Fråga om det förelegat laglig grund för avskedande av en polisman som bl.a. dömts för brott mot tystnadsplikt.


Lagrum:
18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Parter:

J.H.; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 14

J.H. i Åstorp

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

ÖVERKLAGAD DOM

Ängelholms tingsrätts dom 1999-02-12 i mål T 141-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

J.H. har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, dels ogiltigförklarar avskedandet av honom från hans tillsvidareanställning vid polismyndigheten i Skåne, dels förpliktar staten att till honom utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 april 1997 till dess betalning sker. Vid huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen har J.H. även framställt de vid tingsrätten framställda andrahandsyrkandena om allmänt och ekonomiskt skadestånd jämte ränta.

Staten har bestritt ändringsyrkandena och yrkat att Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har staten yrkat att skadeståndet skall jämkas till noll kronor.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. J.H. har därutöver yrkat ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på J.H:s begäran han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran samt vittnesförhören vid tingsrätten med O.A., J-P.E. och L.J. förebringats genom banduppspelning. På statens begäran har vittnesförhören vid tingsrätten med P.T., T.S., L.B., B.S., A-H.G., L-G.L., T.L. och K.B. förebringats genom banduppspelning. På båda parternas begäran har vittnesförhöret med R.J. förebringats genom banduppspelning.

Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i allt väsentlig detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. Härutöver har J.H. anfört följande.

Han är medveten om att det av överklagandeskriften inte uttryckligen framgår att hans vid tingsrätten framställda andrahandsyrkanden om skadestånd vidhålls i Arbetsdomstolen. Hans talan i Arbetsdomstolen måste dock anses innefatta även andrahandsyrkandena enligt principen om major includit minor.

DOMSKÄL

Yrkandena i Arbetsdomstolen

J.H. har i överklagandet yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans vid tingsrätten framställda yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet av honom samt förpliktelse för staten att utge allmänt skadestånd med 100 000 kr. Överklagandet kan inte anses innefatta de vid tingsrätten i andra hand framställda yrkandena om allmänt och ekonomiskt skadestånd för det fall domstolen skulle finna att skäl förelegat att säga upp men inte avskeda J.H.. De sistnämnda yrkandena har i Arbetsdomstolen framställts först vid huvudförhandlingen, dvs. sedan tiden för överklagande gått ut.

Den bärande principen är att en klagande, med sina yrkanden, skall ange ramen för den högre instansens prövning före överklagandetidens utgång. Yrkanden som framställs först efter denna tidpunkt kan normalt inte tas upp till prövning och skall därför avvisas (jfr bl.a. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., 1994, s. 59, NJA 1985 s. 618 och NJA 1996 s. 455). Skäl att frångå denna princip i det aktuella fallet föreligger inte. J.H:s andrahandsyrkanden om skadestånd skall därför avvisas.

Har statens möjlighet att åberopa i målet aktuella omständigheter som grund för avskedandet gått förlorad på grund av preskription?

En arbetsgivare får, enligt huvudregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen, inte grunda ett avskedande enbart på omständigheter som arbetsgivaren känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för avskedandet. Den angivna bestämmelsen gäller inte oinskränkt utan är försedd med en undantagsregel som innebär att ett avskedande i vissa fall kan ske även när de två månaderna löpt ut. Så kan bl.a. ske när tidsöverdraget berott på att arbetsgivaren, på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande, dröjt med underrättelsen eller avskedandet (se prop. 1993/94:67 s. 37 f.).

Arbetsdomstolen konstaterar till att börja med att J.H. första gången underrättades om det tilltänkta avskedandet den 15 november 1996, dvs. drygt en vecka efter det att han vidgått de faktiska omständigheterna som låg till grund för avskedandet. Domstolen finner liksom tingsrätten att anledningen till att det dröjde till den 6 mars 1997 innan avskedandet verkställdes var J.H:s egen begäran om att ärendet skulle bordläggas i avvaktan på av honom begärd komplettering av förundersökningen. Staten kan mot bakgrund härav inte anses genom bordläggningen ha avstått från att fullfölja det inledda förfarandet att avskeda J.H., och denne kan inte anses ha svävat i ovisshet om huruvida anställningen skulle bestå eller inte på ett sätt som strider mot den ovan nämnda regeln (jfr AD 1989 nr 77 och 1998 nr 16). Tvåmånadersfristen bör därför räknas från tidpunkten för den första underrättelsen, dvs. den 15 november 1996. Staten har således bibehållit möjligheten att åberopa de i målet aktuella omständigheterna som grund för avskedandet. Arbetsdomstolen saknar därmed anledning att ta ställning till statens påstående om att det var först den 31 januari 1997, då förundersökningen kompletterats, som de närmare omständigheterna kring händelserna blivit så utredda att situationen kunde överblickas och att en ny tvåmånadersfrist då började löpa.

Arbetsdomstolen finner således i likhet med tingsrätten att statens möjlighet att åberopa de i målet aktuella omständigheterna inte gått förlorad på grund av preskription.

Har J.H. gjort sig skyldig till brott eller i övrigt åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten som polisman?

Arbetsdomstolen finner lika med tingsrätten att det är utrett att J.H. gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten genom att för P.O. röja sekretessbelagda uppgifter om den förestående förflyttningen av Bandidosmedlemmar och uppgifter om olika Bandidosmedlemmars identitet. Arbetsdomstolen delar också tingsrättens bedömning att J.H. även i övrigt åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten genom att dels utnyttja sin ställning som polisman för att besöka en med restriktioner belagd Hells Angels-medlem i häktet och förmedla uppgifter mellan P.O. och denne, dels underlåta att vidta erforderliga åtgärder med anledning av ett narkotikabeslag.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att J.H. åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten i den omfattning som tingsrätten funnit utrett.

Föreligger grund för avskedande?

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får en arbetstagare avskedas om han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I förarbetena till denna bestämmelse anges att det skall vara fråga om ett sådant avsiktligt eller vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande (prop. 1973:129 s. 149). Härmed avses inte enbart rent brottsliga förfaranden utan även andra former av allvarligare misskötsamhet kan utgöra grund för ett avskedande. Beträffande offentligt anställda har Arbetsdomstolen i tidigare domar (se AD 1997 nr 13 och 95) uttalat att man vid tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen bör kunna söka ledning i den praxis som har utbildat sig vid tillämpningen av 11 kap. 1 § i 1976 års lag om offentlig anställning. Detta medför bl.a. att de särskilda förhållanden som råder inom den offentliga verksamheten skall beaktas vid en tillämpning av 18 § anställningsskyddslagen, vilket för vissa offentliga tjänstemän innebär att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till att handlingen anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren.

Arbetsdomstolen har med avseende på polismän i flera domar framhållit att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och utreda begångna brott samt att det givetvis är av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott (jfr bl.a. AD 1992 nr 91). I domen 1981 nr 168 uttalade Arbetsdomstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger bl.a. med att polismän i sin dagliga gärning ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Domstolen uttalade vidare att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen har framhållit i senare domar (se bl.a. AD 1992 nr 38), givetvis inte att ett brott begånget av en polisman alltid skulle anses visa att denne uppenbarligen är olämplig för sin anställning. I första hand skall beaktas i vilken grad brottet i fråga innebär ett åsidosättande av arbetstagarens åligganden mot arbetsgivaren. Normalt skall dock - till skillnad från vad som gäller vid en prövning av om saklig grund för uppsägning föreligger - sådana särskilda omständigheter som i och för sig skulle kunna tala för att arbetstagaren ändå skall få behålla anställningen inte vägas mot det förfarande som ifrågasättes skall leda till avskedande (se AD 1998 nr 30).

Arbetsdomstolen har också uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller fråga om uppsägning eller avskedande (AD 1990 nr 16). Det förtjänar också att framhållas att Arbetsdomstolen i sin tidigare praxis huvudsakligen haft att ta ställning till avskedanden av polismän som begått brott utom tjänsten.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Vad först gäller J.H:s underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder med beslagtagen narkotika, vilket inneburit ett åsidosättande av ett tjänsteåliggande och för vilket han av hovrätten ådömts ansvar för tjänstefel, finner Arbetsdomstolen att det inte ensamt kan motivera ett avskedande.

