På en fabrik som tillverkar säkerhetsutrustning till bilar inträffade en olycka, varvid en arbetstagare skadades. Tillverkningsarbetet på olycksplatsen upphörde omedelbart och arbetsgivaren vidtog vissa reparationsåtgärder, varefter arbetet återupptogs. Tvist har uppstått i fråga om arbetsgivaren i samband härmed har hindrat huvudskyddsombudet från att fullgöra sina uppgifter. Avgörande för den frågan har varit huruvida det kan anses visat i målet att huvudskyddsombudet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen avbrutit arbetet i fråga.


Lagrum:
6 kap. 7 §, 10 § och 11 § arbetsmiljölagen (1977:1160); 3 § och 10 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Autoliv Hammarverken Aktiebolag; Sveriges Verkstadsförening

Nr 98

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Autoliv Hammarverken Aktiebolag i Växjö och Sveriges Verkstadsförening.

Mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Verkstadsförening gäller kollektivavtal. Genom sitt medlemskap i Sveriges Verkstadsförening är Autoliv Hammarverken AB (bolaget) bundet av kollektivavtalet. R.O. är medlem i förbundet.

Den 16 oktober 2000 inträffade en olycka på bolagets fabrik i Växjö, varvid ett stolsunderrede föll ned från en s.k. conveyorbana och träffade en arbetstagare i bröstkorgen. Tvist har uppkommit mellan parterna om huvudskyddsombudet R.O. efter olyckan avbrutit visst arbete vid banan med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen och om bolaget i så fall genom att starta banan hindrade R.O. dels i hans uppdrag som huvudskyddsombud, dels i hans uppdrag som facklig förtroendeman.

Tvisteförhandlingar har förts mellan parterna utan att de har kunnat enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att utge allmänt skadestånd till R.O. med 50 000 kr och till förbundet med 125 000 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen (den 4 juli 2001) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet och har inte vitsordat några skadeståndsbelopp som skäliga i och för sig. Sättet att beräkna räntan har dock vitsordats som skäligt i och för sig.

Förbundet och Sveriges Verkstadsförening har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget är ett internationellt bolag som profilerar sig som ett säkerhetsföretag med tillverkning av bl.a. säkerhetsbälten. På bolagets fabrik i Växjö finns för närvarande ca 280 personer anställda. Under sommaren år 2000 installerade bolaget en s.k. conveyorbana i fabriken. Något skyddsombud var då inte närvarande. Banan, som hänger sju till åtta meter upp i luften, transporterar ca 500 stolsunderreden i timmen och varje stolsunderrede väger ca åtta kilo. Vid varje arbetsstation sänks banan ner mot golvet så att arbetstagarna skall kunna lyfta av och hänga på stolsunderreden.

Vid 9-tiden den 16 oktober 2000 skedde en olycka på fabrikens måleriavdelning. Olyckan berodde på att ett stolsunderrede hakade fast i en plåtbit. Innan någon arbetstagare hann trycka på nödstoppet anlände ytterligare ett stolsunderrede via banan till platsen, vilket medförde att det första stolsunderredet föll ned. Stolsunderredet träffade en arbetstagare i bröstkorgen och på handleden. Lyckligtvis träffades arbetstagaren inte av stolsunderredets vassa kanter. Arbetstagaren fick dock föras till sjukhus, där han stannade resten av dagen.

När förbundets lokala klubbordförande R.S. fick kännedom om olyckan begav han sig till måleriavdelningen där underhållschefen P-A.A. redan befann sig. R.S. försökte lägga ett s.k. skyddsombudsstopp. Eftersom R.S. inte var skyddsombud ansåg P-A.A. att denne inte kunde vidta en sådan åtgärd. De beslutade att i stället tillkalla huvudskyddsombudet R.O. som den aktuella dagen deltog i en arbetsmiljökurs. R.S. ringde R.O. och berättade för denne om vad som hade hänt på måleriavdelningen. Efter att ha diskuterat med kursledaren B.H. om lämpliga åtgärder kontaktade R.O. P-A.A. per telefon. Vid telefonsamtalet fick P-A.A. besked av R.O. om att denne stoppade arbetet vid banan.

Vid lunchtid for R.O. till fabriken. Han gick omedelbart till klubbexpeditionen där han hämtade en skylt med följande text.

"Maskinen / Arbetsplatsen

AVSTÄNGD

Information eller upphävande

kontakta avdelningens

Skyddsombud

Autoliv Hammarverkens

AUTOLIV Verkstadsklubb"

HAMMARVERKEN AB

Härefter gick R.O. till måleriavdelningen där han träffade P-A.A. samt ett antal arbetstagare. R.O. informerade samtliga närvarande om att han stoppade arbetet vid banan, att han därmed övertog arbetsledningsrätten och att banan inte fick köras igång utan hans godkännande. Vid denna tidpunkt stod banan stilla på grund av ett mekaniskt stopp och reparatörer höll på att "rensa" banan. R.O. satte upp den nyss nämnda skylten på manöverpanelen, som är det enda ställe på fabriken från vilket banan kan startas. Skylten var väl synlig. Därefter kom R.O. överens med P-A.A. om att de skulle träffas lite senare under dagen för att diskutera de åtgärder som behövde vidtas för att banan skulle kunna startas igen.

