Fråga om det förelegat laglig grund för avskedande av en postkassör som i samband med att en bedragare gjorde ett uttag av ett större belopp från ett konto inte vidtagit vissa kontrollåtgärder som skulle ha vidtagits vid uttag av större belopp.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Alliansen; Posten Sverige Aktiebolag

Nr 35

SEKO

mot

Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag.

Bakgrund

K.N. anställdes år 1969 av Posten som då fortfarande var ett statligt verk. Hon har, bortsett från en period om ca tio år då hon var hemma med sina barn, tjänstgjort som kassör fram till dess att hon den 16 november 1999 avskedades från sin anställning hos Posten Sverige AB (Posten). Huvudsakligen har hon tjänstgjort i sin bostadsort Vellinge. Under år 1999 var hon emellertid placerad vid ett postkontor i Trelleborg.

Under år 1999 utsattes Posten och Nordbanken för ett stort antal bedrägerier. Bedrägerierna var systematiska och det visade sig i efterhand vara kriminella ligor som stod bakom de obehöriga uttagen. Sammanlagt skedde ett nittiotal felaktiga uttag på omkring fyrtio olika konton. Uttagen skedde över hela landet. Posten förlorade på detta sätt närmare fyra miljoner kr.

Som ett led i att stoppa bedrägerierna, som startade i början av år 1999, skickade Posten den 15 april ut ett internmeddelande till alla postmästare. Där angavs att det var viktigt att utbetalande kassör utförde de kontroller som skulle göras. Meddelandet hänvisade till instruktionerna i DISA, som är Postens Intranät. Vidare angavs att kassören vid osäkerhet skulle kontakta id-kortstillverkaren samt inte glömma bort att kontrollera id-kortet med uv-lampa. Dessa moment var vid den här tiden inte obligatoriska. Då bedrägerierna ändå fortsatte införde Posten den 7 maj, genom information i DISA, ett krav på kontroll av id-handlingar vid uttag av 50 000 kr eller mer. Här meddelades att kassören vid dessa transaktioner måste belysa id-handlingen under uv-lampa. Nästa steg Posten vidtog för att förhindra obehöriga uttag var att brevledes informera samtliga postmästare den 22 juni. Brevet refererade till det tidigare brevet från den 15 april. Kassörerna uppmanades att kontakta id-kortstillverkaren vid uttag av större belopp. Vidare angavs att uv-lampa skulle användas för att kontrollera id-korten. Posten kom ändå inte till rätta med de obehöriga uttagen, varför man den 1 juli lät installera en varningstext som kom upp på kassörernas bildskärm i samband med uttag av 50 000 kr eller mer. Texten låg kvar på bildskärmen till dess kassören genom ett kommando på tangentbordet "klickade bort" texten, något som var nödvändigt för att kunna slutföra transaktionen. Kort därefter, den 14 juli, införde Posten i DISA-systemet ett krav på telefonkontroll med id-kortstillverkaren vid uttag av 50 000 kr eller mer. Samtidigt infördes i DISA-systemet en beskrivning av den varningstext som sedan två veckor kom upp på bildskärmen vid större uttag.

Bedrägerierna fortsatte dock under sommaren, varför Posten den 23 september vidtog ytterligare åtgärder. Då infördes i DISA-systemet ytterligare ett krav vid uttag av 50 000 kr eller mer. Enligt det nu tillkommande momentet skulle kassören på uttagsallegatet utverka en kontrasignering av en kollega. Tanken med kontrasigneringen var att den skulle vara en bekräftelse på att den utbetalande kassören verkligen hade ringt till id-kortstillverkaren samt granskat id-handlingen under uv-lampan. Denna information skickades även ut på ett s.k. CITO-blad samma dag, dvs. den 23 september. På CITO-bladen ges särskilt viktig och brådskande information. På det nu aktuella CITO-bladet fick varje kassör med sin signatur intyga att vederbörande tagit del av innehållet i handlingen. Även K.N. signerade handlingen när den cirkulerade bland kassörerna sistnämnda dag.

