En tjänsteman vid en skattemyndighet har haft som bisyssla att upprätta bouppteckningar. Sedan verksamheten uppmärksammats av arbetsgivaren har den underkastats en skatterevision som enligt arbetsgivarens uppfattning utvisar att tjänstemannen har underlåtit att redovisa inkomster och därigenom undanhållit staten skatt. Fråga om det har förelegat laga skäl för avskedande av tjänstemannen. I tvisten uppkommer också fråga om tillämpning av den s.k. tvåmånadersregeln i anställningsskyddslagen.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd; 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning

Parter:

Jusek; Staten genom Riksskatteverket

Nr 116

Jusek

mot

Staten genom Riksskatteverket.

Mellan staten och Jusek gäller kollektivavtal.

G.G., som är medlem i Jusek, var anställd som revisor hos Skattemyndigheten i Växjö. Han var sedan år 1975 placerad vid skattekontoret i Halmstad. Den 16 november 1999 beslutade Riksskatteverkets personalansvarsnämnd att avskeda honom från hans anställning. Som grund för avskedandet anfördes omständigheter som sammanhänger med att G.G. under åren 1995-1998 vid sidan av sin anställning hos skattemyndigheten var verksam som bouppteckningsförrättare. Tvist har uppstått mellan parterna i frågan om avskedandet är lagligen grundat. De har fört tvisteförhandlingar utan att komma överens.

Jusek har väckt talan i Arbetsdomstolen och har, som talan slutligt bestämts, i första hand yrkat att domstolen skall ogiltigförklara avskedandet och förplikta staten genom Riksskatteverket att till G.G. utge allmänt skadestånd med 120 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 9 mars 2000) tills betalning sker. För det fall domstolen skulle anse att det inte förelegat laglig grund för avskedande men väl saklig grund för uppsägning, har Jusek i andra hand yrkat att domstolen skall förplikta staten genom Riksskatteverket att till G.G. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta på samma sätt. Slutligen har Jusek yrkat att domstolen skall förbehålla G.G. rätten att yrka ekonomiskt skadestånd för eventuell framtida skada.

Staten har bestritt yrkandena men vitsordat den yrkade räntan som skälig i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Jusek

G.G. tog år 1994 upp frågan med sin dåvarande chef om möjligheten att få utöva bisyssla. Bisysslan skulle bestå i att vara värderingsman vid bouppteckningsförrättningar. För G.G. var det ingen skillnad mellan att vara värderingsman och bouppteckningsman. Han antog att bisysslan skulle omfatta 10-20 ärenden per år. Arbetsgivaren tillät G.G. att utföra bisysslan i den omfattningen under förutsättning att han inte uppbar någon ersättning för den.

I slutet av år 1998 aktualiserades frågan om bisysslor i allmänhet inom skatteförvaltningen. Det fanns ett önskemål om att kartlägga vad de anställda ägnade sig åt på fritiden. De anställda uppmanades att ange om de hade några bisysslor och rapportera detta till arbetsgivaren för bedömning. I samband därmed lämnades ett anonymt tips från Halmstads tingsrätt till G.G:s arbetsgivare. Anmälaren ville göra arbetsgivaren uppmärksam på att G.G. förekom som bouppteckningsförrättare i ett stort antal ärenden vid tingsrätten och anmälaren ifrågasatte om detta var förenligt med tjänsten som skattetjänsteman. Sedan arbetsgivaren utfört viss kontroll av uppgifterna kallades G.G. till ett möte med sin kontorschef G.U. Syftet med mötet var att situationen skulle diskuteras igenom. Under mötet, som ägde rum den 27 januari 1999, lades flera saker G.G. till last. Vad arbetsgivaren vid mötet anklagade G.G. för är i och för sig riktigt. G.G:s bisyssla hade fått en omfattning som gick långt utöver gränsen för vad han hade fått tillåtelse för. Arbetsgivaren uppmanade G.G. att upphöra med bisysslan, vilket han också gjorde, men han tilläts att avsluta de pågående bouppteckningsärendena. G.G. rättade sig alltså efter arbetsgivarens besked. Därmed har de aktuella omständigheterna inte ens utgjort grund för disciplinärt ingripande.

Verksamheten med bouppteckningarna bedrevs av G.G. och hans hustru, B.G., gemensamt. De tolkade den skatterättsliga lagstiftningen så att de under sådant förhållande var fria att välja vem av dem som skulle redovisa verksamhetens överskott i sin deklaration. Detta är inte underligare än att makar som har ett lån gemensamt kan välja vem av dem som skall dra av räntekostnaderna i sin deklaration. De skatterättsliga reglerna om makars gemensamma näringsverksamhet är snarlika reglerna om avdrag för räntekostnader.

Bokföringen för bouppteckningsverksamheten var utlagd på en extern redovisningsfirma.

Det visade sig att det fanns anledning att göra vissa tillrättalägganden i B.G:s tidigare deklarerade uppgifter. B.G. gav därför till skattemyndigheten in en begäran om att deklarationerna för ett antal år tillbaka skulle tillrättaläggas. Detta medförde att skattemyndigheten vidtog en skatteutredning rörande makarna G:s verksamhet.

