En tysk ingenjör som var anställd hos ett tyskt företag hade sedan flera år placering vid ett dotterföretag i Sverige. Sedan arbetsgivaren förklarat att arbetstagarens utlandsuppdrag var avslutat uppkom tvist huruvida arbetsgivaren genom sitt besked hade sagt upp eller omplacerat arbetstagaren under sådana förhållanden att denne blivit berättigad till ekonomiskt och allmänt skadestånd. Fråga bl.a. om tvisten skall bedömas enligt svensk eller tysk rätt.


Lagrum:
1 § och 4 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

S.D.; Hoechst Aktiengesellschaft

Nr 45

S.D. i Stockaryd

mot

Hoechsts Aktiengesellschaft i Fankfurt am Main, Tyskland.

ÖVERKLAGAD DOM

Malmö tingsrätts, avd. 6, dom den 29 september 1999 i mål T 2400-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

S.D. har yrkat att Arbetsdomstolen skall bifalla hans vid tingsrätten förda talan och befria honom från skyldigheten att ersätta Hoechst Aktiengesellschaft för rättegångskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta bolaget att utge ersättning för hans rättegångskostnader där.

Bolaget har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har S.D. hörts på nytt under sanningsförsäkran. Förnyat vittnesförhör har hållits med W.S. Skriftlig bevisning har lagts fram.

Till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

S.D. har varit anställd hos Hoechst enligt ett anställningsavtal som har inneburit att han fr.o.m. den 1 oktober 1993 var placerad hos Hoechsts svenska dotterföretag i Malmö, Drycolor Aktiebolag. Anställningsavtalet innehöll en bestämmelse som gav Hoechst rätt att med tre månaders varsel återkalla S.D. till Tyskland. I april 1997 erhöll S.D. ett brev från Hoechst av innebörden att S.D:s utlandsuppdrag med tillämpning av återkallelseklausulen avslutades per den 31 juli 1997. Tvisten i målet gäller frågan om Hoechst genom detta besked sade upp eller omplacerade S.D. under sådana förhållanden att bolaget har ådragit sig skyldighet att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd.

Skall tysk eller svensk rätt tillämpas i målet?

I målet är ostridigt att det mellan parterna gällande anställningsavtalet innehåller en lagvalsklausul som innebär att tysk rätt skall tillämpas på tvister rörande anställningen.

Enligt Hoechsts uppfattning skall i enlighet med lagvalsklausulen tysk rätt tillämpas i målet. Hoechst har därvid anfört att S.D. inte visat att anställningsavtalet innehåller avvikelser från tvingande svensk rätt.

S.D:s uppfattning är att svensk rätt skall tillämpas i målet. Han har framhållit att det har förelegat en stark anknytning till Sverige genom att han under lång tid har utfört arbete här i landet. Han har vidare anfört att de svenska reglerna om anställningsskydd har karaktären av skyddslagstiftning till den anställdes förmån. Enligt S.D:s mening innebär detta att lagvalsklausulen inte kan göras gällande i en svensk domstol.

Arbetsdomstolen kan till en början konstatera att S.D:s anställning såsom tingsrätten funnit inte har varit av sådant slag att den faller utanför anställningsskyddslagens tillämpningsområde enligt det s.k. företagsledarundantaget i 1 §. Vidare kan konstateras att det mellan parterna ingångna anställningsavtalet med dess lagvalsklausul har ingåtts före den 1 juli 1998 och därför inte omfattas av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

I förarbetena till 1974 års lag om anställningsskydd anges beträffande lagens tillämplighet på anställningsförhållanden med internationell anknytning att lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utförs i landet blir underkastat lagen. Vidare anges att av lagens tvingande karaktär synes följa att en överenskommelse mellan parterna i ett anställningsavtal om att visst lands lag skall tillämpas på anställningsförhållandet inte i och för sig kan tillmätas någon avgörande betydelse för lagvalsfrågan (prop. 1973:129 s. 229). I den juridiska litteraturen har uttalandet tolkats så att den svenska anställningsskyddslagens tvingande bestämmelser är ett slags ordre public-regler, dvs. att de i vissa fall slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet (Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, fjärde uppl., 1995 s. 238). Saken kan uttryckas så att anställningsskyddslagens reglering kommer att utgöra en miniminivå för arbetstagarens rättigheter i tvister i fall då arbetet har utförts här i landet.

