Fråga om en visstidsanställd arbetstagare har sagt upp sig under sådana omständigheter att uppsägningen bör jämställas med ett avskedande från arbetsgivarens sida. Vidare fråga om arbetstagaren på olika sätt har handlat oredligt och om det därför har förelegat laga grund för avskedande.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet; KPA Aktiebolag

Nr 29

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

KPA Aktiebolag i Stockholm.

Mellan SIF och KPA AB gäller inte kollektivavtal, men K.S., som är medlem i SIF och berörs av tvisten, har sysselsatts i arbete som avses med ett kollektivavtal som bolaget är bundet av.

K.S. erhöll i juli 1999 en tidsbegränsad anställning hos bolaget. Anställningen var en s.k. projektanställning avseende information om och försäljning av försäkringar. Anställningen avsåg ursprungligen tiden fram till årsskiftet 2000/2001, men förlängdes i mars 2000 så att den skulle gälla till utgången av mars 2001.

Sedan misstankar uppkommit om att K.S. gjort sig skyldig till vissa oegentligheter i sin anställning, höll företrädare för bolaget ett möte med K.S. den 28 april 2000. Mötet resulterade i att K.S. sade upp sin anställning för att upphöra samma dag.

Parternas tvist avser dels frågan om bolaget föranlett K.S. att säga upp sig på sådant sätt att bolaget skall anses ha avskedat henne, dels frågan om det i så fall förelegat tillräckliga skäl för avskedande.

Sedan parterna fört tvisteförhandling utan att komma överens, har SIF väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att till K.S. utge dels allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 7 augusti 2000) tills betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med 109 510 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 302 kr från den 26 maj 2000, 25 453 kr från den 22 juni 2000, 25 302 kr från den 31 juli 2000, 25 453 kr från den 31 augusti 2000 och 8 000 kr från den 30 september 2000, allt tills betalning sker.

Bolaget har bestritt yrkandena men vitsordat det yrkade ekonomiska skadeståndet, liksom den yrkade räntan, som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SIF

K.S. anställdes i juli 1999 som säljare av försäkringar och informatör beträffande de kommunanställdas pensionsval under hösten 2000. K.S. erhöll ingen introduktionsutbildning beträffande handhavandet av resebokningar, representation, mobiltelefon etc.

K.S. hade sitt kontor i Göteborg. Hennes närmaste chef, W.L., var stationerad i Stockholm.

K.S:s arbete var förenat med många tjänsteresor. Hon var, liksom övriga anställda, Commeo-kund hos SJ, vilket innebar att hon ingick i en slags förmånsgrupp och erhöll rabatter. Den 25 januari 2000 beställde K.S. en privat resa för sig själv och ett barn. Resan skulle ske den 7 maj samma år. K.S. uppgav för SJ att resan skulle betalas privat. SJ kom emellertid att skicka fakturan till bolaget. K.S. ringde senare SJ för att boka om resan till ett annat datum. Då resan inte var genomförd kunde K.S. skicka tillbaka biljetterna, varefter SJ krediterade bolaget. SJ kom emellertid att fakturera bolaget även för den nya resan. K.S. tog med anledning därav kontakt med SJ. Liksom tidigare kunde K.S. skicka tillbaka biljetterna, varefter SJ krediterade bolaget.

Den 27 januari 2000 bokade K.S. på samma sätt en privat resa, varvid hon uppgav för SJ att hon skulle betala resan själv. Resan genomfördes den 17 och 20 mars 2000. Då K.S. inte erhöll någon faktura ringde hon till SJ i början av april månad och frågade efter den. A.H. på SJ svarade att fakturan sänts till företaget men att hon skulle försöka rätta till det. Eftersom resan redan var genomförd kunde K.S. inte skicka tillbaka biljetterna och felet blev krångligare att rätta till. Felet rättades inte till förrän i maj månad.

Den 17 april 2000 ringde W.L. till K.S. och undrade hur det kom sig att K.S. hade bokat en resa för sig och ett barn som bolaget skulle betala. K.S. hade då talat med SJ och hon trodde att allt var löst, men hon bad att få kontakta SJ igen och sedan återkomma till W.L. Hon fick dock inte tag i vare sig SJ eller W.L. I stället ringde hon till A.E. hos bolaget och uppgav att hon försökt få tag på SJ utan att lyckas och att hon skulle återkomma när hon fått kontakt med SJ. Vid det samtalet nämnde K.S. att det var fråga om en privat resa som hon genomfört i mars månad och att bolaget kommit att faktureras även för den resan.

Den 19 april 2000 uppgav K.S. för A.E. att SJ lovat att rätta till felaktigheterna. W.L. skickade emellertid ett meddelande till K.S. via e-post, i vilket hon uppgav att bolaget såg allvarligt på vad som framkommit om resorna. När K.S. läst meddelandet ringde hon måndagen den 25 april upp W.L. K.S. och W.L. kom överens om att träffas fredagen den 28 april kl. 10.00 i samband med ett säljmöte som samma dag skulle hållas i Stockholm.

