En arbetsgivare har tilldelat en av sina anställda en skriftlig varning. Fråga huruvida arbetsgivaren därigenom har brutit mot kollektivavtalet. Även fråga om huruvida arbetsgivaren på sådant sätt föranlett arbetstagaren att frånträda sin anställning, att arbetstagarens åtgärd är att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida.


Lagrum:
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Lärarnas Riksförbund; Kommunala Företagens Samorganisation; Stiftelsen MediaGymnasiet

Nr 18

Lärarnas Riksförbund

mot

Kommunala Företagens Samorganisation och Stiftelsen MediaGymnasiet i Nacka.

Bakgrund

Mellan Kommunala Företagens Samorganisation (KFS) och Lärarnas Riksförbund gäller kollektivavtal, det s.k. privatskoleavtalet, i vilket föreskrivs bl.a. följande.

§ 4 Avstängning och skriftlig varning

- - - - -

Fel och försummelse

Mom 2 Arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan tilldelas skriftlig varning.

Innan varning meddelas underrättas lokal arbetstagarorganisation om den tilltänkta åtgärden. Organisationen har rätt till överläggning, som skall påkallas senast sju kalenderdagar efter underrättelsens mottagande.

Beslut om skriftlig varning ska meddelas på sådant sätt att tvekan inte kan uppstå om anledning till och innebörd av åtgärden.

Stiftelsen MediaGymnasiet i Nacka (Mediagymnasiet) är genom medlemskap i KFS bundet av privatskoleavtalet. Mediagymnasiet startades år 1993 och bedrivs som en stiftelse. B.J. och M.N. var rektorer för skolan och de enda ledamöterna i styrelsen.

R.B. är medlem i Lärarnas Riksförbund. Han anställdes som lärare i journalistik och mediaämnen vid Mediagymnasiet den 1 augusti 1995. Vid ett fackligt möte på skolan den 16 december 1999 valdes han till vice skyddsombud och facklig förtroendeman.

R.B. fick den 4 februari 2000 en skriftlig tillsägelse av följande innehåll.

Till R.B.

Jag betraktar Ditt handlande i förhållande till våra kunder som illojalt mot arbetsgivaren därför att det skadar och försvårar arbetsgivarens verksamhet.

Det du sade vid vårt telefonsamtal i onsdags (2/2-00 ca kl. 15.30) betraktar jag dessutom som ett försök att hota arbetsgivaren.

Jag uppmanar dig omedelbart att upphöra med din illojala verksamhet.

Den 8 februari 2000 fick R.B. en skriftlig underrättelse om att en varning skulle komma att tilldelas honom. Den 14 februari 2000 meddelades R.B. en skriftlig varning av följande lydelse.

Till R.B., anställd som lärare i journalistik vid MediaGymnasiet i Nacka

Varning på grund av illojalitet mot arbetsgivaren

I ett anställningsförhållande (anställningsavtal) har parterna rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. För att anställningsavtalet skall fungera i praktiken förutsätts att båda parter fullgör sina respektive skyldigheter.

I arbetstagarens skyldigheter ingår bl.a. ett lojalitetsåtagande som innebär att det är arbetstagarens skyldighet att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget och undvika lägen då det kan uppkomma en pliktkollision.

Vi har noterat att Du brutit mot dina skyldigheter i anställningsavtalet i följande avseende:

Illojalt handlande

Det illojala handlandet består i att Du har förtalat arbetsgivaren inför kunden (elever och föräldrar). Förtalet har dessutom spridits till blivande kunder.

Du har också försökt utöva utpressning mot arbetsgivaren genom att hota med anmälningar till olika myndigheter om inte styrelsen för arbetsgivarföretaget byts ut och den verkställande ledningen avgår.

Du har missbrukat din ställning som lärare och auktoritet för eleverna genom att inför dessa förtala arbetsgivare[n].

Medvetenhet

Det illojala handlandet är planerat och genomfört på ett medvetet sätt. Arbetstagaren har haft för avsikt att skada arbetsgivaren och det illojala handlandet har ägt rum vid flera tillfällen.

Ett upprepande av ditt illojala handlande eller annan förseelse kan medföra att vi tvingas skilja Dig från anställningen.

Skada

Skadan som det illojala handlandet har åsamkat arbetsgivaren består i huvudsak av ekonomisk skada och i[m]materiell skada.

Ekonomisk skada

Minskade intäkter om elever pga förtalet byter utbildning.

Minskade intäkter genom att elevernas hemkommuners förtroende för utbildningen skadats.

Minskade intäkter genom minskat antal sökand[e] elever till utbildningen.

(Föräldrar till elever som sökt till MediaGymnasiet ht har hört av sig till skolan pga. förtalet.)

Kostnader för att återställa kundernas (föräldrars och elevers) förtroende för MediaGymnasiet.

Kostnader för att återställa mediebranschens förtroende för

MediaGymnasiet.

Lidande för arbetsgivaren för förtal.

I[m]materiell skada

Förtalet har på ett mycket allvarlig[t] sätt påverkat det psykosociala arbetsklimatet på arbetsplatsen.

På grund av förtalet har grupper av elever uppträtt mycket hätskt mot

skolans ledning.

R.B. blev sjukskriven av läkare den 7 februari 2000 och var fortfarande sjukskriven när han sade upp sig från sin anställning den 1 maj 2000.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida R.B. utan grund har tilldelats en disciplinär varning och huruvida R.B:s uppsägning skall betraktas som en icke sakligt grundad uppsägning från arbetsgivarens sida. Tvisteförhandlingar har ägt rum mellan parterna utan att de har kunnat enas. Med anledning härav har förbundet väckt talan vid Arbetsdomstolen.

