En banarbetare med långvarig anställning hos Banverket har sagts upp sedan han under sin fritid gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, smitning, stöld och misshandel. Vissa av brotten har begåtts med användande av en bil som tillhörde Banverket. Fråga vilken betydelse gärningarna har haft för Banverket som arbetsgivare. Uppsägningen har med hänsyn bl.a. till banarbetarens personliga förhållanden inte ansetts vara sakligt grundad.


Lagrum:
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Staten genom Banverket

Nr 26

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Staten genom Banverket.

Mellan staten genom Banverket och SEKO - Facket för Service och Kommunikation (hädanefter SEKO) gäller kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor.

R.Q., som är medlem i SEKO, anställdes år 1977 som banreparatör vid Statens järnvägar. Anställningen övergick till Banverket vid dettas tillkomst år 1988. Den 12 september 2000 sade Banverket upp anställningen av skäl som hänför sig till R.Q. personligen.

Uppsägningen hade sin bakgrund i följande ostridiga förhållanden. R.Q. gjorde sig den 6 juli 2000 skyldig till stöld, grovt rattfylleri och obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Vidare gjorde han sig den 8 juli 2000 skyldig till hot och våld mot tjänsteman. För dessa brott dömdes R.Q. den 5 december 2000 av Falköpings tingsrätt, som bestämde påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Domen vann laga kraft. När R.Q. begick brotten den 6 juli 2000 använde han olovligen Banverkets logotypmärkta bil för en privat bilfärd på fritiden. I samband med bilfärden stal han en verktygslåda ur en husbil. Han hade förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter bilfärden uppgick till 2,43 promille. Bilfärden slutade med att han körde in i ett betongstaket. Det uppstod omfattande skador, bl.a. på Banverkets bil. Han avvek från olycksplatsen utan att lämna uppgift om namn och hemvist eller i övrigt vidta erforderliga åtgärder med anledning av olyckan. Brotten den 8 juli 2000 begick R.Q. på fritiden under en tågresa mellan Västerås och Enköping. Tågresan företogs med användande av det SJ-kort vilket R.Q. hade som personalförmån i sin anställning hos Banverket. Brotten begicks mot tågmästaren när denne ingrep för att upprätthålla ordningen på tåget. Brotten bestod i att R.Q. uttalade att han skulle mörda tågmästaren, utdelade två knytnävsslag som träffade tågmästaren i tinningen och på överarmen samt utdelade en spark som träffade tågmästaren på smalbenet.

Mellan parterna har uppstått tvist huruvida uppsägningen har varit saklig grundad. Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna har kunnat enas.

SEKO har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av R.Q.,

2. förplikta Banverket att till R.Q. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, dvs. den 2 mars 2001, till dess betalning sker.

Banverket har bestritt SEKO:s talan, men har vitsordat beräkningen av yrkad ränta som skälig i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEKO

R.Q. var under maj och juni 2000 stationerad i Lidköping och Töreboda. Under den perioden hade han tillgång till Banverkets bil för att kunna ta sig till och från arbetet. Den 1 juli 2000 avslutade han ett längre arbetspass varefter han skulle vara ledig och påbörja ett nytt arbetspass den 8 juli 2000. Han hade under en kortare tid arbetat mycket hårt med nattarbete och en del övertid, vilket hade lett till att han var utarbetad. Arbetssituationen under våren och sommaren förvärrade R.Q:s situation. Han hade sedan lång tid haft depressioner som nu förvärrades. Detta ledde i sin tur till en ökad alkoholkonsumtion.

Händelserna den 6 juli chockade R.Q. så att han fortsatte att dricka alkohol. Den 8 juli tog han tåget mot Arlanda för en tidigare bestämd utlandsresa. Han var alkoholpåverkad och uppträdde störande, vilket fick till följd att han också begick de gärningar som han dömdes för. Han använde visserligen sitt SJ-kort vid resan, men detta kan inte anses innebära att händelserna har någon koppling till anställningen vid Banverket.