Under skatteutredningens gång har G.G:s arbetsgivare fått ingående kännedom om vilka iakttagelser som gjorts i utredningen. Arbetsgivaren kände till de omständigheter som sedan lades till grund för avskedandet redan den 4 februari 1999. Detta framgår av en skrivelse från arbetsgivaren till Skattemyndigheten i Malmö, som skulle verkställa utredningen. I skrivelsen sägs bl.a. att det framkommit att G.G:s verksamhet omfattat upprättande av bouppteckningar mot betalning och att verksamheten varit relativt omfattande. I vart fall stod det den 30 mars 1999 klart för G.G:s kontorschef G.U. att skatteutredningen hade resulterat i någonting som var så pass graverande att det fanns grund för eftertaxering. G.U. beslutade nämligen denna dag att överflytta behörigheten att ompröva G.G:s inkomsttaxeringar för tidigare år, dvs. behörighet att fatta beslut om eftertaxering m.m., till Skattemyndigheten i Malmö. Det finns även annan dokumentation som visar att G.U. hade kontinuerlig kontakt med M.W., som var en av de två skatterevisorer som verkställde utredningen. G.U. erhöll nämligen lägesrapporter från M.W. genom e-postmeddelanden den 13 och 16 april 1999. En händelse i mitten av maj 1999 visar också att arbetsgivaren då kände till de omständigheter som sedermera åberopades till grund för avskedandet. G.U. gick in på G.G:s tjänsterum tillsammans med en sektionschef och meddelade G.G. att han skulle fråntas sina ordinarie arbetsuppgifter. G.U. motiverade detta med att det var olämpligt att G.G. hade någon kontakt med allmänheten med hänsyn till vad som hade kommit fram. Det kan noteras att arbetsgivarens beslut inte hade föregåtts av någon medbestämmandeförhandling.

Den 1 september 1999 fattade Skattemyndigheten i Malmö ett omprövningsbeslut rörande G.G:s inkomsttaxeringar för taxeringsåren 1996-1999. G.G. har överklagat detta beslut och det pågår för närvarande en skatteprocess i länsrätten. Utgången av skattemålet går inte att förutse. G.G. har deklarerat på heder och samvete och fram till dess det visats att deklarationerna är felaktiga skall han betraktas som oskyldig. I vart fall är osäkerheten så stor att arbetsgivaren inte ens kan anses ha haft saklig grund för att säga upp G.G.

Den 15 januari 2000 begärde G.G. anstånd med betalning av den tillkommande skatt m.m. för taxeringsåren 1996-1999 som blev resultatet av omprövningsbeslutet. Som grund för anståndsbegäran åberopade G.G. att utgången av skatteprocessen var oviss. Detta är en grund för anstånd enligt skattebetalningslagen. G.G. medgavs också anstånd i avvaktan på länsrättens dom.

Sammanfattningsvis gör Jusek gällande att arbetsgivaren enligt den s.k. tvåmånadersregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen varit förhindrad att avskeda G.G. på grund av de aktuella omständigheterna, eftersom omständigheterna varit kända för arbetsgivaren mer än två månader innan G.G. underrättades om avskedandet. Redan av det skälet är avskedandet inte lagligen grundat. Jusek gör också gällande att de omständigheter som arbetsgivaren grundat avskedandet på inte utgör tillräckliga skäl för avskedande. Det är i och för sig riktigt att G.G. ägnat sig åt en otillåten bisyssla som bouppteckningsförrättare, men han upphörde med den verksamheten på arbetsgivarens uppmaning vid mötet den 27 januari 1999. Därmed var denna sak avhandlad en gång för alla. Skattemyndighetens inställning i skattefrågan är klar men frågan är tvistig och föremål för länsrättens prövning. Utgången i skattemålet är oviss. Jusek har inte för avsikt att i Arbetsdomstolen närmare argumentera i frågan om hans skattskyldighet. Jusek vill i den delen endast framhålla att det finns invändningar av såväl formell som materiell natur att göra mot skattemyndighetens omprövningsbeslut.

Staten

G.G. är jurist och har sedan många år tillbaka arbetat som revisor, dock inte såsom skatterevisor i egentlig mening. Han var anställd hos Skattemyndigheten i Växjö sedan år 1975 men arbetade på skattekontoret i Halmstad. Skatteutredningen är utförd av Skattemyndigheten i Malmö genom skattekontoret i Helsingborg, vilken även har fattat omprövningsbeslutet.

Inom skatteförvaltningen har man varit mycket restriktiv med att tillåta bisysslor, särskilt om de bedrivits såsom näringsverksamhet. Detta beror på att den som bedriver näringsverksamhet kommer i kontakt med skatter och att det därför finns en risk för förtroendeskada. Riksskatteverket har visat restriktivitet vid överprövning av skattemyndigheternas besked att inte tillåta bisysslor. Bl.a. har i ett fall en person nekats att syssla med bouppteckningar. Detta måste ha varit väl känt för G.G.

Den 15 mars 1996 svarade G.G. på en enkät om bisysslor. Han uppgav då att han var skattmästare i en förening, styrelseledamot i en idrottsförening, korvförsäljare i en församling och värderingsman vid bouppteckningar. På fråga om bisysslornas omfattning angav han sammanlagt fem-sex timmar per månad och på frågan om varaktigheten angav han 30-40 gånger per år. Vidare angav han att någon ersättning inte utgick för bisysslorna. Arbetsgivaren tillät dessa bisysslor främst med hänsyn till att någon ersättning inte utgick.