Yrkanden m.m.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Mediagymnasiet att till R.B. utge

1. allmänt skadestånd med 25 000 kr avseende brott mot kollektivavtalets § 4 mom. 2,

2. allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot grunderna för 7 § anställningsskyddslagen och

3. ekonomiskt skadestånd med 18 700 kr för augusti 2000, 8 000 kr för september 2000 och 6 000 kr per månad från och med oktober 2000 till och med januari 2001.

Vidare har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Mediagymnasiet att till förbundet utge allmänt skadestånd med 20 000 kr avseende kollektivavtalsbrottet.

På samtliga belopp har förbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen, avseende de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning, den 4 april 2001, och avseende de ekonomiska skadestånden från den 27:e i varje månad; allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet i dess helhet, men har vitsordat det ekonomiska skadeståndet och ränteberäkningarna som skäliga i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Alltsedan R.B. anställdes vid Mediagymnasiet har kritik avseende skolans ledning och organisation framförts till skolledningen från både lärare, elever och föräldrar. Problemen har bestått både i handhavandet av utbildningen och hanteringen av personalen. Organisationen i stort har inte fungerat och arbetet har präglats av mycket snabba förändringar av kurser och scheman med bristfällig information till lärarna. Omfattningen av förändringarna har blivit ett arbetsmiljöproblem. Förbundet har under åren fört fram synpunkter på verksamhetens organisation samt påpekat att brott mot förhandlingsordningen enligt medbestämmandelagen förekommit. Trots detta har problemen fortgått. Eleverna har fått ta för stort ansvar för sin egen utbildning, t.ex. den Arbetsplatsförlagda utbildning (APU) som ingår som del av undervisningen. Skolan har överlåtit till eleverna att ordna APU-platser; vilket har lett till att det förekommit att elever förlagt sin APU till bl.a. McDonald´s. Skolan har inte haft någon planerad uppföljning av APUn och lärarna har inte haft någon tid avsatt för att kontrollera hur APUn förlöpte. Lärarna har försökt ställa upp så gott de har kunnat och arbetat övertid utan ersättning. Resultatet för eleverna har dock inte blivit så bra som det hade kunnat bli med en bättre organisation.

Under våren 1999 ökade anslutningen till förbundet på skolan. Lärarna hade beslutat sig för att sluta sig samman och söka information om läroplanens, skollagens och friskoleförordningens innehåll, regler kring APU m.m. Man hade kontakter med Skolverket och med förbundets regionala ombudsman E.P.H. angående miljöfrågor och MBL-förhandlingar. Av dessa kontakter drog lärarna slutsatsen att kraven för att en friskola skall få bidrag inte var uppfyllda, men de valde att inte göra en anmälan utan att i stället försöka få förändringar till stånd på egen hand.

Den 16 december 1999 valdes R.B. till biträdande skyddsombud och facklig förtroendeman på skolan. Diskussionerna med E.P.H. fortgick och det bestämdes att skolan den 26 januari 2000 skulle ha en studiedag, vid vilken E.P.H. och B.J. skulle medverka. Denna dag skulle vara utgångspunkt för ett mer ordnat fackligt samarbete på skolan.

Studiedagen den 26 januari 2000 inleddes med att B.J. informerade om skolans budget m.m. Därefter hade E.P.H. en genomgång av det fackliga arbetet och det fanns tillfälle att ställa frågor. R.B. gjorde inte detta. På eftermiddagen diskuterade man i mindre grupper för att sedan fortsätta diskussionen alla gemensamt. Dagen fick inget annat innehåll än var åsyftat. Emellertid ledde de uppgifter som B.J. lämnade om budgeten till att E.P.H. dagen därpå påkallade en tvist angående brott mot förhandlings - och informationsskyldigheten enligt medbestämmandelagen, vilken så småningom avslutades med en uppgörelse om skadestånd till förbundet.

Den 27 januari 2000 hade en kollega till R.B. lektion med en klass mediaelever. Eleverna ville veta mer om läroplanen, skollagen, gymnasieförordningen m.m.; främst på grund av de problem som hade varit med APUn, men även på grund av att de i ett projekt som pågick på skolan hade i uppgift att studera de dokument som styrde verksamheten. Kollegan hämtade R.B. för att besvara frågorna och R.B. gjorde det utifrån sina kunskaper angående lagar m.m. som han hade inhämtat som skyddsombud.

Vid ett möte den 2 februari 2000 beslutade det lokala facket att ge R.B. i uppdrag att lägga fram ett förslag till B.J. om att utöka styrelsens sammansättning med representanter från personalen och föräldraföreningen. Man hade först framställt förslaget till L.N. i föräldraföreningen och han hade inget att erinra mot detta. Orsaken till förslaget var att man ville göra något konkret för att råda bot på den oordning som förevar på skolan. I enlighet med uppdraget ringde R.B. till B.J. och framställde förslaget. Han återkom sedan förhoppningsfull till facket eftersom han tyckte att samtalet hade fallit väl ut.

Den 4 februari 2000 blev R.B. inkallad till B.J. och erhöll muntligen och skriftligen en tillsägelse. R.B. blev chockad, men gick tillbaka till sin lektion och visade ett videoprogram. Han gick därefter hem och har sedan dess inte arbetat på skolan. Han sjukskrevs av läkare den 7 februari 2000.

