Fråga om en arbetstagare blivit avskedad från sin tillsvidareanställning eller självmant lämnat den.


Lagrum:
4 §, 18 § och 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd; 28 §, 30 § och 32 § semesterlagen (1977:480)

Parter:

Handelsanställdas Förbund; Tensta Tobak - Bröderna SHJK Aktiebolag

Nr 13

Handelsanställdas Förbund

mot

Tensta Tobak - Bröderna SHJK Aktiebolag i Spånga.

Tensta Tobak - Bröderna SHJK Aktiebolag, som ägdes av bröderna J.H. och K.H., drev butiken Tensta Tobak i Tensta centrum. Bolaget är genom hängavtal bundet av det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet för detaljhandeln mellan Sveriges Handelsarbetsgivare och Handelsanställdas Förbund.

C.M., som är medlem i Handelsanställdas Förbund, anställdes under sommaren 1999 hos bolaget. Hans anställning upphörde i januari 2000 i samband med att han lämnade arbetsplatsen.

Mellan parterna i målet råder tvist om hur C.M:s anställning kom att upphöra. Förbundet har gjort gällande att C.M. blev avskedad eller att bolaget i vart fall har handlat så att han hade fog för uppfattningen att han blev avskedad. Bolaget har på sin sida gjort gällande att C.M. självmant lämnade sin anställning. Parterna har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att bolaget skall förpliktas att till C.M. utge

1. allmänt skadestånd för brott mot 18 § anställningsskyddslagen med 70 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan,

2. ekonomiskt skadestånd avseende utebliven lön under perioden den 9 januari - 9 juli 2000 med 83 400 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 10 550 kr från den 1 februari 2000, på 13 900 kr från den 1 mars 2000, på 13 900 kr från den 1 april 2000, på 13 900 kr från den 1 maj 2000, på 13 900 kr från den 1 juni 2000, på 13 900 kr från den 1 juli 2000 och på 3 350 kr från den 1 augusti 2000,

3. utebliven semesterersättning avseende perioden den 9 januari - 9 juli 2000 med 10 008 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 9 februari 2000,

4. semesterersättning avseende perioden den 1 juli 1999 - 8 januari 2000 med 10 008 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 9 februari 2000,

5. allmänt skadestånd för brott mot 30 § semesterlagen med 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, samt

6. lön avseende perioden den 1 december 1999 - 8 januari 2000 med 17 375 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 januari 2000.

Bolaget har medgett att utge 2 560 kr jämte ränta avseende lön för fyra dagar i januari 2000, men bestritt yrkandena i övrigt. Bolaget har vitsordat de yrkade beloppen såsom i och för sig riktigt beräknade.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

C.M. började arbeta i bolaget som praktikant i början av 1999 och anställdes genom en muntlig överenskommelse tillsvidare i bolaget efter sommaren 1999. C.M. har i huvudsak arbetat tillsammans med J.H. och K.H., N.T. (som kallas R.T.), R., L. samt D. C.M. arbetade mycket i butiken och tyckte att arbetet fungerade bra.

Den 28 december 1999 arbetade C.M. tillsammans med N.T. Det var stressigt och svårt att hinna sköta butiken. De ringde därför efter K.H., som kom till butiken kl. 15.30. C.M. påpekade för K.H. att det hade varit en stressig dag, att det hade varit svårt hinna med och att han inte hade haft några raster. K.H. blev aggressiv mot C.M. och sa åt honom att gå hem, vilket C.M. gjorde.

J.H. ringde till C.M. den 29 december 1999 och frågade vad som hade hänt dagen innan. De diskuterade det inträffade även senare i butiken och kom överens om att C.M. skulle fortsätta att arbeta som tidigare i butiken.

Den 8 januari 2000 kallade J.H. in C.M. på kontoret. J.H. sade att han var missnöjd med C.M:s arbetsinsats och att C.M. inte gjorde som han skulle. C.M., som lagt ner stor möda på butiken, blev ledsen och frågade vad han hade gjort för fel. J.H. svarade att bolaget inte hade någon som helst nytta av C.M. och att han kunde gå hem, vilket skedde. Det uttalades även hårda ord i samband med händelsen.