Tillämpat på det föreliggande fallet innebär det anförda att parternas anställningsavtal i princip är underkastat tysk rätt i enlighet med den i avtalet intagna lagvalsklausulen, men att det inte bör komma i fråga att mot S.D:s bestridande tillämpa tysk rätt i den mån denna skulle vara mindre förmånlig för honom än den svenska anställningsskyddslagen.

I målet föreligger ingen utredning om innehållet i tysk rätt av betydelse för tvistefrågan. Det är därför inte möjligt att konstatera huruvida tysk rätt, sett ur S.D:s synvinkel, är mer eller mindre förmånlig än svensk rätt. Detta saknar emellertid betydelse eftersom S.D. har begärt att anställningsskyddslagen skall tillämpas och han i alla händelser är tillförsäkrad de rättigheter som följer av den lagen.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att anställningsskyddslagen skall tillämpas på den föreliggande tvisten.

Har Hoechst haft rätt att åberopa den s.k. återkallelseklausulen?

Arbetsdomstolen finner i likhet med tingsrätten att Hoechst enligt den åberopade klausulen i anställningsavtalet har haft rätt att återkalla S.D. till arbete i Tyskland samt att Hoechst genom sin åtgärd inte har handlat i strid med anställningsskyddslagen. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång bör S.D. förpliktas att ersätta Hoechst för rättegångskostnaderna i Arbetsdomstolen. Om det yrkade kostnadsbeloppets skälighet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen förpliktar S.D. att ersätta Hoechst Aktiengesellschaft för rättegångskostnad i Arbetsdomstolen med sjuttioniotusentvåhundrasextiofyra (79 264) kr, varav 70 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2000-05-03, målnummer B-141-1999

Ledamöter: Michaël Koch, Marianne Jenryd, Siv Kimbré, Peter Ander, Ola Bengtson, Hans Wahlström och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Peter Syrén

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Thorsten Lunderquist, Bodil Ryde och Jonas Palmqvist)

BAKGRUND SAMT YRKANDEN M M

Ingenjören S.D. anställdes den 1 oktober 1992 hos Hoechst Aktiengesellschaft (Hoechst) med placering hos dotterbolaget Schroeder und Stadelmann i Lahnstein, Tyskland. Den 1 oktober 1993 tillträdde S.D. en utlandstjänst med placering vid Hoechsts svenska dotterbolag Drycolor Aktiebolag (Drycolor) i Malmö. För utlandstjänstgöring fanns ett särskilt anställningsavtal. Avtalet anvisade tysk rätt som tillämplig i fall av tvist. Avtalet innebar beträffande varaktighet av utlandstjänstgöring att sådan pågick i fyra år men förlängdes vid utebliven uppsägning med två år i taget, dock i föreliggande form till högst åtta år. Avtalet innehöll vidare en bestämmelse som gav arbetsgivaren rätt att med tre månaders varsel när som helst återkalla medarbetaren till Tyskland. Målet gäller denna "Zurückrufsrecht". - Vid tillträdet av tjänsten i Sverige hade S.D. ingen anknytning till landet. Han var gift med en tysk kvinna och hade barn med henne. År 1995 skildes makarna. Samma år gifte S.D. om sig med en svenska och han ansökte 1996 om svenskt medborgarskap, vilket beviljades honom i början av 1999. - Sommaren 1996 bröt S.D. sitt knä och var sjukskriven under lång tid. Han utförde dock vissa arbetsuppgifter under sjukskrivningstiden. S.D. återgick i tjänst i december 1996 men sjukskrevs på nytt i mars 1997. I april 1997 erhöll S.D. ett brev från Hoechst vari arbetsgivaren åberopade anställningsavtalet för utlandstjänst och förklarade att S.D:s utlandsuppdrag, med tillämpning av avtalad återkallelserätt, avslutades per den 31 juli 1997. Anledningen angavs vara att S.D., såvitt man kunde förutse, på grund av sin knäskada inte fullt ut kunde fullgöra sin funktion, och han ombads sätta sig i förbindelse med sin förutvarande arbetsplats i Lahnstein. Hoechst och Drycolor underrättades i maj månad om att S.D. inte accepterade att hans anställning hos Drycolor skulle upphöra, eftersom åtgärden var att betrakta som en uppsägning utan saklig grund. Härefter upphörde löneutbetalningarna till S.D.

