Fråga om ett landsting haft rätt att med stöd av allmänna avtalsrättsliga regler om avtals ogiltighet häva ett avtal om tidsbegränsad anställning med en läkare alternativt om landstinget haft rätt att avskeda läkaren.


Lagrum:
30 § och 36 § avtalslagen (1915:218); 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Landstinget i Uppsala län; M.L.

Nr 81

Landstinget i Uppsala län

mot

M.L. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Uppsala tingsrätts dom 1999-08-18 i mål nr T 3198-98

Tingsrättens dom, se bilaga.

Landstinget har yrkat att Arbetsdomstolen avslår M.L:s vid tingsrätten förda talan och befriar landstinget från skyldigheten att utge ersättning för M.L:s rättshjälpskostnad vid tingsrätten samt förpliktar M.L. att ersätta landstinget för dess rättegångskostnader där.

M.L. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid förhandlingen har den muntliga bevisningen tagits upp på nytt och skriftlig bevisning lagts fram.

M.L. har som grund för sin ståndpunkt i Arbetsdomstolen anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. När det gäller landstinget finns det anledning att närmare redogöra för vad landstinget har gjort gällande till grund för sin talan. Landstinget har här sammanfattningsvis anfört följande.

K.C. kände vid ingåendet av anställningsavtalet inte till M.L:s förflutna. Inte heller kände hon till att M.L:s behörighet att arbeta som läkare förutsatte ett förordnande från Socialstyrelsen. M.L. förstod eller borde ha förstått att K.C. saknade kännedom om hans bakgrund och den särskilda förutsättningen för hans behörighet och borde därför ha upplyst henne därom. - Vid mötet den 23 februari 1998 frågade G.L. M.L. varför denne inte hade genomfört sin AT-tjänstgöring. M.L. förklarade att han även hade studerat till civilingenjör och att han i stort sett hade genomgått hela den utbildningen. Landstinget gör gällande att denna uppgift var felaktig och missvisande. M.L. hade bara genomfört två terminer av civilingenjörsutbildningen. Det verkliga skälet till att M.L. inte hade genomfört sin AT-tjänstgöring var främst att han på grund av sin olämplighet som läkare inte hade erbjudits AT-tjänstgöring. I de fall han hade påbörjat sådan tjänstgöring hade den avbrutits på grund av M.L:s misskötsamhet. M.L. hade också under flera år varit helt avstängd från läkartjänstgöring. - I den nu aktuella anställningen skulle M.L. ha haft som främsta arbetsuppgift att in- och utskriva patienter. I arbetet skulle han ha kommit i nära kontakt med narkotikaklassade läkemedel och haft rätt att förskriva sådana preparat. Det var därför en viktig förutsättning för landstinget att det kunde ha fullt förtroende för M.L. Det var också viktigt för den aktuella kliniken att den hade ett gott anseende utåt. När det genom personalsekreteraren Ingrid Falk uppdagades vem landstinget hade anställt, gjorde landstinget bedömningen att anställningen inte kunde bestå med hänsyn till patientsäkerheten och det allmänna förtroende man måste kunna hysa för en läkare i den aktuella situationen. - Landstinget gör gällande att M.L. hade en upplysningsplikt när det gäller förhållandet att hans behörighet att utöva läkaryrket var beroende av ett förordnande från Socialstyrelsen. Om M.L. hade upplyst landstingets företrädare om detta, så hade M.L:s bakgrund med kriminalitet och drogmissbruk uppdagats innan anställningsavtalet träffades. Landstinget gör också gällande att M.L. aktivt vilselett landstinget genom att lämna oriktiga uppgifter om anledningen till den ofullbordade AT-tjänstgöringen.

Landstinget har mot bakgrund härav sammanfattat grunderna för sin inställning på följande sätt. M.L. har vid anställningstillfället och i anslutning till detta förtigit viktiga omständigheter och lämnat missvisande uppgifter av väsentlig betydelse för anställningen. Landstinget har med anledning härav haft rätt att med stöd av reglerna i 30 § eller 36 § avtalslagen häva anställningsavtalet med M.L. alternativt lämna avtalet helt utan avseende. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att landstingets agerande varit att betrakta som ett avskedande har på grund av samma omständigheter tillräckliga skäl för avskedande enligt 18 § anställningsskyddslagen förelegat.

DOMSKÄL

Det kan till en början konstateras att landstinget i Arbetsdomstolen inte åberopar det förhållandet att M.L., enligt landstingets uppfattning, var olämplig som läkare som någon självständig grund för landstingets åtgärd att omedelbart avsluta anställningsförhållandet. Inte heller gör landstinget här gällande att det förhållandet att M.L. i maj 1998 anhölls och häktades utgjort någon grund för att avsluta anställningen. Såsom landstinget utformat sin talan är det sålunda endast M.L:s agerande inför anställningsavtalets träffande som enligt landstinget har omedelbar betydelse för landstingets rätt att avsluta anställningsförhållandet.

För att landstinget skall ha rätt att, som det uttryckts, häva anställningsavtalet med stöd av 30 § avtalslagen är det en förutsättning att landstinget förmåtts att ingå avtalet till följd av att M.L. avsiktligen lämnat oriktiga uppgifter rörande omständigheter som kan anses ha varit av betydelse för avtalet eller avsiktligen förtigit sådana omständigheter trots att det måste anses ha ålegat honom att upplysa landstinget därom.