Vad därefter gäller de två tystnadspliktsbrotten, som han också fällts till ansvar för, och den likaledes allvarliga förseelsen att utan något godtagbart tjänsteärende uppsöka och förmedla information till en häktad som belagts med restriktioner är följande att anmärka. Gemensamt för dessa tre överträdelser är, enligt vad J.H. gjort gällande, att de utgjort motprestationer i ett informationsutbyte med företrädare för ett kriminellt belastat mc-gäng. Fråga är sålunda inte om någon enstaka missbedömning från J.H:s sida utan om ett målmedvetet handlande under en inte obetydlig tid. Även om staten inte förmått vederlägga J.H:s uppgifter om ändamålet med dennes agerande och han därför inte kan anses ha handlat i ett illojalt syfte gentemot arbetsgivaren, finner Arbetsdomstolen på skäl tingsrätten anfört att J.H. utövat sin tjänst på ett så självsvåldigt och omdömeslöst sätt att han grovt åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten. Arbetsdomstolen finner sålunda i likhet med tingsrätten att arbetsgivaren haft fog för att avskeda J.H.. Det förhållandet att J.H. haft en mångårig - och såvitt känt - anmärkningsfri tjänstgöring medför ingen annan bedömning.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Vad Arbetsdomstolen anfört i det föregående innebär att tingsrättens domslut skall fastställas. Vid denna utgång och då Arbetsdomstolen inte finner skäl att kvitta rättegångskostnaderna enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen skall J.H. förpliktas att ersätta statens rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Om yrkat belopp råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avvisar J.H:s överklagande såvitt avser andrahandsyrkandena om skadestånd.

2. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

3. Arbetsdomstolen förpliktar J.H. att ersätta statens rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med trettiofemtusen (35 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2000-02-09, målnummer B-54-1999

Ledamöter: Inga Åkerlund, Charlotte Abrahamsson, Johnny Sköldvall (f.d. föredragande i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Mats Holmgren, Göran Söderlöf, Thomas Fredén (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Christian von Szalay

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Sigurd Heuman, Per Assarson (skiljaktig) och Kerstin Hardgren)

BAKGRUND

J.H. anställdes år 1980 som polisman i Helsingborg. I mitten av 1990-talet arbetade han vid krimjouren, som bedrev utredningsarbete i brådskande ärenden dygnet runt. Den 15 november 1996 beslutade Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen att avstänga J.H. från tjänstgöring och samma dag underrättades han om ett tilltänkt avskedande. Vid överläggning mellan J.H. och Rikspolisstyrelsen den 4 december 1996 om det tilltänkta avskedandet hemställde J.H. att ärendet skulle bordläggas i avvaktan på beslut i åtalsfrågan. Personalansvarsnämnden beslutade den 18 december 1996 att bordlägga ärendet. Åklagaren väckte åtal vid Helsingborgs tingsrätt mot J.H. den 7 februari 1997. Den 14 februari 1997 underrättades J.H. på nytt om ett tilltänkt avskedande. Ny överläggning mellan parterna ägde rum den 4 mars 1997. J.H. hemställde då att ärendet skulle bordläggas i avvaktan på Helsingborgs tingsrätts lagakraftvunna dom. Personalansvarsnämnden beslutade den 6 mars 1997 att med stöd av 18 § lagen om anställningsskydd (LAS) avskeda J.H. från hans anställning. Den 18 mars 1997 väckte J.H. talan vid Ängelholm tingsrätt och yrkade att Personalansvarsnämndens beslut att avskeda honom skulle ogiltigförklaras. Helsingborgs tingsrätt ogillade den 24 april 1997 åtalet mot J.H. i dess helhet. Sedan åklagaren överklagat och yrkat fällande dom på vissa åtalspunkter dömde Hovrätten över Skåne och Blekinge den 5 maj 1998 J.H. för tjänstefel enligt 20 kap 1 § 1 st brottsbalken i två fall och brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap 3 § 1 st brottsbalken i två fall till villkorlig dom. Högsta domstolen avslog i beslut den 6 juli 1998 J.H:s begäran om prövningstillstånd.

YRKANDEN M.M.

J.H. har yrkat att tingsrätten skall ogiltigförklara avskedandet av honom från tillsvidareanställningen vid polismyndigheten i Skåne och förplikta staten att utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 april 1997 till dess betalning sker. J.H. har även yrkat att tingsrätten skall upphäva avstängningsbeslutet från den 15 november 1996.

För det fall tingsrätten skulle finna att skäl förelegat att säga upp J.H. från hans tillsvidareanställning, men ej att avskeda honom, har han yrkat att tingsrätten skall förplikta staten att utge dels allmänt skadestånd om 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 april 1997 till dess betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med 142 354 kr, varav 123 000 kr avser uppsägningslön och 19 354 kr semesterersättning. På uppsägningslönen, som uppgår till 20 500 kr i månaden under sex månader räknat från den 9 mars 1997, har han yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på varje månadsbelopp från den 25 i respektive månad till dess betalning sker. Ränta på semesterersättningen har yrkats enligt samma lagrum från den 9 oktober 1997 till dess betalning sker.

Staten har bestritt käromålet. För det fall tingsrätten skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har staten förklarat att inget belopp kan vitsordas som skäligt allmänt skadestånd och att skadeståndsskyldigheten skall jämkas till 0 kr. Staten har vitsordat yrkat ekonomiskt skadestånd jämte ränta.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR OCH GRUNDER

Statens talan

Staten har till stöd för sin talan anfört: I slutet av 1980-talet etablerade sig de motorcykelburna klubbarna i Skåne. Den första klubben i Sverige som blev s.k. fullvärdig Hells Angels-medlem 1993 var en klubb i Malmö. 1996 blev en motorcykelklubb i Helsingborg "fullvärdig" medlem och skaffade sig en lokal i Hasslarp inom Helsingborgs kommun. 1994 hade en annan mc-klubb upptagits i Bandidos. Den klubben hade sina lokaler i en annan ort inom Helsingborgs kommun, Kattarp, belägen 2 km från Hasslarp. Mellan dessa två klubbar uppstod en väpnad konflikt. Under 1995-1996 inträffade en rad våldsbrott i södra Sverige med anknytning till dessa klubbar. Den 17 juli 1995 mördades Bandidospresidenten M.L. under färd på väg E4 genom Småland. Hells Angels-lokalen i Hasslarp utsattes för beskjutning med pansarskott vid fyra tillfällen under 1995-1996. Det förekom även beskjutning mot klubbarnas medlemmar. Vid husrannsakningar hos klubbarna påträffades bl.a. fem pansarskott, 46 pistoler och revolvrar, 19 gevär, 66 handgranater och tusentals patroner. Polisens verksamhet inriktades på att förhindra konfrontationer mellan grupperna och våldsdåd som kunde drabba allmänheten. Därvid samarbetade man med polisen i andra länder t.ex. genom informationsutbyte om förflyttningar och utväxlande av fotografier av medlemmar i de olika grupperingarna. Inom landet bedrevs spaning och utredningsarbete, som länskriminalen i Malmö hade huvudansvaret för när det gällde Skåne. Polisens organisation hade en offentlig och en hemlig del och arbetet med att bekämpa den mc-relaterade brottsligheten hade en hög prioritet. Den 8 februari 1995 utfärdade länspolismästaren i Malmö en order till all personal där han framhöll vikten av att alla iakttagelser rapporterades till länskriminalen. Vidare poängterades att polisen skulle agera gemensamt och vara formell och visa fasthet vid kontakterna med olika klubbmedlemmar.

Bland J.H:s arbetsuppgifter ingick inte att arbeta med den mc-relaterade brottsligheten. Trots det röjde J.H. under tiden mellan sommaren 1995 och oktober 1996 för P.O., en Hells Angels-medlem som han var bekant med, uppgifter som han hade tillgång till i tjänsten och som var föremål för sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen.

1 a) Några dagar före den 16 augusti 1995 fick han av P.O. veta att en grupp Bandidosmedlemmar skulle färdas genom Sverige på väg från Danmark till Finland. Under natten till den 16 augusti, då J.H. var i tjänst, erhöll Helsingborgspolisen per fax från danska polisen information om att en sådan förflyttning skulle äga rum och vidtog därvid beredskapshöjande åtgärder. På förmiddagen den 16 augusti bekräftade J.H. muntligen för P.O. att polisen fått information om förflyttningen, vilket medförde ökad risk för konfrontationer mellan mc-grupperna. Genom att röja uppgiften gjorde J.H. sig skyldig till brott mot tystnadsplikten eller bröt i vart fall mot vad som ålåg honom enligt anställningsavtalet. Han bröt dessutom, genom att inte informera sina överordnade om de uppgifter han erhållit från P.O., mot 5 kap. 6 § polisförordningen i dess dåvarande lydelse och mot innehållet i länspolismästarens order den 8 februari 1995. I Hovrätten dömdes J.H. för brott mot tystnadsplikten bestående i att han till P.O. lämnat information om förflyttningen.