Någon av dagarna mellan den 7 februari 2000 och den 14 februari 2000 erhöll R.B. en skriftlig underrättelse om att en varning skulle komma att tilldelas honom och den 14 februari 2000 erhöll han en skriftlig varning.

R.B. sade upp sig den 1 maj 2000 som en direkt följd av agerandet från arbetsgivarens sida den 4 februari och den 14 februari 2000. Fram till dagen för uppsägning var han sjukskriven. Redan från det att han erhöll tillsägelsen och varningen var hans avsikt att säga upp sig, men han blev övertalad av E.P.H. att stanna i avvaktan på förhandlingar m.m. När han sade upp sig hade han inget nytt arbete att gå till.

Skolan anmäldes sedermera till Yrkesinspektionen och Skolverket och Skolverket avgav den 6 juni 2001 beslut och rapport, i vilka konstaterades att Mediagymnasiet inte uppfyllde kraven för att stå under statlig tillsyn och få bidrag från elevernas hemkommuner, att skolan inte uppfyllde kravet i 9 kap. 8 § skollagen att ge en utbildning som ger kunskaper som till art och nivå motsvarar gymnasieskolan, bl.a. på grund av brister i APUn, och att skolan också brast i kvalitetsredovisningen. Åtgärder har nu vidtagits och Skolverket har förklarat sig nöjt med vad skolan har utfäst för framtiden.

Som rättslig grund för sina yrkanden gör förbundet gällande följande.

Mediagymnasiet har i strid med gällande kollektivavtal, Privatskoleavtalet, § 4 mom. 2, tilldelat R.B. en varning, i detta att han ej gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Varningen kan inte betraktas som en s.k. LAS-varning. Den disciplinära varningen kan prövas rättsligt.

Mediagymnasiets agerande har provocerat fram R.B:s uppsägning genom otillbörligt agerande och har därigenom förfarit i strid med grunderna för 7 § anställningsskyddslagen och god sed på arbetsmarknaden. Saklig grund för uppsägning har inte förelegat.

R.B. och förbundet är därigenom berättigade till yrkade skadestånd. Det ekonomiska skadeståndet avser den lön som R.B. gått miste om på grund av uppsägningen med avdrag för vad han uppburit genom andra anställningar.

Arbetsgivarparterna

Skolan startades år 1993. Det är riktigt att det har förekommit en del motsättningar mellan vissa lärare och ledningen. Detta beror uteslutande på att de två rektorerna, B.J. och M.N., från starten har haft vissa idéer om driften, som inte har accepterats av lärarna. Ledningen har inte velat ändra sin uppfattning och det går ej att säga om de förändringar som förbundet har föreslagit skulle ha inneburit några förbättringar eller tvärtom. Ledningen anser sig ha försökt tillgodose elevers och lärares behov på bästa sätt. Emellertid har ledningen inte varit beredd att gå med på lärarnas lönekrav, utan valt att hålla något lägre löner för att i stället kunna bekosta dyr utrustning. Det bestrids att APUn skulle ha hanterats felaktigt och att eleverna med skolans godkännande skulle ha arbetat på McDonald´s. Skolan har inte heller brustit vad gäller medbestämmandelagens regler mer än andra nystartade friskolor, dvs. någon enstaka gång. Förbundet har inte bidragit till att lösa de konflikter som förevarit utan har snarare eldat på dessa genom att gå vidare med frågor som borde ha lösts på arbetsplatsen. Yrkesinspektionen avskrev alla vidare åtgärder i samband med att Mediagymnasiet tog aktiv kontakt med Previa och en grupp med specialiteten konfliktlösning.

Studiedagen den 26 januari 2000 var planerad i samråd mellan ledningen och den fackliga organisationen. Syftet var främst att diskutera arbetstidsfrågor. Ledningen skulle vara med i början och slutet av dagen. Planeringen kom dock att ändras av förbundet och organiserades som ett möte för att ta reda på skolans fel och brister. I smågrupper skulle personalen ställa upp all kritik de kunde komma på mot skolans ledning och kritiken sammanställdes när grupperna återsamlades. Det görs inte gällande att R.B. skulle ha varit nämnvärt aktiv vid det gemensamma mötet, men i en av smågrupperna kom R.B. in och sade "Nu har vi dem. Nu kan vi sätta dit dem ordentligt" Han läste ur skollagen och uppgav att ledningen hade brutit mot så många regler att man skulle göra en anmälan till Skolverket. Han sade även "Jag är beredd att ta över".

Den 27 januari 2000 höll R.B. ett möte i TV-studion med årskurs 3. R.B. redovisade i stora delar vad som hade avhandlats vid studiedagen, dvs. kritiken mot ledningen och att denna bröt mot gymnasieförordningen vad gällde APUn, att den inte skötte ekonomin och att den bröt mot medbestämmandelagen. Detta förfarande var mycket olämpligt då detta är något som eleverna inte skall bli inblandade i. Efter mötet kom ett stort antal elever till B.J. och ville ha en förklaring av vad som skulle hända med deras utbildning m.m. Skolan fick även ta emot samtal från oroade föräldrar.

