En försäljare hos ett företag som säljer datavårdsprodukter har under sin anställning sålt produkter åt ett annat företag som bedrev konkurrerande verksamhet. Frågor dels om vilken konkurrerande verksamhet försäljaren bedrivit, dels om försäljaren utnyttjat bolagets företagshemligheter. Vidare fråga om beräkning av den ekonomiska skadan.


Lagrum:
1 § lagen om skydd för företagshemligheter (1990:409)

Parter:

SP Office Data Aktiebolag; L.J.

Nr 3

SP Office Data Aktiebolag i Sollentuna

mot

L.J. i Sollentuna.

ÖVERKLAGAD DOM

Sollentuna tingsrätts dom den 15 januari 1999 i mål nr T 1311-96

Tingsrättens dom, se bilaga.

SP Office Data Aktiebolag har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens domslut (punkt 2) skall förplikta L.J. att till bolaget utge skadestånd med 86 223 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 25 juli 1996 till dess betalning sker, samt befria bolaget från skyldigheten att utge ersättning för L.J:s rättegångskostnader vid tingsrätten. Bolaget har vidare yrkat ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten med där yrkat belopp.

L.J. har bestritt ändring av tingsrättens dom.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Därvid har hållits förnyade förhör under sanningsförsäkran med S.P. och L.J., liksom nya vittnesförhör med M.A., G.H., B.J. och A.W. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Parterna har åberopat samma grunder och i allt väsentligt samma omständigheter som vid tingsrätten, utom så till vida att bolaget i Arbetsdomstolen har frånfallit påståendet om att L.J. har varit bunden av och alltså åsidosatt konkurrensklausulen i det skriftliga anställningsavtal som gällde för hennes anställning som försäljningschef. Vidare har bolaget till förtydligande av grunderna för talan anfört följande. Bolaget gör i första hand gällande att L.J:s handlande har inneburit brott mot lagen om skydd för företagshemligheter, varvid bolaget är berättigat till skadestånd enligt följande. L.J:s handlande har förorsakat bolaget skada i form av ekonomisk förlust om 36 223 kr. Hon skall vidare utge ersättning för den vinst som uppkommit, vilken kan uppskattas till 20 000 kr. Därutöver skall L.J. förpliktas att till bolaget utge allmänt skadestånd om 30 000 kr. Det angivna beloppet uppgår sammanlagt till 86 223 kr. I andra hand gör bolaget gällande att L.J. till skada för bolaget har åsidosatt lojalitetsplikten enligt sitt anställningsavtal och därför är skyldig att utge ersättning för uppkommen ekonomisk skada med 36 223 kr.

Domskäl

Bolaget har som grund för sin talan i Arbetsdomstolen anfört att L.J. under anställningen har handlat illojalt genom att medverka vid sin makes företags försäljningar av varor till bolagets kunder. Bolaget har därvid gjort gällande dels att L.J. har medverkat vid fyra försäljningar utöver dem som tingsrätten funnit styrkta, dels att L.J:s handlande har inneburit att hon har utnyttjat bolagets företagshemligheter samt dels att den ekonomiska skada som uppkommit på grund av försäljningarna uppgår till ett högre belopp än det som tingsrätten har kommit fram till.

L.J. har bestritt påståendena om att hon medverkat vid ytterligare fyra försäljningar och att hon har utnyttjat bolagets företagshemligheter. Hon har också bestritt bolagets påståenden rörande omfattningen av den ekonomiska skadan. L.J. har däremot inte förnekat att de försäljningar hon faktiskt medverkat till har innefattat konkurrens med bolaget i strid mot hennes anställningsavtal.

Arbetsdomstolen behandlar i det följande först frågan om vilken konkurrerande verksamhet som L.J. har bedrivit under den tid då hon alltjämt var anställd hos bolaget.

Vilka försäljningar har L.J. medverkat till?

Bolaget har påstått att L.J. agerat illojalt genom att under sin anställning hos bolaget medverka vid sammanlagt tio närmare angivna försäljningar av varor till bolagets egna kunder. Vidare har bolaget menat att det kan hållas för visst att L.J. medverkat till fler försäljningar än dem som angetts.

Arbetsdomstolen har till en början att utgå från vad tingsrätten funnit och vad L.J. har medgett, nämligen att hon under sin anställning hos bolaget har medverkat vid försäljningar till Sjudarhöjden AB, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, Närmedia AB, Ina Nållager AB, Sandvik Coromant Norden AB och AB Ekerö Bostäder. Vad frågan nu gäller är om L.J. därutöver, som bolaget gjort gällande, har medverkat vid försäljningar till Bosöns kursgård, Ekerö Energi AB, ABF Norra Storstockholm och Lärarförlaget.

Vad gäller försäljningen till Bosöns kursgård har bolaget påstått att B.J. efter samråd med L.J. har försålt stöldskyddsetiketter för Bama SSM Stöldskyddsmärkning. Till stöd för påståendet har bolaget åberopat en fakturakopia samt ett kundkort. L.J. har bestritt att hon på något sätt medverkat till försäljningen. B.J. har inför domstolen uppgett följande. Han besökte Bosöns kursgård i slutet av november 1995 och lämnade material om datavårdsprodukter m.m. Kort före julen 1995, när han hade sagt upp sig från bolaget, ringde kontaktpersonen från Bosöns kursgård och beställde datavårdsprodukter och stöldskyddsetiketter. B.J. hade då ett samtal med S.P., som accepterade att L.J. skulle få tillgodoräkna sig försäljningen avseende datavårdsprodukterna. Stöldskyddsetiketterna sålde B.J. dock för ett annat företags räkning. Han hade inte vid något tillfälle samrått med L.J. angående affären.

Arbetsdomstolen kan konstatera att det varken av fakturakopian eller av kundkortet framgår att L.J. har varit inblandad i försäljningen. Bolaget har enligt domstolens mening inte förmått visa att L.J. på något sätt har medverkat vid försäljningen till Bosöns kursgård.

