Fråga om det förelegat laglig grund för avskedande av en polisman som dömts för barnpornografibrott.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 80

Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Polisförbundet och staten genom Rikspolisstyrelsen är sinsemellan bundna av kollektivavtal. Polisassistenten H.E., som är medlem i Polisförbundet, har varit anställd av Polismyndigheten i Jönköpings län och varit placerad i Värnamo.

Den 23 februari 2001 dömdes H.E. av Värnamo tingsrätt för barnpornografibrott till åttio dagsböter. Domen har vunnit laga kraft.

Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd beslöt den 23 april 2001 att avskeda H.E.

Mellan parterna har uppkommit tvist om avskedandet är lagligen grundat. Tvisten har varit föremål för förhandlingar utan att parterna har kunnat enas.

Polisförbundet har väckt talan mot staten genom Rikspolisstyrelsen och, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen skall förklara avskedandet av H.E. ogiltigt samt förplikta staten att till H.E. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning i målet, dvs. den 17 september 2001, till dess betalning sker.

Staten har bestritt käromålet i dess helhet och har inte kunnat vitsorda något belopp avseende allmänt skadestånd som skäligt i och för sig. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har staten yrkat att skadeståndet skall jämkas till noll.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

H.E. har genomgått sedvanlig gymnasie- och militärutbildning. I augusti år 1991 började han vid Polishögskolan. Under tiden 1992 - 1994 genomgick han praktiktjänstgöring i Värnamo. Han avslutade sina studier vid Polishögskolan i juni år 1994 och har därefter tjänstgjort i Värnamo.

Närpolischefen vid Värnamo Närpolisområde har i ett yttrande daterat den 28 augusti 2000 bl.a. anfört att H.E. fullföljt sin praktikperiod vid dåvarande Värnamo polisdistrikt, att han därefter tjänstgjort i yttre tjänst och då företrädesvis med utryckningsansvar. Av yttrandet framgår att han fullgjort arbetsuppgifterna på ett korrekt sätt samt att han fungerat väl i sin tjänst som polisman med sitt speciella intresse för teknik och teknisk apparatur.

Vid föredragningen av H.E:s ärende i Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd föreslog föredraganden att ärendet skulle avskrivas. Personalansvarsnämnden beslutade dock att avskeda H.E. Skälet var att han av tingsrätten hade fällts till ansvar för brott. Det diskuterades inte vilka motiv han haft för sitt agerande eller bakgrunden till det.

H.E. hade när han "surfade" på sin hemdator i maj eller juni 1999 sett ett antal bilder som han fann mycket skrämmande och som troligen innefattade barnpornografibrott. Han ansåg att detta inte kunde gå obemärkt förbi. Han reagerade som polis och ville att dessa bilder skulle sparas för att användas som bevismaterial. Han såg cirka femtio små bilder på en s.k. websida. Bilderna var så små att det endast gick att ana innehållet. Det H.E. anade var avskyvärt. Han sparade filerna utan att titta närmare på bilderna, men bestrider inte att han har haft barnpornografiska bilder på de båda i målet aktuella hårddiskarna.

Under sommaren 1999 blev det fel på H.E:s dator. Han lämnade den därför för reparation. Därvid byttes hårddisken ut. Det är riktigt att han medvetet lagrat barnpornografiska bilder för att säkra bevis i enlighet med sina skyldigheter som polis. De bilder som upptäckts på den nya hårddisken har han dock inte medvetet lagrat. Anledningen till att det finns barnpornografiska bilder även på den hårddisken torde vara att de sparats ned i samband med att han har sparat andra bilder som inte varit barnpornografiska utan att han varit medveten om att så har skett. Om vissa av bilderna varit tilldelade egenskapen "dold" har detta berott på det datorprogram som han använde när han sparade dessa bilder. Han har laddat ner en packad s.k. zip-fil på hårddisken och vet inte var den sedan sparades. När en fil skall sparas ger programmet ett förslag om var den skall sparas. Han har då bara tryckt "ja" utan någon närmare insikt om huruvida vissa bilder skulle bli dolda eller inte. Det förhållandet att filerna blev dolda har han blivit medveten om först under förundersökningen år 2000 när detta påtalades för honom av utredande poliser. Han har inte medvetet dolt eller gjort det omöjligt för någon annan att ta del av bilderna. Om bilderna varit dolda har det alltså inte orsakats av honom utan av något som är att hänföra till programmet i datorn.

