Fråga om det funnits laga grund för avskedande av en arbetstagare som i brev till företagsledningen påstås ha bl.a. riktat hotelser om våld mot en högre chef.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Sveriges Verkstadsförening; Ericsson Microelectronics Aktiebolag

Nr 75

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och Ericsson Microelectronics Aktiebolag i Stockholm.

Mellan parterna gäller kollektivavtal, det s.k. Verkstadsavtalet.

Svenska Metallindustriarbetareförbundets (förbundet) medlem L.A. har varit anställd inom Ericssonkoncernen sedan år 1977. Han avskedades den 14 september 1999. Tvist har uppstått om avskedandet. Tvisteförhandlingar har genomförts utan att någon överenskommelse kunnat nås.

Förbundet har väckt talan mot Sveriges Verkstadsförening och Ericsson Components AB, med organisationsnummer 556041-9425, vilket var det bolag som L.A. var anställd hos vid tiden för avskedandet. Efter det att stämning utfärdats i målet har den verksamhet som L.A. var sysselsatt i övergått till Ericsson Microelectronics AB. Sistnämnda bolag har i Ericsson Components AB:s ställe inträtt i målet, vilket förbundet har samtyckt till. Förbundet har - som talan slutligt bestämts - yrkat att Arbetsdomstolen skall

dels ogiltigförklara avskedandet av L.A.,

dels förplikta Ericsson Microelectronics AB att till L.A. utge allmänt skadestånd med 150 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. De har inte vitsordat något belopp avseende allmänt skadestånd som skäligt i och för sig men har vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

L.A. föddes år 1953 i Marocko och växte upp där. Han kom till Sverige år 1976 och blev svensk medborgare år 1982. Han är muslim och religionen har stor betydelse för honom.

År 1977 började L.A. arbeta som verkstadsarbetare inom Ericssonkoncernen på en fabrik i Kista. Han var anställd där till dess han avskedades den 14 september 1999. Cirka 1 300 personer arbetar på fabriken, varav 600 personer är metallarbetare. Metallarbetarna kommer från olika nationer och 20-25 av dem är aktiva muslimer. Verksamheten i fabriken har varit föremål för flera omorganisationer. Under åren 1993-1999 var verksamheten huvudsakligen anordnad på följande sätt. Verksamheten var indelad i två divisioner. Den ena kallades Microelectronics och den andra Kraft. Var och en av divisionerna bestod av avdelningar och varje avdelning var uppdelad i sektioner. L.R. var chef för Ericssonkoncernen. S.H. var från år 1994 divisionschef för Microelectronics men övergick sedermera, i vart fall från juni 1998, till att arbeta som verkställande direktör för Ericsson Components AB. L.A. tillhörde Kraft. Divisionschef där var R.P. B.A. var, till dess han någon gång under år 1998 efterträdde S.H. på posten som divisionschef för Microelectronics, chef för den avdelning som L.A. arbetade vid. X.X. var chef för den sektion som L.A. var placerad vid och under sig hade X.X. ett antal arbetsledare, bl.a. T.R. L.R. var personaldirektör för Ericsson Components AB, B.S. var personalchef för Kraft och J.U. var personalman för Kraft.

Vid fabriken tillverkas integrerade kretsar till telefoner och andra elektriska apparater. L.A. arbetade med sedvanliga arbetsuppgifter inom produktionen. Under arbetet utförde han bl.a. ensidiga och upprepade rörelser. År 1991 konstaterade en ortoped att L.A:s högra nyckelbensled var skadad. Skadan, som orsakade honom värk, godkändes år 1993 som en arbetsskada. Till följd av skadan hade han svårt att utföra sina arbetsuppgifter. Under början av år 1996 försökte han vid ett flertal tillfällen uppmärksamma sina närmaste chefer på sina besvär och förmå dem att ordna ett lättare arbete åt honom. Han fick dock inget gehör härför. Han fortsatte att arbeta trots att han hade värk. Eftersom inget hände skrev han den 17 april 1996 ett brev till X.X. Denne reagerade inte på brevet. Värken och övriga besvär av arbetsskadan förvärrades. L.A. uppfattade dessutom att han hade en dålig löneutveckling och att han trakasserades av vissa av sina överordnade för att han var muslim. Den 30 september samma år skrev han ett brev till L.R. för att uppmärksamma denne på dessa förhållanden. I brevet tog han framför allt upp den dåliga löneutvecklingen, trakasserierna och den bristande rehabiliteringen. Därefter kallades han till ett möte hos L.R. Mötet ägde rum i oktober. Vid mötet uppträdde L.R. hotfullt mot honom och uppgav att han inte skulle få någon upprättelse utan snarare tvärtom.

L.A. fortsatte att arbeta inom produktionen och fick alltmer värk i sina axlar. Den 28 april 1997 sjukskrev företagsläkaren H.M. honom under två veckor. H.M. uppmanade honom att diskutera arbetssituationen med T.R. Med anledning härav kontaktade L.A. T.R., som frågade efter ett läkarintyg. I syfte att få ett sådant intyg besökte L.A. företagshälsovården i början av juni 1997. Ungefär vid den tiden träffade han också J.U. för att få hjälp med rehabilitering men denne hänvisade honom till T.R. Den 18 augusti samma år besökte en sjukgymnast arbetsplatsen. Sjukgymnasten konstaterade bl.a. att arbetet innebar tunga lyft och att det inte fanns några tekniska hjälpmedel på platsen. Vid ett rehabiliteringsmöte den 28 augusti bestämdes att arbetsgivaren skulle försöka omplacera honom och att en ombyggnad av hans arbetsplats skulle göras när ett förslag därom lagts fram. Något sådant förslag lades dock troligen aldrig fram. Under september 1997 prövade han att arbeta på skivmätningen. Han erbjöds inte några tekniska hjälpmedel som kunde underlätta för honom att utföra arbetet. Han klarade inte av arbetet eftersom det var för tungt. I oktober försökte han arbeta på elfelsökningen. Även det arbetet var för tungt för honom och inte heller där tillhandahölls några tekniska hjälpmedel. Därefter fanns det ingen plan för vad som skulle hända med honom. Han kontaktade därför H.M., som sjukskrev honom fr.o.m. den 4 november 1997. Han har alltsedan dess varit sjukskriven.

För att något skulle hända skrev L.A. den 16 november 1997 ett brev till B.S. Brevet behandlade två frågor, nämligen hans dåliga löneutveckling och hans rehabilitering. Brevet föranledde inte någon reaktion från B.S. L.A. tog därför återigen kontakt med H.M., som lovade att kontakta B.S. Den 10 december 1997 kom ett rehabiliteringsmöte till stånd. Vid mötet kom man överens om att L.A. skulle fundera på vilka arbetsuppgifter han skulle vilja utföra och redovisa förslag därom på ett uppföljningsmöte den 15 januari 1998. Vidare lovade arbetsgivarnas representanter att undersöka L.A:s lönesättning. På uppföljningsmötet föreslog L.A. att han skulle få pröva att arbeta i receptionen. Vidare diskuterades hans lön. En tid därefter träffades en överenskommelse som innebar att L.A:s lön höjdes med 1 200 kr per månad och att han fick 12 000 kr som ett engångsbelopp. Under tiden mars - april 1998 prövade han att arbeta i receptionen. Arbetsprövningen fungerade bra. Med utgången av april upphörde dock arbetsprövningen. Anledningen härtill var att företaget mot bakgrund av det brev som han den 30 september 1996 hade skrivit till L.R. betraktade honom som en säkerhetsrisk. Att detta var orsaken till att arbetsprövningen avbröts fick L.A. dock veta först vid den muntliga förberedelsen i målet.