Vid mötet den 28 april 2000 kom, förutom K.S. och W.L., även bolagets personaldirektör L.R. att närvara. Detta var helt oväntat för K.S. Mötet fick också en helt annan karaktär än vad K.S. hade förberett sig på. K.S. möttes direkt av beskedet att bolaget såg mycket allvarligt på saken och att det fanns skäl för avskedande. Det förekom även hot om polisanmälan. Först därefter gavs K.S. tillfälle att mycket kort redogöra för sin ståndpunkt. L.R. och W.L. var ointresserade av hennes förklaringar. Bolagets företrädare ställde ultimatum, innebärande att hon antingen skulle säga upp sig själv eller bli avskedad och polisanmäld. K.S. bad att få betänketid och återkomma med besked, men bolaget krävde besked samma dag. Man frågade från bolagets sida om hon var med i någon facklig organisation. K.S. uppgav att hon var medlem i SIF och hon gavs möjlighet att ringa dit. Hon började dock med att ringa till sin pojkvän H.W., eftersom hon var förtvivlad över hur saken hade utvecklat sig. K.S. ringde sedan SIF och fick tala med en ombudsman. Samtalet varade enligt en samtalslista i 36 minuter, varav en stor del var väntetid i telefonkö. K.S. berättade för ombudsmannen att hon blivit hotad med avskedande och polisanmälan och hon undrade vad hon skulle göra. De diskuterade vilka konsekvenser olika alternativ skulle få för hennes rätt till ersättning från a-kassan, men ombudsmannen kunde inte ge henne något råd. Under samtalet stördes K.S. av L.R. som kom in och försökte påskynda samtalet. Efter samtalet med SIF återupptogs sammanträdet mellan K.S., L.R. och W.L. K.S. valde då att säga upp sig själv på privatekonomiska grunder under hotet om att bli avskedad och polisanmäld. K.S. var ensamstående med barn, vilket styrde hennes ställningstagande. K.S. skrev sin egen uppsägningshandling. Uppsägningen accepterades genast av L.R. Därefter vidtogs en del praktiska åtgärder med anledning av att K.S:s anställning upphörde.

Bolaget framförde under mötet den 28 april 2000 även kritik mot K.S. för att hon skulle ha utnyttjat ett av bolaget tillhandahållet kreditkort på ett felaktigt sätt. K.S. fick använda kreditkortet för privata inköp och hon var ytterst betalningsansvarig för alla inköp. Bolaget hade som rutin att de anställda på fakturan från kreditkortsföretaget skulle ange vilka inköp som var privata. Kostnaden för dessa drogs sedan av på de anställdas lön. K.S. hade den 26 januari 2000 gjort ett privat inköp av cigaretter och dryck, varvid hon hade använt kreditkortet. Det är riktigt att K.S. inte angav på fakturan att detta inköp var privat. Vidare lades det K.S. till last att hon den 2 december 1999 i pianobaren på ett hotell i Stockholm hade druckit öl på bolagets bekostnad. Vid detta tillfälle ägde en s.k. kick-in rum vid bolaget, varvid många anställda deltog. Det var kutym att bolaget vid dylika tillfällen stod för kostnader av aktuellt slag. Det bestrids därför att K.S. gjorde sig skyldig till något otillåtet vid detta tillfälle.

Bolaget har efter mötet den 28 april 2000 åberopat ytterligare fyra omständigheter som grund för avskedandet. Bolaget har till en början åberopat att K.S. den 5 april 2000 lät bolaget bekosta en privat middag på Grythyttans Gästgivaregård, men den middagen har K.S. själv betalat. Vidare har bolaget gjort gällande att K.S. inte återlämnat en trasig mobiltelefon. K.S. återlämnade emellertid telefonen genom att skicka den per post till bolaget i början av maj månad tillsammans med diverse andra saker. Bolaget har även åberopat att K.S. ringt ett stort antal privata telefonsamtal från sin tjänstemobiltelefon. Det vitsordas att K.S. ringt dessa samtal. De flesta samtalen har gått till H.W., vilken K.S. numera är förlovad med. SIF vill här framhålla att bolaget inte hade någon uttrycklig policy för användandet av tjänstemobiltelefoner och att det var tillåtet att ringa privata samtal. Bolaget har aldrig klargjort för K.S. i vilken omfattning privata samtal var tillåtna. Slutligen har bolaget gjort gällande att K.S. var olovligen frånvarande från arbetet under påskveckan år 2000. K.S. reste till Åre på kvällen den 17 april. Hon hade i god tid ansökt om semester för den 18 och 19 april. K.S. hade inte fått någon reaktion från arbetsgivaren på sin semesteransökan. Hennes chef, W.L., hade emellertid i samband med att semesteransökan gavs in uppgett att om K.S. inte hörde någonting så var allt "okej". När det gäller den 20 april, hade K.S. gjort upp med en administratör på bolaget att hon den dagen, som var en halv arbetsdag, skulle få ta ut en halv semesterdag som hon hade tillgodo sedan tidigare. Det kan noteras att bolaget i samband med att K.S:s slutlön utbetalades i augusti 2000 på lönebeskedet dragit av tre semesterdagar i april månad. Bolaget har tydligen haft uppfattningen att K.S. hade semester.

Måndagen den 2 maj 2000 kontaktade K.S. SIF, varefter SIF gjorde en framställan till bolaget om förhandling, i vilken SIF gjorde gällande att bolaget hade avskedat K.S. Parterna förde tvisteförhandlingar den 25 maj.

Sammanfattningsvis gör SIF gällande att bolaget vid mötet den 28 april 2000 på ett otillbörligt sett provocerat K.S. att säga upp sin anställning, varför bolaget skall anses ha avskedat henne, och att det inte förelegat tillräckliga skäl för avskedande.

Bolaget

Under våren 2000 upptäckte en handläggare hos bolaget, A.E., när hon på vanligt sätt kontrollerade de fakturor bolaget erhållit, att K.S. hade bokat privata tågresor på bolagets konto hos SJ. K.S. kunde inte ge någon godtagbar förklaring till varför hennes privata tågresor hade fakturerats bolaget.

Bolaget inledde därefter en intern kontroll av K.S:s inköp på hennes kreditkort. De anställda hos bolaget har tillhandahållits sådana kort och de får i och för sig göra privata inköp på kortet, dock under förutsättning att de för bolaget anger vad som är privata inköp så att inköpen kan regleras genom avdrag på lönen. Bolagets kontroll visade att K.S. gjort privata inköp på sitt kort vid flera tillfällen, nämligen på Grythyttans Gästgiveri, i pianobaren på ett hotell i Stockholm och på en bensinstation i Göteborg. Dessa tre inköp hade K.S. inte upplyst bolaget om.