1 b) Vidare gjorde J.H. sig skyldig till brott mot tystnadsplikten, eller mot anställningsavtalet, genom att för P.O. visa tre-fyra ark med sammanställningar av fotografier av Bandidosmedlemmar (såväl daktningsfotografier som tagits av svensk polis i samband med förundersökning som fotografier som erhållits från polisen i Danmark och Finland) jämte uppgifter om namn och personnummer på dessa personer. Fotosammanställningarna, som var avsedda för internt bruk och inte var tillgängliga för allmänheten, omfattades av sekretess. Genom att J.H. visade dem erhöll P.O. bekräftelse på vilka uppgifter polisen hade tillgång till. Vid en husrannsakan hos P.O. påträffades sex ark med fotografier. Hovrätten fann styrkt att J.H. överlämnat fotosammanställningarna till P.O. och fällde honom på den punkten för brott mot tystnadsplikten.

J.H. lämnade även andra sekretessbelagda uppgifter till P.O..

1 c) Han lämnade på frågor uppgifter om att polisen inte disponerade fordon av ett visst utseende.

1 d) Han uppgav att det inte gjorts någon razzia "på deras place".

1 e) Han uppgav att "det fanns ingenting på Torsgatan åtminstone"

1 f) Han uppgav "dom skall försöka jaga in dina kompisar".

Trots att J.H. inte dömts för brott mot tystnadsplikten med avseende på uttalandena under 1 c)-f), och även om tingsrätten inte skulle finna att utlämnandet av uppgifterna eller uppvisandet av fotosammanställningarna utgör brott mot tystnadsplikten, har han ändå gjort sig skyldig till brott mot anställningsavtalet. De åsidosättanden av tjänsten som utlämnandet av uppgifterna utgör är i så fall att anse som tjänsteförseelser enligt lagen om offentlig anställning (LOA).

J.H. har vidare åsidosatt vad som ålegat honom på följande sätt.

2) Den 23 augusti 1996 besökte J.H. Hells Angels-medlemmen K.B. i hans cell på häktet i Helsingborg. K.B. var häktad och ålagd restriktioner, som innebar att han fick ta emot besök endast efter tillstånd. J.H., som var i tjänst men som inte hade med K.B:s ärende att göra och som inte heller hade fått tillstånd att besöka honom, framförde en fråga från P.O. till K.B. angående nya medlemskap i klubben. Därefter vidarebefordrade han svaret till P.O.. J.H. utnyttjade alltså sin ställning som polisman till att vara budbärare mellan två Hells Angelsmedlemmar. Detta förfarande utgör ett brott mot anställningsavtalet och J.H. har med avseende på den gärningen dömts för tjänstefel.

3) Vid husrannsakan i J.H:s vapenskåp i oktober 1996 påträffades en påse innehållande 0,59 gram amfetamin. J.H. hade mottagit påsen ett år tidigare och tagit den i beslag. Detta inträffade vid tjänstetidens slut och han lade påsen i sitt vapenskåp i avsikt att omedelbart påföljande dag registrera beslaget. Han glömde emellertid bort det. Detta slarv är att anse som en tjänsteförseelse enligt LOA.

Samtliga de handlingar som J.H. gjorde sig skyldig till hade kunnat medföra skada för arbetsgivaren. När det gäller utlämnandet av sekretessbelagda uppgifter hade J.H. som enskild polisman inte någon helhetsbild över den pågående verksamheten och kunde inte bedöma följderna av sitt handlande. Han har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Han har handlat illojalt, omdömeslöst och självsvåldigt och är därför olämplig att inneha tjänsten som polisman.

J.H:s talan

J.H. har till utveckling av sin talan anfört följande. Staten har försuttit sin möjlighet att avskeda honom. Staten åberopade nämligen som grund för avskedandet omständigheter som varit kända för staten under mer än två månader. Han har inte gjort sig skyldig till brott mot sekretesslagen eller polisförordningen och inte heller gjort sig skyldig till tjänstefel på sätt som arbetsgivaren gjort gällande. Han har inte uppträtt omdömeslöst, illojalt eller självsvåldigt i sin tjänsteutövning. Han har inte heller brutit mot anställningsavtalet eller gjort sig skyldig till tjänsteförseelse. Någon regel i anställningsavtalet mot vilken han kan ha brutit finns inte. Således har han inte åsidosatt vad som ålegat honom och grund för avskedande har inte förelegat.

J.H. avstängdes från sin tjänstgöring den 15 november 1996. Samma dag underrättades han om tilltänkt avskedande. Ett avskedande bör normalt sett ske tidigast en vecka efter underrättelsen och inte senare än en månad därefter. Något avskedande verkställdes inte under november eller december 1996. Under december månad genomfördes förhandlingar på begäran av J.H.. Enligt protokoll från den 4 december 1996 gjorde J.H. redan därvid gällande att statens rätt att avskeda honom preskriberats, eftersom arbetsgivaren känt till omständigheterna sedan augusti 1996, dvs. längre än två månader. Staten angav därvid som sin ståndpunkt att tvåmånadersfristen skulle räknas från den 7 november 1996, då J.H. medgivit de faktiska omständigheterna. J.H. hemställde då i andra hand att ärendet skulle bordläggas i avvaktan på åtalet. Från och med december 1996 erhöll han lön med B-avdrag. J.H. uppfattade händelseförloppet och det faktum att staten inte fullföljde underrättelsen om avskedande med någon sådan åtgärd, som att något avskedande inte längre var aktuellt. När staten på nytt underrättade honom om att avskedande kunde komma att ske hade de omständigheter som avskedandet kom att grundas på varit kända för staten i mer än två månader. Under tiden mellan underrättelserna inträffade inte något som innebar att det fanns anledning att avbryta förfarandet. Trots det har staten felaktigt avbrutit och återupptagit förfarandet, vilket inneburit att J.H. har svävat i ovisshet om vad som gällde. Enligt hans uppfattning var statens rätt att avskeda honom preskriberad, eftersom avskedandebeslutet grundades enbart på omständigheter som arbetsgivaren känt till mer än två månader. Tidsöverdraget berodde inte på någon begäran eller något medgivande från J.H. och det fanns inte heller synnerliga skäl för arbetsgivaren att dröja med sin åtgärd. Avskedandet strider därigenom mot 18 § 2 st LAS.

När den mc-relaterade brottsligheten började florera i början av 1990-talet var det inledningsvis oklart vilka regler som gällde för polisens agerande. Visserligen fanns en avsikt att koncentrera insatserna i Skåne till länskriminalavdelningen i Malmö, men samtidigt framhölls i länspolismästarens order i februari 1995 vikten av att alla polismän beivrade sådan brottslighet och skaffade sig kunskap om mc-klubbarnas verksamhet. Sommaren 1996 förekom en uppgift om att det skulle finnas en "läcka" på länskriminalen. J.H. var en av dem som rapporterade att sådana misstankar fanns. I stället blev han själv misstänkt och föremål för utredning. Inledningsvis framställdes ett antal befängda beskyllningar mot honom. I december 1996 kvarstod elva punkter, varav åtal väcktes beträffande nio. Den fällande domen avsåg endast fyra av dess punkter. Det är J.H:s uppfattning att han gjorts till syndabock för polisens misslyckande med att komma till rätta med mc-klubbarnas brottslighet. Det är vanligt förekommande att polismän arbetar med tipsare inom mc-gängen och andra grupperingar som sysslar med grov brottslighet. Det är riktigt att det pågått ett antal förundersökningar mot inblandade mc-klubbar. De uppgifter som J.H. fick från sin kontakt inom Hells Angels var inte kopplade till någon särskild förundersökning. Uppgifterna vidarebefordrade han främst till länskriminalens avdelning i Helsingborg. Där hade han kontakt med R.J., men även med B.S.. På det sättet fick man besked om bl.a. var skottlossning skulle äga rum, och kunde därför ingripa i rätt tid. Vidare erhöll han uppgifter om vilka personer som ingick i de olika gängen, vilket varit av intresse för att kunna ha kontroll över personkretsen. Han lämnade även upplysningar till A-H.G. vid rikskriminalen. Han arbetade i syfte att underlätta bekämpningen av den brottslighet som mc-klubbarnas medlemmar är inblandade i. Ingen överordnad hade några frågor till honom eller framförde några invändningar, trots att det var känt att han hade en informatör inom Hells Angels. J.H. erhöll lite eller bristande information om hur han skulle arbeta för att få fram tips, utan fältet har lämnats fritt för "kreativa lösningar". Han kände inte till att de uppgifter som han lämnade ut var föremål för sekretess. Den utbildning som polismän erhåller i sådana frågor är inte särskilt grundlig. Vid bedömningen av vilka insikter han kan ha haft därvidlag måste beaktas att bedömningen är så svår att tingsrätten och hovrätten haft olika uppfattningar i den delen vid prövningen av brottmålet. J.H. lämnade inte ut några hemliga uppgifter om förflyttningar av Bandidosmedlemmar, utan bekräftade endast sådana uppgifter som P.O. själv tidigare lämnat till honom. J.H. visade P.O. sammanställningar av bilder av Bandidosmedlemmar i syfte att få reda på vem P.O. hade som kontaktman i Bandidos i Danmark. Syftet med förevisandet var således att erhålla viktig information. De uppgifter som J.H. lämnade till P.O. på dennes frågor om polisen disponerade vissa fordon var vaga och det är inte utrett att de innehåll någon korrekt information. Avsikten med uppgiftslämnandet var att upprätthålla kontakten. Det är riktigt att J.H. besökte Hells Angels-medlemmen K.B. i häktet. J.H. hade dessförinnan underrättat utredaren Y.Y. om anledningen till besöket och fått hans tillstånd. Syftet med besöket var att så tidigt som möjligt få kännedom om vilka personer som kunde komma att bli medlemmar i Hells Angels. J.H. hanterade inte den beslagtagna narkotikan på rätt sätt. Ett slarv av det slaget bör dock aldrig kunna leda till avskedande. Den korrekta åtgärden från arbetsgivarens sida borde i stället ha varit en varning eller tillsägelse. De omständigheter som åberopas som skäl för avskedandet utgör i sig inte heller saklig grund för uppsägning av J.H.. Vidare är en uppsägning inte sakligt grundad, om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Någon sådan omplaceringsutredning som krävs som underlag för en bedömning av om omplacering kan ske har inte ägt rum. Staten kan därför inte visa att det inte fanns någon tjänst som J.H. kunde placeras på. Inte heller vid uppsägning som beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får arbetsgivaren dröja med sin åtgärd mer än två månader från den tidpunkt han fick kännedom om de åberopade omständigheterna. Åtgärden strider därför även mot 7 § 4 st LAS.

