Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en heltidsanställd brandman som inte klarat de tester som en brandman måste genomgå för att få utföra rök- och kemdykning.


Lagrum:
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Räddningstjänsten Östra Skaraborg

Nr 32

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Räddningstjänsten Östra Skaraborg i Skövde.

Räddningstjänsten Östra Skaraborg är ett kommunalförbund som år 1999 bildades av fyra kommuner men i kommunalförbundet ingår numera sju kommuner, nämligen Skövde, Mariestad, Tibro, Hjo, Karlsborg, Töreboda och Gullspång. Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) och Räddningstjänsten Östra Skaraborg (räddningstjänsten eller kommunalförbundet) föreligger kollektivavtal.

Kommunals medlem T.J. anställdes år 1971 som brandman i Skövde kommun. I samband med att kommunalförbundet bildades övergick hans anställning till detta. Den 1 juni 2000 sade räddningstjänsten upp T.J. av personliga skäl. T.J. hade då underkänts vid tester som en brandman måste klara för att få utföra rök- och kemdykning. Tvist har uppkommit om uppsägningen. Tvisten har varit föremål för lokal och central förhandling utan att överenskommelse kunnat uppnås.

Kommunal har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara Räddningstjänsten Östra Skaraborgs uppsägning av T.J. samt

2. förplikta Räddningstjänsten Östra Skaraborg att till T.J. utge allmänt skadestånd med 75 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 3 oktober 2000, till dess full betalning sker.

Räddningstjänsten har gjort gällande att uppsägningen av T.J. är sakligt grundad och bestritt yrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Kommunal

T.J. anställdes som brandman i Skövde kommun år 1971 och hans anställning övergick år 1999 till kommunalförbundet. Han har alltså nu varit anställd som brandman i mer än 30 år och av dessa minst 25 år i utryckningstjänst. En brandman som varit anställd i 30 år, varav minst 25 år i utryckningstjänst, kan enligt avtal på egen begäran avgå med pension vid 58 års ålder. Enligt praxis får en brandman pension från den åldern även om han då han fyller 58 år på grund av sjukdom inte är i aktiv tjänst. För T.J. skulle det, om han kan kvarstå i anställningen, vara möjligt att avgå med pension i januari 2004, dvs. om två år.

T.J. har i sitt arbete hos räddningstjänsten ingått i en skiftgående räddningsstyrka, utryckningsgrupp, som består av ett befäl och fem brandmän eller två befäl och fyra brandmän. Vid en lägenhetsbrand kan styrkan bestå av en insatschef, ett rökdykarlag bestående av en rökdykledare och två rökdykare, en person som är chaufför och ansvarig för vattenförsörjningen samt t.ex. en stegförare, om stegbil används.

Räddningstjänsten gjorde under år 2000 sammanlagt 1 057 räddningsinsatser inom kommunerna Skövde, Tibro, Mariestad, Hjo och Karlsborg. I dessa insatser ingår även automatlarm, som föranlett utryckning men som visat sig vara obefogade. Av alla insatser avsåg 141 brand i byggnad. I Skövde kommun gjordes sammanlagt 583 räddningsinsatser, varav 65 avsåg brand i byggnad. Vid de 141 bränderna i byggnader krävde 35 rökdykinsatser, dvs. i 3,3 procent av samtliga insatser. Insatserna har gjorts av fyra skiftlag.

Rök- och kemdykning är en av brandmännens arbetsuppgifter. För den typen av arbete gäller till skillnad från övriga arbetsuppgifter särskilda bestämmelser. Dessa finns i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling, AFS 1995:1. Den som rök- eller kemdyker skall vara fullt frisk och ha god fysisk förmåga, genomgå läkarundersökningar samt klara vissa konditionstester. Testerna kan genomföras på två olika sätt. Det ena är genom cykling på cykelergometer under sex minuter med belastningen 200 W. Det andra är genom gång i motlut på rullband under sex minuter iförd full larmutrustning utom andningsmask.

Fram till 1997 hade T.J. inga problem med dessa tester. Under 1997 konstaterades vid en läkarundersökning att han hade en lätt förstoring av vänster hjärtkammare. Våren 1998 fick han högt blodtryck, hypertoni, och medicinerar sedan dess med s.k. betablockerare och detta är under kontroll.

Under tiden från julen 1997 till mars 1999 blev T.J. inte godkänd vid testerna; dock blev han i oktober 1998 godkänd vid ett test på cykelergometer. Han fick arbeta dagtid och fortsätta konditionsträningen. Under tiden april 1999 till mars 2000 blev han godkänd vid testerna, som genomfördes var tredje månad, och han deltog då som vanligt i aktiv tjänst. I april - maj 2000 blev han underkänd vid två tester. Hans puls kom att överstiga den gräns som gäller för hans ålder och testerna avbröts därför.