Med hänsyn till vad som framkommit om resebokningarna och kreditkortsköpen, ansåg W.L. att hon och K.S. måste tala om allt som K.S. gjort sig skyldig till i syfte att närmare utreda omständigheterna. W.L. tog därför initiativ till ett sammanträffande med K.S. W.L. ville att även bolagets personaldirektör, L.R., skulle vara med på mötet.

Mötet ägde rum den 28 april 2000 i Stockholm. Bolaget hade inte för avsikt att omedelbart avskeda K.S. utan i stället fortsätta utredningen om vad bolaget iakttagit. Sammanträdet var ett första led i utredningen. Det inleddes med att bolagets företrädare redogjorde för vad man upptäckt och K.S. tillfrågade om vad hon hade för förklaring. K.S. fick tillfälle att utveckla sin förklaring. Förklaringen som K.S. lämnade övertygade emellertid inte L.R. och W.L., varför man förklarade att ärendet skulle utredas vidare. Det sades också att utredningen kunde leda till att K.S. blev avskedad och att det ytterst kunde bli fråga om att polisanmäla henne. L.R. frågade K.S. vart ett eventuellt varsel om avskedande kunde skickas. K.S. svarade genom att ta upp frågan om det inte gick att undvika ett avskedande och lösa saken på något annat sätt. L.R. förklarade att om K.S. själv sade upp sig så skulle bolaget acceptera det. K.S. uppgav att hon skulle tänka igenom saken och att hon ville ta vissa telefonkontakter. L.R. och W.L. lämnade därför sammanträdesrummet. Efter ca 40 minuter frågade L.R. om K.S. var beredd att fortsätta sammanträdet. K.S. uppgav att hon behövde ytterligare tid. Efter drygt en timme återupptogs sammanträdet. K.S. förklarade då spontant att hon ville säga upp sig själv. K.S. uppgav också att hon varit i kontakt med sin fackliga organisation och att den hade rått henne till att säga upp sig själv. Därefter skrev K.S. för hand sin uppsägningshandling. L.R. antecknade på handlingen att bolaget accepterade hennes uppsägning. Man var därvid överens om att K.S:s anställning upphörde omedelbart.

Bolaget bestrider mot den bakgrunden att K.S. avskedats från sin anställning. För den händelse domstolen skulle finna att K.S. avskedats, gör bolaget gällande att det i vart fall funnits laglig grund för avskedande. Detta med hänsyn till att K.S. under en relativt kort tidsperiod, dvs. december 1999 - april 2000, misskött sig i flera olika avseenden.

Den 2 december 1999 köpte K.S. öl på ett hotell i Stockholm för 130 kr med sitt kreditkort. K.S. underlät att för bolaget ange att inköpet var privat, varför bolaget kom att få betala. Det var inte tillåtet att dricka öl på bolagets bekostnad vid detta tillfälle.

Den 26 januari 2000 köpte K.S. cigaretter och dryck på en bensinstation i Göteborg för 32 kr 50 öre med användande av sitt kreditkort. Inte heller denna gång angav K.S. på fakturan att inköpet var privat, varför bolaget kom att få betala.

Den 5 april 2000 åt K.S. och en kollega, K.E., en privat middag på Grythyttans Gästgivaregård för 650 kr. När de satt vid bordet sade K.S. att bolaget skulle få betala middagen genom att hon skulle ta upp den som representation. K.S. betalade också för middagen med sitt kreditkort. K.E. kontaktade emellertid senare W.L. för att hon för egen del ville göra rätt för sig. Därefter betalade även K.S. sin del av notan. Slutgiltigt har alltså bolaget inte behövt stå för kostnaden för denna middag. Det som här läggs K.S. till last är att hon betalade med sitt kreditkort och att bolaget under en tid riskerade att få betala middagen. K.S. rättade till det hela först efter att K.E. agerat.

K.S. hade i tjänsten en mobiltelefon. K.S. har under en tid av tre månader under vintern-våren 2000 ringt privata samtal till H.W., med vilken hon hade ett förhållande. Kostnaderna för dessa samtal uppgick till totalt 7 436 kr. Det är självklart att man som anställd inte får ringa privata samtal på arbetsgivarens bekostnad i denna omfattning. Här är fråga om ett uppenbart missbruk.

Det var i april 2000 som A.E. upptäckte att K.S. hade bokat en tågresa tur och retur Göteborg-Stockholm den 7-8 maj 2000 för en vuxen och ett barn. A.E. talade med anledning härav med K.S. per telefon. A.E. frågade vad det var för slags resa. K.S. uppgav att det var en privat resa och att SJ hade gjort fel. A.E. uppmanade K.S. att ordna saken. Efter ett tag ringde K.S. tillbaka till A.E. och meddelade att hon hade ordnat saken. Vidare uppgav K.S. att hon hade rest privat till Stockholm den 17 mars. Även den resan hade fakturerats bolaget. Bolaget betalade resan i mars men inte resan i maj. Slutligt har emellertid bolaget inte heller behövt stå för kostnaden för resan i mars.

Enligt bolagets uppfattning har SJ inte begått något fel i samband med K.S:s resebokningar. K.S. måste ha lämnat uppgifter till SJ så att bokningarna hamnat på bolagets kundnummer, dvs. K.S. måste ha uppgett bolagets kundnummer och inte sitt eget personnummer. K.S. trodde förmodligen att hon skulle kunna få utnyttja rabatten för Commeo-kunder även för privata resor, något som inte var möjligt.