Sedan arbetsgivaren informerats om att G.G:s verksamhet med bouppteckningar hade större omfattning än vad han tidigare hade uppgett, hölls ett samtal med honom om detta den 27 januari 1999. G.G. uppgav därvid att hustrun hade startat en juridisk byrå med firman BGG-konsult, sedermera Oskarströms juridiska byrå, och att avsikten från början var att verksamheten skulle avse familjeplanering/familjerådgivning men att verksamheten enbart hade kommit att avse upprättande av bouppteckningar. G.G. påpekade att han enbart skrev under bouppteckningarna som värderingsman och att det var hans hustru som gjorde bouppteckningarna. G.G. framhöll att han aldrig hade fått någon ersättning för sin insats som värderingsman och att det var hans hustru som redovisade och deklarerade för verksamheten i Oskarströms juridiska byrå. Arbetsgivaren kände då inte till den verkliga omfattningen av bisysslan och att G.G. själv hade erhållit ersättning för verksamheten. Att G.G. fick tillåtelse att avsluta de pågående bouppteckningsärendena var enbart av hänsyn till tredje man.

Dagen efter mötet den 27 januari 1999 kom det in en begäran om självrättelse från B.G. avseende hennes deklarationer för två tidigare år. Detta gjorde att arbetsgivaren ansåg att saken behövde utredas ytterligare. Arbetsgivaren uppdrog därför åt Skattemyndigheten i Malmö att utföra en skatteutredning.

Det råder mycket sträng sekretess i skatteärenden. Skattemyndigheten i Malmö har inte lämnat ut några hemliga uppgifter till Skattemyndigheten i Växjö. G.G:s arbetsgivare har alltså inte fått tillgång till några uppgifter från utredningen under utredningens gång. Den 15 mars 1999 begärde Skattemyndigheten i Malmö att få möjlighet att fatta beslut rörande G.G. med anledning av de iakttagelser som gjorts vid den utförda revisionen, men det angavs inte på något sätt vilka iakttagelser som gjorts. G.U. fattade ett beslut om överflyttning av beslutsbehörigheten med hänvisning till denna begäran. Det förhållandet att G.G:s arbetsförhållanden förändrades under våren 1999 berodde endast på att arbetsgivaren ansåg att han inte borde företräda skattemyndigheten gentemot allmänheten med hänsyn till den pågående skatteutredningen. G.G. fortsatte att utföra interna arbetsuppgifter.

I skatteutredningen granskades 263 bouppteckningar som ingivits till Halmstads tingsrätt av Oskarströms juridiska byrå. Därvid framkom bl.a. följande. Samtliga bouppteckningar var undertecknade av G.G. och B.G. I 85 bouppteckningar fanns en eller flera kallelser till bouppteckningsförrättning. Samtliga kallelser var undertecknade endast av G.G. På bouppteckningarna och i bilagorna till dessa hade G.G. på ett eller flera ställen i 64 bouppteckningar angett sitt telefonnummer till skattemyndigheten som telefonnummer på dagtid. B.G:s telefonnummer angavs aldrig. De inlämnade handlingarna var ofta stämplade med skattemyndighetens stämpel och signerade GG. Stämpeln hade texten "Fotokopian överensstämmer med originalet intygas Lokala skattekontoret i Halmstad". Stämpeln förekom en eller flera gånger i 189 bouppteckningar. I 67 bouppteckningar förekom det som bilagor olika utskrifter från skattemyndighetens dataregister CT. Som underlag för beräkningen av dödsboets tillgångar och skulder förekom det i bouppteckningarna ofta bilagor: konto-/engagemangsbesked från banker, arvsskatteintyg, taxeringsbevis m.m. I 83 bouppteckningar stod G.G. som mottagare till dessa handlingar. Inte i något fall stod B.G. som mottagare.

I skatteutredningen ägde ett samtal med G.G. rum den 25 mars 1999, varvid han konfronterades med ovanstående uppgifter. Utredarna tillkännagav också för G.G. deras bedömning att det varit han som drivit bouppteckningsverksamheten och att han därför borde ha redovisat denna i sina deklarationer. G.G. uppgav att han hade stått för den juridiska delen av verksamheten medan hans hustru hade stått för den själavårdande delen. G.G. uppgav vidare att anledningen till att han inte redovisat sin del i deklarationen var att han hade betraktat sin verksamhet som en hobby och att nettoredovisningen givit ett 0-resultat under räkenskapsåret 1995. Vidare uppgav G.G. att verksamheten under de senare åren hade redovisats av B.G. G.G. lämnade inte någon förklaring till varför han inte hade redovisat sin del som hobby för dessa år.

I skatteutredningen framkom att G.G. redan under år 1995 i sin uppgivna hobbyverksamhet hade erhållit arvode uppgående till 50 000 kr inklusive mervärdesskatt för upprättande av 23 bouppteckningar. För samma år hade B.G. som inkomst av näringsverksamhet redovisat arvode uppgående till 18 750 kr för upprättande av 14 bouppteckningar. Skattemyndigheten ansåg bl.a. mot bakgrund härav att G.G:s verksamhet även under år 1995, trots att han arbetat heltid som skattetjänsteman, hade haft så stor omfattning att den var att betrakta som näringsverksamhet och inte som hobby.