Den 13 maj 1998 förklarade J.U. för L.A. att arbetsgivaren inte längre tänkte leta efter några ytterligare arbeten åt honom. J.U. förklarade vidare att arbetsgivaren, under förutsättning att han frivilligt lämnade sin anställning, var beredd att ge honom ett avgångsvederlag. L.A. träffade J.U. på nytt 14 dagar senare. J.U. försökte då förmå honom att gå med på en sådan uppgörelse. L.A. skrev därefter ett brev till H.M. för att få hjälp av denne. H.M. kontaktade sedermera honom per telefon. De enades om att L.A. skulle skriva ett brev till L.R. och att han kunde referera till företagshälsovården. L.A. skrev sålunda den 8 juni 1998 ett brev till L.R. i vilket han beskrev hur han uppfattade sin situation. Brevet ledde inte till någon reaktion från L.R. L.A. skrev därför den 15 juni ett brev med motsvarande innehåll till S.H. Hon besvarade brevet och uppgav bl.a. att hon hade bett personalavdelningen lösa hans problem på lämpligaste sätt och att försäkra sig om att han erbjöds all den hjälp han rimligen behövde. L.A. upplevde dock att det S.H. hade uppgett i sitt brev inte stämde med verkligheten.

Under sommaren 1998 mådde L.A. psykiskt väldigt dåligt. Den 3 augusti träffade han L.R. Mötet gav inget konkret resultat men L.R. lovade att han inom en vecka skulle höra av sig till L.A. L.R. hörde dock inte av sig. Ungefär en månad senare tog L.A. på nytt kontakt med H.M. Den 16 september 1998 ägde ett möte rum på företagshälsovården. H.M., personalkonsulenten S.K., B.S. och J.U. var närvarande vid det mötet. Därefter meddelade H.M. L.A. att B.S. skulle ta kontakt med honom omkring den 19 oktober. Först efter att L.A. hade påmint B.S. därom kontaktade denne L.A. De båda träffades den 12 och den 23 december. Vid dessa tillfällen diskuterades inte några rehabiliteringsåtgärder. Däremot föreslog B.S. att L.A. skulle lämna sin anställning mot att arbetsgivaren gav honom ett avgångsvederlag. Någon gång under den andra halvan av januari 1999 erhöll L.A. skriftligen ett sådant förslag. När han gick igenom förslaget fick han uppfattningen att företaget försökte lura honom på pengar. Det hela blev för mycket för honom och han orkade inte leva längre. Den 2 februari 1999 försökte han därför ta sitt liv. Han klarade sig emellertid och vistades därefter en kort tid på sjukhus. Den 8 februari träffade han B.S. och J.U., vilka gav honom ett nytt förslag avseende avgångsvederlag. Han orkade dock inte diskutera förslaget utan lämnade platsen. Därmed var diskussionerna om avgångsvederlag för hans del i princip avslutade.

På verkstadsklubbens initiativ hölls ett möte den 17 februari 1999, varvid klubben föreslog att L.A. på nytt skulle få pröva att arbeta på elfelsökningen. Arbetsuppgifterna på den arbetsplatsen hade gjorts om på så sätt att delar av de tunga arbetsmomenten hade tagits bort. Det bestämdes att verkstadsklubbens förslag skulle diskuteras den 22 februari. Arbetsgivaren godtog emellertid inte förslaget. I stället tog man från arbetsgivarsidan upp frågan om L.A. kunde tänka sig att börja på Resurscentrum. Detta hade inrättats år 1998 av arbetsgivaren inför befarade neddragningar av personalen. Syftet med Resurscentrum var i första hand att ge berörd personal utbildning och möjlighet att söka andra arbeten, framför allt hos andra arbetsgivare. Ett nytt möte ägde rum i mars. Vid den tiden var L.A. i så dåligt psykiskt tillstånd att det inte var meningsfullt att sätta igång med några rehabiliteringsåtgärder. Man kom därför överens om att L.A. skulle genomgå samtalsterapi och resa bort en tid. Under våren vistades han sex veckor i Marocko. En gång före och en gång efter denna vistelse samtalade han med en terapeut.

Någon gång i juni 1999 påtalade L.A. för S.K. att han var intresserad av att börja på Resurscentrum. Han fick dock inte något besked om han kunde börja där. Han tog därför i början av augusti kontakt med företagshälsovården, varvid det bestämdes att ett rehabiliteringsmöte skulle sammankallas och att B.S. skulle kontaktas. Därefter fick han beskedet att B.S. hade mycket att göra och att det var oklart när mötet kunde komma till stånd. Han kontaktade då själv B.S. skriftligen och begärde att han skulle få ett besked huruvida han kunde börja på Resurscentrum. Den 24 augusti meddelade B.S. att frågan skulle diskuteras på ett rehabiliteringsmöte den 29 september.

Enligt L.A:s uppfattning hade arbetsgivaren brustit i sitt ansvar för rehabiliteringen av honom. Han upplevde även att han, i vart fall sedan år 1996, hade trakasserats av vissa chefer och att han lönediskriminerats. Han uppfattade att denna negativa behandling berodde på att han var muslim. På grund av dessa förhållanden var L.A. mycket besviken. Denna besvikelse kulminerade när B.S. den 24 augusti 1999 meddelade att frågan om han fick börja på Resurscentrum inte skulle behandlas förrän den 29 september. Han uppfattade B.S:s meddelande som en provokation och tolkade det som om denne försökte förhindra att han skulle få genomgå en rehabilitering. För att påtala detta förhållande och för att få till stånd en rehabilitering skrev han den 26 augusti 1999 två brev, ett till S.H. och ett till L.R. Breven ligger till grund för avskedandet av honom.

I breven påtalade L.A. också att L.R., såsom L.A. uppfattade situationen, hade fördomar mot muslimer. Han poängterade vidare att L.R:s inställning härvidlag var felaktig enligt islamiska regler och beskrev hur man enligt dessa regler skulle bedöma L.R:s beteenden. Han angav i det sammanhanget att L.R. skulle få en fatwa på sig om denne anmäldes till en islamisk domstol. Han uppgav dock inte i något av breven att han hade för avsikt att göra en sådan anmälan. Han enbart ställde frågan om man måste gå så långt för att få L.R. att inse allvaret i sitt agerande. L.A. hade inte för avsikt att skrämma L.R.

