Ett kommunalt anställt vårdbiträde har mot viss ersättning utfört klädtvätt, fönsterputsning och liknande tjänster åt en vårdtagare inom äldreomsorgen. Fråga om kommunen har varit berättigad att skilja vårdbiträdet från anställningen genom avskedande eller uppsägning.


Lagrum:
7 § och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Finspångs kommun

Nr 14

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Finspångs kommun.

Mellan Finspångs kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor. Under den i målet aktuella tiden gällde Allmänna bestämmelser, AB 98.

Svenska Kommunalarbetareförbundets medlem G.H. anställdes den 1 januari 1997 hos Finspångs kommun som vårdbiträde. Hon avskedades från anställningen den 31 augusti 1999.

Förbundet har väckt talan mot kommunen och yrkat att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av G.H. samt förplikta kommunen att till G.H. utge allmänt skadestånd med 120 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 20 januari 2000).

Vidare har förbundet yrkat att kommunen skall förpliktas att till G.H. utge

dels lön med 35 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 7 000 kr från den 30 juni 1999, på 14 000 kr från den 31 juli 1999 samt på 14 000 kr från den 31 augusti 1999,

dels lön med 14 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 september 1999,

dels lön med 57 400 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 11 880 kr från den 31 oktober 1999, på 11 880 kr från den 30 november 1999, på 11 880 kr från den 31 december 1999, på 10 880 kr den 31 januari 2000 samt på 10 880 kr från den 29 februari 2000,

dels lön med 13 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 mars 2000,

dels lön med 7 800 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 april 2000,

dels skillnaden mellan lön och sjukpenning med 390 kr jämte ränta från den 30 april 2000,

dels skillnad mellan lön och sjukpenning med 5 200 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 2 600 kr från den 31 maj 2000 och på 2 600 kr från den 30 juni 2000,

dels skillnad mellan lön och sjukpenning med 2 600 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 juli 2000,

dels lön med 13 000 kr jämte ränta från den 31 augusti 2000,

dels lön med 6 368 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 september 2000,

dels lön med 6 807 kr jämte ränta med 6 § räntelagen från den 31 oktober 2000,

dels lön med 8 665 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 2000,

dels lön med 3 415 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 december 2000.

För den händelse att Arbetsdomstolen skulle anse att det har förelegat saklig grund för uppsägning men inte laga skäl för avskedande har förbundet i andra hand yrkat att kommunen skall förpliktas att till G.H. utge dels allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämningsansökan, dels lön med 35 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 7 000 kr från den 30 juni 1999, på 14 000 kr från den 31 juli 1999, på 14 000 kr från den 31 augusti 1999, dels semesterersättning med 4 200 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 september 1999,

dels ekonomiskt skadestånd med 14 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 september 1999,

dels ekonomiskt skadestånd med 57 400 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 11 880 kr från den 31 oktober 1999, på 11 880 kr från den 30 november 1999, på 11 880 kr från den 31 december 1999, på 10 880 kr från den 31 januari 2000 och på 10 880 kr från den 29 februari 2000,

dels ekonomiskt skadestånd med 8 568 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 mars 2000.

Kommunen har bestritt samtliga yrkanden. Kommunen har inte vitsordat något belopp avseende allmänt skadestånd. Däremot har kommunen vitsordat beräkningen av yrkade belopp avseende lön och ekonomiskt skadestånd jämte ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

G.H. har varit anställd hos Finspångs kommun sedan år 1997. Hennes senaste placering var på servicehuset Östermalm. Hon har arbetat som vårdbiträde och har därvid tagit hand om äldre personer med eget boende. De äldre har bott i vanliga hyreshus men med tillgång till personlig service. Den service och hjälp som de erhållit har bestämts utifrån deras enskilda behov av en biståndshandläggare hos kommunen.

I G.H:s arbete som vårdbiträde ingick att vara kontaktperson, dvs. att ha ett särskilt ansvar för en viss äldre person. Syftet med detta har varit att skapa en viss kontinuitet för vårdtagarna.

I samband med att G.H. anställdes erhöll hon, troligen i december 1996, information om de regler som gällde för arbetet. Informationen gällde bl.a. tystnadsplikt. Hon undertecknade en handling som gällde detta. I övrigt fick hon information om vissa rutiner, men inte om regler i övrigt.