Landstinget har gjort gällande att M.L. vid sammanträffandet med G.L. och övriga läkare på transplantationskirurgiska kliniken den 23 februari 1998 lämnat en felaktig och missvisande uppgift rörande anledningen till att han inte fullgjort sin AT-tjänstgöring. G.L. har uppgett att han vid tillfället förvånades över M.L:s ålder mot bakgrund av att sökande till vikariat brukade vara yngre och att han därför frågade M.L. hur det kom sig att denne sökte vikariatet trots sin ålder. Enligt G.L. svarade M.L. att han hade en nästan färdig civilingenjörsexamen i botten av sin utbildning. G.L. har också uppgett att M.L. under samtalet förklarade att han hade för avsikt att fullgöra sin AT-tjänstgöring efter det aktuella vikariatet. M.L. har å andra sidan uppgett att han vid sammanträffandet erhöll frågor om sina allmänna intressen och att han berättade att han före läkarutbildningen hade påbörjat en utbildning till civilingenjör samt att han var intresserad av medicinsk teknik. Enligt M.L. frågade aldrig G.L. varför han inte hade fullgjort sin AT-tjänstgöring.

Genom den utredning som sålunda förebringats kan enligt Arbetsdomstolens mening inte anses styrkt att M.L. inför träffandet av anställningsavtalet avsiktligen lämnat någon oriktig eller missvisande uppgift som varit av betydelse för landstingets vilja att anställa honom.

Landstinget har även gjort gällande att M.L. borde ha upplyst landstingets företrädare om sin bakgrund och det förhållandet att hans behörighet att utöva läkaryrket förutsatte ett förordnande av Socialstyrelsen.

Det är ostridigt mellan parterna att varken K.C. eller G.L. hade någon närmare kännedom om M.L:s förflutna eller den särskilda förutsättningen för M.L:s behörighet att utöva läkaryrket. Det är också ostridigt att landstingets företrädare inte ställde några närmare frågor om detta, bortsett från att landstinget gjort gällande att G.L. hörde sig för om anledningen till den ofullbordade AT-tjänstgöringen. Frågan är om det, även om några uttryckliga frågor inte ställdes, kan anses ha ålegat M.L. att lämna närmare upplysningar om dessa förhållanden.

När det gäller förhållandet att M.L:s behörighet att utöva läkaryrket förutsatte ett förordnande av Socialstyrelsen, har M.L. gjort gällande att han utgick från att landstinget redan kände till detta förhållande.

Av utredningen framgår att Socialstyrelsen tillkännagav för Hälso- och sjukvårdsnämnderna genom en cirkulärskrivelse från den 7 maj 1987 att fråga om läkarförordnande för M.L. skulle hänskjutas till Socialstyrelsen för avgörande. Genom skrivelser från april 1988, april 1989 och september 1995 påminde Socialstyrelsen om beslutet. B.H. har uppgett att information av detta slag regelmässigt skickades ut till de olika sjukvårdsförvaltningarna för vidarebefordran till klinikerna och att personalsekreteraren vid transplantationskirurgiska kliniken i detta fall kände till kravet på Socialstyrelsens förordnande. Som tingsrätten konstaterat har anställningsförfarandet i detta fall inte följt de gängse rutinerna. Om rutinerna hade följts, så hade kravet på Socialstyrelsens förordnande säkerligen uppdagats innan anställningsavtalet med M.L. träffades. Det är inte visat att det skulle ha varit omöjligt att få Socialstyrelsens förordnande för den aktuella anställningen.

Genom utredningen i målet har inte framkommit att landstingets företrädare inför M.L. yttrat sig eller annars uppträtt på sådant sätt att M.L. på grund därav getts anledning förmoda att landstinget inte kände till förhållandet. Enligt Arbetsdomstolens mening har M.L. mot den angivna bakgrunden kunnat utgå från att man på landstingets sida, när anställningserbjudandet gavs några dagar efter intervjun, var medveten om att hans behörighet att utöva läkaryrket var beroende av Socialstyrelsens förordnande. M.L. har alltså inte förfarit svikligt i nu aktuellt avseende.

Vad beträffar landstingets påstående att M.L. inför anställningen hade en skyldighet att lämna närmare upplysningar om sin bakgrund synes landstinget syfta främst på M.L:s kriminella förflutna och hans tidigare problem med läkemedelsmissbruk och därmed sammanhängande problem i tidigare anställningar samt vad som framgår av diverse domar om hans umgänge med ungdomar. Det är inte visat att landstingets företrädare ställt någon fråga eller liknande som borde ha föranlett M.L. att berätta om dessa förhållanden. Det finns inte anledning att sätta i fråga landstingets påståenden om att landstingets företrädare vid kontakterna med M.L. inte kände till dessa förhållanden och att M.L. inte skulle ha anställts om landstinget känt till förhållandena. Det är enligt Arbetsdomstolens mening uppenbart att M.L. måste ha insett detta.

M.L. har således inför anställningen inte självmant berättat om förhållanden som han måste ha insett hade väsentlig betydelse för landstingets vilja att anställa honom som läkare. Frågan är om detta kan anses vara ett sådant svikligt beteende i samband med ingående av ett anställningsavtal som gör avtalet ogiltigt.