Det skall noteras att H.E. enligt bestämmelser i såväl polislagen som polisförordningen har en rapporteringsskyldighet vid iakttagelser av brott. Även enligt förundersökningskungörelsen har en polisman skyldighet att ingripa mot brott. Det är det H.E. gjort när han har sparat de aktuella bilderna för att i framtiden kunna styrka mot dem som har varit ansvariga för bilderna att brott har förekommit. Vad H.E. har underlåtit att göra är att rapportera sina fynd till någon överordnad så att en polisundersökning kunnat inledas om dessa bilder. Detta är inte en förklaring som har framkommit efter polisutredning och tingsrättsförhandling. H.E. har upprepat detta vid ett flertal tillfällen under hela polisutredningen och under tingsrättsförhandlingen. Det framgår av förundersökningsprotokollet och tingsrättens dom. Tyvärr har ingen reagerat och trott på vad han uppgivit i detta avseende.

Av tingsrättens dom kan utläsas att brottet har betraktats som ett ringa brott. H.E. har ådömts åttio dagsböter. Han förekommer inte tidigare i belastningsregistret. Polisförbundet har i en skrivelse till Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd anfört bl.a. att det enligt förbundets uppfattning inte föreligger skäl att skilja H.E. från anställningen om brottet bedöms som ringa.

H.E. hade vid den aktuella tiden sedan ett par år problem i äktenskapet. Hans hustru meddelade i juni att hon hade träffat en ny man och ville skiljas. H.E. blev djupt chockad och drabbades av en djup depression som medförde att han fick behandling hos en psykolog. Detta var en starkt bidragande orsak till att han inte rapporterade vad han funnit och även glömde att han hade sparat de aktuella bilderna i sin dator.

I slutet på juli månad blev det fel på datorn varför H.E. lämnade in den för reparation. De aktuella bilderna upptäcktes någon gång i augusti eller september. Den tid han hade kunnat göra något åt bilderna uppgår i realiteten därför endast till två månader.

H.E. anser att han inte begått något fel genom att spara bilderna på sin dator. Som polisman var han skyldig att göra det. Han inser dock att han gjort fel genom att inte rapportera detta.

Det som nu anförts har inte beaktats i tillräcklig grad under förundersökningen eller vid behandlingen i tingsrätten. H.E. har själv uppfattat det som att han inte fått berätta detta i tillräcklig utsträckning och att ingen har lyssnat på honom. Han har inte överklagat tingsrättens dom trots att han har uppfattat den som djupt orättvis. Han har varit förföljd av tv-team som stått utanför rättssalen. Varje tidning i Småland har haft rubriker om honom. Han har inte kunnat freda sig mot detta och han har känt sig dömd på förhand. Han vill inte bli dömd även i Arbetsdomstolen på grund av "moralpanik".

Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd har i strid med 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd avskedat H.E. utan att ens saklig grund för uppsägning har förelegat. Avskedandet skall därför förklaras ogiltigt och H.E. skall tillerkännas allmänt skadestånd.

Rikspolisstyrelsen

H.E. dömdes den 23 februari 2001 av Värnamo tingsrätt för barnpornografibrott. Brottet har bestått i att han har laddat ner och sparat 248 pornografiska bilder av barn i sin hemdator, som han hade hyrt av sin arbetsgivare.

Sedan ett fel uppstått på datorn lämnade H.E. in den för reparation den 1 september 1999. Vid felsökningen observerade reparatörerna att de ifrågavarande bilderna fanns på datorns hårddisk. De försåg datorn med en ny hårddisk och återlämnade den till H.E. De anmälde det inträffade till polismyndigheten och lämnade in den hårddisk som tagits ur H.E:s dator. Sedan även den nya hårddisken omhändertagits av polisen i samband med en husrannsakan hos H.E. upptäcktes ett antal barnpornografiska bilder även på den.

De aktuella bilderna har laddats ned under tiden maj till den 7 december 1999. Bilderna har sparats på ett sådant sätt att utomstående inte utan vidare har kunnat se dem. H.E. har gömt bilderna under en katalog benämnd Bonniers kompakt -98, som är ett lexikon. Någon bildfil har dessutom varit dold på ett sådant sätt att det krävts speciella kommandon för att hitta den.

H.E. har innehaft bilderna i mer än sex månader. Under denna tid har han inte gjort någonting i ord eller handling för att i vederbörlig ordning rapportera innehavet.