Från räddningstjänstens sida ansågs det att orsaken till problemen var att T.J. var lat och slarvade med konditionsträningen. Nu vet man dock att det funnits medicinska orsaker. Förbundet har föranstaltat om läkarundersökning och bedömning av överläkaren/docenten J.H. som är specialist i kardiologi, invärtes medicin. T.J. har under sommaren 2001 undersökts genom 24-timmars EKG, ekokardiografi, vilo-EKG, arbetsprov och myokardscintigrafi med arbetsprov. Det har i läkarens utlåtande, dagtecknat den 4 november 2001, antecknats bl.a. att T.J. har en lätt dilaterad vänster hjärtkammare, en anmärkningsvärt hög vilopuls samt att hans arbetsförmåga bedöms som normal, snarast god. I utlåtandet har vidare antecknats följande.

- - - - -

T.J. har enligt uppgift hypertoni sedan 5-6 år, läkemedelsbehandlad, och enligt resultat ovan välreglerad avseende blodtrycksnivåer. Undersökningarna visar otvivelaktigt att T.J. har en signifikant hjärtsjukdom med lätt dilaterad vänsterkammare och nedsatt ejaktionsfraktion enligt scintigrafin (denna metod är mera tillförlitlig än ekokardiografi för bedömning av ejaktionsfraktion). T.J:s symtom med bröstsmärta vid ansträngning antyder att orsaken till besvären kan vara en ischemisk hjärtsjukdom (koronarsjukdom). Annan förklaring kan vara ren hjärtmuskelsjukdom, sk kardiomyopati.

- - - -

T.J. har således (välbehandlad) hypertoni samt annan hjärtsjukdom vilket väl förklarar varför han inte presterar de 200 W under 6 min som krävs för behörighet för rök- och kemdykning. I strikt medicinsk mening är emellertid T.J:s fysiska prestationsförmåga att betrakta som normal för åldern. Hjärt-/kärlsjukdomen förklarar varför T.J. inte klarar den högre kapacitet som lagen för brandmän föreskriver.

Ischemisk hjärtsjukdom medför att hjärtats möjligheter att tillgodogöra sig syre är något nedsatta, vilket driver upp arbetspulsen.

Den 4 maj 2000 misslyckades T.J. vid ett nytt test. Den 1 juni 2000 blev han uppsagd av personliga skäl. Företrädare för räddningstjänsten föreställde sig då att han hade slarvat med den fysiska träningen. Kommunal har underrättat räddningstjänsten om att man avsett att föra ogiltighetstalan och anställningen har bestått. Vid överläggningarna före uppsägningen antecknades visserligen att de lokala parterna var överens om att T.J. på grund av bristande arbetsförmåga inte klarade av arbetet som brandman. Kommunal delar dock inte den uppfattningen. T.J. blev så bedrövad över att bli uppsagd efter 30 års tjänst och några år innan han kan avgå med pension att han sjukskrevs på grund av depression. Han var sjukskriven till och med januari 2001. Sedan februari 2001 har han arbetat i skiftgång. Han har dock av räddningschefen avstängts från utryckningar; han har alltså haft inre tjänst.

Enligt Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om rök- och kemdykning gäller bl.a. följande. Den som inte kan klara vissa angivna prov får normalt inte rök- eller kemdyka. Som nämnts tidigare kan arbetsgivaren välja en av två alternativa provmetoder. Vid rök- och kemdykning skall det finnas en rökdykarledare. Rök- och kemdykare skall arbeta parvis, s.k. rök- eller kemdykargrupp. Vid brand eller risk för brand skall rök- och kemdykarna ha säker tillgång till släckvatten.

Av Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna framgår att det normalt krävs en grundbemanning för rökdykarinsats, nämligen en räddningsledare, en rökdykledare, två rökdykare, utom i mycket små och okomplicerade utrymmen där samband kan upprätthållas med lina eller brandslang, samt en särskilt utsedd person som svarar för säker tillgång till släckvatten. Med säker tillgång till släckvatten avses att släckvatten under hela tiden insatsen pågår finns framme hos rök- eller kemdykarna. För att säkerställa detta behövs normalt en särskilt utsedd person. Förutom att övervaka att vattentillgången är säkrad, om det inte finns ett tillförlitligt automatiskt system för detta, behöver den utsedda personen även omedelbart kunna åtgärda fel som kan äventyra rök- eller kemdykarnas säkerhet t.ex. slangbrott eller större läcka.

Av Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering framgår bl.a. följande. Arbetsgivaren skall organisera och bedriva verksamhet med arbetsanpassning och rehabilitering för arbetstagarna. Arbetsgivaren skall fortlöpande ta reda på vilka behov av åtgärder för arbetsanpassning och rehabilitering som finns bland arbetstagarna och så tidigt som möjligt påbörja arbetet med arbetsanpassning och rehabilitering för de arbetstagare som har behov därav. Verksamheten med arbetsanpassning och rehabilitering skall organiseras så att den kan bedrivas i samarbete med försäkringskassan och myndigheter som är berörda. Arbetsgivaren skall anpassa de enskilda arbetstagarnas arbetssituation med utgångspunkt från deras förutsättningar för arbetsuppgifterna. Därvid skall särskilt beaktas om den enskilde arbetstagaren har någon funktionsnedsättning eller annan begränsning av arbetsförmågan.