Under sommaren 1998 blev G.H. kontaktperson för Adelia, som var född år 1910. Adelia var mentalt vid god vigör och kunde i stort sett sköta sig själv. Hon hade dock vissa fysiska krämpor och kunde av det skälet inte gå egna ärenden. Adelia var änka och bodde ensam i en våning på två rum och kök. En yngre syster till Adelia bodde i närheten och besökte henne dagligen. Kommunen hade bestämt att Adelia hade rätt till hjälp under 4 timmar i månaden avseende tvätt av kläder och städning.

Den 16 juni 1999 kallades G.H. till ett sammanträde. Bakgrunden var att Adelias släktingar hade gjort en anmälan mot G.H. Det gjordes därvid gällande att G.H. hade utfört tjänster mot betalning samt att det rådde vissa oklarheter avseende pengar som hade försvunnit från ett av Adelias bankkonton. Det klargjordes vid sammanträdet att det hade gjorts en polisanmälan om saken. G.H. blev avstängd från sitt arbete med omedelbar verkan fr. o. m. den 17 juni 1999 till den 31 augusti 1999. Under avstängningstiden fick hon ingen lön. Den 31 augusti 1999 avskedade kommunen henne.

Kommunen gjorde i tvistens inledningsskede gällande att G.H. hade underlåtit att redovisa medel som hon tagit ut från Adelias bankkonto. Sedan åklagaren i december 1999 meddelat att förundersökningen mot G.H. nedlagts har kommunen dock frånfallit påståendena i den delen. Kommunen har därefter endast gjort gällande i huvudsak att G.H. brutit mot gällande instruktioner genom att utföra tjänster mot betalning åt Adelia. Beträffande dessa frågor har förbundet följande inställning.

G.H. har varit Adelia behjälplig med olika tjänster, tjänster som kommunen inte själv har tillhandahållit. Adelia har själv begärt hjälp av G.H. G.H. har tvättat kläder, köpt kläder, köpt och satt upp fönsterbelysning och gardiner, utfört vissa mindre sömnadsarbeten samt beställt varor på postorder.

G.H. har tagit hem Adelias tvätt och tvättat den i sitt hem vid sammanlagt sex tillfällen. Anledningen härtill var att Adelia bad henne göra det eftersom Adelia hade rätt till endast en tvättning i månaden och behövde mer hjälp med detta. Adelia sade till G.H. när det behövdes hjälp med tvätt. G.H. begärde ingen ersättning för sitt arbete. Däremot insisterade Adelia på att få betala och blev ledsen när G.H. sade att hon inte ville ta emot några pengar. G.H. har tagit emot betalning vid två tillfällen och det var fråga om små belopp.

G.H. har vidare förmedlat försäljning av fem kjolar från sin mor till Adelia, som fick betala 150 kr för varje kjol. Det var fråga om nya kjolar som G.H:s mor inte kunde använda. De låg fortfarande kvar i förpackningarna.

G.H. har lämnat några flaskor hemlagad saft till Adelia. G.H. har vid två tillfällen tagit emot 10 kr för detta.

G.H. har också hjälpt Adelia att göra vissa ändringar på kjolar. För detta har G.H. vid två tillfällen tagit emot 50 kr som ersättning.

G.H. har vistats i Adelias lägenhet ensam vid ett tillfälle. Det var när hon skulle sätta upp gardiner och fönsterbelysning. Adelia befann sig själv i matsalen medan G.H. och hennes man utförde arbetet. När Adelia kom till lägenheten och arbetet var klart drack de kaffe tillsammans. G.H. har inte begärt eller tagit emot någon betalning för dessa tjänster.

G.H. har inte erhållit några instruktioner från enhetschefen vid anställningen eller från anhöriga angående hur hon skulle agera vid olika tillfällen som t.ex. vid klädinköp.