R.Q. har sedan tonåren haft kontakt med psykiatrivården med anledning av periodvisa depressioner. Han har vårdats för dessa och har sedan 1970-talet medicinerat mot depression, ångest och oro. Han har haft kontakt med sjukvården under omkring tio år för att få hjälp med att minska medicineringen. Han har varit sjukskriven på grund av psykiska besvär under några perioder år 1993. Han har även sedan tonåren haft problem med att hantera alkoholen, som han har använt främst som ångestdämpande medel. Alkoholkonsumtionen har periodvis varit kraftig.

R.Q. har skött sitt arbete. Han har haft säkerhetstjänst bortsett från en period under åren 1992 och 1993, då han fråntogs sådan tjänst.

År 1994 genomgick R.Q. en rehabiliteringsutredning. Som ett led i denna inhämtades ett läkarutlåtande som utvisade att R.Q. led av habituell och recidiverande depressivitet. I läkarintyget anges vidare att han i samband med periodvisa depressioner hade haft svårigheter att kontrollera sitt drickande. Dessa uppgifter hindrade inte att Banverket lät R.Q. återinträda i sin tidigare tjänst. Någon uppföljning av rehabiliteringsutredningen, utöver de återkommande läkarundersökningar som gjordes av all personal med säkerhetstjänst, har inte skett. Med tanke på vad som framkom av rehabiliteringsutredningen hade Banverket, som i egenskap av arbetsgivare har haft skyldighet att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete, bort göra en planmässig uppföljning av R.Q:s hälsoförhållanden. Han hade visserligen inte någon anmärkningsvärd sjukfrånvaro efter rehabiliteringsutredningen. Detta berodde emellertid på att han genom medicinering på egen hand kunde dämpa de värsta symptomen och fungera relativt normalt i sitt arbete.

Banverket har, i vart fall sedan i början av 1990-talet, haft kännedom om R.Q:s hälsotillstånd. R.Q. skickade regelbundet in läkar- och medicinkvitton till Banverket och det kom därigenom till verkets kännedom att han har haft fortsatt kontakt med psykiatrin och att han medicinerade. Kvittona skickades till lönekontoret som inte informerade R.Q:s arbetsledning om detta. Att så inte skedde är en brist i Banverkets interna rutiner i arbetsmiljöarbetet som inte medför att verket kan anses ha saknat kännedom om R.Q:s hälsotillstånd.

De händelser den 6 och 8 juli 2000 som ledde fram till uppsägningen har ett direkt samband med R.Q:s sjukdom och kan därför inte läggas till grund för en uppsägning. R.Q. lider av kronisk alkoholism, men är numera att betrakta som en nykter alkoholist. Sjukdomen utgör ett hinder mot uppsägning så länge R.Q. kan utföra arbete av någon betydelse för Banverket. Banverket har skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att R.Q. skall kunna återgå i arbete. Banverket borde ha gjort en rehabiliteringsutredning och sett till att R.Q. fick det stöd han behövde.

Banverket har inte heller utrett huruvida R.Q. kunde omplaceras till arbetsuppgifter som inte innefattade krav på säkerhetstjänst. Av betydelse är också att R.Q. genom den behandling han genomgått vunnit sjukdomsinsikt och avhållit sig från alkohol och trappat ner på mediciner. Han går på AA-möten och i samtalsterapi. Han är nu en nykter alkoholist med god prognos.

R.Q. har en lång anställningstid, och Banverket är en stor arbetsgivare som borde kunnat omplacera R.Q. till annat arbete under tid då han inte anses kunna utföra säkerhetstjänst. R.Q. medicinerar alltjämt, men de mediciner som R.Q. nu använder hindrar inte att han återfår sådan tjänst. Banverkets rehabiliteringsansvar har i vart fall inträtt efter det att Banverket enligt sina egna uppgifter fick kännedom om R.Q:s sjukdom, dvs. efter den 6 juli 2000.

Den skada som R.Q. har förorsakat Banverket kan inte anses vara betydande. Av betydelse för uppsägningsfrågan är vidare att det i detta fall har rört sig om händelser som har svag eller ingen anknytning till anställningen. Det var första gången R.Q. använde Banverkets bil för privat bruk när han företog den knappt 3,5 km långa bilfärden den 6 juli 2000. Det rörde sig alltså om en mycket kort färd som företogs på fritiden och som inte hade någon koppling till tjänsten. Hans handlande måste ses som ett relativt obetydligt överskridande av de regler som gällde för Banverkets tjänstebilar. Det faktum att R.Q. använde sig av sitt SJ-kort vid tågresan innebär inte att händelsen den 8 juli 2000 har haft något samband med hans anställning.

