En arbetstagare hos en ideell förening har efter en kontrovers med företrädare för föreningen lämnat arbetsplatsen kort tid innan anställningen till följd av arbetstagarens egen uppsägning skulle upphöra. Fråga om arbetstagaren blivit avskedad vid detta tillfälle eller om hon endast blivit arbetsbefriad med lön under återstoden av anställningstiden.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

G.V.; Aktiv Ungdom Skellefteåavdelningen

Nr 95

G.V. i Skellefteå

mot

Aktiv Ungdom Skellefteåavdelningen i Skellefteå.

ÖVERKLAGAD DOM

Skellefteå tingsrätts dom den 25 maj 2000 i mål nr T 37-99

Tingrättens dom, se bilaga.

G.V. har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, bifaller hennes vid tingsrätten framställda talan samt befriar henne från skyldigheten att betala motpartens rättegångskostnader där. I andra hand har G.V. yrkat att skyldigheten att betala motpartens rättegångskostnader skall sättas ned till 32 250 kr.

Aktiv Ungdom Skelleftåavdelningen (Aktiv Ungdom) har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har förnyade förhör hållits med G.V., I.S., M.W., J.B., M.V. samt med M.S., som därvid hörts per telefon. Förhören med G.B., C-G.S. och J.Z. har förebringats genom uppspelning av tingsrättens bandupptagningar och förhöret med L.C. har föredragits såsom det antecknats i tingsrättens dom. Aktiv Ungdom har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. G.V. har dock tillagt att hon inte längre gör gällande att hon blev ombedd att lämna nycklarna. Hon har i stället anfört att hon lade dem självmant på bordet när hon förstod att hon inte längre var önskvärd på arbetsplatsen. Aktiv Ungdom har anfört att föreningen numera inte gör gällande att G.V.s talan är preskriberad. Vidare har Aktiv ungdom anfört att följande omständigheter, som åberopades vid tingsrätten men som inte har antecknats i domen, även bör beaktas om Arbetsdomstolens bedömning medför att det blir aktuellt att bestämma ett skadestånd till G.V. Sålunda bör beaktas att G.V. inte varit utan skuld till att det inom föreningen framfördes önskemål om att hon inte skulle vara kvar på arbetsplatsen under sin resterande anställningstid. Hon har också, genom att skriva I.S.s namn på kopian till betalningsordern, orsakat att misstankarna om urkundsförfalskning uppkommit.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om G.V. har avskedats från sin anställning hos Aktiv Ungdom genom vad som förekom vid ett möte den 16 februari 1998.

Aktiv Ungdom har mot G.V.s påstående om att hon blivit avskedad invänt följande. Föreningen hade den aktuella dagen för avsikt enbart att träffa en överenskommelse med G.V. om att hon skulle vara arbetsbefriad med lön under den resterande uppsägningstiden fram till dess att hennes anställning upphörde den 28 februari 1998.

G.V. har, som närmare kommer att belysas i det följande, efter en kontrovers med sin arbetsgivare lämnat arbetsplatsen kort tid innan hennes anställning skulle upphöra på grund av hennes egen uppsägning. Arbetsdomstolen har i ett flertal tidigare domar (se bl.a. AD 1983 nr 148, och 170 samt AD 1991 nr 64) haft att ta ställning till situationer som liknar den förevarande och har därvid uttalat sammanfattningsvis följande. En uppsägning eller ett avskedande är en rättshandling av stor betydelse. Enligt anställningsskyddslagen skall en sådan rättshandling från arbetsgivarens sida ske skriftligen. Detta är dock endast en ordningsföreskrift. Man har därför att räkna med att ett avskedande kan ha skett fastän lagens föreskrift om skriftlighet inte har iakttagits. Särskilt krav på otvetydighet bör emellertid ställas för att ett muntligt besked skall godtas som en sådan rättshandling. Vad som i ett mer eller mindre upprört tillstånd sägs mellan en arbetsgivare och en arbetstagare är ofta inte att betrakta som en bindande rättshandling. Detta hindrar dock inte att en arbetstagare kan uppfatta det inträffade som en uppsägning eller ett avskedande och därför inrättar sitt handlande efter detta. Man kan då inte nöja sig med att konstatera att någon giltig rättshandling inte har vidtagits och dra slutsatsen att arbetstagaren, om han eller hon lämnar arbetsplatsen, själv har frånträtt anställningsavtalet. Det kan därför åvila arbetsgivaren att vara aktiv för att undanröja den oklarhet som har uppstått rörande anställningens bestånd. För att en sådan skyldighet skall föreligga krävs dock att arbetsgivaren på sin sida har haft grundad anledning att inse att arbetstagaren uppfattat sig som uppsagd eller avskedad. Om arbetsgivaren då inte klargör att hans avsikt inte har varit att skilja arbetstagaren från anställningen utan att denna består, bör situationen kunna jämställas med att arbetsgivaren har sagt upp eller avskedat arbetstagaren.

Det har i målet inte gjorts gällande att Aktiv Ungdom skulle ha uttryckligen avskedat G.V. vid mötet den 16 februari 1998. Av utredningen i målet anser Arbetsdomstolen det vidare ha framkommit att företrädarna för föreningen inte heller hade något sådant syfte inför sammanträffandet med G.V. den dagen. Det får i stället anses utrett att syftet med mötet var att söka träffa en överenskommelse med G.V. om att hon skulle vara befriad från sina arbetsuppgifter under de tolv dagar som återstod av uppsägningstiden.