Statens genmäle

Avskedandet grundades inte enbart på omständigheter som arbetsgivaren känt till mer än två månader innan underrättelse lämnades. Personalansvarsnämnden avvaktade att förundersökningen mot J.H. skulle avslutas. När så hade skett den 31 januari 1997 underrättades han på nytt om tilltänkt avskedande den 14 februari 1997 och beslutet om avskedande fattades inom två månader. Eftersom förhållandena tidigare varit oklara måste tvåmånadersfristen börja löpa när omständigheterna var utredda och arbetsgivaren kunde överblicka situationen. Om tingsrätten skulle finna att avskedandet grundade sig på omständigheter som staten känt till mer än två månader, åberopas att J.H. begärde bordläggning av ärendet om avskedande och att avtagandet var till hans fördel. Om grund för avskedande inte skulle anses ha förelegat, förelåg i vart fall grund för uppsägning enligt 7 § samma lag. Det är inte skäligt att kräva att polismyndigheten i Skåne skulle utreda möjligheterna att omplacera J.H. till andra arbetsuppgifter mot bakgrund av de omständigheter som låg till grund för avskedandet och som i vart fall motiverat en uppsägning. Dessutom fanns det inte några lediga befattningar vid den aktuella tidpunkten, varför någon omplacering inte kunde äga rum. Under april 1997 sades fler än 30 civilanställda upp på grund av medelsbrist. - J.H. måste som erfaren polisman ha insett att de uppgifter han lämnade ut till P.O. var sekretessbelagda. Om J.H. i något avseende var osäker på vilka regler som gällde, skulle han ha frågat någon överordnad om det. Grunden för yrkandet om jämkning av ett eventuellt skadestånd är att J.H. i hög grad bidragit till den uppkomna situationen.

BEVISNING

Parterna har åberopat skriftlig bevisning. J.H. har vidare åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med J-P:E., L.J., R.J. och O.A.. Staten har åberopat förhör med vittnena L-G.L., T.S., R.J., B.S., A-H.G., T.L., Y.Y., L.B. och P.T..

J.H. har under förhöret under sanningsförsäkran bekräftat vad som anförts sakframställningsvis till stöd för hans talan och tillagt: I början hade polisen i Helsingborg kontroll över mc-grupperna, som angrep varandra mest för att skrämma varandra och för att tala om för myndigheterna vad de kunde. Sedan länskriminalen inrättats uppmanades alla polismän att arbeta aktivt mot den mc-relaterade brottsligheten, utan att det närmare preciserades hur det skulle ske. Det var sedan länge väl känt att han hade en källa inom en mc-klubb och att de uppgifter som han lämnade kom därifrån. Om hans förfaringssätt inte varit lämpligt borde man ha ingripit, men i stället uppmuntrades han av R.J.. Han anlitades också vid flera tillfällen till att delta i utredandet av skottlossning mellan olika mc-gäng på grund av sin kännedom om båda sidorna. Enligt hans uppfattning var det ganska vanligt med informatörer och för att få information måste man även ge något i gengäld. P.O. var en bekant, som var på väg ut ur Hells Angels. Det var även tal om att denne skulle börja någon form av anställning i den byggnadsfirma som J.H. bedrev. - Han var i tjänst den 15 augusti 1995 och talade då om för R.J. eller B.S. att P.O. några dagar tidigare berättat om en förestående förflyttning av mc-klubbsmedlemmar genom Sverige. Han har även för sig att han berättade det för sin kontakt vid rikskriminalen, A-H.G.. Under kvällen kom ett fax från den danska polisen med samma innehåll. Följande dag sammanträffade han med P.O. och bekräftade då uppgiften till denne. P.O. lämnade information som han fått från en kamrat i danska Bandidos, bl.a. om att det förekom mycket vapen. J.H. var intresserad av att få veta vem kontaktpersonen i Danmark var. Han kopierade och visade sammanställningar med fotografier av danska Bandidosmedlemmar, som P.O. redan tidigare bett om att få se. Han tog sedan med sig handlingarna tillbaka till sitt tjänsterum. Fotocollagen förvarades i en pärm i utsättningsrummet i polishuset i Helsingborg (dvs. den lokal där polismännen samlas för genomgångar, tingsrättens anmärkning), där den var tillgänglig för alla, även för besökande allmänhet. Det var inte angivet att den var hemlig. Bilderna hade publicerats på Expressens mittuppslag. Sekretessbelagda handlingar skall förvaras inlåsta och kvitteras ut av den som vill ha tillgång till dem. Handlingar som inte är försedda med sekretesstämplar är offentliga. P.O. frågade honom om polisen hade bilar av visst utseende. Eftersom han inte skulle ha blivit trodd om han sagt att han inte visste det svarade han nej. Han minns inte att han talat med P.O. om någon razzia. Om han nämnt Torggatan vet han inte vad som avsågs, gator med det namnet finns på flera orter som kunde vara aktuella. Han har säkert sagt något om att polisen jagade P.O:s kompisar, men det var ett vedertaget uttryck och innebar inte några specifika upplysningar. I augusti 1996 sökte P.O. honom på arbetet och undrade om han kunde fråga K.B. om två namngivna personer kunde bli medlemmar i Hells Angels. J.H. berättade för Y.Y. vad det gällde och denne gav klartecken till besöket, trots att han borde ha frågat åklagaren. Enligt tjänsteföreskrifterna fick utredarna överta andras arbetsuppgifter och t.ex. på kvällstid höra frihetsberövade i andras utredningar utan åklagarens tillstånd. Kriminaljouren kunde hämta vem de ville från häktet till förhör utan kontroll. En misstänkt kom till honom med narkotika och för att få bort den från gatan tog han den i beslag. Eftersom hans arbetstid för dagen var slut och de inte fick arbeta övertid, talade han med vakthavande befäl och fick dennes tillåtelse att skriva anmälan och beslagsprotokoll dagen därpå. Då glömde han att göra det.

Vittnena har berättat på följande sätt.

L-G.L.: Han arbetade som vakthavande befäl i ledningscentralen vid polisen i Helsingborg den 15 augusti 1995. Under natten till den 16 augusti kom ett fax från den danska polisen om att medlemmar av Bandidos skulle färdas genom landet. Han informerade alla polismän i yttre tjänst, rikskriminalen, länskriminalen i Malmö, passpolis och tull. Vad han minns hände inget under natten.

J-P:E.: Han har arbetat som befäl vid ledningscentralen i Helsingborg sedan 1987. Den konflikt som uppstod mellan mc-gängen under 1990-talet har ingen jämförelse i svensk polisiär historia. Allvaret i situationen blev klar för den högre polisledningen först när skottlossning förekom på Helsingborgs gator. Man har inte lyckats med att bekämpa den mc-relaterade brottsligheten och det går inte att få uppgifter från Hells Angels eller Bandidos. J.H. lämnade uppgifter om mc-klubbarna och man visste att han hade kontakter, även om inte dessa var närmare kända. Tipsen mottogs tacksamt och uppgifterna togs på allvar. I utsättningsrummet fanns en pärm med fotografier utvisande medlemmar i mc-klubbarna, eftersom det var viktigt att alla polismän i yttre tjänst kände igen dessa personer och kunde rapportera sina iakttagelser. Om allmänheten hade velat se fotografierna, skulle dessa nog ha ansetts vara sekretessbelagda.