Anledningen till att H.E. avskedats är att han dömts för barnpornografibrott. Med hänsyn tagen till arten av brottet, antalet bilder samt att lagring av bilder har skett upprepat på två olika hårddiskar framstår brottet som så allvarligt att han har förbrukat det förtroende som allmänheten måste ha för anställda inom polisen. H.E. har därigenom grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att grund för avskedande inte föreligger har i vart fall saklig grund för uppsägning förelegat. Med hänsyn till det brott H.E. gjort sig skyldig till är det inte skäligt att kräva att polismyndigheten bereder honom annat arbete hos sig.

För det fall Arbetsdomstolen ändå skulle finna att staten blivit skadeståndsskyldig skall denna skyldighet jämkas till noll kr beroende på att H.E. genom sitt eget agerande i hög grad bär ansvaret för den uppkomna situationen.

Det är i och för sig riktigt att polismän författningsenligt har rapporteringsskyldighet rörande iakttagelser av brottsliga förfaranden. Den skyldigheten hade H.E. lätt kunnat fullgöra genom att meddela adressen till den aktuella hemsidan. Vad han anfört under förundersökningen och vid tingsrätten framstår i stället som en efterhandskonstruktion. H.E. har också under förundersökningen sagt att han förfarit så att utomstående, t.ex. besökande kamrater till honom, inte skulle komma åt bilderna. Hade han haft syftet att rapportera bilderna till polismyndigheten hade något sådant inte behövts. Det är en fråga om trovärdighet.

Domskäl

Genom dom som vunnit laga kraft dömde Värnamo tingsrätt H.E. till dagsböter för barnpornografibrott. Brottet bedömdes av tingsrätten som ringa. Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd beslutade den 23 april 2001 att avskeda H.E.

Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat laglig grund för avskedandet.

Staten har anfört i huvudsak följande till stöd för ståndpunkten att avskedandet varit lagligen grundat. H.E. är dömd för barnpornografibrott. Med hänsyn tagen till arten av brottet, antalet bilder samt att lagring av bilder har skett vid upprepade tillfällen framstår brottet som så allvarligt att han har förbrukat det förtroende som allmänheten måste ha för anställda inom polisen. Han har därigenom grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren.

Polisförbundets ståndpunkt är att avskedandet inte är lagligen grundat. Till stöd för den inställningen har förbundet sammanfattningsvis anfört att H.E:s befattning med bilderna hade ett polisiärt syfte samt att han vid den aktuella tiden var djupt deprimerad sedan hustrun förklarat att hon önskade skiljas och att han därför glömde bort bilderna.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På polisförbundets begäran har H.E. hörts under sanningsförsäkran. Staten har inte åberopat någon bevisning.

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får en arbetstagare avskedas om han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I förarbetena till denna bestämmelse anges att det skall vara fråga om ett sådant avsiktligt eller vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande (prop. 1973:129 s. 149). Härmed avses inte enbart rent brottsliga förfaranden utan även andra former av allvarligare misskötsamhet kan utgöra grund för ett avskedande. Beträffande offentligt anställda har Arbetsdomstolen i tidigare domar (se AD 1997 nr 13 och 95) uttalat att man vid tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen bör kunna söka ledning i den praxis som har utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning. Detta medför bl.a. att de särskilda förhållanden som råder inom den offentliga verksamheten skall beaktas vid en tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen, vilket för vissa offentliga tjänstemän innebär att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till att handlingen anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren.

Arbetsdomstolen har med avseende på polismän i flera domar framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott (jfr bl.a. AD 1992 nr 91). I domen 1981 nr 168 uttalade Arbetsdomstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger bl.a. med att polismän i sin dagliga gärning ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Domstolen uttalade vidare att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen har framhållit i senare domar (se bl.a. AD 1992 nr 38), givetvis inte att ett brott begånget av en polisman alltid skulle anses visa att denne uppenbarligen är olämplig för sin anställning. I första hand skall beaktas i vilken grad brottet i fråga innebär ett åsidosättande av arbetstagarens åligganden mot arbetsgivaren. Normalt skall dock - till skillnad från vad som gäller vid en prövning av om saklig grund för uppsägning föreligger - sådana särskilda omständigheter som i och för sig skulle kunna tala för att arbetstagaren ändå skall få behålla anställningen inte vägas mot det förfarande som ifrågasättes skall leda till avskedande (se AD 1998 nr 30). Arbetsdomstolen har också uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande (AD 1990 nr 16).