När det sedan gäller vad som närmare utspelade sig vid mötet går uppgifterna till viss del i sär. Det går således inte att av de närvarandes uppgifter få någon entydig uppfattning om vilka uttalanden från ömse håll som gjordes vid mötet. Klart är dock att det rått en upphetsad stämning och att det tämligen omgående uppstått gräl mellan G.V. och framför allt I.S. Det är också utrett att I.S. i något skede tog fram en postgiroblankett och att G.V. beskylldes för att ha förfalskat I.S.s namnteckning på denna blankett. G.V. har härvid berättat att I.S. vid mötet omgående förklarade att de hade tänkt att de skulle vara snälla mot henne men att de nu hade fått nog, att de hade bevis för att hon hade urkundsförfalskat och att de ville att hon slutade direkt. I.S., vars uppgifter i den delen stöds av M.S.s utsaga, har uppgett att mötet inleddes med att hon först förklarade för G.V. att de hade tänkt att vara snälla mot henne och låta henne gå hem redan samma dag men att, när G.V. då blev arg, även namnteckningen på postgiroblanketten kom att föras på tal. Av utsagorna från flera av de närvarande, bl.a. G.B. och M.S., framgår vidare att mötet, som varade i högst femton minuter, avslutades med att G.V. i ett upprört tillstånd lämnade nycklarna på bordet och gick därifrån med orden "det var ju ett jäkla sätt att sluta på".

Arbetsdomstolen finner inte anledning att betvivla att G.V. efter vad som hade utspelat sig vid mötet den 16 februari 1998 upplevde att hon hade blivit avskedad. Detta stöds för övrigt också av vad som framkommit om efterföljande händelser, bl.a. hennes kontakter med den facklige företrädaren J.Z. Att hon i det brev som hon några dagar efter mötet skrev till C-G.S. inte uttryckligen nämnde att hon uppfattade sig som avskedad är enligt Arbetsdomstolens mening inte ägnat att förändra den bedömningen, särskilt inte med hänsyn till att hennes uppfattning inte på något sätt är oförenlig med brevets innehåll i övrigt.

Enligt vad Arbetsdomstolen i det föregående funnit utrett blev G.V. vid mötet konfronterad med beskyllningar om urkundsförfalskning. Av vad som utspelade sig vid mötet måste det också ha stått klart för G.V. att föreningens avsikt var att hon inte skulle arbeta något ytterligare, låt vara att det i den delen är oklart vad som närmare direkt uttalades. Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen att G.V. även får anses ha haft fog för sin uppfattning att hon blev avskedad vid mötet. Frågan är då om föreningens företrädare förstod eller borde ha förstått att G.V., när hon lämnade arbetsplatsen uppfattade situationen på detta sätt. Vid den bedömningen måste hänsyn tas till att det inte ens av de uppgifter som föreningens företrädare har lämnat framgår att de innan mötet avslutades hann framföra, och än mindre uppnå, det som var föreningens avsikt med mötet, nämligen att nå en överenskommelse med G.V. om att hon under återstoden av sin anställningstid skulle vara arbetsbefriad med full lön. I stället avslutades mötet med att G.V. efter den nyssnämnda konfrontationen lämnade ifrån sig nycklarna till arbetsplatsen och lämnade denna med det yttrande som redovisats ovan. Hon återkom inte heller sedan till arbetet. Enligt Arbetsdomstolens mening borde företrädarna för föreningen i denna situation ha förstått att G.V. kunde ha uppfattat sig som avskedad och därför vidtagit åtgärder för att klargöra för henne att detta inte varit föreningens avsikt.

Den enda åtgärd som från föreningens sida vidtogs några dagar efter mötet var att en av styrelseledamöterna, N.W., kontaktade G.V. för att be henne om ursäkt för föreningens påstående om att hon hade begått urkundsförfalskning. Något klargörande av föreningens avsikter skedde emellertid inte då och några andra åtgärder för att klara ut eventuella missförstånd kring G.V.s anställning har, såvitt framkommit, inte heller förekommit. Det nu sagda leder till att Arbetsdomstolen, till skillnad mot tingsrätten, finner att Aktiv Ungdom måste anses ha avskedat G.V. den 16 februari 1998. Det förhållandet att hon då redan hade sagt upp sig själv och att föreningen betalat lön under den återstående uppsägningstiden föranleder inte någon annan bedömning.

Vid nu angivna förhållanden och då Aktiv Ungdom inte gjort gällande att föreningen haft laglig grund för ett avskedande är föreningen skyldig att till G.V. betala allmänt skadestånd för den kränkning som det oriktiga avskedandet inneburit. Vid bedömandet av skadeståndets storlek måste beaktas att G.V.s anställning, oberoende av avskedandet, ändå skulle ha upphört bara tolv dagar senare till följd av hennes egen uppsägning. Avseende måste emellertid även fästas vid att G.V. i samband med avskedandet blev tillskriven misstankar om allvarlig brottslighet, vilket måste ha upplevts som särskilt kränkande. Vid en sammanvägning av det anförda och övriga omständigheter finner Arbetsdomstolen att det allmänna skadeståndet till G.V. bör bestämmas till 25 000 kr.

Det anförda innebär att tingsrättens dom skall ändras och G.V.s talan bifallas på det sättet att Aktiv Ungdom skall förpliktas att till henne utge ett allmänt skadestånd om 25 000 kr. Med denna utgång är Aktiv Ungdom förlorande part och därmed enligt huvudregeln om fördelningen av rättegångskostnader skyldig att stå för G.V.s kostnader. Enligt Arbetsdomstolens mening föreligger det inte några skäl att i detta fall frångå denna huvudregel. G.V. skall därför befrias från skyldigheten att ersätta Aktiv Ungdom för dess kostnader vid tingsrätten medan föreningen skall förpliktas att svara för G.V.s rättshjälpkostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen.

Domslut

1. Med ändring av tingsrättens dom förpliktar Arbetsdomstolen Aktiv Ungdom Skellefteåavdelningen att till G.V. utge allmänt skadestånd med tjugofemtusen (25 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 februari 1999 tills dess betalning sker samt befriar G.V. från skyldigheten att utge ersättning för föreningens rättegångskostnader vid tingsrätten.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Peter Gavelin för det biträde han här lämnat G.V. till fyrtioettusentrettionio (41 039) kr, varav 26 910 kr för arbete, 8 320 kr för tidsspillan och 5 809 kr för utlägg.