Räddningstjänsten har en egen policy för personal i utryckningstjänst beträffande fysiska krav och rutiner då någon varit frånvarande från tjänsten under längre tid. Enligt denna gäller bl.a. följande. Målsättningen är alltid att i första hand vidta åtgärder för att hjälpa personalen tillbaka till sin ordinarie tjänst efter en sjukdom eller skada. Efter fyra veckors sjukskrivning skall en rehabiliteringsutredning företas. Under rehabiliteringstiden upprätthålls de delar av tjänsten som är möjliga med hänsyn till sjukdomen eller skadan. Målsättningen är att så långt möjligt finna lämpliga arbetsuppgifter utanför aktivt utryckningsarbete för den som drabbas av sjukdom eller skada som medför att den ordinarie tjänsten ej kan upprätthållas. Om det konstaterats att tillräcklig kondition saknas för rökdykning eller arbete i utryckningstjänst och inga medicinska hinder för träning finns, skall under tre månaders tid genomföras träning på arbetstid enligt individuellt träningsprogram. Efter tre månader görs ett nytt konditionstest. Om medicinskt hinder inte finns fortgår träningen under ytterligare tre månader och vid behov görs en ny läkarundersökning. Efter totalt sex månaders träning görs ett nytt konditionstest. Om godkänt resultat inte uppnås överlämnas frågan till anpassningsgruppen för utredning. Om en person på grund av medicinska orsaker inte kan utföra arbete med rökdykning, överlämnas frågan till anpassningsgruppen för utredning. Det som nu redogjorts för avser personal i utryckningstjänst där rökdykning ingår i arbetsuppgifterna. För utryckningspersonal som inte rökdyker och som av medicinska skäl inte godkänns för aktiv utryckningstjänst gäller att läkare skall bedöma om det finns någon bestående medicinsk orsak som gör att personen inte kan arbeta i aktiv utryckningstjänst och frågan överlämnas till anpassningsgruppen för utredning. Under utredningstiden avgör arbetsgivaren, i samråd med läkaren och huvudskyddsombudet, eventuella restriktioner i tjänstgöringen.

Räddningstjänsten har inte fullgjort sina skyldigheter när det gäller rehabilitering och arbetsanpassning. En offentlig arbetsgivare som kommunalförbundet måste planera och organisera sin verksamhet så att det blir möjligt att tillämpa de offentligrättsliga reglerna om bl.a. arbetsanpassning. T.J. kan med en anpassning av arbetsuppgifterna utföra arbete av stor betydelse. Kommunal bestrider att det skulle krävas att en extra brandman skickas ut vid utryckning, om T.J. får delta vid utryckning med en anpassad arbetssituation, dvs. utan att rök- eller kemdyka. I en situation som kräver mer än två rökdykare kan även rökdykledaren utföra rökdykning. T.J. kan också användas i det förebyggande arbetet.

Räddningstjänsten har inte heller följt den egna policyn. T.J. var godkänd för rökdykning under tiden april 1999 till mars 2000, då han genomgick tester var tredje månad. Då han togs ur rökdykartjänst i april 2000 var arbetsgivaren skyldig att förvissa sig om att bristerna inte kunde avhjälpas med fysisk träning, vilket inte gjordes. Vid uppsägningen förelåg ett läkarintyg enligt vilket det inte förelåg något medicinskt hinder för träning. Det fanns dock anledning att misstänka att T.J:s problem hade medicinska orsaker.

Av protokollet från anpassningsgruppens möte den 27 april 2000 framgår att det leddes av räddningschefen, trots att denne enligt policyn inte är ledamot av gruppen. I anpassningsgruppen ingår enligt policyn ställföreträdande räddningschefen, representant för företagshälsovården, huvudskyddsombudet samt berörd facklig företrädare. I praktiken har den bestått av ett antal chefer - räddningschefen, ställföreträdande räddningschefen och två brandmästare - samt företagsläkaren.

Vid mötet sade man till T.J. att han riskerade att bli uppsagd. Vid flera tillfällen har han genomfört tester med detta hot hängande över sig, vilket i sig visat sig leda till en hög ingångspuls vid testerna.

T.J. har sagts upp utan att det förelegat saklig grund för uppsägning och genom uppsägningen har hans intresse av anställningsskyddet kränkts.

Räddningstjänsten

De berörda kommunerna har rationaliserat räddningstjänstverksamheten under senare år. År 1999 gick fyra kommuner samman och bildade kommunalförbundet samtidigt som ambulansverksamheten återgick till landstinget. Senare har tre kommuner tillkommit.

Räddningstjänsten lyder under en direktion som består av politiker från de i kommunalförbundet ingående kommunerna och som har det yttersta ansvaret för verksamheten och beslutar om dess budget.

Det finns åtta brandstationer inom räddningstjänstens område. Två av dessa, i Skövde och Mariestad, är bemannade stationer med heltidsanställda befäl och brandmän. De är bemannade med vardera två befäl och fyra brandmän i varje grupp. Dessa styrkor skall också bistå de mindre kommunerna. Vid övriga brandstationer finns endast deltidsanställda brandmän. Dessa brandstationer är obemannade och de deltidsanställda brandmännen, som har andra huvudsysselsättningar, inställer sig då de har beredskap efter larm. På vissa orter finns räddningsvärn med tjänstepliktiga, som inte har beredskapstjänst och som endast övar 20 timmar per år. Slutligen finns det avtal med industribrandkårerna vid Volvo i Skövde och Försvarets försöks- och kontrollanstalt i Karlsborg.