K.S. var vidare olovligt frånvarande från arbetet under påskveckan år 2000. K.S. reste till Åre i stället för att tjänstgöra under tiden den 17-20 april. Det bestrids att K.S. hade semester. K.S. hade inte ens ansökt om semester för denna ledighet.

Slutligen underlät K.S. att, efter anställningens upphörande, på bolagets uppmaning återlämna en mobiltelefon.

Sammanfattningsvis gör bolaget gällande följande. I första hand bestrider bolaget att K.S. har avskedats. Bolaget menar att K.S. själv sagt upp sin anställning och att hon är bunden av sin egen uppsägning. För den händelse K.S. anses ha avskedats, gör bolaget gällande att det förelegat tillräckliga skäl för avskedande med hänsyn till all den misskötsamhet som K.S. gjort sig skyldig till under en kort tidsperiod. Misskötsamheten visar på en uppenbar nonchalans för de regler som gäller på en arbetsplats. Det innebär att K.S. grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren.

Domskäl

Bakgrunden till tvisten i målet är i korthet följande. K.S. anställdes i juli 1999 hos bolaget och arbetade i huvudsak med att informera kommun- och landstingsanställda om deras förestående pensionsval under hösten 2000. Anställningen var en s.k. projektanställning och den skulle enligt anställningsavtalet vara fram till utgången av mars 2001. I april 2000 uppkom misstankar hos bolaget om att K.S. hade gjort sig skyldig till vissa oegentligheter rörande resebokningar och utnyttjande av ett kreditkort, som hon hade i tjänsten. Bolaget, genom K.S:s närmaste chef W.L. och personaldirektören L.R., ordnade därför ett möte med K.S. Vid mötet, som hölls den 28 april 2000, begärde K.S. att få sluta sin anställning med omedelbar verkan. L.R. accepterade direkt K.S:s begäran, varför hennes anställning kom att upphöra samma dag.

Parterna tvistar i målet om huruvida K.S. skall anses ha avskedats vid mötet den 28 april 2000 och huruvida det i så fall funnits laglig grund för avskedande. SIF:s talan grundar sig på uppfattningen att K.S. vid tillfället på ett otillbörligt sätt provocerades av bolagets företrädare till att säga upp sin anställning, varför hon skall anses ha avskedats av bolaget. Enligt SIF har det inte funnits laglig grund för avskedande. Bolagets ståndpunkt är att K.S:s begäran att få sluta sin anställning inte har framprovocerats av bolaget på något otillbörligt sätt och att den därför är bindande för henne. För den händelse domstolen skulle anse att bolaget har avskedat K.S., har bolaget gjort gällande att det funnits tillräckliga skäl för åtgärden med hänsyn till den misskötsamhet som K.S. enligt bolaget gjort sig skyldig till.

På SIF:s begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med K.S. samt vittnesförhör med hennes sambo H.W., ombudsmannen på SIF O.J., den vid SJ anställda A.H. och K.S:s arbetskamrat P.H. På bolagets begäran har hållits vittnesförhör med L.R. och W.L. samt A.E. och K.E., samtliga från bolaget. Parterna har även lagt fram skriftlig bevisning.

Den rättsliga bakgrunden

Vid en rättslig prövning av en uppsägning av anställningsavtalet som arbetstagaren vidtagit är utgångspunkten den att uppsägningen är en rättshandling som i princip blir omedelbart bindande för arbetstagaren. I vissa fall gör man emellertid undantag från den nu nämnda principen. Arbetsdomstolen har i sin praxis med stöd av uttalanden i anställningsskyddslagens förarbeten antagit att en uppsägning av arbetstagaren själv under särskilda omständigheter kan vara att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida (se bl.a. domarna 1982 nr 99, 1985 nr 65, 1991 nr 33 och 1996 nr 109, jfr prop. 1973:129 s. 128 f.). Uppsägningen har i en sådan situation ansetts kunna vara utan verkan och arbetsgivaren har kunnat åläggas skadeståndsskyldighet för brott mot grunderna för anställningsskyddslagen. För att arbetstagarens uppsägning skall anses jämställd med en uppsägning från arbetsgivarens sida krävs enligt det synsätt som har utvecklats i tidigare domar att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne därvid har handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt. En arbetstagares egna frånträdande av anställningen utan iakttagande av uppsägningstid kan på motsvarande sätt vara att jämställa med ett avskedande av arbetstagaren.

Mot denna bakgrund är det av avgörande betydelse för frågan om K.S. skall anses ha avskedats från sin anställning vad som utspelade sig vid mötet den 28 april 2000.

Något om upprinnelsen till mötet den 28 april 2000

I mitten av april 2000 upptäckte A.E. vid bolaget att SJ hade fakturerat bolaget för en resa som K.S. hade bokat för sig själv och ett barn. Resan skulle företas i maj månad. A.E. ställde sig undrande till om det var en resa som bolaget skulle bekosta och tog kontakt med W.L., som var K.S:s närmaste chef. W.L. ringde med anledning av detta till K.S. K.S. uppgav för W.L. att det var en privat resa och försökte förklara hur det kunde komma sig att bolaget hade fakturerats för resan. W.L., som inte var närmare bekant med förfarandet vid resebokningar, kunde tydligen inte tillgodogöra sig K.S:s förklaring och lämnade därför över telefonluren till A.E. K.S. uppgav för A.E. att hon hade bokat resan som privat och att hon vid bokningen angett sitt personnummer men att resan av misstag kommit att bokas på bolagets kundnummer. A.E. ringde därefter till SJ för att kontrollera K.S:s uppgifter. Från SJ fick hon beskedet att det inte kunde ha gått till på det sätt som K.S. uppgett. Senare ringde K.S. till A.E. och uppgav att hon hade företagit en privat resa i mars månad som även den felaktigt kommit att faktureras bolaget.