R.Q. kan inte genom sitt handlade anses ha brutit mot någon central förpliktelse i anställningsavtalet. Han kan inte heller anses ha skadat Banverkets anseende genom sitt handlande. Det rör sig om enstaka händelser som har sin grund i R.Q:s sjukdom. Det måste också beaktas att Banverket inte följde upp den rehabiliteringsutredning som gjordes år 1994. Detta har haft betydelse för hans hälsotillstånd och därmed även för de händelser som legat till grund för uppsägningen.

Banverket

De gärningar som R.Q. har gjort sig skyldig till är av sådan art att det egentligen har förelegat laga grund för ett avskedande enligt 18 § anställningsskyddslagen. Banverket har trots detta valt den mildare linjen genom att skilja R.Q. från anställningen genom uppsägning. Denna uppsägning är enligt Banverkets mening sakligt grundad.

De gärningar som R.Q. har gjort sig skyldig till har visserligen begåtts under hans fritid. Det föreligger emellertid ett uppenbart samband mellan anställningen och dessa gärningar. Vid bilfärden den 6 juli 2000 använde han en tjänstebil, en s.k. pick up, trots att han inte hade lov att köra den under fritiden. Bilen var tydligt skyltad med Banverkets logotyp. Detta har allvarligt skadat Banverkets anseende och utgjort ett mycket allvarligt missbruk av det förtroende som visats honom genom att han fick ha bilen hemma mellan uppdragen. Även gärningarna den 8 juli 2000 har ett starkt samband med anställningen, eftersom R.Q. företog tågresan genom att använda det frikort på Statens Järnvägar han hade i egenskap av anställd hos Banverket. Med hänsyn till det nära förhållandet mellan de båda organisationerna kan R.Q:s handlande jämställas med en händelse som inträffat på hans arbetsplats.

R.Q:s gärningar gör det omöjligt att ha honom i arbete som banreparatör. Detta är s.k. säkerhetstjänst med hänsyn till att arbetet sker i spårmiljö i närheten av strömförande ledningar och pågående tågtrafik. Banverkets författningssamling innehåller bestämmelser om sådan säkerhetsklassad tjänst. Alla som arbetar med spårarbete behöver visserligen inte vara godkända för säkerhetstjänst, men den som inte har godkännande måste alltid utföra arbetet tillsammans med någon som har det. Den som är godkänd för säkerhetstjänst har ett större ansvar och är mer användbar än andra. R.Q. fråntogs efter vissa händelser sin säkerhetstjänst under en tid i början av 1990-talet, vilket ledde till kraftiga reaktioner från hans sida.

I samband med läkarundersökningar för säkerhetstjänst år 1996 och 1999 uppgav R.Q. att han inte led av psykisk sjukdom och inte använde lugnande medel, sömnmedel eller annan medicin. Dessa uppgifter var oriktiga eftersom R.Q. utan Banverkets vetskap i själva verket hade haft psykiska besvär i varje fall sedan början av 1990-talet och medicinerade för dessa. Detta innebär att R.Q. svikligen har förlett Banverket att godkänna honom för säkerhetsklassad tjänst.

Rehabiliteringsutredningen år 1994 vidtogs på grund av konflikter mellan arbetsledningen och R.Q. angående säkerhetsarbetet. R.Q:s problem särskilt vid tiden för rehabiliteringsutredningen berodde på vantrivsel på arbetet samt på hans personliga och sociala förhållanden. Det var vid denna tid som han fråntogs arbete med säkerhetstjänst.

Det bestrids att R.Q. led av kronisk alkoholsjukdom vid tiden för händelserna i juli 2000. Om han har lidit av sådan alkoholism torde denna ha utlösts av de händelser som ligger till grund för uppsägningen. Den medicinska utredning som Banverket numera har tillgång till rörande R.Q. utvisar att han under åren har haft psykiska besvär, men dessa har varit så måttliga att de kunnat bemästras med medicinering. R.Q. har inte varit sjukskriven på grund av depression efter 1994.