Enligt förbundets uppfattning har kommunen avskedat G.H. i strid mot 18 § lagen om anställningsskydd. Det har inte ens förelegat saklig grund för uppsägning. Det har inte förekommit någon misskötsamhet från G.H:s sida. Hennes handlande har inte stått i strid mot de instruktioner hon fått i sin anställning. G.H. har endast hjälpt Adelia med vissa göromål på sin fritid med anledning av att Adelia har begärt det. Hon har i mindre utsträckning erhållit pengar härför. Hon har dock inte gjort någon egentlig vinning på detta. Hennes handlande har inte heller medfört någon ekonomisk skada för Adelia. Att kommunen har valt att avskeda G.H. torde hänga samman med de anklagelser som föranledde polisanmälan. Avskedandet vidtogs utan att kommunen avvaktade polisens utredning. Kommunen har enligt förbundets uppfattning inte heller fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Vid bedömandet av den skada som avskedandet lett till bör följande beaktas. G.H. har känt sig nedstämd och har haft svårt att sova på grund av avskedandet och omständigheterna i samband därmed. Hon var sjukskriven under tiden den 26 april - den 31 juli 2000, vilket föranledde en inkomstförlust för henne. Sjukskrivningen har förorsakats av kommunens handlande. G.H. är därför berättigad till ersättning för denna inkomstförlust.

G.H. har vidare rätt till lön eller ekonomiskt skadestånd avseende den inkomstförlust hon gjorde under avstängningstiden. Det har i detta fall varit fråga om en avstängning vilken skett som ett led i ett avskedandeförfarande. Avstängningens rättsenlighet skall därför enligt Arbetsdomstolens praxis bedömas med tillämpning av anställningsskyddslagens regler. Eftersom dessa lagregler är tvingande kommer de bestämmelser om avstängning som gäller enligt AB 98 att sakna betydelse för bedömningen.

Kommunen

När G.H. påbörjade sin anställning hos kommunen genomgick hon en introduktion. Hon informerades då av enhetschefen bl.a. om olika tjänster som en vårdtagare kan behöva. Hon fick också information om att biståndets omfattning vid förändrat behov hos vårdtagaren kan omprövas av den kommunala biståndshandläggaren. G.H. informerades om att hjälp med klädinköp endast fick ske när vårdtagaren saknade anhöriga. Hon fick också information om att hon inte fick ta emot ersättning från vårdtagarna. Det gjordes även en genomgång av gällande instruktioner. Vid samma tillfälle erhöll hon av en biståndshandläggare en allmän information bl.a. om hur mycket de äldre skulle betala, vilka olika taxor som gällde samt i vilka fall vårdtagarnas avgift jämkades till noll.

G.H. har även därefter vid flera olika tillfällen informerats om de regler som gällt vid utövandet av tjänsten som vårdbiträde vid servicehuset Östermalm. Det har vid ett flertal arbetsplatsträffar informerats och samtalats om den saken.

Vårdtagaren Adelia flyttade till servicehuset Östermalm under våren 1998. Den 7 eller 8 maj 1998 hölls ett möte där bl.a. Adelia, biståndshandläggaren samt G.H. tillsammans gick igenom Adelias situation. Det beslutades från kommunens sida att Adelia skulle erhålla fyra timmars bistånd i form av tvättning och städning samt viss på- och avklädning. Eftersom Adelia endast erhöll folkpension behövde hon inte betala någon särskild avgift till kommunen.

Under våren 1999 började anhöriga till Adelia bli oroliga eftersom de ansåg att det försvann mycket pengar från Adelia. Adelia hade sagt att "hon fick betala för allt". Vidare hade Adelia sagt att hon inte visste om hon kunde bo kvar eftersom allt var så dyrt. Sedan de anhöriga kontaktat kommunen hölls det den 16 juni 1999 ett möte där G.H. gjorde vissa medgivanden. Kommunen avstängde omedelbart G.H. från arbetet, varefter kommunen skulle utreda saken vidare. Den 3 augusti 1999 varslade kommunen G.H. och förbundet om avskedande. Avskedandet verkställdes den 31 augusti 1999.

Den av kommunen utförda utredningen visade att G.H. delvis under sin arbetstid utfört tjänster mot betalning av en vårdtagare i beroendeställning samt att hon tagit betalt för tjänster som legat inom kommunens ansvarsområde. De tjänster som avses är att hon utfört sömnadsarbeten, att hon sålt saft, att hon tvättat fönster samt att hon har tvättat kläder. Dessa tjänster har hon utfört mot betalning. Fönsterputsning och tvättning av kläder ligger dessutom inom kommunens ansvarsområde och behovet härav skulle kunna ha prövats inom ramen för det kommunala biståndet. G.H:s handlingssätt har lett till skada för Adelia.