När det sedan gäller försäljningen till ABF Norra Storstockholm har bolaget påstått att L.J. förmedlat kontakten vid försäljningen och till stöd för detta åberopat ett kundkort. Kundkortet, ett underlag för affären som torde ha upprättats av försäljaren, innehåller dock ingen uppgift som pekar på det. I målet har ingen annan utredning presenterats till stöd för bolagets påstående. Vid detta förhållande har bolaget inte styrkt att L.J. medverkat vid försäljningen.

Även försäljningen till Ekerö Energi AB har enligt bolaget skett med L.J:s medverkan. Till stöd för sitt påstående har bolaget åberopat ett kundkort, vilket dock inte på något sätt utvisar att L.J. skulle ha medverkat vid försäljningen. Mot L.J:s bestridande är det därför inte styrkt att hon medverkat till försäljningen.

När det slutligen gäller försäljningen till Lärarförlaget har bolaget påstått att L.J. medverkat till försäljningen och till stöd för detta åberopat viss skriftlig bevisning. L.J. har inför Arbetsdomstolen vitsordat att hon medverkat vid försäljningen på det sättet att hon ringt upp och bokat tiden för B.J:s besök. På grund härav finner Arbetsdomstolen utrett att hon har medverkat till försäljningen i enlighet med vad bolaget har påstått.

Utöver ovan redovisade försäljningar har bolaget gjort gällande att det kan hållas för visst att L.J. därutöver medverkat vid fler försäljningar. L.J. har bestritt att så var fallet. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det i målet ingen bevisning som kan föranleda slutsatsen att L.J. har medverkat vid fler försäljningar än vad som angetts i det föregående.

Det anförda betyder sammanfattningsvis att L.J. under sin anställning hos bolaget vid sju tillfällen har medverkat vid försäljningar av stöldskyddsmaterial för ett annat företags räkning och därigenom bedrivit verksamhet i konkurrens med bolaget.

Har L.J. vid försäljningarna utnyttjat bolagets företagshemligheter?

Bolaget har gjort gällande att L.J. i samband med försäljningarna har utnyttjat information i bolagets kundregister och interna uppgifter om leverantörer, kunder, försäljningsstrategi och prissättning. Enligt bolagets uppfattning har L.J. därigenom utnyttjat bolagets företagshemligheter i strid med lagen om skydd för företagshemligheter.

L.J. har bestritt att hon vid försäljningarna utnyttjade bolagets företagshemligheter och har förklarat att det inte fanns något kundregister hos bolaget.

En arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han har fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall enligt 7 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. Vid bestämmande av skadeståndet skall enligt 9 § samma lag tas hänsyn även till näringsidkarens intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Det betyder att en arbetstagare som bryter mot 7 § kan förpliktas att utge inte bara ekonomiskt skadestånd, utan även allmänt skadestånd.

Med företagshemlighet avses enligt 1 § första stycket sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. Med information förstås enligt paragrafens andra stycke både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon form, inbegripet ritningar, modeller och andra liknande tekniska förebilder, och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har dokumenterats på något särskilt sätt. I lagens förarbeten uttalas att begreppet information i detta sammanhang har en vid innebörd. Begreppet omfattar inte bara kommersiella uppgifter om enskilda affärshändelser. Som exempel på sådan information anges i förarbetena uppgifter om enskilda affärshändelser samt information om affärshändelser av mer allmänt slag, såsom marknadsundersökningar, marknadsplanering, prissättningsklausuler och planer rörande reklamkampanjer (se prop. 1987/88:155 s. 34 f). Ett företags kundregister innehåller typiskt sett information som har karaktären av företagshemligheter (se domen 1998 nr 80).

Som har framgått i det föregående är det tvistigt i målet om bolaget hade något kundregister som kunnat utnyttjas av L.J. I denna fråga har i målet lämnats uppgifter av S.P., L.J., A.W. och B.J.

S.P. har uppgett följande. Det fanns två typer av kundregister, dels manuellt förda kundkort i lådor hos varje ansvarig distriktssäljare, dels ett centralt datoriserat kundregister. Kundregistren innehöll, förutom namn, adress och telefonnummer, information om tidigare order, prissättning och om betalningspåminnelser m.m. Alla säljare har haft möjlighet att ringa till kontoret för att få uppgifter om en kund från det centrala registret. L.J. hade som försäljningschef tillgång till samtliga register. På kontoret fanns orderpärmar med uppgifter om samtliga beställningar, och L.J. hade tillgång även till dessa. De i målet aktuella försäljningar som L.J. medverkat till har i vissa fall avsett nya företag, och i två fall företag som bolaget tidigare haft som kund.

L.J. har berättat följande. Hon har aldrig har sett och heller inte haft tillgång till något kundregister. Hon har sålt bolagets produkter till olika företag genom att slå i telefonkatalogens företagsdel, ringa upp olika företag och boka möten med dem. Försäljningarna har varit av engångsnatur. Detta gäller även de försäljningar som är aktuella i målet. Även dessa försäljningar har alltså skett så att hon har slagit upp namn och telefonnummer i telefonkatalogen. Detta försäljningssätt är också det hon lärde ut i samband med den utbildning av nya säljare som hon under en tid var ansvarig för. Under tiden hon arbetade vid bolaget fanns det inte mer än en dator. Hon använde aldrig den. Hon har heller aldrig hört talas om att någon säljare ringt in till kontoret för att få en uppgift ur ett kundregister.

L.J:s uppgifter vinner stöd av vad A.W. och även B.J. uppgett. A.W., som arbetade vid bolaget i nio månader, har uppgett att han inte hade tillgång till något kundregister utan utgick från telefonkatalogen och arbetade sig "från bokstaven M och framåt" i alfabetisk ordning. Det var fråga om engångsförsäljningar och såvitt han visste fanns det inga fasta kunder. A.W. har även uppgett att han under sin tid som anställd hos bolaget träffade flera andra säljare och därvid fick uppfattningen att alla arbetade på samma sätt.