3. Aktiv Ungdom Skellefteåavdelningen skall betala kostnaderna för G.V.s rättshjälp vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen med sjuttioåttatusentre (78 003) kr, enligt den fördelning mellan staten och G.V. som Rättshjälpsmyndigheten senare bestämmer.

Dom 2001-11-14, målnummer B-98-2000

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Christian von Szalay, Siv Kimbré, Maria Nygren, Anders Hagman, Göte Larsson (f.d. bitr. förbundsordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Torgny Johansson, Roger Wikström och Eva Beselin)

YRKANDEN M.M.

G.V. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Aktiv Ungdom Skellefteå-avdelningen (fortsättningsvis Aktiv Ungdom) att till henne utge 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från datum för delgivning av ansökan om stämning till dess full betalning sker. Hon har vidare yrkat att, oavsett utgången, vardera parten skall stå för sina rättegångskostnader i målet.

Aktiv Ungdom har bestritt käromålet. Om tingsrätten skulle finna att G.V. har blivit avskedad och att hennes talan inte är preskriberad har vitsordats ett skadeståndsbelopp på 3 000 kr. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i och för sig. Svaranden har yrkat ersättning av motparten för rättegångskostnad. Därvid har gjorts gällande att om tingsrätten skulle tillerkänna G.V. ett skadestånd i storleksordningen 3 000 eller 5 000 kr skall hon, med hänsyn till att hon vid central förhandling har erbjudits en och en halv månadslön, i rättegångskostnadshänseende anses ha inlett en onödig rättegång.

G.V. har anfört: Hon har varit anställd av föreningen Aktiv Ungdom från 1985 till den 16 februari 1998. Under slutet av anställningstiden var förhållandet till arbetsgivaren ansträngt. Den 16 februari 1998 kom I.S., G.B., M.S. och J.B. till arbetsplatsen. Det var I.S. som förde deras talan och sade att de hade fått nog och påstod att hon skulle ha förfalskat I.S.:s namnteckning på en postgirobetalning avseende ett inköp av kontorsmaterial och att detta inköp inte heller var godkänt av styrelsen. Hon uppmanades att lämna arbetsplatsen och lämna över nycklar och säkerhetsdisketter. Hon försökte säga till dem att hon endast skrivit på en kopia av en postgiroutbetalning därför att karbonpapper hade saknats när I.S. undertecknat originalet. Då blev M.S. och J.B. osäkra men I.S. sade att beslutet var fattat. Hon lämnade då från sig nycklarna och säkerhetsdisketterna och lämnade arbetsplatsen. Därefter vände hon sig till postgirot som skickade en kopia av betalningsordern till föreningen. Tre dagar senare ringde en styrelseledamot, N.W., och bad om ursäkt för att han hade trott på beskyllningarna. Senare har styrelsen, i ett brev den 12 mars 1998, bett henne om ursäkt. Hon har blivit avvisad från arbetsplatsen och detta skall ses som ett avskedande även om ordet avskedande inte användes. De har tagit av henne nycklarna till lokalen och anklagat henne för brott, urkundsförfalskning, samt visat att hon inte var välkommen tillbaka. Vidare sas att om hon gick ut till pressen skulle hon polisanmälas. Hon har blivit avskedad och anklagad för brott och därmed blivit djupt kränkt. Hon har mått dåligt av detta och av att anklagelsen har kommit ut till medlemmarnas kännedom. Hon vill ha upprättelse och anser att ett skadestånd på 50 000 kr är skäligt.

Aktiv Ungdom har anfört: Aktiv Ungdom är en av staten godkänd ungdomsorganisation som arbetar för att ge sina medlemmar en estetisk och skapande fritid. Organisationen har 13 distrikt och 175 lokala föreningar. Den 28 november 1997 sade G.V. upp sin anställning hos föreningen att upphöra den 28 februari 1998. Den 16 februari 1998 inträffade det som numera av käranden påstås vara ett avskedande, detta ord har nämnts första gången i stämningsansökan ingiven den 15 januari 1999. Avsikten med det möte som ägde rum den 16 februari 1998 var att föreningen ville träffa en överenskommelse med G.V. om att hon inte skulle komma till arbetsplatsen de dagar som återstod av uppsägningstiden. Det var ett önskemål från arbetsgivaren därför att hon agerade på ett sätt som inte var bra för föreningen och för arbetsklimatet på föreningens kansli. Dessutom fanns det en misstanke om att G.V. hade förfalskat ordförandens namnteckning. De hann dock inte börja diskutera föreningens krav förrän G.V. kastade nycklarna till lokalen på bordet och gick därifrån. Några dagar dessförinnan hade styrelseledamoten G.B. varit i kontakt med ombudsmannen för G.V.:s fackförbund, J.Z., och frågat om föreningen kunde be G.V. lämna arbetsplatsen om hon saknade arbetsuppgifter. Z. meddelade att de kunde göra det under förutsättning att föreningen betalade hennes lön under hela uppsägningstiden. Detta hade också varit föreningens avsikt. Den 22 februari 1998 fick förbundsordföranden C.-G.S. ett nio sidor långt brev från G.V. där det framgår att hon inte hade uppfattat det som hände den 16 februari 1998 som ett avskedande eftersom ingenting om avskedande nämns i brevet. Så snart föreningens styrelse kunde konstatera att G.V. inte hade handlat i onda avsikter när hon skrev ordförandens namn bad styrelsen henne skriftligen om ursäkt. Hennes fackförening påkallade lokal förhandling som hölls i Skellefteå den 21 september 1998. Av protokollet från den förhandlingen framgår att ärendet gällde "Omständigheter kring G.V.:s uppsägning och begäran om skadestånd med anledning härav" samt att G.V. begärde upprättelse och skadestånd för trakasserier "som lett till egen uppsägning". Därefter begärdes central förhandling och i den begäran anges att G.V. sade upp sin anställning som verksamhetsledare vid föreningen i Skellefteå under hösten 1997 och att orsaken var trakasserier från bl.a. ordföranden och ett öppet misstroende från föreningsstyrelsen. Den centrala förhandlingen hölls den 5 oktober 1998 och i protokollet anges under § 1 Ärende: "Personalkåren yrkar skadestånd motsvarande 3 månadslöner för medlemmen G.V., vilken p.g.a. trakasserier på arbetsplatsen nödgats säga upp sin anställning vid Aktiv Ungdoms föreningskansli i Skellefteå". Hon erbjöds vid förhandlingen en och en halv månadslön, dvs. ca 30 000 kr. Aktiv Ungdom gör gällande att G.V. inte har blivit avskedad. Om tingsrätten skulle finna att G.V. har blivit avskedad görs gällande att hon inte inom underrättelsetiden, fyra månader, har påkallat förhandling angående skadestånd p.g.a. avskedande den 16 februari 1998, dvs. senast den 16 juni 1998, och käranden har inte den 16 juni 1998 eller tidigare väckt talan om skadestånd. Käranden har därför enligt 42 § lagen om anställningsskydd förlorat sin talan. Om tingsrätten finner att hon har blivit avskedad och att hon inte har förlorat sin talan vitsordas att avskedandet skett utan saklig grund. Det görs dock gällande att det vid bestämmande av skadeståndet skall tas hänsyn till att föreningens styrelse bestått av amatörer som hamnat i en svår situation och att företrädare för styrelsen hade tagit kontakt med hennes fackförening. Vidare skall beaktas att anställningen skulle upphöra tolv dagar senare samt att G.V. erhöll lön under dessa dagar.