C.M. ringde till sin fackförening den 10 januari 2000, varvid han först talade med jourpersonal och därefter hänvisades till J.G. Vid samtalen berättade C.M. vad som hade hänt och sade att han uppfattade det som att han hade blivit avskedad.

Det har inträffat ytterligare händelser mellan C.M. och bröderna H. efter den 8 januari 2000 som bl.a. resulterat i polisanmälningar från ömse håll. Samtliga förundersökningar har dock lagts ner eftersom brott inte ansetts kunna styrkas.

Förbundet gör gällande att bolaget avskedat C.M. från hans tillsvidareanställning utan laglig grund. I vart fall har C.M. uppfattat händelsen den 8 januari 2000 som att han blivit avskedad. Om bolaget inte haft för avsikt att avskeda C.M. hade det ålegat bolaget att kontakta honom när han inte kom tillbaka till arbetet efter den 8 januari 2000. I stället har bolaget utnyttjat situationen och i efterhand försökt göra gällande att C.M. självmant lämnat sin anställning. Även detta förfarande är att betrakta som ett avskedande.

C.M. har därför rätt till allmänt och ekonomiskt skadestånd samt semesterersättning för tiden sex månader efter avskedandet. Vidare gör förbundet gällande att C.M. har rätt till semesterersättning för tiden dessförinnan eftersom han inte har haft någon semester i form av ledighet under anställningen. På grund härav och då bolaget inte har betalat ut någon semesterersättning i samband med anställningens upphörande har brott skett mot semesterlagen. Bolaget är skyldigt att utge allmänt skadestånd härför. Slutligen gör förbundet gällande att C.M. inte har fått lön för december 1999 och januari 2000, vilket han har rätt till.

Bolaget

Bolaget har tidigare haft uppfattningen att C.M. vid den aktuella tiden var provanställd hos bolaget. Bolaget vill emellertid inte göra detta gällande i målet. Förbundets påstående om att C.M. hade en tillsvidareanställning i bolaget vitsordas alltså.

J.H. och K.H. hade lärt känna C.M. därför att han ofta besökte butiken i Tensta centrum. De visste att han hade personliga problem. De hade kontakt med C.M:s släktingar och försökte hjälpa C.M. genom att ordna arbete och lägenhet åt honom. I samband med att C.M. fick lägenheten lånade denne 30 000 kr till möbelinköp av bröderna H. Bröderna H. hade dessförinnan lånat ut 20 000 kr till C.M. för att han, genom att betala tillbaka skulder till vad han själv kallade "farliga typer", skulle anpassas till samhället. De uppfattade C.M:s uttalanden som att det rörde sig om skulder från drogrelaterade affärer.

Bröderna H. var nöjda med C.M:s arbetsinsats under hösten 1999. C.M., som försökte sköta sig, var däremot inte riktigt nöjd med sitt arbete. Han såg bröderna H:s framgångar och ville bli rik på samma sätt som de. C.M. försökte få bröderna H. att hjälpa honom till ett annat arbete. Under december 1999 började C.M. tala om att han ville förvärva en pizzeriarörelse tillsammans med en annan person, att han därför behövde låna 200 000 kr och att de enda som kunde låna ut pengar till honom var bröderna H. De var dock inte villiga att låna ut ytterligare pengar, eftersom C.M. inte hade betalat av något på de tidigare lånen.

Den 30 december 1999 var en relativt stressig dag i butiken. K.H., C.M. och ytterligare en anställd arbetade tillsammans den aktuella dagen. C.M. tog upp frågan om ytterligare lån på varje rast. Efter lunchrasten förklarade K.H. för C.M. att bröderna H. inte hade för avsikt att låna ut ytterligare pengar och att C.M. i stället borde börja betala av sina tidigare skulder om 50 000 kr. C.M. reagerade väldigt negativt på detta. Han blev arg, otrevlig och ohövlig. C.M. skällde ut en kund, en äldre man med hörselproblem, när denne inte uppfattade vad C.M. sade. Med anledning av det inträffade fick C.M. en tillsägelse av K.H., varvid C.M. började skrika och svära. C.M. lämnade därefter arbetsplatsen kl. 15.00, trots att han skulle arbeta till kl. 18.00.