Vid 14-tiden gick R.O. och klubbordföranden R.J. till P-A.A:s kontor. En kort stund efter det att de hade påbörjat diskussionen om lämpliga åtgärder såg R.O., genom fönstret på P-A.A:s kontor, hur banan startade. R.O. frågade då P-A.A. om denne inte var medveten om skyddsombudsstoppet. P-A.A. svarade att han var mycket väl medveten om detta, men att beslutet att starta banan hade fattats högre upp i bolagets ledning. R.O. påpekade återigen att han hade lagt ett skyddsombudsstopp. Efter P-A.A:s besked gick R.O. och R.J. omedelbart upp till platschefen R.P:s kontor.

R.O. hävdade även inför R.P. att han hade lagt ett skyddsombudsstopp och att han inte hade godkänt att banan startades. R.P. uppgav att han var medveten om skyddsombudsstoppet och även hade kontaktat Yrkesinspektionen i ärendet. R.O., som inte riktigt litade på att R.P. verkligen hade gjort det, ringde till Yrkesinspektionen för att kontrollera uppgiften. Det visade sig att Yrkesinspektionen inte hade fått in någon anmälan från bolaget, varför R.O. gjorde en egen anmälan. Av Yrkesinspektionens anteckningar om denna anmälan framgår bl.a. att den gjordes av R.O. den 16 oktober 2000 kl. 15.25 samt att denne lagt ett skyddsombudsstopp. Följande finns nämligen antecknat på anmälan: "h.so har utfärdat so.stopp".

Påföljande dag, den 17 oktober 2000, kom tjänstemän från Yrkesinspektionen till bolaget för inspektion varvid ett inspektionsmeddelande utfärdades. I meddelandet finns bl.a. följande antecknat: "Lokala huvudskyddsombudet R.O. bestämde den 16 oktober 2000 att vissa arbeten i anslutning till konvejorbana inte får utföras i fabriken hos Autoliv Hammarverken AB i Växjö. Som skäl härtill angavs att olycka hade inträffat på grund av brister i konvejorbanans skyddsanordningar."

En lokal tvisteförhandling i frågan ägde rum mellan parterna i november 2000. Några dagar därefter, den 30 november 2000, skrev företrädaren för bolaget B.J. en arbetsskadeanmälan som skickades till försäkringskassan och berörda myndigheter. I anmälan står bl.a. följande: "Convajern lades med skyddsombudsstopp tills den är ombyggd."

Det inträffade var ingen isolerad händelse. Bolaget har haft en hel del problem med banan under tiden från dess installation till olyckstillfället den 16 oktober 2000, bl.a. genom att saker och ting har rasat ner från banan.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande.

R.O. har efter det att olyckan inträffade den 16 oktober 2000 lagt ett skyddsombudsstopp med innebörden att banan inte fick startas utan hans godkännande. Han övertog därmed arbetsledningsrätten. Detta skedde på förmiddagen samma dag genom det telefonsamtal som R.O. hade med P-A.A. Att ett sådant beslut fattats klargjordes vidare i samband med att R.O. satte upp skylten om att arbetet var stoppat på manöverpanelen i måleriavdelningen. Att R.O. hade beslutat stoppa arbetet framfördes vidare vid mötet på P-A.A:s kontor vid 14-tiden, samt vid mötet hos R.P. Förbundet gör således i första hand gällande att R.O:s beslut om att stoppa arbetet meddelades vid telefonsamtalet med P-A.A. på förmiddagen den 16 oktober och att R.O. vid de tre följande tillfällena erinrat om beslutet. Alternativt görs gällande att beslutet om skyddsombudsstopp meddelades vid i vart fall något av de fyra nämnda tillfällena. - Bolaget har inte respekterat skyddsombudsstoppet. Bolaget har härigenom hindrat R.O. i hans uppgifter som huvudskyddsombud och som facklig förtroendeman. Genom sitt agerande är bolaget skyldigt att utge skadestånd till R.O. och till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Vid bolagets fabrik i Växjö tillverkas stolsitsramar till bilindustrin. Vid 9-tiden den 16 oktober 2000 föll ett stolsunderrede ner från en conveyorbana i fabriken och skadade arbetstagaren T.H. På grund av olyckan stoppades banan omedelbart. Vid olyckstillfället var P-A.A. inte på fabriken men fick, när han kom dit en stund senare, av arbetsledaren J-E.A. reda på vad som hade hänt. P-A.A. gick omedelbart till olycksplatsen. Han ringde även till R.P. som uppmanade honom att analysera vad som hade hänt och vidta nödvändiga åtgärder. Vidare uppmanade R.P. honom att kontakta fabrikens skyddsombud samt uttryckte att ärendet hade "högsta prioritet". P-A.A. vände sig sålunda till fackklubben, vars representant, klubbordföranden R.J., meddelade honom att R.O. befann sig på kurs. R.J. sade vidare att han själv och klubbsekreteraren R.S. kunde komma till olycksplatsen, vilket de också gjorde. P-A.A. informerade dem om olyckan och vilka åtgärder som bolaget ämnade vidta för att banan skulle kunna sättas igång igen. Varken R.J. eller R.S. hade någonting att erinra mot åtgärderna. I stället gav de förslag till ytterligare åtgärder som senare också vidtogs. Inte vid något tillfälle nämnde de båda fackliga representanter någonting om att ett skyddsombudsstopp skulle ha lagts.