Att en arbetssökande inte självmant lämnar upplysning om sådant som han eller hon inser är av betydelse för arbetsgivarens vilja att anställa utgör inte i sig något otillbörligt eller svikligt beteende. Såsom Arbetsdomstolen tidigare har framhållit finns det inte någon särskilt långtgående skyldighet att självmant lämna sådana upplysningar om sig själv och sitt förflutna som kan inverka negativt på möjligheterna att få anställning (AD 1997 nr 36). Att en arbetssökande inte självmant lämnar upplysningar om sin vandel, såsom tidigare kriminalitet och tidigare drogmissbruk, som inte har någon direkt inverkan på möjligheterna att utföra de aktuella arbetsuppgifterna kan normalt inte anses som ett svikligt beteende. Det får i stället som regel anses ankomma på arbetsgivaren att ställa de frågor om den arbetssökandes allmänna vandel som arbetsgivaren anser har betydelse för den aktuella anställningen. Ett undantag får dock göras för upplysningar om vandel som innefattar omständigheter som har sådan betydelse för anställningsavtalet att dessa skulle ha utgjort åtminstone saklig grund för uppsägning (jfr AD 1979 nr 143). Att avsiktligt förtiga sådana omständigheter kring den egna vandeln som, när de uppdagas, skulle ha gett arbetsgivaren saklig grund för åtminstone uppsägning är således i normalfallet att anse som svikligt beteende; det gäller också om det träffade avtalet är tidsbegränsat på ett sådant sätt att det inte kan sägas upp i förtid.

Mot den redovisade bakgrunden övergår Arbetsdomstolen nu till att bedöma om det kan anses som ett svikligt beteende av M.L. att inte självmant upplysa landstinget om sin bakgrund i de avseenden som tidigare angetts.

Om M.L:s bakgrund har av betydelse sammanfattningsvis framkommit följande. M.L. tog sin läkarexamen år 1985. Under de följande åren hade han ett antal vikariatstjänster som underläkare. Anställningarna avslutades i förtid med anledning av omständigheter som hade att göra med M.L:s läkemedelsmissbruk. Socialstyrelsen beslutade i november 1989 att M.L. tills vidare inte skulle förordnas som läkare även om ansökan om sådant förordnande ingavs från lokal sjukvårdsmyndighet. M.L. var därigenom i praktiken avstängd från möjligheten att arbeta som läkare under ett flertal år. Sedan Socialstyrelsen emellertid i mars 1993 bifallit framställningar om särskilda förordnanden för M.L., kom han att tillträda en tjänst som underläkare vid Sundsvalls sjukhus under tiden juni - augusti 1993 och en tjänst som AT-läkare vid Danderyds sjukhus under hösten 1993. Under tjänstgöringen vid Danderyds sjukhus riktades anmärkningar mot M.L:s sätt att hantera smärtstillande läkemedel. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd biföll mot bakgrund härav en ansökan från Socialstyrelsen om återkallelse av M.L:s behörighet att utöva läkaryrket. M.L. överklagade beslutet till Kammarrätten i Stockholm som biföll överklagandet i dom den 24 september 1996. Kammarrätten, som konstaterade att återkallelse förutsatte att den som innehade behörigheten hade visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket, ansåg inte att Socialstyrelsen visat tillräckligt underlag för återkallelse av M.L:s behörighet. Vidare har framkommit att M.L. dömdes år 1986 av Svea hovrätt för urkundsförfalskning och narkotikaförseelse. År 1990 dömdes han av samma hovrätt för bedrägeri, osant intygande och narkotikabrott. Samma år dömdes han även i Norge för stöld av narkotikaklassade läkemedel. Narkotikabrotten lär i samtliga fall ha haft samband med M.L:s läkemedelsmissbruk och avsett egen konsumtion. Slutligen dömdes han år 1995 av Svea hovrätt för grovt bedrägeri, försök därtill och olovligt anskaffande av alkoholdrycker.

Domarna från åren 1986 och 1990 avsåg gärningar som i vart fall delvis hade samband med M.L:s läkemedelsmissbruk. Det framgår också av utredningen att problemen kring M.L:s anställningar som läkare under senare delen av 1980-talet hade ett nära samband med missbruket. I februari 1998 låg dessa domar och anställningar relativt långt tillbaka i tiden och M.L. hade såvitt framkommit blivit fri från sitt läkemedelsmissbruk. M.L. hade dessutom år 1993 erhållit nya förordnanden av Socialstyrelsen att arbeta som läkare. Domen från år 1995 avsåg brottslighet som såvitt framkommit inte hade någon direkt anknytning till hans arbete som läkare.