W.L. berättade för bolagets personaldirektör L.R. om vad som framkommit rörande K.S:s resebokningar och uppgav att K.S. inte hade kunnat lämna någon godtagbar förklaring. L.R. gav W.L. i uppdrag att föranstalta om en möte med K.S. i saken. Vid ett telefonsamtal under måndagen den 24 april 2000 kom W.L. och K.S. överens om att träffas i Stockholm fredagen den 28 april 2000 kl. 10.00. W.L. talade om för K.S. att mötet skulle handla om hennes tågresor och att bolaget såg mycket allvarligt på vad som framkommit.

Under tiden fram till mötet den 28 april 2000 vidtog bolaget vissa kontroller av hur K.S. hade använt sitt av bolaget tillhandahållna kreditkort. L.R. och W.L. tyckte sig därvid se att K.S. med kreditkortet hade gjort privata inköp vid två tillfällen, nämligen den 2 december 1999 och den 26 januari 2000, utan att för bolaget uppge att inköpen var privata, något som stred mot bolagets rutiner.

Närmare om händelseförloppet vid mötet den 28 april 2000

Om händelseförloppet under mötet den 28 april 2000 har L.R. och W.L. lämnat i allt väsentligt samstämmiga uppgifter. De har uppgett i huvudsak följande. Mötet inleddes med att W.L. förklarade varför de hade träffats och redogjorde för vad som framkommit om resebokningarna och kreditkortsköpen. K.S. bereddes sedan tillfälle att ge sin syn på vad som framkommit. Med stöd av sina minnesanteckningar försökte hon förklara hur det kom sig att hennes privata tågresor hade debiterats bolaget. När K.S. var färdig, förklarade L.R. att bolaget med anledning av vad som framkommit om kreditkortsköpen noggrant skulle gå igenom alla inköp som K.S. gjort med sitt kreditkort och att bolaget, beroende på vad som därvid kom fram, skulle överväga att överlämna saken till polismyndighet för utredning om K.S. gjort sig skyldig till något brottsligt. Vidare förklarade L.R. att K.S., med hänsyn till att det inträffat så mycket under kort tid och hennes korta anställningstid, på ett allvarligt sätt hade rubbat arbetsgivarens förtroende för henne och att hon skulle underrättas om avskedande. K.S. frågade om saken inte gick att lösa på något annat sätt. L.R. uppgav för K.S. att hon i stället kunde säga upp sin anställning men att det var en sak som hon själv måste ta ställning till. L.R. frågade därefter K.S. om hon var medlem i någon facklig organisation och han talade om att arbetsgivaren i så fall var skyldig att varsla den fackliga organisationen om avskedandet. K.S. upplyste att hon var medlem i SIF. L.R. uppmanade henne att ringa till SIF för att få fram namnet på en person som bolaget kunde tillsända varslet. L.R. och W.L. lämnade sedan K.S. ensam i rummet. Efter drygt en timme återkom L.R. och W.L. K.S. förklarade då genast att SIF hade rått henne till att själv säga upp sin anställning och att det vore bäst för henne ekonomiskt. L.R. sade att han i så fall ville att K.S. själv skrev sin uppsägningshandling. K.S. skrev en sådan för hand och lämnade den till L.R. Efter ett påpekande från L.R. gjorde hon ett förtydligande i texten. L.R. antecknade på uppsägningshandlingen att uppsägningen godkändes. L.R. lämnade sedan rummet, varefter K.S. och W.L. gick igenom en del praktiska saker med anledning av att K.S:s anställning upphörde.

K.S. har berättat i huvudsak följande. Hon gick till mötet i tron att hon skulle träffa endast W.L. och därvid förklara förhållandena kring de beställda tågresorna. Hon blev överraskad av att även L.R., som hon inte träffat tidigare, skulle vara med vid mötet. Hon fick veta att han var den nye personaldirektören vid bolaget. Mötet inleddes med att bolagets företrädare på ett mycket kyligt sätt förklarade att de ville kontrollera om det hade förekommit oegentligheter från K.S:s sida. Hon började då förklara förhållandena kring resorna, men bolagets företrädare föreföll inte lyssna på vad hon sade och de ville inte se på hennes medförda handlingar. L.R. sade därefter att de såg allvarligt på saken och att det fanns grund för avskedande. Han sade vidare att hon hade två alternativ: att själv lämna anställningen eller att bli polisanmäld. K.S. blev chockad av talet om polisutredning och kunde inte tänka klart på vad det var hon hade gjort. Hon minns inte klart hur samtalet sedan utspelade sig, men hon sade i alla fall att saken måste gå att lösa på ett annat sätt. L.R. förklarade att de ville ha besked nu. Hon blev tillfrågad om hon var fackligt ansluten och om hon ville ringa organisationen. Det var L.R:s idé att hon skulle ringa SIF. Sedan blev hon lämnad ensam och försökte då först ringa H.W. men fick inte kontakt med honom. Hon ringde då till SIF, men hamnade där i en telefonkö som tog lång tid. L.R. kom in ett par gånger och frågade om hon var klar. Till slut fick hon kontakt med en ombudsman på SIF och talade med honom i omkring 5 minuter. Samtalet gällde uteslutande de ekonomiska konsekvenserna av de handlingsalternativ som förelåg. Hon drog slutsatsen att det med tanke på rätten till arbetslöshetsersättning var fördelaktigare att säga upp sig själv än att bli avskedad. När bolagets företrädare sedan kom in i rummet igen frågade de bryskt om hon hade bestämt sig. Hon förklarade då att hon inte hade något annat val än att säga upp sig. Hon skrev för hand ut uppsägningshandlingen och undertecknade den. L.R. föreslog ett tillägg som hon gjorde och han skrev sedan på att uppsägningen accepterades.