Arbetsdomstolen kan konstatera att den enda bevisning som lagts fram i målet från bolagets sida till styrkande av förekomsten av ett kundregister är S.P:s uppgifter. Det torde vara det vanliga att ett företag som bedriver försäljning av varor har ett kundregister av något slag. Det kan dock tänkas att ett företags försäljningsverksamhet har en sådan karaktär och uppläggning att det inte är meningsfullt att ha något kundregister. Genom utredningen i målet har det inte framgått hur bolagets verksamhet i denna del var upplagd. Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte ha anledning att ta ställning till den saken. En avgörande fråga är nämligen huruvida ett eventuellt kundregister faktiskt utnyttjades av L.J. S.P. har visserligen uppgett att ett par, men inte alla, av de aktuella försäljningarna har skett till företag som tidigare var kunder hos bolaget. L.J. har förnekat detta och har berättat att hon sökte upp de aktuella företagen på samma sätt som vanligt, dvs. hon slog upp dem i telefonkatalogen. Någon ytterligare utredning i denna fråga har inte lagts fram i målet. Arbetsdomstolen anser att bolaget inte har visat att L.J:s försäljningar har gjorts till företag som tidigare var kunder hos bolaget och som därför skulle ha kunnat återfinnas i något kundregister.

Bolaget har inte lagt fram någon bevisning till styrkande av att L.J. har utnyttjat företagshemligheter hos bolaget rörande försäljningsstrategi eller prissättning. Bolagets påståenden i denna del har alltså inte styrkts i målet.

Arbetsdomstolen kan sammanfattningsvis inte finna styrkt att L.J. har utnyttjat bolagets företagshemligheter när hon medverkade i de aktuella försäljningarna. Skadeståndsbestämmelsen i lagen om skydd för företagshemligheter är därför inte tillämplig i detta fall.

Har L.J. åsidosatt sin lojalitetsplikt ?

Bolaget har gjort gällande att L.J. genom försäljningarna i varje fall har brutit mot sin lojalitetsplikt såsom anställd hos bolaget och därför är skyldig att ersätta den ekonomiska skada som har uppkommit.

L.J. har i Arbetsdomstolen inte bestritt att hon vid försäljningarna har handlat i strid med sin lojalitetsplikt och därför är skyldig att utge ersättning för ekonomisk skada.

Det anförda betyder att L.J. såsom också tingsrätten funnit skall ersätta den ekonomiska skada som uppstått. Parterna är emellertid oense om hur denna skall beräknas. Domstolen går nu över till den frågan.

Beräkning av den ekonomiska skadan

Arbetsdomstolens ställningstagande i det föregående innebär att L.J. har medverkat vid försäljningar till Sjudarhöjden AB (3 200 kr), Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket (5 400 kr), Närmedia AB (omkring 3 600 kr), Ina Nållager AB (omkring 5 900 kr), Sandvik Coromant Norden AB (11 250 kr), AB Ekerö Bostäder (2 900 kr) och Lärarförlaget (2 300 kr). Den totala summan avseende L.J:s försäljningar uppgår därmed till 34 550 kr.

Bolaget har gjort gällande att L.J. genom försäljningarna har förorsakat bolaget en förlust motsvarande den uteblivna vinsten på försäljningsbeloppen. Enligt bolaget har vinsten på bolagets egen försäljning uppgått till i varje fall 74 procent av försäljningsintäkterna, och enligt bolaget skall skadan beräknas till en motsvarande andel av de belopp som L.J:s försäljningar har avsett.

L.J. har anfört att 50 procent av försäljningssumman av bolagets försäljning har motsvarats av inköpskostnaden för de sålda produkterna och att det därtill kommer kostnader för säljarprovision med mellan 11 och 22 procent samt utgifter för sociala kostnader. Enligt L.J:s mening kan bolagets skada därmed uppskattas till högst 25 procent av försäljningssumman av de aktuella försäljningarna.

Bolaget har i målet inte lagt fram något material som bestyrker dess uppgifter om vinstmarginalerna hos bolaget. Arbetsdomstolen finner i likhet med tingsrätten att det av L.J. angivna beräkningssättet bör läggas till grund för beräkningen av den ekonomiska skada som drabbat bolaget. Det betyder att skadan kan uppskattas till 25 procent av försäljningspriset. Med detta beräkningssätt har bolaget inte förorsakats skada överstigande det belopp som tingsrätten har dömt ut.

Vid denna bedömning har bolaget inte rätt till ytterligare skadestånd av L.J. Tingsrättens domslut skall alltså fastställas.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet skall L.J. tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen förpliktar S P Office Data Aktiebolag att utge ersättning för L.J:s rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med tjugofemtusen (25 000) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess full betalning sker.

Dom 2000-01-26, målnummer B-37-1999

Ledamöter: Michaël Koch, Dag Ekman, Ingemar Källberg, Mats Holmgren, Inger Mattson Kasserud, Lennart Olovsson (ombudsman i Svenska Pappersindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Cecilia Klerbro

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: H Rangnitt, Staffan Wahlqvist och Kenneth Edgren

BAKGRUND

SP Office Data AB bedriver verksamhet med försäljning av datavårdsprodukter, kontorsmateriel samt stöldskyddsmärkning för datorer. Säljarna uppbär lön i form av provision.

L.J. anställdes den 1 augusti 1994 som säljare hos SP Office AB. I mars året därpå fick hon en befattning som säljledare hos det nybildade systerbolaget SP Data AB och sedermera - efter fusion av bolagen - hos SP Office Data AB (Office Data).

I oktober 1995 undertecknade L.J. ett tilläggsavtal för försäljningschef, enligt vilket hon förband sig att inte arbeta med konkurrerande verksamhet inom två år efter det att anställningen vid bolaget hade upphört. Den 2 januari 1996 sade hon upp sig från sin befattning som säljledare för att i stället återgå till arbetet som säljare. Den 23 februari 1996 sade hon upp sig även från den senare anställningen. För denna gällde en uppsägningstid av en månad.

Tingsrätten har genom deldom den 5 november 1996 förpliktat Office Data att till L.J. betala semesterersättning med det belopp som hon hade yrkat.

YRKANDEN M M

L.J. har efter ansökan om stämning yrkat att Office Data skall förpliktas att till henne betala allmänt skadestånd med 5 000 kr för brott mot semesterlagen (1977:480) och med 5 000 kr för brott mot lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt eller således med tillsammans 10 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 24 juni 1996 till dess betalning sker.