En timme efter det att reparationerna av banan hade kommit igång återvände R.J. och R.S. till olycksplatsen. De talade återigen med P-A.A., men inte heller vid det tillfället nämnde de någonting om att ett skyddsombudsstopp skulle ha lagts. Vid 14-tiden bedömde P-A.A. att banan var i ett sådant skick att den kunde startas. Han vände sig till R.P. och de diskuterade vid ett möte med den övriga arbetsledningen vilka åtgärder som bolaget hade vidtagit och man fann att banan kunde startas. Innan bolaget startade banan informerade P-A.A. de fackliga representanterna om arbetsledningens beslut, varvid R.J. eller R.S. bad P-A.A. att först kontakta R.O. P-A.A. fick R.O:s mobiltelefonnummer. P-A.A. ringde R.O. för att informera denne om vad som hade hänt och berätta att bolaget avsåg att starta banan igen. R.O. hade inga särskilda kommentarer till bolagets agerande utan sade endast att bolaget fick starta banan på "egen risk" eller något liknande. R.O. sade ingenting om att han övertog arbetsledningsrätten, att han lade skyddsombudsstopp eller att bolaget inte fick starta banan utan hans medgivande. Under hela detta händelseförlopp stod banan stilla. Det har i vilket fall som helst inte gått att lägga ett skyddsombudsstopp eftersom banan redan stod stilla.

Bolaget startade banan. Senare på dagen, vid 16-tiden, anlände R.O. till fabriken. Han och P-A.A. gick tillsammans till olycksplatsen för att inspektera banan och de åtgärder som bolaget hade vidtagit. Vid besiktningen av banan hade R.O. inte något att invända mot bolagets hantering av olyckan och de åtgärder som hade vidtagits. R.O. sade heller inte att bolagets åtgärd att starta banan på något sätt skulle stå i strid med något beslut från hans sida att stoppa arbetet.

Efter det att R.P., via telefonsamtalet med P-A.A., fått reda på vad som hade hänt gick han till olycksplatsen för inspektion. R.P. vidtog härefter ingen åtgärd med anledning av olyckan förrän vid det möte som hölls med arbetsledningen vid 14-tiden och vid vilket P-A.A. framförde synpunkten att banan kunde startas. Ledningen litade på P-A.A:s omdöme härvidlag och alla i ledningen var överens om att banan kunde startas. Någon gång strax efter kl. 16 kom R.O. och R.J. till R.P:s kontor för att förhöra sig om vad som hade hänt tidigare under dagen. Det var ett kort möte vid vilket R.P. informerade dem om bolagets åtgärder. Inte heller vid det tillfället nämnde R.O. något om att han skulle ha lagt ett skyddsombudsstopp.

Bolaget avsåg även att informera Yrkesinspektionen om olyckan. Eftersom bolaget inte kom fram till Yrkesinspektionen per telefon valde det att i stället skicka anmälan per post. Den 17 oktober 2000 skedde inspektion, vid vilken R.P. deltog. Inspektören hade inga invändningar mot det sätt på vilket bolaget hade hanterat olyckan utan var tvärtom nöjd med detsamma. Det var över huvud taget inte tal om att inspektören skulle stoppa verksamheten. De anmärkningar som Yrkesinspektionen senare gjorde i sitt utlåtande är inte att betrakta som ovanliga utan som sedvanligt förekommande efter inspektion av en olycksplats.

Den skylt som förbundet påstår att R.O. placerade på banans manöverpanel har ingen representant från bolaget sett till. Att det skulle ha funnits en skylt uppsatt på manöverpanelen har förbundet heller inte omnämnt förrän vid den muntliga förberedelsen i Arbetsdomstolen. Bolagets representanter har efter att ha sett skylten reagerat starkt mot dess utformning.

Vad gäller arbetsskadeanmälan skrevs den lång tid efter det att olyckan hade inträffat. Dessutom var B.J., som undertecknade anmälan, på semester den 16 oktober 2000 och hela den påföljande veckan och hade således inte någon direkt kännedom om vad som hade hänt.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande att R.O. inte avbrutit arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Det är för övrigt inte möjligt att stoppa något som redan står stilla.

Domskäl

Tvisten

På morgonen den 16 oktober 2000 inträffade en olycka på bolagets fabrik i Växjö, varvid ett stolsunderrede föll ner från en s.k. conveyorbana och träffade en arbetstagare i bröstkorgen. Banan stoppades och bolaget vidtog vissa åtgärder för att banan skulle kunna startas på nytt. Kontakter förekom samtidigt mellan företrädare för bolaget och fackliga företrädare, däribland huvudskyddsombudet R.O. På eftermiddagen beslöt bolaget att arbetet vid banan kunde återupptas, vilket också skedde.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har hindrat R.O. i hans verksamhet som huvudskyddsombud och därigenom blivit skadeståndsskyldigt för brott mot arbetsmiljölagen och förtroendemannalagen. Enligt förbundet har så varit fallet eftersom bolaget inte respekterat det av R.O. fattade och såväl till bolagets ledning som till arbetstagarna framförda beslutet om att avbryta arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Enligt arbetsgivarparterna har R.O. inte stoppat något arbete, utan denne och övriga fackliga företrädare har godtagit bolagets beslut om att arbetet vid banan skulle återupptas efter vidtagna åtgärder. Arbetsgivarparterna har också hävdat att det inte går att stoppa ett arbete som inte pågår.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med huvudskyddsombudet R.O. samt vittnesförhör med f.d. klubbordföranden R.J., klubbsekreteraren R.S., arbetstagarna T.H. och C.S. samt med kursledaren B.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med f.d. underhållschefen P-A.A. och förhör upplysningsvis med bolagets platschef R.P. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda partssidor.