Som redan framgått har tingsrätten funnit att H.E. gjort sig skyldig till barnpornografibrott som har bedömts som ringa. Tingsrättens dom har inte överklagats. Ett skäl till det har anförts vara att H.E. önskade undvika den uppmärksamhet i massmedia som ett överklagande skulle ha medfört. Polisförbundet har inte riktat några egentliga invändningar mot tingsrättens dom. Förbundet har emellertid anfört att det fel H.E. gjort sig skyldig till är underlåtenhet att rapportera vad han funnit och att denne uppfattar tingsrättens dom som djupt orättvis. Arbetsdomstolen har upprepade gånger uttalat att allmän domstols bedömning i ett brottmål har betydande bevisverkan i ett efterföljande tvistemål. I den mån tingsrättens dom har satts i fråga kan domstolen konstatera att utredningen här inte föranleder någon annan bedömning än den tingsrätten gjort i fråga om de faktiska omständigheter som bedömts i brottmålet och som är av betydelse även för den nu aktuella anställningstvisten.

Utgångspunkt för Arbetsdomstolens bedömning är alltså att H.E. gjort sig skyldig till barnpornografibrott bestående i att han på sin hemdator har sparat ett större antal barnpornografiska bilder. Enligt Arbetsdomstolens mening står det klart att ett sådant beteende normalt inte är förenligt med det krav på allmänt förtroende som ställs på polismän. Det förhållandet att det brott H.E. gjort sig skyldig till av tingsrätten har bedömts som ringa med hänvisning till att det inte framkommit att det varit fråga om innehav i syfte att senare överlåta bilder föranleder enligt domstolens mening inte någon annan bedömning.

H.E. har hela tiden sedan utredningsförfarandet inleddes med anledning av upptäckten av bilderna på hans hemdator gjort gällande att han agerade i polisiärt syfte. Som Arbetsdomstolen uppfattat honom avses därmed att bilderna, trots att han inte hade något uppdrag i tjänsten att utreda barnpornografiska brott, skulle ha sparats i syfte att säkra bevisning i en kommande utredning mot ansvariga för bildernas tillhandahållande på Internet. Att märka är dock att det brott som lagts H.E. till last är själva innehavet av barnpornografiska bilder. Under den relativt långa tid han innehade bilderna innan de av en tillfällighet upptäcktes på hans dator vidtog han såvitt framkommit inte någon åtgärd för att anmäla förhållandet eller ta upp saken med någon chef. Det är mot den bakgrunden svårt att sätta tilltro till hans uppgifter i detta hänseende.

H.E. har som förklaring till att någon anmälan inte gjordes uppgivit dels att han var osäker på hur han därvid lämpligen borde gå till väga, dels att han vid den aktuella tidpunkten var djupt deprimerad på grund av att hans dåvarande hustru förklarat att hon ville ta ut skilsmässa samt att han efter en tid helt enkelt glömde bort bilderna. Att H.E. som erfaren polis inte skulle ha känt till hur han borde förfara för att anmäla bilderna förtjänar enligt Arbetsdomstolens mening inte tilltro. Även om H.E. varit deprimerad med anledning av sina äktenskapliga problem kan noteras att han under den aktuella tiden, förutom under semestern, var i tjänst och då utförde sitt vanliga polisarbete utan anmärkning. Mot den bakgrunden kan inte heller vad H.E. anfört i denna del enligt domstolens mening tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att personalansvarsnämndens bedömning att H.E. genom sitt agerande har förbrukat det förtroende som allmänheten måste ha för poliser varit väl grundad. H.E. får därmed anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren varför avskedandet av honom är förenligt med anställningsskyddslagens bestämmelser. Det innebär att Polisförbundets talan inte kan vinna bifall.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Polisförbundets talan.

2. Polisförbundet förpliktas att utge ersättning för statens rättegångskostnader med femtiotusen (50 000) kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förordnar med stöd av 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) att den sekretess som gäller för i målet åberopade journalblad, aktbilaga 29, som har förebringats inom stängda dörrar, skall bestå.

Dom 2002-06-26, målnummer A-158-2001

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Brita Swan, Ingemar Källberg, Peter Ander, Ola Bengtson, Håkan Meijer och Henry Sjöström. Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-06-26

Målnummer:
A-158-2001