I skatteutredningen framkom vidare att en kristallkrona, som enligt uppgift skulle finnas i en hyrd lokal hos Oskarströms begravningsbyrå, hade bokförts på kontot för inventarier. Vid ett besök i lokalen konstaterades att där inte fanns någon kristallkrona. G.G. uppgav att kristallkronan fanns i makarnas bostad. Det framkom också att ett inköp av video samt försäkring för denna hade bokförts i rörelsen. G.G. uppgav att videon fanns i bostaden och att den skulle användas i utbildningssyfte för filmer om livets slutskede och liknande.

I skatteutredningen upprättades en granskningspromemoria i maj 1999. G.G. inkom med erinringar mot denna i augusti samma år.

Skatteutredningen resulterade i att Skattemyndigheten i Malmö meddelade ett omprövningsbeslut den 1 september 1999. Omprövningen avsåg grundläggande beslut om årlig taxering för G.G. avseende taxeringsåren 1996-1999. I beslutet konstateras att B.G. felaktigt redovisat inkomster som G.G. skulle ha redovisat och att intäkterna dessutom varit underredovisade för samtliga aktuella beskattningsår. Beslutet innebar bl.a. för taxeringsåret 1996 höjning av inkomsttaxeringen med 23 597 kr, tillkommande inkomstskatt med 15 276 kr och mervärdesskatt med 12 979 kr, för taxeringsåret 1997 höjning av inkomsttaxeringen med 66 042 kr, tillkommande inkomstskatt med 53 084 kr och mervärdesskatt med 26 906 kr, för taxeringsåret 1998 höjning av inkomsttaxeringen med 78 289 kr, tillkommande inkomstskatt med 59 884 kr och mervärdesskatt med 34 634 kr, för taxeringsåret 1999 höjning av inkomsttaxeringen med 84 278 kr, tillkommande inkomstskatt med 62 276 kr och mervärdesskatt med 38 802 kr. Sammanlagt innebar detta höjningar av G.G:s inkomsttaxeringar för taxeringsåren 1996-1999 med 252 206 kr, tillkommande skatt och avgifter avseende inkomsttaxeringarna med 190 520 kr, påförande av mervärdesskatt med 113 321 kr och skattetillägg med 43 472 kr. B.G. har fått tillbaka för mycket inbetald inkomstskatt, men de belopp som G.G. påförts är högre än de som B.G. hade redovisat.

Sedan G.G. överklagat omprövningsbeslutet, har Skattemyndigheten i Malmö omprövat beslutet utan att finna anledning till ändring.

Arbetsgivaren har polisanmält G.G. och det pågår f.n. en förundersökning vid ekobrottsmyndigheten i Göteborg.

Sammanfattningsvis gör staten gällande att G.G. haft en otillåten bisyssla, bestående i näringsverksamhet som bouppteckningsförrättare, och att han därvid systematiskt underlåtit att redovisa betydande inkomster av verksamheten och därigenom undanhållit staten skatt. Han har vid utövandet av bisysslan sammanblandat sin roll som skattetjänsteman med sin roll som företrädare för dödsbodelägarna. G.G. har vid utövandet av bisysslan använt sin ordinarie arbetstid och arbetsgivarens resurser för privata ändamål. Det skulle orsaka arbetsgivaren stor skada samt vara stötande och inverka menligt på förtroendet för G.G., övriga anställda och skattemyndigheten om han fick behålla sin anställning. Samtliga de omständigheter som avskedandet grundats på har inte varit kända för arbetsgivaren förrän resultatet av skatteutredningen offentliggjordes genom omprövningsbeslutet den 1 september 1999. G.G. underrättades enligt 30 § anställningsskyddslagen den 16 september samma år. Tvåmånadersregeln är därför inte tillämplig i detta fall. Med hänsyn till dessa omständigheter gör staten gällande att avskedandet är lagligen grundat. För det fall domstolen inte skulle dela denna uppfattning gör staten i vart fall gällande att omständigheterna skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Det har inte funnits någon möjlighet att omplacera G.G. med tanke på vad han gjort sig skyldig till.

Jusek

G.G. vidhåller att han aldrig har erhållit någon ersättning för bouppteckningsärendena. De arvoden som har utgått har fakturerats i B.G:s firma och hon är ensam firmatecknare. Skattefrågorna är tvistiga och föremål för prövning i länsrätt. G.G. har där gjort gällande att hans deklarationer är korrekta och att de skall fastställas av domstolen.

När Skattemyndigheten i Växjö i mitten av mars 1999 erhöll en begäran om överföring av beslutsbehörigheten, måste G.U. ha förstått att de som verkställde skatteutredningen ansett sig ha hittat oriktiga uppgifter i G.G:s deklarationer och att det inte varit fråga om ringa belopp.

Jusek bestrider att G.U:s beslut att ta ifrån G.G. hans arbetsuppgifter skulle ha skett utan vetskap om vad som kommit fram i skatteutredningen. Det var arbetsgivarens kunskap om vad som kommit fram i utredningen som föranledde beslutet.

Domskäl

G.G. anställdes år 1975 hos Skattemyndigheten i Växjö. Han arbetade som revisor och var placerad vid skattekontoret i Halmstad. Riksskatteverkets personalansvarsnämnd beslutade den 16 november 1999 att avskeda G.G.