Förbundet menar att uttalandena i breven från den 26 augusti 1999 inte, såsom arbetsgivarparterna påstått, kan tolkas som om L.A. riktade hotelser om våld mot L.R. Förbundet ifrågasätter i och för sig inte att en fatwa kan utgöra en uppmaning till muslimer att begå våldshandlingar. Det skall dock framhållas att det inte är vad som vanligen åsyftas med en fatwa. En fatwa är ett utlåtande om vad som är rätt enligt islamiska regler i en viss konkret situation. Av ett yttrande den 19 april 2000 av professor J.H. framgår bl.a. att ingen islamisk domstol av officiell status, och knappast någon annan domstol heller, skulle ta upp en anmälan från L.A. mot L.R. Det skulle således troligen över huvud taget inte ha gått att utverka en fatwa av det slag som L.A. talade om i breven. L.R. har uppgivit att den enda fatwa han kände till var den som hade utfärdats mot Salman Rushdie och att han uppfattat att Salman Rushdie till följd av denna fatwa levde under ständigt dödshot. L.A:s uttalanden i breven framkallade därför enligt L.R. en kraftig rädsla hos honom. Av J.H:s yttrande framgår emellertid att förevarande situation knappast går att jämföra med den situation som föranledde att fatwan mot Salman Rushdie utfärdades. Framför allt mot denna bakgrund gör förbundet gällande att L.R:s rädsla är helt obefogad och överdriven liksom arbetsgivarens åtgärd att genast koppla in säkerhetsavdelningen. Arbetsgivaren borde dessförinnan närmare ha undersökt vad som menades med en fatwa och även, eftersom det i detta fall inte kan anses röra sig om ett sådant olaga hot som avses i brottsbalken, ha kontaktat L.A. för att utröna vad han egentligen menade med sina uttalanden.

I breven från den 26 augusti 1999 riktade L.A. också kritik mot L.R. för att han hade fördomar mot muslimer. Dessutom framställde han i brevet till S.H. kritik mot B.S. för att denne förhalade rehabiliteringen av honom. I breven till L.R. kritiserade L.A. även vissa andra chefer. En arbetstagare har emellertid en vidsträckt rätt att kritisera sin arbetsgivare. L.R. och B.S. hade chefsbefattningar och fick finna sig i att bli kritiserade. De var även arbetsgivarens företrädare i rehabiliteringsfrågan. De drabbades uppenbarligen inte negativt av kritiken, eftersom de senare har avancerat inom koncernen. Uttalandena i breven utgör inte heller förtal i brottsbalkens mening. Förbundet gör mot bakgrund av det anförda gällande att L.A. inte, såsom arbetsgivarparterna har hävdat, kan anses ha uttalat sig nedsättande om sina överordnade.

Arbetsgivarparterna har vidare påstått att L.A. i breven till L.R. har hotat att utsätta Ericssonkoncernen för negativ publicitet. När det gäller detta påstående finns skäl att framhålla att det råder pressfrihet i Sverige, vilket bl.a. innebär att den som så önskar har rätt att vända sig till massmedia. L.A., som upplevde att han hade behandlats illa av koncernens företrädare för att han var muslim, frågade därför L.R. i brevet den 30 september 1996 vad han avsåg att göra för att L.A. skulle få upprättelse. L.A. påpekade vidare att han mycket väl kunde vända sig till massmedia i muslimska länder och för dem redogöra för hur koncernen behandlade sina anställda som var muslimer. I brevet den 26 augusti 1999 skrev han däremot inget om att han tänkte kontakta massmedia. L.A. kontaktade inte heller massmedia, varken under 1996 eller senare. Det förhållandet att L.A. den 30 september 1996 antydde att han kunde ta kontakt med massmedia kan enligt förbundets mening inte uppfattas som ett hot.

Förbundet menar således att L.A. i de av arbetsgivarparterna åberopade breven inte har uttalat hotelser om våld mot L.R., inte uttalat sig nedsättande om sina överordnade och inte hotat att utsätta Ericssonkoncernen för negativ publicitet. Breven från augusti 1999 framstår enligt förbundets mening inte som något annat än ett rop på hjälp. Det L.A. har gjort sig skyldig till är att han internt riktat kritik mot vissa överordnade. L.A. har kämpat för sin och sin familjs försörjning och har i den kampen i och för sig i vissa situationer uttryckt sig olämpligt. L.A:s handlande kan emellertid inte betraktas som så allvarligt att arbetsgivaren haft rätt att skilja honom från anställningen, vare sig genom avskedande eller uppsägning. Förbundet gör gällande att arbetsgivaren i vart fall i maj 1998 hade tappat allt intresse för att medverka till att åstadkomma åtgärder som kunde bidra till att L.A. senare skulle kunna återgå i arbete. Förbundet menar därför att arbetsgivaren har brustit i sitt ansvar för rehabiliteringen av honom. Detta förhållande och hela det händelseförlopp som förbundet har redogjort för i sin sakframställning skall beaktas vid bedömningen av om avskedandet skall ogiltigförklaras. Med detta betraktelsesätt kan L.A. inte heller anses ha handlat på ett sådant sätt att han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Hans handlande kan inte heller anses utgöra saklig grund för uppsägning. Mot bakgrund av det sagda skall avskedandet ogiltigförklaras och L.A. tillerkännas allmänt skadestånd.

Arbetsgivarparterna

Det är riktigt att L.A. skadades i sitt arbete och att denna skada klassificerades som en arbetsskada år 1993. I samband därmed omplacerades han till slutmätningen. Han arbetade där under flera år utan att påtala att han hade svårigheter att utföra sina arbetsuppgifter. Under april 1997 var L.A. sjukskriven en längre period och i slutet av den månaden aktualiserades frågan om han skulle genomgå rehabilitering. Förbundets redogörelse för de möten m.m. som ägde rum under tiden därefter är i princip riktig. Därutöver bör dock följande förhållanden framhållas.

Efter rehabiliteringsmötet den 28 augusti 1997 beställdes ett lyfthjälpmedel och ett sådant installerades den 16 november. I september 1997 prövade L.A. att arbeta vid skivmätningen, vilket vid den tidpunkten var det lättaste arbetet inom fabriken som han hade tillräckliga kvalifikationer för. Det fanns då ännu inte något lyfthjälpmedel att tillgå. Det var även övertalighet inom hela fabriken. Sedan det hade konstaterats att L.A. varken klarade av att arbeta på skivmätningen eller på elfelsökningen fanns det därför inte några andra arbeten att omplacera honom till.

Det är riktigt att L.A:s lön korrigerades på det sätt som förbundet har påstått. Det skall dock framhållas att den lönesättande chefen aldrig ansåg L.A. felavlönad. Arbetsgivaren gjorde emellertid den bedömningen att det inte var möjligt att diskutera rehabiliteringsfrågan med L.A. så länge lönefrågan inte var löst. För att komma vidare med rehabiliteringen beslutade därför arbetsgivaren att "köra över" den lönesättande chefen och höja L.A:s lön. L.A. var aldrig utsatt för någon lönediskriminering.

I februari 1998 påbörjade L.A. en datautbildning som han dock avbröt efter cirka 15 timmars närvaro. En rehabiliteringsutredning sändes till försäkringskassan den 4 maj 1998. Försäkringskassan ansåg vid den tiden att ytterligare insatser från kassan inte var aktuella, eftersom arbetsgivaren redan hade en lämplig planering. Den 4 juni samma år diskuterade J.U. och H.M. den fortsatta rehabiliteringen av L.A. Därvid konstaterades att det inte fanns några passande arbetsuppgifter för L.A. och att det vore ändamålsenligt att påkalla extern hjälp, bl.a. från Arbetsmarknadsinstitutet.