Den 28 september drabbades Posten i Trelleborg av ett obehörigt uttag. Uttaget skedde i K.N:s kassa och var det enskilt största obehöriga uttaget som drabbade Posten detta år. Vid 14-tiden den aktuella dagen kom en man i 55-60 årsåldern in på postkontoret. Han gick fram till K.N:s kassa och presenterade en uttagsblankett på 580 000 kr samt legitimerade sig med ett körkort. Mannen uppgav att han ville ha en check på beloppet och att den skulle vara utställd på honom själv. I samband därmed uppgav han att hans sekreterare tidigare hade ringt och aviserat uttaget. K.N. efterhörde bland sina kollegor om någon kände till telefonsamtalet men ingen kände till det. K.N. gick till det s.k. värderummet där kassören L.A. satt. K.N. kontrollerade med hjälp av datorn att det fanns pengar på kontot. Hon skrev sedan en check som L.A. kontrollerade och signerade. K.N. använde inte uv-lampa för kontroll av körkortet och ringde inte heller utfärdaren av kortet. Hon gjorde endast en okulär granskning av körkortet. K.N. återvände till kassan och överlämnade checken till mannen som sedan lämnade lokalen. Omkring en halvtimme senare återvände han till postkontoret. Då hade K.N. lämnat sin kassaplats och utförde arbetsuppgifter på annan plats i lokalen. Mannen gick då fram till en ledig kassör och bad denne att hämta K.N., vilket också gjordes. När K.N. återkommit till kassan uppgav mannen för henne att han istället ville ha checken utställd på Forex. K.N. utfärdade då en ny check i enlighet med mannens önskemål. Hon vidtog inte heller i detta skede några särskilda kontrollåtgärder. Mannen lämnade sedan postlokalen.

Två dagar senare, den 30 september, uppdagades att uttaget hade skett av en person som uppträtt under falsk identitet. Till följd av det inträffade avskedades K.N. den 16 november 1999. Hon har sedan dess varit sjukskriven.

Yrkanden m.m.

SEKO har yrkat att Arbetsdomstolen dels skall ogiltigförklara Postens avskedande av K.N., dels förplikta Posten att till K.N. betala allmänt skadestånd med 120 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 maj 2000 till dess betalning sker. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att Posten saknat grund för avskedande men haft grund för att säga upp K.N. har SEKO yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Posten att till K.N. betala ovanstående belopp i allmänt skadestånd jämte angiven ränta.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Något skadeståndsbelopp har inte vitsordats som skäligt i och för sig. Däremot har arbetsgivarparterna vitsordat sättet att beräkna ränta. Om Arbetsdomstolen skulle finna att Posten på något sätt brutit mot bestämmelserna i anställningsskyddslagen har arbetsgivarparterna gjort gällande att skadeståndet skall jämkas; i första hand till noll kr, i andra hand till det belopp Arbetsdomstolen finner skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

SEKO

Det är riktigt att K.N. inte vidtog någon av de kontrollåtgärder som skulle ha vidtagits, nämligen att kontrollera körkortet med uv-lampa, att ringa utfärdaren av körkortet samt att se till att en kollega eller chef signerade allegatet. Körkortet såg emellertid helt normalt ut och detta i förening med ett korrekt uppträdande från bedragaren gjorde att K.N. invaggades i falsk säkerhet.

Av betydelse är att K.N. under stora delar av sommaren var frånvarande från postkontoret. Hon hade semester under perioden 21-27 juni och var sjukskriven mellan den 2 och 27 juli. Därefter hade hon i ett sammanhang semester från mitten av augusti till början av september. K.N. var därför inte införstådd med de ökade säkerhetskrav som successivt hade ställts upp under sommaren. Dessutom finns det anledning att beakta Postens sätt att informera personalen och kassörernas möjlighet att hinna läsa all information. Vid en genomgång av den information som en postkassör förväntas ta del av under ett år har det framkommit att informationsflödet är enormt. Utskriven information finns bara tillgänglig under en kort tid i en pärm. Materialet rivs ut efter någon dag när ny information läggs in i pärmen. Visserligen finns den äldre informationen tillgänglig i DISA-systemet men det är ogörligt för en kassör att hinna ta del av all information, vilket i princip måste ske på fritiden. Den schemalagda informationen är mycket begränsad.