Som framgår av det anförda stämmer de uppgifter som lämnats om sammanträdet i stort sett överens. Arbetsdomstolen skall i det följande gå in på hur händelseförloppet bör bedömas.

Är K.S:s uppsägning att jämställa med ett avskedande från KPA:s sida?

Frågan är till en början om K.S:s uppsägning skall anses ha skett på föranledande av bolaget, dvs. om det finns ett orsakssamband mellan bolagets handlande och K.S:s åtgärd att skriva uppsägningshandlingen. I detta hänseende ger utredningen vid handen att K.S. före mötet den 28 april 2000 inte hade en tanke på att säga upp sin anställning. Frågan om anställningens upphörande fördes på tal av L.R., som under mötet först förklarade att hon skulle komma att underrättas om avskedande och eventuellt polisanmälas. Det var först efter detta mycket klara besked som frågan om en egen uppsägning kom upp. Det kan mot den bakgrunden konstateras att K.S:s uppsägning skedde på föranledande av bolaget.

Situationen kan inte bedömas som att K.S. blivit avskedad bara av det skälet att hennes uppsägning föranleddes av bolaget. Ytterligare krävs som tidigare framgått att bolaget har handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt. Vid prövningen av denna fråga finns anledning att först gå in på om L.R. över huvud taget kan anses ha haft fog för att under mötet förklara för K.S. att hon skulle komma att bli underrättad om avskedande och eventuellt polisanmäld.

Utredningen ger vid handen att L.R. bestämde sig för att underrätta K.S. om avskedande omedelbart efter att K.S. försökt att förklara turerna kring resebokningarna. L.R. hade tydligen uppfattningen att K.S. dels försökt att resa privat på bolagets bekostnad, dels att K.S. vid två tillfällen gjort privata inköp med det av bolaget tillhandahållna kreditkortet utan att för bolaget ange att inköpen var privata. K.S. försökte förklara att hennes avsikt inte var att bolaget skulle betala hennes privata tågresor och att resorna på grund av ett missförstånd mellan henne och SJ felaktigt kommit att debiteras bolaget.

Enligt Arbetsdomstolens mening var de iakttagelser bolaget hade gjort före mötet den 28 april sådana att det i och för sig förelåg grundad anledning för bolaget att företa en närmare utredning om vad som hade inträffat. Det var naturligt att som ett led i denna utredning föranstalta om ett möte med K.S. Det är däremot svårt att förstå varför de uppgifter som K.S. lämnade vid mötet föranledde L.R. att genast bestämma sig för att hon skulle underrättas om avskedande. L.R. och W.L. tycks inte ha haft något större intresse av att närmare klarlägga K.S:s inställning till beskyllningarna. De tycks inte ha ställt några frågor till K.S. med anledning av hennes försök att förklara omständigheterna kring resebokningarna och det tycks aldrig ha förts någon egentlig diskussion om omständigheterna kring resebokningarna och kortköpen. Att K.S. själv fick möjlighet att ge sin syn på saken tycks närmast ha varit en formsak. Det kan i sammanhanget noteras att K.S. enligt i målet förevisade telefonsamtalslistor ringde sitt första telefonsamtal, sedan L.R. och W.L. lämnat henne ensam i mötesrummet, redan kl. 10.18.

Mot den nu angivna bakgrunden förefaller L.R:s besked om att K.S. skulle komma att underrättas om avskedande ha varit förhastat. Det förhållandet att K.S., såvitt framkommit, inte erkände vad som lades henne till last borde, då utredningen i övrigt inte kan ha klargjort omfattningen av eventuella oegentligheter, ha föranlett bolagets företrädare att i stället fortsätta utredningen i syfte att klarlägga vad som hade inträffat.

Vad som måste tillmätas särskild betydelse vid bedömandet av bolagets handlande är att K.S. på sin sida var ensam vid mötet. W.L. hade visserligen tidigare angett för K.S. att bolaget såg mycket allvarligt på vad som framkommit kring resebokningarna, men det saknas anledning att ifrågasätta K.S:s uppgift om att beskedet om att hon skulle underrättas om avskedande och att hon eventuellt skulle polisanmälas kom som en total överraskning för henne. Hon var uppenbarligen helt oförberedd på att mötet skulle ta den vändning som blev fallet. K.S. blev i praktiken ställd i valet mellan att själv säga upp sig eller att bli avskedad och riskera att bli polisanmäld. Det kan inte ha undgått bolagets företrädare att de härigenom försatte K.S. i en svår situation. Av betydelse är också att det inte har framkommit annat än att bolagets företrädare förväntade sig ett mer eller mindre omgående besked av K.S. Hon fick alltså ingen egentlig betänketid. Visserligen blev det så att K.S. kunde per telefon samråda med en ombudsman på SIF. L.R. måste emellertid ha insett att ett sådant telefonsamtal inte kan ersätta en genomgång i lugn och ro med en facklig representant. Att L.R. uppmanade K.S. att ringa SIF berodde för övrigt enligt hans egen uppgift enbart på att han önskade besked om namnet på en ombudsman att skicka varslet till, alltså inte i syfte att hon skulle diskutera med facket hur hon skulle göra i den uppkomna situationen.

Med hänsyn till de nu anförda förhållandena finner Arbetsdomstolen att K.S. av bolagets företrädare blev på ett otillbörligt sätt pressad att själv säga upp anställningen och att det inträffade bör jämställas med ett avskedande från bolagets sida.

Är avskedandet lagligen grundat?

Tvisten i denna del skall ses mot bakgrund av att K.S:s anställning gällde under en begränsad tid. Anställningen var enligt vad parterna är ense om inte av sådant slag att den enligt 4 § anställningsskyddslagen hade kunnat sägas upp med iakttagande av uppsägningstid. Det betyder att bolaget har varit berättigat att skilja K.S. från anställningen endast om det har förelegat laga grund för avskedande.