R.Q:s handlande i juni 2000 har således inte haft sin grund i sjukdom och även om så skulle anses vara fallet har handlandet i sig varit så allvarligt att sjukdomen inte skall tillmätas betydelse när man bedömer uppsägningsfrågan.

Banverket har i alla händelser inte känt till att R.Q. haft alkoholmissbruk eller eventuell alkoholsjukdom. R.Q. har inte haft några synbara alkoholproblem av sjukdomskaraktär. Trots att R.Q. har arbetat i arbetslag och i tät samverkan med andra personer har varken arbetsledare eller arbetskamrater upptäckt eller anat spår av alkoholsjukdom eller annan sjukdom. Det har inte heller kommit några rapporter eller indikationer på sjukdom från facket eller företagshälsovården. Uppgifterna om R.Q:s hälsa har av sekretesskäl i stor utsträckning varit okända för Banverket och läkarjournalerna har kommit Banverket till del först i samband med tvisteförhandlingarna. R.Q. har haft relativt begränsade sjukskrivningsperioder med undantag för 1993 och 1994. De längre sjukskrivningsperioderna har framför allt berott på problem med luftrör och luftvägar.

Banverket kan inte anses ha haft kännedom om R.Q:s medicinering genom att han fick ersättning för sina utlägg för medicin och läkarvård genom att lämna in kvitton på utläggen till personalavdelningen. Kvittona är neutrala och det framgår inte vilken medicin eller läkarvård de avser. Beloppen för R.Q:s del har i genomsnitt per år inte ens nått upp till gränsen för frikort. Den kamerala funktionen på Banverket har inte rätt att rapportera om anställdas ersättningskrav för medicin eller läkarvård till personalavdelningen eller företagsledningen. R.Q:s uttag av psykofarmaka har därför inte varit kända för arbetsledningen. R.Q. har ytterligare gett Banverket anledning utgå från att han i princip varit frisk genom de uppgifter han lämnat vid utförda läkarkontroller för utredning om förutsättningarna för säkerhetstjänst.

Banverket har sammanfattningsvis alltså inte känt till R.Q:s eventuella alkoholsjukdom och har därför inte brustit i sitt rehabiliteringsansvar.

Det har inte med hänsyn till den grova misskötsamhet som R.Q. gjort sig skyldig till varit skäligt att erbjuda R.Q. annat arbete, och det har i vart fall saknats möjligheter därtill. Situationen vid Banverket är allmänt sett sådan att det sker personalminskningar, och detta gäller även den personalkategori som R.Q. tillhör.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om Banverket haft rätt att säga upp R.Q. som på sin fritid gjort sig skyldig till dels stöld, grovt rattfylleri och obehörigt avvikande från trafikolycksplats och därvid olovligen använt Banverkets bil, dels hot och våld mot tjänsteman under en tågresa som han företagit med det frikort på Statens järnvägar R.Q. hade som en personalförmån i sin anställning hos Banverket.

Banverkets inställning är att R.Q. genom sitt handlande på ett allvarligt sätt har dels missbrukat det förtroende som visats honom, dels skadat Banverkets anseende. Enligt Banverket hade R.Q:s handlande t.o.m. kunnat motivera ett avskedande, och det har i varje fall förelegat saklig grund för den vidtagna uppsägningen. SEKO har gjort gällande bl.a. att R.Q. har haft personliga problem med depression och alkoholism av sjukdomskaraktär och att det med hänsyn härtill inte har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På SEKO:s begäran har därvid skett förhör under sanningsförsäkran med R.Q. och vittnesförhör med E.M., S.F. och C.S. På Banverkets begäran har hållits vittnesförhör med T.Å.G., K.H., L-G.H. och H.T.

Innan domstolen behandlar uppsägningsfrågan finns det anledning att först gå in dels på de närmare omständigheterna kring de inträffade händelserna, dels på vad som framkommit om R.Q:s hälsotillstånd.