Office Data har bestritt bifall till L.J:s talan men vitsordat skäligheten av skadeståndsbeloppet och ränteyrkandet i och för sig. För det fall tingsrätten till någon del skulle bifalla käromålet, har bolaget gjort gällande att skadeståndet skall jämkas till noll, eller i vart fall kvittas mot bolagets motfordran.

Office Data har efter ansökan om genstämning yrkat att L.J. skall förpliktas att betala skadestånd till bolaget med 120 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 25 juli 1996 till dess betalning sker.

L.J. har bestritt bifall till genkäromålet. Hon har förklarat, att ett skadeståndsbelopp om 2 150 kr kan vitsordas såsom skäligt i och för sig. Likaså har hon vitsordat skäligheten av ränteberäkningen. För det fall tingsrätten till någon del skulle bifalla genkäromålet, har L.J. gjort gällande att jämkning av skadeståndet skall ske enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen.

Part har av motpart fordrat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

Parternas talan

Käromålet

L.J. har till stöd för sin talan anfört:

Office Data har i strid mot semesterlagen underlåtit att senast en månad från det att anställningen upphörde betala semesterersättning till L.J. Bolaget har vidare inte följt bestämmelserna i lagen om arbetsgivares kvittningsrätt utan kvittat hennes fordran på semesterersättning mot en ej klar och förfallen skadeståndsfordran. Dessutom har Office Data underlåtit att från kronofogdemyndigheten inhämta besked om förbehållsbelopp innan kvittning skedde. Genom sitt förfarande har bolaget ådragit sig skyldighet att betala allmänt skadestånd med 5 000 kr för brott mot semesterlagen och med 5 000 kr för brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.

Office Data har vitsordat de angivna omständigheterna och till stöd för sitt bestridande anfört:

Som skäl för jämkning av skadeståndet åberopas att bolaget vid kvittningstillfället hade en motfordran som överskred L.J:s fordran på semesterersättning. Bolaget hade grundad anledning att tro att man hade rätt att kvitta semesterersättningen mot bolagets motfordran på skadestånd eftersom L.J. uppsåtligen hade vållat bolaget skada. I vart fall var bolagets förfarande ursäktligt. Om tingsrätten skulle finna att jämkning inte skall ske åberopas att bolaget enligt genkäromålet har en motfordran som överstiger L.J:s skadeståndskrav.

Genkäromålet

Office Data har till stöd för genkäromålet anfört.

L.J. hade såsom försäljningschef en särskild förtroendeställning i bolaget. Hon var närmast underställd bolagets verkställande direktör och var chef över ca tolv säljare. L.J. representerade Office Data vid förhandlingar med bolagets leverantörer. Hon hade en egen nyckel till bolagets lokal.

Till L.J:s anställningsavtal fanns ett tilläggsavtal för försäljningschef, enligt vilket hon under två år efter anställningens upphörande skulle avhålla sig från konkurrerande verksamhet. Enligt samma avtal utgick, förutom provision på egen försäljning, en särskild säljledarprovision på den totala försäljningen samt dessutom telefonersättning. Bolaget ville "satsa" på L.J. och lät henne därför genomgå en två dagars chefsutbildning i Oslo med bibehållen lön. Utbildningen kostade 15 460 kr och betalades av bolaget.

På L.J:s initiativ lät bolaget anställa hennes make B.J. som säljare. Bolaget var tveksamt till att anställa B.J. eftersom han saknade erfarenhet av försäljning. Han fick en kortare säljarutbildning i Luleå. I början av 1996 slutade B.J. på egen begäran sin anställning hos bolaget. Det ingick i L.J:s arbetsuppgift som säljledare att se till att de nyanställda skrev på ett skriftligt anställningsavtal. Detta hade L.J. dock underlåtit att göra beträffande B.J.

Under hösten 1995 kontaktade L. och B.J. leverantörer och kunder till bolaget i avsikt att för egen räkning köpa respektive sälja produkter. I december 1995 tog L.J. sålunda kontakt med bolagets leverantör Secure & Safe AB, i avsikt att för egen räkning köpa stöldskyddsetiketter. Redan vid denna tid hade makarna alltså inlett en med Office Data konkurrerande verksamhet. I vart fall planerade de en sådan verksamhet.

Björn och L.J. driver sedan flera år en med Office Data överensstämmande verksamhet. De säljer samma slags produkter. Makarnas verksamhet motsvarar det som B.J. arbetade med under sin anställning hos Office Data, dvs. försäljning av datavårdsprodukter såsom dukar och rengöringsvätskor, ergonomiska produkter samt stöldskyddsmärkning.

Under sin anställningstid hos Office Data sålde L.J. stöldskyddsetiketter för sin makes företag. Sådana försäljningar gjordes till Sandvik Coromant Norden AB, AB Ekerö Bostäder, Lärarförlaget, Närmedia AB och Ina Nållager AB. I ytterligare två fall sålde hon stöldskyddsetiketter. Det var till Sjudarhöjden AB och till Sigtunaskolan Humanistiska läroverket. Försäljningen gjordes för Bama Stöldskyddsmärkning. De båda försäljningarna gjordes vid samma tillfälle som L.J. sålde datavårdsprodukter för Office Datas räkning.

Under sin anställning hos Office Data förmedlade L.J. dessutom till sin make sådana kunskaper om bolagets kunder och gällande priser som hon hade förvärvat genom anställningen hos bolaget. B.J. utnyttjade dessa kunskaper vid försäljning av stöldskyddsetiketter till ABF Norra Stor Stockholm, till Ekerö Energi AB och till Bosön Kursgård. Den sistnämnda försäljningen gjordes samma dag som L.J. hade besökt kunden och för Office Datas räkning sålt datavårdsprodukter. Efter det att L.J:s anställning hos Office Data upphörde har hon tillsammans med sin make bedrivit en med bolaget konkurrerande verksamhet.

Det yrkade skadeståndet hänför sig huvudsakligen till affärer under den tid när L.J. fortfarande var anställd hos Office Data. För tiden efter det att anställningen hade upphört kan det antas att ytterligare försäljningar har gjorts genom att L.J. till sin make har förmedlat sådan kunskap som hon har fått i sin anställning hos Office Data. Efter det att L.J:s anställning i bolaget hade upphört upptäcktes det att hennes anställningsavtal i original, ordersedlar och ett enklare kundregister hade försvunnit från kontoret.