K.N. har inte läst Postens brev den 15 april och den 22 juni till postmästarna och har inte heller informerats om innehållet i dem. Hon kan inte heller erinra sig någon information under maj månad. Hon har inte heller tagit del av den information som kom upp på dataskärmen under hennes sjukskrivning och semester. Hon har sett det CITO-blad som kom den 23 september och som innehöll uppgifter om ny rutin för kontroller. Hon har också skrivit under att hon tagit del av det men hon hade inte hunnit läsa det innan hon utsattes för bedrägeriet.

Det bör också nämnas att K.N. anpassade sig till den säkerhetskultur som rådde på postkontoret i Trelleborg. Att säkerhetstänkandet var eftersatt framgår av att den enda uv-lampa som kontoret förfogade över stod oanvänd i ett angränsande rum. Vidare reagerade inte K.N:s kollega L.A. på något sätt när hon signerade checken tillsammans med K.N.

Det är orimligt att K.N. efter en lång och oförvitlig tjänstgöring inom Posten skall bli avskedad för ett enda misstag. Hon är en rutinerad kassör och även känd för att vara noggrann och plikttrogen.

Som grund för yrkandena gör SEKO sammanfattningsvis gällande följande. Posten har avskedat K.N. utan det ens förelegat saklig grund för uppsägning. Det vitsordas att K.N. inte vidtagit alla föreskrivna kontrollåtgärder. Underlåtenheten har dock inte varit avsiktlig och kan inte betecknas som ett medvetet slarv. K.N:s bristande kontroll i samband med uttaget har istället sin orsak i hennes och övriga kassörers arbetssituation i förening med bristande informationsrutiner inom Posten. Det är fråga om en engångshändelse och det är uteslutet att den skulle upprepas. Här måste också framhållas att K.N. inte haft någon egen vinning av det inträffade. K.N. är heller inte den enda kassör som drabbats av en bedragare, men det är bara hon som har skilts från sin anställning.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarparterna ifrågasätter inte att K.N. varit frånvarande under stora delar av sommaren 1999 och att hon kanske inte fick del av all information i samband med att den distribuerades till postkontoret. Det har i för sig ålegat K.N. att hålla sig ajour med den ackumulerade information som finns tillgänglig i DISA-systemet. Men även om hon inte hade tagit del av informationen så har hon inte kunnat undgå den vid genomförandet av den nu aktuella transaktionen.

Vid uttag på 50 000 kr eller högre belopp kom det upp en varningstext på kassörens bildskärm. Varningstexten innehåller uppgift om de tre kontrollåtgärder som skall vidtas vid sådana uttag. Följande kontrollåtgärder skulle alltså ha vidtagits,

1) belysa id-handlingen under uv-lampa,

2) ringa utfärdaren av id-handlingen,

3) utverka en kontrollsignering på uttagsallegatet.

K.N. vidtog ingen av dessa åtgärder när hon den 28 september 1999 genomförde uttaget på 580 000 kr. Arbetsgivarparterna gör inte gällande att K.N. på något sätt skulle ha varit i maskopi med gärningsmannen.

Det är riktigt att K.N. är hittills den enda kassör som skilts från sin anställning till följd av bristande kontroll vid uttag. Men den kassör som medverkade vid utställandet av checken har tilldelats en skriftlig varning. Det kan synas orättvist att K.N. avskedades men arbetsgivarparterna vill i hennes fall särskilt peka på den omständigheten att hon medvetet "klickade bort" den varningstext som fanns på bildskärmen under själva transaktionen utan att vidta föreskrivna åtgärder. Även om K.N. aldrig tidigare - vilket i och för sig är osannolikt - sett den nu aktuella varningstexten, så blev hon varse den när bedragaren gjorde sitt uttag. K.N. är en så erfaren kassör att hon i det läget rimligtvis måste ha ställt sig frågan vad det var för slags information. Medvetet valde hon dock att inte bry sig om texten. Häri ligger enligt arbetsgivarparterna det medvetna slarv som K.N. gjort sig skyldig till. Detta är det avgjort viktigaste för bedömningen av K.N:s förfaringssätt. Det bör också nämnas att K.N. några dagar dessförinnan, den 23 september, genom ett CITO-blad delgavs information om de pågående bedrägerierna och de nya säkerhetsrutinerna.