Utredningen i målet ger inte underlag för att bedöma om de anmärkningar som riktades mot M.L:s sätt att sköta den påbörjade AT-tjänstgöringen vid Danderyds sjukhus hösten 1993 var välgrundade. Det kan i vart fall konstateras att kammarrätten inte funnit tillräckligt stöd för att återkalla hans behörighet att utöva läkaryrket. Vid kammarrätten hade för övrigt Socialstyrelsen enligt oemotsagd uppgift från M.L. även åberopat de brottmålsdomar som landstinget åberopat i detta mål.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att det inte varit svikligt av M.L. att låta bli att självmant upplysa landstinget om sin bakgrund. Problemen i läkaranställningarna fram till början av 1990-talet och brottmålsdomarna under den perioden låg långt tillbaka i tiden och hade nära samband med ett läkemedelsmissbruk som M.L. såvitt framkommit nu varit fri från i åratal. Vad som egentligen förekommit under läkaranställningen på Danderyds sjukhus år 1993 - nästan fem år före det nu aktuella anställningstillfället - är oklart och har i vart fall inte utgjort grund för återkallelse av behörigheten att utöva läkaryrket. Brottmålsdomen från år 1995 avser förhållanden som inte direkt har samband med utövandet av läkaryrket och kan inte förändra den gjorda bedömningen. Detsamma gället vad som har angetts i vissa domar om M.L:s sätt att umgås med ungdomar.

M.L. kan alltså inte anses ha svikligen förlett landstinget att ingå anställningsavtalet med honom. Omständigheterna är inte heller sådana att landstinget varit berättigat att lämna anställningsavtalet utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen eller avskeda M.L. med stöd av 18 § anställningsskyddslagen.

Liksom tingsrätten anser Arbetsdomstolen att landstingets agerande är att jämställa med ett avskedande. M.L. är därför berättigad till såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. Arbetsdomstolen delar tingsrättens uppfattning om skäligheten i det yrkade allmänna skadeståndet. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Vid denna utgång skall landstinget förpliktas att ersätta M.L. för hans rättegångskostnad i Arbetsdomstolen. Landstinget skall även förpliktas betala den här uppkomna kostnaden för M.L:s rättshjälp. Den av M.L. begärda ersättningen för rättegångskostnad är skälig, liksom den av A.E. begärda ersättningen enligt rättshjälpslagen.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till A.E. för det biträde han lämnat M.L. i Arbetsdomstolen till tjugosextusensjuhundrasextioåtta (26 768) kr avseende arbete.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Landstinget i Uppsala län att ersätta M.L. för hans rättegångskostnad i Arbetsdomstolen med ettusenniohundrasextiotre (1 963) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

4. Landstinget i Uppsala län skall betala kostnaden för M.L:s rättshjälp i Arbetsdomstolen med tjugosextusensjuhundrasextioåtta (26 768) kr enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten senare bestämmer.

Dom 2000-09-13, målnummer B-129-1999

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Sören Öman, Siv Kimbré, Anders Sandgren (skiljaktig), Ola Bengtson (skiljaktig), Jan Sjölin och Magnus Neuberg.

Sekreterare: Håkan Lundquist

Ledamöterna Anders Sandgrens och Ola Bengtssons skiljaktiga mening

I frågan om allmänt skadestånd vill vi anmäla skiljaktig mening enligt följande.

Trots att M.L. måste ha insett att landstingets företrädare vid anställningsintervjun inte visste att hans behörighet att utöva läkaryrket var beroende av ett särskilt förordnande från Socialstyrelsen valde han att själv inte nämna saken. Han måste även ha insett att denna fråga hade en avgörande betydelse för landstingets prövning av anställningsärendet. Han har därigenom enligt vår mening avsiktligt förtigit en omständighet av väsentlig betydelse för avtalet som det ålegat honom att självmant upplysa landstingets företrädare om. Att landstinget inom sin organisation ändå hade vetskap om omständigheten är ingen ursäkt för hans försummelse att öppet och sakligt bidra till ansökningsförfarandet på det sätt man kan begära av en sökande till en kvalificerad befattning med krav på skicklighet och omdöme. Med hänsyn härtill liksom till omständigheterna i övrigt anser vi att något allmänt skadestånd inte skall utgå.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Martin Weyler)

YRKANDEN M.M.

M.L. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Landstinget i Uppsala län (landstinget) att till honom utge

1. 50 000 kr i allmänt skadestånd,

2. 43 224 kr i ekonomiskt skadestånd,

3. ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen på 50 000 kr från den 13 mars 1998 till dess full betalning sker samt

4. ränta enligt 6 § räntelagen på 20 859 kr från den 31 maj 1998, på 17 733 kr från den 30 september 1998 och på 4 631 kr från den 31 oktober 1998; allt till dess full betalning sker.

För det fall tingsrätten skulle finna att landstinget hade rätt att avskeda M.L. i maj 1998 har M.L. yrkat att tingsrätten skall förplikta landstinget att till honom utge 23 362 kr i ekonomiskt skadestånd jämte ränta från den 31 maj 1998 till dess full betalning sker.

M.L. har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Landstinget har bestritt käromålet i sin helhet. Inget allmänt skadestånd har vitsordats som skäligt i och för sig. Det ekonomiska skadeståndet och ränteberäkningen har dock vitsordats som skäliga i och för sig. Landstinget har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

M.L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. På landstingets begäran har vittnesförhör hållits med klinikchefen G.L. och personaldirektören B.H.

Härutöver har omfattande skriftlig bevisning åberopats och föredragits.

M.L. har som grund för sin talan anfört i första hand att han är berättigad till allmänt och ekonomiskt skadestånd enligt 38 § LAS jämförd med 18 § LAS då landstinget den 20 mars 1998 har avskedat honom.