L.R. besvarade skriftligen det brev som han hade fått av L.A. i juni 1998. I brevet beklagade L.R. att L.A. mådde dåligt och upplyste L.A. om att han avsåg att ta en ny kontakt med honom efter sommaren. På grund av innehållet i L.A:s brev ansåg L.R. att det förelåg en risk för att L.A. skulle begå självmord. Med anledning härav kontaktade L.R. företagshälsovården och erhöll upplysningen att L.A. hade regelbundna kontakter med personal där. L.R. träffade också L.A. i augusti 1998. Vid det mötet visade L.A. tecken på att han hade psykiska problem. Det var inte känt för dem som hade beslutat om arbetsprövningen i receptionen att L.A. betraktades som en säkerhetsrisk. När L.R. träffade L.A. i augusti klargjorde han för L.A. varför denne inte kunde fortsätta att arbeta i receptionen.

Vid mötet den 16 september 1998 diskuterades möjligheterna att lösa rehabiliteringsfrågan genom att begära extern hjälp. Resultatet av mötet blev att H.M. skulle diskutera rehabiliteringsåtgärder med L.A. och ta initiativ till adekvata åtgärder. B.S. klargjorde att arbetsgivaren ställde upp med de resurser som krävdes. Vidare bestämdes att B.S. skulle fortsätta de diskussioner avseende avgångsvederlag som hade inletts under maj månad. Vid flera tillfällen i september föreslog H.M. för L.A. att han skulle genomgå någon form av yrkesinriktad rehabilitering. L.A. förklarade dock att han inte var intresserad av sådana åtgärder så länge diskussionerna om ett avgångsvederlag pågick. I oktober 1998 hade B.S. ett par kontakter med L.A. angående avgångsvederlag. I februari 1999 konstaterade arbetsgivaren att det inte förelåg förutsättningar för att träffa en uppgörelse, utan att man i stället fick koncentrera sig på att lösa rehabiliteringsfrågan. Detta klargjordes för L.A. Enligt arbetsgivarens uppfattning var L.A. inte intresserad av att diskutera rehabiliteringsåtgärder under den tid diskussionerna om avgångsvederlag pågick. Arbetsgivaren försökte aldrig tvinga L.A. att godta ett avgångsvederlag. Det var han själv som var mycket intresserad av en sådan uppgörelse.

Det är riktigt att arbetet vid elfelsökningen hade ändrats på så sätt att det i vart fall från år 1999 inte längre krävdes att man utförde tunga lyft. Förändringen av arbetet hade emellertid också medfört att arbetstagarna där måste ha vissa tekniska kunskaper. L.A. saknade sådana kunskaper. Detta förklarade arbetsgivaren för verkstadsklubben, som därefter inte längre krävde att L.A. skulle få arbetspröva där.

Vid ett möte den 3 mars 1999 föreslog arbetsgivaren att L.A. skulle börja på Resurscentrum. L.A. var dock negativ till detta och var fortfarande inställd på att träffa en uppgörelse om avgångsvederlag. Alltsedan år 1999 hanterade Resurscentrum även rehabiliteringsfall och erbjöd den berörde arbetstagaren olika former av åtgärder. Sådana åtgärder kunde mycket väl leda till att arbetstagaren återgick i arbete inom Ericssonkoncernen.

Den 18 mars 1999 meddelade H.M. B.S. och J.U. att L.A. på grund av psykisk obalans inte kunde ta ställning till de olika alternativ som han erbjöds. Med hänsyn till L.A:s psykiska tillstånd ville arbetsgivaren inte tvinga honom att börja på Resurscentrum utan ville avvakta med detta till dess han mådde bättre. Någon gång i juni meddelade L.A. att han önskade börja på Resurscentrum. Innan en arbetstagare kan placeras där måste emellertid centrumets styrgrupp godkänna placeringen. Styrgruppen består av representanter från de fackliga organisationerna inom koncernen, företagshälsovården, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och personalavdelningen. Styrgruppen skulle behandla L.A:s ärende vid ett sammanträde i augusti. Därefter skulle beslut om placeringen fattas vid ett rehabiliteringsmöte den 29 september. Beslutsprocessen bidrog till att ett beslut om en sådan placering inte kunde ske så snabbt som L.A. önskade.

L.A. har under åren 1997-1999 haft kontinuerliga kontakter med företagshälsovården. Kontakterna har dels rört den rent medicinska rehabiliteringen, dels den yrkesmässiga rehabiliteringen. Det skall framhållas att företagshälsovården är en del av arbetsgivarens verksamhet och att företagshälsovården varit starkt engagerad i rehabiliteringen av L.A.

Arbetsgivarparterna menar att de brev som L.A. har skrivit till L.R. och S.H. innehåller såväl hotelser om våld mot L.R. som nedsättande uttalanden om honom och andra chefer inom Ericssonkoncernen. Breven innehåller också hotelser om att utsätta koncernen för negativ publicitet.

Enligt arbetsgivarparternas mening kan följande uttalanden i breven inte tolkas på annat sätt än hotelser om våld mot L.R. som varit avsedda att allvarligt skada honom.

Sålunda innehåller brevet till S.H. bl.a. följande:

"Jag svär med Gud att om det inte hade varit för Ericssons anstäldas trivsel i alla dessa länder där Ericsson verkar då hade jag anmält L.R. till en islamiskdomstol för hädelse och förtal. Eller måste man gå så långt för att få L.R. att förstå att det är faktiskt en miljard människors tro han har fördomar emot???

L.R. kommer inte att bli den förste och inte den siste heller som har fått en fatoua på sig pga hädelse och förtal. L.R. har huvudet i sanden och tror att det är en omöjlighet. Jag är medveten om den svenska mentaliteten. När en svensk hör en sak flera gånger och ingenting händer så utgår han alltid ifrån att det är bluff."

Brevet till L.R. den 26 augusti 1999 innehåller bl.a. följande:

"Som personalchef borde L.R. ha ägnat sig åt självkritek istället för att busätta mig för repressalier. Det som fick L.R. att bete sig på det sättet var att han med hjälp av sina fördomar mot mig som muslim, totalt misstolkat det som jag hade skrivit till dig i mit brev. Rydberg riktade också mycet allvarliga anklagelser mot mig, som han enbart byggde på sina fördomar mot islam och muslimer. Detta är förtal och förtal i islam är som hädelse, vilket är helt oförlåtet.

------

Skulle L.R. anmälas till en islamisk domstol så skulle han få en fatoua på sig. L.R. har huvudet i sanden och tror att det är en omöjlighet. Det har skett många gånger, att folk blirdömda för hädelse, i sina frånvaro, och det kommer att fortsätta att ske, så länge det finns människor som bara vräker ur sig en massa oförskämdheter. Jag är medveten om den svenska mentaliteten. När en svensk hör en sak flera gånger och ingenting händer då tror han altid att det är bluff. Problemet har helatiden varit att lag vill inte vara den som släpper ut anden ur flaskan. Jag vill inte heller att min lojalitet mot Ericsson ska förstöras av en enda person, i det här fallet är Rydberg. Det är ju Ericssons rykte som kommer att drabbas, om det här hämnar utnför vår kontroll.

Eller måste man gå så långt för att få L.R. att det är faktiskt en miljard människors tro som han har fördomar emot? Det är allvarligt. Mycket alvarligt.

-----

Nu när Du har detta brev på ditt bord så min förhoppning är att Du inte bagatelliserar detta."