Händelserna den 6 och 8 juli 2000

När R.Q. den 6 juli 2000 gjorde sig skyldig till grovt rattfylleri och smitning använde han Banverkets logotypmärkta fordon, en lätt lastbil. Han hade den parkerad vid hemmet, men hade ostridigt inte rätt att använda den för privat bruk. I samband med bilfärden stal han en verktygslåda ur en husbil. Bilfärden slutade med att han körde in i ett betongstaket. Det uppstod omfattande skador, bl.a. på Banverkets bil. Han avvek från olycksplatsen, men togs senare omhand av polisen. Två dagar senare, den 8 juli, gjorde han den tågresa under vilken han gjorde sig skyldig till våld och hot mot tjänsteman genom att förgripa sig på tågmästaren. Beträffande denna händelse hänvisas till vad som angetts inledningsvis i denna dom.

R.Q. har inför domstolen uppgett bl.a. följande. Under senvåren 2000 hade hans depressiva besvär tilltagit, och han kände alltmer ångest. Han hade en period av mycket intensivt arbete med övertid bakom sig när han påbörjade en ledighet fr.o.m. den 1 juli. Han drack först bara under kvällarna. Efter ett par dagar drack han dygnet runt och var ständigt påverkad. Den 6 juli hade han läst i tidningen om en sångfestival i trakten. Hans fru och dotter ville inte åka med honom dit i familjens bil, utan åkte själva utan honom. Han fick då ett infall och tog tjänstebilen. Han tog med en flaska vin. Av vad som sedan hände minns han i stort sett bara att han var på sångfestivalen. Han togs omhand av polisen och kom hem dagen därpå. Han kände panik efter händelserna och fortsatte att dricka alkohol. Ytterligare en dag senare skulle han inleda en utlandsresa från Arlanda och tog tåget mot Stockholm. Han drack en hel del öl och blev berusad. Det blev ett tumult och han gjorde motstånd när tågmästaren skulle sätta av honom på stationen i Enköping.

Utredningen rörande R.Q:s hälsoförhållanden

SEKO:s inställning är att R.Q. har haft långvariga psykiska problem med ett alkoholberoende av sjukdomskaraktär samt att Banverket, efter att ha medverkat i en rehabiliteringsutredning år 1994, inte har fullföljt sin skyldighet att verka för R.Q:s rehabilitering. Banverket har på sin sida vitsordat att R.Q. har haft psykiska besvär men har bestritt att han under den aktuella tiden har lidit av alkoholism av sjukdomskaraktär. Enligt Banverket har alkoholbesvären i varje fall varit okända för verket.

Av sjukjournaler och annat skriftligt underlag beträffande R.Q. som har ingetts i målet framgår i huvudsak följande. R.Q. hade under 1990-talet psykiska problem som föranledde relativt täta kontakter med läkare vid både företagshälsovård och sjukhus. Av journalerna kan utläsas att han led av depressioner som föranledde en såvitt kan bedömas regelbunden medicinering med olika ångestdämpande medel. Av journalerna kan också utläsas att R.Q. tidvis drack alkohol för att dämpa besvären, men alkoholen nämns mera i förbigående i anteckningarna. Läkarkontakterna blev färre under år 1998, och den senaste anteckningen i journalen gjordes i april 1999.

I målet har vidare företetts anteckningar från Rockesholms vårdhem, där han efter de i målet aktuella händelserna undergick vård inom ramen för den särskilda behandlingsplan som fastställts i anslutning till skyddstillsynen. Enligt anteckningarna, som är ställda till Frivården i Skövde och undertecknade den 9 oktober 2001 av rådgivaren A.E., är R.Q. enligt ADDIS-test beroende av alkohol med 24 symtom (av 28 möjliga) fördelade över samtliga de sju symtomkategorier som föreligger.

Chefsöverläkaren E.M., som har varit R.Q:s läkare sedan våren 2000, har i ett intyg den 4 september 2000 uttalat bl.a. att R.Q. har mångåriga besvär med depressioner, men att han inte har några missbruksproblem. Hon har emellertid i ett utlåtande den 12 oktober 2001 också angett bl.a. att R.Q. har haft ett mångårigt alkoholbruk och i dag är att betrakta som en nykter alkoholist. E.M. har inför domstolen bekräftat de senare uppgifterna och tillagt följande. Under våren 2000 var R.Q. på väg in i en depression, och började dricka alkohol på fritiden. Alkoholkonsumtionen ökade som en följd av händelserna i juli 2000. R.Q:s alkoholberoende är antagligen av sjukdomskaraktär.