I andra hand, för det fall tingsrätten skulle finna att något formellt avskedande inte ägt rum, har han anfört att landstingets agerande är att jämställa med avsked i anställningsskyddslagens mening och att han därför är berättigad till såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd.

Slutligen, för det fall landstingets agerande enbart skall betraktas som en hävning av avtalet, har M.L. anfört att han är berättigad till ekonomiskt skadestånd jämte ränta därå.

M.L. har till utveckling av sin talan anfört följande. Parterna ingick den 26 februari 1998 ett muntligt anställningsavtal innefattande att M.L. skulle arbeta som läkare under tiden den 30 mars till och med den 30 september 1998 vid transplantationskirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset och därvid uppbära en månadslön om 19 000 kr. Landstinget företräddes vid avtalets ingående av överläkaren K.C. Beslutet om att anställa M.L. föregicks av ett möte den 23 februari 1998 vid vilket möte M.L. träffade såväl klinikchefen G.L. som övriga vid avdelningen tjänstgörande läkare. Vid mötet tillfrågades M.L. i förbigående om han gjort något annat innan han började studera till läkare eftersom han trots sin ålder inte fullgjort sin AT-tjänstgöring. Han nämnde då att han innan han började studera till läkare studerat på civilingenjörsutbildningen. Den 13 mars 1998 sammanträffade M.L., jämte sitt ombud, och representanter för landstinget. I samband med detta möte ställdes inga direkta frågor till M.L. Den 20 mars 1998, dvs. innan M.L. tillträtt sin anställning, hävde landstinget det ingångna anställningsavtalet och åberopade därvid som grund att M.L. vilselett landstinget genom att "han förtigit att Socialstyrelsen måste ge sitt medgivande till förordnande av honom som läkare". I andra hand avskedade landstinget M.L.

Enligt 6 § 1 st lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. är den behörig att utöva yrke som läkare som 1) har legitimation för yrket eller som 2) särskilt förordnats att utöva yrket. Det senare utgör den formella behörighetsgrunden för att den som genomgått föreskriven utbildning men som ännu inte uppfyller villkoren för legitimation, skall kunna arbeta som läkare. Särskilt förordnande att utöva läkaryrket meddelas av Socialstyrelsen. Socialstyrelsen har i sin tur, i enlighet med bemyndigande, delegerat uppgiften att förordna icke-legitimerade läkare till de landstingskommunala hälso- och sjukvårdsnämnderna. Enligt beslut av Socialstyrelsen, vilket beslut framgår av en cirkulärskrivelse av den 7 maj 1987 som tillställts landstingen, omfattades inte M.L. av Socialstyrelsens bemyndigande. M.L. utgick från att landstinget tagit del av innehållet i skrivelsen och att landstinget väl kände till dessa förhållanden. Han ansåg inte att det ankom på honom att kontrollera om landstinget följde de bestämmelser som gällde för förordnande av icke legitimerade läkare i samband med att landstinget anställde honom. Han nämnde inget om inskränkningen i samband med att en eventuell anställning av honom diskuterades eller i anslutning till att avtalet träffades. Flera veckor innan anställningen skulle påbörjas påminde emellertid M.L. en personalsekreterare om landstingets åliggande i det här avseendet. Den 3 maj 1998 anhölls och sedermera häktades M.L. Han frikändes av Svea hovrätt i september 1998 på samtliga åtalspunkter. Han släpptes ur häkte den 2 september 1998. Den händelse som föranledde att M.L. anhölls och sedermera häktades inträffade den 3 maj 1998. Händelsen var således inte aktuell vare sig vid tidpunkten när avtalet ingicks eller då parterna sammanträffade den 13 mars 1998. Det är riktigt att M.L. under 1980-talet dömts för ett flertal brott och att han under samma period hade missbruksproblem. Han har emellertid inga sådana problem idag och brottsligheten ligger mer än tio år tillbaka i tiden. Socialstyrelsens beslut att undanta honom från den generella bemyndigandet hade inget med M.L:s lämplighet att göra. Vid de tillfällen kammarrätten har haft att pröva frågan om M.L:s lämplighet, har denna prövat betydelsen av bl.a. den brottslighet som M.L. tidigare gjort sig skyldig till. Kammarrätten har därvid inte funnit att denne skulle vara olämplig.

Landstinget har som grund för sitt bestridande i första hand anfört att M.L. i samband med att avtalet ingicks förteg och lämnade missvisande uppgifter rörande dels det faktum att han inte omfattades av det bemyndigande som lämnats av Socialstyrelsen till landstingen att förordna icke-legitimerade läkare, dels vissa misstankar om brott. Landstinget har därför med stöd av 30 §, alternativt 36 § avtalslagen varit berättigad att häva anställningsavtalet, alternativt lämna avtalet helt utan avseende.

I andra hand har landstinget anfört, för det fall tingsrätten skulle finna att det varit tal om ett avsked att landstinget haft tillräckliga skäl för att avskeda M.L.