Bolaget har gjort gällande att det förelegat tillräckliga skäl för avskedande av K.S. med hänsyn till att hon under en kort tidsperiod gjort sig skyldig till ett flertal oegentligheter i sin anställning. Bolaget har härvid gjort gällande att K.S. vid flera tillfällen utnyttjat sitt av bolaget tillhandahållna kreditkort för privata inköp på ett otillåtet sätt, att K.S. bokat privata tågresor med avsikten att bolaget skulle bekosta dessa, att K.S. på bolagets bekostnad i stor omfattning ringt privata samtal från sin tjänstemobiltelefon, att K.S. varit olovligen frånvarande från arbetet den 17-20 april 2000 och slutligen att K.S. underlåtit att till bolaget återlämna en mobiltelefon.

SIF har delvis vitsordat vad som lagts K.S. till last, men har huvudsakligen bestritt de beskyllningar som riktats mot henne, och under alla förhållanden gjort gällande att det inte förelegat tillräckliga skäl för avskedande.

Till en början bör klargöras att det inte som SIF påstått föreligger något hinder för bolaget att i detta läge som grund för avskedandet åberopa omständigheter som blev kända för bolaget först efter mötet den 28 april 2000.

Beträffande de gällande rutinerna för K.S:s användning av sitt kreditkort har framkommit följande. Det var tillåtet för henne att använda kreditkortet för privata inköp under förutsättning att hon gav bolaget besked om inköpen så att kostnaden för dessa kunde dras från hennes lön. Det ålåg K.S. att ge besked genom att på den faktura som bolaget erhöll från kreditkortsföretaget ange vilka inköp som var privata.

Det är ostridigt att K.S. den 2 december 1999 i pianobaren på ett hotell i Stockholm köpte öl för totalt 130 kr med användande av kreditkortet och att hon underlät att ange på fakturan att inköpet var privat. Inköpet skedde i samband med att bolaget på stället hade en s.k. kick-in. Det kan inte anses styrkt att det, som SIF gjort gällande, varit kutym att bolaget stod för kostnaden för de anställdas inköp av dryck vid sådana tillfällen. En annan sak är att K.S. kan ha trott att hon i det ifrågavarande sammanhanget kunde dricka öl på arbetsgivarens bekostnad. Det finns enligt domstolens mening inte grund för någon kritik mot K.S. med anledning av denna händelse.

Det är vidare ostridigt att K.S. den 26 januari 2000 på en bensinstation köpte cigaretter och dryck för totalt ca 30 kr med användande av kreditkortet och att hon underlät att ange på fakturan att inköpet var privat. SIF har medgett att detta varit otillåtet, och K.S. har uppgett att det var av förbiseende som hon inte meddelade bolaget att inköpet var privat. Det kan noteras att inköpet inte specificerats på fakturan utan att beloppet ingår i ett större belopp om ca 420 kr som huvudsakligen avsåg kostnad för bensin, en kostnad som bolaget tydligen skulle stå för. Enligt domstolens mening är det inte visat annat än att det i detta fall var fråga om ett förbiseende från K.S:s sida som inte kan tillmätas någon betydelse för avskedandefrågan.

Det är vidare ostridigt att K.S. åt en middag med sin arbetskamrat K.E. på en restaurang den 5 april 2000 och att K.S. betalade middagen för båda, som kostade 650 kr, med användande av sitt kreditkort samt att K.S. och K.E. slutligen kom att stå för kostnaden för middagen. Av utredningen framgår emellertid att K.S. i varje fall vid betalningen på restaurangen hade avsikten att bolaget skulle få stå för kostnaden. Domstolen gör här bedömningen att K.S. måste ha insett att middagen var av privat natur och att det inte fanns anledning att låta bolaget bekosta den. Med tanke på den avsikt K.S. hade måste hennes handlande kritiseras även om bolaget slutligen inte drabbades av någon kostnad för restaurangbesöket.

Det är vidare ostridigt att K.S. i januari 2000 bokade två privata tågresor hos SJ och att SJ kom att fakturera bolaget kostnaderna för resorna. Det har härvid framkommit att K.S. i sin anställning, som var förenad med mycket resor, var s.k. Commeo-medlem hos SJ. Medlemskapet gav bl.a. rabatt på tjänsteresor, däremot inte på hennes privata resor. Bolagets uppfattning är att K.S. avsåg att bolaget skulle få bekosta resorna. Bolaget har därvid menat att K.S. vid bokningarna måste ha uppgett att resorna skulle företas i tjänsten, eftersom de kom att bokas på bolagets kundnummer. Utredningen i målet ger emellertid inte vid handen att det gick till på det sättet. K.S. har uppgett att hon trodde att hon kunde tillgodogöra sig rabatten för Commeo-medlemskap även för privata resor. K.S. har också berättat att hon förklarade för SJ att resorna var privata och att det var hon som skulle betala dessa. K.S:s uppgifter framstår i sig inte som osannolika. Utredningen i övrigt ger visst stöd åt SIF:s ståndpunkt att det förhållandet att resorna kom att faktureras bolaget berodde på ett missförstånd mellan K.S. och SJ. Missförståndet torde kunna ha uppstått i samband med att K.S. för att komma i åtnjutande av Commeo-rabatten uppgav sig vara anställd hos bolaget och därigenom Commeo-ansluten. Det mesta talar enligt domstolens mening för att K.S:s avsikt inte var att bolaget skulle få bekosta hennes privata tågresor. Vad bolaget anfört i denna del kan alltså inte tillmätas någon betydelse i avskedandefrågan.