Något om den rättsliga regleringen

För att främja den lokala skyddsverksamheten på en arbetsplats finns regler om samverkan mellan arbetsgivare och skyddsombud i 6 kap. arbetsmiljölagen. Den grundläggande bestämmelsen om skyddsombuds uppgifter finns i 6 kap. 4 § samma lag, av vilken framgår att ett skyddsombud inom sitt skyddsområde skall vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall samt över att arbetsgivaren uppfyller de krav som ställs på denne avseende arbetsmiljön. Om ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, och rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan ett skyddsombud med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av Arbetsmiljöverket (före den 1 januari 2001 Yrkesinspektionen). Det normala är således att skyddsombudet i en situation då överhängande fara föreligger skall vända sig till arbetsgivaren. Om det av tidsskäl inte kan ske får skyddsombudet avbryta arbetet. Så får också ske om arbetsledningen trots påpekanden från arbetstagarna inte avbryter ett arbete och det är förenat med överhängande fara att låta arbetet fortgå tills Arbetsmiljöverket hinner besluta i saken.

För att säkerställa skyddsombudens verksamhet finns en bestämmelse i 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen med innebörden att ett skyddsombud inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. I allmänhet anses gälla att en arbetsgivare bryter mot denna paragraf om arbetsgivaren eller hans ställföreträdare anmodar en arbetstagare att återuppta arbetet sedan ett skyddsombud utnyttjat den s.k. stoppningsrätten och avbrutit arbetet enligt 6 kap. 7 § samma lag (jfr AD 1979 nr 165). En arbetsgivare behöver dock inte beakta ett ingripande från ett skyddsombud om det sker under åberopande av ovidkommande skäl eller annars framstår som uppenbart ogrundat (AD 1979 nr 165).

Om arbetsgivaren bryter mot bestämmelsen kan han åläggas att utge skadestånd, både ekonomiskt och allmänt, enligt 6 kap. 11 § arbetsmiljölagen.

Det finns inga formella krav på hur ett skyddsombud skall uttrycka sig eller formulera sig när denne utövar sin rätt att avbryta ett arbete enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Med hänsyn till att ett beslut av det här slaget ofta är av ingripande karaktär bör det dock ställas krav på klarhet och tydlighet i sammanhanget (se AD 2000 nr 92). Ett skyddsombud bör således formulera och uttrycka sig på ett sådant sätt att det inte råder någon som helst tvekan om vad som menas med åtgärden och att således ett visst arbete har stoppats i avvaktan på Arbetsmiljöverkets ställningstagande. I det nyss nämnda rättsfallet framhålls det lämpliga i ett sådant krav på tydlighet med hänvisning till att det - med hänsyn till hur bestämmelserna om rätten att avbryta arbetet är uppbyggda - kan antas att frågan om att stoppa visst arbete förs på tal oftare än stoppningsrätten faktiskt utnyttjas.

Den som påstår att ett beslut om att stoppa ett visst arbete har meddelats har också att styrka att omständigheterna är sådana att det vid en objektiv bedömning framgår att avsikten var att ett visst arbete skulle stoppas (jfr AD 1979 nr 165 och 2000 nr 92).

Ostridiga förhållanden

Följande får anses utrett om huvuddragen i händelseförloppet. Olyckan vid conveyorbanan den 16 oktober 2000 innebar att ett stolsunderrede, som fastnat i conveyorbanan, föll ned från banan och träffade en arbetstagare i bröstet. Arbetstagaren togs till sjukhus, som han fick lämna senare samma dag. Olyckan inträffade vid 9-tiden på morgonen varvid banan stoppades. P-A.A. kom en stund efter olyckan till olycksplatsen. Han sammanträffade där med R.S. och de båda diskuterade den uppkomna situationen. R.S. tog därefter kontakt per telefon med huvudskyddsombudet R.O., som vid olyckstillfället inte befann sig på arbetsplatsen, och informerade denne om vad som hänt. R.O. kom därefter till arbetsplatsen. R.O. och P-A.A. talade under dagen med varandra i telefon om åtgärder med anledning av olyckan innan banan startade på nytt. Någon gång under dagen hade P-A.A. också ett möte på sitt kontor med i vart fall R.J. för att diskutera åtgärder med anledning av olyckan. Efter vissa vidtagna reparationsåtgärder startade banan efter beslut vid ett sammanträde med arbetsledningen vid 14-tiden. På eftermiddagen, sedan banan startat på nytt, sammanträffade R.J. och R.O. med R.P.

Har R.O. avbrutit arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen?

Även om parterna är ense om huvuddragen i händelseförloppet den 16 oktober går deras uppgifter isär om vad som mer i detalj faktiskt förekom under dagen. Det gäller särskilt i fråga om var, när och hur kontakterna mellan bolagets ledning och de fackliga företrädarna ägde rum. Det är således inte enbart i den avgörande frågan om huruvida skyddsombudet avbrutit arbetet som de har lämnat motstridiga uppgifter. Redan här bör framhållas att domstolen av de förhör som ägt rum i målet fått det intrycket att de versioner av händelseförloppet som respektive partssida presenterat var och en för sig på ett trovärdigt sätt återger hur respektive sida har uppfattat situationen. Utrymmet för missförstånd mellan parterna måste emellertid bedömas ha varit stort med hänsyn till de omständigheter som rådde. Likaså är det fullt förståeligt om minnesbilderna av det inträffade har försvagats under den tid som förflutit sedan händelsen.

Förbundet har påstått att R.O. vid i vart fall något av fyra tillfällen under dagen har stoppat arbetet med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Arbetsgivarparterna har bestritt att så skett. Arbetsdomstolen går i det följande igenom vad som kan anses utrett beträffande dessa fyra tillfällen.