L.J.: Han har varit polis sedan 1982 och arbetat i en grupp inom ordningspolisen som inriktat sig på mc-relaterad brottslighet. För polismännens säkerhet var det viktigt att få information som innebar att man kunde vara "steget före". Sådan information fick man bl.a. från J.H., medan det inte kom några uppgifter från länskriminalen. Han tyckte inte det var känsligt att J.H. hade en källa inne i Hells Angels, som det annars var svårt att få information om. Sammanställningarna med fotografier över mc-klubbarnas medlemmar var tillgängliga för alla och de var inte försedda med sekretesstämplar. Om de kunde visas vid utredningar om mc-relaterad brottslighet, berodde på syftet med att visa dem och avgjordes av den enskilde utredningsmannen. Han har erhållit en genomgång av sekretessreglerna på polisskolan och därefter vid några tillfällen fått ytterligare information.

T.S.: Han har varit chef för en ordningsgrupp inriktad på mc-klubbarna, med totalt operativt ansvar, men med rapporteringsskyldighet till länskriminalen. Han visste att J.H. hade någon kontakt knuten till Hells Angels och vid enstaka tillfällen fick de information från honom som vidarebefordrades till länskriminalen i Malmö. Vad uppgifterna gällde minns han inte. Under hösten 1996, i samband med att J.H. avslöjades, "ströps" den information från länskriminalen som var nödvändig för gruppens verksamhet. Fotosammanställningarna var nödvändiga för att polismän skulle kunna rapportera sina iakttagelser. De var sekretessbelagda, men det framgick inte. De skulle inte lämnas ut då det p.g.a. den pågående konflikten var riskabelt att lämna ut uppgifter om den andra gruppens sammansättning.

R.J.: Han har arbetat som polis sedan 1972 och från sommaren 1994 vid länskriminalens avdelning i Helsingborg med ansvar för utredningar avseende grova våldsbrott. Troligen under 1995 förmedlade han ett tjugotal tips om mc-klubbarna från J.H. till länskriminalen i Malmö. J.H. kontaktade honom på telefon antingen på arbetet eller i hemmet, eller också besökte han honom på tjänsterummet, för att lämna information. R.J. skrev ned uppgifterna och skickade dem vidare. De var av varierande art och för att värdera dem måste man vara mer insatt än han var. Vid några tillfällen angavs på begäran av J.H. inte varifrån uppgiften kom. R.J. visste att J.H. hade en kontakt inom Hells Angels, men visste inte vem den personen var. När J.H. inte nämnde det frågade han inte heller. Han utgick från att företrädare för länskriminalen skulle ta kontakt med J.H. om de ville veta mera. Han diskuterade inte med J.H. hur denne agerande och han kände inte till att information lämnades ut till mc-klubbarna. Han har aldrig haft kontakt med J.H. om någon förflyttning av mc-klubbsmedlemmar; i augusti 1995 arbetade han på annan ort. De sammanställningar av fotografier som fanns var avsedda för internt bruk och det var uteslutet att allmänheten skulle få tillgång till dem. Han har fått utbildning i sekretessfrågor på polisskolan och sedan vid några informationstillfällen.

B.S.: Han är chef för länskriminalens avdelning i Helsingborg. Under 1995 var han utredare där och fungerade som chef när R.J. var frånvarande. Vid sådana tillfällen fick han mottaga tips från J.H. som han vidarebefordrade till Malmö eller till någon pågående utredning. J.H. verkade mer initierad än andra polismän som lämnade tips om mc-klubbarna och uppgifterna kom från någon i mc-kretsar. Vem källan var visste inte B.S. och det var inte kutym att fråga om sådana saker. De diskuterade inte J.H:s tillvägagångssätt, möjligen kan B.S. ha sagt "kan du ordna mer är det bra". Vad han minns har inte J.H. talat med honom om någon förflyttning av mc-klubbsmedlemmar. I vart fall finns inte något skriftligt om det. Om en sådan uppgift blivit känd hade risken för angrepp och attentat ökat. När faxet nådde länskriminalens Helsingborgsavdelning hade åtgärder redan vidtagits.

A-H.G.: Hon har haft ett tiotal kontakter med J.H. i sitt arbete vid ett mc-projekt vid rikskriminalen. Den första kontakten var i september 1995.

T.L.: Han har arbetat med mc-relaterad brottslighet sedan 1989 och var delaktig vid upprättandet av de sammanställningar med fotografier som visar medlemmarna i mc-klubbarna Hells Angels och Bandidos. Kollagen upprättades i underrättelsesyfte och bestod av daktningsfotografier och enstaka spaningsfoton. De innehöll också foton som erhållits från den danska polisen. Utöver fotografierna innehöll sammanställningarna namn, personnummer och eventuella öknamn. De reviderades löpande ett par gånger per år. Exemplaren numrerades och sändes ut, men det angavs ej att de var sekretessbelagda. Det var dock förbjudet att kopiera materialet. Handlingarna skulle vara tillgängliga för dem som arbetade med spaning. Uppgifterna var inte offentliga. Det framgick tydligt av daktningsfotografierna att det var fråga om sådana och de får ej lämnas ut enligt polislagen. Enstaka daktningsfotografier får användas vid konfrontation i en pågående utredning. De foton som fanns i sammanställningarna har aldrig förekommit i pressen.

Y.Y.: Han är utredare vid polisen i Helsingborg och hade i augusti 1996 utredningen mot häktade Hells Angelsmedlemmen K.B.. Denne var misstänkt för grovt vapenbrott och belagd med restriktioner som inskränkte hans kontakter med omvärlden. Y.Y. har inte varit i kontakt med J.H. i det ärendet. Om denne hade frågat om han fick besöka K.B., borde han ha kommit ihåg det. Vid den tidpunkten kände han inte till att J.H. hade kontakter inom Hells Angels.

L.B.: Under åren 1995-96 var han en av två spaningsledare för de grupper vid länskriminalen i Malmö som arbetade med motorcykelklubbarna. Sommaren 1996 framkom misstankar om att J.H. läckte uppgifter till Hells Angels. Han delgav chefen för länskriminalen, P.T., dessa misstankar och denne beslutade att förundersökning skulle inledas. Avsikten hade varit att alla polismän skulle delta i kampen mot den mc-relaterade brottsligheten genom att samla in information. Efteråt har han fått veta att en del av de tips som kommit in härstammat från J.H.. Det är svårt att få information från mc-grupperna och han har aldrig hört talas om att någon annan haft en källa inne i en sådan organisation. Tipsen gav inte heller vid handen att de kom från en sådan källa. Vad han kan minnas har inte något tips som rapporterats av R.J. lett till inledande av förundersökning eller någon annan åtgärd. En del av de uppgifter som han vidarebefordrat har inneburit att attentat mot Bandidos skulle ha varit insiderjobb och verkar vara medvetet planterad desinformation för att rikta uppmärksamheten från Hells Angels. Efter uppdagandet av J.H:s kontakter försvårades arbetet för grupperna. Ett stort tillslag mot Hells Angels fastighet i Hasslarp i september 1996 måste genomföras utan medverkan av polisen i Helsingborg, som inte ens kände till vad som skulle ske. Vid det tillfället påträffades för första gången vapen på fastigheten. Han skulle aldrig lämna ut information - sekretessbelagd eller ej - för att få information tillbaka. De flesta informatörer har andra skäl för att lämna uppgifter och polismannens kontakt med dem blir mer av social natur. Desinformation skall inte lämnas ut utan sanktion från förundersökningsledaren eller åklagaren, då det åtminstone i en pågående förundersökning finns risk för att det skall uppfattas som bevisprovokation. Sammanställningarna av fotografier som visade medlemmar i mc-klubbarna var sekretessbelagda. Det var svårt att få fram material till dem, de framställdes i ett begränsat antal och skulle hanteras med stor försiktighet. Motorcykelklubbarnas medlemmar försöker undvika att bli fotograferade och de ändrar utseende. Han skulle aldrig visa bilderna. Enstaka daktningsfoton kan möjligen visas för att fastställa identiteten hos en person beträffande vilken det lämnats signalement. En utredningsman skall aldrig gå in till en annan utredares häktade. Om någon kontakt skall förekomma skall det gå via förundersökningsledaren eller åklagaren. Polisen hade god kontroll på vilka personer som ingick i de olika mc-grupperna. J.H:s agerande främjade mc-klubbarna.