Den 2 februari 2000 hade R.B. sökt B.J., som därför ringde upp R.B. B.J. förde minnesanteckningar direkt vid samtalet. Samtalet inleddes med att R.B. frågade om B.J. satt stadigt så att han skulle tåla vad som skulle komma att sägas. Därefter ställde R.B. krav på att styrelsen genast skulle bytas ut och att M.N. omedelbart skulle avgå. På ett sätt som B.J. uppfattade som ett hot sade R.B. att om ledningen inte gjorde som han begärde skulle facket gå vidare med anmälan till Skolverket och skadeståndskrav på grund av brott mot medbestämmandelagen. B.J. kunde inte svara utan bad att få återkomma.

Den 4 februari 2000 hade B.J. samlat sig efter telefonsamtalet och samrått med M.N. Han kallade R.B. till ett möte, vid vilket R.B. fick en muntlig tillsägelse i enlighet med en skriftlig anteckning han hade gjort i förväg. R.B. fick även med sig denna nedskrivna tillsägelse när han gick därifrån. R.B. gick direkt till en lektion i årskurs 3 och tog återigen med eleverna upp problematiken på skolan. Han kritiserade ledningen och ånyo var det ett stort antal elever som efteråt kom till B.J., som var tvungen att ordna gruppsamtal för att lugna eleverna.

Händelsen den 4 februari 2000 ledde till oerhörda effekter för skolan. Falska rykten om skolan spreds och det gick så långt att en journalist från Aftonbladet ringde upp och ifrågasatte skötseln av skolans ekonomi. Ledningen ansåg att R.B. hade passerat alla gränser vad gäller lojalitet genom att ta upp kritiken externt. Därför började man fundera på om grund fanns för uppsägning och B.J. tog kontakt med KFS för att rådgöra. Han kom fram till att det var lämpligt att tilldela R.B. en s.k. LAS-varning innan man gick vidare med eventuell uppsägning. En LAS-varning är ägnad att medvetandegöra arbetstagaren om vad han riskerar vid fortsatt misskötsamhet. Den varning som daterades den 14 februari 2000 var ett resultat av utväxlande av faxmeddelanden och formuleringar mellan B.J. och KFS. Under tiden som kontakterna med KFS förevar kontrollerade dock M.N. vad som stod i kollektivavtalet och fann § 4 mom. 2 angående disciplinvarning. Enligt vad som anges i bestämmelsen underrättade hon den 8 februari 2000 R.B. skriftligen om att skolan avsåg att varna R.B. Emellertid kom denna underrättelse aldrig att följas av någon varning enligt kollektivavtalet eftersom ledningen insåg att det korrekta i stället var att ge en LAS-varning. Att underrättelsen över huvud taget kom att skickas ut, trots att arbetet med LAS-varningen redan pågick, berodde på bristande kommunikation mellan rektorerna.

Rapporten från Skolverket avsåg inte några allvarliga brister i verksamheten, och det som påpekades har åtgärdats. Kritiken avsåg främst att skolan hade två rektorer och att den inte hade någon anställd idrottslärare.

Som rättslig grund för bestridande gör arbetsgivarparterna gällande följande.

Varningen av den 14 februari 2000 var en LAS-varning och ingen disciplinpåföljd, varför varningen inte står i strid med privatskoleavtalet. För det fall att domstolen skulle finna att varningen utgjort en disciplinpåföljd enligt § 4 mom. 2 privatskoleavtalet görs gällande att bestämmelsen utgör en s.k. arbetsgivarventil. Vad som utgör fel och försummelse kan således inte prövas rättsligt i efterhand. Om varningen skulle kunna prövas rättsligt har det i vart fall funnits tillräckliga skäl för en varning.

Det bestrids att Mediagymnasiet har sagt upp R.B. Han sade själv upp sin anställning och det finns ingen anledning att betrakta det inträffade som en uppsägning från arbetsgivarens sida. För det fall att uppsägningen skulle anses ha varit provocerad av Mediagymnasiet görs gällande att saklig grund för uppsägning har förelegat.

Domskäl

R.B. har varit anställd som lärare vid Mediagymnasiet sedan den 1 augusti 1995. Den 1 maj 2000 sade han upp sin anställning i skolan. Tvisten i målet gäller om R.B. utan grund har tilldelats en disciplinär varning och om skolan genom sitt förfarande i samband med varningen har provocerat fram R.B:s uppsägning utan att det har förelegat saklig grund för denna.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling i målet, varvid på förbundets begäran förhör under sanningsförsäkran har hållits med R.B. samt vittnesförhör med A.S. och E.P.H. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med B.J. och M.N. samt vittnesförhör med K.B.

Domstolen skall i det följande först behandla tvistefrågorna med anledning av den varning som tilldelats R.B.

Har det varit fråga om en disciplinär varning?

Det är ostridigt att R.B. den 14 februari 2000 tilldelades en skriftlig varning av Mediagymnasiet. Varningen hade föregåtts av en muntlig och skriftlig tillsägelse den 4 februari 2000 och en skriftlig underrättelse den 8 februari 2000 om att en varning skulle komma att utdelas.

Förbundet har gjort gällande att det har varit fråga om en sådan varning som avses i privatskoleavtalet och att varningen har innefattat ett brott mot avtalet eftersom den inte har varit befogad. Arbetsgivarparterna har gjort gällande i första hand att det inte har varit fråga om en sådan varning som avses i privatskoleavtalet utan om en sådan erinran som enligt anställningsskyddslagen kan göras med anledning av en arbetstagares misskötsamhet.