Telefonsamtalet mellan R.O. och P-A.A.

Enligt förbundet har R.O. vid ett telefonsamtal med P-A.A. på förmiddagen uttalat sig på ett sådant sätt att han därigenom utövat sin rätt att avbryta arbetet. Arbetsgivarparterna har uppgett att ett telefonsamtal mellan de båda nu nämnda personerna ägt rum under dagen men att det inte innehållit något som innebar att R.O. stoppade arbetet.

Av R.S:s och R.O:s uppgifter framgår att R.S., sedan han talat med P-A.A. efter olyckan på morgonen, kontaktade R.O. per telefon. R.O. har uppgett att han därefter - före lunch - ringde till P-A.A. från kurslokalen och bl.a. sade: "Kör inte igång förrän jag kommer ner". P-A.A. har bekräftat att ett telefonsamtal förekommit men uppgett att det var han själv som - först vid 14-tiden - ringde till R.O. och informerade denne om vad som hänt och vilka åtgärder som vidtagits. Han har vidare uppgett att R.O. då inte nämnde något om skyddsombudsstopp utan endast sagt att de fick starta banan "på eget ansvar", vilket han fann naturligt eftersom bolaget som arbetsgivare hade det ansvaret.

Två helt skilda versioner har alltså lagts fram vad gäller den nu aktuella kontakten mellan R.O. och P-A.A. Den senare har inte alls berört förekomsten av ett telefonsamtal på förmiddagen med R.O., men däremot uppgett att ett sådant skall ha förekommit på eftermiddagen, vid 14-tiden, innan banan startade. Något sådant telefonsamtal har däremot inte förekommit enligt R.O., utan som framgår av det följande har han påstått att han vid den tidpunkten deltog i ett möte på P-A.A:s kontor. Enligt P-A.A. träffades de båda först vid 16-tiden.

Ord står mot ord när det gäller det av förbundet påstådda samtalet och dess innehåll. Eftersom ingen av förhörspersonerna kan anses mer trovärdig än den andra finner Arbetsdomstolen att det inte kan anses vara utrett att R.O. vid ett telefonsamtal på förmiddagen med P-A.A. avbrutit arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

R.O:s åtgärd att sätta upp skylten på manöverpanelen m.m.

Enligt förbundet har R.O. avbrutit arbetet - alternativt bekräftat att han tidigare avbrutit arbetet - genom att anslå en skylt i måleriavdelningen och tala om för de närvarande i måleriavdelningen att han stoppat arbetet. Arbetsgivarparterna, som uppgett att inte någon från arbetsledningen varit medveten om skyltens existens förrän vid den muntliga förberedelsen i målet, har bestritt att arbetet avbrutits av skyddsombudet vid detta tillfälle.

R.O. har uppgett att han "runt lunchtid" åkte till fabriken och direkt efter sin ankomst dit gick till klubbexpeditionen där han träffade R.J. Efter att ha talat med denne om händelsen hämtade han den skylt som förvarades där och som angav att banan var avstängd. Därefter gick han till måleriavdelningen där han placerade skylten väl synlig i en plastficka som hängde på ett skåp i anslutning till manöverpanelen. I samband därmed "hojtade" han till de övriga närvarande, däribland P-A.A., att arbetet var stoppat.

R.O:s uppgift om att han anlände till fabriken vid lunchtid får stöd av vad R.J., R.S. och B.H. uppgett. R.J. och R.S. har bekräftat uppgiften om att R.O. hämtade skylten på expeditionen. R.S. och C.S. har båda uppgett att de sett skylten i anslutning till manöverpanelen på måleriavdelningen. C.S. observerade skylten under sitt arbete med att reparera banan någon gång mellan frukost- och lunchtid.

P-A.A. har uppgett att han inte sett den aktuella skylten. Inte heller R.P. har sett skylten, och han har dessutom uppgett att han fått besked om att inte heller någon annan i arbetsledningen har sett skylten.

Att företrädare för arbetsledningen inte alls har uppmärksammat skylten kan visserligen tyckas anmärkningsvärt, men utesluter inte att skylten placerats ut på det sätt som förbundet påstått. Arbetsdomstolen finner det utrett - med hänsyn till vad som framkommit under förhören i denna del med förbundets förhörspersoner - att det gått till på det vis som förbundet påstått i fråga om skylten. Frågan är då om åtgärden att sätta upp skylten innebar ett så klart och tydligt meddelande att arbetet därmed kan anses ha avbrutits av skyddsombudet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Vid den bedömningen bör särskild hänsyn tas till att banan vid tillfället faktiskt stod stilla och inget arbete utfördes vid den.