P.T.: Han är chef för länskriminalen i Skåne sedan den 1 augusti 1995 och ansvarig för insatserna mot den mc-relaterade brottsligheten. Motsättningarna mellan grupperna ökade och från 1994 blev oroligheterna allt svårare. I början av 1996 sattes särskilda resurser in för att förhindra våldsbrott och framför allt att förhindra att allmänheten kom till skada. Sommaren 1996 framkom att Hells Angels hade en anmärkningsvärd kontakt inom polisen. Under den utredning som inleddes dök J.H:s namn upp. Inledningsvis trodde man att denne lämnat information till Hells Angels och rapporteringen till polisen i Helsingborg avbröts, vilket innebar att arbetet försvårades. Länskriminalen fick rapporter om många iakttagelser från polispersonal. Dessa tips skrevs ned och bearbetades. I efterhand har han fått veta att J.H. lämnat uppgifter till bl.a. R.J. i Helsingborg och har gått igenom en sammanställning över dessa tips. Om ärendet skötts på rätt sätt, tror han att J.H. hade kunnat vara en värdefull uppgiftsinhämtare. Det är vanligt att uppgifter lämnas av informatörer, ett oreglerat ämne som inte heller tas upp under utbildningen. Frågan vilka uppgifter som kan lämnas ut är känslig eftersom det inte får lämnas ut uppgifter som kan vara till men för polisverksamheten. Uppgifterna måste vara av harmlöst slag och inte kunna utnyttjas av mottagaren. Bedömningen får göras från fall till fall och vid tveksamhet måste man avstå eller fråga en överordnad. Sekretessbelagda uppgifter får aldrig lämnas ut. Någon klar praxis när det gäller hur sekretessbelagt material skall hanteras finns inte. Uppgifterna om förflyttningen av Bandidosmedlemmar genom Sverige var föremål för hög sekretess och det var uteslutet att de skulle kunna lämnas ut, något som J.H. borde ha insett. Om de lämnades ut fanns risk för ökad våldsanvändning och även om uppgifterna röjdes i efterhand visade de att källan var pålitlig och kunde utnyttjas igen. Daktningsfoton är normalt sekretessbelagda, även om det förekommer att enstaka foton visas i samband med identifiering. Sammanställningarna, vilkas syfte var att polispersonalen skulle känna igen mc-klubbarnas medlemmar och rapportera sina iakttagelser, gav en samlad bild av organisationerna och uppgifterna om namn och personnummer gjorde det lättare för den som ville kartlägga de inblandade personerna. Det är över huvud taget olämpligt att lämna ut uppgifter om polisens verksamhet till Hells Angels, även om han inte kan se att skada uppstått i de fall då det rört sig om oriktiga uppgifter. Kontakten mellan J.H. och P.O. hade kunnat utnyttjas; det sades i Hells Angels-kretsar att man kunde ställa frågor till J.H. och få svar på dem. Enligt praxis skall en polisman inte besöka en häktad person annat än i utredningssammanhang. Det är märkligt att J.H. lät sig utnyttjas för ett ovidkommande ärende. Han skulle ha talat med utredningsmannen eller åklagaren.

O.A.: Han har varit polis i cirka 42 år och var vid sin pensionering 1992 chef för vårdsroteln vid Helsingborgspolisen. Metoden att köpa och ge tjänster är enligt hans erfarenhet ibland det enda sättet att bekämpa grov brottslighet, men det är mycket svårt att etablera någon kontakt. Det kräver mycket gott omdöme och sunt förnuft att arbeta på det sättet. Det finns inte några föreskrifter om hur man skall gå till väga, men han anser att om sekretessbelagt material skall lämnas ut måste kontakt tas med någon i befälsställning.

DOMSKÄL

Tingsrätten börjar med att pröva frågan om avskedandet grundats på omständigheter som arbetsgivaren känt till mer än två månader före underrättelsen, eller med andra ord om statens rätt att avskeda J.H. preskriberats.

Ingripandet mot J.H. i anledning av misstanke om brott som hade att göra med kontakterna med Hells Angels gjordes i oktober 1996. Vid förhör den 7 november 1996 vidgick J.H. de faktiska omständigheterna såvitt avser de händelser som sedan kommit att läggas till grund för avskedandet. Personalansvarsnämnden beslutade den 15 november 1996 att inleda förfarande mot J.H. om skiljande från anställningen. Samma dag underrättades han om det tilltänkta avskedandet. Vid kontakter mellan parterna därefter anförde J.H. att han handlat med tyst samtycke i de fall som berörde brott mot tystnadsplikten, att han sannolikt skulle komma att begära komplettering av förundersökningen och han yrkade att ärendet skulle bordläggas tills åtalsfrågan kunde överblickas. Vid förhandling 4 december 1996 åberopade han att preskription inträtt, men hänförde sig därvid till en tidpunkt i augusti 1996 som utgångspunkt för beräkning av tvåmånadersfristen, vilket var uppenbart oriktigt, eftersom en del av de händelser som låg till grund för avskedandet inte inträffat vid den tidpunkten. J.H. gör nu inte heller gällande att fristen skall beräknas på det sättet. Alternativt hemställde han om bordläggning i enlighet med vad han tidigare anfört. Den 18 december 1996 bordlade Personalansvarsnämnden frågan om avskedande i avvaktan på att ytterligare klarhet skulle vinnas i ärendet. Sedan kompletteringen av förundersökningen redovisats den 31 januari 1997 och beslut i åtalsfrågan fattats den 7 februari 1997, underrättades J.H. den 11 februari 1997 på nytt om att avskedande övervägdes och den underrättelsen fullföljdes med ett avskedande den 6 mars 1997.

J.H. har i målet gjort gällande att tvåmånadersfristen skall anses ha börjat löpa den 7 november 1996, då han vidgick de faktiska omständigheterna, och att underrättelsen i februari 1997 därför skett för sent. Han har därvid hänvisat till att staten vid tidpunkten för den första underrättelsen uppenbarligen ansett sig ha förutsättningar att göra en bedömning i ärendet. Staten har å sin sida hävdat att tvåmånadsfristen skall räknas från den 31 januari 1997, då förundersökningen kompletterats och arbetsgivaren kunde överblicka situationen.

De omständigheter som låg till grund för beslutet om avskedande är desamma som föranledde den första underrättelsen, som J.H. mottog i november 1996. Staten får därmed, som J.H. har påstått, anses ha fått kännedom om omständigheterna den 7 november 1996, som var den dag då J.H. vidgick de faktiska omständigheterna. Ärendet om avskedande bordlades av Personalansvarsnämnden den 18 december 1996 på J.H:s begäran. Staten avstod från att fullfölja det inledda förfarandet för avskedande i avvaktan på att ytterligare klarhet skulle vinnas i ärendet. Skälet till att staten godtog att bordlägga ärendet var att J.H. hade begärt att förundersökningen skulle kompletteras i vissa avseenden, som kunde innebära en helt förändrad bedömning av de händelser som åberopats till stöd för ett avskedande. J.H., som alltså själv hade begärt bordläggning av ärendet, kan således inte ha svävat i ovisshet om att frågan om anställningens bestånd alltjämt var föremål för nämndens prövning under den tid då förundersökningen kompletterades. Efter det att förundersökningen hade kompletterats underrättades J.H. den 11 februari 1997 om det tilltänkta avskedandet, som verkställdes inom en månad därefter. Det sagda innebär visserligen att avskedandet kom att grundas enbart på omständigheter som staten hade känt till mer än två månader. Tidsöverdraget har emellertid berott på J.H:s begäran att ärendet om avskedande skulle bordläggas. Att staten villfor denna begäran låg i J.H:s intresse, eftersom kompletteringen av förundersökningen hade kunnat leda till andra bedömningar i frågan. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att avskedandet inte strider mot 18 § andra stycket LAS. Statens rätt att avskeda J.H. hade således inte preskriberats.

Därefter går tingsrätten över till att pröva statens påståenden om att J.H. i vissa avseenden, som preciserats i avskedandebeslutet den 6 mars 1997, åsidosatt vad som ålegat honom.

Inledningsvis kan konstateras att Arbetsdomstolen i en rad avgöranden fastställt att, i de fall då brottslig gärning ligger till grund för ett avskedande, allmän domstols bedömning av om arbetstagaren begått den gärning som föranlett avskedandet har en betydande bevisverkan vid bedömningen av anställningstvisten och att det för att slutsatsen skall bli en annan krävs att arbetstagarens motbevisning är sådan att det framstår som tvivelaktigt om brottmålsdomen är riktig på den punkten. I förevarande fall är denna bevisregel dock endast begränsat tillämplig, eftersom beskrivningen av de gärningar som ligger till grund för åtalet respektive avskedandet i vissa avseenden inte stämmer överens.

Under punkt 1 a) har staten gjort gällande att J.H.

dels i strid mot polisförordningen och givna instruktioner underlåtit att informera överordnad personal om att han av P.O. fått kännedom om den förestående förflyttningen,

dels bekräftat uppgiften om förflyttningen för P.O. vid ett personligt sammanträffande med denne, trots att uppgiften var föremål för sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen. Prövningen i brottmålet grundade sig på påståenden om ett delvis annat händelseförloppet.