Till utveckling av bestridandet har landstinget anfört. Det är riktigt att parterna den 26 februari 1998 ingick ett muntligt anställningsavtal på de villkor som M.L. angett. Anställningsavtalet föregicks av att överläkaren K.C. kontaktade M.L. och frågade om han var intresserad av att arbeta vid Akademiska sjukhusets transplantationskirurgiska klinik. M.L. uppgav att han var intresserad och de kom därför överens om att denne skulle komma till kliniken. Den 23 februari 1998 besökte M.L. sjukhuset. Han träffade först K.C. och sedermera fick han tillfälle att träffa hela läkargruppen. I samband härmed ställde docenten, tillika klinikchefen G.L. en fråga till M.L., med anledning av dennes ålder, rörande varför denne inte fullgjort sin AT-tjänstgöring. M.L. svarade därvid att han även studerat till civilingenjör. Det faktum att han under perioden 1978-79 studerat till civilingenjör var emellertid inte skälet till att han inte fullgjort sin AT-tjänstgöring, utan att han var olämplig. Han gjorde under slutet av 1980-talet sig skyldig till såväl förmögenhetsbrott som narkotikabrott/förseelser.

M.L.

M.L. har berättat i huvudsak följande. Han kontaktade landstinget under hösten 1997 i syfte att höra om det fanns några tjänster för vilka han kunde var aktuell. Han samtalade med K.C., som han inte kände sedan tidigare. K.C. ringde till honom i februari 1998 och de kom då överens om att träffas på Akademiska sjukhuset. Han anlände till avdelningen och de talades vid på hennes rum. Det är riktigt att han inte berättade något om sin bakgrund vid samtalet men å andra sidan hon frågade inte heller om den. K.C. tyckte, sedan de talats vid en stund, att det skulle vara bra om han även träffade klinikchefen G.L. Det gick därför ned till dennes tjänsterum där han även kom att introduceras för de andra läkarna på kliniken som vid tillfället satt i möte på klinikchefens rum. Han tillfrågades om vad han gjort tidigare och svarade då bl.a. att han arbetat i Norge. Han fick även frågan om han gjort något annat och svarade då att han studerat på civilingenjörsutbildningen. Han nämnde även sitt intresse för medicinsk teknik. Han fick inget besked vid mötet utan K.C. lovade att återkomma per telefon vid ett senare tillfälle. Hon ringde några dagar senare, den 26 februari 1998, och meddelade att han fått jobbet och att de accepterat hans lönekrav om 19 000 kr i månaden. Han blev vare sig vid det första telefonsamtalet eller vid mötet, som han antar var den 23 februari 1998, tillfrågad om referenser. Ingen frågade heller om han var straffad. Han tror han nämnde att han hade en läkarexamen och att han inte var legitimerad. Han ansåg inte att det var hans uppgift att berätta om hur det förhöll sig med möjligheterna att med stöd av delegation förordna honom som läkare. Han visste att hans lämplighet var prövad och han utgick från att han skulle bli förordnad om han bara fick en anställning. Ingen frågade heller om han var missbrukare. Vid det möte som hölls på sjukhuset den 13 mars 1998, då hans ombud var med, svarade han överhuvudtaget inte på några frågor. Den på landstinget anställda A.G. nämnde att hon läst något om honom i tidningen men han kommenterade inte detta. Han är säker på att ingen frågade honom om han var aktuell i någon polisutredning.

B.H.

B.H. har berättat i huvudsak följande. De anordnade ett möte den 13 mars 1998 på begäran av M.L. Vid mötet deltog förutom han själv och M.L., samt dennes ombud advokaten A.E., även A.G. Vid mötet diskuterades grunden för landstingets beslut att häva avtalet. M.L:s ombud vädjade till landstinget att man skulle göra det som gick för att finna en lösning och en annan anställning för M.L. Diskussionen vid mötet gällde bl.a. förtroendefrågor och han utvecklade därvid landstingets syn på det förtroende som man måste kunna sätt till en läkare. Diskussionen gällde även tidigare anställningar och vad som hänt vid dessa. Från landstingets sida gjorde man klart att man på grund av de upplysningar som man erhållit från Socialstyrelsen inte kände förtroende för M.L. och att man därför inte ansåg sig kunna fullfölja avtalet. Informationen som man erhållit efter kontakten med Socialstyrelsen innefattade bl.a. uppgift om att M.L. gjort sig skyldig till brott och att han även misstänktes för nya brott. När det gällde misstankarna om nya brott bagatelliserade M.L., på direkt fråga som riktades till denne, dessa anklagelser. Utöver dessa frågor diskuterades även de särskilda villkor som gällde för en anställning av M.L. Genom Socialstyrelsen, Y., hade man fått upplysning om att det endast kunde bli tal om en rehabiliteringsåtgärd när det gällde M.L. Det var således inte möjligt att denne skulle arbeta på egen hand utan endast med handledning. Något sådant var dock inte möjligt att åstadkomma och det var därför uteslutet att fullfölja anställningsavtalet. Det överenskoms vid mötet att landstinget skulle återkomma till M.L. med besked. Detta var bakgrunden till att denne senare tillskrevs. Den bedömning som gjorts inför mötet kvarstod även efter detsamma nämligen att M.L. var olämplig att arbeta som läkare. Att denna bedömning inte gjorts tidigare hade sin förklaring i att brister förekommit i de rutiner som tillämpats vid denna anställning. Rutinerna var annars att innan ett anställningsavtal beslutades skulle ärenden genomgås av en personalsekreterare och det är endast i detta fall som rutinerna inte fungerat som de skall.