Arbetsdomstolen vill i detta sammanhang först beröra arbetsgivarparternas invändning om att ett arbete som inte pågår inte kan avbrytas enligt den aktuella bestämmelsen i arbetsmiljölagen. Lagtexten talar visserligen om att skyddsombudet kan bestämma att "arbetet" skall avbrytas. Det kan naturligtvis hävdas att det i en situationen då ett arbete redan har stoppats på det sätt som skett i detta fall det skulle saknas förutsättningar för att utöva stoppningsrätten - arbetet är ju redan avbrutet på grund av olyckan och därmed skulle det inte längre kunna anses föreligga en sådan överhängande fara för arbetstagares liv och hälsa som är en av förutsättningarna för den rätten. Skyddsombudet skulle i en sådan situation vara hänvisad till att tillsammans med arbetsgivaren diskutera fram en lösning på de problem som orsakade olyckan och att eventuellt utöva stoppningsrätten först sedan arbetsgivaren beslutat att arbetet åter skall sätta igång - förutsatt att det då fortfarande föreligger en överhängande fara för arbetstagarna. Med hänsyn till att innebörden av skyddsombudets åtgärd att avbryta ett visst arbete är att skyddsombudet övertar arbetsledningsrätten kan det å andra sidan konstateras att det i princip måste vara möjligt för skyddsombudet att utöva sin stoppningsrätt även i en situation då arbete inte pågår. Ett av arbetsgivaren redan verkställt beslut om att stoppa visst arbete ersätts därmed av skyddsombudets beslut om avbrytande av arbetet enligt arbetsmiljölagen. Att det i princip är möjligt att avbryta ett arbete som inte pågår framgår också av uttalanden i förarbetena till arbetsmiljölagen. Där sägs bl.a. att skyddsombudets stoppningsrätt självfallet även innefattar möjlighet att, innan arbete påbörjas, förklara att hinder föreligger mot detta (prop. 1976/77:149 s. 416).

Det nu sagda leder till slutsatsen att det inte kan anses finnas något principiellt hinder mot att utöva stoppningsrätten i en situation som den förevarande, dvs. under tid som arbetet inte pågår på grund av någon åtgärd som bolaget vidtagit eller då det avbrutits av annan orsak än att skyddsombudet utnyttjat sin stoppningsrätt. Ett skyddsombuds roll i en sådan situation bör dock normalt sett vara att i samverkan med arbetsgivaren tillse att lämpliga åtgärder vidtas för att göra arbetsplatsen säker. En förutsättning för stoppningsrätten är ju, förutom att överhängande fara skall föreligga, att faran inte kan avhjälpas den normala vägen genom hänvändelse till arbetsgivaren. Det torde därför behöva ställas alldeles särskilda krav på tydlighet från skyddsombudets sida om denne i en sådan situation skall anses ha stoppat ett arbete som redan har avbrutits.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan inte den aktuella skyltens ordalydelse på ett klart och entydigt vis anses meddela arbetstagare och arbetsledning att även skyddsombudet nu har avbrutit arbetet. Skylten utvisar att banan är "avstängd" men anger inte anledningen till avstängningen. Visserligen anges att skyddsombudet bör kontaktas för "information eller upphävande", men samtidigt finns bolagets logotyp och namn på skylten vid sidan av verkstadsklubbens namn. Avsikten med att ange bolagets namn på skylten lär enligt vad som framkommit av utredningen ha varit att ge "tyngd" åt skyltens budskap att maskinen i fråga var farlig. Det kan noteras att C.S. uppgett att han uppfattade att banan stod stilla på grund av haveriet. R.O:s uppgift om att han i samband med att han hängde upp skylten "hojtade" till de närvarande arbetstagarna att han stoppade arbetet får inget stöd av övrig utredning i målet. Det har inte visats att några av de arbetstagare som normalt utförde arbete i måleriavdelningen eller någon från arbetsledningen var på plats vid tillfället. Mot denna bakgrund finner Arbetsdomstolen att R.O. vid en objektiv bedömning inte kan anses ha avbrutit arbetet med stöd av arbetsmiljölagen på ett sätt som - med hänsyn till att arbetet redan stod stilla och kontakter förekom mellan bolaget och fackliga företrädare - framstått som klart och tydligt för vare sig arbetstagare eller arbetsledning.

Mötet på P-A.A:s kontor kl. 14 samt det efterföljande mötet på R.P:s kontor

Förbundet har påstått följande. R.O. och R.J. befann sig på ett möte på P-A.A. kontor vid 14-tiden då de observerade att banan startade. R.O. frågade P-A.A. om denne inte var medveten om skyddsombudsstoppet, vilket denne sade sig vara. R.O. och R.J. uppsökte omedelbart därefter R.P. och även denne uppgav på förfrågan därom att han var medveten om skyddsombudsstoppet. Genom sitt agerande har R.O. vid dessa båda tillfällen antingen bekräftat det tidigare fattade beslutet om att stoppa arbetet eller i vart fall då meddelat skyddsombudsstopp.

Arbetsgivarparterna har hävdat att P-A.A. visserligen talade med R.O., R.J. och R.S. vid olika tillfällen under dagen men att det inte förekom något möte på P-A.A:s kontor vid 14-tiden med det innehåll som förbundet påstår. De har vidare uppgett att det stämmer att R.O. och R.J. sökt upp R.P. på dennes kontor efter det att banan startats igen, men hävdat att det inte heller då var tal om att något skyddsombudsstopp hade meddelats.

R.O. och R.J. har uppgett följande. Vid 14-tiden befann de sig på P-A.A:s kontor för att diskutera de åtgärder som skulle vidtas innan banan startades. Under detta samtal - enligt R.J. efter ungefär 15 - 25 minuter - noterade de att conveyorbanan startade. R.O. frågade då P-A.A. om denne inte var medveten om skyddsombudsstoppet. P-A.A. svarade jakande på frågan, men tillade att beslutet hade fattats över hans huvud. Deras uppgifter stöds av vad R.S. berättat, nämligen att R.J. den aktuella dagen berättade för honom om mötet och att banan hade kört i gång mitt under mötet. R.S. har också berättat att enligt R.J. skall P-A.A. vid mötet ha sagt att han inte ansvarade för åtgärden att starta banan utan att beslutet hade tagits av R.P., som ansåg sig kunna ta ansvar för igångsättandet. R.J. och R.O. har vidare uppgett följande. Vid 14.30-tiden uppsökte de R.P. på dennes kontor och frågade även denne om han inte kände till skyddsombudsstoppet. R.P. svarade då att han gjorde det och att han visste vilken makt R.O. hade men att han tog ansvar för det skedda. Han kommenterade vidare risken för allvarliga olyckor med att han var medveten om sitt ansvar och inte hade tänkt sig att "gå i skogen och hugga ved med fotboja".