Förutom den operativa verksamheten, dvs. utryckningsverksamheten finns det personal som arbetar med förebyggande brandskyddsarbete, huvudsakligen befäl, drift och underhåll samt administration.

Räddningstjänsten har fått ökade besparingskrav. Fram till och med 2001 har omkring 65 tjänster dragits in.

Brandmän i utryckningstjänst skall i första hand utföra räddningsinsatser men de skall även förbereda sig genom att öva och utbilda sig och genom att underhålla materielen. Exempel på händelser som föranleder räddningsinsatser är brinnande hus, skogsbränder, som innebär hårt arbete, transportolyckor med bil, tåg eller flyg, ras, stormolyckor och kemolyckor. Brandmännen kan tas i anspråk för att bära bårar vid transporter och som chaufförer och för att hantera utrustning på brandbilar. Alla brandmän i utryckningstjänst skall kunna utföra sådana arbetsuppgifter, vilka innebär en stor fysisk belastning och ställer höga krav på god hälsa och arbetsförmåga.

Den policy som finns och som berörts av Kommunal har tagits fram i samarbete med de fackliga organisationerna, som inte haft några invändningar mot policyn. Av policyn framgår att rök- och kemdykning ingår i tjänsten för hel- och deltidsanställda brandmän i utryckningstjänst. Detta beror på att räddningstjänsten och den politiska ledningen vill ha en mycket hög flexibilitet och möjlighet att göra flera rökdykinsatser samtidigt; det kan komma fler larm samtidigt eller under en kortare tid. Räddningstjänstlagen ställer vissa krav. Verksamheten skall planeras så att insatser kan göras inom viss tid och på ett effektivt sätt. Det skall finnas en räddningstjänstplan som beskriver vilka politiska mål man har för verksamheten samt vilka materiella och personella resurser som man har att tillgå.

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat de av Kommunal refererade föreskrifterna för rök- och kemdykning, eftersom det är en riskfylld arbetsuppgift. Men rök- och kemdykning är inte mer fysiskt ansträngande än många andra av brandmännens arbetsuppgifter. Enligt författningen krävs det att den som rök- eller kemdyker skall vara fullt frisk och ha god fysisk arbetsförmåga samt kunna arbeta lugnt i svåra situationer. För att kunna användas för rök- och kemdykning krävs genomgångna läkarundersökningar och godkända test av fysisk arbetsförmåga. Det framgår också att rök- och kemdykning skall utföras parvis.

Av räddningstjänstens policy framgår också att även personal som inte rökdyker, dvs. räddningschef och räddningsvärnspersonal, har krav på sig att ha en viss fysisk arbetsförmåga. Deras fysiska arbetsförmåga bör motsvara den som krävs av dem som rökdyker.

Av räddningstjänstens policy framgår, utöver vad som tidigare nämnts, bl.a. följande. Heltidsanställd personal ges möjlighet till fysisk träning varje arbetspass. Målsättningen är att denna personal därigenom skall komma att uppfylla kraven för rökdykare fram till pensionsåldern. De återkommande hälsoundersökningarna är avsedda att tillsammans med mätningarna av den fysiska prestationsförmågan utgöra ett underlag för att bedöma om personen ifråga kan utföra sitt arbete utan att riskera sin egen och eventuellt även andras säkerhet. I anpassningsgruppen ingår även fackliga företrädare.

T.J. har arbetat som brandman sedan 1971, först hos Skövde kommun och sedan kommunalförbundet bildades hos detta. I december 1997 gjorde T.J. ett sedvanligt konditionstest. Han klarade inte detta och fick inte rökdyka. Arbetsgivaren kände inte till att T.J. hade en förstorad hjärtkammare och han hade inte själv påpekat detta. Räddningstjänsten kände alltså inte till att det skulle föreligga något medicinskt hinder för T.J. att träna upp sin kondition. Han fick möjlighet att träna upp sin kondition och tjänstgjorde då på dagtid. Han testades igen på våren 1998 men klarade inte heller då testet. Man överenskom att han skulle testas igen i slutet av juni 1998. Han fortsatte att tjänstgöra dagtid och att träna. Han fick mycket tid för träning och hjälp och stöd i detta. Testet som skulle ha ägt rum i juni 1998 blev inte av på grund av att T.J. hade drabbats av högt blodtryck. Han medicinerade och kunde under en period endast genomföra lättare träning. Tester planerades till augusti och september men dessa fick avbrytas för att T.J. inte klarade av dem. I oktober månad 1998 bestämdes att han skulle genomgå ett test med arbets-EKG på Kärnsjukhuset i Skövde för att utesluta eventuella problem med hjärtat. Vid detta test godkändes han och ur medicinsk synpunkt var han klar för rök- och kemdykartjänsten. Men innan han kunde återinträda i tjänst måste han klara konditionskraven. Det drog av olika anledningar ut på tiden. I januari 1999 hade arbetsgivaren ett samtal med T.J. och en facklig företrädare. Arbetsgivaren klargjorde för T.J. att man gjort vad man kunde för honom. Man kom fram till att T.J. skulle testas i slutet av januari 1999. Han genomförde testet med mycket stora besvär och man kunde inte godkänna honom. Det bestämdes att han återigen skulle genomföra de övningar som krävs och träna under två månader. Han informerades också om att arbetsgivaren skulle överväga omplaceringsmöjligheter om han inte klarade testet. I slutet av mars 1999 godkändes T.J. för arbete i utryckningstjänst med alla de arbetsuppgifter, bl.a. rökdykning, som ingår i sådan tjänst. Sedan testades T.J. var tredje månad och godkändes om än med viss tvekan fram till våren 2000, då han inte godkändes vid ett test. Man kunde konstatera att han var tillbaka på den fysiska nivå där han var i slutet av 1997.