Det är ostridigt att K.S. var på skidsemester i Åre under påskveckan den 18-20 april 2000 och därigenom frånvarande från arbetet. Det är inte styrkt att hon dessutom var frånvarande från arbetet den 17 april. Bolaget har gjort gällande att frånvaron var otillåten. K.S. har beträffande den 18-19 april uppgett att hon i januari samma år ansökte om semester och att W.L. sagt att hon kunde utgå från att ansökan var beviljad om hon inte hörde något annat. Beträffande skärtorsdagen, den 20 april, har hon förklarat att hon gjort upp med någon administratör hos bolaget om att få vara ledig den dagen. W.L. har uppgett att hon inte erhållit någon semesteransökan avseende dessa dagar från K.S. och att hon för övrigt aldrig skulle ha sagt att K.S. kunde utgå från att semester var beviljad om hon inte hörde något annat. Enligt domstolens mening står det klart att bolaget faktiskt inte har beviljat K.S. någon semester under de aktuella dagarna. Vad K.S. anfört kan emellertid inte lämnas utan avseende och det kan inte anses styrkt att K.S. varit frånvarande från arbetet under de aktuella dagarna i medvetande om att bolaget inte hade godkänt frånvaron.

Det framgår av utredningen att K.S. under en tid av tre månader under vintern-våren 2000 ringde mobiltelefonsamtal till H.W., som även han arbetade hos bolaget, i mycket stor omfattning. Den sammanlagda kostnaden för dessa samtal uppgår till omkring 7 500 kr och har belastat bolaget. K.S. har uppgett att en väsentlig del av telefonsamtalen var föranledda av hennes arbete och att de därför inte kan betraktas som privata. Utredningen ger emellertid vid handen att K.S:s arbetsuppgifter inte kan ha gett henne anledning att ringa till H.W. annat än i begränsad omfattning. Det råder därför ingen tvekan om att de åberopade samtalen huvudsakligen varit av privat natur. K.S. måste ha insett att hon inte på bolagets bekostnad var berättigad att ringa privata samtal i denna omfattning. Hennes handlande är därför värt allvarlig kritik särskilt med tanke på det sammanlagt mycket höga samtalsbeloppet. Det måste dock beaktas att samtalen har förekommit över en viss tid och att K.S. inte kan antas ha varit medveten om att kostnaderna sammantaget var så höga som blev fallet. Situationen kan mot den bakgrunden enligt domstolens mening inte utan vidare jämföras med sådana allvarliga fall av förtroendemissbruk där ett motsvarande belopp har förskingrats eller stulits av en anställd.

När det slutligen gäller den ej återlämnade mobiltelefonen, har K.S. bestämt hävdat att hon skickade telefonen tillsammans med en del andra saker per post till bolaget strax efter anställningens upphörande. Det var fråga om en trasig mobiltelefon som K.S. tidigare använt i arbetet. Det saknas visserligen anledning att ifrågasätta bolagets uppgift om att telefonen aldrig kommit bolaget tillhanda, men utredningen i målet ger inget besked om i vilken mån K.S. kan lastas för detta.

För att avskedande skall få äga rum krävs enligt 18 § anställningsskyddslagen att arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Enligt ett uttalande i motiven till bestämmelsen bör avskedande kunna tillgripas endast i flagranta fall. Det skall vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

I det nu föreliggande fallet kan konstateras att det finns anledning att rikta kritik mot K.S. på två punkter, nämligen dels för hennes ursprungliga avsikt att låta bolaget stå för kostnaderna för restaurangbesöket och dels för att hon ringt privata samtal från sin mobiltelefon i stor omfattning på bolagets bekostnad. Vid en samlad bedömning av omständigheterna anser emellertid Arbetsdomstolen att K.S. härigenom inte kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden gentemot bolaget. Bolagets invändning om att det förelegat laglig grund för avskedandet kan därför inte godtas.

Vid den nu gjorda bedömningen skall bolaget förpliktas att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till K.S. för brott mot grunderna för anställningsskyddslagen. Det ekonomiska skadeståndet är vitsordat som skäligt i och för sig. Vid bestämmande av det allmänna skadeståndet bör beaktas att det var fråga om en tidsbegränsad anställning samt att bolaget i och för sig har haft fog för kritik mot K.S. Domstolen bestämmer skadeståndet till 50 000 kr.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Sammanfattningsvis har Arbetsdomstolen funnit att bolaget den 28 april 2000 på ett otillbörligt sätt framprovocerat K.S:s uppsägning av sin tidsbegränsade anställning och att bolaget därigenom får anses ha avskedat henne. Då bolaget inte visat att det förelegat tillräckliga skäl för avskedande, har bolaget genom sin åtgärd ådragit sig skadeståndskyldighet gentemot K.S. för brott mot grunderna för anställningsskyddslagen.

Som förlorande part skall bolaget ersätta SIF för rättegångskostnader. Det fordrade beloppet är vitsordat som skäligt i och för sig.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar KPA AB att till K.S. utge

a) allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 7 augusti 2000 tills betalning sker,

b) ekonomiskt skadestånd med etthundraniotusenfemhundratio (109 510) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 25 302 kr från den 26 maj 2000, 25 453 kr från den 22 juni 2000, 25 302 kr från den 31 juli 2000, 25 453 kr från den 31 augusti 2000 och 8 000 kr från den 30 september 2000, allt tills betalning sker.

2. Arbetsdomstolen förpliktar KPA AB att ersätta SIF för rättegångskostnader med sjuttiofemtusenniohundraåttio (75 980) kr, varav 64 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2001-04-04, målnummer A-132-2000

Ledamöter: Michaël Koch, Carl Magnus Pontén och Anna-Greta Johansson. Enhälligt.

Sekreterare: Håkan Lundquist

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-04-04

Målnummer:
A-132-2000