L.A. nämnde ordet fatwa i båda breven. Innebörden av en fatwa är obekant för de flesta. Den enda fatwa som är känd i Sverige - och den enda som L.R. kände till - är den som har framställts gentemot Salman Rushdie. Denna innehöll ett uttalande om att Salman Rushdie var värd döden och en uppmaning till alla muslimer att avrätta honom. Anledningen härtill var att Salman Rushdie ansågs ha hädat mot islam. En fatwa är ett utlåtande av en religiöst lärd person i en fråga rörande den islamiska rätten. Runt om i världen finns det ett flertal personer som är behöriga att utfärda en fatwa. En fatwa kan leda till olika former av våldshandlingar. Islamiska domstolar i vissa länder kan döma i enlighet med hädelseparagrafer. Även icke-muslimer kan dömas vid dessa domstolar. Det förekommer att personer som gjort sig skyldiga till hädelse ådöms dödsstraff eller andra former av kroppsliga bestraffningar, t.ex. prygel. För det fall det inte finns någon lag som reglerar en viss situation kan en domare i vissa länder istället utfärda en fatwa och döma i enlighet med den.

Vid bedömningen av om L.A. hotat att utsätta L.R. för våld saknar den närmare innebörden av islam i och för sig betydelse. L.A:s möjlighet att åstadkomma en fatwa mot L.R. och få den verkställd är inte heller relevant. Av vikt är däremot huruvida L.R. har uppfattat det så att L.A. riktat ett hot om våld mot honom, om L.R. haft fog för en sådan uppfattning och om L.A. insett att uttalandena i breven skulle komma att uppfattas på ett sådant sätt.

I breven förklarade L.A. vad som kunde hända om det inte blev någon reaktion på dem. Det var således fråga om ett hot. Den kränkning av islam som L.A. påstod att L.R. hade gjort sig skyldig till var densamma som åberopades till stöd för den fatwa som utfärdades mot Salman Rushdie. Av massmedias redogörelse för sistnämnda fatwa framgick att Salman Rushdie till följd av fatwan levde under ständigt dödshot. L.R. hade tagit del av den redogörelsen. Med hänsyn härtill uppfattade L.R. L.A:s uttalanden i breven som hot om att han skulle dödas eller allvarligt skadas. Säkerhetsavdelningen inom Ericssonkoncernen bedömde, efter att ha rådgjort med en säkerhetsansvarig som själv var muslim, att situationen var allvarlig. Säkerhetsavdelningen vidtog därför vissa åtgärder kring L.R:s arbetsplats och rekommenderade honom att vidta vissa åtgärder kring bostaden. L.R. hyste allvarliga farhågor om att hotelserna skulle komma att verkställas. Mot bakgrund av vad han kände till om en fatwa hade han också fog för sin inställning och det ålåg inte honom att undersöka om hoten var verkställbara. Han kände dessutom till att L.A. var psykiskt instabil, vilket förstärkte hotbilden. Breven orsakade en hel del obehag för såväl honom som hans familj. Med hänsyn till att L.A. har bott i Sverige i mer än 20 år måste han ha insett att L.R. skulle uppfatta uttalandena på det sätt som han gjorde. L.A. uttryckte sig inte heller i övrigt på ett sådant sätt att breven kunde ges en annan tolkning. Tvärtom underströk han i breven det allvarliga i situationen och hoppades att hans brev inte skulle bagatelliseras. Av L.A:s sätt att uttrycka sig och av sammanhanget framgår att han med breven hade för avsikt att framställa ett hot mot L.R. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning bör L.A:s agerande uppfylla de rekvisit som uppställs i brottsbalken för att ett olaga hot skall anses föreligga.

L.A. påstod i brevet till S.H. den 26 augusti 1999 att B.S. var sadist och att L.R. hade fördomar mot muslimer. Även i brevet till L.R. den 26 augusti 1999 anklagade han L.R. liksom också andra chefer inom Ericssonkoncernen för att ha sådana fördomar. L.A. hade dessutom tidigare, i brevet den 30 september 1996, anklagat vissa chefer för att ha sådana fördomar, vilket visar att L.A:s agerande i augusti 1999 inte var en engångsföreteelse. Samtliga uttalanden är kränkande och helt ogrundade. Genom sitt handlande riskerade L.A. att skada B.S. och L.R., då deras överordnade genom breven kunde få en sådan negativ bild av dem att deras avancemang inom koncernen kunde försvåras. Arbetsgivarparterna gör dock inte gällande att L.A. har gjort sig skyldig till förtal.

Hotelser om negativ publicitet framställdes i brevet till L.R. den 30 september 1996. Även i brevet till denne den 26 augusti 1999 framställdes sådana hotelser genom hänvisningen till det tidigare brevet. Med hänsyn till formuleringarna i breven var avsikten med dem uppenbarligen att ge intrycket av att han skulle vända sig till massmedia om han inte fick upprättelse. Det var således frågan om hotelser. Verkningarna av sådana hot skulle allvarligt kunna skada Ericssonkoncernens anseende och dess internationella verksamhet.

Arbetsgivarparterna gör till stöd för bestridandet av förbundets talan sammanfattningsvis gällande följande. L.A. har i breven från den 26 augusti 1999 uttalat hotelser om våld mot L.R. Han har vidare i dessa brev och i brevet till L.R. den 30 september 1996 dels uttalat sig nedsättande om främst L.R. och B.S., dels hotat att utsätta Ericssonkoncernen för negativ publicitet. Uttalandena i breven är av mycket allvarlig karaktär. Uttalandena har inte skett i hastigt mod i samband med något uppträde utan i skrifter som i flera omgångar skickats till framträdande personer inom koncernen. En arbetstagares rätt att kritisera sin arbetsgivare får inte övergå till handlingar som kan skada arbetsgivaren. L.A:s uttalanden är sådana att de kan skada arbetsgivaren och företrädare för arbetsgivaren. Det kan inte accepteras i ett anställningsförhållande att en arbetstagare gentemot arbetsgivaren uttalar sig som L.A. har gjort. Hanteringen av rehabiliteringsfrågan saknar betydelse vid prövningen av avskedandet. För det fall Arbetsdomstolen gör en annan bedömning är det arbetsgivarparternas uppfattning att rehabiliteringsansvaret är uppfyllt. Det kan i och för sig konstateras att diskussionerna angående avgångsvederlag och även L.A:s psykiska problem bidrog till att rehabiliteringsfrågan fördröjdes. Arbetsgivaren kan dock inte lastas för detta. Om det i något avseende skulle finnas skäl att rikta kritik mot arbetsgivaren eller dess företrädare har det i vart fall inte förekommit att L.A. nonchalerats eller provocerats i sådan mån att det skulle ursäkta dennes handlande. Det har mot bakgrund av det anförda varit berättigat att avskeda L.A. I vart fall har saklig grund för uppsägning förelegat. Avskedandet skall därför inte ogiltigförklaras och L.A. skall inte ha rätt till allmänt skadestånd.

DOMSKÄL

Tvisten

L.A. avskedades från sin anställning hos Ericsson Components AB den 14 september 1999. Tvisten i målet gäller om bolaget har haft rätt att avskeda eller i vart fall säga upp L.A. Förbundet har gjort gällande att så inte varit fallet. Med hänvisning härtill har förbundet yrkat att avskedandet skall ogiltigförklaras och att L.A. skall erhålla allmänt skadestånd. Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets talan. Ericsson Microelectronics AB har, sedan det övertagit den del av Ericsson Components AB:s verksamhet där L.A. var sysselsatt, inträtt som part i målet i stället för Ericsson Components AB.