Den 27 april 2000 hölls ett möte med anpassningsgruppen då man med T.J. tog upp situationen. Man redogjorde för de åtgärder som hade vidtagits, informerade om att omplacering övervägdes och gick igenom de omplaceringsalternativ som fanns men konstaterade att T.J. inte uppfyllde kraven för de tjänster som fanns. Anpassningsgruppen kom fram till att T.J. skulle testas igen men vid detta test skulle företagsläkaren vara närvarande, eftersom det blivit olika resultat beroende på hur tidigare test utförts. Testet genomfördes i maj 2000. Resultatet blev att T.J. inte godkändes som rökdykare.

Enligt policyn kan en brandman få sammanlagt sex månader på sig för att träna upp sin kondition. T.J. har fått femton månader för detta men ändå inte lyckats.

När man vid det sista testet konstaterade att T.J:s fysiska förmåga inte var tillräcklig och att detta inte var tillfälligt, underrättade och varslade räddningstjänsten om att man övervägde att säga upp honom. Vid överläggning den 22 maj 2000 var arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen överens om att T.J. på grund av sin bristande förmåga inte klarade av arbetet som brandman. Den 1 juni 2000 sades T.J. upp av personliga skäl.

T.J. blev sjukskriven från juni 2000 till februari 2001. Under den tiden gjordes en rehabiliteringsutredning, eftersom T.J. var sjukskriven längre tid än fyra veckor.

Räddningstjänsten har bedömt att T.J. på grund av bristande arbetsförmåga inte klarar av de arbetsuppgifter som krävs av en brandman i utryckningstjänst och att detta förhållande är av stadigvarande karaktär. Vid uppsägningen var förutsättningen den att det inte fanns något medicinskt hinder för T.J. att öva upp sin fysiska förmåga. Senare, under sommaren och hösten 2001, har han genomgått tester. Av det av Kommunal ingivna läkarutlåtandet framgår att T.J. har en hjärtsjukdom men det framgår också att läkaren inte kan uttala sig om hur länge detta sjukdomstillstånd och nedsättningen av arbetsförmågan förelegat. Man kan alltså inte utläsa när dessa problem uppstod och T.J. klarade konditionstesterna under nästan ett års tid, från april 1999 till april 2000.

Räddningstjänsten gör gällande att man följt policyn vad gäller ambition och målsättning för att försöka träna upp T.J. så att han skulle kunna återgå till sitt arbete som brandman i utryckningstjänst. Räddningstjänsten har också prövat möjligheterna till omplacering men inte funnit någon sådan. En anpassning av arbetsuppgifterna för en brandman i utryckningstjänst kan på grund av arbetets särskilda beskaffenhet inte göras. Alla brandmän i utryckningstjänst måste kunna utföra samtliga förekommande arbetsuppgifter. En anpassning av T.J:s arbetsuppgifter så att han inte behöver utföra rök- och kemdykning skulle kräva att utryckningsstyrkan utökas med en man och detta är arbetsgivaren inte skyldig att göra.

Om T.J:s hjärtproblem hade varit känt skulle andra regler i policyn varit tillämpliga men den enda skillnaden är T.J. inte hade behövt utsättas för att under femton månader försöka träna upp sin kondition.

För att en brandman skall kunna gå i pension vid 58 års ålder krävs att brandmannen arbetat 30 år, varav minst 25 i utryckningstjänst, och att brandmannen vid 58 års ålder arbetar i utryckningstjänst.

DOMSKÄL

Allmänt om tvisten

T.J. anställdes år 1971 som brandman av Skövde kommun och hans anställning övergick år 1999 när kommunalförbundet Räddningstjänsten Östra Skaraborg bildades till detta. I sin anställning har han ingått i en utryckningsstyrka och bl.a. kunnat delta i förekommande rök- och kemdykinsatser. Enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1995:1) skall den som rök- och kemdyker vara fullt frisk och ha god fysisk arbetsförmåga. Arbetsgivaren skall föranstalta om läkarundersökningar och tester av den fysiska arbetsförmågan. Fram till slutet av år 1997 klarade T.J. testerna. Från slutet av år 1997 till mars 1999 blev han dock inte godkänd vid testerna. Han fick inte delta i utryckningstjänst utan arbeta dagtid och genomföra fysisk träning. Under tiden april 1999 till mars 2000 godkändes han vid testerna och deltog på vanligt sätt i aktiv tjänst. I april-maj 2000 underkändes han på nytt vid två tester. Den 1 juni 2000 sade räddningstjänsten upp T.J. av personliga skäl.