Den nu redovisade utredningen utvisar klart att R.Q. har lidit av mångåriga besvär med depressioner, att han har haft en relativt omfattande medicinering mot dessa besvär samt att han tidvis också har missbrukat alkohol. Däremot är det enligt domstolens mening tvivelaktigt om R.Q. lider av alkoholism av sjukdomskaraktär, och det kan i varje fall inte anses visat att han gjorde det vid tidpunkten för händelserna i juli 2000.

Förelåg saklig grund för uppsägningen?

Med hänsyn till att R.Q:s gärningar har begåtts under hans fritid finns det anledning att först gå in på frågan om vilken betydelse dessa kan anses ha för Banverket. Beträffande händelserna på tågresan den 8 juli 2000 kan konstateras att tåget tillhörde Statens Järnvägar, som numera är en helt annan organisation än Banverket. R.Q. hade inte sin arbetsplats på detta eller något annat tåg. Det saknar i detta sammanhang betydelse att han företog resan med det frikort han hade såsom anställd hos Banverket. Arbetsdomstolen anser av dessa skäl att händelserna på tåget inte kan tillmätas någon betydelse vid bedömningen av uppsägningsfrågan.

Däremot står det klart att det föreligger en anknytning mellan R.Q:s anställning och händelserna den 6 juli 2000, dvs. händelserna då R.Q. gjorde sig skyldig till rattfylleri, smitning och stöld. Händelserna inträffade visserligen på R.Q:s fritid, men han körde Banverkets tjänstebil, vilket stred mot de regler som gällde för innehavet av bilen. Det står klart att de gärningar R.Q. begick var av allvarlig art om man betraktar saken från allmän och straffrättslig synpunkt. När man bedömer uppsägningsfrågan måste man emellertid anlägga ett delvis annat synsätt, där det väsentliga blir vilken betydelse R.Q:s gärningar hade för Banverket. I den delen kan först konstateras att det var fråga om uppsåtliga brott, som har begåtts med användning av Banverkets bil vilken kom till skada. För Banverket måste det givetvis ha framstått som allvarligt att en anställd, oavsett om det var under arbetstid eller på fritiden, körde dess bil i berusat tillstånd och dessutom avvek från den olycka som inträffade under färden. Det anförda gäller inte minst mot bakgrund av att bilen var märkt med Banverkets logotyp.

Banverket har gjort gällande att R.Q:s handlande är av sådant slag att det utgör grund för avskedande, även om Banverket har valt att i stället säga upp honom. Ett avskedande får som framhållits i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 149) ske endast i flagranta fall. Det skall vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Som redan har framhållits är de av R.Q. begångna brotten av allvarlig art. Emellertid kan brotten enligt domstolens mening inte anses ha varit på ett sådant direkt sätt riktade mot Banverket att ett avskedande hade varit berättigat.

Att brotten inte varit direkt riktade mot Banverket har enligt domstolens mening betydelse även för bedömningen av uppsägningsfrågan. Enligt Arbetsdomstolens mening kan man vidare inte bortse från de omständigheter av personlig natur som uppenbarligen hade väsentlig betydelse som bakgrund till R.Q:s handlande. Det har visserligen inte visats att han vid den aktuella tidpunkten led av alkoholism av sjukdomskaraktär, men det står klart att han sedan mycket lång tid har haft återkommande depressioner som föranlett en omfattande medicinering och som också är bakgrunden till hans tidigare alkoholmissbruk. Av R.Q:s berättelse om de närmare omständigheterna vid händelserna den 6 juli kan man dra slutsatsen att han vid tidpunkten hade hamnat i en allvarlig personlig kris.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det har varit fråga om en visserligen allvarlig, men enstaka förlöpning som R.Q. har gjort i tillfällig och djup personlig kris. Som domstolen åtskilliga gånger har uttalat bör bedömningen inte så mycket inriktas på vad som har förekommit i det enskilda fallet utan i stället på de slutsatser för framtiden om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade. I detta sammanhang är det av betydelse att R.Q:s anställning har pågått sedan år 1977. Det har inte framkommit annat än att han har skött sitt arbete väl. Det förekom visserligen en del misshälligheter med arbetsledningen under år 1993, men dessa tycks ha haft samband med R.Q:s psykiska besvär och föranledde en rehabiliteringsutredning år 1994. Resultatet av denna blev att R.Q. återfick de säkerhetsklassade arbetsuppgifter som han hade haft tidigare. Det har inte gjorts gällande att det därefter har funnits någon anledning till anmärkning på hans arbete. Av betydelse för bedömningen är vidare att R.Q. nu har kommit ifrån sitt alkoholmissbruk och enligt E.M. kan betraktas som nykter alkoholist.