Under alla omständigheter borde K.N. ha blivit misstänksam när mannen återvände till postkontoret och begärde att bli expedierad av henne vid checkbytet, trots att hon vid det tillfället inte arbetade i kassan. En vanlig kund hade naturligtvis nöjt sig med första bästa kassör för att genomföra bytet.

Den här typen av förluster påverkar Postens resultat. Postens enda möjlighet att förhindra bedrägerier och andra oegentligheter är att personalen följer givna instruktioner.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande följande. K.N. har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet genom att hon medvetet avlägsnat varningstexten utan att dessförinnan ha vidtagit de tre föreskrivna kontrollåtgärderna. Därutöver gör beloppets storlek samt det faktum att hon inte utförde någon av de tre kontrollåtgärderna, fastän hon kort dessförinnan delgetts information om bedrägerierna och de nya säkerhetsrutinerna, att vårdslösheten bör bedömas som grov. Även K.N:s långa anställningstid har betydelse när det gäller att bedöma om vårdslösheten är grov. Likaså den i detta sammanhang speciella omständigheten att bedragaren återvände och lämnade tillbaka checken för att byta den mot en annan gör att vårdslösheten sammantaget bör ses som grov, eftersom K.N. inte ens i denna situation fattade misstankar.

Domskäl

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På SEKO:s begäran har K.N. hörts under sanningsförsäkran. SEKO har även åberopat vittnesförhör med postkassörskan K.L. På arbetsgivarparternas begäran har säkerhetschefen B.E. och postmästaren X.X. hörts som vittnen. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Tvisten i målet gäller frågan om Posten haft grund för avskedandet av K.N.

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att de faktiska omständigheterna i målet är i stort sett ostridiga. K.N. arbetade i kassan vid ett postkontor när ett bedrägeri genomfördes. En man presenterade en uttagsblankett avseende 580 000 kr samt som legitimation ett körkort. K.N. genomförde uttaget och ställde ut en check på beloppet. Därvid vidtog hon inte de kontrollåtgärder som skulle genomföras. Hon kontrollerade inte körkortet under en uv-lampa, hon ringde inte till utfärdaren av körkortet och hon såg inte till att en kollega satte sin signatur på allegatet. Parterna är i viss mån oeniga om huruvida K.N. verkligen kände till vilka kontrollåtgärder som Posten krävde att kassörer skulle göra vid större uttag. Det är emellertid ostridigt att det i samband med det obehöriga uttaget kom upp en varningstext på hennes bildskärm, vilken text angav vilka kontrollåtgärder som skulle vidtas, samt att hon fortsatte genomförandet av transaktionen som om kontrollåtgärderna hade vidtagits. K.N. skrev också en stund senare ut en ny check åt mannen på dennes begäran utan att företa några kontrollåtgärder.

I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 149) som alltjämt är vägledande, uttalas bl.a. följande. Ett hävande från arbetsgivarens sida, alltså ett avskedande, bör kunna tillgripas endast i flagranta fall. Det bör vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Avskedande bör sålunda kunna ske vid illojal konkurrens och vid annat illojalt handlande av allvarlig natur, t.ex. yppande av yrkeshemlighet i avsikt att skada arbetsgivaren. En arbetstagare bör vidare kunna avskedas på grund av allvarligare brott som har begåtts mot arbetsgivaren, t.ex. misshandel, stöld eller förskingring.

Enligt Arbetsdomstolens mening framstår det som klart att K.N. förfarit vårdslöst i samband med detta uttag. Frågan är dock om det kan anses vara ett sådant grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. SEKO:s inställning är att vårdslösheten med hänsyn till omständigheterna inte kan anses som grov.

K.N. har vid förhör under sanningsförsäkran uppgett bl.a. följande. Hon tittade på sedvanligt sätt på körkortet, fotografiet och namnteckningen och kontrollerade att pengar fanns på kontot och hon fann inte anledning att misstänka att något var fel. Vid kassan fanns ingen uv-lampa och hon har aldrig ringt Vägverket för att kontrollera ett körkort. Hon har inte fått några instruktioner om hur kontrollen av identitetshandlingen skall göras. Hon har inte tagit del av den skriftliga informationen om bedrägerierna och åtgärderna för att förhindra fortsatta sådana. CITO-bladet från den 23 september har hon visserligen skrivit under men hon blev, när hon fick det, upptagen av kunder och skickade det vidare utan att ha läst igenom det. Arbetsledningen borde muntligen ha framfört informationen.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det mot bakgrund av bl.a. K.N:s frånvaro från arbetet under sommaren 1999 inte anledning att betvivla hennes uppgifter om att hon inte tagit del av den information som då lämnades om bedrägerierna och åtgärderna för att förhindra sådana. Hon har visserligen skrivit under att hon tagit del av CITO-bladet från den 23 september men man kan inte bortse från hennes förklaring att hon inte hunnit ta del av det. Det kvarstår dock att K.N. vid genomförandet av den aktuella transaktionen på dataskärmen fick en direkt uppmaning att vidta vissa kontrollåtgärder.