År 1996 hade bolaget en ersättning på ca 10 milj kr. Härav svarade datavårdsprodukter för 60 procent, kontors- och reklammaterial för 30 procent och säkerhetsmärkning för 10 procent.

Sammanfattningsvis gör Office Data gällande att L.J. har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot bolaget enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen samt 7 § lagen om skydd för företagshemligheter genom att hon har:

1. åsidosatt konkurrensklausulen i anställningsavtalet för henne som försäljningschef

2. till skada för bolaget åsidosatt sin lojalitetsplikt enligt sitt anställningsavtal

3.handlat i strid med 7 § lagen om skydd för företagshemligheter.

L.J. har till stöd för sitt bestridande anfört:

Office Data saknade en upparbetad kundkrets eftersom det i hög grad var fråga om försäljning av engångskaraktär. Försäljarna fick hemifrån och med hjälp av telefonkatalogen "ringa runt" och söka kunder. L.J. känner inte till något kundregister. Hon känner inte heller till att bolaget hade några fasta kunder. S.P. hade dock en lista på ett tiotal kunder som var hennes egna och som de övriga inte fick kontakta.

Office Data hade i genomsnitt fem till tio säljare anställda. Eftersom det var en hög personalomsättning saknades det ett större kunnande hos flertalet av säljarna. Vid anställningens början fick säljarna två dagars utbildning. Därigenom fick de kunskap om företagets produkter och kännedom om grundläggande försäljningsteknik. Bolaget sålde huvudsakligen kontorsprodukter av vanligt förekommande slag. Verksamheten kan jämföras med försäljning i en vanlig affär för kontorsmateriel med den skillnaden, att personalen här själv söker upp kunderna. Det saknades ett företagsspecifikt kunnande i bolaget.

L.J:s tjänst som säljledare innebar att hon höll i introduktionsutbildningen för de nyanställda och kunde följa med som stöd vid kundbesök. Arbetet innebar mycket resande, dock utan ersättning för traktamente. Hon hade inte något chefsansvar. Det var S.P. som bestämde i bolaget. L.J. saknade insyn i bolaget. Hon hade inte tillgång till egna nycklar till bolagets lokal. Ibland var hon närvarande vid anställningsintervjuer, men det var S.P. som anställde personal samt skötte formaliteterna kring detta. Under den tid som L.J. var anställd som säljledare upprättade hon inte ett enda skriftligt anställningsavtal.

B.J. anställdes på initiativ av S.P. L.J. var emot detta eftersom hon inte ville vara chef för sin make. Den 22 december 1995 slutade B.J. sin anställning hos Office Data. Det var bara efter några veckors arbete. L.J. bestrider att B.J. under sin anställning enbart var intresserad av stöldskyddsmärkning. Detta utgjorde endast en liten del av vad han sålde för Office Data. Hans önskan var emellertid att fortsätta att arbeta med datasäkerhet. Han sökte anställning hos bl.a. Bama Stöldskyddsmärkning. Eftersom han inte fick någon anställning, inledde han en egen verksamhet någon gång i januari eller februari 1996.

Såsom har nämnts sålde Office Data till största delen kontors- och reklammaterial. Dataartiklar och ergonomiska produkter utgjorde en mindre del av försäljningen. Försäljning av stöldskyddsprodukter utgjorde endast några få procent av verksamheten. Bolagets verkställande direktör S.P. talade därför om att upphöra med försäljningen av stöldskyddsprodukter.

Den huvudsakliga verksamheten i B.J:s företag, Safe Security, består av försäljning av stöldskyddsutrustning, exempelvis s.k. stöldskyddsboxar. Safe Security säljer även i mindre omfattning en del datavårdsprodukter. I jämförelse med Office Data säljer Safe Security en annan "version" av stöldskyddsmärkning, där företagsnamnet ingår. Försäljningen härav kräver mera arbete, tar längre tid samt riktar sig till en annan kundkrets än Office Datas. Verksamheterna är till övervägande del skilda. Den del som är likartad, utgör endast några få procent av Office Datas verksamhet.

I samband med att Office Data i december 1995 bjöd personalen på en julfest, meddelade S.P. att hon avsåg att sänka säljarnas provision. Detta skulle medföra att lönen för många av säljarna halverades. S.P. krävde att L.J. skulle försvara beslutet inför säljarna. Med anledning härav sade L.J. upp sig från sin tjänst som säljledare. S.P. strök vid detta tillfälle ett streck över hennes tilläggsavtal som försäljningschef och skrev "mak". De kom överens om att L.J. i stället skulle fortsätta att arbeta som säljare hos Office Data.

Det var en dålig stämning på arbetsplatsen och L.J. kände sig dessutom illa behandlad av S.P. Hon var oerhört pressad och blev under en tid sjukskriven. Hon försökte trots allt att arbeta kvar eftersom hon stod för familjens enda inkomst. B.J. stod i begrepp att bygga upp en egen verksamhet, utan att ha några kunskaper i branschen. Till slut sade L.J. ändå upp sig från sin anställning. I samband med uppsägningen tog S.P. ifrån henne en väska med varuprover och stängde av hennes mobiltelefon. Därmed var hon under uppsägningstiden förhindrad att arbeta, och fick följaktligen inte någon lön under uppsägningstiden.

Det är riktigt att L.J. under den tid som hon fortfarande arbetade för Office Data besökte Sjudarhöjden AB och Sigtunaskolan, samt att hon därvid sålde datavårdsprodukter för Office Data och stöldskyddsetiketter för Bama Stöldskyddsmärkning. För försäljningarna av stöldskyddsetiketter har hon vitsordat en förlust för Office Data om 2 150 kr. Beloppet är framräknat på följande sätt. Inköpspriset kan antas uppgå till ungefärligen hälften av försäljningsspriset. Avdrag skall göras för provision till säljaren med 15-16 procent samt för sociala avgifter. Den uppskattade uteblivna vinsten för Office Data kan därför beräknas till 25 procent av försäljningsbeloppet exklusive mervärdesskatt och frakt. 25 procent på 8 600 kr (3 200 + 5 400) blir 2 150 kr.