G.H. har vid ett flertal tillfällen mot betalning tvättat åt Adelia. Detta framgår av Adelias almanacka. Vidare har hon sålt sex begagnade kjolar till Adelia för 150 kr styck. G.H. tog även betalt för att lägga upp kjolarna. Hon har dessutom utfört vissa andra sömnadsarbeten. Vidare satte G.H. och hennes make upp en fönsterbelysning, tvättade fönster samt satte upp gardiner till Adelia mot betalning. De befann sig då ensamma i Adelias lägenhet och hade förbjudit Adelia att under denna tid vistas i lägenheten. Det är enligt kommunens instruktioner förbjudet att vistas i lägenheten när vårdtagaren inte är hemma. Om det ändå är nödvändigt att gå in i vårdtagarens bostad skall arbetstagaren vara åtföljd av en kollega.

Alla former av inköp som görs för en vårdtagares räkning skall enligt kommunens instruktioner ske i samråd med den enskilde eller med dennas anhöriga om de har gett instruktioner. Vid anställningen av G.H. har hon blivit informerad om vilka rutiner som gäller. G.H. har handlat i strid mot dessa.

Det faller inom en kontaktpersons ansvarsområde att se till att det bistånd som bestämts för en vårdtagare är tillräckligt. Om det varit så att Adelia inte hade tillräckligt bistånd, hade det ålegat G.H. att ta initiativ till en ny biståndsprövning.

Den rättsliga grunden för bestridandet är följande. G.H. har grovt åsidosatt gällande regler. Hon har därigenom förbrukat det förtroende som kommunen måste ha för en arbetstagare inom äldrevården. G.H. har genom sitt handlande skadat kommunens anseende. Handlingarna är särskilt allvarliga i och med att de lett till skada för en vårdtagare som stått i beroendeställning gentemot G.H. Det har därför förelegat laga skäl för avskedande. Om Arbetsdomstolen skulle finna att tillräckliga skäl för avskedande inte förelåg har det i varje fall förelegat saklig grund för uppsägning.

Kommunen bestrider att G.H. kan ha rätt till ersättning för skillnaden mellan lön och sjukpenning under april, maj, juni och juli 2000. Det är enligt kommunens mening inte visat att det föreligger ett samband mellan avskedandet och denna sjukskrivning.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelåg laga skäl för avskedande men däremot saklig grund för uppsägning bestrider kommunen att lön skall utgå under den tid då G.H. före avskedandet var avstängd från arbetet. Enligt kommunens mening fanns det under nu angivna förutsättningar stöd för avstängningen i AB 98, närmare bestämt i § 9 mom. 2 och 3.

Domskäl

Tvisten i målet gäller frågan om kommunen har haft laglig grund för att avskeda G.H. från hennes anställning som vårdbiträde. Det som kommunen har åberopat som skäl för avskedandet är i huvudsak att G.H. har grovt åsidosatt vad som ålegat henne i anställningen genom att i strid med gällande instruktioner ha utfört olika tjänster åt en vårdtagare mot ersättning. Förbundets inställning är att G.H. inte har åsidosatt sina åligganden och att det inte ens har förelegat saklig grund för uppsägning.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har G.H. och hennes make P-O.H. hörts. Vidare har G.H:s mor B.H. hörts per telefon. På kommunens begäran har S.G., P.M., E.B., I.L., C.J., I.G. och C.H. hörts. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Händelser som kommunen har åberopat som skäl för avskedandet

Bakgrunden till de händelser som kommunen har åberopat som grund för avskedandet är att G.H. under sommaren 1998 blev kontaktperson för vårdtagaren Adelia, som då var 88 år gammal och som bodde i en egen lägenhet.

De händelser som kommunen hänfört sig till är i allt väsentligt ostridiga i målet. Det har i enlighet härmed framkommit att G.H. i viss utsträckning har utfört olika tjänster mot betalning åt Adelia. G.H. har tvättat kläder åt Adelia och vid två tillfällen tagit betalt för detta med 200 kr. G.H. har vidare sålt fyra eller fem flaskor hemlagad saft för 20 kr. Hon har utfört vissa sömnadsarbeten mot en sammanlagd ersättning om 100 kr. Vidare har hon putsat fönster m.m. för 350 kr. Slutligen har hon sålt fem kjolar till Adelia för sammanlagt 750 kr. Beträffande kjolarna har från kommunens sida anförts att dessa var begagnade, medan G.H. inför domstolen har uppgett att de var nya. Enligt domstolens uppfattning är annat inte visat i målet än att det var fråga om nya kjolar som såldes vidare till Adelia.