S.D. har yrkat att Hoechst till honom skall betala 1 189 000 kr, avseende ekonomiskt skadestånd motsvarande utebliven lön för tiden den 1 september 1997 till och med den 28 februari 1999 med tillhopa 1 089 000 kr samt allmänt skadestånd med 100 000 kr. S.D. har vidare yrkat ränta enligt 4 § och 6 § räntelagen till dess betalning sker, från och med den första i varje månad, månaderna september 1997 till och med juli 1998 på beloppet 68 063 kr samt därefter till och med februari 1999 på beloppet 48 063 kr. På beloppet 100 000 kr har han yrkat ränta enligt 4 § och 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning eller den 8 september 1997.

Hoechst har bestritt käromålet men vitsordat belopp och ränteberäkning.

Parterna har åberopat följande som grund för sin talan.

S.D.: Han är medveten om att avtalet mellan parterna anger att tysk rätt skall tillämpas. Han gör emellertid gällande att lagvalsklausulen inte är bindande för honom. I stället skall enligt svensk internationell privaträtt - enligt regler om ordre public - svensk arbetsrätt i lag och praxis tillämpas på tvisten, i vart fall i den utsträckning svensk lagstiftning utgör skyddsbestämmelser till den anställdes förmån. S.D:s anställningsförhållande hade varat i fyra och ett halvt år. Det hade vid den aktuella tidpunkten all anknytning till Sverige och det är följaktligen lagen om anställningsskydd (LAS) som skall tillämpas. Beträffande den åberopade återkallningsrätten görs i första hand gällande att den inte överhuvudtaget utgör avtalsinnehåll. Den är allmänt utformad och står i strid med principerna i LAS. Den strider mot avtalsbestämmelsen om anställningstid och sex månaders uppsägning. Det är den för den anställde mest förmånliga avtalsklasulen som skall tillämpas. Om än bestämmelsen om återkallningsrätt skulle anses ha varit giltig från början, har den i vart fall blivit obsolet sedan han haft tre och ett halvt års tjänstgöring i Sverige. Det var inte längre fråga om utlandsplacering utan om en anställning i Sverige. Om tingsrätten skulle finna att återkallningsrätten varit gällande och alltjämt gällde, är Hoechsts åtgärd att göra bruk av den likväl att betrakta som en uppsägning utan saklig grund, eftersom det aldrig varit Hoechsts mening att S.D. skulle tillträda tjänst i Tyskland utan att han skulle lämna sin anställning därför att hans sjukdom var en belastning. Om tingsrätten i stället skulle bedöma Hoechsts åtgärd som en omplacering hävdar S.D. att denna varit så ingripande för honom att det krävts objektivt godtagbara skäl. Sådana har inte förelegat och S.D. har inte haft skyldighet att efterkomma arbetsgivarens begäran.

Hoechst: S.D. var tysk medborgare och anställd i ett tyskt företag. Han fick lön från Tyskland. Anställningsavtalet är bindande och tysk lag tillämplig. Anställningsavtalet innehåller för övrigt inga avvikelser från tvingande svensk lagstiftning. S.D. har inte blivit uppsagd och inte omplacerad. Han kunde emellertid med tre månaders varsel när som helst bli återkallad från tjänstgöringen utomlands. Återkallelsen gällde till Schröder und Stadelmann, samma arbetsplats som han hade haft tidigare. Reglerna för varaktighet av utlandstjänstgöring och återkallningsrätten är inte oförenliga utan avsiktligt utformade för att gälla parallellt. Hoechst hade dotterföretag i hela världen och hela tiden skickade företaget ut anställda med s k spetskompetens. Det var fråga om projekt och tidsbegränsade anställningsavtal. Det var viktigt att hela tiden kunna återkalla personal. Utlandsavtalen var förmånliga. Om tingsrätten skulle finna att LAS är tillämplig gör Hoechst gällande att återkallelsen varit en tillåten omplacering, eftersom det förelåg objektivt godtagbara skäl för omplacering. Hoechst hävdar att S.D. haft en sådan företagsledande ställning i Drycolor att LAS inte under några förhållanden varit gällande. Vidare har S.D. inte lidit någon ekonomisk skada, eftersom han kunde ha inställt sig på arbetsplatsen i Tyskland och erhållit lika eller likvärdiga villkor i sin anställning. Hoechst påstår slutligen att S.D. inte gjort vad på honom ankommit för att begränsa uppkommen skada.