G.L.

G.L. har berättat i huvudsak följande. Han arbetade vid den aktuella tidpunkten som klinikchef på Akademiska sjukhusets transplantationskirurgiska klinik. Verksamheten är inriktad på organtransplantation. Han minns att han under våren 1998 träffade M.L. som han tror vid tidpunkten kallade sig Rune L. Bakgrunden var att de fått ett återbud från en vikarie och de var i behov av att anställa vikarier. K.C. ansvarade för planeringen. Sedan K.C. kontaktat M.L. kom de överens om att de skulle träffa. M.L. kom till sjukhuset på besök. I samband härmed fick han tillfälle att träffa denne. Sammanträffandet skedde när M.L., tillsammans med K.C., kom ned till hans rum där han satt i möte med doktorerna på avdelningen. Han informerade M.L. om arbetet på avdelningen. Han frågade denne, som han uppfattade som något äldre än de som normalt söker vikariat, vad denne hade gjort tidigare och fick därvid uppfattningen att M.L. även hade en i det närmaste fullständig civilingenjörsexamen. Han minns inte om M.L. uttryckte sig exakt så men det var det intryck han fick. M.L. uppgav att han hade en norsk läkarexamen och han fick ta del av ett tjänstgöringsintyg från Lofoten som var mycket positivt. M.L. hade med sig ett färdigskrivet anställningsavtal, något som han aldrig tidigare varit med om. Det bestämdes inget vid mötet utan man lovade att höra av sig till M.L. senare. Efter mötet beslöts att acceptera M.L:s villkor och denne kontaktades och fick då uppgift om att han fått arbetet. Vid tidpunkten för mötet med M.L., dvs. den 23 februari 1998, kände han inte till den begränsning i möjligheterna att förordna M.L. som läkare. Han hade på Akademiska sjukhuset inte sett något cirkulär som innehöll uppgift om att det för vissa personer förelåg begränsningar i landstingens rätt att utfärda särskilda förordnanden. Han vet att han tagit del av sådana handlingar vid Huddinge sjukhus men hade inget minne av att han sett att M.L. omfattades av en sådan inskränkning. M.L. gav intryck av att vara en belevad person. Han fann ingen anledning att fatta misstankar om att något inte stod rätt till. Hade han känt till den begränsning som förelåg i M.L:s möjligheter att bli förordnad, hade han inte erbjudit denne ett arbete på kliniken.

Tingsrättens bedömning

I målet är utrett att M.L. vare sig i samband med mötet med K.C., G.L. och de övriga läkarna vid den transplantationskirurgiska kliniken på Akademiska sjukhuset den 23 februari eller senare i telefonsamtalet med K.C. i samband med att avtalet ingicks, dvs. den 26 februari 1998, omtalat att han inte omfattades av Socialstyrelsens generella bemyndigande till de landstingskommunala hälso- och sjukvårdsnämnderna att förordna icke-legitimerade läkare. Det är vidare utrett att han inte heller berättade om att han under 1980-talet haft missbruksproblem och vid flera tillfällen dömts för allvarlig brottslighet i såväl Sverige som i Norge samt att det förelåg misstankar mot honom rörande brott mot alkohollagstiftningen. (Någon misstanke om brott av annat slag var inte aktuellt vid tidpunkten för anställningen eller då avtalet hävdes.) M.L. har anfört att han inte ansåg att det ankom på honom att upplysa landstinget om sin bakgrund i dessa hänseenden eftersom han var av uppfattningen att företrädarna för landstinget kände till eller i vart fall borde känna till hans bakgrund och de begränsningar som gällde för hans eventuella förordnande som läkare mot bakgrund av de cirkulär som skickats ut från Socialstyrelsen. M.L. har uppgett att han vid mötet den 23 februari 1998 försökte framhäva sina positiva egenskaper för att på så sätt få det vikariat som var ledigt.

Det är utrett i målet att de cirkulär innehållande information om Socialstyrelsens beslut att begränsa möjligheterna att förordna M.L. som läkare kommit landstinget till del och att i vart fall personalsekreterarna känt till innehållet i cirkulären. Det synes dock vara så att vare sig K.C. eller klinikchefen G.L. känt till innehållet i cirkulären. Anställningsförfarandet har i det nu aktuella fallet inte, enligt vad som är upplyst, följt av Akademiska sjukhuset framtagna rutiner, bl.a. har M.L:s handlingar inte lämnats för granskning till en personalsekreterare innan anställningsavtalet träffades.

M.L. har således som landstinget anfört förtigit vissa väsentliga omständigheter. Frågan är dock om förtigandet av dessa omständigheter lett till att M.L. har anställts eller om andra omständigheter härvid varit avgörande.

Tingsrätten finner att avgörande för beslutet att anställa M.L. har varit att det rått brist på kvalificerade sökande till vikariatet på kliniken, att M.L. vid besöket gjort ett mycket bra intryck samt att denne kunnat visa upp goda vitsord från tjänstgöring vid ett sjukhus i Lofoten samt att de för honom betungande omständigheterna med tidigare missbruk och kriminalitet inte uppdagats genom kontroll eller frågor, som en följd av att anställningsärendet handlagts på ett felaktigt sätt. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det inte anses visat att M.L:s förtigande av vissa omständigheter har framkallat anställningen av denne och att landstinget därför haft rätt att häva avtalet.