Till stöd för att det varit berättigat att avskeda L.A. har arbetsgivarparterna åberopat att han har uttalat allvarliga hotelser om våld mot dåvarande personaldirektören hos Ericsson Components AB L.R. De har vidare åberopat att L.A. uttalat sig nedsättande om framför allt L.R. och personalchefen vid kraftdivisionen B.S. samt att L.A. hotat att utsätta Ericssonkoncernen för negativ publicitet.

Förbundet har å sin sida hävdat att arbetsgivaren har misstolkat L.A:s uttalanden och har härvid gjort gällande att uttalandena varken kan anses som hot om våld mot L.R. eller hot om att utsätta Ericssonkoncernen för negativ publicitet. Förbundet har vidare anfört att L.A. inte heller uttalat sig nedsättande om sina överordnade. Förbundet har i och för sig vidgått att L.A. i vissa situationer uttalat sig olämpligt men har framhållit att hans handlande inte kan betraktas som så allvarligt att det varit berättigat att skilja honom från anställningen. Förbundet har också gjort gällande att L.A:s arbetsgivare brustit i sitt ansvar för rehabiliteringen av honom. Detta förhållande och hela det händelseförlopp som förbundet har redogjort för i sin sakframställning skall enligt förbundets mening beaktas vid bedömningen av avskedandet. Med detta betraktelsesätt har förbundet hävdat att L.A. inte kan anses ha handlat på ett sådant sätt att han grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren samt att handlandet inte heller kan anses utgöra saklig grund för uppsägning.

Arbetsgivarparterna har den inställningen att frågan om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar saknar betydelse vid prövningen av avskedandet. För det fall Arbetsdomstolen skulle göra en annan bedömning har arbetsgivarparterna gjort gällande att rehabiliteringsansvaret har uppfyllts. Om det i något avseende skulle finnas skäl för att rikta kritik mot arbetsgivaren eller dess företrädare har enligt arbetsgivarparternas mening L.A. i vart fall inte nonchalerats eller provocerats på ett sådant sätt att det skulle ursäkta hans handlande.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med L.A. och vittnesförhör med den lokala fackliga företrädaren K.F. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med L.R., företagsläkaren H.M., personalmannen J.U. samt B.S. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Har grund för avsked förelegat?

Enligt Arbetsdomstolens mening är det för bedömningen av avskedandefrågan i första hand av betydelse huruvida L.A. har riktat hotelser om våld mot L.R. Domstolen tar därför först upp denna fråga till bedömning.

Arbetsgivarparterna har till stöd för att L.A. riktat hot om våld mot L.R. åberopat de ovan i sakframställningen nämnda breven av den 26 augusti 1999. Det är ostridigt i målet att L.A. skrivit breven och sänt dem till de i breven angivna mottagarna. Parterna har emellertid skilda uppfattningar om hur innehållet i breven skall bedömas.

Arbetsgivarparterna har i denna del framför allt pekat på följande förhållanden. Med hänsyn till hur L.A. har uttryckt sig och till sammanhanget har de citat ur breven som redovisats i sakframställningen ovan inte kunnat uppfattas som något annat än hot mot L.R. Det framstår som helt klart att avsikten med dem också har varit att framställa sådana hot. L.A. påstod i breven bl.a. att L.R. hädat mot islam och att han till följd därav skulle få en fatwa på sig. Det enda L.R. kände till om en fatwa var att en sådan tidigare hade utfärdats mot Salman Rushdie och att Salman Rushdie till följd därav levde under ständigt dödshot. Mot bakgrund härav uppfattade L.R. L.A:s uttalanden som hot om han skulle dödas eller allvarligt skadas. Han hyste allvarliga farhågor om att hotelserna skulle kunna verkställas. Breven orsakade en hel del obehag för såväl honom som hans familj. Mot bakgrund av att säkerhetsavdelningen inom Ericssonkoncernen hade bedömt situationen som allvarlig och med hänsyn till vad han själv kände till om innebörden av en fatwa och om islamiska domstolar hade han fog för sin inställning. Han kände dessutom till att L.A. var psykiskt instabil, vilket förstärkte hotbilden. Med hänsyn till att L.A. hade bott i Sverige i mer än 20 år måste han också ha insett att L.R. skulle uppfatta uttalandena på det sätt denne gjorde.

Förbundet har å sin sida främst framhållit följande förhållanden. L.A. uppgav inte i något av breven att han hade för avsikt att tillse att L.R. fick en fatwa på sig. L.A. ställde bara frågan om man måste gå så långt för att få L.R. att inse allvaret i sitt agerande. Uttalandena i breven kan inte anses utgöra hot om våld mot L.R. Texten i breven och den situation som L.A. vid tillfället befann sig i talar i stället för att breven inte var något annat än ett rop på hjälp. Det fanns inte något illojalt syfte bakom breven och L.A. hade inte för avsikt att skrämma L.R. Innan arbetsgivaren kopplade in säkerhetsavdelningen borde man närmare ha undersökt vad som menades med en fatwa och även ha kontaktat L.A. för att utröna vad denne menade med uttalandena. L.R:s rädsla och arbetsgivarens åtgärd att genast koppla in säkerhetsavdelningen framstår som helt obefogade och kraftigt överdrivna reaktioner. Detta framför allt med beaktande av att hoten knappast skulle ha gått att genomföra och att situationen inte alls är jämförbar med den situation som föranledde att en fatwa utfärdades mot Salman Rushdie.

L.A. har vid förhöret inför Arbetsdomstolen berättat i huvudsak följande om sitt handlande i denna del. Han hade den uppfattningen att arbetsgivaren inte tog sitt ansvar för rehabiliteringen av honom och att företrädare för arbetsgivaren medvetet förhalade rehabiliteringen. När B.S. den 24 augusti 1999 meddelade honom att frågan huruvida han fick börja på Resurscentrum inte skulle tas upp förrän den 29 september blev han mycket besviken och arg. Han upplevde meddelandet som en provokation och fick uppfattningen att B.S. inte ville medverka till att han fick börja där. Han skrev breven för att påtala detta förhållande och för att arbetsgivaren skulle ta rehabiliteringsfrågan på allvar. I breven redogjorde han även för sin uppfattning att L.R. hade fördomar mot muslimer. Detta påstående grundade han på att en kollega till honom hade uppgivit att L.R. vid ett tillfälle yttrat att L.A. kanske var en farlig muslim. Han poängterade även i breven att L.R:s inställning enligt islamiska regler var fel och beskrev hur man enligt dessa regler skulle bedöma L.R:s beteenden. Han hade emellertid inte för avsikt att hota eller skrämma L.R.

Vid förhöret inför Arbetsdomstolen har L.R. uppgivit i huvudsak följande om hur han uppfattade innehållet i breven och hur han påverkades av dem. S.H. visade honom det brev som L.A. hade skickat till henne. I brevet stod att han skulle få en fatwa på sig. Vid den tiden kände han inte till den närmare innebörden därav. Det enda han associerade till var den fatwa som tidigare hade utdelats mot Salman Rushdie. Av massmedias sätt att framställa denna händelse hade han fått uppfattningen att Salman Rushdie till följd av fatwan levde under ett ständigt dödshot. Han tolkade därför uttalandena i brevet - och även det brev till L.R. av den 26 augusti 1999 som han senare fick del av - som hot om att han skulle dödas eller allvarligt skadas. S.H. uppmanade honom att ta kontakt med säkerhetsavdelningen, vilket han också gjorde. Säkerhetsavdelningen bedömde, efter att ha rådgjort med en säkerhetsansvarig som själv var muslim, att situationen var allvarlig. Säkerhetsavdelningen rekommenderade honom att vidta vissa åtgärder kring sin bostad. Han hade dock redan ett larm installerat i bostaden och ansåg därför att några ytterligare åtgärder inte behövdes. Han sökte även själv information om vad som menades med en fatwa och fick veta att en fatwa kan vara såväl negativ som positiv. Brevens utformning gav dock inte intryck av att L.A. åsyftade en positiv fatwa. Både han och hans hustru blev väldigt rädda. Han kände även till att L.A. var psykiskt instabil, vilket förstärkte hotbilden. Han kan än i dag känna viss rädsla. Han har bl.a. funderat på vad en eventuell motgång för L.A. i målet kan få för konsekvenser.