S.D. har under sanningsförsäkran berättat följande. Inför tillträdet hos Drycolor fick han av för Hoechsts VD veta att det fanns ett standardavtal beträffande utlandstjänstgöring. Han kände även till att det talades om fyra års tjänstgöring och en "Zurückrufsrecht". S.D. trodde dock inte att det gällde honom. När han första gången besökte Drycolor medföljde en dr H., ledningsverksam vid Hoechst. Denne upplyste visserligen om att det var fråga om åtta års tjänstgöring. Han sade emellertid också att S.D. kunde stanna i Sverige så länge han ville och att Hoechst skulle hjälpa honom om det uppstod problem. Först efter ankomsten till Sverige i september 1993 fick S.D. avtalshandlingarna i sina händer. Han talade med både Hoechsts VD och Drycolors VD W.S. Den förstnämnde förklarade att S.D. fick finna sig i standardkontraktet men tillade att S.D. inte skulle tillbaka till Tyskland. S.D. fick sin lön från Drycolor, utom ett extrabelopp på 3 000 mark vilka fram till februari 1996 utbetalades i Tyskland av Hoechst. - S.D:s uppgift vid Drycolor var att installera en helt ny produktionsteknik. Han hade inte något personalansvar och var inte beslutande i investeringsfrågor. S.D:s sjukskrivning var ett stort problem för W.S. Under hösten 1996 skulle arbetet påbörjas med att anpassa Drycolor till ISO-standard. S.D., som skulle leda arbetet och dessutom utbilda sig till ISO-revisor, arbetade ett tag på halvtid. Han fick emellertid på grund av sina knäbesvär upphöra med detta i november. I januari - februari 1997 deltog han i kurser beträffande ISO-anpassningen men han kände att han äventyrade sin hälsa. Uppsägningen i april 1997 blev en chock för honom. Han fick inga konkreta besked om fortsatta tilltänkta arbetsuppgifter. Hans ombud skrev i maj månad till Hoechst och meddelade att brevet i april betraktades som en uppsägning utan saklig grund. Brevet besvarades inte. I oktober 1997 fick han däremot ett brev från Schroeder und Stadelmann i Lahnstein om sin blivande anställning som "Projektbearbeiter" inom en viss avdelning. Denna avdelning inom företaget hade vid behov använts som "parkeringsplats". Vid jultid 1997 ombads han, vid äventyr av uppsägning, att snarast inställa sig på arbetsplatsen i Lahnstein. - I september 1997 hade han blivit friskskriven och han är numera helt återställd. Han studerade svenska, samhällskunskap m m fram till sommaren 1998. I juli 1998 erhöll han en anställning i Värnamo vid ett dotterföretag till Trelleborg AB.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

På begäran av Hoechst har hållits vittnesförhör med ovannämnda W.S.

W.S. har uppgett följande. Hoechst var en storkoncern med 180 000 anställda och elva divisioner med verksamhet i hela världen. En stor del av de anställda arbetade utomlands och varje år delegerades hundratals personer till andra länder. Normalt tecknades ett utlandsavtal på fyra år med möjlighet till förlängning till högst åtta år. Sedan "skulle man hem" om det inte tecknades ett lokalavtal. De allra flesta har också återvänt. Anledningen till att S.D. återkallades var hans knäskada. När han delegerades till Sverige var Drycolor i dåligt skick. S.D:s uppgift var att förändra hela produktionen, förnya maskinparken och införa ny teknik. Han ingick i ledningsgruppen och hade 38 personer sig underställda. S.D:s sjukskrivning medförde allvarliga avbräck. I slutet av 1996 när han återgick i tjänst var tanken att avtalet med honom skulle förlängas med två år. S.D. blev emellertid sjukskriven på nytt och i april 1997 blev situationen ohållbar. Arbetet med ISO-anpassningen hade avstannat och Drycolor var på väg att tappa order. Företaget kunde inte vara utan teknisk chef. Därför avslutades avtalet och S.D. återkallades till Tyskland. W.S. kände till att S.D. hade gift sig med en svenska och att han hade ansökt om svenskt medborgarskap. Han förstod att S.D. sannolikt inte skulle återvända till Tyskland. Återkallelsen hade inte heller blivit aktuell om S.D. tillfrisknat. - Det extra beloppet från Tyskland överfördes till Sverige efter framställning av S.D.; han ville inte att hans förre detta hustru skulle få tillgång till pengarna. - W.S. har själv en slags återkallelseklausul. Han ser denna närmast som en rätt att återvända. Den i målet aktuella bestämmelsen utgör emellertid en arbetsgivarens rätt. Man har i Tyskland lika bra anställningsskydd som i Sverige.