Tvisten i målet gäller i huvudsak frågan om det har förelegat laglig grund för avskedandet.

Staten har anfört i huvudsak följande till stöd för sin ståndpunkt att avskedandet varit lagligen grundat. G.G. har under åren 1995-1998 ägnat sig åt en otillåten bisyssla, bestående i näringsverksamhet främst i form av upprättande av bouppteckningar. Han har genom att i bouppteckningsärendena hänvisa till numret till sin tjänstetelefon på skattemyndigheten samt använda sig av myndighetens stämpel och utdrag från myndighetens ADB-register sammanblandat sin roll som skattetjänsteman med sin roll som bouppteckningsförättare. G.G. har också underlåtit att deklarera inkomsterna från näringsverksamheten och därigenom undanhållit staten skatt med betydande belopp.

Juseks ståndpunkt är att avskedandet inte är lagligen grundat. Till stöd för den inställningen har sammanfattningsvis anförts att G.G. avskedades på grund av omständigheter som varit kända för arbetsgivaren mer än två månader innan han underrättades om avskedandet enligt 30 § anställningsskyddslagen, att G.G. upphörde med sin otillåtna bisyssla på arbetsgivarens uppmaning och att det som lagts honom till last i skattehänseende är tvistigt och föremål för prövning av länsrätt.

Är anställningsskyddslagens tvåmånadersregel tillämplig i detta fall?

Enligt huvudregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen får avskedandet inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § samma lag. I fall då det är fråga om uppsägning av personliga skäl gäller en motsvarande regel i 7 § fjärde stycket samma lag. Frågan om när en arbetsgivare kan anses ha erhållit kännedom om omständigheterna har varit föremål för Arbetsdomstolens prövning i tidigare sammanhang (se avgörandet 1999 nr 146 med där gjorda hänvisningar till tidigare domar och förarbeten).

Syftet med tvåmånadersregeln är att åstadkomma en snabb handläggning av avskedandeärendet. Arbetstagaren skall inte under en längre period behöva sväva i ovisshet beträffande arbetsgivarens inställning i frågan om anställningen skall bestå eller inte.

Den avgörande tidpunkten för tvåmånadersfristens början är alltså när det som läggs arbetstagaren till last blir känt för arbetsgivaren. I fall då en händelse inträffat som inte genast kan överblickas av arbetsgivaren börjar fristen i regel inte löpa förrän de närmare omständigheterna kring händelsen blivit utredda. När det gäller ett misstänkt brottsligt förfarande som förnekats av den anställde och som gjorts till föremål för polisutredning och åtal, har arbetsgivaren som huvudregel rätt att avvakta en lagakraftvunnen dom i brottmålet. Som domstolen har uttalat i 1999 års avgörande kan det dock tänkas att en arbetsgivare, trots att arbetstagaren förnekat vad som lagt honom till last, vinner klarhet i omständigheterna kring en händelse på annat sätt än genom en sådan dom, exempelvis genom en intern utredning av händelsen. I sådant fall torde arbetsgivaren, om han väljer att åberopa händelsen som sådan till grund för att skilja arbetstagaren från anställningen, inte kunna avvakta en lagakraftvunnen dom i vilken händelsen prövats. Arbetsgivaren har i ett sådant fall däremot rätt att avvakta det slutliga resultatet av den vidtagna utredningen, i vart fall om utredningsåtgärderna i allt väsentligt ter sig rimliga för att utreda omständigheterna.

I förevarande fall framgår av utredningen att det var känt för arbetsgivaren redan vid mötet den 27 januari 1999 att G.G. hade ägnat sig åt bisysslan som bouppteckningsförrättare och att han i bouppteckningsärendena hade hänvisat till numret till sin tjänstetelefon på skattemyndigheten samt använt sig av myndighetens stämpel och utdrag från myndighetens ADB-register. Den fulla omfattningen och detaljerna kring verksamheten var dock inte kända. Av särskild betydelse för bedömningen är att avskedandet även grundades på andra omständigheter, som uppdagades först i den skatteutredning som påbörjades efter mötet. Det har enligt Arbetsdomstolens uppfattning inte framkommit något påtagligt stöd i utredningen för att dessa omständigheter kom till arbetsgivarens kännedom innan omprövningsbeslutet meddelades den 1 september 1999. Det är ostridigt att G.G. underrättades om avskedandet den 16 september samma år. Detta betyder att staten är oförhindrad att till grund för avskedandet lägga de aktuella omständigheterna.

Betydelsen av G.G:s bisyssla

Enligt 7 § lagen om offentlig anställning, vilken är tillämplig på G.G:s anställning, får en arbetstagare inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Om arbetstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förbudet kan han eller hon, om felet inte är ringa, meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse enligt 14 § samma lag. I mycket allvarliga fall kan arbetsgivaren vara berättigad att avskeda arbetstagaren enligt 18 § anställningsskyddslagen.