När det först gäller huruvida J.H. till sina befäl vidarebefordrat information om de uppgifter han fått, har han lämnat vaga uppgifter av den innebörden att han nämnt det för en eller flera av tre namngivna personer. Genom förhören med R.J. och A-H.G. får det anses uteslutet att informationen skulle ha lämnats till någon av dem. Däremot kan det inte uteslutas att J.H. talat med B.S. i ärendet. Det är därför inte utrett att han handlat i strid mot rapporteringsskyldigheten enligt polisförordningen eller länspolismästarens order om insatser mot den mc-relaterade brottsligheten.

J.H. har vidgått att han lämnat information till P.O. om de uppgifter polisen fått in rörande förflyttningen. Frågan är då om sekretess gällt för uppgifterna och om J.H. insett det.

Sekretess gäller enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen bl.a. för uppgift som hänför sig till polismyndighets verksamhet - utan anknytning till något konkret fall - för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. L-G.L. har berättat vilka åtgärder han som vakthavande befäl vidtog i anledning av att faxet från den danska polisen anlände. Vidare har bland andra P.T. vittnat om risken dels för ökat våld om det blev känt att en förflyttning av mc-klubbsmedlemmar skulle ske, dels för att mottagaren, i detta fall P.O., skulle bibringas uppfattningen att källan var säker och skulle kunna utnyttjas igen. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att det kunde antas att J.H:s uppgiftslämnande skulle motverka syftet med beslutade åtgärder och skada den framtida verksamheten. Sekretess har således gällt för uppgiften. Fråga är då om J.H. insett detta. J.H. har varit polis sedan år 1980. En grundläggande förutsättning för att polisens arbete skall ge resultat är ofta att uppgifter om pågående utredningar och andra åtgärder kan hållas hemliga. Visserligen synes utbildningen av polismän i sekretessfrågor i stort sett ha inskränkt sig till en genomgång under den grundläggande utbildningen, men mot den ovan angivna bakgrunden måste det ändå stå klart för en erfaren polisman att en uppgift som föranledde höjd beredskap hos polisen i en situation där våldsanvändningen mellan mc-grupperna vållade allvarliga polisiära problem, inte kunde lämnas ut till företrädare för den ena av de inblandade grupperna.

Staten har vidare under punkt 1 b) gjort gällande brott mot tystnadsplikten bestående i att J.H. visat P.O. tre-fyra ark med fotografier utvisande Bandidosmedlemmar samt andra personliga uppgifter rörande dessa personer. J.H. har erkänt att han handlat på det sättet.

Även sammanställningarna av fotografier och därtill hörande uppgifter är i den aktuella sekretessbestämmelsens mening hänförliga till polismyndighetens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott. Av utredningen i målet framgår att ett röjande av uppgifter om Bandidosmedlemmarnas identitet för Hells Angels ökade risken för konfrontationer, liksom för angrepp på enskilda medlemmar i Bandidos och på deras anhöriga. Att dessa fotografier inte varit föremål för publicering framgår av T.L:s vittnesmål. Det har därför kunnat antas att den framtida verksamheten skulle skadas om uppgifterna lämnades ut, dvs. att uppgifterna varit föremål för sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen. Som tingsrätten redan konstaterat är det en grundläggande förutsättning för polisiär verksamhet att där förekommande uppgifter kan vara föremål för sekretess. I fotocollagen ingick s.k. daktningsfotografier. Enstaka sådana fotografier kan förevisas i en enskild utredning med stöd av 1 kap. 5 § sekretesslagen, om det är nödvändigt för att polismyndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet. Någon sådan situation var det emellertid inte fråga om här. För en erfaren polisman måste det ha varit uppenbart att sammanställningen inte kunde företes för någon utomstående, särskilt inte i den situation som rådde vid tillfället och som av flera av vittnena beskrivits som ett "krigstillstånd". J.H. måste således ha insett att sekretess gällde för uppgifterna. Den omständigheten att fotografierna varit tillgängliga för i stort sett alla anställda vid polismyndigheten föranleder ingen annan bedömning.

I båda de nu behandlade fallen finner tingsrätten således att J.H. gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten.

När det gäller de uppgifter som J.H. därutöver lämnade till P.O. kan det i vart fall inte enligt tingsrätten anses klarlagt att deras röjande kunnat föranleda sådan skada som avses i 5 kap. 1 § sekretesslagen. Något tystnadspliktsbrott kan J.H. således inte ha gjort sig skyldig till i den delen. Staten har emellertid också hävdat att J.H. genom att lämna uppgifter på det sätt han gjort bröt mot anställningsavtalet, även om uppgifterna ej var föremål för sekretess. En tystnadsplikt utöver vad som följer av lag kan emellertid inte förekomma i förhållandet mellan enskild och det allmänna.

Av utredningen i målet framgår att J.H. den 23 augusti 1996 besökte den häktade Hells Angels-medlemmen K.B. i dennes cell på häktet i Helsingborg och förmedlade frågor och svar mellan P.O. och denne om interna frågor som rörde Hells Angels, trots att han inte hade något med tjänsten förknippat ärende till K.B.. Som också Hovrätten funnit har J.H. inte erhållit tillstånd från Y.Y. att besöka K.B. för att ställa den aktuella frågan. Genom att i sin egenskap av polisman gå in till den häktade K.B. gav J.H. sken av att han hade rätt att besöka denne och därigenom har han, som Staten gjort gällande, utnyttjat sin ställning. Det är enligt tingsrättens uppfattning tveksamt om det därvid var fråga om myndighetsutövning, men oavsett hur den frågan skall bedömas var hans handlande så olämpligt med hänsyn till de krav som kan ställas på en polisman, att det stod i strid mot vad som ålåg honom i tjänsten. Det måste ha varit uppenbart för J.H. att han inte utan tillstånd hade rätt att besöka en häktad i ett ärende som inte hade samband med utredningen av de brott för vilka denne var häktad och det måste också ha stått klart för honom att detta gjorde sig särskilt starkt gällande i den situation som det här var fråga om.

Slutligen har J.H. erkänt att han glömde att han hade den narkotika som han tagit i beslag i sitt vapenskåp och att han därför inte upprättade erforderliga handlingar eller ombesörjde annan förvaringsplats dagen efter beslagstagandet, som staten i detta mål hävdat att han skulle ha gjort. Det åsidosättande av vad som ålåg honom i tjänsten som han på detta sätt vid myndighetsutövning av oaktsamhet gjort sig skyldig till är att bedöma som tjänstefel. Av de skäl som Hovrätten anfört - nämligen att särskilt höga krav måste ställas vid användandet av straffprocessuella tvångsmedel och då beslaget avsåg narkotika - är gärningen inte att anse som ringa.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att J.H. åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten genom att lämna ut sekretessbelagda uppgifter om Bandidosförflyttningen och om identiteten på Bandidosmedlemmar till P.O., genom att utnyttja sin ställning som polisman för att besöka en Hells Angelsmedlem i häktet och förmedla uppgifter mellan P.O. och denne och genom att underlåta att vidta erforderliga åtgärder med den beslagtagna narkotikan. Staten har gjort gällande att han handlat omdömeslöst, illojalt och självsvåldigt och att han grovt åsidosatt sina åligganden på ett sätt som motiverar avskedande.

Avskedande kommer i normalfallet i fråga endast när det med hänsyn till såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle framstå som stötande om arbetstagaren fick behålla tjänsten. När det gäller polismän har Arbetsdomstolen i ett flertal domar där avskedande av polismän prövats slagit fast att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det gäller polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende, vilket i sin tur förutsätter att polismännen är oförvitliga.

Det åsidosättande som ligger i att J.H. glömde att han hade narkotikan i sitt vapenskåp, och därför inte behandlade den korrekt, är enligt tingsrättens uppfattning inte av den beskaffenheten att det bör motivera ett avskedande.

När det gäller övriga gärningar har J.H. förklarat att syftet var att få fram värdefull information för bekämpningen av den mc-relaterade brottsligheten. I målet har framkommit att situationen vid polismyndigheten under mitten av 1990-talet i stor utsträckning påverkades av den våldsamma utvecklingen av konflikten mellan Hells Angels och Bandidos. Den order som utfärdades den 8 februari 1995 innebar en uppmaning till alla polismän att anmäla varje iakttagelse av mc-klubbarnas medlemmar och deras verksamhet till länskriminalen. Tingsrätten finner inte att de omständigheter som framkommit ger anledning att ifrågasätta vad J.H. sagt om syftet med sitt agerande. Han kan därför inte anses ha handlat illojalt mot arbetsgivaren.