Såsom Office Data har angett har L.J. under januari - februari 1996 besökt Sandvik Coromant Norden AB och Ekerö Bostäder AB. Försäljning till dem har dock skett senare när hon hade slutat att arbeta hos Office Data. Det är också riktigt att L.J. någon gång har sålt produkter till Närmedia AB och Ina Nållager AB. Hon vet emellertid inte när.

B.J. har besökt Lärarförbundet, ABF Norra Stor Stockholm och Ekerö Energi AB. Detta har han gjort efter det att han hade slutat sin anställning hos Office Data. Han sökte själv upp dessa kunder genom telefonkatalogen. B.J. har också besökt Bosön Kursgård och fick efter besöket en beställning per telefon. Eftersom han vid den tiden skulle sluta sin anställning hos Office Data kom han överens med S.P. om att "sätta upp" försäljningen på L.J.

Sammanfattningsvis gör L.J. gällande att hon:

1. inte är bunden av konkurrensklausulen, i första hand eftersom avtalet har makulerats av bolaget och i andra hand eftersom klausulen är oskälig enligt 38 § avtalslagen

2. inte har bedrivit någon med bolaget konkurrerande verksamhet

3. inte har haft tillgång till och därför inte röjt några företagshemligheter

4. inte har vållat bolaget någon skada eller att det i vart fall inte finns någon laglig grund för annat än ekonomiskt skadestånd

Utredningen

I fråga om käromålet har det inte åberopats någon bevisning. Beträffande genkäromålet har parterna däremot åberopat både skriftlig och muntlig bevisning.

Office Data har som skriftlig bevisning åberopat tilläggsavtalet för försäljningschef, ett antal fakturor och kundkort (domsbilaga 1; uteslutes här) samt en ordersedel. L.J. har som skriftlig bevisning åberopat det av bolaget makulerade tilläggsavtalet (domsbilaga 2; uteslutes här) samt ett kollektivavtal.

S.P. har på begäran av Office Data hörts under sanningsförsäkran. L.J. har på egen begäran och också på begäran av Office Data hörts under sanningsförsäkran. På bolagets begäran har dessutom vittnesförhör hållits med Katarina Axelsson, M.A. och G.H. På L.J:s begäran har B.J. och A.W. hörts som vittnen. De angivna personerna har i huvudsak berättat följande.

S.P.:

Sådan information som Office Data håller hemlig är uppgifter om prissättning, strategier, kunder och leverantörer. En försäljningschef har tillgång till dessa uppgifter. Bolaget har ett kundregister. Det tar tre till sex månader att bygga upp en kundkrets. Därefter "lever" man på gamla kunder. L.J. arbetade med datavårdsprodukter, ergonomiska hjälpmedel samt säkerhetsmärkning.

Försäljning av standardetiketter stod för ca tio procent av Office Datas omsättning. Produkten introducerades av bolaget i samband med att L.J. började att arbeta som försäljningschef. L.J. deltog i ett möte mellan Office Data och M.A. på Bama Stöldskyddsmärkning. Bolagets leverantör av stöldskyddsetiketter är Secure & Safe AB. För stöldskyddsetiketter gör Office Data ett påslag på ca 100 procent av inköpspriset.

På julfesten 1995 fördes inte någon diskussion om försäljarnas provision. Office Data har inte heller sänkt provisionen. Hon har aldrig diskuterat något sådant med A.W. - De av Office Data åberopade fakturorna och kundkorten har bolaget fått från Bama Stöldskyddsmärkning, som makarna J. inledningsvis sålde för.

Efter det att L.J. hade sagt upp sig fick bolaget kännedom om att hon sålde för annans räkning. Office Data lät därför stänga av hennes mobiltelefon. Bolaget betalade inte ut någon uppsägningslön eftersom L.J. arbetade på provision och inte sålde något under uppsägningstiden.

L.J. har under sanningsförsäkran bekräftat de sakframställningsvis lämnade uppgifterna och tillagt:

Hon sökte genom telefonkatalogen upp samtliga sina kunder. Alla säljare arbetade på samma sätt. Office Data tillhandahöll inte något kundregister. Däremot fick L.J. en lista över kunder som inte fick besökas, vilket hon inte heller gjorde. Gamla ordersedlar sparades dock. S.P. kunde dela ut sådana till den som hade "visat framfötterna". I regel sålde man mycket åt gången och det var därför till stor del fråga om engångsförsäljningar. Företagen byter normalt ut sina datorer vart tredje år. Om man arbetade under en längre tid var det därför någon gång möjligt att återkomma till tidigare kunder inom sitt eget distrikt.

Hennes arbete som försäljningschef innebar inte att hon hade hand om inköp. Hon var med på en affärslunch med en utländsk leverantör till bolaget. Eftersom hon inte är duktig i engelska, förstod hon dock inte mycket av vad som sades. Hon deltog inte i några prisförhandlingar avseende stöldskyddsetiketter. Hon var närvarande vid anställningsintervjuer men det var S.P. som bestämde vem som skulle anställas. Hon saknade insyn i bolaget.

I samband med att hon sade upp sig från sin tjänst som försäljningschef tog S.P. fram tilläggsavtalet, strök ett streck över detta och skrev "mak". De skrev sedan under det makulerade avtalet. Av misstag fick L.J. med sig kontraktet i original.

Samtliga säljare hade enligt sina anställningsavtal en viss provision på den egna försäljningen. Efter en julmiddag 1995 presenterade S.P. nya villkor som skulle gälla fr.o.m. årsskiftet. De nya villkoren innebar sänkt provision för det fall att man inte "kom upp" i en viss försäljning. S.P. krävde att L.J. skulle ta konflikten med säljarna. Några av dessa, bl.a. hennes make, vägrade att skriva på ett nytt avtal. Flera av säljarna slutade i samband med årsskiftet. - Efter det att hon hade deltagit i en försäljningschefskurs i Norge, var hon tveksam till om hon skulle klara av uppgiften som försäljningschef. Hon tappade självförtroendet, blev deprimerad och fick ont i magen. Slutligen bestämde hon sig för att helt sluta sin anställning hos Office Data. - Vid två tillfällen i januari 1996 sålde hon åt Bama Stöldskyddsmärkning och fick då provision från dem. Anledningen till att hon sålde åt Bama var att hon enligt de nya anställningsvillkoren med Office Data skulle få en lägre provision och att familjen var beroende av hennes inkomst.