Det kan noteras att det utöver 7 § lagen om offentlig anställning gäller ett särskilt förbud mot bisysslor för tjänstemän inom skatteförvaltningen enligt 4 kap. 2 § förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteförvaltningen. Enligt den bestämmelsen får en tjänsteman inom skatteförvaltningen inte mot ersättning hjälpa någon med upprättande av deklaration eller annan uppgift eller handling enligt skatte-, taxerings-, avgifts-, uppbörds- eller folkbokföringsförfattningarna eller lämna annat biträde i skatte-, taxerings-, avgifts-, uppbörds- eller folkbokföringsfrågor.

Statens uppfattning i målet är att G.G. under åren 1995-1998 utövat en verksamhet som varit ägnad att skada förtroendet för honom själv, övriga anställda och skattemyndigheten som sådan. Jusek har inte bestritt detta men anfört att omständigheterna kring bisysslan saknar betydelse för avskedandefrågan eftersom G.G. efter arbetsgivarens uppmaning den 27 januari 1999 genast upphörde att bedriva bisysslan.

Staten har redogjort för och lagt fram utredning rörande vad som under skatteutredningen framkom angående omfattningen av G.G:s bisyssla under åren 1995-1998. Därav har framkommit att G.G. under dessa år via Oskarströms juridiska byrå förekom som ingivare av bouppteckningar vid Halmstads tingsrätt i relativt stor utsträckning. I skatteutredningen granskades 263 bouppteckningar underskrivna av G.G. och hans hustru B.G. B.G. har således i någon mån medverkat genom att vid sidan av G.G. skriva under bouppteckningarna, men allt tyder på att det var G.G. som i praktiken utförde det huvudsakliga arbetet med bouppteckningarna. Till detta kommer att G.G. i bouppteckningsärendena hänvisade till numret till sin tjänstetelefon på arbetsplatsen och använde skattemyndighetens stämpel och utdrag från ADB-register.

Verksamheten vid en skattemyndighet är av sådan karaktär att den ställer höga krav på tjänstemännens integritet. Vid bedömningen av risken för förtroendeskada är det givetvis av betydelse i vilken mån det föreligger beröringspunkter mellan arbetstagarens bisyssla och hans arbetsuppgifter i anställningen.

G.G:s verksamhet bör bedömas mot bakgrund av följande förhållanden. Bouppteckningar upprättas enligt reglerna i 20 kap. ärvdabalken och ges in till tingsrätt för registrering. På grundval av de uppgifter som bouppteckningen innehåller fastställer tingsrätten i samband med registreringen arvsskatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Tingsrättens beslut får överklagas till hovrätt. Kammarkollegiet är granskningsmyndighet i arvsskatteärenden och uppträder som part i överklagade ärenden.

Den rättsliga regleringen kring bouppteckningar och arvsskatt innebär således att de regionala skattemyndigheterna inte har någon uppgift på detta område. Någon nämnvärd risk för jävssituationer med hänsyn till arten av G.G:s bisyssla förefaller därför inte ha förelegat. Det torde också vara mot den bakgrunden som skattemyndigheten år 1994 accepterade hans information om att han skulle ha som bisyssla att i viss utsträckning vara värderingsman vid bouppteckningsförrättningar. Däremot står det klart att bisysslan kom att få en avsevärt mycket större omfattning än som framgick av den information som G.G. hade lämnat. Det var i själva verket fråga om en näringsverksamhet som bedrevs under yrkesmässiga former. Det råder enligt domstolens mening inte någon tvekan om att en bisyssla som innefattar näringsverksamhet av detta slag utgör en påtaglig risk för förtroendeskada.

Till detta kommer att G.G. enligt vad som framkommit i målet utövade verksamheten på ett sätt som måste bedömas som klart olämpligt. Han använde skattemyndighetens stämpel och utdrag ur dess ADB-register och han uppgav numret till sin tjänstetelefon på arbetsplatsen. Därav kan man även dra slutsatsen att G.G. i viss utsträckning ägnat sig åt sin bisyssla under sin ordinarie arbetstid vid skattemyndigheten.

Arbetsdomstolen kommer till uppfattningen att G.G:s näringsverksamhet innefattade klara risker för en sådan förtroendeskada som avses i 7 § lagen om offentlig anställning. Mot den bakgrunden finns det anledning att rikta allvarlig kritik mot G.G. Vid bedömningen av avskedandefrågan är det emellertid enligt Arbetsdomstolens mening av stor betydelse att G.G. helt upphörde med bisysslan sedan skattemyndigheten den 27 januari 1999 uppmanat honom att göra det. Även om näringsverksamheten senare visade sig ha varit av större omfattning än vad skattemyndigheten kände till vid den tidpunkten kan G.G:s näringsverksamhet mot den nu angivna bakgrunden inte ensam utgöra ett tillräckligt skäl för avskedande (jfr JO:s ämbetsberättelse 1992/93 s. 582 ff).

Arbetsdomstolen återkommer i det följande till saken i en sammanfattande bedömning i avskedandefrågan.

Har G.G. gjort sig skyldig till oegentligheter i skattehänseende?

Staten har som ytterligare skäl för avskedandet anfört att G.G. enligt den vidtagna skatteutredningen ensam bedrivit näringsverksamheten samt att denna har gett intäkter som G.G. varit skyldig att redovisa i sin deklaration. Genom att intäkterna i stället har tagits upp i hans hustrus deklaration har G.G. enligt statens uppfattning undanhållit staten skatteintäkter med betydande belopp.