Arbetsdomstolen konstaterar också att uppmaningen i varningstexten om att kontrollera legitimationen innehåller en hänvisning till en broschyr som anger bl.a. hur olika körkort skall kontrolleras. Uppmaningen att ringa tillverkaren av identitetskortet innehåller också en hänvisning till broschyren. Uppmaningarna i varningstexten kan inte uppfattas på annat sätt än att dessa kontroller alltid skall göras vid uttag av 50 000 kr eller mer. K.N. borde därför om hon känt sig osäker på hur kontrollerna skulle genomföras åtminstone ha frågat arbetsledningen eller någon kollega om detta innan hon genomförde transaktionen.

Arbetsdomstolen har av den utredning som förebringats i målet fått intrycket att säkerhetstänkandet inte var satt i främsta rummet vid det aktuella postkontoret. Det har framkommit att någon uv-lampa inte fanns tillgänglig vid kassorna. K.N:s kollega som medverkade vid utställandet av checken har uppenbarligen inte reagerat, vilket reser frågor om vilket genomslag de skärpta säkerhetsrutinerna hade fått hos personalen där i september 1999. Någon muntlig information om bedrägerierna och åtgärderna mot dessa hade inte lämnats. Det nu sagda kan dock inte sägas innebära att K.N:s handlingssätt var accepterat av arbetsledningen på postkontoret i fråga.

Vid den samlade bedömning av omständigheterna som skall göras anser Arbetsdomstolen att följande bör beaktas särskilt. K.N. har som kassör innehaft en särskild förtroendeställning, vilket innebär att särskilt stora krav på omsorg och noggrannhet måste ställas på henne. Hon har trots att hon bara några dagar tidigare fått del av och signerat information om bedrägerierna och åtgärderna mot dessa och trots att hon på dataskärmen fått en direkt uppmaning om att vidta vissa kontrollåtgärder inte vidtagit dessa. Hon har fortsatt som om hon hade vidtagit kontrollåtgärderna och genomfört transaktionen. Transaktionen avsåg ett avsevärt belopp, vilket i sig borde ha föranlett särskild försiktighet.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att K.N., även om det finns omständigheter som talar till hennes förmån, har gjort sig skyldig till ett grovt vårdslöst förfarande som Posten som arbetsgivare inte skall behöva tåla. Arbetsdomstolen finner alltså att Posten haft grund för att genom avskedande skilja K.N. från hennes anställning. SEKO:s yrkanden skall därför avslås.

Vid denna utgång skall SEKO ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. SEKO har vitsordat skäligheten i arbetsgivarparternas kostnadsyrkande.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår SEKO - Facket för Service och Kommunikations talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar SEKO - Facket för Service och Kommunikation att ersätta Alliansen och Posten Sverige AB för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med sjuttiotretusensjuhundrafemtio (73 750) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2001-04-18, målnummer A-74-2000

Ledamöter: Hans Tocklin (skiljaktig), Per Virdesten, Christer Måhl, Anders Sandgren, Ylva Tengblad, Inger Öhrn Karlsson (skiljaktig) och Sven Kinnander (skiljaktig).

Sekreterare: Peter Syrén

Ledamöterna Hans Tocklins, Inger Öhrn Karlssons och Sven Kinnanders skiljaktiga mening

Vi delar inte majoritetens mening när det gäller frågan om grund för avskedande förelegat. Enligt vår mening borde domskälen från och med femte stycket under rubriken domskäl ha haft följande lydelse.