Tingsrätten anser däremot att J.H. utövat sin tjänst på ett omdömeslöst och självsvåldigt sätt. I länspolismästarens order påpekades vikten av att polisen i alla kontakter med mc-klubbarnas medlemmar och därtill knutna personer agerade formellt och med fasthet och att kompromisser inte fick ske. I det svåra läge som polisen befann sig i vid den aktuella tiden då det gällde att bekämpa mc-brottsligheten, röjde J.H. uppsåtligen sekretessbelagd information vid mer än ett tillfälle till en medlem i Hells Angels. Även om hans enda syfte med uppgiftslämnandet var att upprätthålla kontakten med en källa inom Hells Angels, måste det ha varit uppenbart för honom att hans förfarande att lämna ut sekretessbelagd information först skulle ha godkänts av någon överordnad. J.H. hade varken den ställning inom polisen eller den överblick över spaningsläget att han självsvåldigt kunde besluta i en sådan fråga. Inte heller hade han anledning att tro att han hade något slags tyst samtycke att handla som han gjorde. Att han först borde ha tagit kontakt med en överordnad måste ha stått klart för honom inte minst mot bakgrund av att några särskilda regler eller principer inte tycks ha funnits när det gäller polisens hantering av informatörer. Vidare anser tingsrätten att J.H:s besök i häktet, som i allmänhetens ögon måste ha gett intryck av att han gick en mc-klubbs ärenden på ett sätt som är oförenligt med tjänsten som polisman, visar att hans omdöme starkt kan ifrågasättas. En försvårande omständighet när det gäller nu nämnda överträdelser är enligt tingsrätten att J.H. hade en långvarig tjänstgöring bakom sig och att han således måste ha haft god kännedom om vilka krav som ställs på det polisiära arbetet. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att J.H. grovt har åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten. Grund har därför - trots J.H:s långa tjänstgöring - förelegat för att avskeda honom. Hans yrkande att avskedandet skall ogiltigförklaras skall därför lämnas utan bifall.

Huvudregeln är att tappande part skall svara för motpartens rättegångskostnader. För arbetstvister stadgas dock särskilt att domstolen kan förordna att vardera parten skall svara för sina kostnader, om den part som förlorat målet haft skälig anledning att få tvisten prövad. För en sådan bedömning talar i detta fall flera omständigheter. Frågan om preskription skett har varit svårbedömbar, särskilt med hänsyn till att staten bordlade frågan om avskedande, för att sedan på nytt underrätta J.H. om att avskedande övervägdes. I brottmålsdelen ogillades åtalet helt vid tingsrätten, men bifölls sedan till viss del i Hovrätten, dock delvis avseende andra gärningar än dem som staten lagt till grund för avskedandebeslutet. Tingsrätten finner därför att J.H. har haft skälig anledning att driva målet om ogiltigförklaring av avskedandet.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Skiljaktig mening av rådmannen Per Assarson

Vad först gäller frågan huruvida avskedandet av J.H. strider mot 18 § andra stycket LAS delar jag majoritetens uppfattning. Inte heller enligt min mening hade således statens rätt att avskeda J.H. preskriberats.

Jag instämmer också i majoritetens slutsatser beträffande J.H:s åsidosättande av hans tjänsteåligganden. Även enligt min mening är således utrett, att J.H. gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten genom att lämna ut sekretessbelagda uppgifter om Bandidosförflyttningen och om identiteten på Bandidosmedlemmar samt att J.H. åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten även genom att dels utnyttja sin ställning som polisman för att besöka en Hells Angelsmedlem i häktet och förmedla uppgifter mellan denne och P.O., dels underlåta att vidta erforderliga åtgärder med avseende på beslagtagen narkotika. Som majoriteten funnit är det dock inte utrett, att J.H. underlåtit att informera överordnad personal om att han av P.O. fått kännedom om den förestående Bandidosförflyttningen.

När det emellertid gäller frågan huruvida J.H. genom sitt nyssnämnda, i fyra punkter preciserade beteende har - såsom krävs för avskedande enligt 18 § lagen om anställningsskydd - grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, gör jag följande bedömning.

Till en början anser jag, liksom majoriteten, att J.H:s underlåtenhet att korrekt hantera de 0,59 gram narkotika som han glömt i sitt vapenskåp inte är av sådan beskaffenhet, att det bör motivera ett avskedande.

I fråga om de återstående tre överträdelserna av sina tjänsteåligganden, som J.H. gjort sig skyldig till, delar jag visserligen majoritetens uppfattning att J.H:s handlande varit omdömeslöst och självsvåldigt. Mot detta står dock ett antal omständigheter, som är ägnade att minska det klandervärda i J.H:s handlingssätt.

Av dessa omständigheter vill jag först peka på det av J.H. uppgivna syftet bakom hans handlande, nämligen att söka få fram värdefull information för bekämpningen av den mc-relaterade brottsligheten. Utredningen ger också belägg för, att J.H. under den aktuella tiden lämnat ett flertal - enligt R.J. ett tjugotal - tips om mc-klubbarna och deras verksamhet. Liksom majoriteten konstaterar jag att utredningen inte ger anledning att ifrågasätta, att J.H:s syfte med att lämna information till P.O. och besöka K.B. i häktet varit något annat än det av J.H. uppgivna. Inte heller jag kan således finna, att J.H. handlat illojalt mot arbetsgivaren.

En annan omständighet gäller beskaffenheten av den information, som J.H. lämnat till P.O. om Bandidosförflyttningen och identiteten av Bandidosmedlemmar. Trots att uppgiftslämnandet i denna del innefattat sekretessbrott, har uppgifterna ostridigt avsett förhållanden som redan varit kända för P.O. och de kan därför inte antas ha haft annat än begränsade skadeverkningar för polisverksamheten. Och även om J.H:s otillåtna besök hos K.B. i häktet framstår som klandervärt, visar utredningen inte annat än att besöket de facto handlat om ett utbyte av information, som i sammanhanget får betecknas som tämligen oskyldigt.

Utredningen i målet tyder på att polisens beredskap och åtgärdsplanering med anledning av den våldsamma konfliktutvecklingen mellan de konkurrerande mc-klubbarna i mitten av 1990-talet inte varit den bästa. I den uppkomna situationen måste all information om klubbarnas verksamhet och deras medlemmar ha framstått som värdefull. Detta framgår också av den order, som länspolismästaren utfärdade den 8 februari 1995. Även om situationen naturligtvis inte kan sägas ha sanktionerat informationsanskaffning med hjälp av straffbara metoder, så kan den i vart fall antas ha stimulerat okonventionella initiativ - liknande J.H:s - från enskilda polismäns sida.

Vid bedömningen av J.H:s agerande bör vidare beaktas, att metoden att "utnyttja källor inom den undre världen" för att skaffa information - trots att den saknar officiell sanktion och således är oreglerad - ändå synes vara tyst accepterad som ett inslag i polisens bekämpning av i vart fall den grövre och organiserade brottsligheten och därvidlag också kan ge goda resultat. I J.H:s fall tillkommer att bl.a. hans närmaste överordnad kände till, att han hade en källa inom Hells Angels. Den omständigheten att ingen, tydligen under lång tid, reagerade på hans sätt att skaffa information, måste ha förstärkt J.H:s uppfattning att hans verksamhet via en informatör inom de eljest synnerligen slutna mc-klubbarna inte bara var till gagn för insatserna mot den mc-relaterade brottsligheten utan även att den låg inom ramen för vad som kunde godtas.

I vart fall när det gäller J.H:s utlämnande av fotografier av Bandidosmedlemmar vill jag slutligen särskilt peka på, att utbildningen av polismän i sekretessfrågor synes vara av synnerligen begränsad omfattning.

För det slutliga ställningstagandet till huruvida J.H:s agerande varit så klandervärt att det överskridit gränsen för vad som bör föranleda avsked, är det självfallet av vikt att också jämföra med vad som kan utläsas av Arbetsdomstolens praxis på området. En omständighet som synes ha varit av framträdande betydelse i de fall, där Arbetsdomstolen funnit att en polismans brott i tjänsten utgjort tillräcklig grund för avsked, är att brottet innefattat - förutom grövre former av uppsåtligt tjänstemissbruk - (risk för) skadeverkningar för enskilda personer (se t.ex. AD 1990 nr 16, 1995 nr 20 och nr 42). Den typen av överträdelser har det inte varit fråga om i J.H:s fall.

Vid en samlad bedömning av de omständigheter som sålunda talar till J.H:s förmån och med hänsyn även till hans föregående, mångåriga och - såvitt känt - anmärkningsfria tjänstgöring, kan jag inte finna att vad J.H. låtit komma sig till last innefattar ett grovt åsidosättande av vad som ålegat honom i tjänsten.

Överröstad i detta hänseende, är jag ense med majoriteten angående rättegångskostnaderna.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-02-09

Målnummer:
B-54-1999