Jusek har bestritt att frågan om G.G:s skattskyldighet skall bedömas på det sätt som staten har angett. Jusek har därvid anfört att G.G. och hans hustru har bedrivit näringsverksamheten tillsammans under hustruns firma Oskarströms juridiska byrå och att det varit helt i sin ordning att endast hustrun redovisade inkomsten av näringsverksamheten. Jusek har i övrigt avstått från att argumentera i frågan om G.G:s skattskyldighet samt har hänvisat till att skattefrågan är tvistig och föremål för rättegång i länsrätt.

Den skatteutredning som genomfördes vid skattekontoret i Helsingborg resulterade i att Skattemyndigheten i Malmö, efter föredragning i skattenämnd, meddelade ett omprövningsbeslut den 1 september 1999. Omprövningsbeslutet innehåller en förhållandevis detaljerad utredning om förhållandena kring G.G:s näringsverksamhet under åren 1995 - 1998. Skattemyndigheten gjorde bedömningen att det i själva verket varit G.G. som ensam hade bedrivit verksamheten i Oskarströms juridiska byrå och att han därför varit skyldig att redovisa inkomsterna för verksamheten. Omprövningsbeslutet innebar bl.a. att G.G. skall påföras inkomst av näringsverksamhet under åren 1995-1998 med sammanlagt 252 206 kr, inkomstskatt och avgifter uppgående till sammanlagt 190 520 kr, mervärdesskatt totalt 113 321 kr och skattetillägg totalt 43 472 kr.

I motiveringen för omprövningsbeslutet anförs bl.a. följande. G.G:s hustru B.G. har i sin självdeklaration redovisat inkomst av näringsverksamhet avseende Oskarströms juridiska byrå. Verksamheten består enligt räkenskaperna uteslutande av upprättande av bouppteckningar, ett mindre antal arvsskiften samt några mindre juridiska konsultationer. Vid revisionen har framkommit omständigheter som visar att det är G.G. som drivit verksamheten och inte B.G. G.G. är juris kandidat och har den kompetens som krävs för upprättande av bouppteckningar och arvsskiften. Han arbetar på skattekontoret i Halmstad. B.G. är utbildad barnmorska och arbetar som sådan. Det är uppenbart att det är G.G. som drivit verksamheten i Oskarströms juridiska byrå. Han har lämplig utbildning för verksamheten. Personalen vid Halmstads tingsrätt har haft kontakt endast med honom i fråga om de aktuella bouppteckningsärendena. I handlingar som finns i bouppteckningarna framträder G.G. som kontaktperson, som undertecknare av kallelser, som mottagare av handlingar från banker m.m. B.G. förekommer inte på annat vis än att hon tillsammans med honom har undertecknat bouppteckningarna. G.G. menar att B.G. medverkat i verksamheten genom att "stå för den själavårdande biten" vid kontakterna med de anhöriga. Skattemyndigheten gör bedömningen att dessa kontakter varit av ringa betydelse för inkomsterna. De inkomster som redovisats avser i sin helhet arvoden för upprättande av bouppteckningar, arvsskiften, juridiska konsultationer m.m. Inte i något fall har det av utgående fakturor framgått att konsultationer avseende "själavård" fakturerats. G.G. har anfört att något krav på inkomstuppdelning inte finns när makar tillsammans deltagit i näringsverksamhet. Vad han anfört avseende inkomstuppdelning mellan makar saknar enligt skattemyndigheten relevans eftersom det är fråga om två skilda verksamheter. G.G. har uppgivit att han påbörjat verksamhet med upprättande av bouppteckningar år 1994. Samtidigt påbörjade hans hustru annan verksamhet avseende bl.a. familjeplanering. Den omständighet att viss samverkan förekommit mellan G.G. och hans hustru innebär inte att det rör sig om en gemensam verksamhet. En annan omständighet som talar för två verksamheter är att det rör sig om verksamhetsgrenar som är klart åtskiljbara. Bytet av namn från BGG Konsult till Oskarströms juridiska byrå tyder också på att det är fråga om juridisk verksamhet. G.G. skall mot denna bakgrund redovisa den inkomst av näringsverksamhet och mervärdesskatt som B.G. i sin självdeklaration redovisat avseende Oskarströms juridiska byrå.

Rörande skatteutredningen har på statens begäran ägt rum vittnesförhör med skatterevisorn M.W. Han har vid förhöret lämnat uppgifter som överensstämmer med vad som anförs i omprövningsbeslutet. Därutöver har han bl.a. berättat att han under skatteutredningen fann att bokföringen i Oskarströms juridiska byrå var bristfällig i olika avseenden och att avdrag i näringsverksamheten hade gjorts för kostnader som var av privat natur, exempelvis kostnader för inköp av kristallkrona och videoapparat. Det har enligt M.W. heller inte av bokföringen kunnat utläsas hur betalningar har erlagts till den juridiska byrån. På de utfärdade fakturorna skall G.G:s kontonummer ha angivits under de första verksamhetsåren och B.G:s kontonummer under de senare. Skattemyndighetens bedömning att G.G. uppburit ersättning för verksamheten grundar sig enligt M.W. på vad som angetts i de granskade bouppteckningarna och vad som framkommit under samtal med G.G.