Vid uppsägningstillfället förelåg ett läkarintyg enligt vilket det inte fanns något medicinskt hinder för fysisk träning. Känt för arbetsgivaren var dock sedan tidigare att T.J. hade högt blodtryck, hypertoni, och medicinerade för detta. Efter uppsägningen har han genomgått undersökningar. I ett utlåtande antecknades att han har en lätt dilaterad vänster hjärtkammare och en anmärkningsvärt hög vilopuls samt att hans arbetsförmåga bedöms som normal, snarast god. Vidare antecknades att han lider av hypertoni samt annan hjärtsjukdom vilket väl förklarar varför han inte har den prestationsförmåga som krävs för rök- och kemdykning. Läkaren tillade att i strikt medicinsk mening är T.J:s fysiska prestationsförmåga att betrakta som normal för åldern. Läkaren kunde inte uttala sig om hur länge sjukdomstillståndet och nedsättningen av arbetsförmågan förelegat.

Kommunals inställning i målet är sammanfattningsvis följande. Uppsägningen av T.J. är inte sakligt grundad. Räddningstjänsten har inte fullgjort sina skyldigheter ifråga om rehabilitering och arbetsanpassning. Det görs inte gällande att T.J. bort omplaceras till något annat arbete. T.J. kan med en anpassning av arbetsuppgifterna som brandman utföra arbete av stor betydelse. T.J. kan delta i utryckningstjänst med en anpassning av arbetsuppgifterna på så sätt att han inte rök- och kemdyker. Denna anpassning kan göras utan att utryckningsstyrkan utökas med en man. T.J. kan även användas i räddningstjänstens förebyggande arbete.

Räddningstjänstens inställning är sammanfattningsvis följande. Bedömningen av om uppsägningen var sakligt grundad skall göras med hänsyn till vad som var känt vid tiden för uppsägningen. Uppsägningen är sakligt grundad. På grund av bristande arbetsförmåga klarar T.J. inte de arbetsuppgifter som krävs av en brandman i utryckningstjänst och detta förhållande är av stadigvarande karaktär. T.J. har beretts möjlighet att träna upp sin fysiska förmåga. Omplacering har prövats men inte befunnits möjlig. Alla brandmän i utryckningstjänst måste kunna utföra samtliga förekommande arbetsuppgifter. En anpassning av T.J:s arbetsuppgifter så att han inte behöver utföra rök- och kemdykning skulle kräva att utryckningsstyrkan utökas med en man och det är arbetsgivaren inte skyldig att göra.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på Kommunals begäran hållits förhör upplysningsvis med T.J., brandförmannen O.F. och ombudsmannen L.O. På begäran av räddningstjänsten har hållits dels förhör under sanningsförsäkran med räddningschefen G.A., dels vittnesförhör med brandmästarna C.O. och N.L. samt brandchefen C.C. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Rättsliga utgångspunkter

I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag framhölls att uppsägning normalt inte bör kunna ske enbart på den grunden att arbetstagaren till följd av tilltagande ålder, sjukdom, nedsatt arbetsförmåga eller dylikt får svårt att fullgöra de arbetsuppgifter som har lagts på honom (prop. 1973:129 s. 126). Enligt fast praxis utgör det förhållandet att en arbetstagares arbetsförmåga är nedsatt, till följd av sjukdom eller skada, inte saklig grund för uppsägning om inte arbetsförmågan är så pass nedsatt att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Av central betydelse vid prövningen av uppsägningar av sådana orsaker är bestämmelserna om arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabilitering och arbetsanpassning, som återfinns i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring. Den närmare innebörden av dessa bestämmelser har utvecklats i domen AD 1999 nr 10 och däri angivna rättsfall. Frågor om arbetsgivares skyldigheter i fråga om rehabilitering och arbetsanpassning har också berörts av Arbetsdomstolen i senare avgöranden (AD 1999 nr 26 och 124, 2000 nr 111 och 2001 nr 92). Här finns anledning att framhålla följande. Allmänt gäller att en arbetsgivare, inom ramen för sitt rehabiliteringsansvar, har att vidta alla de åtgärder som skäligen kan krävas för att anställningen skall bestå. Den närmare omfattningen av arbetsgivarens nu berörda skyldigheter blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Till exempel kan en viss omorganisation av arbetsplatsen eller omfördelning av arbetsuppgifter krävas. Här kan dock faktorer som bland annat arbetsplatsens storlek påverka bedömningen. Av betydelse är vidare om och i vad mån arbetstagaren själv medverkat i ansträngningarna att finna en lösning. Under alla förhållanden åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning av möjligheterna till omplacering samt rehabiliterings- och anpassningsåtgärder. Om det råder oklarhet huruvida arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter är det ett förhållande som går ut över arbetsgivaren.

Har saklig grund för uppsägning förelegat?

