I ett mål om skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen uppkommer fråga om en sådan underrättelse som avses i 41 § anställningsskyddslagen framställts i rätt tid.


Lagrum:
41 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

L.A.; B.L., med uppiven firma BMLE Städservice

Nr 84

L.A. i Skogås.

mot

B.L. med uppgiven firma BMLE Städserice i Spånga.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd 3, dom 2000-04-03 i mål T 310-00

Tingsrättens dom, se bilaga.

L.A. har, som det får förstås, yrkat att Arbetsdomstolen fastställer att hans talan inte är preskriberad.

B.L. har bestritt ändring.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister företagit målet till avgörande utan huvudförhandling. Parterna har åberopat samma utredning som vid tingsrätten. L.A. har därutöver som skriftlig bevisning åberopat ett utlåtande från Riksskatteverket.

Parterna har till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom. L.A. har därutöver anfört bl.a. följande. Tingsrätten har som skäl för bedömningen att han inte förmått visa att underrättelsen kommit B.L. till handa inom preskriptionsfristen bl.a. pekat på en eventuell försening i postgången. Postbefordran får emellertid anses vara så pass säker att eventuella förseningar kan försummas. Bedömningen av när en underrättelse enligt 41 § anställningsskyddslagen skall anses fullgjord bör därför göras med utgångspunkt från den tidpunkt då en underrättelse lämnas för postbefordran med tillägg för normal utdelningstid. Inte heller eventuella datafel inom ramen för kronofogdemyndighetens hantering av ett betalningsföreläggande borde beaktas vid denna bedömning. Det borde kunna förutsättas att kronofogdemyndigheten expedierar betalningsförelägganden enligt fastlagda rutiner med i vart fall samma säkerhet och skyndsamhet som exempelvis den efterföljande postbefordran. I annat fall skulle orimliga beviskrav ställas på en arbetstagare.

Domskäl

Som tingsrätten konstaterat är det i målet ostridigt att L.A. den 2 augusti 1999 fick del av avskedandet. Han har denna dag erhållit ett sådant skriftligt besked som avses i 19 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Av 41 § anställningsskyddslagen framgår att den som vill kräva skadestånd enligt samma lag bl.a. har att underrätta motparten om detta inom viss tid. Brister part i nämnda hänseende har parten enligt 42 § samma lag förlorat sin talan. Något krav på underrättelsens form har inte uppställts. Den kan sålunda framställas såväl muntligt som skriftligt. En annan fråga är emellertid vem som har bevisbördan för att en underrättelse enligt 41 § lämnats och när en skyldighet att lämna en sådan underrättelse skall anses fullgjord. Regler härom saknas i den nu behandlade bestämmelsen. Inte heller i förarbetena till bestämmelsen har den frågan behandlats.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk. Den som påstår sig ha avsänt ett meddelande har således normalt bevisbördan för att meddelandet kommit motparten till handa.

I lagstiftningssammanhang finns emellertid åtskilliga exempel på undantag från denna huvudregel. Sålunda stadgas i 40 § avtalslagen (1915:218) respektive 82 § köplagen (1990:931) att vissa i dessa bestämmelser angivna meddelanden går på mottagarens risk. Har meddelandet avsänts på ett ändamålsenligt sätt får det i dessa fall åberopas även om det försenas eller till och med inte alls kommer fram. Ett annat undantag från regeln att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk finns i 10 § anställningsskyddslagen. I denna paragraf stadgas att ett uppsägningsbesked som huvudregel skall lämnas till arbetstagaren personligen. Om det inte är skäligt att kräva detta får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress. Kan arbetstagaren inte påträffas och ett uppsägningsbesked sänts på det sätt som nyss sagts anses enligt paragrafens andra stycke uppsägning ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades för postbefordran.

Någon mot 10 § anställningsskyddslagen svarande reglering av när en skyldighet att lämna ett meddelande skall anses fullgjord har inte ansetts behövlig i t.ex. 6 och 16 §§ anställningsskyddslagen, som innehåller regler om besked i samband med upphörande av provanställning respektive tidsbegränsad anställning. I förarbetena till dessa bestämmelser hänvisas till allmänna rättsgrundsatser om delgivning av rättshandlingar i avtalsförhållanden (prop. 1981/82:71 s. 124 och 132 och NJA 1976 s. 87).

Av genomgången ovan kan konstateras att lagstiftaren för vissa typer av meddelanden valt att föreskriva ett uttryckligt undantag från den annars gällande huvudregeln att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk, medan så inte skett för andra typer av meddelanden. Mot den bakgrunden torde det enligt Arbetsdomstolens mening krävas alldeles speciella skäl för att utan stöd i lag frångå huvudregeln (jfr AD 1985 nr 1). Vid tillämpningen av 41 § anställningsskyddslagen i förevarande fall finns enligt domstolens mening inga sådana skäl. I ett fall som det nu aktuella, då mottagaren gör gällande att ett meddelande inte kommit denne till handa inom en lagstadgad preskriptionsfrist, ankommer det således på avsändaren att styrka att så skett. Det räcker alltså inte med att avsändaren kan styrka att meddelandet lämnats för postbefordran eller liknande inom sådan tid att försändelsen under normala förhållanden skulle ha varit mottagaren till handa i rätt tid.