En närmare redogörelse för delar av brevens innehåll har lämnats i ett föregående avsnitt av domen. Arbetsdomstolen vill härvidlag peka på följande. I brevet till S.H. uttalade L.A. att om det inte hade varit för Ericssons anställdas trivsel hade han anmält L.R. till en islamisk domstol för hädelse och förtal. Därefter frågade han om man måste gå så långt för att få L.R. att förstå att han har fördomar mot en miljard människors tro. I nästa mening uppgav han att L.R. inte kommer att bli den förste och inte heller den siste som får en fatwa på sig på grund av hädelse och förtal. I den därpå följande meningen uttalade han att L.R. har huvudet i sanden och tror att det är en omöjlighet. I brevet till L.R. uppgav L.A. att om L.R. skulle anmälas till en islamisk domstol så skulle han få en fatwa på sig. Även i det brevet ställde L.A. frågan om man måste gå så långt för att få L.R. att inse att han har fördomar mot en miljard människors tro. Omedelbart därefter angav han: "Det är allvarligt. Mycket allvarligt." Slutligen uppmanade han L.R. att inte bagatellisera brevet.

Mot bakgrund av det sätt som L.A. har uttryckt sig i breven kan enligt Arbetsdomstolens mening hans uttalanden inte uppfattas som något annat än mot L.R. riktade hot. Genom förhöret med L.R. är utrett att han också uppfattade uttalandena som mot honom riktade hotelser om våld och att han blev påtagligt skrämd av dem. Av förhöret med honom är vidare visat att han och arbetsgivaren inhämtade vissa upplysningar om vad som menades med en fatwa, men att de inte frågade L.A. vad han menade med sina uttalanden. Med hänsyn till den beskrivning som L.R. har lämnat - och som domstolen inte har anledning att betvivla - om vad han kände till om en fatwa måste han enligt domstolens mening också anses ha haft fog för sin uppfattning och sin rädsla. Även det förhållandet att säkerhetsavdelningen hade meddelat L.R. att det fanns anledning att bedöma situationen som allvarlig visar att han hade fog för sin uppfattning. Det kan enligt domstolens mening inte heller anses ha ålegat L.R. eller någon annan hos arbetsgivaren att kontakta L.A. för att direkt hos honom förhöra sig om huruvida det var fråga om några verkliga, realiserbara hot eller inte. Eftersom L.A. hade bott i Sverige i många år måste han ha insett att hans uttalande om en fatwa skulle komma att uppfattas på det sätt som L.R. gjorde. I själva verket framstår det som tveklöst så att L.A. inte kan antas ha haft någon annan avsikt med sina uttalanden än att skrämma och framkalla obehag hos den som uttalandena riktades till. Mot bakgrund av det anförda får enligt domstolens mening de av L.A. framförda hotelserna anses vara av ett allvarligt slag.

Våld eller hot om våld hör inte hemma i arbetsmiljön (se prop. 1981/82:71 s. 72). Arbetsdomstolen har i sin praxis sett mycket allvarligt på våld eller hot om våld på arbetsplatsen eller med anknytning till arbetet (se t.ex. AD 1998 nr 145 och där anmärkta rättsfall). Detta gäller inte minst när anställda i arbetsledande ställning utsätts för detta från underställd personal (se AD 1982 nr 67). Mot den bakgrunden står det enligt Arbetsdomstolens mening klart att L.A:s uttalanden i breven, som L.R. enligt domstolens tidigare redovisade mening haft skäl att uppfatta som mot honom riktade hotelser om våld, är av det slag som i regel berättigar en arbetsgivare att tillgripa ett avskedande.

Vid bedömningen av om det på grund av dessa hotelser mot L.R. varit berättigat att avskeda L.A. måste emellertid ställning tas även till om omständigheterna i övrigt har varit sådana att det finns skäl att se mindre allvarligt på L.A:s handlande.

I denna del har förbundet gjort gällande att L.A. varit besviken över att arbetsgivaren brustit i sitt ansvar för rehabiliteringen av honom. Denna besvikelse kulminerade när B.S. den 24 augusti 1999 meddelade att frågan om placeringen av L.A. till Resurscentrum skulle behandlas först den 29 september. Med hänsyn härtill och till hela händelseförloppet kring rehabiliteringen har förbundet gjort gällande att uttalandena i breven inte kan anses vara så allvarliga att de utgör skäl för att skilja L.A. från hans anställning.

Arbetsgivarparterna har å sin sida hävdat att rehabiliteringsansvaret inte har försummats. Därvid har arbetsgivarparterna pekat bl.a. på att rehabiliteringsmöten har hållits, att L.A. har prövat olika arbeten, att det därefter har konstaterats att det inte funnits några ytterligare arbeten som han kunnat pröva, att kontakter med företagsläkaren tagits, att arbetsgivaren medverkat till att L.A. under våren 1998 kunde vistas i Marocko och att arbetsgivaren föreslagit att han skulle placeras vid Resurscentrum. Arbetsgivarparterna har vidare framhållit att L.A. varken har nonchalerats eller provocerats på ett sådant sätt att det skulle ha ursäktat hans handlande.

L.A. har om anledningen till att han skrev breven och om händelseförloppet dessförinnan berättat i överensstämmelse med vad förbundet har anfört sakframställningsvis. Han har sålunda uppgivit bl.a. att han upplevde arbetsgivaren som passiv när det gällde rehabiliteringen och att arbetsgivaren ville bli av med honom. Han har även berättat att han kände sig lönediskriminerad och trakasserad av bl.a. L.R. och att han upplevde att denna behandling berodde på att han var muslim.

K.F. har berättat följande. Med hänsyn till att L.A. själv var fackligt aktiv bedömde hon att det var tillräckligt att verkstadsklubben hjälpte honom när han själv bad om det. Hon företrädde L.A. vid mötena den 10 december 1997, den 15 januari 1998 samt den 17 och den 22 februari 1999. Vid dessa tillfällen diskuterades olika former av rehabiliteringsåtgärder. Hon deltog inte, förutom vid mötet den 8 februari 1999, vid diskussionerna om avgångsvederlag. Efter att arbetsprövningen i receptionen hade avbrutits med utgången av april 1998 förekom, så vitt hon vet, inte några diskussioner angående rehabilitering av L.A. förrän den 17 februari 1999. Hon hade den uppfattningen att arbetsgivaren alltsedan maj 1998 inte hade arbetat aktivt för att åstadkomma några åtgärder som kunde bidra till att L.A. återgick i arbete. Från maj 1998 till februari 1999 fanns det inte så många lätta och rörliga arbeten inom fabriken som L.A. kunde pröva att arbeta med. I februari 1999 ledigförklarades dock ett arbete vid elfelsökningen. Hon ansåg att det arbetet inte var tekniskt kvalificerat. Hon krävde därför vid ett möte den 22 februari 1999 att L.A. skulle få arbetspröva där, trots att arbetsgivaren hade uppfattningen att han inte var tillräckligt kvalificerad. Arbetsgivaren föreslog i stället att L.A. skulle placeras på Resurscentrum. Hon uppfattade detta förslag som ett tecken på att arbetsgivaren ville bli av med L.A.