Arbetsdomstolen har i ett avgörande (AD 1999 nr 87) mot bakgrund av dessa förarbetsuttalanden betecknat en arbetstagares handlande som ett sådant beteende som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Målet gällde visserligen uppsägning men arbetsgivaren gjorde gällande att arbetstagarens handlande utgjorde grund för avskedande. I det fallet hade arbetstagaren tillsammans med två arbetskamrater av arbetsgivaren tillåtits provköra en ny bilmodell. Arbetstagaren körde på allmän väg med högsta tillåtna hastighet på 90 km/tim med en hastighet som ibland uppgått till 200 km/tim. Under färden som varade ca 15 minuter inträffade flera incidenter som arbetskamraterna reagerade mot. Arbetstagaren besinnade sig inte utan fortsatte. Han körde med en hastighet av ca 200 km/tim av vägen i en kurva. Vid avkörningen skadades arbetskamraterna och totalförstördes bilen, som enligt arbetstagarsidan var värd högst 170 000 kr men enligt arbetsgivarsidan var värd åtminstone 300 000 kr. Det är självklart en betydligt allvarligare vårdslöshet än den som är aktuell i detta mål.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger varken uttalanden i förarbetena till anställningsskyddslagen eller domstolens praxis någon säker vägledning för bedömningen av det nu aktuella fallet. Det kan därför finnas anledning att se till vad som i andra sammanhang betraktas som grov vårdslöshet; det skall ju enligt förarbetena till anställningsskyddslagen vara fråga om ett sådant grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

Enligt 32 § konsumentförsäkringslagen (1980:38) gäller bl.a. att, om den försäkrade framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, kan försäkringsersättning som ej avser skadestånd sättas ned såvitt gäller honom. I förarbetena (prop. 1979/80:9 s. 154) uttalas bl.a. följande. Enligt gällande rätt på skadestånds- och försäkringsrättens område krävs att en vårdslöshet är av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov. Vanligen är det fråga om ett handlande som ligger på gränsen till ett uppsåtligt förfarande, dvs. som vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada.

Det är också svårt att i litteraturen finna någon mer konkret ledning för bedömningen av vad som utgör grov vårdslöshet. Bertil Bengtsson har i Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 76, uttalat följande. "I litteraturen har man på olika sätt försökt definiera begreppet grov vårdslöshet inom civilrätten; bestämningarna har i allmänhet varit ensidiga och framhävt bara någon speciell aspekt på problemet. Ibland har sagts att det är fråga om sådan vårdslöshet som väcker misstankar om uppsåt, utan att sådant kunnat bevisas. Enligt en annan uppfattning skulle den grova vårdslösheten innebära åsidosättande av den grad av oaktsamhet (sic!) som t o m vårdslösa personer brukade iaktta - som synes en föga klargörande beskrivning."

Enligt Arbetsdomstolens mening framstår det som klart att K.N. förfarit vårdslöst i samband med det aktuella uttaget genom att hon inte vidtagit de kontrollåtgärder som skulle ha vidtagits. Frågan är dock om det kan anses vara ett sådant grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Vid bedömningen av den frågan bör givetvis samtliga omständigheter beaktas.

K.N. har vid förhör under sanningsförsäkran uppgett bl.a. följande. Hon tittade på sedvanligt sätt på körkortet, fotografiet och namnteckningen och kontrollerade att pengar fanns på kontot och hon fann inte anledning att misstänka att något var fel. Vid kassan fanns ingen uv-lampa och hon har aldrig ringt Vägverket för att kontrollera ett körkort. Hon har inte fått några instruktioner om hur kontrollen av identitetshandlingen skall göras. Hon har inte tagit del av den skriftliga informationen om bedrägerierna och åtgärderna för att förhindra fortsatta sådana. CITO-bladet från den 23 september har hon visserligen skrivit under men när hon fick det blev hon upptagen av kunder och skickade det vidare utan att ha läst igenom det. Arbetsledningen borde muntligen ha framfört informationen.