Domstolens bedömning i avskedandefrågan

Av utredningen framgår att G.H. har utfört de aktuella tjänsterna på sin fritid. Det finns inte något i utredningen som motsäger hennes påstående att tjänsterna har utförts på begäran av Adelia. Vidare kan konstateras att tjänsterna, som utförts under en tid av närmare ett år, har ersatts med belopp som i sitt sammanhang framstår som rätt obetydliga. Till bilden hör vidare att Adelia enligt vad parterna är ense om var vid god hälsa mentalt sett. Arbetsdomstolen anser av dessa skäl att G.H:s handlande vid ett mer allmänt bedömande inte kan betraktas som otillbörligt. Åtminstone om man bortser från det särskilda förhållande som rådde mellan å ena sidan G.H. som vårdbiträde och kontaktperson och å andra sidan Adelia som vårdtagare finns det alltså ingen anledning att kritisera G.H:s handlande.

Det är emellertid tydligt att förhållandena inom vården gör det motiverat att motverka att ekonomiska mellanhavanden, som i andra sammanhang är godtagbara, förekommer mellan vårdpersonalen och vårdtagarna. Inte minst inom äldrevården är vårdtagarna utlämnade till vårdpersonalen på ett sätt som motiverar begränsningar i detta hänseende. Enligt domstolens mening torde det ofta vara av värde att yrkesetiska principer av det nu berörda slaget kommer till uttryck i skriftliga instruktioner och liknande. Ett särskilt skäl för detta är att det på området ofta torde kunna uppkomma gränsdragningsfrågor där det i varje fall för en enskild arbetstagare inte ter sig självklart vad som är eller inte är acceptabelt.

Kommunen har gjort gällande att G.H. var väl införstådd med de regler som gällde för arbetets utövande och liknande samt att personalen vid flera olika tillfällen informerats om att man inte i något sammanhang får ta betalt av vårdtagarna. Kommunen har därvid åberopat ett formulär som G.H. mottagit vid anställningens början. Av formuläret kan utläsas att enhetschefen vid anställningens början informerar om olika rutiner m.m., men det framgår inte att den muntliga informationen gäller även sådana yrkesetiska regler som kommunen har angett.

G.H. har inför domstolen uppgett att hon vid anställningstillfället inte fick någon information om att man inom omsorgen inte någonsin fick ta betalt för rent privata tjänster åt vårdtagarna. Uppgifter i motsatt riktning har dock inför domstolen lämnats av E.B., som i egenskap av enhetschef var den som vid anställningen av G.H. lämnade information i olika frågor. E.B. har berättat att hon minns tillfället väl och att hon därvid också förklarade att vårdpersonalen exempelvis inte får utföra tjänster mot betalning och liknande. Det saknas enligt domstolens mening anledning att ifrågasätta dessa uppgifter av E.B. En annan sak är att det inte är utrett hur E.B. uttryckte sig eller i vilken mån G.H. faktiskt uppfattade informationen i den delen.

Genom bevisningen i målet är det enligt domstolens mening inte styrkt att det vid personalmöten och i andra sammanhang där G.H. deltagit har lämnats information om att personalen aldrig fick utföra tjänster mot betalning.

Enligt Arbetsdomstolens mening står det på grund av det anförda inte klart att G.H. när hon utförde de olika tjänsterna åt Adelia var medveten om att hennes handlande stred mot de principer som kommunen ville tillämpa. Omständigheterna är vidare inte sådana att G.H. utan vidare borde ha insett att hennes tjänster åt Adelia var oförenliga med anställningen som vårdbiträde. Man kan möjligen sätta i fråga om G.H. inte haft anledning att uppfatta saken så att hennes handlande låg på gränsen till vad som var acceptabelt.