Även om förtigandet i sig inte framkallat anställningen måste landstinget anses ha rätt att häva avtalet om det stod klart att M.L. var olämplig att arbeta som läkare. Landstinget har med emfas framhållit att så skulle ha varit fallet. Landstinget har ingående redogjort för den brottslighet för vilken M.L. är dömd. Mot att han skulle vara olämplig att utöva läkaryrket har M.L. framhållit att hans behörighet att utöva läkaryrket har prövats vid i vart fall två tillfällen av kammarrätten, senast i en dom från Kammarrätten i Stockholm av den 24 september 1996 i vilket mål kammarrätten haft att pröva ett beslut av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd om att återkalla ett M.L. meddelat särskilt förordnande om behörighet att utöva läkaryrket. I domskälen konstaterar Kammarrätten bl.a.: "I det föregående har nämnts ett antal för M.L. besvärande omständigheter. Vid en genomgång av handlingarna i målet framkommer också åtskilliga frågetecken vad avser hans allmänna lämplighet. Såsom Kammarrätten dock inledningsvis framhållit ställer såväl lagtext som praxis upp stränga krav för återkallelse skall kunna ske. Kammarrätten finner därför ej att Socialstyrelsen ens vid en samlad bedömning visat att tillräckligt underlag finns för återkallelse av M.L:s behörighet."

Kammarrätten hade vid sitt avgörande att ta ställning till ett återkallande av ett särskilt förordnande att utöva läkaryrket. Kammarrätten hade därvid att beakta den brottslighet som redogjorts för vid tingsrätten, jämte andra besvärande omständigheter som anfördes mot M.L. Kammarrätten fann därvid inte tillräckliga skäl föreligga för att återkalla förordnandet. Oaktat att det inte är uteslutet att bedömningen skulle ha kunnat vara en annan om det rört sig om att pröva ett beslut om att avstyrka en framställning om särskilt förordnande, finns det mot bakgrund av Kammarrättens avgörande anledning att anta att Socialstyrelsen, för det fall landstinget genom Hälso- och sjukvårdsnämnden hade begärt att denna skulle utfärda särskilt förordnande för M.L., haft att rätta sig efter utslaget och lämna M.L. sådant förordnande att tjänstgöra vid Akademiska sjukhuset. Emellertid ansökte aldrig landstinget om särskilt förordnande utan hävde i stället avtalet.

Tingsrätten finner sammantaget, främst mot bakgrund av kammarrättens avgörande, inte att det är visat att M.L. skulle vara olämplig att utöva läkaryrket och att det därför skulle ha varit uteslutet att han kunnat meddelas ett särskilt förordnande av Socialstyrelsen på ansökan av landstinget. Inte heller på den här grunden kan landstinget således anses ha haft fog för att häva avtalet. Ej heller har det mot angiven bakgrund funnits tillräckliga skäl för landstinget att avskeda M.L.

Landstinget har anfört att man i vart fall varit berättigad att avskeda M.L. i samband med att denne anhölls och häktades, vilket har bestritts av M.L. Av på området förekommande praxis framgår att anhållande och häktning kan utgöra grund för uppsägning men inte avsked. Det framstår emellertid som helt uteslutet att ett anhållande och en därpå följande häktning på grund av misstanke om brott från vilket den anställde sedermera har frikänts, hänförligt till en händelse som inträffat långt efter det att hävningen/avskedet har skett, skulle kunna åberopas till stöd för en sådan åtgärd. Vad landstinget anfört i den här delen lämnas därför helt utan avseende.

Tingsrätten finner att hävning av anställningsavtalet, mot bakgrund av att landstinget inte visat att det har haft grund för sitt agerande, skall jämställas med ett avsked, jfr AD 1985:129. Landstingets agerande berättigar därför M.L. till såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd. När det gäller omfattningen av det allmänna skadeståndet finner tingsrätten yrkandet skäligt. Yrkandet om ekonomiskt skadestånd är i sin helhet vitsordat och skall därför utgå.

Mot bakgrund av att käromålet bifallits, skall landstinget förpliktas att ersätta M.L. för dennes rättshjälpskostnader i målet. Mot advokaten A.E:s kostnadsyrkande finns inte skäl till erinran.

DOMSLUT

1. Landstinget i Uppsala län förpliktas att till M.L. betala nittiotretusentvåhundratjugofyra (93 224) kr, jämte ränta på 50 000 kr enligt 4 § och 6 § räntelagen från den 13 mars 1998 samt på 20 859 kr från den 31 maj 1998, på 17 733 kr från den 30 september 1998 och på 4 631 kr från den 31 oktober 1998 enligt 6 § räntelagen; allt till dess full betalning sker.

2. Tingsrätten fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till advokaten A.E. till sextiofyratusentvåhundrasextiofyra (64 264) kr, varav 58 442 kr för arbete, 4 850 kr för tidsspillan och 972 kr för resa.

3. Landstinget i Uppsala län förpliktas att ersätta M.L. för dennes rättshjälpskostnader i målet.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-09-13

Målnummer:
B-129-1999