Av den i Arbetsdomstolen förebringade utredningen, som i sak inte skiljer sig nämnvärt från utredningen vid tingsrätten, kan det enligt domstolens mening inte utläsas annat än att i målet aktuellt föreläggande under normala handläggnings- och befordringsförhållanden sannolikt hade kommit B.L. till handa inom preskriptionsfristen. Det finns emellertid inget i utredningen som utesluter att det i målet aktuella föreläggandet kan ha drabbats av förseningar, antingen i samband med kronofogdemyndighetens utskick eller under postbefordran till adressaten. Mot B.L:s bestridande kan det därför inte anses styrkt att föreläggandet kommit henne till handa inom preskriptionsfristen. L.A:s talan är därför enligt 42 § anställningsskyddslagen preskriberad, i följd varav tingsrättens dom skall fastställas.

Handläggningen av målet

Arbetsdomstolen har inte uppfattat tingsrättens dom som en slutlig dom i målet, utan som en mellandom varigenom tingsrätten enbart prövat frågan om preskription. Det ankommer därför på tingsrätten att, efter målets återupptagande, slutligt avgöra målet.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens mellandom.

Dom 2000-09-20, målnummer B-68-2000

Ledamöter: Inga Åkerlund, Carl Magnus Pontén och Valter Carlsson (förre förbundsordföranden vid Grafiska Fackförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Christian von Szalay

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Gunnar Jacobsson)

YRKANDEN M M

I en ansökan om betalningsföreläggande, som kom in till kronofogdemyndigheten den 25 november 1999, yrkade L.A. att B.L. skulle utge visst belopp jämte ersättning för ränta och kostnader. Som grund för talan anfördes att yrkat belopp utgjorde uppsägningslön sedan L.A. sagts upp från sin anställning hos B.L.

I en skrift, daterad den 4 december 1999 och inkommen till kronofogdemyndigheten den 8 december 1999, bestred B.L. ansökningen under förmälan att L.A. avskedats från sin anställning och att något krav på uppsägningslön eller skadestånd aldrig framställts tidigare till B.L. Till bestridandet var fogat en handling av vilken det framgår att L.A. den 2 augusti 1999 delgetts underrättelse om att han samma dag avskedats från sin anställning att upphöra den 9 augusti 1999.

Sedan målet överlämnats till tingsrätten för handläggning har L.A. ändrat sin talan att avse skadestånd på grund av avskedande. B.L. har i yttrande anfört att L.A:s talan är preskriberad eftersom någon ogiltigförklaring av avskedandet eller något krav på skadestånd kommit henne till handa först lördagen den 4 december 1999 och således inte inom fyramånadersfristen.

L.A. har vidhållit att B.L. fått del av kravet inom fyramånadersfristen samt anfört: Något formkrav föreligger inte vid underrättelse om krav enligt 41 § LAS. Den omständigheten att B.L. delgetts föreläggandet först den 4 december kan inte ha någon betydelse. Om delgivningsdatum skulle vara avgörande kan en arbetsgivare genom att t ex ändra dagen för mottagandet aldrig behöva riskera något skadestånd.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Enligt 41 § LAS skall den som vill kräva skadestånd som grundas på denna lag underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs. Det är ostridigt att L.A. underrättades om avskedet den 2 augusti 1999. Sista dag för underrättelse var således den 2 december 1999.

Det ankommer på arbetstagaren att visa att underrättelse har kommit arbetsgivaren till handa inom föreskriven tid. Som framgår av NJA 1976 s 87 är underrättelseplikten fullgjord när underrättelse kommit arbetsgivaren tillhanda även om denne då inte skulle ta del av underrättelsen.

Av handlingarna framgår att ansökningen om betalningsföreläggande kom in till kronofogdemyndigheten torsdagen den 25 november 1999. Av inhämtade upplysningar från kronofogdemyndigheten framgår att utskrift av föreläggandet skedde påföljande dag samt att faktiskt utskick normalt sker dagen därefter eller efter ytterligare en dag. Kronofogdemyndighetens handlingar bör således med hänsyn till mellankommande veckohelg ha delats ut måndagen den 29 november eller tisdagen den 30 november 1999. Av ett utlåtande från kronofogdemyndigheten framgår emellertid att olika omständigheter såsom datafel kan påverka den ordinarie gången av utskick. Med hänsyn härtill och då det inte kan uteslutas att viss försening även kan ha skett vid postens hantering av försändelsen, är det mot B.L:s bestridande inte visat att underrättelse om skadeståndsanspråket kommit henne till handa senast den 2 december 1999. L.A:s talan är därför preskriberad.

DOMSLUT

Tingsrätten förklarar att L.A:s ifrågavarande fordran på B.L. är preskriberad.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-09-20

Målnummer:
B-68-2000