P-A.A. har uppgett att han inte hade något sådant möte vid 14-tiden som förbundet påstått men däremot ett möte på sitt kontor med R.J. och R.S. tidigare på dagen. Han har vidare uppgett följande. Just vid 14-tiden sammanträdde ledningsgruppen vid bolaget och han informerade då om vilka åtgärder som vidtagits. Det beslöts att banan skulle startas, men först skulle facket informeras. Fackklubben ville inte bli informerad utan hänvisade till R.O. P-A.A. fick R.O:s mobiltelefonnummer och ringde upp denne och informerade om läget. R.O. sade då att de fick starta banan "på eget ansvar", vilket han tyckte var helt naturligt eftersom bolaget hade ansvaret. Han träffade också R.J. i korridoren i anslutning till J-E.A:s kontor vid den tiden. Först vid 16-tiden sammanträffade han med R.O. och gick igenom de vidtagna åtgärderna med denne. Inte vid någon av dessa kontakter med de fackliga företrädarna nämndes någonting om skyddsombudsstopp. - R.P. har bekräftat att han sammanträffat med R.O. och R.J. på sitt kontor, men att det var senare under eftermiddagen, mellan 16.15 och 16.30. Han har förnekat att något skyddsombudsstopp nämndes vid detta tillfälle.

Uppgifterna om hur och när P-A.A. respektive R.P. sammanträffade med de fackliga företrädarna i anslutning till och efter det att conveyorbanan startats på nytt går således isär, likaså parternas uppfattning om innehållet och innebörden av de samtal som fördes vid dessa kontakter. Vad först angår tillfället då R.O. på P-A.A:s kontor skall ha tagit upp frågan om skyddsombudsstopp kan det av utredningen i målet inte dras någon bestämd slutsats om huruvida ett sådant möte ägt rum vid just den tidpunkten. Av de olika utsagorna framgår i vart fall att P-A.A. och R.O. vid tidpunkten i fråga - 14- eller 14.30-tiden, dvs. innan banan startades på nytt - hade kontakt med varandra och talade om den aktuella situationen. Att ett möte ägde rum på R.P:s kontor sedan banan startats är parterna däremot ense om. Att det mötet bör ha ägt rum ungefär vid den tidpunkt som förbundet påstått - dvs. något tidigare än vad arbetsgivarparterna uppgett - får stöd av Yrkesinspektionens noteringar om att R.O:s anmälan gjordes kl. 15.25.

Enligt domstolens mening är det inte av avgörande betydelse för den fråga som nu är aktuell att det blir utrett var och hur de nämnda kontakterna ägde rum eller den exakta tidpunkten för dem. Av intresse är vad som kan anses visat beträffande vad som avhandlats mellan parterna vid de båda kontakttillfällena.

Som tidigare konstaterats får båda sidors förhörspersoner enligt Arbetsdomstolens mening anses vara trovärdiga i sina berättelser om hur de uppfattat innehållet i de samtal som förts och som rört igångsättandet av banan. Domstolen ifrågasätter således inte att R.O. och de övriga fackliga företrädarna varit övertygade om att ett skyddsombudsstopp har lagts under dagen. Att R.O. själv hade uppfattningen att han meddelat ett skyddsombudsstopp får också stöd av den skriftliga bevisningen i övrigt i målet, nämligen anmälan till Yrkesinspektionen och den arbetsskadeanmälan som senare upprättades. Domstolen har emellertid inte heller anledning att ifrågasätta att företrädare för bolaget haft uppfattningen att något sådant stopp inte har förekommit. Frågan är då om förbundet kan anses ha visat att ett beslut om sådant stopp har meddelats eller att omständigheterna i övrigt varit sådana att företrädare för bolaget ändå borde ha förstått det.

Att de nu aktuella samtalen i vart fall rört frågan om de vidtagna åtgärderna varit tillräckliga för att åter få conveyorbanan att fungera på ett säkert sätt får anses utrett. R.J. har bekräftat arbetsgivarsidans uppgifter om att det under dagen fördes "konstruktiva diskussioner" om hur olyckor skulle kunna undvikas i framtiden. Det framgår också av förhörspersonernas berättelser att frågor om ansvar för eventuella nya olyckor varit på tal.