Tvisten kan i denna del ses mot bakgrund av bestämmelsen i 62 § medbestämmandelagen, vilken innebär att det för disciplinär bestraffning av arbetstagare fordras stöd i avtal eller författning. I motiven till bestämmelsen sägs att denna avses att tillämpas på sådana skriftliga varningar som enligt lag eller kollektivavtal förekommer såsom en med suspension och löneavdrag jämställd form av disciplinpåföljd. Där anges också att bestämmelsen inte är avsedd att omfatta sådana varningar som närmast i betydelsen tillsägelser ingår som ett led i arbetsgivarens handläggning av förseelser på arbetsplatsen (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 425). I motiven till 1974 års anställningsskyddslag framhålls det som naturligt att en arbetsgivare reagerar på förseelser från arbetstagarens sida genom att påtala dessa och eventuellt varnar arbetstagaren att ytterligare förseelser kan leda till uppsägning (prop 1973:129 s. 125). Lagstiftarens tanke är att en uppsägning inte skall framstå som överraskande eller omotiverad av den anledningen att det beteende som föranlett uppsägningen tidigare inte har medfört någon reaktion från arbetsgivarens sida (prop. 1973:129 s. 125).

I Arbetsdomstolens praxis har konstaterats att gränsen mellan de två typerna av varning får dras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I första hand bör innehållet och utformningen av varningen och dess huvudsakliga syfte vara avgörande. Att en varning ges skriftlig form behöver emellertid inte vara utslagsgivande även om det får antas att en skriftlig åtgärd normalt uppfattas som en mer negativ åtgärd än en muntlig (se domen 1980 nr 156).

Arbetsdomstolen har i domen 1986 nr 66 vidare uttalat att det i det rådande rättsläget är viktigt att en arbetsgivare förfar och uttrycker sig på ett sätt som inte riskerar att medföra missförstånd. Arbetsdomstolen satte därvid i fråga om inte en arbetsgivare som ensidigt fattar beslut om en varning, vid oklarhet om varningens innebörd, borde anses skyldig att visa att det inte har varit fråga om en disciplinär åtgärd utan enbart en sådan tillsägelse eller erinran som åsyftas i anställningsskyddslagen. Domstolen ansåg sig dock inte föranledd att ta ställning till denna fråga i hela dess vidd utan konstaterade att det i målet var klarlagt att disciplinpåföljd i form av skriftlig varning kunde förekomma inom det aktuella avtalsområdet. Det var också upplyst att arbetsgivaren faktiskt tillämpade skriftliga varningar och av utredningen ansågs det visat att det förfarande som då tillämpades, det innehåll och den form som användes väsentligen var desamma som vid den varning som domstolen hade att pröva. Domstolen beaktade vidare att arbetsgivaren ansåg sig ha stöd i kollektivavtalet för att använda skriftlig varning som disciplinpåföljd vid arbetsvägran, vilket det var fråga om i fallet. I detta läge fick det enligt domstolens mening ankomma på arbetsgivaren att visa att de omtvistade varningarna inte hade utgjort disciplinpåföljder utan haft annan innebörd.

Den varning som R.B. tilldelades hade skriftlig form. Under rubriken "medvetenhet" påpekas att ett upprepande av förfarandet kan komma att medföra att man tvingas att skilja R.B. från anställningen. Denna mening kan i och för sig uppfattas så att skolledningens avsikt med varningen var att varna R.B. för vad ett fortsatt förfarande skulle kunna medföra och att varningen således var ett sätt att påtala förseelser på arbetsplatsen. Detta utesluter dock inte att varningen utgör en disciplinär åtgärd. Varningen är i övrigt mycket detaljerat utformad. Det anges noggrant vad som läggs R.B. till last i form av illojalitet, förtal m.m. samt vilken skada förfarandet har åsamkat arbetsgivaren. Varningen behandlar till stor del - om än inte så noga preciserat - omständigheter som behandlats redan genom den muntliga och skriftliga tillsägelsen den 4 februari 2000. Mot denna bakgrund ger varningen ett allmänt intryck av att ha ett disciplinärt syfte.

Vad som främst talar för förbundets uppfattning är dock det händelseförlopp som föregick utsändandet av varningen. Det är ostridigt att skolledningen den 8 februari 2000 sände en underrättelse till R.B. om att en skriftlig varning skulle komma att meddelas honom. Underrättelsen benämndes "Information om tilltänkt skriftlig varning enl. Privatskoleavtalet, allmänna anställningsvillkor § 4". Av underrättelsens rubrik och innehåll är det omöjligt att dra annan slutsats än att arbetsgivaren avsåg att tilldela R.B. en disciplinär varning. Underrättelsen ledde också till att det den 14 februari 2000 hölls en överläggning mellan skolledningen och företrädare för förbundet, som hade fått en kopia av underrättelsen. Varningen meddelades därefter R.B. utan att det hade förekommit någon ytterligare kontakt mellan skolledningen och honom. M.N. och B.J. har visserligen inför domstolen uppgett att avsikten den 14 februari 2000 inte var att ge R.B. en sådan varning som avses i privatskoleavtalet. Det kan enligt domstolens mening inte uteslutas att de i detta skede hade ett annat syfte med sitt handlande. Mot bakgrund av den tidigare underrättelsen om att en disciplinåtgärd skulle vidtas måste det emellertid anses ha ålegat Mediagymnasiet att klargöra för R.B. vad som var syftet med varningen, om syftet var ett annat än det som R.B. hade anledning att utgå ifrån. Så skedde inte. Vid en sammantagen bedömning av varningens form och innehåll samt övriga omständigheter finner Arbetsdomstolen att arbetsgivarparterna inte har förmått visa att varningen som tilldelades R.B. den 14 februari 2000 hade annan karaktär än en disciplinpåföljd.