Bröderna H. förstod att C.M. hade personliga problem. J.H. ringde till C.M. och lyckades få denne att återvända till arbetsplatsen den 3 januari 2000. C.M. bad om ursäkt och förklarade sitt beteende med att han hade personliga problem.

C.M. arbetade därefter som vanligt i butiken fram till den 7 januari 2000 då han återigen tog upp frågan om förvärv av en pizzeriarörelse och sade att detta var hans enda möjlighet att betala tillbaka skulderna. C.M. fick återigen ett nekande svar från bröderna H. C.M. meddelade samma kväll N.T. att han tänkte sluta arbeta i butiken. C.M. lämnade samma information till K.S. (G.S.), som han träffade i Tensta centrum senare samma dag, och sade även att han avsåg att sluta för att bröderna H. inte ställde upp för honom.

Lördagen den 8 januari 2000 arbetade J.H., C.M. och N.T. Det var en mycket stressig dag. De skulle fylla på varor och göra i ordning butiken före rusningen som normalt börjar vid 11-tiden. C.M. skulle ställa upp leksaker i hyllorna, men tröttnade på detta och kastade leksakerna på golvet. J.H. sade till C.M. att han måste ställa upp leksakerna ordentligt i hyllan, varvid C.M. sade att han inte trivdes på arbetet och att han ville sluta. J.H. sade att de kunde diskutera saken senare när det var lugnare i butiken, vilket C.M. accepterade. Mitt i rusningen, omkring kl. 12.30, sade C.M. dock högt och tydligt något som J.H. uppfattade som "jag är trött på det här jävla arbetet", varefter C.M. lämnade arbetsplatsen. N.T. och kunder bevittnade detta.

Bröderna H. hörde därefter inte av C.M. J.H. försökte flera gånger utan att lyckas komma i kontakt med C.M. per telefon. Efter några dagar skickade C.M. bud genom en okänd person som hälsade att C.M. krävde bröderna H. på 100 000 kr och att han annars skulle komma efter dem med pistol. Den okände personen uppmanade J.H. att betala eftersom C.M. var mycket farlig och att de verkligen riskerade att råka illa ut. Några dagar senare kom C.M. till butiken när J.H. var ensam där. Tumult uppstod. C.M. var mycket våldsam och tog strypgrepp på J.H., som försvarade sig och ropade på hjälp. C.M. lämnade arbetsplatsen springande, men greps av en vakt och hölls kvar på platsen till dess polisen kom. Inför polisen upprepade C.M. sina hot. C.M. sade att han skulle krossa bröderna H. och ta allt ifrån dem. Efter ytterligare några dagar hörde en facklig representant av sig till bolaget.

Bolaget gör sammanfattningsvis gällande att C.M. själv slutat sin anställning genom att omedelbart utan varsel lämna arbetsplatsen. Han har vid sitt besök på arbetsplatsen senare eftertryckligt visat att han slutat sin anställning. Bolaget har gjort sitt bästa för att ta reda på om C.M:s handlande varit allvarligt menat, men lyckades inte få kontakt med C.M. Bolaget har alltså inte skilt C.M. från hans anställning.

C.M. har erhållit lön för december 1999, men däremot inte för de fyra dagar som han har arbetat i januari 2000, vilket han har rätt till. C.M. har tagit ut två veckors semesterledighet under de två första veckorna i november 1999 och har därför ej rätt till ytterligare semesterersättning.

Beträffande yrkandet om semesterersättning för tiden efter avskedandet vill bolaget framhålla att det i själva verket är fråga om ett ekonomiskt skadestånd som enligt Arbetsdomstolens praxis inte kan bifallas.