Av särskilt intresse är de uppgifter som R.O. och R.J. lämnat om vad P-A.A. respektive R.P. skall ha sagt om att dessa båda varit medvetna om skyddsombudsstoppet men valt att inte respektera det. Varken P-A.A. eller R.P. har på samma detaljerade sätt som de båda förstnämnda kunnat redogöra för sina minnesbilder av samtalen, och de har inte heller närmare kommenterat samtliga påståenden om vad de skall ha sagt. Båda har emellertid bestämt förnekat att det vid de aktuella samtalen nämnts något om skyddsombudsstopp, och de har också uppgett att om så hade varit fallet skulle de ha agerat annorlunda och sett till att Yrkesinspektionen kontaktats för hävning av stoppet. Med hänsyn till att det inte framkommit något som ger anledning att sätta större tilltro till den ena än till den andra partssidans förhörspersoner kan inte heller vad som framkommit om de nu nämnda samtalen enligt Arbetsdomstolens mening anses visa att R.O. - med hänsyn till de krav på klarhet och tydlighet som ställs i detta sammanhang - meddelat att han avsett att stoppa arbetet. Omständigheterna kan inte heller anses ha varit sådana att det ändå borde ha stått klart för bolagets ledning att ett skyddsombudsstopp avsågs. Det bör tilläggas att såvitt framgår av utredningen fanns det inget som hindrade R.O. från att, när han såg att conveyorbanan hade startats, gå ut på måleriavdelningen och avbryta det arbete som då pågick. Det är svårt att förstå varför så inte skedde om han, efter det att banan startats på nytt, gjorde bedömningen att det fortfarande förelåg en överhängande fara för arbetstagarna vid banan.

Arbetsdomstolen finner således att förbundet inte har lyckats visa att skyddsombudet har utövat sin stoppningsrätt enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Huvudfrågan i målet gäller huruvida bolaget har hindrat R.O. i hans uppdrag som huvudskyddsombud och som facklig förtroendeman genom att inte respektera ett av denne meddelat beslut om att avbryta visst arbete med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Arbetsdomstolen har funnit att förbundet inte lyckats visa att R.O. avbrutit arbetet. Förbundets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång skall förbundet utge ersättning för Sveriges Verkstadsförenings rättegångskostnader. Om beloppet storlek råder ingen tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets talan.

2. Svenska Metallindustriarbetareförbundet skall ersätta Sveriges Verkstadsförening för rättegångskostnader med nittioentusenåttahundratrettiofem (91 835) kr, varav 72 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2002-09-25, målnummer A-117-2001

Ledamöter: Inga Åkerlund, Brita Swan, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren, Lotta Kärger (förhandlaren i Svenska Kommunförbundet; tillfällig ersättare), Maud Jansson (skiljaktig) och Bo Almgren (skiljaktig).

Sekreterare: Katarina Mannerbrink

Ledamöterna Maud Janssons och Bo Almgrens skiljaktiga mening

Vi delar inte majoritetens bedömning att förbundet inte har lyckats visa att skyddsombudet har utövat sin stoppningsrätt enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

Enligt vår mening borde det ha stått klart för bolaget - vid åtminstone någon av de fyra av förbundet angivna tidpunkterna - att ett skyddsombudsstopp var lagt. Detta ställningstagande grundar vi främst på följande omständigheter.

Det framgår av vad R.S. och R.J. obestritt uppgett att R.S. omedelbart efter olyckan ville stoppa produktionen vid banan, att P-A.A. ifrågasatte om R.S. hade befogenhet att göra detta, samt att detta var anledningen till att R.O. kontaktades. Detta visar att frågan om skyddsombudsstopp aktualiserats redan vid de allra första kontakterna mellan företrädare för bolagsledningen och de fackliga förtroendemännen med anledning av olyckan. Bolagsledningen borde alltså ha varit beredd på att R.O. skulle komma att lägga ett skyddsombudsstopp.

Mot bakgrund av samtalet mellan P-A.A. och R.S. är det mycket sannolikt att det faktiskt förekom ett telefonsamtal mellan R.O. och P-A.A. på förmiddagen om ett skyddsombudsstopp. Med hänsyn till att ord står mot ord om förekomsten och innehållet i ett sådant samtal kan vi dock, i likhet med majoriteten, inte anse att förbundet har lyckats styrka detta.

Vi anser däremot att R.O:s åtgärd att sätta upp skylten med texten "AVSTÄNGD" på manöverpanelen och samtidigt - vilket vi till skillnad från majoriteten finner utrett - tala om för de närvarande att han stoppat arbetet innebar att arbetet avbröts enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Av skylten framgår ju att man för information eller upphävande skulle kontakta avdelningens skyddsombud. Enligt vår mening är skyltens text tillräckligt tydlig för att de berörda borde ha kunnat förstå att det var R.O. som i egenskap av skyddsombud avbrutit arbetet, särskilt med hänsyn till att det var R.O. själv som placerade ut skylten samtidigt som han ropade till de närvarande att han stoppat arbetet. Det kan inte krävas att R.O. under rådande omständigheter skulle ha vidtagit någon ytterligare åtgärd. Vid den bedömningen har vi också tagit hänsyn till att frågan om skyddsombudsstopp diskuterats redan tidigare under dagen.

Både arbetsledningen och berörda arbetstagarna borde alltså redan då skylten sattes upp ha fått klart för sig att avsikten var att stoppa arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Det är enligt vår mening uppenbart att R.O. vid de båda följande kontakterna med P-A.A. och R.P. var övertygad om att dessa båda hade uppfattat att han hade lagt ett skyddsombudsstopp. Innebörden av vad som sades från hans sida vid dessa kontakter var därför att erinra om stoppet och konsekvenserna av att det inte respekterades. P-A.A. och R.P. har visserligen förnekat att det vid de aktuella kontakterna talats om skyddsombudsstopp, men mot bakgrund av den bedömning som vi tidigare gjort borde de alltså i vart fall vid dessa tillfällen ha förstått att ett stopp var lagt.

Vi finner således att förbundet lyckats visa att skyddsombudet avbrutit arbetet, men att detta inte respekterats av arbetsledningen.

Överröstad i sakfrågan är vi ense med majoriteten i fråga om rättegångskostnaderna.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-09-25

Målnummer:
A-117-2001