Utredningen ger inte vid handen att K.N. skulle ha fått del av eller informerats om innehållet i breven den 15 april och den 22 juni till postmästarna, i vilka det varnades för bedrägerier. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det mot bakgrund av bl.a. K.N:s frånvaro från arbetet senare under sommaren 1999 inte heller anledning att betvivla hennes uppgifter om att hon inte tagit del av den information som då lämnades om bedrägerierna och åtgärderna för att förhindra sådana. Hon har visserligen skrivit under att hon tagit del av CITO-bladet från den 23 september men man kan inte bortse från hennes förklaring att hon inte hunnit ta del av det. Beaktas måste också att det enligt vad som framkommit är en avsevärd mängd information av olika vikt som kassörerna förväntas ta del av. Det kvarstår dock att K.N. vid genomförandet av den aktuella transaktionen på dataskärmen fick en direkt uppmaning att vidta vissa kontrollåtgärder.

Arbetsdomstolen konstaterar också att uppmaningen i varningstexten om att kontrollera legitimationen innehåller en hänvisning till en broschyr som anger bl.a. hur olika körkort skall kontrolleras. Uppmaningen att ringa tillverkaren av identitetskortet innehåller också en hänvisning till broschyren. Uppmaningarna i varningstexten kan inte uppfattas på annat sätt än att dessa kontroller alltid skall göras vid uttag av 50 000 kr eller mer. Det låter sig sägas att K.N., om hon känt sig osäker på hur kontrollerna skulle genomföras, åtminstone borde ha frågat arbetsledningen eller någon kollega om detta innan hon genomförde transaktionen. Det har emellertid också framkommit bl.a. genom förhöret med Kersti Lindgren att det i samband med andra transaktioner också på dataskärmen kommer upp meddelanden, som kassören förbigår på samma sätt.

Arbetsdomstolen har av den utredning som förebringats i målet fått intrycket att säkerhetstänkandet inte var satt i främsta rummet vid det aktuella postkontoret. Det har framkommit att någon uv-lampa inte fanns tillgänglig vid kassorna. K.N:s kollega som medverkade vid utställandet av checken har uppenbarligen inte reagerat, vilket reser frågor om vilket genomslag de skärpta säkerhetsrutinerna hade fått hos personalen där i september 1999. Någon muntlig information om bedrägerierna och åtgärderna mot dessa hade tydligen inte lämnats, vilket hade framstått som naturligt med tanke på frågans vikt och att K.N. varit frånvarande under större delen av sommaren. Av vad X.X. uppgett framgår att kassörerna i Trelleborg knappast upplevt risken för bedrägerier som ett verkligt hot där. Det nu sagda kan dock inte sägas innebära att K.N:s handlingssätt var accepterat av arbetsledningen på postkontoret i fråga.

Vid den samlade bedömning av omständigheterna som skall göras anser Arbetsdomstolen visserligen att följande bör beaktas särskilt. K.N. har som kassör innehaft en särskild förtroendeställning. Hon har trots att hon på dataskärmen fått en direkt uppmaning om att vidta vissa kontrollåtgärder inte vidtagit dessa. Hon har fortsatt som om hon hade vidtagit kontrollåtgärderna och genomfört transaktionen. Transaktionen avsåg ett avsevärt belopp, vilket i sig borde ha föranlett särskild försiktighet.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste emellertid också följande beaktas. K.N. har på grund av sin frånvaro från arbetet haft sämre möjligheter än andra att tillgodogöra sig informationen om bedrägerierna och åtgärderna mot dem. Hon har inte blivit särskilt informerad om detta. Säkerhetstänkandet vid postkontoret har inte varit satt i främsta rummet. Tydligen har K.N. inte insett risken för att det var fråga om ett bedrägeri.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att K.N., även om det finns omständigheter som talar emot henne, inte kan anses ha gjort sig skyldig till ett sådant grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Arbetsdomstolen finner alltså att Posten inte haft grund för att genom avskedande skilja K.N. från hennes anställning. Arbetsdomstolen finner inte heller att Posten haft saklig grund för att genom uppsägning skilja henne från anställningen. Vid bedömningen av om saklig grund för uppsägning föreligger skall ju en prognos göras om arbetstagarens lämplighet för fortsatt anställning och det får betraktas som uteslutet att K.N., som har en lång anmärkningsfri anställningstid hos Posten, i framtiden skulle begå något liknande misstag.

SEKO:s yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet borde alltså enligt vår mening bifallas. Överröstade i denna del instämmer vi i majoritetens mening i rättegångskostnadsdelen.

anställningsskydd

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-04-18

Målnummer:
A-74-2000