I januari 1996 tog hon kontakt med G.H. på Secure & Safe och frågade om hon och maken fick köpa stöldskyddsetiketter från dem. G.H. kände till att hon sökte nytt arbete. Hon kan ha uppmanat honom att inte berätta detta för S.P.

Katarina Axelsson har inte haft något att tillföra utredningen.

M.A.:

Han arbetar för Bama Stöldskyddsmärkning, som är återförsäljaransvarig för Secure & Safe. Efter en förfrågan från Office Data hade han ett möte med S.P. och L.J. hos Office Data. Han visade då stöldskyddsetiketter. Det blev vid det tillfället inte någon affär med Office Data. Senare hade han möten med både L. och B.J. Dessa möten ledde till en affärsförbindelse dem emellan.

G.H.:

Han arbetar för Secure & Safe med stöldskyddsmärkning och inventariesystem för datorer. Genom Bama Stöldskyddsmärkning fick han någon gång under hösten 1995 kontakt med Office Data, som ville sälja Secure & Safes produkter. Office Data besökte Secure & Safe för att gå igenom produkterna. Han hade därefter en löpande affärskontakt med både S.P. och försäljningschefen L.J. Secure & Safe levererade produkter till Office Data för 200 000 kr under år 1996 och för knappt 20 000 kr under år 1997. Office Data köpte mycket av den typ av stöldskyddsmärkning som inte är kundspecifika, s.k. standardetiketter.

Kring årsskiftet 1995 - 1996 berättade L.J. för honom att hon avsåg att sluta sitt arbete hos Office Data. Hon sade att hon inte kom överens med S.P. och att hon hade fått förändrade anställningsvillkor. L.J. ville för egen räkning sälja Secure & Safes produkter. Detta avböjde G.H.

B.J. har under ed bekräftat L.J:s uppgifter om de i målet åberopade fakturorna och kundkorten samt vidare uppgett:

Han anställdes av S.P. och arbetade hos Office Data under en månad. Hans hustru, L.J., var inte "pigg på" att de skulle arbeta på samma företag. Under anställningen sökte han genom telefonkatalogen upp sina kunder. Efter några veckors arbete fråntogs han ett försäljningsdistrikt. Han sökte därför andra arbeten, bl.a. hos Bama Stöldskyddsmärkning.

Efter en julmiddag samlades de anställda på Office Datas kontor. S.P. presenterade då nya anställningskontrakt för personalen med sämre villkor. Många av säljarna blev "förbannade". Det var redan en stor personalomsättning i bolaget. Själv slutade han på egen begäran sin anställning dagen efter julfesten, dvs. den 22 december 1995. När han inte fick något nytt arbete beslöt han att starta en egen verksamhet. Han började att planera denna under januari-februari 1996.

Nu arbetar han och hans hustru med stöldskydd, vari ingår märkning, fastlåsning och kablageupphängning. Den enda med Office Data gemensamma produkten är stöldskyddsetiketter. De säljer dock dessa på olika sätt. Medan Office Data säljer etiketter "på bulk" säljer han och L. ett mera komplett system som också innefattar ett inventariesystem.

A.W.:

Han arbetade med försäljning hos Office Data från mars 1995 och till årets slut. Den huvudsakliga försäljningen gällde datavårdsprodukter. Stöldskyddsetiketter, som introducerades av bolaget sent under hösten 1995, sålde han endast vid ett fåtal tillfällen. Kunderna söktes upp genom telefonkatalogen, företagsfakta eller på liknande sätt. Han förmodar att alla säljare gjorde likadant eftersom arbetet presenterades på det sättet under den utbildning som han fick.

I anslutning till en julfest 1995 träffades personalen på bolagets kontor. S.P. presenterade nya anställningskontrakt med förändrade villkor. Dessa innebar en stor risk för lönesänkning. S.P. krävde att personalen skulle skriva på de nya avtalen. Han valde att sluta sin anställning hos bolaget.

Tingsrättens överväganden

Käromålet

I målet är ostridigt att Office Data först efter tingsrättens åläggande i deldom den 5 november 1996 har betalat innestående semesterersättning till L.J. Det är också ostridigt att bolaget utan L.J:s medgivande kvittningsvis har åberopat den i genkäromålet angivna skadeståndsfordran till stöd för sin underlåtenhet att utbetala semesterersättningen samt att bolaget inte från kronofogdemyndigheten har inhämtat besked om förbehållsbelopp innan kvittningen skedde. Tingsrätten konstaterar att den med genkäromålet avsedda fordran var tvistig när semesterersättningen skulle ha utbetalats. Den kan anses klar och förfallen först när laga kraft ägande dom i målet föreligger. Genom sitt förfarande har Office Data brutit mot semesterlagen och mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt. Därmed är bolaget skyldigt att ersätta L.J. för uppkommen skada.

I fråga om storleken av skadan råder det inte någon tvist. Office Data har emellertid yrkat att skadeståndet skall jämkas och till stöd härför gjort gällande, att bolaget hade anledning att antaga, att det hade rätt att kvitta. Bolaget har också påstått att dess förfarande var ursäktligt eftersom L.J. uppsåtligen hade vållat bolaget skada. Tingsrätten anser, att det som sålunda har anförts från bolagets sida inte utgör skäl för att jämka skadeståndet enligt semesterlagen. Vad gäller kvittningslagen kan bolagets invändningar inte vinna bifall redan av det skälet att dess fordran inte var klar och förfallen när begäran om kvittning gjordes. På grund av det anförda lämnar tingsrätten Office Datas yrkande om jämkning av skadeståndsbeloppen utan bifall.

Office Data skall medges rätt att vid fullgörandet av sin skadeståndsskyldighet enligt semesterlagen och kvittningslagen avräkna vad som enligt det följande kan tillkomma bolaget på grund av genkäromålet.