Domskäl

Tvisten i målet gäller i huvudsak huruvida C.M. har avskedats från en tillsvidareanställning hos bolaget i januari 2000 antingen uttryckligen eller genom ett handlande som C.M. har haft anledning att uppfatta som ett avskedande. Bolaget har bestritt att det avskedat C.M. och har gjort gällande att C.M. självmant slutat sin anställning.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran C.M. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med J.G., som är ombudsman på förbundet. På bolagets begäran har J.H. och K.H. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med N.T., som var arbetskamrat till C.M., och K.S., som enligt bolaget är en gemensam bekant till J.H. och K.H. samt C.M. Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat avlöningskvitton avseende perioderna juli till oktober 1999 och december 1999.

Utgångspunkter för bedömningen

C.M. har, som närmare kommer att belysas i det följande, efter en kontrovers med sin arbetsgivare lämnat arbetsplatsen. Arbetsdomstolen har i ett flertal tidigare domar (se bl.a. avgörandena 1983 nr 148 och 170 samt 1991 nr 64) haft att ta ställning till situationer som liknar den förevarande och har därvid uttalat sammanfattningsvis följande. En uppsägning eller ett avskedande är en rättshandling av stor betydelse. Enligt anställningsskyddslagen skall en sådan rättshandling från arbetsgivarens sida ske skriftligen. Detta är dock endast en ordningsföreskrift. Man har därför att räkna med att ett avskedande kan ha skett fastän lagens föreskrift om skriftlighet inte har iakttagits. Särskilda krav på otvetydighet bör emellertid ställas för att ett muntligt besked skall godtas som en sådan rättshandling. Vad som i ett mer eller mindre upprört tillstånd sägs mellan en arbetsgivare och en arbetstagare är ofta inte att betrakta som en bindande rättshandling. Detta hindrar dock inte att en arbetstagare kan uppfatta det inträffade som en uppsägning eller avskedande och därför inrätta sitt handlande efter detta. Man kan då inte nöja sig med att konstatera att någon giltig rättshandling inte har vidtagits och dra slutsatsen att arbetstagaren själv frånträtt anställningen. Det kan därför åvila arbetsgivaren att vara aktiv för att undanröja den oklarhet som har uppstått rörande anställningens bestånd. För att en sådan skyldighet skall föreligga krävs dock att arbetsgivaren har haft grundad anledning att inse att arbetstagaren uppfattat sig som uppsagd eller avskedad. Om arbetsgivaren då inte klargör att hans avsikt inte har varit att skilja arbetstagaren från anställningen utan att denna består, bör situationen jämställas med att arbetsgivaren har sagt upp eller avskedat arbetstagaren. Det anförda innebär att en arbetsgivare inte får utnyttja en uppkommen oklarhet för att låta anställningen upphöra. Av intresse vid den rättsliga prövningen är, mot bakgrund av det anförda, såväl parternas uppträdande när situationen inträffade som deras handlande när de fått tillfälle att tänka över vad som hänt.

Händelseförloppet

Det kan först konstateras att det förekom en kontrovers mellan C.M. och K.H. redan den 28 eller 30 december 1999. Kontroversen slutade med att C.M. lämnade arbetsplatsen och att J.H. därefter tog kontakt med C.M., som återvände till arbetet i butiken den 3 januari 2000. C.M:s och K.H:s uppgifter om vad som närmare inträffade skiljer sig åt på väsentliga punkter. Arbetsdomstolen har emellertid inte anledning att gå in närmare på dessa frågor.

Den avgörande frågan är i stället vad som inträffade den 8 januari 2000, då det förekom ett meningsutbyte mellan C.M. och J.H. som slutade med att C.M. återigen lämnade arbetsplatsen. Även i fråga om denna händelse har de inblandade personerna lämnat berättelser som på väsentliga punkter skiljer sig åt.

C.M:s version kan sammanfattas enligt följande. Den aktuella dagen arbetade han, L. och J.H. N.T. (R.T.) befann sig inte i butiken. När C.M. och J.H. gick in på kontoret sade J.H. att han inte arbetade ordentligt, att de inte hade någon nytta av honom och att han skulle gå hem, vilket han gjorde. Han uppfattade J.H:s uttalanden som att han blev utsparkad från arbetet. Han tror inte att L. hörde vad han och J.H. sade till varandra eftersom hon stod bakom kassan.