G.V. har genmält: Det vitsordas att hon sade upp sig den 28 november 1997 och att uppsägningstiden löpte ut den 28 februari 1998. Det förhållandet att hon sagt upp sig saknar dock betydelse beträffande avskedandet, även om det kan påverka skadeståndets storlek. Förhandling avseende avskedandet har påkallats inom underrättelsetiden genom brev den 19 maj 1998 till styrelsen för Aktiv Ungdom i Skellefteå.

DOMSKÄL

G.V. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med N.W., M.S., J.Z. och M.V. Aktiv Ungdom har åberopat förhör under sanningsförsäkran med I.S., M.W. och J.B. och vittnesförhör med L.C., C-G.S., J.Z. och G.B. Dessa har uppgett i huvudsak följande.

G.V.: Hon började arbeta på Aktiv Ungdom redan i samband med föreningens bildande 1985. Det var hon, hennes man och två syskon som startade Aktiv Ungdom i Skellefteå. Inledningsvis arbetade hon med att få igång verksamheten och starta den typ av aktiviteter som föreningen ville ha. Hon har arbetat med olika saker såsom marknadsföring ute på skolorna, ordnat lokaler och även skött om föreningens egna lokal som var öppen för ungdomar. Hon skötte även bokföring och gjorde bokslut. Vidare hade hon hand om löpande utbetalningar. Dessa skulle skrivas under av två i förening, av henne samt endera av två personer i styrelsen. Hon var den enda anställda hos Aktiv Ungdom i Västerbotten och hon hade kontakt med övriga föreningar i länet, under en tid fanns det elva sådana föreningar. Den omdiskuterade utbetalningen gjordes den 4 september 1997 då ett inköp av en bläckskrivare samt vissa andra saker betalades. Hon gjorde i ordning utbetalningen men då I.S. skrev på för styrelsen saknades karbonpapperet mellan originalet och kopian. Kopian blev således inte undertecknad. Hon skrev därför I.S.:s namn på kopian. Kopiorna används endast som underlag till dess postgirotalongen kommer tillbaka från posten. Sommaren 1997 hade distriktet flyttat från lokalen och de saknade därför skrivare. Hon hade diskuterat frågan med I.S. och alternativen var att köpa en begagnad bläckskrivare för 1 000 kr eller en ny för 1 500 kr. Eftersom en ny hade ett års garanti bestämde de att köpa en ny och hon beställde en sådan. Den hämtades av J.B. på en torsdag och söndagen efter godkände föreningens styrelse formellt köpet. - Stämningen på arbetsplatsen blev sämre redan 1996 då hon började må dåligt, framförallt beroende på föreningens svåra ekonomiska situation och att hon arbetade för mycket. Efter att hon skrivit till förbundsordföranden och påtalat problemen kom två personer från förbundet och besökte föreningen i mars 1997. Dessa personer pratade med bl.a. henne och G.B. De lämnade ett förslag enligt vilket G.B., som arbetade åt distriktet, skulle flytta ut från lokalerna. G.B. accepterade förslaget, vilket gjorde henne ledsen. När distriktet sedan flyttade ut tog de med sig de saker som G.B. ansåg tillhörde distriktet, även sådant som hon tyckte tillhörde Skellefteåavdelningen. Sedan den 1 januari 1990 hade hon ett arbetstidsavtal som innebar att hon inte skulle få ersättning för mer än 37 timmar i veckan även om hon arbetade fler timmar. I praktiken arbetade hon ofta 50-70 timmar i veckan. Den 17 augusti 1997 meddelade hon G.B. att hon sade upp sitt arbetstidsavtal. G.B. ville ha skriftlig uppsägning och hon gjorde då en skriftlig uppsägning. Hon kom då i konflikt med styrelsen som ville sänka hennes lön eftersom hon erhållit 167 kr extra per månad p.g.a. sin oreglerade arbetstid. Styrelsen sade även att hennes dotter inte längre hade förtroende att inneha nyckel till föreningens lokal. Sammantaget så förelåg alltså en del slitningar på arbetsplatsen. Vad gäller arbetssituationen den 16 februari 1998 så var hon då inte klar med bokslutet för 1997 och bokföringen för 1998 var inte påbörjad. Hon hade skrivit ett utkast till en verksamhetsberättelse och I.S. ville ha ändringar gjorda i förslaget. Den 16 februari 1998 när hon skulle gå på lunch träffade hon I.S. och G.B. utanför huset. I.S. sade att de ville prata med henne och hon såg att det var någonting allvarligt som de ville tala om. De gick tillbaka in till hennes rum på kontoret, de var fem personer eftersom även J.B. och M.S. var med. I.S. sade att "nu har vi fått nog", att de hade bevis på att hon hade urkundsförfalskat och visade sedan upp kopian på utbetalningsordern. I.S. sade att utbetalningen gällde en bläckstråleskrivare och att hon hade försökt dölja inköpet genom att skriva I.S.:s namn. Hon försökte då förklara hur det hade gått till men kände att hon inte kunde göra någonting. De bad sedan att få nycklarna till lokalen vilka hon överlämnade. G.B. bad också om backupdisketterna. Det sista G.B. sade var att om hon gick till tidningarna så skulle de polisanmäla henne för urkundsförfalskning. Ungdomarna J.B. och M.W., som då också kommit, blev osäkra och en av de frågade om de inte borde undersöka detta ytterligare, men I.S. röt då att "nu har vi beslutat att G. ska sluta omedelbart" samt att det inte var lönt att diskutera mer. När hon lämnat lokalen åkte hon till sin son för att berätta vad som hänt och ringde även sin man. Hennes make sade då att I.S. hade ringt honom på morgonen och sagt att han inte skulle tro på allt hon skulle berätta. När hon sedan kom hem på kvällen berättade maken att I.S. hade ringt ytterligare en gång till honom och hotat med en polisanmälan om de gick till tidningarna. Hon kontaktade även revisorn och åkte dit och tittade på fakturan som I.S. hade skrivit på. Dagen efter ringde hon till postgirot och beställde en kopia av originalordern vilken sedan skickades till föreningen. Efter de fått originalet kontaktade N.W. henne för att fråga om hon var arg på honom. En månad senare fick hon en skriftlig ursäkt från styrelsen. Hon hade mått mycket dåligt även tidigare och under hösten 1997 hade hon kontakt med en kurator. Efter händelsen den 16 februari 1998 har hon träffat en psykolog. Hon tackade nej till erbjudandet vid den centrala förhandlingen eftersom hon inte fick upprättelse. Hon ville att det skulle framgå att hon inte hade urkundsförfalskat. I uppgörelsen ingick även att hon inte fick berätta vad som hänt. Hon var bitter när hon sade upp sig i november 1997 men hade kunnat tänka sig att fortsätta om inte G.B. och I.S. var kvar i styrelsen. Hon har antytt att Aktiv Ungdoms Skellefteåavdelning kunde tvingas upphöra när hon slutade. Detta berördes dock inte den 16 februari 1998. Under mötet den 16 februari berördes inte heller frågan om hennes dåvarande arbetsuppgifter var fullgjorda.