Kan varningen prövas rättsligt?

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att Arbetsdomstolen inte har att pröva huruvida R.B. har gjort sig skyldig till fel och försummelser enligt kollektivavtalets § 4 mom. 2 eftersom denna bestämmelse är en s.k. arbetsgivarventil enligt vilken arbetsgivaren bedömer om fel eller försummelse förelegat. Förbundet har bestritt arbetsgivarparternas påståenden i denna del.

Frågan om kollektivavtalsbestämmelsens innebörd i det angivna hänseendet måste bedömas på sedvanligt sätt genom en tolkning av bestämmelsen. I målet har inte lagts fram någon särskild utredning om bakgrunden till denna. Domstolen är därför hänvisad till att bestämma avtalsinnehållet med ledning uteslutande av bestämmelsens ordalydelse. Det kan då konstateras att det i denna inte finns något som ger stöd för att denna skulle lämna öppet för arbetsgivaren att tillämpa bestämmelsen efter eget skön. Ordalydelsen innebär att arbetsgivaren har rätt att tilldela en varning endast till en arbetstagare som faktiskt har gjort sig skyldig till något som är ett fel eller en försummelse. Det kan tilläggas att en sådan innebörd av avtalsbestämmelsen i sak överensstämmer med vad som gäller enligt liknande bestämmelser i andra kollektivavtal, exempelvis de avtal som gäller på de primär- och landstingskommunala områdena.

Det anförda innebär att Arbetsdomstolen inte kan godta arbetsgivarparternas invändning om att en arbetsgivares beslut om varning inte kan underkastas rättslig prövning.

Har varningen varit befogad?

Arbetsgivarparterna har emellertid vidare gjort gällande att beslutet om varning har varit befogat eftersom R.B. har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. De har i denna del gjort gällande att R.B. har agerat illojalt genom förtal av skolan inför elever och föräldrar samt genom utpressning och hot gentemot skolans ledning. De har åberopat fyra händelser till stöd för sitt påstående, vilka domstolen nu skall gå in på.

Den första händelsen gäller vad som inträffade under en studiedag för personalen den 26 januari 2000. Av utredningen i målet framgår inte att R.B. har varit mer aktiv än någon annan under den del av studiedagen som bestod i gemensam diskussion. Inte heller är det något som tyder på att studiedagen på grund av något agerande från R.B:s sida skulle ha fått annat innehåll än planerat. Efter lunchen delades deltagarna in i mindre grupper. K.B., som är lärare på skolan, har berättat om hur R.B. kom in i hennes grupp och exalterat berättade om något han hade läst om APU och sade att "Nu har vi dem. Nu kan vi sätta dit dem" och att "Jag är beredd att ta över". Vidare har hon berättat att de diskuterade vad som hade hänt på en annan skola och hur man skulle kunna avsätta ledningen. R.B. har beträffande händelsen uppgett att han, såsom representant för förbundet, informerade de andra gruppdeltagarna om de brister som förbundet ansåg fanns på skolan. De andra representanterna lämnade motsvarande information i de andra grupperna. En kollega i gruppen berättade om hur det hade gått till vid en annan skola och kollegan citerade något som hade sagts då; motsvarande "Nu kan vi sätta dit dem".

Arbetsdomstolen bedömer K.B:s vittnesmål som trovärdigt. Vad R.B. har sagt i den mindre gruppen framstår dock inte som särskilt klandervärt. Av förhören i målet framgår att syftet med grupparbetena bl.a. var att diskutera de brister som fanns på skolan. Det var mot den bakgrunden inte anmärkningsvärt att R.B. såsom facklig förtroendeman kunde ha något att framföra. Även om han gjorde detta i hårda ordalag kan hans yttranden i en sådan intern diskussion med kollegorna på arbetsplatsen inte betraktas som något illojalt handlande mot Mediagymnasiet.

Den andra händelsen gäller vad som inträffade under en lektion den 27 januari 2000. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att R.B. då skulle ha förtalat skolan inför eleverna i årskurs 3. Om detta har R.B. uppgett följande. Han blev tillfrågad av en kollega om han ville besvara frågor som eleverna i en klass ställde om skolans styrdokument, dess organisation, ekonomi m.m. Han var beredd att göra det eftersom han hade fått vissa kunskaper i dessa frågor genom sitt fackliga engagemang. Han propagerade inte på något sätt utan besvarade endast de frågor som ställdes av eleverna utifrån gällande lagar och förordningar, bl.a. om APU och medbestämmandelagen. Han upplevde det som en givande stund och kan inte inse att detta skulle ha ökat ryktesspridningen på skolan. Rykten hade funnits länge eftersom informationen till lärare och elever var bristfällig.

B.J. har berättat att ett antal elever som varit med på denna lektion efteråt kom till honom och avkrävde besked om hur skolan egentligen fungerade. Enligt eleverna hade R.B. berättat för dem att skolan varken skötte ekonomin eller utbildningen i form av APU. Vidare skulle R.B. ha sagt att det fanns risk för att skolan skulle stängas och att eleverna inte skulle få några betyg. B.J. upplevde situationen som obehaglig och arbetsledningen såg mycket allvarligt på att R.B. gav eleverna felaktig information.