Genkäromålet

Parterna är ense om att L.J. i oktober 1995, när hon hade börjat sin anställning som säljledare, undertecknade ett tilläggsavtal med en konkurrensklausul. Av utredningen framgår, att detta avtal makulerades när L.J. i början av januari 1996 slutade sin anställning som säljledare för att i stället arbeta som säljare. I brist på annan utredning anser tingsrätten att parternas handlande måste uppfattas så att hela avtalet därmed upphörde att gälla. Efter det att tilläggsavtalet hade makulerats var L.J. följaktligen inte bunden av någon konkurrensklausul. Vid den nu angivna bedömningen saknar tingsrätten anledning att gå in på frågan om konkurrensklausulen kan anses ha varit oskälig enligt 38 § avtalslagen.

I målet är upplyst, att L.J. sade upp sig från sin anställning som säljare den 23 februari 1996 och att hon enligt sitt anställningsavtal hade en uppsägningstid av en månad. Den lojalitetsplikt som följer av anställningen gäller under hela anställningstiden och således även under uppsägningstiden. Det sagda gäller även om L.J. inte har utfört något arbete för bolaget under uppsägningstiden. Tingsrätten har således att pröva om L.J. har varit illojal mot Office Data under tiden fram till den 24 mars 1996.

Av de uppgifter som parterna samstämmigt har lämnat framgår, att bolagets verksamhet består i försäljning av kontorsmateriel, datavårdsprodukter och stöldskyddsutrustning för datorer. Försäljningen sker över telefon och vid besök på arbetsplatsen. Av L.J:s uppgifter, som får stöd i vittnesbevisningen, framgår att kunden letas upp i telefonkatalogen eller i andra förteckningar över företag. Något allmänt tillgängligt kundregister finns inte vid Office Data.

Makarna Björn och L.J. har uppgett att deras företag, Safe Security, säljer datavårdsprodukter, ergonomiska produkter och stöldskyddsutrustning såsom stöldskyddsboxar och stöldskyddsmärkning för datorer. Även om denna verksamhet i någon mån skiljer sig från Office Datas är den ändå så likartad att den måste betraktas som en konkurrerande verksamhet. I den mån L.J. under sin anställning hos Office Data har ägnat sig åt sådan verksamhet har hon därför brutit mot sin lojalitetsplikt gentemot bolaget enligt anställningsavtalet. Därmed är hon enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler skyldig att ersätta Office Data för den skada som hon genom sina handlingar kan ha förorsakat bolaget.

Bolaget har gjort gällande, att det också skulle föreligga skadeståndsskyldighet för L.J. enligt lagen om skydd för företagshemligheter. För att denna lag skall vara tillämplig krävs det att någon utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med den betydelse som detta begrepp har i lagen. Office Datas försäljningsverksamhet var av tämligen ordinärt slag. Såvitt visats har det inte förekommit några kundregister eller annan dokumentation av hemlig natur. Office Data har således inte förmått styrka, att det i den konkurrerande verksamheten har utnyttjats eller att L.J. har röjt någon företagshemlighet. Det kan därför inte utgå skadestånd på grund av lagen om skydd för företagshemligheter. Något allmänt skadestånd kan följaktligen inte komma i fråga.

Vad gäller den skada som Office Data kan ha förorsakats genom L.J:s bristande lojalitet under anställningen har bolaget hänvisat till den åberopade skriftliga bevisningen (bilaga 1) och gjort gällande, att domstolen med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken skall uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Genom de uppgifter som L.J. och hennes make B.J. har lämnat i anslutning till de av Office Data åberopade fakturorna och kundkorten anser tingsrätten det klarlagt, att L.J. för Safe Securitys räkning har ombesörjt eller medverkat vid försäljningar till Sandvik Coromant Norden AB (11 250 kr), AB Ekerö Bostäder (2 900 kr), Sjudarhöjden AB (3 200 kr), Sigtunaskolan Humanistiska läroverket (5 400 kr), Närmedia AB Lokaltidningen (okänt belopp) och Ina Nållager AB (okänt belopp). Det måste tagas för visst, att hon under anställningen också därutöver i någon utsträckning har medverkat vid konkurrerande försäljning.

L.J. har gjort gällande att Office Datas förlust kan uppskattas till 25 procent av försäljningspriset, efter avdrag för transportkostnader och mervärdesskatt. Tingsrätten anser att denna beräkning kan läggas till grund för bedömningen.

Med utgångspunkt i det nu anförda uppskattar tingsrätten Office Datas ekonomiska skada till 10 000 kr. Det saknas skäl för jämkning av skadeståndet.

Rättegångskostnader

L.J. har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 56 098 kr. Bolaget har för sin del yrkat ersättning med 95 432 kr.

Bolaget är att anse som tappande part vad avser käromålet medan L.J. till en del är att anse som tappande part i fråga om genkäromålet. Parterna har således vunnit ömsom. Samtidigt har kostnaderna i rättegången huvudsakligen varit föranledda av genkäromålet. De begärda kostnadsersättningarna kan inte anses oskäliga. Tingsrätten prövar skäligt att tillägga L.J. en till två tredjedelar jämkad ersättning, medan Office Data själv har att bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. SP Office Data AB skall till L.J. utge 10 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 24 juni 1996 till dess betalning sker. Vid fullgörande av betalningsskyldigheten har bolaget rätt att avräkna vad L.J. enligt punkten 2 skall betala till bolaget.

2. L.J. skall till SP Office Data AB utge 10 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 25 juli 1996 till dess betalning sker. Vid fullgörande av betalningsskyldigheten har L.J. rätt att avräkna vad bolaget enligt punkten 1 skall betala till henne.

3. SP Office Data AB skall ersätta L.J. hennes rättegångskostnad med trettiosjutusentrehundranittionio (37 399) kr, varav 33 333 kr utgör ombudsarvode. På beloppet utgår ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker.

4. SP Office Data AB skall själv bära sin rättegångskostnad.

Rättsfall från Arbetsdomstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2000-01-26

Målnummer:
B-37-1999