Av utredningen framgår bl.a. följande. T.J., som är född 1946 och som anställdes som brandman år 1971, klarade under en lång följd av år de tester som måste genomföras med godkänt resultat för att han skulle kunna rök- och kemdyka. I slutet av 1997 underkändes han emellertid vid test och fick inte längre delta i utryckningstjänst. Han fick andra arbetsuppgifter och tillfälle till fysisk träning. Under den tiden drabbades han av högt blodtryck och kunde under en period endast genomföra lättare träning. Det dröjde till slutet av mars 1999 innan han godkändes igen. Han deltog åter i utryckningstjänst till dess han i april 2000 på nytt underkändes vid test. Den 1 juni 2000 blev han uppsagd. Vid tidpunkten för uppsägningen förelåg ett läkarutlåtande enligt vilket det inte fanns något medicinskt hinder för T.J. att träna upp sin fysik så att han kunde klara testerna. Senare undersökningar har visat att han lider inte bara av högt blodtryck utan även av en annan hjärtsjukdom vilket väl kan förklara att han inte klarar testerna. Samtidigt har hans prestationsförmåga bedömts som normal för åldern.

Räddningstjänsten har vid uppsägningen fäst stor vikt vid det förhållandet att T.J. inte klarat de tester som måste genomgås av den som skall rök- eller kemdyka. Räddningstjänsten har emellertid också i målet hävdat att även många andra av en brandmans arbetsuppgifter kräver samma fysiska prestationsförmåga som rök- och kemdykning och därmed antytt att T.J. inte heller skulle ha tillräcklig fysisk förmåga för övriga arbetsuppgifter. Utredningen i målet ger emellertid inte stöd för detta. Det har alltså inte visats att T.J. företett någon annan brist än att han på grund av underkända resultat vid tester inte kunnat utföra rök- och kemdykning. Saken kan också uttryckas så att den enda påvisade nedsättningen av hans arbetsförmåga är att han inte kan utföra rök- och kemdykning.

Trots att T.J. beretts tillfälle till fysisk träning har han inte, i vart fall inte på ett bestående sätt, lyckats bygga upp sin fysiska prestationsförmåga. Utredningen i målet ger inte vid handen annat än att T.J. efter förmåga försökt träna upp sin fysik sedan han blivit underkänd vid test.

Vid uppsägningstillfället, då T.J. var 54 år gammal och hade varit anställd i närmare 30 år, var alltså situationen sammanfattningsvis följande. Han uppfyllde då inte de krav på fysisk förmåga som en brandman måste uppfylla för att få utföra rök- och kemdykning. Det har inte visats att han skulle ha saknat förmåga att utföra övriga arbetsuppgifter som ankommer på en brandman. T.J. hade under perioder beretts tillfälle att träna upp sin fysik men trots det inte nått bestående godkända resultat. Vid uppsägningstillfället förelåg ett läkarutlåtande enligt vilket det inte fanns något medicinskt hinder mot att han tränade upp sin fysik. Utredningen ger dock inte vid handen annat än att han genomfört träningen efter sin förmåga. Den slutsats som måste dras av utredningen är att det berott på en nedsättning av arbetsförmågan att T.J. inte längre kunde uppfylla kraven för rök- och kemdykning. Att det var fråga om en nedsättning av arbetsförmågan har stått klart vid uppsägningstillfället, även om någon förklaring till nedsättningen av arbetsförmågan inte då framkommit. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det i en sådan situation anledning att anlägga samma syn på frågan om uppsägningen varit sakligt grundad som domstolen gjort i fall då det redan vid uppsägningstillfället stått klart att arbetsförmågan varit nedsatt på grund av sjukdom eller skada.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det befogat att i ett fall som det förevarande ställa särskilt stränga krav på arbetsgivaren när det gäller att vidta åtgärder för att kunna bereda arbetstagaren fortsatt arbete. T.J. har varit anställd lång tid och sagts upp på grund av att han inte längre kan utföra en mindre del av sitt arbete. Samtidigt har det framkommit att T.J., trots att han har en hjärtsjukdom, har en prestationsförmåga som bedömts som normal för åldern. Det är de särskilt stränga fysiska krav som ställs på dem som skall utföra rök- och kemdykning som medfört att han inte längre kan utföra sådant arbete och att arbetsgivaren velat säga upp honom. I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 126) framhålls att det normala vid nedsättning av arbetsförmågan på grund av ålder eller sjukdom bör vara att anställningen kan bringas att upphöra först när arbetstagaren erhåller pension eller rätt till sjukbidrag eller förtidspension. Några sådana förmåner synes T.J. för närvarande inte kunna komma i åtnjutande av.

Kommunal har gjort gällande att T.J. kan fortsätta att delta i utryckningstjänst även om han inte kan rök- och kemdyka och att en sådan anpassning kan göras utan att utryckningsstyrkan behöver utökas med en man. Räddningstjänsten har gjort gällande att kravet på att alla hel- och deltidsanställda brandmän skall kunna utföra rök- och kemdykning är uppställt med hänsyn till att dess ledning vill ha flexibilitet och möjlighet att göra flera rökdykinsatser samtidigt samt att en utökning av utryckningsstyrkan med en man är nödvändig om T.J. deltar i utryckningstjänst. Av de uppgifter om olika slags utryckningar som lämnats i målet framgår att insatser i form av rök- och kemdykning inte är särskilt frekventa. En sådan insats kan dock alltid genomföras av en utryckningsgrupp, även om en av brandmännen i gruppen inte kan rök- och kemdyka. Hur ofta det förekommer att mer än en sådan insats behöver göras vid en utryckning ger utredningen inte besked om. Kommunal har också framhållit att två sådana insatser kan genomföras, även om en brandman i gruppen inte kan rök- och kemdyka; det skulle då ske genom att rökdykledaren utför rök- och kemdykning.