Ett avskedande förutsätter enligt 18 § anställningsskyddslagen att arbetstagaren har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Enligt ett uttalande i lagens förarbeten avses med detta ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Vad G.H. har gjort kan enligt domstolens mening inte utgöra grund för ett avskedande av henne. Det hade däremot kunnat föreligga giltiga skäl för en uppsägning om bakgrunden var den att G.H. efter tillsägelser från arbetsledningen hade upprepat ett handlande av detta slag. Sådan var dock inte situationen i detta fall. Kommunen valde i stället att genast skilja G.H. från anställningen, något som möjligen kan ha berott på de misstankar om ekonomisk oredlighet som inte har kunnat bestyrkas. Enligt Arbetsdomstolens mening har avskedandet av G.H. ägt rum under omständigheter som inte varit tillräckliga för att kunna motivera en uppsägning.

På grund av det anförda kommer domstolen till slutsatsen att avskedandet av G.H. skall förklaras ogiltigt.

Skadeståndsfrågor

Genom avskedandet har kommunen ådragit sig skyldighet att utge lön och allmänt skadestånd till G.H. Domstolen anser att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 75 000 kr.

Med det ställningstagande som domstolen har gjort i det föregående råder inte tvist om att G.H. är berättigad till lön avseende den tid före avskedandet då hon var avstängd från arbetet. Även i övrigt är parterna ense om beräkningen av G.H:s lön under den aktuella tiden.

Däremot är parterna oense i frågan om G.H. är berättigad till skadestånd för skillnaden mellan lön och sjukpenning avseende hennes sjukskrivning under tiden april - juli 2000. Förbundet har gjort gällande att det föreligger ett samband mellan avskedandet och denna sjukskrivning och har till stöd för detta åberopat ett läkarintyg den 21 juni 2000 av distriktsläkaren C.B. Av läkarintyget framgår att G.H. led av nervösa besvär i form av oro, sömnsvårigheter och nedstämdhet samt att hon satte detta i samband med de händelser som ledde till avskedandet den 31 augusti 1999. I intyget uttalas att G.H:s besvär enligt C.B:s bedömning är förorsakade av avskedandet och de omständigheter som ledde till detta. Arbetsdomstolen anser dock inte att det mot kommunens bestridande kan anses styrkt att G.H:s besvär under våren och försommaren 2000 har varit orsakade av avskedandet, som ägde rum i augusti 1999. Förbundets yrkande i denna del skall alltså avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet skall kommunen ersätta förbundets rättegångskostnader. Det belopp som förbundet yrkat har vitsordats som skäligt av kommunen.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet av G.H. är ogiltigt.

2. Finspångs kommun skall till G.H. utge allmänt skadestånd med sjuttiofemtusen (75 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 20 januari 2000 till dess betalning sker.

3. Finspångs kommun skall till G.H. utge

dels lön med etthundrasextiofemtusenfyrahundrafemtiofem (165 455) kr,

dels ränta enligt 6 § räntelagen på 7 000 kr från den 30 juni 1999, på 14 000 kr från den 31 juli 1999, på 14 000 kr från den 31 augusti 1999, på 14 000 kr från den 30 september 1999, på 11 880 kr från den 31 oktober 1999, på 11 880 kr från den 30 november 1999, på 11 880 kr från den 31 december 1999, på 10 880 kr från den 31 januari 2000, på 10 880 kr från den 29 februari 2000, på 13 000 kr från den 31 mars 2000, på 7 800 kr från den 30 april 2000, på 13 000 kr från den 31 augusti 2000, på 6 368 kr från den 30 september 2000, på 6 807 kr från den 31 oktober 2000, på 8 665 kr från den 30 november 2000 samt på 3 415 kr från den 12 december 2000.

4. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunalarbetareförbundets yrkande om skadestånd avseende inkomstförlust under sjukskrivningstid.

5. Arbetsdomstolen förpliktar Finspångs kommun att ersätta Svenska Kommunalarbetareförbundets rättegångskostnader med tvåhundratusentrehundranitton (200 319) kr, varav 185 625 kr avser ombudsarvode.

Dom 2001-02-21, målnummer A-10-2000

Ledamöter: Michaël Koch, Anette Bergene (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Inga Britt Lagerlöf, Anders Sandgren, Ulf Perbeck, Staffan Holmertz och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2001-02-21

Målnummer:
A-10-2000