallades och att provanställningen skulle fortsätta, dels att C.G. samma dag talade med R.P. om detta.

Förbundet har gjort gällande att R.P. inte informerades om att hans anställning inte skulle upphöra den 27 april och att han anställdes tills vidare hos bolaget genom de besked C.G. den 27 april och 3 maj muntligen gav honom om att han fick fortsätta att arbeta hos bolaget.

En rättslig utgångspunkt för bedömningen i detta mål är att en anställning gäller tills vidare om det inte visas att det särskilt har avtalats om en tidsbegränsad anställning som t.ex. en provanställning. Av avgörande betydelse i målet är därför om den ostridigt i december 2000 avtalade provanställningen har avslutats och R.P. genom vad som utspelade sig den 27 april och 3 maj har erhållit ny anställning hos bolaget. Det får anses åligga förbundet att styrka sitt påstående i denna del (jfr AD 1981 nr 16).

Utredningen i målet består främst av de uppgifter som K.V., C.G., R.P. och R.A. har lämnat vid förhör inför Arbetsdomstolen. Av de uppgifter K.V. och C.G. har lämnat framgår bl.a. följande. Bolaget var inte nöjt med R.P:s sätt att fungera i anställningen och beslutade därför att avbryta dennes provanställning. Av misstag kom beskedet om att provanställningen skulle avbrytas att utformas så att det kunde uppfattas som en uppsägning på grund av arbetsbrist. I enlighet med rådgivning från bolagets branschorganisation beslutade bolaget att återta beskedet och låta R.P. vara kvar i anställningen resten av den ursprungligen avtalade prövotiden. Detta förklarade K.V. per telefon den 24 april för såväl R.P. och R.A. som C.G. C.G. talade samma dag själv direkt med R.P. om detta. C.G. har därefter bl.a. den 27 april och 3 maj informerat R.P. om att denne fick fortsätta att arbeta på bolagets arbetsplats vid Scanraff.

R.P. har uppgett att han inte talat i telefon med K.V. eller C.G. den 24 april 2001 och att han inte informerats om att beskedet om att hans anställning skulle avbrytas hade återtagits. R.A. har uppgett att han talat med K.V., att han inte minns vad samtalet rörde sig om men att K.V. inte nämnde att beskedet att provanställningen skulle avbrytas hade återkallats. R.A. har också uppgivit att första gången han fick höra att det skulle vara något fel på det först lämnade beskedet var vid den lokala förhandlingen.

Arbetsdomstolen kan konstatera att de uppgifter som lämnats av å ena sidan K.V. och C.G. och å andra sidan av R.P. och R.A. står i strid med varandra när det gäller frågan om bolaget informerat om att provanställningen inte skulle avbrytas den 27 april. Utredningen ger alltså inte något entydigt svar på frågan vilken information som bolaget i sammanhanget lämnade till R.P. Av skäl som framgår i det följande finner Arbetsdomstolen dock inte anledning att ifrågasätta de uppgifter som lämnats av K.V. och C.G.

Förbundets ståndpunkt innebär att bolaget skulle ha dels avbrutit R.P:s provanställning i förtid den 27 april, dels redan samma dag, och den 3 maj, anställt denne på nytt utan att då klargöra om det var fråga om en anställning på prov eller eljest på begränsad tid varför anställningen skall gälla tills vidare. Ett sådant agerande från bolagets sida framstår enligt Arbetsdomstolens mening som mycket märkligt, särskilt med beaktande av att, såvitt utredningen visat, det inte förelåg någon arbetsbrist i bolaget vid den aktuella tidpunkten och bolaget inte var nöjt med R.P:s sätt att förhålla sig i anställningen. Att det i stället har förhållit sig så som arbetsgivarparterna gör gällande vinner visst stöd av de uppgifter som L.N. lämnat om bolagets kontakter med branschorganisationen. Utredningen har också visat att det varje vecka, efter avrop från Scanraffs sida, bestämdes hur stor arbetsstyrka som bolaget behövde ha på den arbetsplatsen och att därvid uttrycket "vecka för vecka" har brukat användas. Enligt domstolens mening ger inte utredningen anledning att ifrågasätta arbetsgivarparternas uppgift att det är besked av detta slag som C.G. lämnat till R.P. såväl den 27 april som den 3 maj.

Sammantaget leder det anförda enligt Arbetsdomstolens mening till slutsatsen att förbundet inte har styrkt att R.P:s provanställning avbrutits per den 27 april 2001 och att han därefter skulle ha erhållit en ny anställning tills vidare hos bolaget. Det innebär att förbundets talan skall avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall förbundet ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Förbundet har vitsordat den yrkade ersättningen förutom ersättningen till C.G. för förlorad arbetsförtjänst. I den delen har arbetsgivarparterna yrkat ersättning med 5 000 kr medan förbundet har vitsordat 3 200 kr som i och för sig skäligt belopp. Arbetsdomstolen finner den yrkade ersättningen vara skälig.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Svenska Byggnadsarbetareförbundet att ersätta Sveriges Byggindustrier och GP Ställningar AB för rättegångskostnader med etthundrafemtiosextusenfemhundra (156 500) kr, varav 137 500 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-11-27, målnummer A-185-2001

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Per Sundberg (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Karin Isacsson, Charlott Richardson, Kent Johansson, Lennart Olovsson (ombudsmannen i Svenska Pappersindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Leif Åkerblom. Enhälligt.

Sekreterare: Ulrika Kvarnsjö

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-11-27

Målnummer:
A-185-2001