N.W.: Han var i februari 1998 ledamot i styrelsen för Aktiv Ungdom. Han fick kännedom om anklagelserna avseende urkundsförfalskning mot G.V. någon gång i december 1997. Det var I.S. som visade kopian med den förfalskade namnteckningen. Saken togs upp vid ett möte när stora delar av styrelsen var med men det fattades inget direkt beslut. G.V. hade redan sagt upp sig men de kom fram till att det skulle vara bra om hon lämnade arbetsplatsen i förtid. Han kontaktade G.V. efter händelsen den 16 februari 1998 för att reda ut missförståndet. Styrelsen skrev även ett brev till G.V. och bad om ursäkt. Det fanns även andra saker som bidrog till att de ville att G.V. skulle lämna arbetet tidigare. De hade hört rykten att G.V. hade "pratat skit" om Aktiv Ungdom och sagt att föreningen inte skulle klara sig utan henne. De ifrågasatte även om hon var motiverad att göra sitt bästa eftersom hon hade sagt upp sig själv.

M.S.: Han var under slutet av 1997 och början på 1998 styrelseledamot och ALU-anställd hos Aktiv Ungdom. Han arbetade med föreningens aktiviteter i deras lokal. Han fick reda på anklagelserna om urkundsförfalskning mot G.V. i samband med ett gräl på hennes kontor. Han hade dock sett den undertecknade kvittensen innan och de hade även pratat om den, men ingenting konkret. Han kan inte minnas att frågan togs upp på något informellt styrelsemöte i december 1997. Händelsen den 16 februari 1998 började med att G.B., I.S. och han gick in till G.V.:s kontor. J.B. kan också ha funnits i lokalen. G.V. hade bara två veckor kvar av uppsägningstiden och mådde inte bra. Hon var därför svår att samarbeta med och det gick ut över honom. Han hade klagat hos I.S. och de skulle nu be G.V. att lämna arbetet i förtid. I.S. inledde med att säga att de hade tänkt vara snälla mot G.V. genom att låta henne gå hem redan samma dag. Det blev då direkt munhuggning mellan I.S. och G.V. som övergick i gräl. Även G.B. deltog i grälet. I.S. tog sedan fram kvittensen och visade att det inte var hon som skrivit under. G.V. hävdade då att det inte var hon som skrivit namnet och att hon inte hade förfalskat någon namnteckning. Det var en överraskning för honom att den påstådda förfalskningen togs upp vid detta tillfälle. Därefter sade G.V. att "det var ett jäkla sätt att sluta på" och slängde nycklarna på bordet. Han vet inte om G.V. hade ombetts att lämna ifrån sig nycklarna. Han kan inte minnas att det hotades med någon polisanmälan. Mötet den 16 februari 1998 skedde dels eftersom G.V. var jobbig att samarbeta med och dels eftersom de hade hört att G.V. sagt till personer som kontaktat Aktiv Ungdom att föreningen inte skulle klara sig utan henne.