I målet är upplyst att de genom omprövningsbeslutet initierade skattefrågorna är föremål för prövning i länsrätten. Detta hindrar inte att Arbetsdomstolen i ett fall som detta kan behöva göra en självständig bedömning av frågorna i den mån detta behövs för ställningstagandet i avskedandefrågan.

Vad staten har anfört om att G.G. på ett systematiskt sätt har underlåtit att redovisa inkomster från näringsverksamheten som han varit skyldig att ta upp i sin egen deklaration måste i första hand uppfattas så att staten gör gällande att G.G. har gjort sig skyldig till skattebrott. I målet är upplyst att saken efter polisanmälan är föremål för förundersökning. Staten har emellertid inte fört fram någon närmare argumentation i frågan. Arbetsdomstolen måste konstatera att utredningen i målet inte ger ett tillräckligt underlag för bedömningen att G.G. har gjort sig skyldig till skattebrott, alldeles oavsett hur man bedömer frågan om hans skattskyldighet i och för sig.

Enligt domstolens mening är det svårt att på det underlag som har lagts fram i målet komma till någon säker slutsats i frågan om G.G:s skattskyldighet för de aktuella intäkterna. Det kan konstateras att parterna i målet har olika uppfattningar om hur verksamheten i Oskarströms juridiska byrå bedrivits, om hur makarna G:s arbetsinsatser och inkomsterna av verksamheten fördelat sig mellan dem och om vem av makarna som varit skyldig att redovisa inkomsterna i sin deklaration m.m. Staten har redogjort för den utredning och bedömning som Skattemyndigheten i Malmö har gjort i dessa frågor. Som Arbetsdomstolen har uppfattat saken är det för ett ställningstagande i skattefrågorna nödvändigt att få klarlagt hur verksamheten faktiskt bedrevs. Den utredning som lagts fram i målet ger emellertid inte Arbetsdomstolen tillräckligt underlag för att domstolen skall kunna bedöma huruvida skattemyndighetens uppfattning i tvistefrågorna är den riktiga. Arbetsdomstolen har för övrigt med hänsyn till det sätt som talan har förts i målet inte heller uppfattat staten så att dess avsikt är att domstolen skall göra någon skatterättslig prövning i egentlig mening.

Vad som kvarstår är att skattemyndigheten i Malmö i beslutet den 1 september 1999 faktiskt funnit anledning att ompröva G.G:s taxeringar och därvid fattat taxeringsbeslut som väsentligt avviker från G.G:s deklarationer. Statens uppfattning synes vara att detta faktum i sig är så besvärande för G.G. att det är ett tillräckligt skäl för avskedandet. Med anledning av detta vill domstolen först framhålla att det måste vara en given utgångspunkt för bedömningen att en tjänsteman vid skatteförvaltningen i princip på samma sätt som andra medborgare måste kunna vara invecklad i en skattetvist utan att detta i sig påverkar hans anställningsförhållanden. I det föreliggande fallet tillkommer visserligen den omständigheten att skattetvisten har ett direkt samband med en bisyssla som innefattade klara risker för förtroendeskada. Detta förhållande illustrerar ganska väl att det finns skäl för restriktivitet när man bedömer en skattetjänstemans rätt att ha en bisyssla i form av näringsverksamhet. Det nu anförda har dock enligt Arbetsdomstolens mening inte en sådan tyngd att det i det föreliggande fallet kan utgöra ett tillräckligt skäl för avskedande.

Sammanfattande bedömning i avskedandefrågan m.m.

Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att det finns anledning till allvarlig kritik mot G.G. för hans bisyssla men att denna inte ensam kan betraktas som ett tillräckligt skäl för avskedande. Domstolen har vidare funnit att inte heller vad staten har anfört om hans sätt att deklarera inkomsterna från verksamheten kan föranleda bedömningen att detta utgör ett skäl för ett avskedande. Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att G.G. inte kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. G.G. har skilts från sin anställning av skäl som inte ens skulle ha utgjort saklig grund för uppsägning. Juseks yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet skall därför bifallas.

Skadeståndsfrågan

Genom avskedandet har staten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till G.G. Jusek har hävdat att det vid bedömningen av skadeståndet skall beaktas att arbetsgivaren informerade övriga anställda vid myndigheten om omprövningsbeslutet den 1 september 1999 och att detta var kränkande för G.G. Vad Jusek har anfört bör dock enligt Arbetsdomstolens mening inte tillmätas någon betydelse vid bestämmande av skadeståndet. Däremot bör beaktas att G.G. själv inte har varit utan skuld till det inträffade. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet bör staten åläggas att ersätta Jusek för dess rättegångskostnader. Det yrkade beloppet är skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar statens avskedande av G.G.

2. Arbetsdomstolen förpliktar staten att till G.G. utge allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 9 mars 2000 tills betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar staten att ersätta Jusek för rättegångskostnader med femtiosjutusentrehundra (57 300) kr, varav 50 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på totala beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

4. Arbetsdomstolen förbehåller G.G. rätt att i senare rättegång föra talan om ersättning för sådan ekonomisk skada som avser tiden efter den 2 november 2000.

Dom 2000-12-20, målnummer A-33-2000

Ledamöter: Michaël Koch, Ulla Erlandsson, Margit Strandberg, Anders Sandgren, Gun Lombach, Thomas Fredén (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Håkan Lundquist

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-12-20

Målnummer:
A-33-2000