Parterna i målet har ifråga om möjligheterna för brandmän att delta i utryckningstjänst utan att utföra rök- och kemdykning åberopat förhör med vissa personer. Brandförmannen O.F. har uppgett att en vetenskaplig undersökning kommit till slutsatsen att brandmän som är över 50 år gamla inte bör rökdyka samt att inga brandmän som är över 50 år gamla används för rökdykning i ett antal kommuner, bl.a. Stockholm. Ombudsmannen L.O. har uppgett att många brandmän slits hårt och många får olika problem när de når över 50 års ålder, att det i Göteborg alltid varit accepterat att man avstår från rökdykning från 50 års ålder samt att utryckningsstyrkorna ofta själva bestämmer vilka som skall utföra rökdykning. C.C. har uppgett att i Umeå, där han är brandchef, krävs att alla brandmän skall kunna utföra rökdykning och att det inte är möjligt att som i Stockholm undanta de äldre brandmännen från rökdykning. Han har även uppgett att en anpassning på så sätt att en brandman undantas från rökdykning kräver att utryckningsstyrkan utökas med en man, vilket det också finns exempel på att man gjort.

Av den utredning som förebringats kan man sluta sig till att förhållandena i landet varierar. Inom större räddningstjänster som i Stockholm och Göteborg anses det tydligen möjligt att undanta äldre brandmän från rök-och kemdykning men ändå låta dem delta i utryckningstjänst medan sådant inte anses möjligt på andra håll.

Arbetsdomstolen kan dock konstatera att räddningstjänstens krav på att alla hel- och deltidsanställda brandmän skall kunna delta i rök- och kemdykning är uppställt med hänsyn till de krav som ställs på räddningstjänsten när det gäller att genomföra räddningsinsatser på ett snabbt, effektivt och säkert sätt. Mot den bakgrunden kan kravet på att alla brandmän i en utryckningsstyrka skall kunna delta i rök- och kemdykning enligt domstolens mening inte åsidosättas med mindre än att kravet framstår som obefogat. Arbetsdomstolen har dock, med hänsyn till den bedömning som görs i det följande, inte anledning att definitivt ta ställning till om det är möjligt att utan en utökning av utryckningsstyrkan låta T.J. delta i utryckningstjänst.

Kommunal har också gjort gällande att äldre brandmäns arbetsuppgifter kan anpassas på andra sätt så att de inte behöver delta i rök- och kemdykning. T.J. kan enligt Kommunal användas i räddningstjänstens förebyggande arbete. O.F. har uppgett att brandmän som är över 50 år gamla används för andra arbetsuppgifter, som också behöver utföras, bl.a. inom det förebyggande arbetet, att T.J. skulle kunna deltaga i det förebyggande arbetet efter ha genomgått en kurs på tre veckor samt att det finns förebyggande arbete som, till skillnad från brandsyn, inte kräver befälskompetens. L.O. har uppgett att arbetsgivarens inställning i detta mål gör att pensionsåldern skulle behöva göras mycket mer flexibel och ge möjlighet till pension från 50 års ålder samt att utbildning i förebyggande brandskydd har tillkommit för att göra det möjligt för äldre brandmän att vara kvar som anställda i brandförsvaret.

Räddningstjänsten har inte närmare bemött Kommunals uppgift att T.J. kan användas i räddningstjänstens förebyggande arbete, dvs. att han som brandman skulle kunna utföra arbete av betydelse för arbetsgivaren, utan endast upplyst att det mestadels är befäl som deltar i sådant. Räddningstjänsten har alltså inte klargjort om denna möjlighet övervägts. Arbetsdomstolens slutsats blir därför att räddningstjänsten, såvitt utredningen visar, inte fullgjort sin skyldighet att utreda möjligheterna till fortsatt anställning för T.J. Saklig grund för uppsägningen av honom har därför inte förelegat. Yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen skall alltså bifallas.

Skadestånd

Genom att säga upp T.J. utan att saklig grund för uppsägning förelegat har räddningstjänsten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till T.J. Skadeståndet bör bestämmas till yrkat belopp. Ränteyrkandet har vitsordats som i och för sig skäligt.

Rättegångskostnader

Räddningstjänsten skall med hänsyn till utgången i målet förpliktas ersätta Kommunal för rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förklarar att Räddningstjänsten Östra Skaraborgs uppsägning av T.J. är ogiltig.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Räddningstjänsten Östra Skaraborg att betala allmänt skadestånd till T.J. med sjuttiofemtusen (75 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 3 oktober 2000 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Räddningstjänsten Östra Skaraborg att ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundet för dess rättegångskostnader med ett

hundrafemtioentusenåttahundraåttio (151 880) kr, varav 149 710 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-03-06, målnummer A-151-2000

Ledamöter: Hans Tocklin, Maj Johansson, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren, Anders Hagman, Valter Carlsson (f.d. förbundsordföranden i Grafiska Fackförbundet; tillfällig ersättare) och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-03-06

Målnummer:
A-151-2000