J.Z.: Han arbetar som facklig ombudsman för Medborgarskolans Personalkår och har känt G.V. i många år genom sitt arbete. Hon meddelade honom för några år sedan att det var trassel med arbetsgivaren, framförallt med ordföranden som trilskades och var alltför petig och lade sig i G.V.:s arbete. Detta resulterade i att misstron blev större och större mellan dessa två. Han kontaktade ordföranden och förklarade sin syn på saken. Sedan ringde G.V. en dag och sade att hon hade sagt upp sig, inte på grund av något speciellt utan mer för den allmänna misstron. Sen hände ingenting på ett tag men efter årsskiftet 1997/98 kontaktades han av föreningens ordförande som frågade om föreningen kunde be G.V. att lämna arbetsplatsen i förtid. Han sade att det gick bra om föreningen betalade ut full lön under hela uppsägningstiden. G.V. uppfattade detta som att hon blev avskedad men han förklarade för henne att hon inte hade blivit avskedad utan att det var helt i sin ordning eftersom hon fick sin lön. Efter det skrev han ett brev till styrelsen eftersom det hade framkommit att ordföranden felaktigt beskyllt G.V. för urkundsförfalskning. Han begärde förhandling och gottgörelse för G.V., i vart fall för den tid uppsägningen förkortats. Vid den lokala förhandlingen, som var begärd i maj men hölls först i september 1998, biträddes han av M.V. Vid förhandlingens början sade G.B. och I.S. att de inte tänkte svara på några frågor och därmed var förhandlingen avslutad. Sedan påkallade han central förhandling och han träffade vid denna förbundsordföranden och förbundssekreteraren. Han själv hade med sig sin vice förbundsordförande P.O. Han yrkade på den tidigare begärda ersättningen. Frågan om förfalskning togs upp som en del i det hela men inte som något som låg till grund för uppsägningen. Huvudpunkten var begäran om skadestånd och grunden för detta var framför allt trakasserierna. Ordet avskedande nämndes vid förhandlingen men togs inte upp som någon egen punkt. Han hade tidigare förklarat för G.V. att hon inte var avskedad. Alla som var närvarande vid förhandlingen var överens om att det inte var något avskedande.

M.V.: Han är gift med G.V. På förmiddagen måndagen den 16 februari 1998 ringde I.S. till honom och berättade att det skulle hända något otrevligt med hans fru, G.V., samma dag. Hon ville berätta det eftersom G.V. skulle berätta sin version för honom senare. I.S. sade att de hade tänkt vara snälla med G. och låta henne vara kvar uppsägningstiden ut men att de nu hade fått nog. De hade haft filmhelg den gångna helgen och föräldrarna som hade varit med hade ställt frågor till dem om vad som hände på Aktiv Ungdom. Sedan sade hon dock att det inte var därför G. skulle få gå hem utan för att G. hade urkundsförfalskat hennes namnteckning och beviset på det hade hon haft i sin väska sedan hösten före. Hon sade även att hon hade haft kontakt med ombudsmannen J.Z. som var med på att G. skulle skickas hem. Han blev helt överrumplad och förvirrad av samtalet och ställde inga frågor till I.S. Senare samma dag, vid 14-tiden, ringde I.S. återigen. Det var ett kort samtal där hon sade att om de gick till tidningarna med detta så skulle hon gå direkt till polisen och anmäla G. för urkundsförfalskning. I.S. kontaktade honom troligen därför att han hade varit distriktsordförande i Västerbotten för Aktiv Ungdom och hon därför ville informera honom om vad som skulle ske. Dagen efter kontaktade han C-G.S. och talade om att I.S. hade hotat med polisanmälan. Han känner inte till att G.V. skall ha pratat illa om Aktiv Ungdom.

L.C.: Han är förtroendevald i förbundet Aktiv Ungdom. Han blev kallad till Uppsala för att diskutera ärendet om personalproblem i Skellefteåföreningen, troligen därför att han arbetar som personalchef på sitt arbete. Det hade talats om mobbning och olustig stämning på arbetsplatsen. Förbundet kan dock inte lägga sig i verksamheten i den lokala föreningen i Skellefteå eftersom det är en fristående förening. De bestämde sig dock för att erbjuda G.V. motsvarande en och en halv månadslön eftersom hon hade gjort mycket för verksamheten i Skellefteå. Det talades om att G.V. påstod att hon hade blivit avskedad den 16 februari 1998 men varken han eller C-G.S. ansåg att så var fallet och den facklige företrädaren delade deras uppfattning. Fråga om förfalskning kom också upp under mötet men de koncentrerade sig på frågan om ett eventuellt avskedande hade skett.

C-G.S.: Han arbetar som förbundssekreterare för Aktiv Ungdom och fick kontakt med ärendet under 1996 då G.V. skrivit ett brev till förbundsordföranden där hon uppgett att hon inte mådde bra. Han och förbundsordföranden åkte till Skellefteå den 24 mars 1997 för att undersöka problemen. De träffade då G.V., styrelsen och distriktsledaren G.B. Deras förslag till åtgärd blev att distriktets och lokalföreningens lokaler borde skiljas åt. Den 28 november 1997 sade G.V. upp sig och han fick höra att det även inträffade något under uppsägningstiden. Det hölls en lokal förhandling vilken fackföreningen inte ansåg uppfyllde kraven på en formell förhandling. Den 22 september 1998 begärde facket en central förhandling angående påstådda trakasserier från vissa ledamöter i styrelsen. Central förhandling hölls den 5 oktober 1998 och då träffades en överenskommelse som skulle gälla endast om G.V. accepterade villkoren. Tidigare under året hade G.V.:s man, M.V., som var distriktsordförande för Aktiv Ungdom i Västerbotten ringt till honom och lämnat G.V.:s version att hon hade blivit illa behandlad av G.B. och I.S. M.V. nämnde aldrig något om att G.V. blivit avskedad. Vid den centrala förhandlingen tror han att det nämndes något om det utanför protokollet men de ansåg inte att G.V. hade blivit avskedad. Det framgår även av förhandlingsframställningen att det gällde skadestånd på grund av trakasserier. Som ett exempel på nämnda trakasserier fanns även påståendet om urkundsförfalskning. De ansåg att G.V. var delansvarig, eftersom hon hade skrivit I.S.:s namnteckning, men det var inte viktigt i sammanhanget. Det centrala i diskussionen var att det under en lång tid funnits samarbetsproblem. Ersättningen som erbjöds, en och en halv månadslön, var inte avsedd som ett skadestånd utan som en "goodwillgest". De ville inte att G.V. skulle lämna Aktiv Ungdom med "bad feelings", det var alltså ett slags plåster på såren.