J.H. har berättat i huvudsak följande. Han arbetade den aktuella dagen tillsammans med N.T. och C.M. När butiken öppnade kl. 09.00 skulle de fylla på varor fram till dess att rusningen började vid 11.00-tiden. C.M. skulle ta hand om leksakerna, men kastade leksakerna på golvet i stället för att ställa upp dem i hyllorna. När han ifrågasatte C.M:s handlande blev denne arg och vägrade ta upp leksakerna. C.M. sade också att han inte längre orkade arbeta i butiken. J.H. lyckades lugna ner C.M. och de kom överens om att prata om saken senare under dagen. Vid 12.00-tiden tog dock C.M. sin jacka och sa "jag är så jävla trött på den här butiken", varefter han lämnade arbetsplatsen. Det hade varit främmande för J.H. att säga åt C.M. att lämna arbetsplatsen mitt i rusningen på en lördag redan av det skälet att det var nödvändigt att vara tre personer i butiken.

N.T. har uppgett i huvudsak följande. Hon hade inget bra förhållande till C.M. eftersom han inte respekterade kvinnor och använde nedsättande uttryck om henne. C.M. kom däremot väl överens med bröderna H. Den 8 januari arbetade hon i butiken tillsammans med J.H. och C.M. J.H. sade till C.M., som hade börjat tröttna på arbetet och verkade orkeslös, att han skulle ställa i ordning leksakerna. C.M. svarade att "han var så jävla trött på arbetet" och att "jag ska sluta här", varefter han hämtade sin jacka och lämnade butiken. Det blev besvärligt i butiken när C.M. på detta sätt lämnade dem i sticket.

Har bolaget skilt C.M. från anställningen?

I fråga vad som närmare inträffade den 8 januari 2000 skiljer sig, som domstolen redogjort för ovan, främst J.H:s och C.M:s versioner åt. Utredningen i övrigt består av N.T:s vittnesmål, som i stort sett bekräftar J.H:s berättelse om vad som utspelade sig. N.T. och C.M. hade enligt vad som framkommit inte någon bra personlig relation. Detta talar i sig för att hennes uppgifter bör bedömas med viss försiktighet. Hon är emellertid inte längre anställd hos bolaget, och Arbetsdomstolen har fått intrycket att hon allmänt sett ställde sig neutral i förhållandet mellan C.M. och bolagets företrädare. Det finns därför ingen anledning att betvivla riktigheten i hennes uppgifter om vad som inträffade den aktuella dagen.

Den enda bevisning som förbundet har åberopat vid sidan av C.M:s egen berättelse är vad J.G. har uppgett om att C.M. vid deras telefonsamtal några dagar efter den 8 januari uppgav att han blivit avskedad.

Vid sitt ställningstagande till utredningen finner domstolen vid en sammantagen bedömning att något bestämt försteg inte kan ges åt någondera av J.H:s och C.M:s versioner i de delar där de är oförenliga, om än J.H:s uppgifter vinner starkare stöd av utredningen i övrigt än C.M:s. Domstolen finner det därför inte utrett att J.H. uppmanade C.M. att gå hem eller att C.M. verkligen uppfattade situationen på det sättet att han blev avskedad. I varje fall finns det inget stöd i utredningen för att J.H. på sin sida förstod eller hade anledning inse att C.M. uppfattade situationen så att han var avskedad.

Det anförda kan sammanfattas enligt följande. Det har inte blivit klarlagt att J.H. den 8 januari 2000 vare sig avsett att avskeda C.M. eller sagt något som kan uppfattas som ett avskedande, utan det kan mycket väl ha förhållit sig så att C.M., som bolaget påstått, självmant lämnade arbetsplatsen. Utredningen ger därmed inte stöd för att situationen varit sådan att det har ålegat bolaget att i efterhand vidta åtgärder för att klara ut hur det skulle bli med C.M:s anställning. Vid dessa förhållanden kan förbundets talan i denna del av målet inte vinna bifall.

Semesterersättning och brott mot semesterlagen

Den avgörande tvistefrågan i denna del av målet är huruvida C.M. har haft två veckors betald ledighet under de två första veckorna i november 1999. Bolaget har påstått att C.M. på grund av personliga skäl varit ledig med full lön de två första veckorna i november 1999. C.M. har bestritt detta och uppgett att han överhuvudtaget inte haft någon betald semester under anställningstiden.