L.R., H.M., J.U. och B.S. har vad gäller rehabiliteringen samt L.A:s påståenden om trakasserier och lönediskriminering berättat i överensstämmelse med arbetsgivarparternas redogörelse i sakframställningen. J.U. och B.S. har sålunda uppgivit bl.a. att arbetsgivaren enligt deras mening skött rehabiliteringen av L.A. på ett lämpligt sätt, att L.A. inte har varit utsatt för någon lönediskriminering och att arbetsgivaren inte försökt tvinga L.A. att gå med på en uppgörelse avseende avgångsvederlag utan han var själv mycket intresserad av en sådan lösning. L.R. har uppgivit bl.a. att han inte på något sätt trakasserat L.A.

Arbetsdomstolen saknar visserligen anledning att ifrågasätta L.A:s och K.F:s uppgifter om att de uppfattade arbetsgivaren som passiv i fråga om rehabiliteringen av L.A. och i stället ville bli av med honom. Domstolen finner i och för sig inte heller anledning att betvivla L.A:s uppgifter om att han kände sig lönediskriminerad och trakasserad av bl.a. L.R. för att han var muslim. Mot B.S:s, J.U:s och L.R:s uppgifter kan Arbetsdomstolen emellertid inte finna visat att L.A. och K.F. haft någon påtaglig grund för sina uppfattningar. Vad gäller rehabiliteringen framgår av utredningen tvärtom att det förekommit åtskilliga möten och andra åtgärder med syfte att åstadkomma en lösning för L.A:s del. Detta arbete har såvitt framkommit bedrivits såväl mellan L.A. och arbetsgivaren direkt som med hjälp av företagshälsovården som tidigt kopplats in på ärendet och haft mycket täta kontakter med L.A. Domstolen konstaterar i och för sig att åtgärderna sedan i vart fall maj 1998 kommit att fördröjas. Det har emellertid inte framkommit något i målet som visar att arbetsgivaren kan lastas härför. Mot bakgrund av det sagda och omständigheterna i övrigt finner domstolen att det inte framkommit något som ger anledning att se mindre allvarligt på de hotelser som L.A. framställt mot L.R. Ericsson Components AB får därför redan på grund av dessa hotelser anses ha varit berättigat att skilja L.A. från hans anställning genom avskedande.

Med detta ställningstagande saknar Arbetsdomstolen anledning att gå in på en prövning av arbetsgivarparternas påståenden att L.A. i breven också har uttalat sig nedsättande om vissa chefer inom Ericssonkoncernen och att han hotat att utsätta koncernen för negativ publicitet.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Det ovan anförda innebär att förbundets talan skall avslås. Vid denna utgång skall förbundet förpliktas att utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets talan.

2. Svenska Metallindustriarbetareförbundet skall ersätta Sveriges Verkstadsförening och Ericsson Microelectronics AB för deras rättegångskostnader med etthundratusen (100 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2000-08-09, målnummer A-156-1999

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Maj Johansson, Siv Kimbré, Peter Ander, Ola Bengtson, Staffan Holmertz (skiljaktig) och Sven Kinnander.

Sekreterare: Lise-Lott Johansson

Ledamoten Staffan Holmertz skiljaktiga mening

Jag gör en annan bedömning än majoriteten från och med sidan 16, sista stycket. Visserligen har L.A:s brev en aggressiv framtoning och tjänar inte en konstruktiv diskussion. Men det är enligt min mening inte klarlagt att L.A. avsett att hota eller utöva våld på annat sätt, vilket är avgörande för om det föreligger en avskedandegrund eller inte.

För det första har L.A. inte genom sina brev direkt vänt sig till L.R. För det andra för L.A. ett resonemang som innebär att han övervägt att anmäla L.R. till en islamisk domstol. Om en sådan anmälan gjordes skulle domstolen möjligt kunna utdela en så kallad fatwa.

Slutsatsen blir att L.A. genom sina brev förklarat att han skulle kunna tänka sig att en religiös instans inom den muslimska trosriktningen fick göra en bedömning av L.R:s agerande mot L.A.

Begreppet fatwa innefattar ett uttalande av en muslimsk religiös instans. Den instansen verkställer själv inte någon åtgärd, utan fatwan är en rekommendation till de troende att förhålla sig på ett visst sätt i en religiös fråga, normalt rörande familjeförhållanden.

Jag finner att L.A:s brev innebär att L.A. vill att en utomstående instans skall pröva och finna att L.R:s beteende mot L.A. varit stridande emot islamiska moralregler. L.A. antyder inte att någon åtgärd skall vidtas mot L.R.

Det ligger närmast till hands att tolka L.A:s brev som att han vill belysa att han anser att behandlingen av honom varit felaktig och att han velat skapa en förståelse för sin situation. L.A. har varit missnöjd över bolagets sätt att hantera hans rehabiliteringsärende. Även mitt intryck är att bolaget inte gjort vad man borde när det gäller rehabiliteringen av L.A. I vart fall har bolaget inte förmått styrka att man uppfyllt de krav som lagen ställer. Det är förståeligt om L.A. i en sådan situation använder överord för att få uppmärksamhet om sin situation.

Jag anser vidare att arbetsgivaren har en skyldighet att sätta sig in i och visa förståelse för andra trosriktningar än de etablerade i Sverige. Jag finner stöd härför i målsättningsparagrafen till lagen om etnisk diskriminering i arbetslivet, där det sägs att lagen har till ändamål att, ifråga om arbete, anställningsvillkor och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet, främja lika rättigheter och möjligheter oavsett etnisk tillhörighet. Arbetsgivaren skall också bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja etnisk mångfald i arbetslivet.

Enligt 5 § samma lag skall arbetsgivaren genomföra sådana åtgärder som med hänsyn till arbetsgivarens resurser och omständigheterna i övrigt kan krävas för att arbetsförhållandena skall lämpa sig för alla arbetstagare oberoende av etnisk tillhörighet.

Av lagen följer att arbetsgivaren bör sträva efter att aktivt söka klara ut eventuella problem som kan bottna i etniska orsaker. Det betyder i det här fallet att bolaget närmare borde ha satt sig in i vad begreppet fatwa innebär. Man skulle då ha funnit att detta begrepp inte med automatik konstituerar ett hot om våld. Om det ändå kvarstått en osäkerhet från arbetsledningens sida har det ålegat denna att ta kontakt med L.A. och fråga honom vad han egentligen menade med sina brev.

I det här fallet har bolaget helt enkelt valt att lägga in en tolkning av begreppet fatwa som inte stämmer med den vedertagna tolkningen.

Jag anser således att det inte finns skäl för avsked av L.A. och att ej ens saklig grund för uppsägning föreligger. Förbundets talan skall därmed bifallas.

Överröstad i sakfrågan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-08-09

Målnummer:
A-156-1999