G.B.: Hon har tidigare varit styrelseledamot för Aktiv Ungdom. På mötet den 16 februari 1998 ville de att G.V. skulle lämna lokalerna eftersom M.S. mådde dåligt och ofta hade ringt till henne om detta. Hon hade pratat med ombudsmannen J.Z. veckan innan då hon frågat om råd vad de kunde göra. Han hade då sagt att de kunde be G.V. lämna arbetsplatsen om de betalade full lön uppsägningstiden ut. Det var arbetsklimatet som var det viktiga men de hade även hittat en förfalskad utbetalning som gjorde dem upprörda. De hade före mötet kommit överens om att be G.V. lämna arbetsplatsen. Vid mötet var förutom hon även I.S. och M.W. närvarande tillsammans med de ynglingar som arbetade åt föreningen. Mötet inleddes med att de frågade G.V. om hon var klar med sina arbetsuppgifter vilket hon sade sig vara. M.S. sade sedan att det inte kunde fortsätta så här och I.S. tog även upp ett papper där I.S.:s namn var förfalskat på en utbetalning. Hon hade känt till det sedan den 2 december 1997 och att de inte tagit upp frågan tidigare berodde nog på att de inte hade tänkt göra det. G.V. blev då arg och slängde nycklarna i bordet. Det var ingen som bad henne att lämna nycklarna men det framgick av stämningen i rummet att så var önskemålet. Hon kommer inte ihåg om det nämndes något om en eventuell polisanmälan. Röstläget på mötet var irriterat och det var främst hon, I.S. och G.V. som pratade. Hon anser numera inte att G.V. gjort sig skyldig till urkundsförfalskning och de bad också G.V. skriftligen om ursäkt.

I.S.: Hon är och var vid tillfället ordförande för Aktiv Ungdom. Vad gäller mötet den 16 februari 1998 så hade G.V. endast kvar fjorton dagar av uppsägningstiden och de hade tänkt be henne att lämna arbetsplatsen i förtid. Skälet var bl.a. att M.S. mådde dåligt därför att det var svårt att samarbeta med G.V. och han ringde henne varje dag om detta. Styrelsen ville också göra en del saker som skulle vara svårt att genomföra om G.V. var kvar i lokalen. Närvarande vid mötet var hon, G.B., M.W., M.S. och J.B. De frågade G.V. om hon var färdig med sina arbetsuppgifter och hon svarade ja på detta. Det var inte meningen att papperet med förfalskningen skulle komma fram vid mötet. När G.V. blev arg tog hon dock fram papperet och frågade G.V. om hon hade skrivit hennes namn vilket G.V. då förnekade. Det var G.V.:s handstil men hennes namn på papperet. Hon hade känt till förfalskningen sedan den 2 december 1997 då de hittat kopian med hennes namnteckning. De bad inte G.V. att lämna sina nycklar men efter att M.S. hade sagt att så här kunde de inte ha det längre så kastade G.V. nycklarna på bordet. Hon ringde samma dag två gånger till G.V.:s make M.V. och berättade vad som hade hänt och att G.V. hade lämnat arbetet. Hon minns inte om hon då sade något om en polisanmälan. Hon tror att G.V. hade kvar något arbete med föreningens bokföring men vet inte hur mycket. Hon frågade även G.V. om backupdisketterna och fick svaret att de låg i en låda.

M.W.: Han är styrelseledamot i Aktiv Ungdom. Anledningen till mötet den 16 februari 1998 var att G.V. avslutat alla arbetsuppgifter och för tillfället var mer eller mindre arbetsfri. Styrelsen hade även hört vad G.V. hade sagt om att Aktiv Ungdom "var slut" utan henne. M.S. tyckte det var jobbigt på arbetsplatsen och att G.V. mest beklagade sig. Styrelsen pratade igenom det hela i förväg och beslutade att samarbetet med G.V. skulle avslutas och att hon skulle få ledigt de sista två veckorna av uppsägningstiden med bibehållen lön. Den 16 februari 1998 var I.S., M.S., J.B. och G.B. närvarande. Han kom själv lite sent och mötet hade redan börjat när han anlände. Situationen var då ganska fientlig, G.V. var arg och I.S. var irriterad. Diskussionen fortsatte och den fördes främst av G.V., I.S. och M.S. Själv stod han mest i bakgrunden. Han gick därifrån i förväg och någon minut senare kom de andra. I.S. sade då att G.V. skulle få semester resten av tiden. Han minns inte om förfalskningen togs upp innan han lämnade rummet.

J.B.: Han är styrelseledamot i Aktiv Ungdom. Bakgrunden till händelsen den 16 februari 1998 var att G.V. hade sagt upp sig. Under uppsägningstiden, som var tre månader, upplevde M.S. som då arbetade åt föreningen att det var dålig stämning och att G.V. var på dåligt humör. Styrelsen beslutade att eftersom G.V. saknade arbetsuppgifter så kunde hon gå hem. I.S., G.B., M.S., M.W. och han skulle förklara situationen för G.V. Det var I.S. som förde talan. Han minns inte ordagrant vad hon sade men hon förklarade vad saken gällde, att M.S. tyckte att det var dålig stämning på arbetet och att situationen var ohållbar. I.S. sade även att G.V. saknade arbetsuppgifter. Hon visade sedan postgiroblanketten som de trodde att G.V. hade skrivit under. G.V. sade då att det var ett jäkla sätt att sluta på och kastade sedan nycklarna på bordet. Hon blev inte ombedd att lämna nycklarna. Från början var det inte meningen att postgiroblanketten skulle tas upp under mötet. Under mötet sades även att det inte skulle göras någon polisanmälan.