Parterna har utöver förhör under sanningsförsäkran med C.M. samt J.H. och K.H. inte åberopat någon bevisning till stöd för sina ståndpunkter. Enligt domstolen har bolaget därigenom inte mot C.M:s bestridande visat att denne under anställningstiden har utfått någon ledighet som bolaget skulle kunna vara berättigat att betrakta som semester.

På grund av det anförda är C.M. berättigad att av bolaget utfå semesterersättning med det av förbundet yrkade beloppet. Enligt 30 § semesterlagen skall semesterersättning betalats ut till arbetstagaren utan oskäligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande. Bolaget har åsidosatt den bestämmelsen och därmed enligt 32 § semesterlagen ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till C.M. (jfr domen 1993 nr 116). Det saknas skäl att bestämma skadeståndet till annat belopp än det som yrkats.

Lön

Parterna är ense om att bolaget till C.M. är skyldigt att utge 2 560 kr jämte ränta avseende lön för fyra arbetsdagar i januari 2000. Det är dock tvistigt mellan parterna huruvida bolaget till C.M. har betalat ut lön för december 1999.

Det har av utredningen i målet framgått att löneutbetalningarna till de anställda brukar gå till på följande sätt. Den anställde fyller själv i erforderliga uppgifter på ett avlöningskvitto, varefter bolaget i slutet av varje månad betalar ut kontant lön till den anställde som kvitterar utbetalningen på avlöningskvittot.

Bolaget har till stöd för sin ståndpunkt åberopat avlöningskvitton. C.M. har på sin sida bestämt förnekat att han mottagit 10 000 kr från bolaget i slutet av december 1999 samt uppgett att han inte tror att det är hans namnteckning som finns på det av bolaget ingivna avlöningskvittot avseende december 1999 och att namnteckningen kan vara förfalskad.

Arbetsdomstolen har kunnat jämföra de avlöningskvitton som C.M. ostridigt undertecknat för perioderna juli till oktober 1999 med det aktuella avlöningskvittot för december 1999. Det råder ingen tvekan om att samtliga kvitton synes vara undertecknade av en och samma person. Det finns vidare enligt domstolens mening ingenting som tyder på att namnteckningen på avlöningskvittot för december skulle vara förfalskad. Mot denna bakgrund anser domstolen det vara styrkt att bolaget har utbetalat lön till C.M. för december 1999.

Rättegångskostnader

Huvudfrågan i målet har gällt huruvida C.M. avskedats från sin anställning eller om han självmant lämnat den. Med hänsyn till utgången i denna fråga har bolaget vunnit målet i huvudsaken. De delar där bolaget förlorat kan inte antas i någon nämnvärd utsträckning ha påverkat rättegångskostnaderna. Förbundet skall därför förpliktas utge ersättning för bolagets rättegångskostnader i dess helhet. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar Tensta Tobak - Bröderna SHJK Aktiebolag att till C.M. utge

a) lön med tvåtusenfemhundrasextio (2 560) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 januari 2000 till dess betalning sker,

b) semesterersättning med tiotusenåtta (10 008) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 9 februari 2000 till dess betalning sker,

c) allmänt skadestånd för brott mot 30 § semesterlagen med tiotusen (10 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 januari 2001 till dess betalning sker.

2. Handelsanställdas Förbunds talan i övrigt avslås.

3. Handelsanställdas Förbund skall ersätta Tensta Tobak - Bröderna SHJK Aktiebolag för rättegångskostnader med sjuttiosextusensexhundrafemtio

(76 650) kr, varav 75 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002-01-30, målnummer A-213-2000

Ledamöter: Michaël Koch, Marianne Jenryd, Bo Jangenäs, Mats Holmgren, Ola Bengtson, Valter Carlsson (f.d. förbundsordföranden i Grafiska Fackförbundet; tillfällig ersättare) och Leif Åkerblom. Enhälligt.

Sekreterare: Catrine Björkman

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2002-01-30

Målnummer:
A-213-2000