Arbetsdomstolen konstaterar att den enda i målet hörda person som har varit med på lektionen är R.B. Utredningen består i övrigt endast av de uppgifter som lämnats av B.J. och som har karaktären av andrahandsuppgifter och slutsatser av dessa. Gentemot R.B:s uppgifter kan inte dessa tillmätas någon vikt vid bedömningen av vad som har hänt på lektionen. Av vad R.B. har berättat framgår inte mer än att han har svarat på elevernas frågor utifrån gällande lagar m.m. Detta kan uppenbarligen inte anses utgöra förtal eller annat illojalt beteende mot Mediagymnasiet.

Den tredje händelse som arbetsgivarparterna har åberopat gäller vad som förekom vid ett telefonsamtal den 2 februari 2000 mellan B.J. och R.B. Det är ostridigt att samtalet föregicks av ett fackligt möte samma dag, vid vilket R.B. gavs i uppdrag att kontakta B.J. och framföra ett förslag om att utöka styrelsens sammansättning med representanter från personalen och föräldraföreningen. R.B. har uppgett att det var detta förslag han framförde och att han erbjöd B.J. att förbundet inte skulle gå vidare med sin anmälan till Skolverket och sitt planerade skadeståndskrav för brott mot medbestämmandelagen för det fall att styrelsens sammansättning ändrades. B.J. har uppgett att han uppfattade samtalet som mycket hotfullt och att han betraktade det som ett hot när R.B. framförde sitt krav på att styrelsen skulle bytas ut. Enligt B.J. klargjorde R.B. att förbundet annars skulle gå vidare med sin anmälan till Skolverket och framställa krav på skadestånd enligt medbestämmandelagen. Enligt B.J. sade R.B. också att han personligen inte kunde arbeta så länge som M.N. var kvar som rektor.

Uppgifterna går något i sär om vad som sades vid samtalet, men framförallt har B.J. och R.B. helt olika uppfattning om samtalets ton. Medan B.J. uppfattade tonen som hotfull menar R.B. att samtalet förlöpte väl och att B.J. verkade positiv till en förändring. Det finns i och för sig ingen anledning att betvivla att B.J. kände sig pressad av det fackliga krav som framfördes av R.B. Det finns dock uppenbarligen inte anledning att kritisera denne för att han framförde detta krav. Enligt domstolens mening finns det inte heller anledning till kritik mot R.B. för att han i resonemanget förde in de redan tidigare aktualiserade frågorna om anmälan till Skolverket och skadestånd för brott mot medbestämmandelagen. Det avgörande är emellertid att R.B:s yttranden vid samtalet helt gällde de fackligt uppmärksammade frågorna om skolans ledning och organisation. Hans yttranden hade alltså på intet vis att göra med R.B:s arbete som lärare vid skolan. Arbetsdomstolen anser på grund av det anförda att vad som förekom vid samtalet inte kan ses som något felaktigt handlande från R.B:s sida.

För det fjärde har arbetsgivarparterna gjort gällande att R.B. den 4 februari 2000 förtalat skolan inför eleverna direkt efter den tillsägelse som tilldelades R.B. muntligen och skriftligen. Till stöd för detta påstående har främst åberopats B.J:s uppgifter, vilka innebär att ett antal elever efter en lektion skulle ha kommit ut och skrikit otillbörligheter om honom. B.J. har uppgett att han inte kunnat se någon annan orsak till detta än att R.B. upplyst eleverna om tillsägelsen. R.B. har förnekat att han informerat eleverna om tillsägelsen eller på annat sätt förtalat skolledningen inför eleverna. Han har uppgett att han efter mötet med B.J. gick tillbaka till sin lektion och visade en film som han planerat att visa, men inte förmådde att bedriva någon annan undervisning utan sedan gick direkt hem. Enligt domstolens mening finns det inte något stöd i utredningen för att R.B. vid detta tillfälle inför eleverna skulle ha fällt yttranden som kan ge anledning till kritik mot honom.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att det inte vid något av de tillfällen som arbetsgivarparterna har hänfört sig till har visats att R.B. har betett sig illojalt eller klandervärt. Det har alltså inte visats ha förekommit något sådant fel eller försummelse som utgör grund för skriftlig varning enligt 4 § 2 mom. privatskoleavtalet. Mediagymnasiet har genom den utfärdade varningen brutit mot avtalsbestämmelsen. Till frågan om skadestånd för detta avtalsbrott återkommer domstolen i det följande.

Är R.B:s uppsägning att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida?

I målet är ostridigt att R.B. sade upp sig den 1 maj 2000. Detta förhindrar dock inte att situationen rättsligt sett kan betraktas som en uppsägning från arbetsgivarens sida. För att arbetstagarens uppsägning skall anses jämställd med en uppsägning från arbetsgivarens sida krävs emellertid, enligt vad som utvecklats i tidigare domar, att arbetstagarens agerande skall ha föranletts av arbetsgivaren och att denne därvid handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller annars måste anses otillbörligt (se t.ex. domarna 1985 nr 65, 1988 nr 107 och 1991 nr 93).