Banverket har emellertid gjort gällande att R.Q. på grund av det inträffade inte längre kan utnyttjas för säkerhetsklassat arbete. SEKO har som domstolen uppfattat saken inte förnekat detta, men har gjort gällande att Banverket har möjlighet att bereda honom andra arbetsuppgifter. Banverkets inställning är att det med hänsyn till R.Q:s handlingar inte skäligen kan krävas att han omplaceras och att det i alla händelser saknas möjligheter därtill.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte med fog göras gällande att Banverket inte skulle kunna använda R.Q. för andra arbetsuppgifter. Domstolen anser inte heller att R.Q. har åsidosatt sina skyldigheter på ett sådant sätt att Banverket inte över huvud taget skulle kunna utnyttja honom för arbete. Frågan blir då om det har funnits möjligheter för Banverket att omplacera honom till annat arbete.

I målet har skett förhör med verksjuristen H.T., som har uppgett i huvudsak följande. Vid Banverket har det sedan år 1998 skett personalminskningar, främst beträffande bantekniker. Omkring ettusen personer har lämnat sina anställningar, och det finns inga lediga arbeten. Det saknas arbetsuppgifter på lager och liknande arbetsställen som man skulle kunna tänka sig i R.Q:s fall. I viss utsträckning skulle han visserligen kunna fortsätta med sina tidigare arbetsuppgifter som banreparatör. Det förutsätter emellertid att han arbetar tillsammans med någon anställd som är godkänd för säkerhetsklassat arbete. Numera arbetar en banreparatör emellertid ofta ensam. Uppskattningsvis 30-50 procent av en banreparatörs arbetsuppgifter är av sådant slag. R.Q. skulle alltså inte kunna tas i anspråk för sådant arbete. Han skulle inte kunna beredas arbete med mindre det inrättas en ny tjänst för honom.

I omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen ligger att det ankommer på arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och att därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Om det föreligger oklarhet huruvida omplacering kunnat ske, bör det normalt anses att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord (se bl.a. domen 1981 nr 51).

Arbetsdomstolen har fått det allmänna intrycket att Banverket har tagit för lätt på uppgiften att bereda R.Q. sådana arbetsuppgifter som han kunde utföra utan att vara godkänd för säkerhetsklassat arbete. Saken torde få ses mot bakgrund av att Banverket egentligen ansåg att ett avskedande hade varit berättigat och att det därför inte förelåg någon skyldighet att göra en omplacering. Arbetsdomstolen anser det inte styrkt att Banverket saknade möjlighet att omplacera R.Q.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till uppfattningen att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av R.Q. Uppsägningen skall alltså ogiltigförklaras.

Skadeståndsfrågan

Vid ställningstagandet till SEKO:s yrkande om allmänt skadestånd till R.Q. anser Arbetsdomstolen att det bör tas avsevärd hänsyn till att han själv vållade den situation som uppstod och som får anses svårbedömd. Det finns därför anledning att bestämma skadeståndet till ett betydligt lägre belopp än vad som är normalt vid en uppsägning utan saklig grund. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 25 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall Banverket förpliktas ersätta SEKO för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen den 12 september 2000 av R.Q.

2. Staten genom Banverket förpliktas att utge allmänt skadestånd till R.Q. med tjugofemtusen (25 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 mars 2001 till dess betalning sker.

3. Staten genom Banverket skall utge ersättning för rättegångskostnader till SEKO-Facket för Service och Kommunikation med etthundrafjortontusentvåhundranittio (114 290) kr, varav 105 000 avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-02-20, målnummer A-33-2001

Ledamöter: Michaël Koch, Maj Johansson, Karin Isacsson, Charlott Richardson, Anders Hagman, Inger Öhrn Karlsson och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Catrine Björkman

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-02-20

Målnummer:
A-33-2001