DOMSKÄL

S.D:s talan bygger på att hans tjänstgöring i Sverige är likställd med en vanlig svensk anställning, på vilken lagen om anställningsskydd är tillämplig, samt på att han blivit uppsagd alternativt omplacerad i strid med lagens bestämmelser.

Hoechst har invänt att S.D. var tysk medborgare, anställd i ett tyskt företag som betalat lön till honom samt att tysk lag är tillämplig på anställningsförhållandet. Hoechst har emellertid inte angivit vad tysk rätt innehåller av betydelse för tvisten och har förklarat att avtalet hur som helst inte innehåller några avvikelser från tvingande svensk rätt. Tingsrätten finner med hänsyn härtill att prövningen huruvida det aktuella avtalsvillkoret är giltigt skall göras enligt svensk rätt.

S.D. har inte som Hoechst hävdat haft en sådan företagsledande ställning att lagen om anställningsskydd inte skulle gälla.

Hoechst har bestritt att det skulle vara fråga om vare sig uppsägning eller omplacering utan i stället hävdat en ovillkorlig rätt att i enlighet med det avtal parterna ingått när som helst återkalla S.D. till hans tidigare tjänstgöringsort i Tyskland.

Hoechst har haft ett stort antal anställda placerade i länder runt om i världen. för dessa har gällt ett särskilt avtal för utlandstjänstgöring. Även med S.D. har träffats ett avtal i samband med att han i oktober 1993 tillträdde utlandstjänst i Sverige. S.D. kände till avtalsklausulen som gav arbetsgivaren rätt att när som helst återkalla den anställde till Tyskland. S.D. har visserligen uppgett att han inte trodde att klausulen gällde honom men har samtidigt vidgått att han talat med Hoechsts verkställande direktör i samband med att anställningsavtalet skulle skrivas under samt att denne därvid förklarat att S.D. fick finna sig i standardkontraktet. De aktuella bestämmelserna är inte motstridiga på sådant sätt att villkoret om återkallelserätt inte varit gällande för S.D. när han tillträdde tjänsten i Sverige. Villkoret om återkallelserätt skall därför anses giltigt som en del av det mellan parterna träffade avtalet. Under de följande åren i Sverige ändrades S.D:s levnadsomständigheter och han var inriktad på att stanna i landet. Detta har man känt till från arbetsgivarens sida. S.D. har emellertid inte visat att Hoechst avstått från återkallelserätten. Tingsrätten finner inte heller att den tidsbegränsade utlandstjänstgöringen, för vilken gällde förmånliga villkor, av någon annan anledning övergått till en ordinär tillsvidareanställning utan återkallelserätt. Tillämpningen av villkoret strider inte mot lagen om anställningsskydd. Hoechst har sålunda avtalsenlig rätt att återkalla S.D. till Tyskland. Käromålet skall därför ogillas.

Med hänsyn till utgången i målet är S.D. som tappande part ersättningsskyldig för Hoechsts rättegångskostnader. Emellertid har i målet inledningsvis - efter invändning från Hoechst - prövats frågan om svensk domstols behörighet och i den delen blev S.D. vinnande part. Han skall därför inte utge full ersättning för Hoechsts rättegångskostnader utan endast ett jämkat belopp. S.D. har för sin del upplyst att hans ombud uppskattat att på forumfrågan lagts ner arbete för 60 000 kr av totalt begärda 213 000 kr. Hoechst har begärt ersättning för kostnader med 90 000 kr, allt avseende ombudsarvode. Tingsrätten finner skäligt jämka S.D:s ersättningsskyldighet till hälften av detta belopp.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. S.D. skall ersätta Hoechst Aktiengesellschaft för rättegångskostnader med fyrtiofemtusen (45 000) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-05-03

Målnummer:
B-141-1999