Av den utredning i målet som har berörts i det föregående framgår att R.B. i sitt agerande som facklig förtroendeman har påtalat vissa förhållanden på arbetsplatsen som han och hans kolleger uppfattade som otillfredsställande. Arbetsdomstolen har kommit fram till att R.B. inte har handlat illojalt eller klandervärt i något av de avseenden som arbetsgivarparterna har gjort gällande. Trots detta har skolans ledning, mestadels grundat på rykten och andrahandsuppgifter, tilldelat R.B. först en tillsägelse och därefter en varning. Tillsägelsen, men framförallt varningen, var mycket skarpt formulerade. Den obefogade kritik som skolledningen riktade mot R.B. genom tillsägelsen den 4 februari 2000 och varningen den 14 februari 2000 satte R.B. under otillbörlig press och gjorde situationen sådan att det blev svårt för honom att komma tillbaka till arbetsplatsen. Från arbetsgivarparternas sida har invänts att det gick lång tid mellan skolledningens åtgärder och R.B:s uppsägning och att det därför inte kan anses föreligga något samband mellan dessa händelser. Det förhållandet att det förflöt ett par månader mellan skolledningens handlande och R.B:s uppsägning innebär dock enligt domstolens mening inte att det saknas ett orsakssamband mellan händelserna. I målet är ostridigt att R.B. var sjukskriven under den aktuella perioden. Han har inför domstolen uppgett att han redan vid den första tillsägelsen den 4 februari 2000 tog mycket illa vid sig och bestämde sig för att inte återgå till arbetsplatsen samt att han avvaktade med uppsägningen på grund av att förbundets ombudsman E.P.H. uppmanade honom till detta så länge det pågick förhandlingar mellan förbundet och skolan. Dessa uppgifter har inför domstolen bekräftats av E.P.H. Vid en samlad bedömning av de olika nu berörda omständigheterna finner Arbetsdomstolen det vara ställt utom tvivel att det var skolledningens agerande som föranledde R.B. att lämna sin anställning hos Mediagymnasiet.

Utredningen i målet ger enligt Arbetsdomstolens mening inte stöd för slutsatsen att skolledningen agerade som den gjorde i direkt syfte att förmå R.B. att lämna anställningen. Som Arbetsdomstolen har uttalat i tidigare avgöranden kan en arbetsgivares agerande emellertid anses otillbörligt även om något sådant direkt syfte inte har förelegat. Det är tillräckligt att arbetsgivarens företrädare med hänsyn till omständigheterna inte kan ha undgått att inse att de nyss berörda åtgärderna varit ägnade att framkalla en svår situation för arbetstagaren och därmed risk för att denne skulle finna för gott att lämna sin anställning (se domen 1985 nr 65). Mediagymnasiets agerande mot R.B. får i detta fall anses ha givit honom godtagbar grund för att lämna sin anställning. Omständigheterna är sådana att skolledningen inte har kunnat undgå att inse risken för att R.B. skulle lämna sin anställning. Skolledningens handlande måste därför enligt Arbetsdomstolens mening bedömas som otillbörligt och stridande mot god sed på arbetsmarknaden.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att omständigheterna vid R.B:s frånträdande av anställningen har varit sådana att situationen är att jämställa med en uppsägning från Mediagymnasiets sida.

Har det funnits saklig grund för uppsägningen?

Arbetsgivarparterna har som grund för uppsägningen inte åberopat några andra omständigheter än dem som har legat till grund för varningen, dvs. att R.B. brutit mot sin lojalitetsplikt mot Mediagymnasiet. Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att det inte har visats ha förekommit något illojalt handlande från R.B:s sida. Det betyder att det inte heller har visats föreligga saklig grund för uppsägning.

Skadeståndsfrågor

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att Mediagymnasiet har brutit såväl mot privatskoleavtalet som mot grunderna för 7 § anställningsskyddslagen. Detta innebär att Mediagymnasiet har ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd. Arbetsgivarparterna har vitsordat de yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd. Det yrkade beloppet avseende allmänt skadestånd till förbundet bedömer domstolen vara skäligt.

Vid bestämmande av allmänt skadestånd till R.B. bör enligt domstolens mening beaktas att han åtminstone vid ett av de berörda tillfällena agerade i egenskap av facklig förtroendeman. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet till R.B. för brottet mot privatskoleavtalet och brottet mot grunderna för 7 § anställningsskyddslagen sammanlagt bör bestämmas till 60 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet skall arbetsgivarparterna förpliktas att utge ersättning till förbundet för rättegångskostnader. Det av förbundet yrkade beloppet har vitsordats av arbetsgivarparterna.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar Stiftelsen MediaGymnasiet i Nacka att till R.B. utge

a) allmänt skadestånd med sextiotusen (60 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 april 2001 till dess betalning sker och

b) ekonomiskt skadestånd med femtiotusensjuhundra (50 700) kr, varav 18 700 kr för augusti 2000, 8 000 kr för september 2000 och 6 000 kr per månad från och med oktober 2000 till och med januari 2001, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27:e i respektive månad till dess betalning sker.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Stiftelsen MediaGymnasiet i Nacka att till Lärarnas Riksförbund utge allmänt skadestånd med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 april 2001 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Kommunala Företagens Samorganisation (KFS) och Stiftelsen MediaGymnasiet i Nacka att med hälften vardera utge ersättning till Lärarnas Riksförbund för rättegångskostnad med fyrtioåttatusensexhundra (48 600) kr, varav 48 000 kr för ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-02-06, målnummer A-55-2001

Ledamöter: Michaël Koch, Brita Swan, Margit Strandberg, Ola Bengtson, Ulf Perbeck, Lars E. Rabenius och Leif Åkerblom. Enhälligt.

Sekreterare: Katarina Berglund

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-02-06

Målnummer:
A-55-2001