Omfattande skriftlig bevisning har åberopats.

Tingsrättens bedömning

Det är ostridigt mellan parterna att G.V. hade sagt upp sig den 28 november 1997 och att uppsägningstiden gick ut den 28 februari 1998.

Tingsrätten behandlar till att börja med frågan om G.V. blev avskedad den 16 februari 1998. Av de uppgifter som N.W., M.S., I.S., G.B., M.W. och J.B. har lämnat, dvs. samtliga de personer som var närvarande vid händelsen utom G.V., har framgått att avsikten med mötet var att tillfråga G.V. om hon ville lämna arbetsplatsen i förtid och vara ledig de tolv dagar som återstod av hennes uppsägningstid. Denna fråga hade också dessförinnan diskuterats med G.V.:s fackliga ombudsman J.Z., som har bekräftat att han vid förfrågan svarat föreningens företrädare att det gick för sig om föreningen betalade ut full lön under hela uppsägningstiden. Det har också framgått av lämnade uppgifter att detta hade varit föreningens avsikt. Ingen av de hörda har bekräftat G.V.:s uppgift att hon vid tillfället ombads att lämna ifrån sig sina nycklar. Tvärtom har G.B., I.S. och J.B. alla uppgett att G.V. inte hade ombetts att lämna nycklarna utan att hon i vredesmod kastade dem på bordet. Vidare har G.V. i ett brev till Aktiv Ungdoms förbundsordförande C-G.S. några dagar efter händelsen inte angett någonting om att hon uppfattat vad som hände som ett avskedande. Det framgår också av den skriftliga begäran om central facklig förhandling från G.V.:s fackförbund, daterad den 22 september 1998, att där angavs att G.V. sade upp sin anställning som verksamhetsledare vid föreningen i Skellefteå under hösten 1997 och att orsaken angavs vara trakasserier från bl.a. ordföranden och ett öppet misstroende från föreningsstyrelsen. I protokollet från den centrala förhandlingen som hölls den 5 oktober 1998 angavs som ärende att personalkåren yrkade skadestånd motsvarande tre månadslöner för medlemmen G.V. vilken p.g.a. trakasserier på arbetsplatsen nödgats säga upp sin anställning vid Aktiv Ungdoms föreningskansli i Skellefteå. L.C., C-G.S. och J.Z. har alla uppgett att frågan om avskedande varit uppe till diskussion vid den centrala förhandlingen och att de fackliga företrädarna och arbetsgivarrepresentanterna då var överens om att G.V. inte hade blivit avskedad.

Med hänsyn till det anförda finner tingsrätten det inte utrett i målet att G.V. blivit avskedad genom vad som förekom vid mötet den 16 februari 1998. Det förhållandet att hon vid tillfället felaktigt av I.S. anklagades för urkundsförfalskning kan inte föranleda annan bedömning.

Eftersom det inte är visat i målet att G.V. har blivit avskedad skall käromålet ogillas. Vid denna bedömning saknar tingsrätten skäl att gå in på frågan huruvida G.V. inom underrättelsetiden fyra månader har påkallat förhandling angående skadestånd p.g.a. avskedande den 16 februari 1998.

Tingsrättens bedömning i rättegångskostnadsfrågan

Enligt huvudregeln i 18 kap. rättegångsbalken skall förlorande part ersätta motparten dess rättegångskostnad. G.V. har gjort gällande att förhållandena i detta mål varit sådana att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i målet. Tingsrätten finner inte att omständigheterna varit sådana att undantagsbestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall tillämpas. Med hänsyn till utgången i målet skall G.V. därför ersätta Aktiv Ungdom för dess rättegångskostnad.

Aktiv Ungdom har yrkat ersättning med 57 242 kr varav arvode 43 000 kr avseende 40 timmars arbete á 1 075 kr, tidsspillan 10 350 kr avseende 18 timmar á 575 kr och 3 892 kr utlägg avseende resa Stockholm-Skellefteå tur och retur.

G.V. har inte vitsordat skäligheten av yrkad ersättning utan yrkat att beloppet skall prövas av tingsrätten. Hon har därvid även gjort gällande att det inte varit behövligt för svaranden att anlita ett ombud från Malmö med de extra kostnader som detta har medfört.

Tingsrätten anser att den av svarandeombudet nedlagda arbetstiden varit alltför omfattande. Ett arvode motsvarande 30 timmars arbete är skäligt enligt tingsrättens bedömning. G.V. skall därför åläggas att utge ersättning för svarandens rättegångskostnad för ombudsarvode med 32 250 kr.

När det gäller yrkat belopp avseende kostnader för tidsspillan och utlägg står det i princip en part fritt att anlita den advokat som ombud som parten bestämmer. I detta fall är svarandeföreningen en lokalförening som ingår i en rikstäckande organisation, vilket kan motivera att ett av organisationen utsett ombud anlitas i målet även om ombudet inte är från domstolsorten. G.V. skall därför ersätta motparten dess kostnad för tidsspillan och utlägg med yrkade 14 242 kr.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. G.V. skall ersätta Aktiv Ungdom Skellefteåavdelningen för dess rättegångskostnad med fyrtiosextusenfyrahundranittiotvå (46 492) kr, varav 32 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från domens datum till dess betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Peter Gavelin med trettiotusenfemhundrafemtio (30 550) kr, varav 30 100 kr avseende arbete.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-11-14

Målnummer:
B-98-2000